Scener i Nord-Amerika/Hämden
| ← Quarteroon-flickan |
|
Pocahontas → |
Af alla Stater i Unionen är Kentucky troligen den,
som erbjuder de största olikheter i folkets lynnen
och seder. Det är en stam af menniskor, som i
utseende och karakter skilja sig fullkomligt från
alla andra varelser på jorden; de äro hvarken
civiliserade eller alldeles ohyfsade, hvarken Européer
eller Indianer; de äro någonting midt emellan, som
är svårt att med ord uttrycka. Fastän till större
delen härstammande från Virginia och Norra
Carolina, bära de inga ansigtsdrag, som utmärka detta.
Deras språk, deras sätt att uttrycka sig, deras
tänkesätt, äro stämplade af denna karakteristika
egenhet, och passionerna hos dem, drifna till en
ytterlighet, som knappt igenfinnes hos den vildaste
Indian. Af naturen lifliga, äga de således södra
folkslagens alla karaktersdrag på samma gång som
de af norden ha gästfrihet och ett öppet sätt att
vara. Hos dem finnes ingen känsla utan
öfverdrift; äro de tappra och ädelmodiga, så
öfverträffa de deruti forntidens mönster; äro de
skrytsamma, så finner man dem äfven då oförlikneliga; och det är icke ovanligt, att höra dem svärja vid
sin eviga salighet, att ingen äger bättre häst eller
hund, bättre bössa, förträffligare hustru, herrligare
fädernesland, an de. Till allt detta hörer också
verkligen en innerlig kärlek för fosterbygden och
en trånande hemsjuka, frånvaron må ha varit
aldrig så kort. Liksom Schweitzarn, anser invånarn
i Kentucky intet land på jordklotet så rikt, så
bördigt, så skönt, som sitt eget, och liksom denne
fäller han glädjetårar, då han, efter någon tids
frånvaro, återser sin hembygd. ”När en
Kentuckian,” säger Flint i sin mästerliga beskrifning på
Staterna omkring Mississippi-floden, ”möter faror
af hvilket slag som helst, eller när han är om bord
på ett fartyg, som sjunker, är alltid hans
sista utrop: ”Hurra för gamla Kentucky!”
Sådana äro de menniskor, till hvilka jag nu för några ögonblick vill ledsaga mina läsare. Denna föregående korta teckning af deras karakter i allmänhet, kan möjligtvis förklara det högst uppdrifna i deras passioner, som visar sig i följande, på säkra fakta grundade, berättelse.
Ej långt från staden Lexington står ännu i dag, en liten romantisk hydda, beskuggad af åldriga ekar och sycamores, belägen på en kulle, af omkring 20 alnars höjd. Der nedanför utbreder sig en prairie eller ett fält, betäckt med ett högt och vasslikt grässlag, hvaruti buffalo-djuren förr hade haft tillhåll, när landet ännu var obebodt. Utur detta tjocka gräs, som, likt sågarne i botten af Mississippi, beständigt hölls nickande, syntes tvenne så kallade Indianska jordhögar[1], hvaraf den ena icke längesedan blifvit öppnad, och der man funnit flera skeletter af menniskor, en hop snäckor och ett slags dryckes-kärl af lera med ritade figurer. På litet afstånd från dessa jordhögar upptäckte man ingången till en grotta, hvars väggar voro gjorda af kalksten, som sträckte sig ganska långt och slingrande emot södern, och slutade sig vid en bottenlös källa, behållande hela året om samma vattenmassa, utan förändring. Luften i denna af naturen bildade underjordiska grotta ägde en angenäm svalka, som hvarken sommar eller vinter varierade många grader. I dess innersta, som var upplyst blott af en spricka i det öfverhängande kalkstens-taket, hade traktens ägarinna låtit anlägga en mossbänk, ofvanför hvilken i sjelfva muren var inristadt ordet: Hämd.
Det led mot aftonen i Juli månad 182.... På mossbänken sutto bredvid hvarandra två personer, som redan länge varit i ett ifrigt samtal, hvilket nu tycktes ha tagit en ändå allvarsammare vändning. Den ena af dem, ett ungt fruntimmer, af omkring 22 år, hade i sin blick något djupt lidande, som ingalunda var ett uttryck af kroppsliga plågor, men deremot utmärkte ett svårmod, hvars följd vanligtvis är en för tidig död. Hennes röst liknade en på afstånd hörd harpas försvinnande ljud, och på hennes tunga uppsmälte orden i hvarandra, till en ljuf och rörande harmoni. Hon var vid detta tillfälle klädd i djup sorgdrägt och bar till hufvudbonad, endast en stor svart voile, tillbakakastad för att lemna ansigtet öppet, och nu fallande vårdslöst öfver skuldrorna och bröstet, hvars bländande hvithet lyste derigenom.
