Hoppa till innehållet

Gamla kort/Planche

Från Wikisource, det fria biblioteket.
[ 221 ]

Planche & C:o.


Tjärhofsgatan i Stockholm är icke någon otreflig gata.

»Förskräckligt aflägsen!» säga de som bo på norr, men det är en helt och hållet subjektiv uppfattning och delas alldeles icke af dem som bo på söder, åt minstone ej af invånarne i Katrinatrakten, där mäster Plank hade sina flesta kunder.

»Kan man ha det trefligare än vid Tjärhofsgatan?» brukade mäster Plank säga. »Jag går aldrig till norr. Hvad skulle jag göra där? Vill jag ha mig en tolft bräder, går jag bara ned till Stadsgården, och behöfver jag en toddy utom hus, har jag ju Gröna Jägaren här i hörnet. Skall det vara riktigt stort, så är det icke långt till källaren Hamburg vid Götgatan. Med presterskapet i Katrina står jag väl, och klockaren rekommenderar alltid mina likkistor. Fins det vid Drottninggatan något enda så trefligt hus som mitt här vid Tjärhofsgatan? Här är jag herre på täppan.»

Mäster Plank var snickare, född och uppfostrad i snickeriet, väl hemmastadd i träförädling, om också ej synnerligt kvistig i andra ämnen och höll mycket på sin värdighet af verklig ämbetsmästare hvilken gjort riktigt »styck», både som gesäll och mästare, sedan han slitit duktigt ondt i lärlingsåren.

[ 222 ]»Ondt skall en pojke slita,» yttrade han ofta. Det vore snickeriets första lärospån, menade han.

Det var få år efter näringsfrihetens införande som jag gjorde mäster Planks bekantskap. Han var känd för att göra goda och billiga kilramar. Det påstod åt minstone en af kamraterne på akademien. Men då jag vandrat till Tjärhofsgatan och infunnit mig hos mästaren för att få några riktigt utmärkta kilramar till de dukar, på hvilka jag ämnade måla idel mästerverk, fann jag just icke något synnerligt vänligt bemötande.

»Kilramar!» utropade Plank och torkade näsan med sitt nerlimmade, blå förkläde. »Inte har jag tid med sådant skräp. Har herrn inte behof af någon likkista?»

Nej, det hade jag visst icke. Hvem har behof af en sådan möbel, när man är tjugu år, lefnadsglad, frisk och fullproppad med stora framtidsplaner?

Han åtog sig emellertid att göra någre kilramar, men nog hade jag kunnat få desse lika bra gjorda på närmare håll än vid Tjärhofsgatan. Sådant arbete var icke mäster Planks »specialitet». Den bestod snarare i likkistor.

Men hvilka kistor!

»Ni må inte tro, att jag gör sådant där fuskverk som Pettersson här uppe i Östra Kvarngränd,» försäkrade Plank en dag, då jag kom för att åter få mig en kilram. »Han är ju inte annat än bönhas, fastän den nya näringsfriheten, den fan må ta, tillåter honom att gå i vägen för riktige mästare som i många år betalat sina dryga utskylder bådé till sta’n och kronan och till lådan också. Petterssons kistor duga inte för två styfver. De äro gistna, slarfvigt hopslagna af uselt virke och hålla bestämdt inte ett halft år i jorden. Men se mina, de äro af torra bräder och gjorda med omsorg, starka och [ 223 ]bekväma och kunna stå sig till domedag. Jag har råd att hålla på lager till alla storlekar, och då få de tid att torka. Kom skall herrn få se. Det är min sann rätt propert, skall jag säga.»

Plank förde mig till ett öppet skjul i ena ändan af den stora gården, där han hade sitt lager af några dussin stora och små likkistor. Det var riktigt gladt. Så tyckte åt minstone snickaren själf hvilken skrattade, gnuggade händerna af förnöjelse och utropade:

»Jag bara önskar, att jag hade den där fuskaren i Östra Kvarngränd här!»

Om det var för att stoppa ned medtäflaren i en af kistorna eller blott för att genom deras åsyn slå honom med häpnad, det vet jag icke och tänkte just ej häller mycket på den saken.

Men mäster Plank hade kommit i så godt lynne genom att betrakta sitt vackra lager, att han frågade, om jag icke ville stiga in i trädgården.

»Kanske vi kunna få oss en toddy,» tillade han. »Det är väl ingen brådska nu på kvällkvisten. Kilramen kan jag skicka hem till herrn i morgon. Kalle har min sann ingenting annat att göra än att springa ärenden, och han kilar snart af till Brunkebergs hotel . . . Se så, inte något krus. Stig på bara!»

Trädgården var genom ett lågt staket skild från gården och bestod af åtskilliga krusbärsbuskar som stodo mycket ordentligt uppradade på bägge sidor om hufvudgången hvilken förde från grinden till ett litet lusthus i trädgårdens bakgrund. Vid ett par mindre gångar funnos vinbärsbuskar och bak om dem ett par grönsaksland, skuggade af några fruktträd.

»Jag tror att man här kan ha lika trefligt som på Davidsons Musard eller hvad det heter, där uppe vid [ 224 ]Drottninggatan,» sade mäster Plank och frågade, om jag ville sitta inne i lusthuset eller utanför på gungbrädet. En pipa Gefle vapen skulle jag strax få. Eller kanske jag tyckte mer om att sätta mig där uppe i linden, där det funnes rum bland grenarne för ett halft dussin personer, och där man hade ej blott ett par rätt bekväma bänkar, utan till och med ett litet bord. Jag valde platsen i trädgrenarne.

Värden ropade på Kalle och varmt vatten, kardus och pipor, och snart sutto vi helt trefligt uppe i den store linden som sträckte sina grenar ofvan för staketet lika långt ut åt gården som in åt trädgården.

»Jag skulle tro, att man har utsigt här!» myste mäster Plank.

Jag såg ned åt trädgården, där det var rätt grönt och vackert och där jag just fick ögonen på en liten kärleksgud som höll vakt utanför en sida af lusthuset. Ena armen var afslagen, och näsan något skadad, men för öfrigt var det en rätt fager pilt, alstrad af någon okänd mästare i träsnideri och tillhörande det förr icke ovanliga slag af träbilder som prydde Stockholms enskilde trädgårdar.

