Hoppa till innehållet

Gift/Kapitel 6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 5
Gift
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 6
Kapitel 7  →


[ 89 ]

6.

Michal Mordtmann träffades af en öfverraskning under de första dagarne efter bjudningen hos professor Løvdahl.

Morgonen derefter underrättade han sin far om att utsigterna för deras plan ej voro synnerligen ljusa. Då det var gjordt, hade han tröstat sig med att tänka på, huru han skrämt de gamla kattugglorna, och huru präktig fru Wenche hade varit.

Vacker var hon också och alldeles öfverraskande ung. Som han förutsåg, att hans vistelse i staden nu kanske ej blef af så lång varaktighet, fattade han det beslutet att besöka henne ofta; om han först skulle uppge sin fabrik, ville han åtminstone begagna sig af de nöjen, som det tråkiga stället kunde bjuda honom.

Men då han fram på dagen gick upp till klubben, der han åt middag, kom den tjocke Jørgen Kruse fram till honom midt på gatan, tryckte hans hand och sade: »Tack, herr Mordtmann, mycken tack för i går. Ni tvålade till de [ 90 ]lärda herrarne ganska eftertryckligt; och det var som om jag hade sagt det sjelf, det som fru Løvdahl sa’ om pojkarne i elementarskolan. För se nu bara på min Morten! Han var sannerligen en lika duktig pojke som någon annan, då han var liten, sparade sina kopparslantar och hjelpte till i kryddboden. Men nu — han är, Gud förlåte mig, nära sexton år — nu, då all den der latinska lärdomen har farit i honom, nu har han blifvit så dum, att jag inte skulle våga anförtro honom boden en halftimme — ja, inte skulle han vilja stå der heller. Nej, det der latinet tror jag inte mycket på, och vore det inte för mutters skull, skulle han ut ur skolan i morgon dag.»

Michal Mordtmann visste icke alls hvad han skulle svara; och då längre upp på gatan adjunkten Aalbom gick förbi smågnolande, utan att vilja se honom, så förstod han det mycket bättre.

Men det var icke bara den tjocke Jørgen; flera af de välmående småköpmännen kommo mer eller mindre oförbehållsamt fram med, att hans uppträdande på professorns bjudning hade varit i deras smak.

Och slutligen förstod han, att det hade varit ett slags fest för alla dessa menniskor, som ofta nog hade hört, att de ingenting visste och ingenting förstodo annat än att skrapa ihop slantar, att en af de latinlärdas egen krets vände sig emot de höga, pösiga herrarne.

Never mind, tänkte Michal Mordtmann, är det ingenting annat de vilja, så gerna för mig. Kapitalet var hufvudsaken, och icke kunde han [ 91 ]vänta sig stort i den vägen af ämbetsmän och skollärare; kunde han realisera sin plan och slippa ett förödmjukande återtåg, så skulle han visst ej sky någon möda.

Han gick derför med fördubblad ifver omkring och pratade fosforsurt i de svarta kontoren, och han var mycket omtyckt; men när det kom till hufvudpunkten, till sjelfva aktieteckningen, stötte han mot ett obevekligt hinder, en fast stötesten, och det var professorn.

Så länge professor Løvdahl höll sig tillbaka, stannade det vid bara prat. Han var dock den ende, som förstod saken. Lärd var han, rik var han, och om han ej ville vara med, så måste det ändå vara någonting sjukt med affären, huru lysande den än tog sig ut.

»Låt först professor Løvdahl teckna sig, så är jag med och många med mig,» sade Jörgen Kruse.

Michal Mordtmanns skarpsinnighet arbetade ej länge med detta hinder. Han knäpte igen sin långa engelska visitrock och gick för att besöka fru Wenche.

»Ändtligen!» ropade hon, då han kom.

