Hvad bjuda rättvisan och klokheten från svensk synpunkt i norska flaggfrågan?
|
| Anonymt utgiven. Som författare har dels angivits Gottfried Renholm (1834–1908) dels Rudolf Kjellén (1864–1922). |
Medföljer Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning
enligt Kongl. Generalpoststyrelsens medgifvande.
HVAD BJUDA
RÄTTVISAN och KLOKHETEN
FRÅN SVENSK SYNPUNKT
I
NORSKA FLAGGFRÅGAN?
GÖTEBORG.
GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI.
1899.
I.
Hvarom opinionen i Sverige är enhällig.
Redan långt innan i Sverige spordes, att norska Stortinget den 17 November sistlidne år för tredje gången, emot det kungliga vetot, beslutit den förändring i sitt lands handelsflagg, som består i borttagandet från duken af unionsmärket och föreskrifvande af det s. k. rene Flag, har en allvarlig misstämning hos nästan hela vårt folk otvetydigt gifvit sig luft mot unionskamraten. Stortingets förfarande i denna fråga och hela gången af densammas framdrifvande samt icke minst den djupare, ingalunda dolda, grunden och motivet till förändringen — att inför verlden ådagalägga sin sjelfständighet, sin lust och, om det gäller, sin förmåga att efter eget behag lossa på unionsbanden — vittna om en hänsynslöshet, som är på en gång brutal och naiv. Brutal hos dem, som äro fullt medvetna om målets och medlets innebörd. Naiv hos dem, som låtit narra sig att, mot sitt eget lands intresse och utan att rätt göra sig reda för hvart det bär i väg, följa med i ett slags utmanings- och äfventyrspolitik, hvilken må vara i konseqvens med den norska uppfattningen af hela unionsförhållandet, men står i afgjord strid lika väl med den svenska uppfattningen som med föreningens sanna väsen. Sverige har ju nemligen alltid betraktat gemensamhet, närmast i försvarsändamål och i alla förhållanden till utlandet, såsom föreningens, till begge ländernas fromma afsedda, stora mål; Norge har så vidt möjligt bekämpat all gemensamhet (»Samröring»), men hållit strängt på likställigheten inom den gemensamma sfer, som ej kunnat undvikas, men hvilken man sökt göra så snäf som möjligt. Med dessa dissonanser, som ofta brutit sig i skärande missljud, har det naturligtvis blifvit illa bestäldt med harmonien i unionskonserten.
I Sverige ha vi emellertid under de gångna åttiofem åren hunnit temligen vänja oss vid den norska påstridigheten; men huru retsamma de uppståndna tvistigheterna ibland kunnat vara, så ha de sällan, när den första hettan gått öfver, känts så svidande som den här ledsamma historien. Och med den fond af humanitet, som dess bättre ej kan frånkännas den svenska nationalkarakteren, ha vi till och med efteråt och vid närmare besinnande icke kunnat undgå att i vissa förutgående fall gifva norrmännen rätt. Så t. ex. i fråga om afskaffande af riksståthållareembetet och kanske äfven af vice-konungadömet, när detta icke längre fattades såsom det var afsedt att vara, ett föreningsband. Det förra åter, helst i en svensk mans hand, var väl knappt förenligt med den ställning af »fritt och sjelfständigt rike», som är Norge tillerkänd, och på föreningens anda och väsen inverkade visserligen icke embetets bibehållande. — Att norrmännen under förhandlingar om praktiska frågor, t. ex. mellanrikshandeln, sökt nog ensidigt häfda sina intressen, vittnar väl om den unionela samhörighetskänslans ljumhet och måhända också om saknad af klar blick för sina egna verkliga fördelar; men man kan ju icke precis undra på deras egoistiska seghet i sådana frågor, i hvilkas natur det nästan ingår att öfverallt betraktas snarare med närsynthet än långsynthet. — Till och med den afgjordt visade motviljan att bidraga till det gemensamma försvaret ha vi ej haft rätt att döma alltför strängt, ty det är ju också först helt nyligen som den svenska riksdagen med något större värma omfattat försvarsväsendet. — Och hvad slutligen angår de norska anspråken att, utan all hänsyn till 5⁄17-dels-proportionen i de gemensamma utgifterna, komma i åtnjutande af full likställighet vid embetstillsättningar och öfriga förmåner inom det lilla gemensamma område, som föreningen tillstädjer, så har man också utan synnerligt motstånd funnit sig i att dervid visa tillmötesgående. Dels, såsom i fråga om norrmäns tillträde till tjenster inom utrikeskabinettet, har saken ansetts af föga vigt, dels, såsom vid tillsättande af konsulat och till och med ministerposter, har man mera sett till valet af qvalificerade personer än någonting annat och har för resten icke velat förneka rättmätigheten, åtminstone i viss mån, af de norska delaktighetskrafven.