Men under det jag såg på bilden, hvars naiva uttryck roade mig, satt min värd och rörde i sin toddy samt betraktade med tindrande ögon det stora skjulet med de många likkistorna. Det var sannolikt den utsigt öfver hvilken han skröt.

Aftonen var vacker, men något kylig, en svensk försommarkväll, och värden uppmanade mig därför att inte låta toddyn kallna. Jag lydde uppmaningen, hörde på hans prat och på sparfvarne, hvilkas högljudda gräl i grenarne tätt ofvan våra hufvud stundom öfverröstade mäster Planks klagomål öfver näringsfriheten och [ 225 ]fuskaren i Östra Kvarngränd. Trastar och finkar hörde jag icke till; näktergalar hafva aldrig funnits vid Tjärhofsgatan; men däremot hörde jag en liten gris grymta från ett hörn af gården.

»Det är en rar gris,» sade min värd. »Jag har aldrig haft maken sedan salig hustru min dog. Men vet herrn, huru jag kom öfver grisen?»

Nej, det kunde jag icke veta.

»Jo, jag fick höra, att presten i Brännkyrka skulle ha så rara grisar. En söndag gick jag dit ut och ville komma i affär med pastorn, men det vardt ingenting af. Han behöfde inga likkistor, sade han, hvilket jag tyckte vara bra dumt; men då kom jag i håg, att jag hade två kärleksgudar i trädgården . . . ja, herrn ser den ene där borta. Jag sade ingenting vidare åt pastorn, men söndagen därpå for jag åter till Brännkyrka och hade min lille gud med mig, och . . . jag reste hem med grisen, jag. Kärleksguden vann pastorns tycke och gör nu tjänst som kyrkängel, men grisen är min och skall gödas ända till jul. Kom då hit, skall herrn få smaka på skinka som står i mantal. Det är Kalle som får sköta grisen, och olycklig den pojken, om han inte passar upp riktigt i svinstian.»

Mäster Plank fortfor att prata, sparfvarnes skojande var i tillväxt, grisen grymtade alt starkare, men alla dessa ljud öfverröstades af ett barns klagoskri. Det lät ohyggligt, och jag rusade upp med den hastighet, att jag höll på att tumla på hufvudet ned ur linden.

Min värd skrattade, då han fick veta orsaken till mitt upprusande. Nog hade han hört skriket, förklarade han, men det vore icke något att fästa sig vid. Det vore bara Kalle som skrek för att han finge stryk af gesällen.

[ 226 ]»Pojkar ska’ alltid ha stryk,» sade Plank och uppmanade mig att dricka.

Kalle kom gråtande ut från verkstaden, men då röt mästaren till honom, att om han icke genast slutade upp med tjutet, skulle han få smaka mästarens egen karbas. Kalle hade alldeles icke rätt att tjuta, hvarken när mästaren eller gesällerne gåfvo honom stryk. För att lugna honom gaf mästaren honom tillsägelse att gå ned till Stadsgården efter vatten.

»Sjövatten måste vi ha upp hvar dag,» sade Plank upplysningsvis till mig, »och det får Kalle bära med ok och ämbar. Går han Söderbergs trappor, är det inte lång väg alls.»

»Tag de stora ämbaren,» ropade han till gossen, »och olycklig du, om du spiller ut något på vägen.»

Kalle var elfvå eller tolf år, blek och spenslig. Han såg alltid skrämd ut och alltid hungrig också, fastän mästaren klagade öfver pojkens vargaptit.

»God mat får han», sade Plank, »äkta svensk föda. Men gesällerne äro så bortskämde, att de grina åt maten. Det är icke godt föredöme, skall jag säga.»

Med »äkta svensk föda» menade Plank salt strömming och sur mjölk, hårdkokta ärter och några fläsksvålar, härsken sill och rågmjölsvälling.

Mäster Plank var visst icke elak, oaktadt gesällerne kallade honom »en äkta kanalje», men han var en man af sin tid, hade själf uppfödts med salt strömming och sur mjölk och lika väl slagit sig fram i lifvet och ansåg därför, att ingen annan borde hafva det bättre häller. Lika mycket stryk som han själf fått och lika ringa och lika dålig föda, det var hvad han unnade en lärgosse.

För öfrigt unnade han just icke gesällerne mycket annat. Han klagade ständigt öfver deras oförskämda [ 227 ]anspråk, lätja och oskicklighet i yrket. Själf träffades han i verkstaden en god del af dagen, men gesällerne påstodo, att det vore blott för att spionera på dem och få tillfälle att gräla öfver allting. Mäster Plank i verkstaden var en barsk karl och helt annorlunda än då han satt i linden, smuttade på sin toddy och öfvade gästfrihet.

En eftermiddag satt han åter i linden, och jag var åter hans gäst. Han var mycket belåten, tycktes det. Han hade haft mycket arbete under någon tid. En feberfarsot hade rasat i Katrinatrakten och ryckt bort många menniskor, i synnerhet omkring Nytorget och i de sanka trakterna vid Hammarby sjö.

»Den enas död, den andras bröd», sade Plank och gjorde ännu flera likkistor än vanligt. Han mäste taga flere gesäller. Äfven Kalle fick en medhjälpare. Det vardt svårare att hålla reda på verkstaden, och mästaren grälade ännu oftare och häftigare än förut; men han grälade med riktigt nöje, ty så lysande förrättningar hade han aldrig förr gjort, och när han slutligen på aftonen klättrade upp i linden, tyckte han sig vara en riktigt lycklig människa. Han funderade på, om han icke kunde sätta ned arbetslönen och höja priset på likkistorna.

Det var riktigt glada tankeöfningar, sådana med hvilka en välmående patron kan roa sig på lediga stunder. Det enda som förargade honom var, att Kalle och Janne ännu icke kunde göra något dugligt arbete. Dem hade han för bara födan och på dem skulle han hafva förtjänat mest, blott de kunnat göra något, »de oduglingarne».

Men ingenting är fullkomligt här på jorden, icke ens i snickeriet, och äfven likkisttillverkningen har sina skuggsidor. Mäster Plank måste nöja sig med att tills [ 228 ]vidare förtjäna dubbelt eller tredubbelt mot förut och till framtiden uppskjuta att skörda tiodubbelt.