»Ursäkta, min fru! Jag borde visst förr ha gjort min visit för att tacka —»

»Nej, tack, högstärade mr Mordtmann! Den tonen ska’ vi inte ha mera af. Ni har en gång för alla förspilt er rätt att vara engelsk emot mig. Var så god och sätt er ned som gammal målsträfvare och ärlig radikal. Kan ni försona de andra vredgade gudarne med er afskyvärda soda, så gerna för mig. Men här är ni min man [ 92 ]min landsman, och all er korrekthet är förspild på mig.»

»Jag kommer, min fru» — men han kom ej längre, ty både han och frun kommo i ett sådant skratt vid tanken på deras sista sammanträffande och hans misslyckade försök att vara ceremoniös, att de slutligen hjertligt skakade hvarandras händer; och det blef på ett ögonblick en så stor förtrolighet mellan dem, som eljest en lång samvaro knappast skulle ha frambragt.

»Ni var alldeles ovärderlig i tisdags,» sade fru Wenche och tog till sin söm; han satt i en låg stol tätt bredvid sybordet; »ni kan inte tänka er hvad det är för mig att ändtligen möta en menniska med mina åsigter och mod att uttala dem. Här går väl en och annan, t. ex. lektor Abel, och bär på nya och frisinnade ideér, men i smyg, som om det vore farliga sprängämnen.»

»Som det för öfrigt också är, min fru. Ni såg ju sjelf, huru våra bomber flögo i synen på de lärda herrarne.»

»Ja, det var sant! Aldrig i mitt lif skall jag glömma adjunkten Aalboms min; jag var nästan rädd, att han skulle qväfvas. Men à propos, har mr Mordtmann också tänkt på följderna af edra dristiga ord den der qvällen? Sådant tål man nämligen inte här i staden, må ni veta. Med mig är det en annan sak; jag hör hit, och alla veta, att jag är oförbätterlig — dessutom är jag ju bara ett fruntimmer! Men för er —»

»Åh, inte heller jag lägger synnerligen stor vigt vid denna goda stads omdöme.»

[ 93 ]»Men, bäste herr Mordtmann, det måste ju vara af yttersta vigt för er, att ni gör ett godt intryck.»

»Ja, så till vida som man ju alltid helst vill efterlemna ett godt —»

»Nej, nej, förstår ni, jag tänker ju på sodan och allt det andra illaluktande, som ni vill laga till.»

»Jaså, ni tänker på den projekterade fabriken; men den blir det visst ingenting af med så länge.»

»Såå? Det var då ledsamt för er. Carsten sade här om dagen, att han trodde stämningen bland köpmännen var gynsam.»

»Trodde professorn! Jag har tyvärr kommit till ett annat resultat; i alla fall tänker jag snart resa.»

»Resa? Härifrån?»

»Ja, tillbaka till England.»

»Uppger ni fabriken?»

»Ja, tills vidare åtminstone; jag kan ingenting uträtta.»

»Men detta är jag alldeles inte betjent med,» ropade fru Wenche, »ändtligen har jag funnit en hygglig menniska, som jag kan tala med, och så vill han bort. Det går rakt inte an! Förklara mig åtminstone hvad som står på? Hvarför måste ni uppge det? Ä’ de rädda för sina styfrar, de små sillkungarne?»

»De små ä’ inte de värsta.»

»Är det då de stora husen, som hålla sig tillbaka: With’s eller Garman & Worse?»

»Högre upp!»

»Högre upp? Det förstår jag inte.»

[ 94 ]»Skall jag säga er, min fru, på hvilken min fabrik strandar?»

»Ja, visst skall ni det, och det genast ändå.»

»På er man.»

»På Carsten? Eforen? Men bäste herr Mordtmann, han intresserar sig ju varmt för er.»

»Ja, Gud bevars, professorn har varit ytterst älskvärd mot mig, men —»

»Nå? Men —?»

»Men aktier vill han inte teckna.»

»Såå? Det var då besynnerligt. Jag hör annars alla menniskor säga, att Carsten är så driftig och så försigtig i penningsaker. Hör nu, säg mig uppriktigt, så här oss emellan, tror ni sjelf på ert företag?»

»Önskar ni se prospektet?» frågade Mordtmann och tog i fickan.