Den andra åter, var en ung man, något yngre än hon, till yrket advokat, dock utan lust och böjelse dertill. Hans uppfostran hade blifvit vårdslösad under en likgiltig slägtinges förmynderskap, och den redan i barndomen märkbara fallenheten att göra ingenting, hade utvecklat sig till en verklig afsky för göromål. Hans antagna stånd bestod blott i titeln, ty ännu hade han icke ens tänkt på hvad lag är. Denna sysslolöshet gaf honom således tidigt fritt utrymme för alla passioner, och vanan att få hvarje önskan uppfylld hade småningom bibringat honom den öfvertygelsen, att hans planer och begär af ingen mensklig makt kunde öfverändakastas eller qväfvas. Ledd af denna tro ilade han blindt fram på lefnadsbanan, och han sparde aldrig någon uppoffring, för att hinna ett syftemål, antingen det var af verklig vigt, eller frambragdt af ett ögonblicks nyck i hans föränderliga sinne. Med alla dessa fel var Georg *** likväl en godhjärtad, älskvärd och ädel menniska, långt ifrån känslolös för ära och dygd, och af mängden lika mycket älskad för sina goda egenskaper, som beklagad for sitt oböjliga lynne.
Så hade Georg äfven nu beslutat, att, mot alla vänners afrådan, åt den täcka fader- och moderlösa arftagerskan bjuda sin hand, fastän han väl visste, att hon bestämdt förklarat sin vedervilja för giftermål, och att hon således äfven afvisat flera tillbedjare. Han kände äfven att Emilia en gång varit förlofvad, men att förlofningen blifvit bruten och att förtalande tungor hördes, som sköto hela skulden på henne, och som insvepte denna tilldragelse i ett sådant mörker, att mången hyste från den stunden en tvetydig tanke om den unga flickan. Men som ingen kunde bevisa henne något fel, och hennes föräldrar dessutom njöto både aktning och anseende i staten, ogillades detla förtal af det mer upplysta folket, som aldrig nämde hennes namn, utan att tillägga: den olyckliga! den beklagansvärda! Emilias föräldrar föllo snart offer för en häftig feber, och derifrån försvårades hennes redan förut ingalunda lindriga svårmod. Anbud felades henne likväl icke, att med ett äkta band förbinda sorgens sår, efter föräldrarnes frånfälle; men hon förkastade dem ihärdigt, och lefde blott, såsom det syntes, för sin djupa smärta och för välgörenhet. Hela trakten talade om henne såsom den der helgat sin öfriga lefnad uteslutande åt nöjet att göra godt. Men dessa svårigheter, hvaraf andra blifvit afskräckta, voro de, som gåfvo mod åt Georg, han uppeggades deraf, att utforska den för älskare liknöjda qvinnans hjerta, och att upptäcka hemligheten af hennes besynnerliga melankoli. Ödet ville dock, att han sjelf under dessa forskningar skulle från nyfikenhet öfvergå till aktning och tillgifvenhet, deraf till kärlek, och slutligen till den mest lågande passion för henne. Ofta, nästan dagligen, hade han under de sednare månaderna sökt hennes sällskap, och vid hvarje tillfälle lärt att alltmer beundra henne. Denna känsla blef ej länge främmande för Emilia; hon kunde ej undgå att märka den, och af hennes sätt att vara, skulle hvilken som helst, utom Georg, blifvit afskräckt från att gå längre. Men detta är hans egna element; utan afbrott fortsätter han sina ansträngningar att behaga henne, till dess han omsider yppar sin kärlek och ber om hennes hand. Emilia bleknade först vid denna förklaring, men fattade sig åter, och lofvade honom, att tredje dagen derefter mot afton gifva honom ett afgörande svar, i den underjordiska gången. Det är der, som vår berättelse egentligen tager sin början.
”Jag upprepar ännu en gång,” yttrade Emilia , ”betänk er väl, innan ni fordrar af mig en bekännelse, som kanske skall sätta hela er lefnads sällhet på spel. Ännu är tid att rycka er undan den ofärd, som hotar den, hvars öron lyssna till min sorgliga historia — ännu binder ingen ed er arm eller styras edra steg af heliga löften. Fly medan tid är, och fordra ej min kärlek, ty vägen till mitt hjerta bär öfver halsbrytande afgrunder.”
”Den, som älskar såsom jag,” svarade Georg, ”bäfvar ej för döds-ångor, då han får inandas dem i den älskades granskap, hennes, som han dyrkar, afgudar. Fordra af mig alla tänkbara uppoffringar — mitt lif, blott — blott jag får förut säga: Emilia är min!”
”Nåväl, så hör då!” utropade hon, efter att några ögonblick medlidsamt ha betraktat honom. Hon begynte derpå omtala huru hon uppväxt i den fullkomligaste okunnighet om verlden, och icke anande något ondt, vid 16 års ålder skänkt sitt hjerta åt en ung officer, som blifvit uppfostrad i hennes fars hus, och som helt och hållet lefde af hennes föräldrars frikostighet. Hon förtäljde, med en rörande vältalighet, huru ofta och huru heligt han bedyrat henne om sin rena kärlek. ”Mer än en gång,” fortfor hon med tårar i ögonen, ”svuro vi hvarandra evig trohet, och vid alla dessa tillfällen skattade vi oss de lyckligaste varelser på jorden. Det var under en sådan sinnenas berusning, som jag i hans armar glömde mig sjelf, mina föräldrar, mitt namn, och vanärades. Ifrån denna dag ansåg äfven han mig som förnedrad, han, som var orsaken till min olycka, han som, på mångfaldiga sätt, så länge sökt leda mig pa denna afväg, han som, för sina afsigter, insöfde mig med falska förklaringar af Bibel-språk. Den nedrige, han öfvergaf mig! Men jag förlät honom ännu, till dess ryktet förkunnade, att han ej blott förlofvat sig med ett annat fruntimmer, utan att han verkligen skulle gifta sig inom några dagar. Detta buro icke mina svaga krafter; en olycklig hämd-ande flög i mitt bröst, och här på detta ställe, se här, hvad jag för fem år sedan svor!” Med dessa ord upplyftade hon handen och pekade på de i muren ristade fyra bokstäfverna.