Under det mästaren från sin höga stånd- eller sittpunkt i lindens krona gjorde dessa på det hela ganska angenäma betraktelser, nalkades där nere på jorden en ung man som skulle komma att på ett lika oväntadt som betydelsefullt sätt ingripa i snickarens ställningar och förhållanden.

»Är mästaren hemma?» sporde den unge mannen som mötte Kalle i gårdsporten. Tonfallet af hans röst lät något främmande, och lärgossen stod och gapade. Men främlingen hade strax upptäckt mäster Plank i trädets grenar.

»Bon jour, mon oncle!» utropade han och styrde kurs på linden.

»Hvad är det för en apskalle?» mumlade mäster Plank utan att svara på hälsningen.

Den fransktalande såg icke ut som vanligt folk på Söder, knapt på Norr häller. Tillskärningen af hans kläder förrådde något utländskt, något som på den tiden väckte uppseende, och den grå hatten med sina dristigt uppvikta brätten satt mera käckt än brukligt var på ett väl friseradt hår. Det hela var något sällsynt, icke just ovilkorligen aktningsbjudande, ej häller alldeles löjeväckande, men kanske mera lutande åt det senare. Så uppfattade Plank företeelsen, ty sedan han en stund under tystnad bligat på främlingen, utbrast han i ett skallande skratt, så högljudt, att sparfvarne, som vanligtvis ej läto så snart oroa sig, flögo förskräckta från linden och slogo sig ned på kärleksguden.

»Onkel tyckes inte känna igen mig,» utbrast den nykomne som tycktes liksom förtörnad öfver det skallande skrattet.

[ 229 ]Han såg rätt bra ut, den unge mannen, fann man sedan man låtit blicken fara från hans ovanliga klädsel och stanna på ett ganska välbildadt ansigte med äkta nordiska drag, blå ögon och ett tunt, men väl vårdadt munskägg.

»Onkla mig hit och dit,» svarade mäster Plank som plötsligt tog på sig ett allvarsamt uttryck. »Det vore väl inte underligt, om man inte kände igen dig, när du kommer så där utklutad och med mustascher, gud bevars, liksom en militär . . . Välkommen hem igen emellertid, munsjör snus . . . Nej, fy fan, så du ser ut!»

Och så kom skrattanfallet igen. Men då tycktes den unge mannen vredgas. Han förklarade, att han icke kommit hem för att tillåta, det man skrattade åt honom.

»Kan man se bara!» utropade Plank. »Du är ännu sturskare än när du for, tror jag, min käre Lars Petter.»

Den nykomne var mäster Planks brorson, ung snickargesäll, som gjort en yrkesresa till Paris och efter ett par års vistande där nu återvände till Tjärhofsgatan och farbroderns verkstad.

Laurent-Pierre Planche, som han nu kallade sig, var ett barn af den nya tiden, den tiden som var ny för tretio år sedan, under det farbror Anders Plank som varit med redan vid århundradets början icke tålde och ej förstod den nya tiden. Hvad han i synnerhet hatade var den nya näringslagstiftningen som kunde tillåta att en sådan fuskare som Pettersson i Östra Kvarngränd finge tjäna mänskligheten med likkistor. Laurent-Pierre kom och talade om frihet och jämlikhet. Det hade han lärt sig i de hemliga sällskap i hvilka han införts i Paris.

Det var på hösten 1847 som Laurent-Pierre kom och hälsade sitt: bon jour, mon oncle.

»Du kommer just lägligt,» sade mäster Plank, och [ 230 ]för sig själf räknade han ut, att han väl icke behöfde gifva Lars Petter, brorsonen som lärt hos honom, så stor arbetslön som en annan gesäll.

»Det börjar väl koka här också?» sade Laurent-Pierre.

»Koka?» upprepade farbrodern. »Det är Kalle som skall passa på limkokningen. Grötgrytan sköter nog Kristin.»

»Jag menar revolutionsgrytan, jag,» sade Laurent-Pierre. »I Paris är hon snart i uppkok. I Faubourg Saint-Antoine voro vi färdiga hvar dag att marschera på Tuilerierne. Jag arbetade det sista halfåret i Impasse de la Forge Royale, men inte var det någon kungssmedja, må onkel tro, utan där hyflade vi på kunglighetens likkista.»

»Hvad är det du pratar, Lars Petter?»

»Ja, ja, onkel förstår kanske inte ännu hvarom fråga är, men vi få väl talas vid.»

Mäster Plank ville, att brorsonen skulle genast börja hjälpa till i verkstaden, men Laurent-Pierre hade just icke någon brådska. Den där likkisttillverkningen fann han nu mer ej i sin smak. Han ville göra något i det högre finsnickeriet.

»Men du har ju själf sagt, att du i Paris stod och hyflade på kungliga likkistor?» invände farbrodern. »Tror du inte, att jag kunde, om jag bara ville, få fina beställningar och kanske titel af kunglig hof-likkistmakare? Tills vidare nöjer jag mig med att spika i hop kistor åt sjökaptener och styrmän och annat godt folk här i Katrinatrakten. Det går rätt friskt undan för närvarande. Schatullmakare är jag ju inte.»

»Men det är jag,» förklarade Laurent-Pierre hvilken [ 231 ]hotade att gå från farbrodern och söka arbete hos själfve Dumrath.

Hotelsen verkstäldes dock icke, men förhållandet mellan gamle Plank och unge Planche var långt ifrån det mest vänskapliga. Däremot stod den sist nämde i ett ganska godt förhållande till de andre gesällerne på verkstaden. I början hade de sökt göra narr af »parisarens» fina sätt och sprättaktiga klädsel, men han talade så vackert om folkets rättigheter och i synnerhet om snickaregesällers rätt att förtjäna mycket pengar med litet arbete, att kamraterne snart förläto honom hans »schangtila fasoner», hans grå hatt med de öfverdådigt uppvikta brättena, hans hvarje söndag friserade lockar och hvarje morgon pomaderade munskägg och hans ovana att blanda franska ord i alt hvad han yttrade. Det gick så långt, att de ej längre flinade åt hans ändrade namn, utan villigt kallade honom Planche till skilnad från mästaren som fortfarande var gamle Plank.