»Nej, visst inte! Men svara mig: tror ni sjelf —?»

»Vi ha här,» afbröt han i sin allvarsammaste affärston, »som ni skall få se, en serie analyser —»

»Låt mig vara i fred för edra vämjeliga analyser,» sade fru Wenche skrattande.

»— och vidare ett specificeradt öfverslag jämte en kalkyl,» fortfor Mordtmann; och nu var det ej längre möjligt att få ett allvarsamt ord af honom. Han roade henne ännu en stund med sin affärston och med att uppföra scener från sina besök hos stadens borgare, tills han reste sig och tog afsked.

Men då han hade gått, tänkte frun på saken. Det skulle i sjelfva verket vara alltför förtretligt, om han nu reste bort. Hon skulle ändå fråga [ 95 ]Carsten, hvarför han ej kunde ta ett par aktier, när alltsamman stod fast på honom.

Professorn svarade — samtalet började vid middagsbordet — att han af princip ej gerna lade ned pengar i företag inom staden.

Men detta var ju visst mycket fördelaktigt?

Åhja, det kunde nog hända, att det blef en god affär.

»Ja, svara mig nu, Carsten — du skall ju förstå dig litet på saken — tror du på den der fabriken?»

»Uppriktigt sagdt: nej, och det emedan jag sjelf förstår litet eller intet af den praktiska kemien, och de andra, som ska’ lemna pengarne, förstå mindre än ingenting; och sådant brukar det inte bli någon god affär af.»

»Men, kära du, Mordtmann skall ju sköta den; och han förstår det ju, inte sant?»

»Kan så vara det, men — — hans fars firma är inte mycket ansedd; det engelska huset, som det alltid talas om, har ännu inte tecknat något belopp.»

»Ja, men du tänker inte på platsens alla fördelar; Mordtmann, som sjelf har förestått en sådan inrättning i England och som —»

»Har du nyligen talat med unge Mordtmann?»

»Ja, han gjorde visit i förmiddags. Och då berättade han mig, att det inte var honom möjligt att få aktier tecknade, innan du ville gå i spetsen.»

»Ah, nu börjar jag förstål Och så var herr Mordtmann så utstuderadt slipad — —»

[ 96 ]»Fy då, Carsten! alltid tror du, att folk ä’ lika beräknande som du sjelf. Han satt här och berättade mig alltsamman helt naturligt, och det föll då visst hvarken honom eller mig in, att jag skulle blanda mig i de der sakerna.»

»Åh, Michal Mordtmann, han är — —»

»Jag ser på dig, att du menar: han är bergensare,» sade fru Wenche litet bitter.

»Något snarlikt, ja!» svarade professorn, »för öfrigt, om du önskar att deltaga i detta företag, så gudbevars, jag skall nog teckna så många aktier du vill; pengarne ä’ ju dina.»

»Fy, Carsten — du vet, att jag inte vill du skall säga så der! Jag vill inte ha någonting med penningaffärer att skaffa, jag vill på inga vilkor, att du skall köpa aktier för min skull.»

Fru Wenche blef snart häftig under samtal, men då blef hennes man alltid mera dämpad.

»Jo, sannerligen skall du inte ha aktier, lilla Wenche! Jag ser mycket väl, att du har lust till dem; och på det viset få vi ju behålla den käre herr Mordtmann qvar.»

Abraham satt och såg förstulet från den ene till den andre. Han förstod icke, men han såg hvad han så ofta hade sett, att modern var häftig och fadern blid och vänlig.

Om eftermiddagen skulle han som vanligt läsa med lille Marius; men han hade så föga lust. Det var de första dagarne af maj, och de repeterade i alla ämnen till denna förfärliga årsexamen, som skulle afgöra lille Marius’ öde.

Derför satt han ifrigt vid böckerna; men Abraham hade så föga lust. Solen sken på den [ 97 ]nya krusbärsgrönskan nere i trädgården, och uppe på himlen var det icke en enda molntapp.

