Scener i Nord-Amerika/Quarteroon-flickan
| ← Svensken i Amerika |
|
Hämden → |
”Har Försynen laggt några hinder i vägen för giftermål emellan två personer af olika ansigtsfärg?” frågade den ena af mina kamrater, och väntade några ögonblick på ett svar, innan han återtog ordet. ”Om så är, att något sådant ej finnes i den gudomliga lagen, med hvad rätt förbjuder man då den ena att förena sig med den andra, endast för det att färgen icke är densamma hos begge? En dylik lag tyckes orättvis, synnerligast i ett land, såsom Förenta Staterna, der alla böra äga samma frihet, lika rättigheter. Annan sak åter är obehaget af en sådan förening, som t. ex. den emellan en svart och en hvit; detta borttager likväl icke det orättvisa i sjelfva lagen. Men om båda personerna äro af samma färg, fastän Negerblod flyter i den enas ådror, hvaruti ligger då det obehagliga af föreningen? Ibland Nord-Amerikanarne råder dock en sådan vedervilja derför, att man med mer framgång kan bevisa dem, att jorden är fyrkantig, än att blott inbillningen skapat denna lika så ovärdiga som obilliga fördom. Jag påminner mig en tilldragelse, för någon tid sedan, som bättre än allt pedantiskt gräl framställer, hvilka ohyggligheter kunna härflyta från en sådan lag. Jag kan desto hellre borga för händelsens sanning, som jag sjelf på sätt och vis var inblandad i saken.”
”Låt oss höra din berättelse!” ropade flera röster på en gång.
Talaren vinkade dertill sitt bifall och beredde sig genast att begynna historien. Tätt omkring honom satte sig alla de närvarande åhörarne, under spänd uppmärksamhet, och midt ibland dem intog äfven jag ett rum, nyfiken på en berättelse, som af talarens vördnadsvärda utseende lofvade att bli mer än vanligt intressant.
Skådeplatsen, der detta föreföll, var om bord på ett af de stora fregatt-lika ångfartyg, som plöja Mississippis vatten. Uttröttad af det enformiga lifvet i kajutan, hade jag i skymningen uppgått på däck, för att njuta aftonluftens svalka. Jag fann der ofvan antydda grupp af personer, som jemte mig hade företagit den långa resan från New-Orleans till Wheeling. Lifligheten af deras konversation drog mig till dem i samma stund, som den gamle började tala, och jag förlorade icke tillfället att ännu en gång få lyssna till hans ord, som redan flera gånger under resan undervisat och förnöjt mig. De lyssnande voro folk af alla klasser, från den rike sockerplantage-ägarn till den råa, men karakteristiska vedhuggarn från Vesterns skogar, från natur-älskarn ända ned till honom, som endast håller af kortspelets nöjen, Yankees och slafhandlare, Européer och Syd-Amerikaner. Blandningen af karakterer i detta sällskap, den stora och majestätliga, fastän dystra naturen omkring oss, verkade tillräckligt för att qvarhålla mig ibland deras antal, som af hörde den rörande berättelsen. — Hvad jag deraf uppfattade, var följande:
”Leontine var en ung flicka, som i sjette ledet härstammade från en Negress, och hvars föräldrar voro en hvit man och en Quarteroon. Hennes far njöt anseende och aktning i den stat, der han bodde, men som han ej var lagligen gift med sin så kallade hustru, hade han blifvit tvungen att draga sig ur sällskaps-lifvet, och sätta sig ned på landet i den vilda skogen. Detta aflägsnande från stora verlden oroade honom ingalunda; han älskade för mycket den qvinna, som gifvit honom en dotter, för att öfvergifva henne för sällskaps-lifvets nöjen, och uppbragt öfver orättvisan af den lag, som hindrade hans lagliga förening med den han redan länge ansett som sin maka, beslöt han att med förakt skratta åt hela verlden, och uteslutande egna sin tid åt uppfostran af en dotter, som var honom kärare än lifvet. Ingenting försummades, för att pryda henne med alla de egenskaper, som vi dagligen finne och vete värdera hos qvinnan; språk, musik och talanger af alla slag inöfvades hos den unga flickan med en hastighet, som visade hennes naturliga lätthet att fatta och på samma gång fadrens förträffliga sätt att undervisa. Men det var ej endast förståndet, som hos Leontine odlades, äfven hennes hjerta närdes af välgörande råd och föreskrifter, hämtade ur Christendomens heliga böcker. Religionens röst hade sålunda tidigt talat till henne, utstakat vägen för hennes framtida lefnad, och de ömma föräldrarne bekräftade stundligen genom exempel sanningen af den lärdom, som ljöd från deras läppar. Arbetstimmen var knappt öfver, förrän läromästaren förvandlades i den gladaste lekkamrat, som omärkbart gaf riktning åt hennes nöjen, och på detta vis äfven i glädjens stunder ledde den unga, oskyldiga flickans både tankar och handlingar. Detta beständiga och uteslutande umgänge med föräldrarna, beröfvade henne emellertid den ibland ungdom vanligen lättgjorda bekantskapen med andra barn. Hon uppväxte således med utvidgade kunskaper och ett religiöst sinne, men fullkomligt okunnig om verlden. I hennes tankar var hela jorden lik den lugna och fredliga bostad, der hon tillbragt sin barndom, och alla menniskor syntes i hennes ögon lika goda, lika ädla, lika felfria, som hennes egna älskade föräldrar. Ännu vid sjutton års ålder, då qvinnorna i dessa södra klimater äro fullvuxna, bibehöll hon samma oskyldiga sinnelag, som barnet i vaggan, och liknade snarare en varelse från en annan verld, som ej passade för denna, och hvars tankar ej hörde oss till. Hennes nöjen voro äfven olika andra flickors vid samma ålder; de bestodo blott i en enda sak, hvars ord är: välgörenhet. Något afstånd fanns ej för henne, då frågan var att göra en god gerning; och hvarken nattens mörker eller stormarnes raseri voro i stånd att hejda henne från att skynda den nödlidande till hjelp. Huru ofta såg man icke henne till häst på en Indiansk pony, liksom en af ande-verldens luftiga gestalter, flyga öfver marken, genom småskog och moras, öfver höjder och fjellar, och, vid öfvergången af mången farlig ström, simmande med hästen vidröra ytan! Man skulle kunnat tro, att hon jagade skogens vilda invånare framför sig; men nej, hon ilade endast till behofvets koja, för att der skänka tröst och understöd.