Laurent-Pierre hade kommit med många nyheter som han ville, att farbrodern skulle godkänna och införa på verkstaden. Den förnämsta af dessa var, att mästaren borde upptaga brorsonen till delägare i rörelsen.

»Det skulle ge mera fart och större glans åt onkels tillverkning,» sade Laurent-Pierre.

»Likkistorna behöfva ej större fart, och på glansen kan ingen med skäl klaga. Min fernissa öfverglänser Petterssons hundra gånger.»

Det var alt hvad mäster Plank svarade på brorsonens framställning, och det oföränderligt hvarje gång framställningen förnyades.

»Kapitalets tyranni!» mumlade Laurent-Pierre. »Men vänta, onkel lille, till dess arbetets organisation hunnit [ 232 ]fullbordas. Då skola vi talas vid. Hemliga sällskap skola upprättas.»

Tills vidare nöjde den unge snickaregesällen sig med att skrifva in sig i Bildningscirkeln och att deltaga i åtskilliga andra, lika litet hemliga sällskap och samkväm, i hvilka arbetarne började visa sig på den tiden.

»Bara högfärd,» sade mäster Plank.

»Det är i framåtskridandets intresse,» sade Laurent-Pierre, när han talade om, att han dansat hela natten på en »bättre tillställning» i De la Croix’ salong, dit han i egenskap af »parisare» vunnit tillträde.

En »parisare» inom arbetsklassen, det vill säga en gesäll som arbetat någon tid i Paris, var ännu i senare delen af 1840-talet en tämligen sällsynt företeelse i Stockholm och kunde alltid göra sig säker om företräde framför alle andre gesäller. Var han därtill, såsom Laurent-Pierre Planche, en vacker ungdom som förstod att föra sig väl i sina fina, om också ej alldeles så smakfulla kläder, så var han dess säkrare om framgång.

»Det är tusan hvad gesällerne i Paris måste vara fina!» sade en gammal mästare.

»Jo, jo, de se inte ut som pappas luggslitne grobianer», anmärkte mästarens dotter, när hon i Bildningscirkeln lät sina förtjusta blickar hvila på unge Planche.

Saken var dock den, att Laurent-Pierre under det han arbetade i Faubourg Saint-Antoine gick i blus och mössa som alle andre snickaregesäller där och blott om söndagen tog på sig en rock som han köpt i ett klädstånd i Temple. De »bättre tillställningar» i hvilka han deltog voro, utom de hemliga sällskapen som en rättskaffens snickaregesäll ovilkorligt måste besöka, en och annan artilleristbal vid Barrière du Trône — fritt inträde, men en sou för hvarje dans — och för öfrigt [ 233 ]folkträngseln på Bastilleplatsen omkring de »charlataner» som där sålde botemedel mot alla sjukdomar, gjorde taskspelarkonster, sjöngo visor, stodo på hufvudet och förutsade tillkommande ting.

Men när gesällen kom till Stockholm igen, så var han den »fine parisaren», dagens lejon i alla handtverkarkretsar, högsta hönset i korgen. Så var det också med Laurent-Pierre, född Lars Petter.

Hemma vid Tjärhofsgatan tyranniserades han af farbrodern, men höll tal för kamraterne, så snart gubben vändt ryggen till, undervisade dem om deras rättigheter, försäkrade dem, att frigörelsens stund vore i annalkande, att folket skulle snart bryta sönder sina bojor och att man då borde vara färdig att deltaga i den heliga striden.

»Är ni färdige, gubbar?» sporde han, och mod och handlingskraft lyste ur hans vackra ögon.

Gubbarne, det vill säga de unge gesällerne, voro visst färdige, och det redan på ögonblicket, om så skulle fordras, men de kunde behöfva en styrkedryck, hvarför Kalle skulle springa efter ett halfstop bränvin, till hvars inköp man »salade».

»Fi donc!» utbrast då alltid Laurent-Pierre, hvilken i Paris vant sig af med bränvinet, men han ansåg sig dock böra vara kamratlik, hvarför äfven han deltog i insamlingen af styfrarne.

»Jämlikhet framför alt,» sade Laurent-Pierre och gaf Kalle, som stod och gapade, en så häftig örfil, att pojken störtade hufvudstupa ut på gården. Det hörde till den undervisning i yrket hvilken man bestod en lärgosse.

Så förflöt vintern. När snön började smälta i Planks trädgård, och han gick och funderade på att flytta kärleksguden ur vinterkvarteret i lusthuset ut i det fria, och [ 234 ]sparfvarne började titta efter, om icke linden snart skulle få några knoppar, hade Laurent-Pierre så väl förberedt den »revolutionära propagandan» i verkstaden, att han när som hälst kunde tvinga farbrodern till de betydligaste medgifvanden. Så trodde han åt minstone. Han hade kanske ännu större förhoppningar. Det gamla agget mot »tyrannen» som ej velat dela med sin egen brorson grodde ständigt hos Laurent-Pierre.

En dag i början af mars kom mäster Plank hem från en liten utflygt ned åt Götgatan. Han såg mycket meddelsam ut. Det var icke ofta han hade ett sådant utseende, och högst sällan pratade han med gesällerna.

»Sådant skadar respekten för den som makten har», brukade han säga till andre mästare.

Men i fråga varande dag syntes det på honom att han hade något på hjärtat, och det dröjde ej häller länge förr än han upplät sin mun och förtäljde, att han på Hamburg, dit han tittat in på ett ögonblick, träffat en skrifvare i järnvågen, hvilken nyss förut talat med en kontorist som hört af en grosshandlare hvilken kom raka vägen från börsen, att det där berättats, att revolution brutit ut i Paris, att franske kungen vore körd på porten och att parisarne utropat republiken.

»Var det icke fan?» tillade mäster Plank.

»Vive la république!» skrek Laurent-Pierre, ryckte af sig förklädet och slängde det ned i en likkista.

De andre gesällerne voro färdige att följa föredömet, men mästarens närvaro tycktes dock besvära dem. Det var vanans makt. Vanan vid tyranniet var starkare än den vaknande frihetskänslan.