Det är dock ej att undra på om breda lager inom svenska folket, hvilka hvarken kunna räknas till »storsvenskarne» eller »norskätarne», utan tvärtom hysa en uppriktig tilltro till unionen och göra broderfolkels många goda egenskaper fult rättvisa, gripits af en djup ovilja öfver det nyaste norska tilltaget. Ty det särskildt karakteristiska är denna gång frånvaron af alla sådana praktiska nyttighets- — eller, om man så vill, egennyttighets- — skäl, som kunnat förleda till åsidosättande af den enklaste grannlagenhets fordringar. Likaså, att det på den norska sidan aldrig ett ögonblick ansetts nödigt att diskutera rättsgrunden från olika synpunkter; man har stält pro ratione voluntas. Och härtill har vidare och isynnerhet kommit det på ett retsamt sätt framträdande cyniska erkännandet hos somliga, ickeförnekandet (med eller utan beklagande) hos andra, att detta är första direkta steget till unionsupplösningen, — en syn på tingen, som dock vid närmare undersökning lärer befinnas vara blott en luftig hägring. Man har emellertid velat visa svenskar, utländingar och icke minst det norska folket sjelft, med hvilken storvulen kraft att genomdrifva sin vilja den norska venstern sitter inne, hvad det än må gälla, om rationelt eller irrationelt. Det är derför som man klifvit upp på »Nationalfölelsens» höga styltor och nu yfves öfver att kunna taga så långa steg, icke besinnande att en enda liten sten på vägen kan bringa dessa vingliga fortskaffningsmedel på fall. Så har det gått förut, och det icke bara en gång men flera; det kan vara nog att påminna om bakslaget i konsulatsaken och apanagefrågan för så pass kort tid sedan att det bör vara i minne. Så att i alla händelser icke duga styltorna att trampa ner Sverige med...
II.
Hvarom opinionen i Sverige är delad.
Så långt som till detta äro väl de allra flesta tänkande svenskar öfverens, nemligen att stortinget i sin behandling af flaggfrågan förfarit:
gentemot unionskamraten Sverige med en sårande hänsynslöshet i form;
och mot sitt eget land med oklokhet i sak, hvilket genom sina följder ej kan vara oss likgiltigt med hänsyn till det förhållande, hvari unionskontraktet ställer oss till Norge.
Men derjemte — och häruti delar sig opinionen — vill man från en del håll göra gällande den uppfattningen:
att genom stortingsbeslutet Sveriges nationalära skulle lida skam och skymf och vårt anseende skada,
samt att detsamma hvilar på en uppenbar internationel olaglighet, hvilken det vore på en gång juridiskt orätt och politiskt oklokt att låta passera, när den kan afvärjas derigenom, att unionskonungen vägrar att i laga ordning låta kungöra lagen till allmän efterrättelse. — Sverige skulle i alla händelser kunna säga sitt veto.
Mycket är redan taladt och skrifvet härom, men utredd i hela sin omfattning kan den flersidiga frågan ännu ej anses vara. Ej heller detta inlägg gör anspråk på att lemna en sådan fullständig och afgörande utredning, men vill söka gifva ett bidrag dertill från synpunkter, hvilka delvis tyckas förut mindre beaktade.