Abraham satt bara och nojsade både med grekiskan och matematiken till Marius’ stora förskräckelse; slutligen började han messa ur Pontoppidans Förklaring, som de genomgingo i skolan för sjunde eller åttonde gången.

Marius skrattade och bad ömsom, men Abraham var alldeles oförbätterlig; han slängde alla böckerna upp i sängen och ropade: »Kom, så ro vi ut och fiska!»

Ja, lille Marius var svag nog, och så rodde de ut på viken och fiskade småtorsk i den stilla, vackra våraftonen.

Men följden blef också, att det gick mycket galet för Marius följande dag. Bara medvetandet om att han ej hade läst så mycket och så ordentligt som vanligt, gjorde honom virrig och osäker om de enklaste saker.

Dertill ville olyckan, att rektorn kom in under Aalboms latintimme, för att höra på, hvilket han ibland gjorde, när han hade tid.

Det gälde således för Aalbom att nu mot årets slut visa rektorn, huru långt de kära lärjungarne voro komna under hans regimente; derför tog han först primus och så Marius.

Abraham satt som på nålar; han kände ju Marius till punkt och pricka och visste huru lätt det stora hufvudet kunde ohjelpligt fastna på den minsta småsak, bara det kom i olag. Det hade redan varit på tok under förra timmen med grekiskan, men piggsvinet hade med stor liberalitet låtit Abraham hviska hvarje ord öfver bordet.

[ 98 ]Under lofstunden hade lille Marius sagt:

»Du skulle inte ha lockat mig ut att fiska i går, Abraham! Jag kan ingenting och får visst fråga i alla ämnen i dag. Så får jag 6, och så blir jag inte uppflyttad till sommaren.»

Abraham började förstå hvad detta ville säga för lille Marius, han hade egentligen aldrig tänkt riktigt på det. Men medan lille Marius nu med många fel läste upp en ode af Horatius, satt han och tänkte på, huru alldeles hjelplös hans bäste vän skulle bli, om han blef qvarsittande i klassen, bland nya kamrater, under det han sjelf, Abraham, naturligtvis blef uppflyttad i fjerde latinklassen.

»Nej, nej, Gottwald, du försäger dig,» sade adjunkten Aalbom kattvänligt, ty lille Marius begick fel på fel, men han tordes ej för rektorns skull ge skällsorden fritt lopp. »Tänk dig nu för, gossen min — hva’? fallo, fefelli, säger du, det är mycket rätt; men nu supinum — supinum, min käre gosse — hva’?»

»— fe — fe — fe —» stammade Marius alldeles hjelplös; det fans ej längre någon tanke i hans hufvud.

»Nej, men Herre min skapare, hvad skall du med reduplikation i supinum?» ropade Aalbom; men en blick från rektorn hejdade honom. »Tänk dig nu för, Gottwald! Du känner så väl till de der verben, bara du tänker dig för; det fins inte mer än tre fyra sådana — du mins nog: pello, pepuli, pulsum — alltså: fallo, fefelli — nå?»

»— pulsum», svarade Marius och virade den blåa näsduken om fingrarne.

[ 99 ]»Snicksnack, Gottwald, skall du göra narr af mig? — ja visst, herr rektor, det är mycket sant, låt oss ta det lugnt — hva? — lugn bara, min gosse, så kommer det nog; vi ska’ alltså börja med början, med saker, som du kan på dina fem fingrar — lugn bara, hva’? gossen min!» hans röst darrade af ilska; »alltså: amo, amavi — nå, supinum ? — ama —»

»— ama —» upprepade Marius och släpte sin näsduk.

»Nej, nu går det för långt!» skrek Aalbom och glömde alldeles rektorn; »är du tredsk, byting? Hvad heter det runda bordet på latin? Det runda bordet? Nå, vill du svara?»

Men det kom intet ljud från lille Marius, och adjunkten störtade fram emot honom, som om han ville slå honom, trots rektorn. Men antingen han nu ämnade det eller icke, så föll Marius ned mellan bordet och bänken, innan adjunkten hann fram till honom.