Oaktadt brorsonens ifver att kasta af de fängslande banden, det blå arbetsförklädet, och hans högljudda utrop voro uppenbara prof på missaktning mot den lagliga [ 235 ]myndigheten i farbroderns person, sade mäster Plank likväl ingenting. Han såg blott fundersam ut, och då Laurent-Pierre ännu en gång skrek sitt »vive la république!», lemnade mästaren helt saktmodigt verkstaden.

»Han är besegrad, det ser ni väl», utropade Laurent-Pierre. »Alle tyranner skola darra, och nu måste vi göra oss en glad dag.»

Man skrek och hurrade och gjorde glädjesprång bland likkistorna. Hvarför? Jo, för att republiken utropats i Frankrike. Det kändes ända till Tjärhofsgatan i Stockholm. Arbetets trälar i hela Europa och litet längre bort också trodde, att nu vore frigörelsens timme kommen. Mäster Planks gesäller voro därom fullt öfvertygade, ty det hade Laurent-Pierre sagt, och han måste väl veta det, efter han hade varit i Paris.

Det dröjde ej länge förr än verkstaden var tom, men redan innan gesällerne hunnit ut på gatan, hade mästaren själf åter lemnat hemmet. Äfven han hade gripits af underrättelsen från Paris och fått mycket att tänka på. Kanske att en sådan där omhvälfning kunde komma att inträffa också i Stockholm. Längre bort sträckte sig icke mäster Planks funderingar.

»Friheten!» mumlade han för sig själf, och han tyckte, att det funnes något mycket lockande i det ordet, men på botten af hans frihetstankar låg en föreställning om, att med frihet menades egentligen frihet för de »riktige mästarne» att arbeta utan intrång af »fuskare».

Det var om den friheten mäster Plank talade, när han senare på aftonen kommit ända ned till Pelikan, den bekante källaren vid Brunnsbacken. Så långt från Tjärhofsgatan hade han ej varit på mycket länge. Men han var i behof af omväxling, tyckte han, af en friare luft än i hemmet eller på källaren Hamburg, och därför bytte [ 236 ]han ut den luften mot den som fans i Pelikans store källarsal. Det var en följd af februari-revolutionen.

Om den revolutionen talades öfver alt i staden. Man hade plötsligt vaknat, tycktes det. Skottet från Boulevard des Capucines hade väckt äfven stockholmarne. Det var ett pratande och skrikande hvart man kom, ett brusande och susande, nästan en yrsel. Ville man göra revolution äfven här? Visst icke, men man rådde ej för, att man fått liksom elektricitet i kroppen, att man kände sig högst ovanligt lifvad, att kanske förhoppningar väcktes bland dem som dittills ej haft något att säga samt också bland dem som ej haft något att äta. Den »sociala frågan» kom genast fram, och den frågan hvilar innerst på frågan om äta eller icke äta, eller, på sin höjd, att äta salt strömming och sur mjölk, något som rörde mäster Planks gesäller och några andra tusental i samma ställning.

Men mäster Plank tänkte just inte så djupt. Han hade fullt upp att äta, till och med mycket bättre än salt strömming och sur mjölk. Det kunde duga för gesäller och lärpojkar. Han tänkte på den oförskämde fuskaren i Katrina Östra Kvarngränd som understod sig att täfla med en gammal mästare hvilken till och med varit bisittare i ämbetet.

Det där ligger nu långt från vår tid, men det står lifligt för mitt minne, när jag ser det gamla adresskortet som gifvit anledning till upptecknandet af denna lilla skildring ur handtverkslifvet för tretio år sedan.

På Pelikan sysselsatte man sig med toddy, punsch, tobaksrökning och politiskt kannstöperi. Där gick det lifligt till. Plank fick höra åsigter om hvilkas tillvaro han aldrig kunnat drömma. Han rycktes med i strömmen af de brusande idéerna och lade äfven sitt ord till [ 237 ]de många andra som susade genom tobaksröken och spritångorna.

Dagen därpå vaknade han med en kanske något oredig, men likväl fullt utbildad föreställning om att han borde gripa in i politiken. Hvarför skulle icke äfven han vara med om något stort? Han funderade på att gå in i Reformvännernes sällskap och arbeta för representationsreformen.

»Det vore väl tusan, om jag inte då skulle få bugt med de fördömde fuskarne!» utropade han, gick till mahognischatullet som stod på salsskänken och tog sig en morgon-tankställare.

Han tycktes hafva helt och hållet gått från sina gamla vanor. I verkstaden satte han icke sin fot på flere dagar, men det gjorde icke häller hans brorson, lika litet som någon af de öfriga gesällerne. Där funnos blott Kalle och Janne som bland likkistorna lekte hök och dufva och andre glade lekar.

Själf gick Plank först till Pelikan och sedan, hvad som var ännu ovanligare, ända in i »sta’n», till Hoppet och Dufvan, och på alla dessa ställen blandade han sig i de lifliga politiska samtalen.

»Reformen måste genomdrifvas!»

Till den slutsatsen hade Plank kommit, och han tvekade ej att öppet förkunna det, men med »reformen» menade han näringsfrihetens afskaffande.

Man kunde omöjligt känna igen den beskedlige snickaren som förut blott grälade på gesällerne och på sina lediga stunder satt och njöt en lugn tillvaros fredliga glädje bland grenarne i den stora linden. Nu var han midt inne i det politiska lifvet, det vill säga sådant detta uppenbarar sig på källare och i enskilda samqväm. Det var februarirevolutionens skuld, och Plank var, [ 238 ]såsom vi redan sett, ej den ende i Stockholm hvilken af den revolutionen dragits från gamla stilla vanor.

Brorsonen var ej häller sysslolös. Han arbetade icke på verkstaden, men han höll tal på Hvite Hästen vid Stora Nygatan, på Åldriga Eken vid Stora Gråmunkegränd, på Gyllene Solen vid Sankt-Paulsgatan och på en hel mängd andra traktörställen och restaurationer, till och med på källaren Tyska Lejonet vid Skomakaregatan. Med honom följde troget de öfrige gesällerne från Tjärhofsgatan och de ropade »bra! förbannadt bra!» till allt hvad medborgaren Planche yttrade.

»Farbror min är borgare, men jag är medborgare,» förklarade han, »alla som vilja frihet böra vara medborgare. Lås oss konstituera oss som medborgare.»