⁎
Den ömtåligaste punkten, den hvilken sätter känslan mest i svallning och vill göra unionspolitiken beroende af ögonblickets stämningar i stället för af rationela och praktiska konsiderationer, är naturligtvis den, som rör vår nationela ära. Men det är alltid en farlig sak att göra politik — vare sig nerifrån framdrifva politiska åtgärder eller uppifrån fatta politiska beslut — under intrycket af känslostämningar. I de allra flesta fall leder sådant till förhastanden, hvilka sedan inför den lugnare eftertanken visa sig såsom onödiga eller utan praktisk betydelse, när de icke rent af leda till vidtgående följder i en helt annan riktning än den afsedda.
Såsom all historia visar, ha under seklernas lopp bedrifvits margfaldiga missbruk med det nationela ärebegreppet, hvars öfverdrift — ty hvad finnes det väl här i världen, som ej kan öfverdrifvas? — fått den moderna beteckningen »chauvinism». Det har tjenat till pretext och skyddande förklädnad för otaliga förödande krig, framsprungna ur helt andra, sämre motiv, och genom hvilka länder och folk lidit oerhördt, men till slut endast den starkares rätt gjort sig gällande. Det är ju alldeles på samma sätt som det i somliga länder förhåller sig med det från medeltidschevaleriet härstammande personliga honnörsbegreppet, som äfven vid den mest omotiverade förolämpning kastar skammen icke på den förolämpande utan på den förolämpade och »efter hederns lagar» nödgar denne att aftvå »sin» skam genom en duell, hvars utgång beror endast af slumpen eller vapenskickligheten[1]. — De s. k. hederslagarne hållas nu ej individuelt i lika värde hos alla folk, men nationelt ha de alltjemt med sig ett slags hypnotiserande verkan, som ofta, när man rätt tänker efter, strider mot allt sundt förnuft.
Nå, har nu verkligen den svenska nationaläran lidit en skymf redan genom stortingsbeslutet och utsättes den för en ännu större genom dettas verkställighet? Med andra ord, är det en skam för Sverige, att norska handelsfartyg segla under en flagg, som ej bär unionsmärket, under det att detta bevaras å de svenska? På hvad sätt? — Jo, hör man svaras, stortingsbeslutet har denna verkan, dels genom sitt innehåll, ty när våra färger strykas bort ur norska handelsflaggan, skall det se ut som om Norge helt enkelt uppsade bekantskapen med Sverige, och dels genom sättet hvarpå beslutet kommit till, ty när utlandet får höra, att norska stortinget ensamt och »olagligen» genomdrifvit saken, utan att bry sig om konungen och utan att ens tillfråga Sverige, då skall utlandets förvåning öfver vårt tålamod bytas i förakt ....
Med förlof, detta är stora ord, men klent besked. Det utlandet, hvars omdöme vi ha att fästa afseende vid, representeras icke af mer eller mindre okunnigt folk, som har sin dagliga sysselsättning vid hamnarne, utan af främmande länders myndigheter och upplysta medborgare, och desse veta alltförväl att föreningen består. Men skulle någon af förändringen i norska handelsflaggan få den uppfattningen, att en förändring inträffat äfven i unionsförhållandena eller deras vilkor, då skall anblicken af det välkända märket i den svenska handelsflaggan snarast ingifva den tanken, att Norge icke har rätt vidare att åberopa sig på den ställning och de förmåner, som unionsflaggan indikerade. Äfven den föreställningen skulle väl vid närmare efterhörande beriktigas, men den ligger i alla fall närmast till hands. De, hvilka göra sig mödan af mera djupgående efterforskningar, skola ock helt visst snart få reda på rätta sammanhanget och, opartiska såsom de få antagas vara, bedöma det norska tilltaget efter förtjenst.