»Föll han?» frågade rektorn och kom fram till Aalbom, som stod böjd öfver bordet och stirrade ned på lille Marius.

Men i det samma ljöd en röst i klassen darrande af sinnesrörelse och afbruten som af snyftningar: de vände sig alla om och sågo Abraham Løvdahl; han stod upprätt, likblek, med förvridet ansigte: »Det är skam — det är stor skam!» sade han och lyfte sin knutna hand mot Aalbom. »Ni är en — ni är en djefvul! fick han ändtligen fram och tog ett fast tag i bordskanten.

»Men — men, Abraham — Abraham Løvdahl! Har du blifvit spritt galen, gosse?» ropade [ 100 ]rektorn; aldrig under sin långa pedagogiska verksamhet hade han blifvit så förskräckt. Sjelfve Aalbom stod som förstenad och glömde nästan lille Marius, som låg der nere utan att röra sig.

Men Morten baksträfvare flyttade beslutsamt bänken ut från bordet och lyfte upp Marius; han var blek och ögonen voro tillslutna.

»Hämta litet vatten,» sade Morten i sin trotsiga ton, medan han höll Marius uppe.

»Ja, vatten — hva’?» började nu adjunkten; »Gottwald är sjuk — det är en skandal att skicka gossen i skola, när han är sjuk — hva’?»

Under detta stod rektorn midt framför Abraham och stirrade på honom; slutligen sade han lugnt och strängt: »Gå hem, Løvdahl! Jag skall vända mig till dina föräldrar.»

Det var dödstyst i klassen, då Abraham samlade ihop sina böcker och gick. Den förbittring, som kokat upp i honom, medan adjunkten pinade Marius, föll så förunderligt hastigt tillsammans; och då han gick ensam ut öfver skolgården — det var midt under lektionstimmen — började han tänka på hvad det var han hade gjort och hvad väl hans far skulle säga.

Han tordes ej gå direkt hem, utan lemnade in sina böcker hos bagaren, der han var bekant, och tog sig en lång promenad utöfver östra delen af staden, der han ej lätt skulle riskera att möta sin far.

Emellertid kom lille Marius till sans, då han fick kallt vatten i ansigtet; han låg en halftimmes tid på soffan inne i rektorns salong, der de gåfvo honom Hoffmanns droppar, tills han blef så pass [ 101 ]kry, att vaktmästaren kunde följa honom hem; fru Gottwald bodde ej långt nere i staden.

Lille Marius lemnade således skolan, blek och halft medvetslös, stödd på vaktmästaren, som bar alla hans böcker. Stinkdjuren strömmade tillsammans och sprungo framför för att se honom i ansigtet; några skulle till att göra narr af råttkungen, men en af de stora sade: »Låt honom vara, han är sjuk.»

Och så slapp han för första gången oförhånad genom sina fiender.

Rektorn skulle vida sorgfälligare ha tagit hand om sin lille professor, om ej händelsen med Abraham helt och hållit upptagit hans tankar.

Att en lärjunge blef sjuk under lektionen var ju någonting, som lätt kunde hända; lille Marius hade säkerligen ej varit frisk på hela dagen, det kunde man märka genast vid examinationen; han hade till och med gjort metriska fel under uppläsningen, någonting som eljest aldrig kunde hända Marius. Och rektorn måste nästan ge Aalbom rätt, när han fortfor att upprepa, att det var en skandal att skicka sjuka barn till skolan.

Men Abraham — Abraham Løvdahl — fräck, uppstudsig, i uppenbart trots! Man kunde ej missta sig härom; denne gosse gömde de allra farligaste anlag under ett väluppfostradt och öppet sätt att vara.

Om det ändå hade varit en son af råa och obildade föräldrar, sådana som de tyvärr hade så många; men en son till professor Løvdahl, en man så fin, så human och genombildad! Och [ 102 ]så skulle det hos hans ende son plötsligt öppna sig djup af trots och upprorssinne!