Vid denna tid bortryckte döden, genom sin nitiske tjenare, gula febern, Leontines båda föräldrar. Att beskrifva den sorg, hvarmed detta oförväntade slag uppfyllde hennes bröst, står ej i min förmåga; hvarken ord eller penna kunna måla det djup, den högtidlighet, som sorgen antog hos den fader- och moderlösa Quarteroon-flickan. Vare det nog för oss att veta, det Leontine, på fjorton månader, efter de aflidnas bortgång, icke ett ögonblick skilde sig från deras enkla grafvård midt i tallskogen, icke ens såg ett enda främmande ansigte. Efter många enträgna och ofta förnyade bjudningar, öfvertalades hon dock slutligen att göra ett besök hos ett äldre aktningsvärdt fruntimmer, en aflägsen slägtinge till hennes far, och boende i New-Orleans. Leontine begaf sig dit med föresats att der qvarstanna blott några få veckor. Ödet hade emellertid förordnat en längre tid för hennes vistelse i New-Orleans — och det är nu, som den egentliga delen af min berättelse börjar.
En af de första personer, som gjorde Leontines bekantskap hos hennes slägting, var en ung man, som, fastän ännu i sina bästa år, påstods i hög grad vara mjältsjuk. Han hörde till en af Statens förnämsta familjer, och var den enda öfverlefvande sonen, på hvilken slägtens fortgång berodde. Hans mor hade ofta försökt öfvertala honom till giftermål, men Eduard syntes ej vilja lyssna till det rådet, utan undvek så mycket möjligt, att tala med modern om en sak, hvarom han tycktes äga alldeles motsatta idéer med den gamla högmodiga enkan. För att vinna några ögonblicks lugn för förföljelse af giftermåls-förslag, som han på intet vilkor ville antaga, plägade han ofta besöka Leontines slägting, der han alltid var välkommen och helsad såsom en son i huset. Den unga okonstlade flickans ankomst syntes ej göra något intryck på honom, och deras första möte var en ibland de kallaste scener, som någonsin passerat emellan två så unga personer. Hennes milda väsende, hennes förtjusande ansigte, hennes ciselerade växt förorsakade en motsatt verkan till den man skulle väntat sig hos den hemlighetsfulle ynglingen: han blef mera dyster och sluten.
Detta oaktadt, upphörde Eduard ej att ofta förnya sina besök, och vid hvarje visit tycktes han bli allt mer och mer nedslagen och tyst. Leontine hade, redan från första stundens bekantskap, för honom fattat en vänskap, som ej var olik den af en syster för en bror; men denna tillgifvenhet öfvergick småningom och omärkligt till en ännu ömmare känsla, som underhölls och tilltog genom hans oförklarliga mjältsjuka, hvilken föreföll henne så mycket mer obegriplig, som han ägde allt hvad detta lif kan erbjuda: förmögenhet och personligt anseende. Någon gång uppklarnade väl hans panna, och glädjen framlyste ur de mörka ögonen; men detta varade blott ett ögonblick — liksom efter en åskblixt mörkret fördubblas, så blef äfven hans anlete alltid mera dystert efter ett sådant utbrott af glädje. Om denna sinnesstämning verkligen härledde sig från ett naturligt anlag, eller om den var en följd af sorger och olyckor, förblef länge en gåta för henne. Men granskningen af hans hjerta och deltagandet i hans bekymmer, medförde en vådlig verkan på den unga, oerfarna flickans eget hjerta, hvilket hon tycktes nästan ha glömt under hela denna tid. Kärlek var ännu främmande i hennes bröst: dessa oroande men tillika ljufva känslor, då qvinnan första gången bortgifver sitt hjerta, voro nya och okända för henne. Hon förstod ej hvad de ville säga, likväl voro de henne kärare, än morgonen är för den uppvaknande naturen, och med en mors omsorg närde hon, fostrade hon dem i sitt sköte. Till Eduard gingo oftare än förr hennes tankar, och ej sällan låg hans namn, henne ovetande, på tungan. Förgäfves frågade hon sig om orsaken till denna främmande oro; fåfängt sökte hon att vända sina tankar och sin uppmärksamhet åt andra likgiltiga föremål — det unga hjertats röst kan icke nedtystas.