Gamle Plank höll på sin rätt att kallas borgare.

»Reformen måste genomdrifvas,» upprepade han bittida och sent, »och det till borgerskapets bästa. En fri borgare är för mer än någon annan. Det är det burskapsägande borgerskapet som utgör statens kärna.»

Mäster Plank hade plötsligt funnit sig vara vältalare. Han ville också göra den lyckliga gåfvan gällande. Han höll snart lika många tal som hans brorson. Det var också en följd af februarirevolutionen.

»I morgon är det den store reformbanketten,» sade mäster Plank en dag, då han gått in på Dufvan för att hålla tal vid en kumminsup och en bit prässylta. »Det blir nog en märklig dag.»

»Bror Plank går väl dit?» sporde en af Dufvans gäster.

»Hm, ja, det vill säga . . . jag får väl se,» förklarade mäster Plank hvilken nog ville vara med vid ett så märkvärdigt tillfälle, men drog sig för kostnaden.

»Anteckningslista finnes i magister Bagges bokhandel,» [ 239 ]upplyste en annan gäst, »och banketten börjar klockan precis tre.»

På aftonen samme dag hade Laurent-Pierre deltagit i en politisk öfverläggning mellan någre snickaregesäller, skräddaregesäller och målaregesäller hvilken hölls på Silfverskåpet på Riddarholmen och där det gått mycket lifligt till. Man hade kommit öfver ens om, att gesällerne borde hafva medborgerliga rättigheter med det första, men att arbetslönen skulle genast fördubblas.

»Och annat arbetsfolk då?» hördes en röst i hopen. »Sillpackare och järnbärare och sådane där, skola de inte ha samma rättigheter som gesällerne?»

Frågan möttes af ett skallande skratt. Sillpackare och järnbärare vore väl icke frie gesäller. Om den saken lönade det icke mödan att öfverlägga.

»Fem tusen medborgare samlas i morgon afton på Brunkebergstorg,» ljöd en röst. Om det var medborgaren Planches eller någon annans, är icke afgjordt.

Morgonen därpå funnos tillkännagifvanden på många väggar och husknutar, att fem tusen medborgare skulle samlas på aftonen på Brunkebergstorg.

»Nu skall man få se, att det blir något af,» hette det öfver alt i staden, och på eftermiddagen gick man ut för att se huru det skulle »bli något af».

Det vardt också något af. Marsoroligheterna i Stockholm 1848 äro väl ännu icke glömda.

Laurent-Pierre infann sig naturligtvis på Brunkebergstorg, och där fans äfven hans farbror hvilken nöjt sig med att utanför De la Croix’ salong deltaga i reformbanketten. Brorsonen hurrade, men farbrodern teg och började se betänksam ut. Han tyckte, att det vore för mycket folk i rörelse och att han i folkhopen icke märkte någre kände borgare.

[ 240 ]»Ned med tyrannerne!» skrek Laurent-Pierre, och det ända in i öronen på mäster Plank.

Det lät stygt, tyckte mästaren som velat ropa »ned med fuskarne» och som började frukta, att rörelsen skulle taga en för borgerskapet ofördelaktig vändning.

Skaran drog sig helt hastigt ned åt Gustaf Adolfs torg, ryckte öfver Norrbro, och mäster Plank rycktes med, alldeles mot sin vilja. Han skuffades fram åt Mynttorget och Stadssmedjegatan. Han ville rädda sig in på Dufvan, men släpades med i den sammanpackade hopen ned åt Storkyrkobrinken och stod midt i skaran, då fönsterna slogos ut i presidenten Hartmansdorfs våning. Med möda klämde han sig upp mot väggen utanför Isbergs bokhandel, då lifgardet till häst red i sporrstreck utför brinken och högg skarpt till höger och venster. Om sådant där ville Plank alldeles icke vara med. Han hade eget hus och egen verkstad, och en sådan person är väl icke skapad för att låta hugga i hjäl sig af en hästgardist.

Folkmassan skingrade sig för en stund. Mäster Plank ilade med långa steg fram åt Vesterlånggatan och ville skynda genaste vägen hem till Tjärhofsgatan. Han hade ej hunnit längre än till slussen, då han hörde gevärsskott från Storkyrkobrinken. Det ljudet skyndade på farten upp för Södermalmstorg, men i Götgatsbacken mötte han en hop pojkar som skreko, att de skulle slå in fönsterna hos Brinck.

»Det gäller borgerskapet,» sade Plank med bäfvande röst till en gammal bekant som han stötte på.

»Jo, jo, nu ha vi revolutionen öfver oss,» sade den gamle bekante och sprang hem för att draga nattmössan öfver öronen.

Blod flöt där borta i Storkyrkobrinken. Människor [ 241 ]dödades. Det var ohyggligt, tyckte mäster Plank, men döda människor behöfva likkistor, och det kunde kanske vara någon tröst.

»Hvem vet, dess utom,» mumlade mästaren, »om inte den fördömde bönhasen i Östra Kvarngränd är ute och låter skjuta i hjäl sig.»

Det var en ännu trösterikare, till och med en riktigt glad tanke. Men säkrast vore det i alla fall att skynda hem så fort som möjligt. Revolutionstankarne voro redan på flykten.

Men hvilken syn mötte honom, då han kom in på gården i hemmet! På gatan var det redan mörkt, men gården upplystes af en storartad brasa som lågade vid foten af den stora linden. Omkring den brasan dansade mörka skepnader under vilda tjut och hesa skrattsalvor. Längs trädgårdstaketet syntes likkista bredvid likkista, alla resta på ända, en ohygglig rad som upplystes från det flammande bålet, och när de hoppande skepnaderna kastade sina skuggor på de i eldskenet glänsande kistorna, tycktes äfven dessa röra sig, få lif och dansa med i hopen.

Mäster Plank stod slagen af häpnad, af förskräckelse till och med. Synen var onekligen öfverraskande och ej så litet hemsk. Hade de döda kommit till baka för att lemna igen sina kistor? Voro de icke nöjda med mäster Planks arbete? Å, det vore en skymf som mästarn icke kunde öfverlefva.