»Hans mor är en mycket oppositionel karaktär,» inföll adjunkten Aalbom försigtigt; han visste, att rektorn satte fru Wenche särdeles högt.

Men den andre såg åt sidan och svarade ej; han kom att tänka på det sista samtalet vid professorns middagsbjudning.

Derför gick han heller icke hem till Løvdahls, som han ursprungligen hade tänkt, utan han skref ett mycket allvarsamt bref till professorn, förklarade saken och uttalade som sin öfvertygelse både som pedagog och som mångårig vän i huset, att endast genom att visa den största stränghet och genom att ta detta med allt möjligt allvar kunde man ännu qväfva de onda anlag, som tyvärr hade yppat sig i deras käre Abrahams karaktär.

Professor Løvdahl fick detta bref under sin konsultationstimme mellan 12 och 1, och han blef så altererad, att han genast skickade bort de patienter, som kunde vänta tills i morgon, och skyndade sig att fara öfver de andra.

Det hade aldrig fallit honom in, att hans son kunde uppföra sig så. Sjelf hade han kommit genom lifvet väluppfostrad och korrekt. Ödmjukat sig hade han egentligen aldrig, det kunde ingen säga; han hade tvärtom vetat att hålla folk från lifvet. Men aldrig hade han haft någon sammanstötning med sina öfverordnade; aldrig hade det i hans själ uppstått något som kunde likna upproriskhet.

Han kunde i början rent af ej begripa hvad som kom åt Abraham; och till och med var det [ 103 ]ju i en sak, som ej angick honom. Om läraren kanske hade varit litet häftig mot Gottwald, var det derför icke sundt förnuft i att fara upp så der och riskera de största obehagligheter för en annans skull.

Men det var denna dåraktiga gossvänskap, dessa öfverspända idéer om mod och trofasthet, hvilkas källa professorn endast alltför väl kände.

Redan länge hade han förutsett en afgörande kamp med sin hustru om sonen. Han hade ständigt undvikit och uppskjutit den, ty han hatade strid och ofred i huset.

Men mycket syntes honom nu tyda på, att afgörandet närmade sig. Det samtal, som under middagsbjudningen förts i hans hustrus rum, hade blifvit omtaladt och så kommenteradt, att det redan utgjorde ett vigtigt led i stadens inre historia, och mycket hade professorn måst smälta hos vänner och väninnor, derför att i hans hus kunde få tilldraga sig någonting, som hade så stark likhet med skandal.

Dessutom var det en stilla ovänskap mellan honom och frun i går, då de talade om aktierna i fabriken.

Professorn hade gått direkt till handelsföreningen, der den tomma listan länge hade legat som ett spöke, och tecknat 10 aktier à 500 spd. Sedan tyckte han till och med sjelf att det var mycket; men det var i öfverensstämmelse med den metod han använde gentemot sin hustru.

Nu, efter historien med Abraham, hade han helt och hållet öfvertaget; och huru mycket det [ 104 ]än harmade honom, ja, rent af bedröfvade honom, det som händt med gossen, så kunde han dock ej annat än tänka med en viss tillfredsställelse på alla de spetsiga ord, han nu kunde få tillfälle att affyra mot sin hustru.

I flera år hade deras äktenskap gått stilla och torrt; hon snar till häftighet, han alltid lugn, beredd att skyla öfver hennes oregelmässigheter; efterhand föraktade hon honom litet, medan han, som genast kände det, förtärdes af sin längtan att öfvervinna henne och tvinga henne att se med hans ögon.

»Nu ha vi följderna af din metod,» började han derför, då han med brefvet i handen inträdde i salongen; »jag har alltid sagt, att du förderfvade gossen med dina öfverspända idéer, och nu är det färdigt. Här är bref från rektorn: Abraham har varit uppstudsig i skolan.»

»Men, Carsten, hvad är det du säger?»

»Han har satt sig upp mot sina lärare, hotat med knuten näfve och kallat adjunkten Aalbom för en djefvul.»