Nu må man icke härvid invända, att den norska handelsflaggan visar sig mycket mera i främmande hamnar än den svenska. Den gör det, sant nog, i synnerhet på en del aflägsna platser och farvatten i andra verldsdelar, men der har saken i och för sig liten eller ingen betydelse, ty hvarken är det troligt att det goda folket borta i t. ex. Chile, Zanzibar eller Canton taga notis om den norska flaggstriden eller att det deraf drager några slutsatser, som för oss skulle kunna vara menliga, hvilket för resten, om det skedde, kan vara oss ganska egalt. I de europeiska hamnarne åter visar sig den svenska flaggan med unionsmärket tillräckligt ofta och har ett så godt anseende, att den norska separatflaggan icke lärer förmå rubba detsamma eller vanställa de existerande förhållandena. Vi äro der temligen jemnspelta.
Allt detta är för öfrigt sagt under antagande att alla de norska handelsfartygen komma att segla under den s. k. rena flaggan. Men detta är långt ifrån afgjordt. Sjelfva lagen af den 10 December 1898 föreskrifver endast, att den nya flaggan skall användas på handelsfartyg »när de i utländsk hamn önska erhålla beskydd och bistånd af gesandtskaper, konsuler och handelsagenter» — hvilket ju ytterst sällan inträffar. Annars står det dem fullkomligt fritt att handla efter eget behag. Nu är det också bekant, att bland flertalet af norska skeppsredare och fartygsbefälhafvare stämningen afgjordt varit emot förändringen, och det återstår att se huru de efter venstersegern i stortinget komma att ställa sig: om de fortfarande använda den gamla eller uppträda under en ny och, till en början, för alla okänd flagga. — Det torde häremot sägas, att förandet af den »rena» flaggan kan göras till en tvångssak, dels genom föreskrift till konsulerna att ej taga befattning med andra norska fartyg än de som föra denna, och dels genom direkt påbud till kaptenerna. Men det ena som det andra är lättare sagdt än gjordt. Ty hvad konsulernas (de norskfödde icke undantagne) förpliktelser och åtgöranden beträffar, så bestämmas dessa icke efter utseendet af flaggan, som fladdrar på masten, utan af konsulatstadgan och efter de förpassningar och andra skeppsdokumenter, som befälhafvaren medför och som styrka nationaliteten; och att tänka sig kunna utöfva en verksam kontroll öfver hvarenda skeppares hissande och nedfirande af den ena eller andra flaggan, är en absurditet. Han låter i det afseendet bestämma sig af sina sympatier och af sina fördelar. Om de förra kan icke resonneras, då de äro hvars och ens ensak, och äfven om fördelarne dömer hvar och en efter som förhållandena i hvarje särskildt fall te sig.
Det gifves blott ett sätt — men detta är också ofelbart — att från första stund framkalla en fullständig enhällighet bland alla norrmän för deras »rena» flaggas uteslutande användande både till lands och sjös (utom på krigsfartygen och fästningarne) samt derigenom förverkliga de skrämbilder, som nu uppmålas. Det är, om i Sverige, under anspråk på ett veto mot den norska lagen, utöfvades ett sådant tryck på unionskonungen, att lagen ej af honom till efterrättelse föreskrifves, eller om andra hinder läggas i vägen från svensk sida för dess trädande i kraft. — Huru sakerna då komma att gestalta sig och hvilka följderna skola blifva ej blott i Norge men ock för Sverige, detta förtjenar att mera kallblodigt undersökas än som hittills skett Under förbehåll att dertill få återkomma här nedan, må nu endast påpekas den nogsamt bekanta, låt gerna vara öfverdrifna, ömtålighet för allt som stöter på svenska »Overgreb», hvilken genomtränger hela norska folket, utan hänsyn till höger- eller venster-ståndpunkt. Det skall der ej finnas man, qvinna eller barn, som icke rönte eller finge hos sig inplantad känslan af att deras nationela rätt och sjelfständighet lidit en kränkning. Och man skall handla i enlighet dermed. Ty ingen sätter der i fråga den rättsliga grunden för beslutet.
Huru förhåller det sig i sjelfva verket med denna?
III.
Norges rätt.