”Oh Love! no habitant of earth thou art[1].” Leontine älskade, utan att ana det, och lefde från denna stund blott för honom, som hennes läppar kallade vän, men hvilken hennes hjerta tyst nämnde sin älskare.
Eduard var ej heller känslolös för hennes behag. Dagliga umgänget med den täcka flickan ingaf honom småningom den mest lågande passion, och hvarje dag framställde henne i ett allt skönare ljus, som fann ett återsken i hans hjerta. Så ljuf ock denna känsla var, att finna en varelse, som så fullkomligt öfverensstämde med det qvinno-ideal, hans inbillning sedan barndoms-åren målat, alstrade dock vissheten af hans kärlek hos honom allvarliga bekymmer. Han insåg redan på förhand, att hans mors högmod skulle ställa många hinder emot en förening med Leontine, och att han skulle för alltid förlora modrens kärlek, om han tog en hustru, som hon ej valt. Han kände ej vid denna tid att Leontine var en Quarteroon; hvarken hade hennes egen snöhvita ansigtsfärg eller lena hår utvisat detta, ej heller hade hennes åldriga slägting funnit för godt att yppa detta för honom. Det var således endast Leontines fattigdom och lägre härkomst, som ingåfvo honom den fruktan att modren skulle sätta sig emot detta giftermål. Men hans öfverläggningar härom med sig sjelf, voro lika onyttiga, som hans beslut att ej vidare fråga efter den älskade flickan. Kärleken förde honom beständigt till hennes boning, och den svage unge mannen fann snart att det så mycket mindre stod i hans förmåga att qväfva denna flamma, som det endast var i hennes sällskap, han kunde döfva den oro, som förföljde honom, synnerligen då han betänkte, hvilka rysliga följder ett oöfvervinnerligt motstånd från modrens sida utan tvifvel skulle medföra. Att dämpa en sådan låga, som den han erfor, ansåg han således ej vidare värdt försöket, utan fästade sig vid den i hans tanke klara tröstegrunden, att utom möjlighetens gräns gifves icke någon förbindelse. Han tvekade nu ej längre i sitt uppförande, och bestämde det genom en brinnande kärleks-förklaring. Leontine åhörde honom under tårar, och vågade knappt tro att hon hörde rätt; men det var ingen villa. Eduard låg tillbedjande vid hennes fötter. Darrande lutade hon sitt hufvud emot hans skuldror, och de varma tårarne föllo i ymnighet på hans utsträckta hand. Hon yttrade väl ej ett ord, men tystnaden var ett vältaligt svar — Eduard förstod det, och tryckte den sköna varelsen till sitt klappande hjerta.
Saliga voro de stunder, som de från denna dag lefde tillsammans. För dem återstod ingen önskan ouppfylld, för dem låg paradiset i hvarandras sällskap. Ett ögonkast, en sakta handtryckning, ett småleende voro likaså många fläktar af sällheten. Finnes denna på jorden — så var den visst hos detta ömma par.
”Ah! gentle pair! ye little think how nigh
”Your change approaches, when all these delights
”Will vanish ....... [2].”
Sällhet! du är blott ett tomt intet, en luftbubbla, som i förförande färger leker oss beständigt i hågen. Hvarför gäckar du dessa unga och lättrogna tu med hoppet om ett tillstånd, hvars varaktighet ödet förbjuder? — Det var en tid, då Sällheten och Evigheten voro oskiljaktiga vänner; det tiden är ej mer. Vännerna äro åtskilda, för att aldrig åter träffas, oaktadt alla sällhetens försök att upphinna den andra, ty det obevekliga Ödet står, såsom en molnstod, emellan dem. Den förra eviga sällheten eller sälla evigheten har blifvit gjord till ett ögonblicks njutning, som räckes oss endast för att af smaken sluta till, hvad menniskan förlorat, då de båda vännerna rycktes ur hvarandras armar.
Leontine och Eduard trodde sig sälla i sin oskyldiga och rena glädje. Men dess timglas hade runnit ut för dem, och sorgens svarta genius stod redan färdig att angripa sina oberedda och af lyckan insöfda offer.
På Fransyska teatern i New-Orleans gafs vid denna tid en dram, kallad Antoine, som gjorde mycket uppseende och till hvarje representation drog fullt hus. Ämnet var af ett lokalt intresse, och borde således väcka det. Det afhandlade nemligen en Quarteroon-mans fruktlösa och olyckliga kärlek för ett hvitt fruntimmer. Eduard hade hört så mycket berömmas detta stycke, att han beslöt se det: Leontine var naturligtvis honom följaktig.