”Jag svor vid mina älskade föräldrars eviga salighet,” fortfor hon med en vild stämma, ”jag svor vid Himmelen, oskuldens fristad, och vid Helvetet, de trolösas hem — jag svor vid den Evige — jag svor, att endast den man skulle äga min lund, som bringar mig underrättelse om Henriks död.”
Georg behöll en stunds tystnad, efter denna hemska berättelse, efter upprepandet af den rysliga eden. I hans bröst stridde några ögonblick olika känslor; bedragna förhoppningar, kärlek, hämdlystnad, fjettrade hans tunga. Alla dessa så olikartade känslor upplöste sig småningom i en enda, och vildheten i hans blick tolkade redan för Emilia hans kraftiga beslut.
Inom tvenne veckor, ifrån denna dag, voro Georg och Emilia förenade.
Henrik *** lefde vid denna tid i staden
Frankfurt, der han nyligen hade bosatt sig, och
der han i lugn njöt husliga lifvets sällhet, vid
sidan af en älskvärd maka. Han ägde med henne
ett enda barn, som nyss fyllt 4 år, för hvilket
föräldrarne hyste en ömhet, som öfvergick till
svaghet. Begåfvad med ett behagligt utseende och ett
öppet sätt att vara, hade han inom sin stat, men
synnerligen i Frankfurt skaffat sig många vänner,
som blickade upp till honom, såsom en parti-chef,
i anseende till hans talrika relationer och hans
stora inflytande hos folkmassan, genom ett lätt och
intagande sätt att representera och att uttrycka
sig. Flera mindre publika tjenster hade han redan
genom folkets ynnest fått bestrida och man
föreslog honom äfven nu såsom kandidat till den
lediga platsen i staten Kentuckys legislatur, efter en
nyligen afliden ledamot i representanternas
kammare. Sjelf icke utan en hög grad af ärelystnad,
hade han med nöje sett de ansträngningar, som af
tjenstvilliga vänner gjordes för hans räkning, och
tvekade ej att begagna sig af detta erbjudna
tillfälle att taga ännu ett steg fram på den politiska
banan. Såsom vanligt vid dylika val, sattes alla
driffjedrar i rörelse, för att motarbeta oppositionskandidaternas inflytande hos elektorerna; och man
underlät till och med icke att framdraga äfven den
minsta omständighet, som på något vis kunde
nedsätta en kandidats karakter. Så utkom äfven ett
rykte, att Henrik hade begått den nedrigheten, att
förföra och öfvergifva sin välgörares, sin andra fars
enda dotter. I början tycktes detta rykte finna
endast få troende, och man bemötte det med det
förakt, som en lögnaktig berättelse förtjenar. Men
denna anklagelse fick åter i hast en alldeles
oväntad fart, och i alla delar af staten hördes på en
gång samma historia upprepad med mångfaldiga
tillägg, efter hvarje berättares eget behag. Såsom
en avalanche rullade nu ryktet med hundradubblad
styrka mot den anklagade kandidaten, och han var
nära att störta under bördan af dessa högljudda rop,
hvaremot hans samvete förbjöd honom att försvara
sig. Denna tystnad, å hans sida, gaf än mera
trovärdighet åt anklagelsen, och som brottet då
ännu var någonting så oerhördt i Kentucky, att
äfven hans fiender knappt ville tro det, fordrades af
honom sjelf en förklaring i saken. Tvungen af sitt
parti, att uppfylla denna allmänna uppmaning och
inseende den gifna förlusten af valet, om han längre
tvekade att rättfärdiga sig inför folket, gaf han
slutligen efter för sina vänners böner och lofvade att
valdagen tala inför folkmassan och bevisa sin oskuld.
Valdagen instundade, och den församlade folkhopen var vid detta tillfälle ovanligt talrik. Öfverallt talades blott om det nedriga brottet och man gissade på, hvilka ursäkter Henrik möjligtvis skulle kunna framdraga. Sinnesstämningen tycktes med hvarje minut blifva allt mer ogunstig för honom, äfven hos hans eget parti, och det var ej längre något tvifvel, att han ju skulle förlora valet och sin popularitet för alltid, så framt han ej kunde afskudda sig den gjorda anklagelsen. Det var ingen tid att förlora — han skyndade upp i tribunen, och yttrade der, ibland annat, till sitt försvar: ”Man har tillvitat mig ett brott, för hvilket jag, lika med en hvar af er — ryser. Medborgare! en sådan blodgerning har ännu aldrig varit begången i denna stat; mitt urskuldande skall äfven sätta våra efterkommande i stånd att säga detsamma. Ja, jag skall urskulda mig, så omöjligt det ock nu förefaller mången, — jag skall till och med, genom mitt försvar, sätta er i tillfälle att sjelfve bedöma karakteren af mina förtalare, och sålunda ej blott afskudda mig nesan af denna anklagelse, utan for mina landsmän äfven upptäcka en, inom denna stats område ingången, afskyvärd och onaturlig förening emellan två varelser. Dertill behöfves endast två ord, och då man i dag tvungit mig att yttra dem, så hören: Det påstås, att jag förfört Emilia ***. Jag vädjar till hvarje redlig man att döma, om sådant är möjligt, då hon, denna samma Emilia ***, som nu så mycket ömkas och beklagas, som ibland er anses for ’den nedrige Henriks offer,’ framfödt ett svart barn, ja, ett svart barn, fullkomligt likt sin Neger-far.”