Det är med denna rättsfråga eller, närmare preciseradt, frågan om stortingsbeslutets laglighet på samma sätt som med en mängd andra förhållanden här i lifvet. Vid första påseendet förefaller en sak mycket enkel och klar, och vid denna linie stannar den stora mängden, som saknar tid, tålamod eller förmåga att drifva sin granskning längre. Men andra, de som med anlitande af sitt sunda förstånd och någon förmåga samt god vilja söka bilda sig en resonnerad öfvertygelse för att få klarhet och reda i sin uppfattning, stanna icke vid den nämnda linien. Vid en närmare pröfning finna de då snart, huruledes förut icke bemärkta och uppmärksammade omständigheter framstå, hvilkas positiva eller negativa inflytande eller indifferens för sakförhållandet det gäller att urskilja. Med detta kommer man vanligen till en tillfredsställande slutpunkt. Men der vidtager åter deras arbete, hvilka älska att så mycket som möjligt inveckla saker, gräfva fram stötestenar ur släta marken och spärra vägen der den nyss gick jemn, för att i stället leda undersökningen in i spetsfundigheternas labyrint. Den, hvilken då på förhand tagit säkert märke på hvart han vill komma, kan ju också med alla dessa omvägar lyckas deruti; men den, som ej eger ledtråden, tappar bort sig och för andra vilse; det är hvad som oftast händer.
Betrakta vi nu frågan om stortingsbeslutets rättslighet, återfinna vi dessa tre stadier:
det första hos dem, som säga: vi norrmän ega ovilkorligen rätt att ha vår egen handelsflagga; det säger vår grundlags § 111, så att det är alldeles klart! — och hos dem, som säga; vi svenskar ha obestridligen rätt till ett ord med i laget, om och när en förändring i det bestående skall ske; det följer af 1844 års ordning och aftal, så att det är alldeles klart!...
det andra hos dem, som säga: här stå två motsatta synpunkter mot hvarandra; låtom oss först undersöka, huru de för frågan konstitutiva stadgandena uppkommit och ställa sig till hvarandra, och deraf draga vår konklusion för bedömande af den aktuela situationen samt derigenom, om möjligt, komma till ett rimligt resultat, hvari vi måste finna oss, äfven om det går emot hvad vi helst önskade, men som i alla händelser är att föredraga framför det närvarandes och det kommandes outhärdliga osäkerhet....
det tredje hos dem, som säga: för att komma dit vi vilja, ha vi bara att taga i betraktande allt, som ligger framom, bakom och under de skrifna stadgandena, samt approfondera de ungefär tusen och en tydningar, förutsättningar och eventuela konseqvenser, hvilka vi skola göra vårt bästa att uppleta; läs härom min bok, min broschyr, mitt föredrag, mina artiklar....
Det må talas och skrifvas huru mycket som helst, så stöter man alltid på de två målpelarne i denna rännarebana: norska grundlovens § 111 från 1814 och flaggförordningen från 1844. Men under de trettio år, som ligga emellan dessa begge data, var frågan om flaggan (kofferdiflaggan, ty örlogsflaggans öden höra ej hit) ett mycket ofta återkommande ämne för stortingets bekymmer. Prof. Rydins bok om »Norska flagglagens rättsliga betydelse* gifver en utförlig framställning af de förhandlingar, som flaggfrågan framkallat, och det är öfverflödigt att här upprepa eller ens i sammandrag anföra hela gången deraf. Vare nog sagdt, att när norska handelsfartyg år 1821 fingo sin egen flagga (just densamma som den nu s. k. rena, således utan unionsmärke), skedde detta på så sätt, att stortinget beslöt en lag härom, hvilken konungen (Carl XIV Johan) dock icke sanktionerade, förklarande, att flaggans form och figur ej vore föremål för lag, utan något, som konungen hade rätt att bestämma, oaktadt han tillerkände Norge rätt att få en egen kofferdiflagg. Konungen approberade derför stortingets beslut om flaggan, men sanktionerade det ej såsom lag; deremot utfärdades en k. resolution, innehållande i sak precis detsamma, som stortinget hade beslutat. — När tjugutvå år senare, efter åtskilliga förhandlingar, en af Oscar I:s tidigare regeringshandlingar blef att i sammansatt Svenskt-norskt statsråd (20 Juni 1844) utfärda den k. resolution, genom hvilken, i samband med annat, bestämdes den norska handelsflaggans förändring och dess förseende med unionsmärket, så helsades denna åtgärd med jubel i hela Norges land och särskildt i Kristiania och i hamnstäderna. Likväl är att märka, att äfven då norska regeringen inlade sin protest mot behandlingen i sammansatt statsråd, anförande att frågan om handelsflaggans unionsmärke borde behandlas i särskildt svenskt och särskildt norskt statsråd, »då detta ärende rätteligen icke kan betraktas såsom unionelt, men är ett sådant, som det måste vara öfverlemnadt åt hvart och ett af rikena att för sin del, oafhängigt af det andra, afgöra[2]. — Genom samma konungabeslut faststäldes, som bekant, också den svenska flaggans unionsmärke.