»Nå, gudskelof, inte värre!» sade fru Wenche lättad.

»Inte värre? Inte värre? Ja, det är likt dig! Du kan snart inte sympatisera med annat än uppror och uppstudsighet mot allt och alla. Men nu vill jag säga dig en sak, min högtärade fru! Nu är det slut med mitt tålamod. Gossen är också min, och jag vill inte ha honom till en radikal galning, som blir ett samhällets utskum till skam och sorg för sin familj. Nu har jag länge nog [ 105 ]sett dig fylla honom med dina galna idéer, och nu har det burit frukt, men nu får du också ursäkta, att jag som far tar makten för att rädda hvad som räddas kan. Är han hemma?»

»Jag har inte sett honom.»

Fru Wenche var ej riktigt säker på huru hon skulle möta denna ovanliga häftighet hos sin man; hon visste ju ej heller riktigt hvad det var Abraham hade gjort; och hon ville ej fråga, så länge hennes man behandlade henne så.

Men då Abraham slutligen trött och hungrig kom hem och smög sig in i salongen, blek och nedslagen, sade hon till honom: »Men, Abraham, hvad är det vi höra om dig? Hvad har du gjort?»

Abraham stirrade på henne; hans enda hopp hade varit modern; men innan han fick svara, öppnade professorn sin dörr och kallade in honom.

Fru Wenche hörde hans röst tala strängt och oafbrutet; hon kunde ej uthärda längre, ej heller ville hon nu gå in, och derför gick hon ut i matsalen.

»Hur kunde du göra mig denna stora sorg, Abraham?» så började professorn allvarligt och nästan sorgset; »jag hade så säkert hoppats att kunna göra dig till en nyttig och bra medborgare, till en son, som jag kunde ha glädje och ära af; och i stället börjar du redan i dina barnaår lägga i dagen tendenser, som säkrare än något annat skola föra dig i förderfvet. Ty lätja, ungdomligt lättsinne och sjelfsvåld, det kan gå bort med åren och genom förståndig behandling, men upprorsanda är någonting, som nästan alltid tilltar, der [ 106 ]det väl har slagit rot. Man börjar med att trotsa och håna sina lärare, sedan växer man sin far och mor öfver hufvudet, och till slut vill man inte böja sig för Vår herre sjelf! Men vet du hvad det är för slags menniskor? Jo du, det är förbrytarne, det är samhällets utskum, som trotsa lagarne och fylla våra fängelser. Hvad som har inträffat med dig i dag har uppskakat mig mer än jag kan säga; jag förmår hvarken banna dig eller straffa dig, jag vet inte en gång, om jag kan behålla en sådan son i mitt hus.»

Dermed gick han ut ur rummet.

Det var ett väl betänkt tal af professorn, och det gjorde sin verkan.

Allt hade Abraham förestält sig under sin ensamma vandring, allt det värsta han kunde tänka sig af bannor och straff; men detta öfvergick dock allt.

Den sorgliga, bedröfvade tonen, de hårda orden och så till slut den förskräckliga möjligheten, att han kanske skulle skickas ur huset, bort från modern — der först började han samla sig så mycket, att han brast i gråt och låg länge nere i soffan och grät. Så ofattligt det föreföll honom, det han hade gjort! Hvad skulle det bli af honom?

En lång stund derefter öppnade professorn dörren och kallade honom till bords.

Fru Wenche hade ännu ej fått riktig reda på saken; men efter det, hon fick veta, måste hon ju medge, att Abraham hade uppfört sig högst opassande. Men ändå förundrade hon sig öfver, [ 107 ]att denna småsak — ty egentligen var det ju inte så farligt — att detta kunde så alldeles förstämma henne. Hon kände sig så beklämd och outsägligt olycklig, och hon hade den största lust att kasta sig öfver Abraham och gråta ut.

Abraham låg förkrossad öfver sin soppa; och han liknade i detta ögonblick ej mycket den bleke hjelten, som stod upprätt med knutna, näfvar mot adjunkten Aalbom och kallade honom en djefvul.