Ett doft sorl hördes från alla håll, så snart dessa sista ord voro yttrade, och af rörelsen bland folket, kunde man sluta till den starka verkan af ett försvar, som vidrört den hos hela nationen djupt intryckta afskyn för all förening emellan den hvita och svarta invånarn. Talarens vänner skyndade att begagna sig af denna fördelaktiga vändning i sinnesstämningen och påskyndade valet. Följden blef, att Henrik segrade med en betydande pluralitet.
Redan samma afton som detta val föregick, fick den lycklige kandidaten orsak att ångra sitt förhastade (för att ej nyttja ett hårdare ord) uttryck. Omgifven af några, de förnämsta personerna i sitt parti, hade han nemligen begifvit sig till ett värdshus, der hans vänner för honom hade tillställt en aftonmåltid. I början aflopp allt rätt muntert, skålar följde oafbrutet på hvarandra, och Henrik var i glädjen ej den siste, hvarken att proponera sina eller att för hvarje annan tömma glaset i botten. Omsider uppsteg en främling och begärde ordet. Hans stämma var lugn men kraftig, och med ögonen fästade på Henrik, föreföll han alla, genast vid första anblicken, såsom en Hämdens Genius, som kräfde sitt rof. ”Jag har ock en skål för någon som i dag spelat en stor role!” utropade han. ”Förenen er med mig derom, och dricken till den mans ära, som under gästfrihetens skygd våldförde sin välgörares enda barn, som efter välbegånget brott öfvergaf henne åt sorgerna och vanäran, och som rågade sina illgerningar med att anklaga henne inför verlden såsom en föraktlig och liderlig qvinna.” Med dessa ord tömde han glaset och satte sig åter vid bordet.
Denna högst oförväntade skål spridde dysterhet öfver hela sällskapet, och på länge yttrades ej annat än frågor, hvem den främmande vore. Henrik sjelf hade för ögonblicket blifvit så öfverraskad, att han ej kunde fatta verkligheten af sin belägenhet och frågade endast oupphörligt sina närmaste grannar vid bordet, hvem den okände mannen kunde vara. Flera personer erbjödo sig väl att med våld drifva honom ur rummet, men Henrik lade sig ifrigt deremot och yrkade endast på att få sjelf tilltala honom. Deruti lyckades han äfven något senare på aftonen, då den främmande sjelfmant hade nalkats honom i en dörr, Henrik trodde detta tillfälle vara tjenligt att begära en förklaring. ”Ni har förolämpat mig, min herre,” sade han häftigt, ”och jag skall veta, att i sinom tid fordra reparation.”
”Den skall lemnas er,” svarade främlingen med liknöjdhet, ”och blifve enderas död slutet på vår strid.”
”Vare det sagdt!” utropade Henrik. ”Jag önskar blott känna, med hvem jag skall gå att strida på lif och död. Säg mig äfven orsaken till ert hat och ert förolämpande. Jag påminner mig aldrig förr ha sett ert ansigte.”
”Ni har rätt; det är första gången i vår lefnad, som vi kommit i hvarandras väg, det är dock icke första gången, som jag i tankarna talt med Emilia ***s förförare.”
”Förmätne! hvem är ni?” utropade Henrik häftigt, och grep efter den främmandes arm.
”Hvem jag är?” upprepade denne och föll i ett hemskt skratt, som varade flera minuter. ”Mig känner förföraren nog, om han vet hvad Emilia nu heter.”
”Store Gud! Ni skulle vara ....”
”Emilias man,” svarade Georg med en skarpt ljudande röst. ”Ja, Emilias man, som svurit att hämnas hennes vanära eller föröka antalet af dina brott med ännu ett annat mord.”
”Gå, olycklige, gå ifran mig!” yttrade Henrik och gömde sitt ansigte i händerna.
”Tro ej det,” sade den andre; ”denna dag är så god som en annan för hämden. Jag har antagit er utmaning, jag skall ej undandraga mig att stå vid hvad jag sagt”
”Gå,” upprepade Henrik med bortvändt ansigte, ”jag slåss aldrig med Emilias man.”
”Det är en usling blott, som ej står vid sina ord,” svarade Georg.
”Lika godt! Min föresats är fattad, jag kan ej slåss med er.”
”Återtåg denna föresats,” ropade Georg, med tilltagande värma; ”ty helig är min ed, att tvinga er till en duell på lif och död.”
”Gör hvad ni vill. Er hämd är rättvis. Våra vapen skola, vid Gud! aldrig korsas!” — Det bestämda i detta Henriks svar lemnade Georg ej något hopp öfrigt, att kunna nödga honom till en duell. Hans naturliga häftighet hade i detta ögonblick uppbrusat till en låga, som han ej förmådde dämpa. Vildsint upphöjde han sin hand och slog dermed Henrik i ansigtet.
Flera af dem, som voro vittne till detta utbrott, skyndade att kasta sig på förolämparn och att binda hans armar; men Henrik hindrade detta genast och befallte, att man skulle lossa honom; ”ty,” sade han, ”han har rätt.”