I det faktiska är således här att bemärka: att såväl Carl Johan som Oscar I ha häfdat rätten att bestämma om flaggans utseende såsom ett regale, följaktligen liggande utom de resp. representationernas befogenhet att besluta om, — något som i Sverige heller aldrig någonsin ifrågasatts men hvaråt man i Norge alltjemnt tenderat;
samt att 1844 års k. resolution konstituerar en ömsesidighet i förevarande fall mellan de förenade rikena, hvilken såsom aftal måste anses förbindande för dem begge.
Förbindande, ja, — men för huru länge?
Man kan taga för gifvet, att särskildt norrmännen i sin belåtenhet med den k. resolutionen, utan att närmare reflektera öfver saken, förutsatte att den då införda flaggan skulle blifva deras lika länge som unionen bestod, och äfven i Sverige var den allmänna uppfattningen säkerligen — unionsregeringens alldeles bestämdt — densamma. Derför tänkte ingen på att införa någon bestämmelse om annan eventualitet. Detta måste beklagas, ty mycken osäkerhet och oreda i begreppen hade förekommits, om så hade skett. De unionela förbindelser i öfrigt, hvilka skapats genom ingångna aftal, gifva icke någon bestämd ledning, ty de äro sins emellan af olika slag. Å ena sidan ha vi haft t. ex. mellanrikslagen, i hvilket unionsdokument var uttryckligen föreskrifvet, huru förfaras skulle om och när dess förändring eller upphäfvande påkallades, så att derom behöfde icke hysas någon tvekan. Å andra sidan ha vi Riksakten, hvilken uppgjorts och formligen stadfästats under samverkan af unionskonungen, riksdagen och stortinget och således för begge länderna eger en helgd och förbindande kraft, som gör den unilateralt ouppsägbar. Den kan lagligen rubbas endast genom unionskonungens, riksdagens och stortingets samfälda beslut. Ett ensidigt brytande af riksaktsaftalet är rättsligt otänkbart. Det vore detsamma som revolution.
Denna helgd saknar flagglagen, hvars tillkomst icke grundar sig på en liknande samverkan från de tre nämnda faktorernas sida. Den kan derför endast betraktas såsom hvarje annat kontrakt, hvars förbindande kraft varar så länge tills det blifvit uppsagdt från endera sidan.
Har sådan uppsägelse nu skett från Norges sida? För visso icke i öflig, än mindre höflig, och öfverhufvud vedertagen form. Men realiter är väl dock det första stortingsbeslutet af 1893, förnyadt 1896 och 1898, att betrakta såsom en uppsägelse, då derigenom en frist af ett antal år lemnats innan förändringen skulle träda i verket. — Härtill har emellertid konungen svarat med ett nej, en gång, två gånger, tre gånger, men utan att från början åberopa det kungliga prerogativet, utan endast med anförande af hvad man kan kalla praktiskt-politiska och nyttighetsskäl.