Författaren till denna i sitt slag mästerligt skrifna dram, målar med så glödande färger den beklagansvärde unge mannens djupa passion, af föremålet besvarad, men af lagarne fördömd, emedan han är af Neger-extraktion fastän sjelf fullkomligt hvit — der målas, säger jag, så lifligt och vältaligt både det orättvisa i sjelfva lagen, och fasan af Antoine’s egna känslor öfver att vara menniska och likväl utan menskliga rättigheter — att man skäligen faller på den tanken, som var allmänt gängse i New-Orleans, att han beskref sig sjelf och sina egna känslor, ty enligt allmänna ryktet lär han vara en ”homme de couleur.” Leontine följde med outsägligt intresse hjelten i pjesen, från dess första inträde på scenen, och syntes under hela aftonen uteslutande deråt egna sin uppmärksamhet. Med förundran såg väl Eduard henne ofta så djupt försänkt i tankar, att hon ej hörde hvad han yttrade; men han förklarade det så, att hon, ovan att se skådespel, följde dramens gång med ett barns hela nyfikenhet. Vid ett tillfälle likväl, då Antoine första gången berättar att han är en Quarteroon och att hans medmenniskor derföre stöta honom från sig, hörde Eduard tydligt ett doft rop af förskräckelse från Leontine, och såg henne afblekna nästan till en blågul likfärg; men hon stillade genast hans bestörtning med en öm försäkran, att det var ingenting, och att hon mådde ganska väl. I hennes blick låg på samma gång ett sådant bedjande uttryck, att få bli ostörd i sin åskådning, att han ej mera vågade afbryta hennes tystnad med frågor, som tycktes endast oroa henne. Under loppet af pjesen märktes hennes rörelse synbart tilltaga, och han började nu nästan ångra, att han medfört den af verlden oerfarna flickan, för att se ett stycke, i så hög grad rörande, och som naturligtvis måste göra effekt på en så mild varelse som Leontine. Detta var emellertid nu för sent att ångra, ty dramen led till slut. Den sista scenen emellan Antoine och hans älskarinna föregick. Leontine tycktes knappt andas, hela hennes själ var upptagen i det tragiska mötet; — hvarje ord af den olycklige och till förtviflan drifne Quarteroonen skar ett djupt sår i hennes hjerta; — hon hörde honom beskrifva, i hvilket förakt han och alla andra med Neger-blod i ådrorna stodo hos de hvita. Detta var för mycket för den unga qvinnan, krafterna öfvergåfvo henne, och under utropet: ”Jag är förlorad!” föll hon afdånad i Eduards armar. Bestört och i momangen förvirrad, tryckte han henne till sitt klappande hjerta; han kände äfven hennes slå lika häftigt — var det för honom, som detta hjerta rördes? Han såg tårar i hennes mörka öga,
”Love half regrets to kiss it dry[3],” —
för hvem gjötos dessa tårar? Han ryste vid åsynen af hennes dödsbleka kind och vid fattningen af den iskalla handen — o! för hvem var det, som rosorna lemnade kinden och en dödlig köld intog hennes lemmar?
Då Eduard återkom från sin första öfverraskning, upplyftade han den afdånade och bar henne ur salen, understödd af några unga män, som sprungit till, dels af nyfikenhet vid det ovanliga uppträdet, dels af medlidande med den täcka flickan. Leontine fördes väl sålunda lyckligt hem, men uppträdet blef också derigenom allmänt bekant, och Ryktet gjorde sitt bästa på vanligt tjenstvilligt sätt, med sina tillägg, så att händelsen, inom tvenne dagar derefter, berättades så olika verkligheten, att dess ögonvittnen skulle med godt samvete kunnat svärja på, att ej ett ord af alltsammans var ren sanning. Hvem flickan var, utfanns snart af några lättsinniga ynglingar, som skröto öfver att de kände hvarje Quarteroon i New-Orleans — och knappt hade de förkunnat att hon ej var hvit, förrän skandalen utbasunade, att hon stod i ett olofligt förhållande till Eduard, kort sagdt, att hon var ingenting mindre än hans maitresse. Detta rykte kunde ej döljas många timmar för Eduards stolta mor, som väl hade hört omtalas sin sons äfventyr på spektaklet, men som förgäfves forskat öfverallt efter flickans namn, och nu både med förundran, sårad egenkärlek och förargelse erfor en nyhet, som på en gång tycktes uttyda orsaken, hvarföre Eduard varit så obenägen att gifta sig med den rikaste arftagerskan i staten, på hvilken sak hon byggt sina gladaste förhoppningar, och som kostat henne mödor och bekymmer att väl planera. ”Vid Gud! denna oförskämda Quarteroon skall plikta derför!” utropade hon för sig sjelf, med hämden blixtrande i ögonen och vredens fragga på läpparne. Så sagdt, skyndade hon utför trapporna och kastade sig genast i sin lysande vagn. Kusken fick sina order, och vagnen rullade åt den äldre delen af staden, der Kreolerna förnämligast bo.