Vännerna lydde, fastän ogerna, denna tillsägelse, och Georg blef lika hastigt fri, som han nyss blifvit bunden. En brinnande hämdlystnad fortfor dock att lysa i hans ögon, och, vid sin hastigt återvunna frihet, uppgaf han ett skratt, som väckte bestörtning hos hvar och en i rummet. Derpå gick han med säkra steg fram till Henrik och tilltalade honom, likväl i en så låg ton, att ingen hörde mer än ett och annat ord: ”Ännu i dag,” sade han, ”sölar intet blod dessa händer. Jag hade hoppats, att i ärlig och öppen fejd få afgöra den tvist, som är oss emellan, och som blott med blod kan slutas. Ni har nekat mig den tillfredsställelsen, att gå ned i min graf såsom en hederlig man, ty ett mord i en duell anses ej af verlden vara något mord. Ni tvingar mig att bli, hvad jag afskyr att vara; men jag äger ej mera något val. För oss båda är denna jord för trång att tillsammans bebo. Väl har ni blifvit vald till ledamot af denna stats legislatur, för att åt era likar stifta lagar, ni, som sjelf kränkt den heligaste af dem alla —; men den plats, som nu väntar er, skall ni likväl aldrig intaga.” Så sagdt — lemnade han rummet.
Några få veckor gingo sedermera, utan att de båda döds-fienderna kommo i någon gemenskap med hvarandra. Henrik började nästan att glömma bort hotelsen och beredde sig att snart intaga sitt säte i Kentuckys Underhus.
Det var en mörk och stormig Söndagsafton i November månad. Henrik satt, jemte sin maka, framför en stor kol-eld, och på moderns knä hvilade deras lilla barn sitt hufvud, djupt inslumrad efter att länge ha lekt med de lyckliga föräldrarne. De lena lockarne föllo åt sidan om det täcka ansigtet, och de små händerna voro knäppta tillsammans. O! huru ljuf är icke detta barns slummer! tänkte Henrik för sig sjelf, vid åtanken af de många sömnlösa och oroliga nätter, han haft i flera år. Gifve Gud, att mig vore förunnad en enda timmas sömn, så lugn, så söt, som denna! Sänkt i dessa och dylika betraktelser, var han ännu, då barnet hastigt ur sömnen springer upp och med ett gallskrik kastar sina armar omkring moderns hals, vid hennes barm gömmande sitt ansigte. Med svårighet kunde man förmå gossen att tala, och då det omsider lyckades, framsnyftade han blott, att ”det var så rysligt att se pappa betäckt med blod.” Förgäfves sökte föräldrarne öfvertyga den lilla uppskrämda varelsen, att alltsammans endast varit en dröm, att fadren mådde väl och satt leende vid dess sida; gossen fortfor likväl oafbrutet att gråta, och upprepade beständigt att han såg fadren blodig, till dess han, uttröttad af oro, återföll i en djup sömn.
Denna i sig sjelf så obetydliga händelse, qvarlemnade likväl ett djupt intryck hos Henrik, som från denna stund flera gånger under den återstående delen af aftonen lät märka tydliga tecken till oro.
Ovädret varade emellertid utomhus, och det täta smattrandet på fönstren påminte dem, som sutto vid en treflig eldbrasa, huru lyckliga de voro, att äga tak öfver hufvud. ”Jag beklagar dem,” sade Henrik till sin hustru, ”som i afton måste vara ute. Gästfrihet är, vid sådana tillfällen, en pligt, som blott nedriga menniskor kunde undandraga sig.”
I samma ögonblick inträdde en af husets tjenare och anmälte, att vid porten stod en främling, som begärde skygd undan ovädret, och som sade sig dessutom hafva ett angeläget ärende till Henrik. Denne bleknade vid underrättelsen, men under erinran af sin nyss afsagda dom öfver dem, som brista i gästvänlighet, befallte han genast utan tvekan, att den främmande skulle insläppas.
Barnet, som nu åter hade vaknat, började gråta såsom förut, och modern tog det derföre i sina armar, för att bära det i sängkammarn. Hon hade ej hunnit längre än till dörren, förrän dörrn midt emot åt förstugan öppnades, och främlingen inträdde. På hufvudet behöll han sin hatt, och sin vida slängkappa, drypande af regnet, höll han med ena handen uppdragen framför ansigtet, så att blott ögonen voro synliga. Hon hade blott tid att i dörren blicka på denna hemska gestalt, och vända sig bort för att gå ut, då följande ord nådde hennes öra:
”Emilia *** ber helsa sin förförare!” Den främmande hade knappt yttrat dessa sex ord, förrän ett pistolskott, aftryckt under kappan, beledsagade helsningen. Henrik föll med en suck, och upphörde i minuten att lefva, så väl hade mördaren rigtat sitt vapen.
Hämden var utförd, Georg hade nu uppfyllt
sitt löfte och skyndade, efter slutad förrättning,
till den hemma väntande makan, som törstade
efter blod. Nattens mörker och ovädrets gny hade
lättat hans flykt genom stadens ödsliga gator, och
troligen den enda lefvande varelse, som då var
ute, vandrade han såsom ett utskott på jorden, skyende alla, och i sitt sinne af alla skydd,
förbannad af sina medmenniskor, af Himlen fördömd,
nöjd blott med stormarne, hvilkas ras instämde med
hans upprörda känslor. När han ändtligen nådde
sitt hem, möttes han af Emilia, som med
utsträckta armar emottog honom såsom sin hämnare,
hvilken hon välsignade. Aldrig hade hon förr så
öfverhopat honom med ömhetsbetygelser, aldrig
hade hon ännu förekommit honom så intagande. De
talade blott om sin kärlek, de tycktes lefva
endast för hvarandra. ”Denna är min rätta
bröllopsdag!” utropade hon i vild yra och slöt sina armar
omkring hans hals.