Men de voro visst icke döde, desse som skuttade omkring bålet. Mästaren kände snart igen sine egne gesäller, både Andersson och Lundström och ett par andra. De skreko som gastar, det är sant, och icke som fredlige inbyggare i Katarina kyrkogårdsjord. Emellan skriken och skrattet hälsade de flitigt på några buteljer [ 242 ]som fått sin ofta störda hviloplats i en öppen och gapande likkista.

Kistorna voro också nya, framdragna ur det stora lagret, och oupphörligt drogos andra fram ur sina gömslen, släpades till bålet och stäldes i beredskap för att underhålla detta.

»Kalle, spring efter gubben i trägåln. Vi ska lägga’n i en kista och låta’n brinna!» ropade en af de i hexsabbaten deltagande, och tog en väldig klunk ur en butelj.

»Ser du till mästarn,» tillade en annan, »så låt’en följa med.»

Den uppmaningen följdes af ett uthållande skratt. Lågan flammade högre, ända upp till lindens grenar. Dansen vardt vildare. Tjutets styrka ökades. Människor och likkistor, eldbränder och bränvinsbuteljer tumlade om hvar andra. Man drog just fram en ny, glänsande kista för att vräka henne på elden, och Kalle kom släpande med den lille kärleksguden som också skulle dömmas till bålet.

Det gick för långt, tyckte mäster Plank som hunnit sansa sig och fatta mod. Han skyndade fram, fattade Kalle i håret och ruskade honom, under det hans vrede i ord utbröt mot gesällerne.

»Lefve friheten!» vrålade desse, svängde eldbränder och hoppade i de mest vanvördiga skutt omkring mästaren.

»Kalle,» fortfor Plank och ruskade honom ännu häftigare, »du springer genast efter polisen. Mordbrännarne skola häktas. Fästning skall ni få alle samman.»

»Oho! fästning! lefve friheten! Skål, gubben lille!»

Gesällerne tjöto i rusigt öfvermod. Kalle vrålade af smärta. Det var alltid han som fick sitta emellan. Mästaren släpte icke gossens hufvud, under det han oupphörligt uppmanade honom att springa efter polisen.

[ 243 ]Slutligen slapp Kalle lös, men sprang ej längre än till det stora skjulet, där han gömde sig i en kista i den aflägsnaste vrån.

Bålet brann. Gesällerne dansade. Mästaren stod vanmäktig midt bland dem och öfveröste dem med skymford. Då och då hördes ljudet af en aflägsen gevärssalva.

Laurent-Pierre inträdde på gården. Han såg mycket blek ut, men det märktes icke i villervallan omkring bålet. Ej ens hans ankomst märktes af de rusige sällarne eller af den ursinnige mästaren. Laurent-Pierre stannade strax innanför porten. Han ville först iakttaga ställningar och förhållanden.

»Ska vi bränna’n?» vrålade en gesäll och nalkades mästaren.

»Vräk honom i brasan!» skrek en annan.

»Alla mästare ska brinna!»

Mäster Plank började finna läget ganska kinkigt. Kalle hade undsluppit honom. Janne såg han icke häller till. På gesällerne vågade han sig icke handgripligt.

Då trädde hans brorson fram som den räddande ängeln, och denne röt med basunbas åt kamraterne, att mästaren väl icke borde brännas. Man kunde ju försäkra sig om hans person och sedan underhandla med honom. Brände man upp honom, hade man ingen med hvilken man kunde underhandla.

»Det där är nog räson,» förklarade Andersson hickande.

»Stäng in honom i lusthuset!» skrek Lundström.

»Låt lille gubben följa med! Han skall väl inte vara utan sällskap.»

Och så släpades mäster Plank och den lille träbilden in i lusthuset, hvars dörr väl tillbommades.

Men hvad var sedan att göra? Ruset hade kommit till den punkt, att krafterna slappades. Laurent-Pierre [ 244 ]föste hela hopen in i verkstaden. Det gick icke utan motstånd, men motståndet vardt svagare för hvarje ögonblick, och snart lågo de upproriske i djup sömn bland hyfvelbänkarne och ännu ej färdiga likkistor.

Bålet släcktes af Laurent-Pierre med tillhjelp af den förskräckta jungfru Kristin och Janne som åter kommit till rätta. Kalle hade snyftat sig till sömns i kistan i den innersta vrån af det stora skjulet. Det var icke första gången han låg där. Ofta hade han flytt dit undan misshandlingarna på verkstaden.

Det var åter tyst på snickaregården vid Tjärhofsgatan. Oväsendet där hade icke ådragit sig polisens uppmärksamhet. Polisen hade annat att göra den aftonen.

Laurent-Pierre hade varit i fara att öfverridas och huggas i hjäl i Storkyrkobrinken. Därefter hade han förföljts af polisen och förlorat lusten för folkupplopp. Nu smög han sig in i trädgården och fram till lusthuset. Mäster Plank hade tröttnat vid att söka slå sönder dörren inifrån. Något fönster fans ej på lusthuset. Han förbannade den stund, då han tagit så fast virke till dörren. Nu var det tyst i lusthuset.

»Onkel!» ropade Laurent-Pierre halfhögt.

»Lymmel!» svarade mäster Plank.

»Jag är här för att hjälpa onkel ut,» fortfor brorsonen.

»Det var ju du som skuffade mig hit!» grymtade det inifrån.

»Bara för att rädda onkel,» lät det utifrån. »Hade onkel hällre velat brännas upp?»

Samtalet fortsattes genom en dörrspringa. Laurent Pierre sade sig vilja söka efter nyckeln. Mäster Plank anklagade honom för förräderi och uppror, men nedstämde slutligen tonen. Han måste ju söka att komma [ 245 ]ut för att få taga hämnd på gesällerne. Kanske att de voro uppviglade af kanaljen i Östra Kvarngränd.

»Jag får inte tag i nyckeln,» klagade Laurent-Pierre, »man måste väl bryta sönder låset. Vet onkel, att upproret i staden nu är i full gång? Det är kanske så godt att onkel håller sig gömd. Man vill åt alla mästare. Onkels gesäller veta nog hvad de göra. De handla efter bestämd plan. Det här ser allvarsamt ut. Jag är riktigt ängslig för onkels skull.»