Leontine hade emellertid vid återkomsten hem småningom hämtat sig och tycktes nu endast behöfva lugn. En tillkallad läkare förklarade händelsen såsom ganska naturlig för en ung flicka, som uppväxt på landet och aldrig förut erfarit något, som så djupt och kraftigt talat till hennes af naturen lätt upprörda hjerta. han föreslog blott en stillande dryck och aflägsnade sig, försäkrande Eduard och Leontines slägting, att den sjuka skulle följande morgon befinna sig fullkomligt återställd, blott hon nu för några timmar lemnades ostörd och allena. Dessa råd åtlyddes noga, och Eduard aflägsnade sig någorlunda lugnad, under den tillsägelsen att, om Leontine blefve sämre, man genast skulle underrätta honom derom.
Jag föreställer mig Leontines belägenhet i den återvunna sansens första ögonblick. Hvad hon hade sett och hört, rörde hennes egen personlighet. Hon var en Quarteroon, — detta är nog att förvandla henne i verldens ögon från ett dygdigt och aktadt fruntimmer till den föraktligaste varelse, för hvars sällskap äfven tiggaren blyges, om han är lycklig nog att ej draga sitt ursprung från en Neger. Grymma och omenskliga fördom hos ett ädelmodigt och upplyst folk! hvartill tvingar den icke de menniskor som födas med Negerblod i ådrorna? Dygd och religion förtrampas af denna lika ovärdiga som syndiga fördom; ty vi menniskor ha ingen rätt att straffa barnen för föräldrarnes skull. Bjuder ej religionen oss att behandla menniskor i allmänhet lika, att vörda i dem — menskligheten? Skulle man tro det möjligt, att i något menskligt bröst den tanken kunde uppstå, att dessa olyckliga Quarterooner ej äro menniskor såsom andra? Och likväl förskjutas de af de Hvita, såsom förbannade varelser; deras sällskap afskys såsom en smitta; med deras heligaste känslor gäckas man; skrattar åt deras dygd och gudsfruktan. Ännu mera, ännu värre, de hvita stifta till och med lagar, som afskära dem för alltid all förening med det öfriga menniskoslägtet.
Dessa voro de tankar, som framställde sig för den beklagansvärda Leontine, när hon blifvit lemnad allena. Hon såg nu, hvilken oöfverstiglig mur, ödet upprest emellan henne och målet för hennes ifrigaste önskningar. Hon var en Quarteroon — i dessa fyra ord låg en dödsdom uttryckt ...... Men nej, det kan ej vara så; dessa föreställningar äro en dröm, hvars rysligheter snart skola skingras. Så tröstades hon af ett mildt hopp, och gladde sig åt morgonens ankomst, för att af den gamla slägtingen, som nu intagit modrens ställe, få höra försäkras, att någon verklig vanära och skam icke fästades vid en Quarteroon. Det ligger i menskliga naturen en fallenhet att hoppas och tro det omöjligt, för hvars blotta möjlighet vi redan på förhand fasa, ända tills den fruktade möjligheten står framför oss en öfverraskande och omisstaglig verklighet. Brottslingen i sitt ensliga fängelse hoppas gerna i sista ögonblicket, att hans dödsdom skall bli mildrad och brottet förlåtet. Nunnan, som brutit emot klostrets stränga reglor och glömt sig såsom Christi brud, tror ännu, då hon föres till den trånga graf, der hon skall inmuras och lefvande nermyllas, att morgonen snart skall uppgå, och den förskräckliga drömmen fly, som skuggan undan ljuset; — men morgonen gryr ej för dem, Hoppet blåser ut sin fackla, och i det dystra mörkret formas en hemsk gestalt, som ler åt de bedragna, och hvars namn är — Förtviflan. Så gäckade Hoppet äfven vår Hjeltinna med ett falskt sken, så lefde hon några timmar i en tanke-verld, som hon skapat at sig sjelf. Ankomsten af en oförväntad, främmande person, skingrade dessa glada drömmar.
I rummet inträdde ett äldre fruntimmer. Hennes blick var hög och frånstötande, men tycktes likväl för ögonblicket något mildrad af en viss nyfikenhet att se den person, hon besökte. Hon blef snart varse den på en soffa liggande sjuka och stod några minuter stilla, och tyst betraktade henne. Omsider afbrytande tystnaden, som syntes besvärlig för båda, började hon i en ton, långt ifrån passande till en sjuk: ”Detta är således den förtjusande Siren, som förleder sonen till olydnad emot sin mor!”
”Ni misstar er, min fru,” svarade Leontine, förskräckt af denna hårda anklagelse; ”jag har ej förledt någon son till olydnad emot sin mor; Gud bevare mig derifrån!”
”En osanning måste således äfven läggas till brottet!” utropade den främmande med stigande hetta. ”Känner du, unga flicka, en viss Eduard .....? Du rodnar, falska och föraktliga varelse, för detta namn, som var obefläckadt förrän du nedsölade det genom din bekantskap med honom. Darra, ty vedergällnings-stunden är inne — jag är hans mor!”
Kall, nästan liflös, åhörde Leontine detta hotande språk och gjorde många fruktlösa försök att försvara sig och bedyra sin oskuld, men tungan tycktes af förskräckelse ha stelnat och ville ej låna henne sin hjelp. Hon förmådde ej röra sig från stället, och liknade mera en död än en lefvande varelse, likväl undföll intet ord hennes öra, och hvartenda ljud inträngde djupare i det redan förut sårade bröstet, än någon pil från den skickligaste Indians båge.