Men om detta var hennes rätta bröllopsdag, så öppnade också påföljande morgon en dag af sorg och bekymmer. På grund af starka misstankar, hade magistraten i Frankfurt genast låtit utfärda arresterings-ordres emot Georg, och de nådde hans boning, innan Emilia ännu hunnit sansa sig i glädjen öfver den utförda hämden. Denna underrättelse emottogs af de båda makarne på ett olika sätt: för Georg tycktes den ej vara alldeles oväntad, och fastän han tydligen lät förstå, huru mycket han föraktade anklagelsen och anklagarne, förklarade han sig dock genast villig, att åtfölja budbäraren till fängelset. Emilia deremot, som icke anat, att misstankarne för mordet någonsin kunde falla på Georg, upptog saken liksom en person, som, vid uppvaknandet från en lång sömn, får höra förtretliga nyheter. Hon ville länge icke tro möjligheten af sådana order, och behandlade den utskickade på ett sätt, som gjorde honom belåten med att den anklagade var Georg och icke Emilia. Men då hon slutligen öfvertygades om anklagelsens verklighet, höll hon sig dock vid den tanken, att Georg omöjligen kunde bli öfverbevist och fälld; och hans frigifvande, efter en sådan anklagelse, syntes henne blott såsom en ytterligare hämd, hvaröfver hon på förhand gladde sig.
Georg afreste och inställde sig, på kallelsen, inför rätten. Hans försvar hade i början allt utseende af giltighet, och många röster höjdes redan bland folket, som förklarade, att misstankarne voro ogrundade. Dessa misstankar ökades likväl med hvar dag, och efter någon tid började brottslingens försvar att allt mer försvagas. Han hade till och med vid tvenne serskildta tillfällen fällt sins emellan stridiga yttranden, och hans förklaringar invecklade sig ej sällan i en gordisk knut, som han ej sedan mäktade lösa. Hans anklagare försummade icke, att begagna alla möjliga medel att öfverbevisa honom och aflockade honom beständiga förklaringar, hvarmed han ofta försade sig. Detta oaktadt kunde han icke fullt öfverbevisas, och domen skulle troligen till slut frikänt honom, så framt han icke sjelf, hastigt fattad af ett djupt svårmod, och aggad af samvetet, hade erkänt sitt brott. I följd af detta erkännande och intagna af mordgerningens förfärliga beskaffenhet, dröjde ej domarne med utslag i saken, och redan samma afton fälldes Georg ***, och dömdes att, på tionde dagen derefter, offentligen hängas, till rättvist straff för sitt oerhörda brott.
Denna dom träffade såsom ett åskslag den olyckliga hemmavarande makan, och skingrade på en gång all den mörka ovisshet, som hittills bortskymt för hennes ögon den verkliga ställning, hvaruti Georg befann sig för hennes skull. Blek, vanställd, med förkrossadt hjerta, skyndade hon till domarne och sökte, genom yppandet af anledningen till brottets begående, att afleda straffet på sig, och sålunda frälsa Georg, som hon genom sin ed förledt till mordgerningen; men det var försent, saken kunde nu inte hjelpas, Georg var dömd att dö och måste dö. Emilia åhörde detta hårda utslag, såsom en förtviflad varelse, hvars sista jordiska hopp är förloradt. Några ögonblick förblef hon orörlig, endast stirrande med en vildhet, som spridde förskräckelse hos alla närvarande. Slutligen, upprusande ur ögonblickets dvala, kastade hon sig handlöst för domarnes fötter, med utropet: ”Låt mig åtminstone få dö med honom!” — Äfven detta nekades henne; man tillät henne likväl slutligen, att, om hon så önskade, få dela sin brottslige mans återstående korta tid i fängelset. Emilia tackade derför med ett leende och en uppklarnande panna, och aflägsnade sig, för att begagna tillåtelsen.
Georg var, vid hennes inträde i fängelset, sänkt i den sinnesstämning, som man ej sällan träffar hos en brottsling, hvilken nyss fått veta sin dödsdom, och ännu ej hunnit rätt öfvertyga sig om möjligheten, att honom så snart, skulle afhändas lifvet. Han var ej utan ånger, ja, han sörjde bittert öfver mordet, men han kunde ändå ej förmå sig att tro, det hans sista dag stundade. Långt ifrån att tänka på framtiden eller göra beräkningar på någon lång lefnad, lefde likväl hoppet inom honom — om det så kan kallas. Allt, hvad som inträffat, förekom honom som en lång och förfärlig dröm. Många gånger upprepade han till sig sjelf huru illa han handlat, ehuru anledningen dertill tycktes mildra brottsligheten; men vid intet enda tillfälle framstodo straff-bilderna. Sådan var hans sinnesstämning, då Emilia första gången besökte honom.