Hvad skulle mäster Plank taga sig till? Han trodde, att man nu hölle på att sköfla hans egendom och att kanske ännu värre ting skulle inträffa. Brorsonen vore den ende som kunde afvärja den hotande faran. Han hade mycket inflytande på de andre gesällerne. Men farbrodern hade just icke visat sig så vänlig mot honom.

»Laga, att jag kommer in till mig,» hviskade Plank genom dörrspringan. »Här är fördömdt kallt. Jag kunde behöfva mig en varm toddy, och du skulle också ha en. Då kunde vi språkas vid, käre Lars Petter.»

Men icke hittades nyckeln och icke fick Laurent-Pierre tag i något verktyg att bryta sönder låset. Under sökandet återvände han oupphörligt till lusthuset, förtäljde om gräsliga ting som skulle tilldraga sig i Stockholm och beklagade de stackars mästarne.

Slutligen återfans den så länge efterspanade nyckeln, men det var först sedan mäster Plank i sin ångest lofvat brorsonen att upptaga honom till delägare i rörelsen.

»Det är det enda som kan rädda onkel,» försäkrade brorsonen, »och det sker bara för onkels egen skull.»

Laurent-Pierre förtäljde äfven, huru han genom sitt inflytande förmått gesällerne att afstå från förstörelseverket, men att de rufvade på mycket rysligare afsigter och blott väntade på den stora revolutionen för att [ 246 ]vända upp och ned på alt samt först och främst dela med mästaren alt hvad denne ägde.

»Den fördömda februari-revolutionen!» mumlade mäster Plank. »Det är den som kommer hit och förstör oss.»

Han satt i sin egen sal och rörde i sin toddy, och midt emot honom satt hans bolagsman, unge hr Planche, som också rörde i sin toddy, men ej häller glömde att taga fram papper och penna för att låta farbrodern skrifva under bolagskontraktet.

Mäster Plank prutade emot och tyckte det vara onödigt att göra någon skriftlig öfverenskommelse, men af den åsigten var icke Planche.

»Det är naturligtvis för onkels egen skull,» upprepade han.

»Men du har inte gjort ditt mästerstycke,» invände Plank, liksom glad att få ett uppskof. »Du må inte inbilla, dig att jag går i kompaniskap med någon bönhas.»

Mästerstycket vore en småsak, menade Laurent-Pierre, som han nog skulle sköta om. Hufvudsaken vore att farbrodern genom kompaniskapet visade sig rätt uppfatta sin ställning till arbetarne och därigenom räddade sig och sin ägendom från undergång.

Så underskrefs öfverenskommelsen, och mäster Plank satte sitt stora sigill under namnet.

»Se så, gå nu och lägg sig, onkel,» sade brorsonen, »så skall jag nog besvärja revolutionen.»

Tidigt följande morgon, det var en söndag, väckte Laurent-Pierre gesällerne och skildrade för dem i de bjärtaste färger hvilka fasliga dåd de begått aftonen förut. Något litet tycktes de påminna sig, men det mesta var alldeles nytt för dem.

Nu gälde det först och främst att laga sig undan, innan polisen infunne sig, menade Laurent-Pierre. [ 247 ]Revolutionen vore visserligen i full gång, men ännu hade polisen öfverhand.

Gesällerne behöfde icke lång tid att kläda sig. De hade sofvit hvar de stupat aftonen förut. Skyndsamt smögo de sig öfver gården och ut på gatan. De vågade aldrig mer återvända till verkstaden vid Tjärhofsgatan eller låta se sig i Katrinatrakten. Den stora omhvälfningen som skulle hjälpa dem till oberoende kom icke den gången. På söndagsaftonen voro de med i folkhopen som hurrade å nyo i Storkyrkobrinken, men det hjälpte icke. De sprungo och gömde sig i gränderna mellan Vesterlånggatan och Stora Nygatan, men ej häller där funno de fristad, ty kulorna pepo äfven där mellan husraderna.

»Hvar är Planche?» sporde en af kamraterne.

Honom hade man icke sett till sedan han på morgonen varnat dem för polisen. De voro utan ledare, utan rådgifvare och utan föreställning om hvad de egentligen borde företaga. De slogo sig ned på närmaste krog.

Laurent-Pierre var mycket nöjd. Han tittade en stund upp i Bildningscirkeln, där kapten Fahnehjelm höll ett föredrag om järnvägar, något som man dock aldrig kunde hoppas få i Sverige, hette det i cirkeln.

Professor Stephens talade om aktning hos arbetsklassen och aktning för arbetsklassen.

»Nå, det där gäller gesäller mer än oss,» sade Laurent-Pierre till den gamle mästare, hvars dotter funnit »parisaren» vara så älskvärd.

Kunglig sekreter Hedlund lemnade några upplysningar om grefve Rudenschölds skola på Leckö.

Bildningscirkelns ordförande läste upp öfverståthållareämbetets kungörelse om oordningar i hufvudstaden, och skräddaregesällen Trädgårdh uppmanade de närvarande [ 248 ]att under hemvägen undvika de gator, där folkskockningar kunde finnas.

»Nu går jag till Thalia,» sade Laurent-Pierre. »Där är riktigt aristokratisk bal i afton. Jag tog ut biljett redan i går hos tapetserar Callander i Spetsens backe.»

Ljudet af gevärsskotten hördes länge den aftonen. Kanske att något af dessa skott träffade en af mäster Planks gesäller. Hvem brydde sig därom? Deras forne kamrat, nu mera delägaren i snickareverkstaden, tänkte aldrig mera på dem. Han roade sig tappert, och nye gesäller hade snart infunnit sig. Arbetslönen var lika knapp som förut, strömmingen lika salt, mjölken lika sur. Snickaremästaren Laurent-Pierre Planche talade aldrig mer om folkets rättigheter. Kalle vardt slutligen gesäll, och då var det hans tur att piska lärpojkar. Den sociala frågan hade uppskjutits på obestämd tid. Mäster Plank själf var ej riktigt nöjd, men sökte tröst i Hamburgs källarsal. Till den inre staden kom han aldrig mera.

Firmans namn hade ändrats till Planche & C:o.

»Det ser schangtilare ut,» sade Laurent-Pierre, som tagit husbondeväldet från farbrodern.


——————