”Som en lömsk orm har du slingrat dig omkring min sons hjerta,” fortfor den förtörnade modren, ”och insöft honom med din slippriga tunga. Ve din qvinnolist! den är värdig afgrunden, den är värdig dig och ditt af alla menniskor förbannade slägte. Du är en Quarteroon — säger detta ej tillräckligt? Af dig, hvad kan väntas annat än laster och brott? Blotta granskapet af dig medför en pest-luft, från hvars smitta den rättfärdige ber Gud bevara sig. Att vidröra dig, är värre än döden — o, min son! huru kunde du så förglömma din rang, dina förfäder, dig sjelf! .... Men vet, unga qvinna, att denna djerfhet af dig, skall ej lemnas ostraffad. Det finnes många medel att bringa dig till evig tystnad, om jag blott ville så förnedra mig; men för sådant skall mitt samvete bli fritt. Ett annat, mera lämpligt och mera passande för mitt värde och din ovärdighet, torde en gång af mig begagnas, om du ej från denna dag upphörer att emottaga besök af min son. Du gissar förmodligen redan hvartåt jag syftar, ty lagens bokstaf plär icke vara er, Quarterooner, obekant. Om tvenne vittnen kunna fås, som intyga att en Quarteroon på något sätt förolämpat en Hvit, har denne rätt att med piskslag sjelf afstraffa förbrytaren. Du förstår mig? med piskslag .... då vi mötas .... af denna hand, så sannt som Gud är till!” — Med dessa uttryck lemnade den uppretade qvinnan rummet.
För Leontine syntes nu ej någon förhoppning. Hennes verkliga belägenhet stod i en ryslig drägt för hennes åsyn. Hon var endast en föraktad och afskydd varelse, med hvilken man fick förfara efter behag, och som på två vittnens intyg kunde bestraffas med nesliga piskslag för sådana fel, som oftast blott skapats af den förnärmades inbillning. ”Piskslag!” utropade hon snyftande. ”Hvad brott har jag begått, att förtjena denna rysliga förnedring?” — Minnet af Eduard förde henne ändå snart ifrån dessa en dygdig och oskyldig qvinna förkrossande tankar till honom, som blifvit allt med henne, och som, så tillsägande, sammanflätat sig med hennes existens. En häftig strid föregick i hennes innersta. Ögonen fästade hon orörliga vid marken, och kroppen skälfde, liksöm axet efter en vindstöt. Emellanåt föll en brännande tår från det fyllda ögat — denna tår vittnade att striden var häftig och svår. Alla band, som fästat hennes förhoppningar vid jordiska föremål, voro brutna — hennes önskningar tillintetgjorda — ändamålet med hennes lefnad förstördt — hon hade förlisat sitt hjerta utan möjlig räddning. Verlden ägde ej mera för henne det minsta behag, hon hade blifvit utstött från all gemenskap med sina medmenniskor, och — höjden af osällhet! — hon hade blifvit beröfvad den persons kärlek, för hvilken hon fann sig i stånd att — allt uppoffra.
Leontine var ännu försänkt i dessa mörka och förtviflade tankar, då man anmälte Eduards ankomst. Med darrande hand aftorkade hon sina tårar och smålog åt älskaren, då han inträdde, bedjande honom vara välkommen. Denne varseblef dock med en oro, som ej kan beskrifvas, den stora förändring, som på en enda natt hade föregått i den unga flickans ansigte. På kinderna fanns ej mera någon ros; der låg en blekhet, hvitare än den spegelklara barmens yta. Den öppna och annars alltid fria pannan, stod halft betäckt af de i oreda spridda lockarna, och ögat, hvars mer gudomliga än jordiska uttryck han så ofta beundrat, liknade nu en i dagningen slocknande stjerna. Öfver hela hennes person var en hemsk dysterhet utspridd, som kunde erinra om dessa scener i Österländerna, då enkan tvingas af en blind religionskänsla, att bestiga det bål, som blifvit upprest af en fanatisk folkhop, för att uppbränna den döde makens ben och se henne äfven förtäras af samma lågor.
”Jag mår nu bättre,” svarade hon, på Eduards oroliga fråga om hennes tillstånd. — ”Det fordrades väl någon tid att vänja ro mig vid min nya belägenhet och uppoffra allt, som varit mig kärt här på jorden; men striden är öfverstånden, jag klagar ej mera öfver mitt hårda och orättvisa öde.”
”Hvad menar du, älskade flicka?” sade Eduard i en ton, hvarpå tydligt hördes, att han var alldeles okunnig om hvad som tilldragit sig.
”Eduard! obekant med landets lagar,” svarade hon med en bestämd och uttrycklig röst, ”och med våra landsmäns fördomar, gaf jag fritt lopp åt en känsla, som utgjorde min enda jordiska sällhet, den att älska dig. Jag anade icke, att någon mensklig makt fanns till, som kunde upplösa eller sönderslita det band, som tycktes vara gjordt för våra hjertan. Men en sådan makt finnes och kräfver nu sin rätt .... Eduard, vi kunna ej tillhöra hvarandra, en bottenlös afgrund åtskiljer oss. För oss är kärleken ett brott, vet .... att jag är en Quarteroon.”