Länge var detta möte ett stumt uttryck af glädje öfver återseendet; länge låg Emilia i hans armar, utan att någondera yttrade ett enda ord, som störde tystnaden i hvalfvet. Hvilken mängd af olika känslor uppfyllde i dessa ögonblick de brottsliga, men tillika beklagansvärda, makarnas bröst! Hvilken högtidlig stund för tvenne, i brott förenade varelser, hvilkas öden nu för alltid voro bestämda, och som hade blott minuter att räkna för sin öfriga sammanlefnad! Ack! De hade skäl att under tystnad gråta i hvarandras armar.
Emilia återhämtade sig dock slutligen, och förlorade ej någon tid att mångordigt utbreda sig öfver deras belägenhet. Georg åhörde henne i början, såsom om han lystnade på något, som öfvergick hans fattning; och det var verkligen med möda hon kunde bevisa honom, att döden redan stod vid fängelsets dörr. ”Det finnes ingen utväg att undgå denne för inga mutor fala väktare,” fortfor hon. ”Jordens barn ha förskjutit oss. Nåväl, låtom oss i döden visa dem det förakt de förtjena.”
Georg såg med förundran upp på den hjeltemodiga qvinnan, hvars ovanliga själsstyrka nu begynte ingifva honom ett mod, som han hitintills saknat och så väl behöfde. I stället för att fasa, vid tanken på afskedet från verlden, ingafs honom nu småningom, af hennes entusiasm, en tärande längtan att skiljas från jordens barn, med hvilka han nu mera icke ansåg sig ha något att befatta. Fullkomligt styrd af den kraftfulla Emilia, lefde han i den tron, att han blott följde sitt öde, och att folket, efter hans död, ändtligen skulle inse det stora i hans förhållande. Han smickrade sitt hopp med en martyr-krona, och gladde sig åt äran af en sådan.
Emilia underhöll med nöje denna inbillning, ty hon fruktade, att den annalkande dödens fasor eljest skulle göra Georg till en darrande brottsling, och alltså nedsätta det ärofulla rykte, han fått för sin manliga hämd öfver en bedragen qvinnas outplånliga skam. Fruktan för döden var dessutom alldeles stridande mot de planer, hon inom sig uppgjort, och för att kunna utföra dem, måste hon inge honom hopp om odödlighet och oförgänglig ära. På ett sätt som ådagalade, hvilken hos könet ovanlig själsstyrka hon ägde, meddelade hon honom gradvis en blind entusiasm och beredde honom omärkbart på den sista stora scenen i deras lefnads sorgespel, denna scen, som så väl instämde med färgen af hennes förflutna dagar.
För Georg återstod der blott tolf timmar till afrättningen. Fångvaktaren hade nyss lemnat rummet, och på bordet brann en svagt lysande lampa, som gaf ett hemskt sken åt alla föremålen. Georg och Emilia hade under hela dagen suttit slutna i hvarandras armar, och på deras anleten rådde ett lugn, som fångvaktarn påstod sig aldrig förr hafva sett hos någon dödsfånge.
”När jag tänker på morgondagen,” yttrade hon, sedan de åter blifvit allena, ”förefaller det mig, som förestode en stor fest, tillställd för att fägna en nyfiken folkmängd, som alltid är i behof af skakande skådespel. I forntiden höllos äfven sådana blodiga fester, der menniskor dödades, för att roa pöbeln; äro vi ännu i dag bättre än dessa hedningar? Då lefde likväl en anda, som ofta ingjöt sig hos offren, och undanryckte dem från nesan att som boskap slagtas inför folkets ögon — denna anda, finnes den i dessa tider?....”
”Det som var stort och ädelt i Roms republik,” svarade Georg, ”är det ock i vår. Hvad Romarn kunde uträtta, det kan ock Nord-Amerikanaren. Anda saknas ej, gif endast medel till handling,”
”Hvarest ej anda felas, att verka något stort,” sade Emilia, ”der finnes alltid medel att utföra bedriften. Se här, hvad Försynen sändt oss.”
Med dessa ord framtog hon ur barmen en liten flaska, fylld med opium, och räckte den åt Georg.
”Hälften är för dig,” fortfor hon med en segrande blick, ”och resten tillhör mig.” Så sagdt, satte hon den öppnade flaskan till sin mun, beredd att nedsvälja sin andel af drycken.
Georg ryckte förfärad flaskan ur hennes hand: ”Store Gud! Emilia, hvad tänker du?”
”Hejda mig ej, jag uppfyller blott mitt kall!” svarade hon. ”På jorden voro vi förenade medelst bandet af en helig ed; det står derföre ej i mensklig makt att åtskilja oss. Om våra fiender likväl fordra detta, så må det ske med våra lik — men icke förr. Ett hårdt och orättvist öde har bestämt dig till döden, det är ju då naturligt, att samma öde äfven träffar mig. — Nej, sök inte att afvända mig från att följa dig i grafven, dina ord bortdunsta då i vädret. Georg, mitt beslut är fattadt,” slutade hon med en högtidlig stämma, ”gif hit flaskan! .... Så, nu kan jag le åt jordens bekymmer!” Och med ett vildt och högljudt skratt förde hon flaskan till läpparne och nedsväljde hälften af drycken, hastigare än tanken det fattar.
Georg gjorde då icke något motstånd. Med hufvudet nedsänkt och armarne i kors öfver bröstet, stod han några ögonblick orörlig, liksom i öfverläggning om hvad han nu hade att göra. Emilia uppväckte dock honom snart ur denna villrådighet. ”Döds-klockan ljuder,” utropade hon. ”Snart är stunden förliden, och skarprättaren kläder sig redan i högtidsdrägt. Hör stojet af den tillströmmande nyfikna folkmängden! .... Rätt, karl, det repet passar bra för hans hals ..... sätt det lägre, säger jag, annars halkar det af ..... se så, nu sitter det, nu slungas han, minsann! sukert in i evigheten.”
Med dessa och dylika uttryck fortfor hon yrande, till dess ögat slocknat och läpparne blefvo orörliga. Georg uthärdade ej denna syn, utan tömde spasmodiskt, i ett enda drag, det öfriga i flaskan. På Emilias bleknade läppar tryckte han ännu en kyss, tillslöt gråtande hennes halföppna ögon och lutade sitt hufvud emot hennes bröst. Inom några minuter hade drycken gjort sin verkan.
Men hvad de hade väntat skulle bli dödens sömn, var icke annat än en djup dvala, åstadkommen af detta berusande medel, en dvala, hvarur vaknandet blef lika förfärligt, som inslumrandet varit oförmärkt. De hade tagit alltför små satser af denna farliga dryck, för att deraf kunna dödas, och vid dagens uppgång funno de sig, med förundran, ännu höra till de lefvandes antal. Med ny förtviflan blickade Emilia omkring sig, och då hon kommit till visshet, att morgonen verkligen lyste äfven för henne, men derjemte besinnat, att Georg ännu andades, blott för att genast undergå det nesligaste dödsstraff, öfverväldigades hon af smärtan, och störtade, med ett skri, sanslös till golfvet.
Georg öfverlemnade sig emellertid åt tankarne på den förestående afrättningen. Hans inbillning målade för honom de sista ögonblicken med glödande färger, och han tyckte sig redan släpas uppföre galgen af rättvisans blodige tjenare.
Samma stund återkom Emilia till sig sjelf, och detta, liksom af en ödets skickelse, i det ögonblick, som det stora torn-uret förkunnade, att den sista timman var inne. Dess dån gaf henne en styrka, långt ifrån naturlig i hennes utmattade tillstånd. Häftigt fattade hon Georgs arm, pekande åt det håll hvarifrån ljudet kom, och lyssnade noga till hvarje klockslag. När de slagit ut, hördes buller utanför fängelset, och slamret af nycklar förkunnade någon persons ankomst.
”Man kommer!” ropade Emilia, och lutade hela sin kropp emot dörren, så att den ej måtte kunna öppnas. ”Ännu är tid till räddning. Skyndom oss!”
På bordet låg en knif, som Georg vid sina måltider begagnat. Med häftighet tillgrep hon den, och kastade sig handlöst mot sin mans bröst, svängande i luften öfver hans hufvud det mördande vapnet. Georg förstod hennes mening, och stötte knifven ända till skaftet genom hennes rygg. Ej en suck hördes från Emilia, hennes enda utrop var ett svagt afskeds-ljud: ”Farväl, Georg.”
Den öfverlefvande mannen betraktade, under några sekunders tystnad, liket af sin mördade maka, och hans ögon fuktades af tårar, kärlekens och saknadens tårar, som knappt hunno i dagsljuset, innan deras källa för evigt torkat ut. Med ett ”Farväl! du sorgens barn!” tilltalade han ändtligen den bortgångna. ”Inom tjugu minuter skola vi åter helsa hvarandra på en annan strand än denna.”
Derpå stack han sig tvenne gånger med knifven, och sista gången strax under hjertat; det oaktadt, ville ej hans själ genast lemna sin jordiska hydda. Den olycklige! han lefde ännu, fastän knappt märkbart, då afrättningsstunden var inne, och skarprättarn stod färdig att utöfva sina rysliga pligter. På det att domen icke måtte sakna verkställighet, utsläpas likväl den döende brottslingen ur fängelset, för att undergå sitt straff, vore det också icke mer något straff. Under släpandet öppnar Georg, alltid stillatigande, en gång sina matta ögon och fäster dem för en minut, liksom tyst förebrående, på de obevekliga varelser, som missunnade naturen att sjelf återta sitt lån. Då han åter tillslöt ögonen, drog han blott en djup suck, och med den flög hans själ till en annan verld.
Hans lik undergick derpå den vanliga hängnings-ceremonien.
- ↑ Dessa jordhögar bära oriktigt namn af Indianska, ty det är nu mera intet tvifvel, att de ju varit uppkastade af ett helt annat folkslag än Indianerna. Detta märkes af de mennisko-skeletters utseende, som här blifvit uppgräfda. De äga ingen likhet med den nu varande Indianen, ha gemenligen rödt hår, då deremot Indianens alltid är svart. De tyckas äfven ha varit mycket mindre till växten, än nutidens menniskor, varit icke öfver 2 alnar långa — en besynnerlighet, då man vet, att djuren förr i verlden voro vida större, än de nu äro, t. ex. Mammoth djuret, m. fl. Sannolikt måste således jordhögarne varit gjorda af ett folkslag, som, före Indianerne, bebott dessa trakter; och att döma af trädens ålder, som växa på högarne, måste de vara åtminstone 600 år gamla. Vanligtvis ha de en höjd från 8 till 12 alnar, och alla en form af parallelogram. Här och der kan man träffa ända till 100 sådana på en enda plats.