”En Quarteroon!’’ utropade Eduard och föll förtviflad tillbaka i stolen.
”Ja, en föraktad, förnedrad, fördömd Quarteroon!” återtog Leontine, ”som likväl ännu har heder nog, för att frälsa dig, innan det blir för sent. Jag kan ej bli din maka, äfven om du ville fly med mig till ett främmande land, der vi båda voro okända, och der ingen fördom emot Quarterooner är rådande, ty vår rang på jorden är så olika, och ett giftermål, oss emellan, skulle endast vara en förnedring, som jag ej skall tillåta. Mitt beslut är således fattadt — sök ej att rubba det, ty det kan ej förändras. I döden skall jag bli din; men från denna min lefnads dag, Eduard, gör jag dig fri från dina löften. I dag måste vi se hvarandra för sista gången — här!”
”Återkalla detta beslut, återkalla det, om du ännu äger en gnista af kärlek för mig!” utropade Eduard i en vild sorg. ”De äro föraktliga dessa fördomar; jag sätter mig öfver dem, och så skall äfven hvarje menniska göra, som har vänskap för mig och aktning för mitt lugn. Mot sådan kärlek, som vår, har ingen lag, ingen fördom någon kraft. Minnes du ej den odödlige skaldens[4] ord:
”To love, thou blamest me not; for Love, thou say’st
”Leads up to Heaven, is both the way and guide.”
Kan kärlek vara ett brott, kärlek, som Gud sjelf inplantat hos menniskan? Hvad är heligt, om ej en ren och dygdig kärlek? Men vore det äfven brott, hvad bryr det vårt hjerta? Säg, ömma flicka, hvilket älskande hjerta har ännu låtit styra sig af sådana lagar och fördomar? Vi älska — nå väl, hvem är den djerfve, som vågar säga, att han vill släcka denna flamma inom våra bröst? Jag tror ej på möjligheten deraf. Men jag skulle anse kärlek för blott ett vackert ord, om vi kunde skiljas, förrän vid grafven. Följ mig; innan aftonen kommer, skall du, ledsagad af mig, ej längre se det land, der en usel fördom vill lägga band på våra heligaste känslor. Nog finna vi en strand bortom hafvet, der kärlek ej är brott. Låt oss fly, tiden är dyrbar. När aftonstjernan uppstiger på himlahvalfvet, och både djur och menniskor söka hvilan, — då, Leontine, min brud, min älskarinna, bör du vara färdig att öfvergifva dessa omenskliga bygder, för att med mig söka ett hem ..... och en graf.”
Så sagdt, skyndade han ur huset. Hvad som under resten af denna händelserika dag tilldrog sig med den olyckliga Quarteroonen förtäljer ej ryktet vi kunna dock lätt föreställa oss, huru rysliga dessa stunder voro, och jag är öfvertygad, att mången ung qvinna, som hört omtalas Leontines historia, af medlidande fällt ymniga tårar öfver det osägliga qval, som träffade hjeltinnan af denna korta berättelse. Ännu några steg låt oss följa hennes öden, och sedan för alltid taga afsked af detta offer för en blind fördom.
Natten hade redan kastat sin slöja öfver jorden, då en okänd man, insvept i en vid slängkappa, och med en hatt djupt nedsänkt öfver ögonen, syntes vandra fram och tillbaka under Leontines fönster. Tvenne timmar hade förflutit, sedan han först der varit synlig, och när klockan förkunnade, att den tredje var ingången, märktes en oro i hans gång, som snart utvecklade sig i våldsamma åtbörder, och slutligen i ett häftigt knackande på porten. En gammal slafvinna öppnade genast glasdörren och igenkände, vid första ögonkastet, den främmande.
”Hvar är .....” frågade Eduard, ty han var denne främling.
Hon tillät honom ej att sluta sin fråga, utan afbröt den med ett högljudt utbrott af sorg: ”Store Gud! är det herrn? Miss Leontine är försvunnen. Ingen vet hvart hon tagit vägen, eller hvarföre hon rymt ifrån oss. Och min stackars gamla fru, som höll så innerligen af henne, hur hon gråter och jemrar sig öfver den förlorade! Om förståndet inte på gamla dagar öfvergifvit mig, skulle jag bestämdt säga, att det är kärlek i spelet.....”
Mera hörde ej Eduard. Såsom en ursinnig rusade han in i huset, öppnade dörren till Leontines rum och stannade med fasa, vid åsynen af dess hemska utseende, som tystnaden omkring honom ännu mer fördystrade. På bordet låg ett papper, der några få ord voro skrifna, synbarligen utan slut, liksom om hon blifvit afbruten i sitt förehafvande. Eduard upptog och läste det. Dess innehåll var följande:
”Farväl, Eduard, för alltid. Blif lycklig med en annan qvinna, som dina landsmäns fördomar tillåta dig att älska. Min öfriga lifstid skall bli okänd för verlden. Intet mennisko-öga skall förmå upptäcka min fristad. Den föraktade Quarteroonens graf.....”
Och detta var allt, som skriften upplyste om den beklagansvärda Leontine.
— — — — — — — — — — — —
Månader hade försvunnit, efter denna sorgliga katastrof, och ännu gaf ingen omständighet anledning till någon upptäckt af den försvunnas tillflyktsort. I en af de vestra Staternas mest aflägsna städer, såg man då en qvinlig varelse, klädd i fattigdomens torftiga drägt, med fladdrande hår och ett af hunger bleknadt ansigte. Blicken ur de infallna ögonen var äde men vild, och hennes häftiga och ostadiga gång öfverensstämde dermed. I en småstad var det naturligt, att åsynen af en sådan olycklig menniska, måste göra uppseende. Man förmodade att hon var fattig och saknade bröd; men hon log endast åt invånarnes välmenta anbud och sköt från sig deras erbjudna näringsmedel. Man öppnade ett gästfritt hem för henne; hon önskade ingen annan fristad, än den vilda skogen. Man öfverhopade henne med frågor; hon besvarade dem icke, och låtsade sig icke märka, att sådana gjordes henne. Det var endast ett ämne, som tycktes sysselsätta hennes tankar, och öfver detta grubblade hon både dag och natt, både gående och sittande, både i tal och i sång. Hvarthän hon styrde sina fjät, hördes blott ett enda språk öfver hennes hvitnade läppar, och detta thema, som alltid yttrades i en klagande ton, var: ”Fördom — obilliga, orättvisa, omenskliga fördom!”
På detta vis tillbragte hon dagar och veckor, och inplantade småningom hos folket i trakten en vidskeplig vördnad, som ännu lefver i dess minne. I hennes sätt att vara, rådde väl en vildhet, som förrådde, att hon förlorat förståndet, menniskans skönaste gåfva; men det var tillika någonting så oskadligt, ja oskyldigt, i hela hennes uppförande, att hon var lika mycket älskad, som beklagad, af alla, från gubben ända till barnet.
En afton, då sommaren utspridt öfver landskapet sina herrligaste ångor, och naturen fröjdade sig åt den allmänna fägringen, syntes hon sent på stranden af den flod, som flöt genom staden. I håret hade hon instuckit några af skogens vildaste blomster, som, utan ordning, hängde i de fladdrande lockarna, och derjemte till en del betäckte den svällande barmen. Tätt intill bröstet sutto äfven några blommor, sammanbundna med ett halmstrå, och i handen höll hon en vild ros, som tiden mumifierat. Ett matt svårmod tycktes utbredt öfver hennes fordom så sköna ögon, och hela hennes ansigte talade högt om hjertats lidande. I denna stund föreföll hon snarare såsom en vid verlden trött varelse, än en olycklig, som förlorat förståndet. Hvarje ton, som flöt från hennes läppar, liknade æols-harpans melankoliska ljud, och att döma af det yttre till hennes innersta, måste i sanning den unga flickans själ, i dessa ögonblick, ej varit annat än en enda moll-ton. ”Ljufva minne af min barndom!” hördes hon utropa for sig sjelf. ”Försvinn ej från min inbillning, lik dess föremål på jorden! Låt mig, vid lifvets afton, ännu en gång få inbilla mig, att jag är barn. O! hvarför blef ej vaggan min graf? Hela lifvet rördes då ännu lekande framför mig, och på rosor tycktes jag hvila, okunnig om törnen och ogräs. En kyss af min mor, ett famntag af min far — se der mina önskningar, min högsta sällhet! Bortom gränserna af den landtliga kojans områden gingo ej mina lifliga tankar; skogen, bäckarne och landen voro mitt sällskap, mina förtrogna, mina enda vänner. Hos dem hade jag uppväxt, en späd och menlös planta; att lefva och dö, skild från dem, var ett tillstånd, som aldrig föll mig in. Skogen, som jag så ofta i barnslig yra genomsprungit — backarne, i hvars friska vatten jag så ofta badat — källan, som så ofta läskat min törst — blomstren, som njutit min ömma vård både morgon och afton, och hvars späda stjelkar denna hand så ofta upprest efter skurarna och stormen — foglarne, hvars välkända sånger så ofta förtjust mina sinnen; hvarföre slet ödet mig ifrån allt detta?.... Endast för att låta mig känna det förakt, som min födsel ådrager mig af dem, hvilka, jemte mig, trampa denna jord. För mig finnes här ej mera någon bostad. För mig ha åren ingen tröst, intet medlidande, det fräter blott såret djupare. Såsom en uttröttad pilgrim, längtar min själ att få uppnå evighetens stilla hamn och der förgäta stormarne i lifvet.... Ännu en suck för dig, o Eduard! det är den sista. Från dig sliter minnet sig ogerna; till dig vänder det beständigt tillbaka. Dock nej, det får ej vara så; med jorden har jag afslutat min räkning. Till andra verldar flyg, tröttade ande! du hör ej mera hit!”
Och dit hemgick också hennes ande, innan morgonen stundade, öfver grafven lades en ohuggen sten, och på den ristades blott dessa orden:
Leontine,
En Quarteroon.