Hvad orsaken varit till detta handlingssätt (en af de ytterligaste s. k. storsvenskarne har användt ordet »kapitulation») kan man ej så bestämdt veta; men man kan tänka sig att, enär tiden för det första stortingsbeslutet ungefär sammanföll med yttersta vensterpartiets i Norge tvungna reträtt på andra punkter, konungen hyste förhoppning om att en mera moderat unionsstämning skulle göra sig gällande och icke ville motverka sådant genom att slå till med maktspråk eller plantera ett nytt agitationsfrö. — Allt nog, när det kungliga prerogativet icke åberopades från början, icke ens andra gången, (då också en moderat och unionsvänlig ministär satt vid styret i Norge, hvilken det var angeläget att icke försvaga,) ansågs det förmodligen för sent — eller hvilka skälen kunde vara — att uppställa höghetsrättigheten vid tredje gången. Och att då, nu efteråt, Norges konung skulle göra gällande sitt prerogativ blott för att ytterligare, utöfver sin redan deklarerade sanktionsvägran, protestera mot en lag, hvilken han sjelf redan låtit kungöra såsom sådan och hvilken i alla händelser förblifver lag, detta strider dock mot både all logik och rimlighet. Ett sätt att kringgå svårigheterna skulle det visserligen varit, om konung Oscar, följande farfaderns exempel, satt sitt kungliga prerogativ mot stortingsbeslutet, men på samma gång utfärdat en resolution, hvilken stadfästat detsamma i sak. Men huruvida härmed egentligen något skulle ha vunnits, må lemnas osagdt.
Något, som för öfrigt är att bemärka i fråga om den vägrade sanktionen, det är att just nu för första gången under föreningens hela tillvaro inträffat, att det kungliga vetot vidhållits gentemot ett trefaldt upprepadt stortingsbeslut. I de (fyra) fall af sanktionsvägran, som förut förekommit, har konungamakten till sist gifvit efter.
Hvad som för mången tett sig besynnerligt och gifvit anledning till missförstånd och misstydning, det är, att omedelbart efter tillkännagifvandet om sanktionsvägran af flaggbeslutet kommer, både i norska statsrådsprotokollet och i sjelfva lagtexten, förordnandet att beslutet skall kungöras såsom lag. Detta är emellertid helt enkelt en nödvändig följd af norska Grundlovens § 79, som uttryckligen säger, att, när ett beslut fattats i anförda former, det varder lag, om än ej konungens sanktion följer innan stortinget åtskiljes. — En vägran af konungen att sjelf anbefalla lagens kungörande skulle således blott och bart ha varit en tom och ändamålslös, följaktligen olämplig, demonstration, men medfört den för konungamakten prejudicierande olämpan att låta en lag offentligen kungöras utan konungens namn och insegel, —— således för allt folket ordentligt påpekande, att denna underskrift blott är en formalitet, som mycket väl kan undvaras.
Hvilken är nu under dessa förhållanden flaggbeslutets laggiltighet i och för sig?
På denna fråga gifver Grundlovens § 111 ett svar, som icke kan bortförtolkas, huru mycket man än må bjuda till genom att ställa den i beroende eller underförståelse af andra stadganden. »Norge har rätt till att hafva sin egen handelsflagga», står det, och af denna rätt har stortinget gjort det bruk, som vi veta och som vi omöjligt kunna förhindra inom Norges territorialområde.
Det har emellertid från svenskt håll blifvit anmärkt, att den »så kallade norska flagglagen» (så har man betecknat den) i sjelfva verket icke skulle vara en lag, utan med orätt bära denna vilseledande benämning. Detta, dels på grund af dess tillkomst, då lagstiftningen inträngt på de kungliga prerogativens område, och sjelfva lagtexten dessutom genom otydlighet och ofullständighet i formulering icke motsvarar det statsvetenskapliga begreppet af lag; dels på grund af sättet för dess kungörande, i det den skulle blifvit endast publicerad, men icke promulgerad.
De bevis, som framlagts för dessa påståenden, röja otvifvelaktigt skarpsinnighet i uppsökandet af skäl för en förutfattad mening, men näppeligen äro de afgörande i sak. Ty de (norskt) grundlagsenliga formerna för beslutet äro, som vi sett, iakttagna, och konungen, som sjelf bör vara bästa domaren om hvad hans öfverhöghetsrätt kräfver i princip och tillämpning, har förklarat sig emot detsamma hafva ingenting af denna anledning att anmärka; han har ock uttryckligen anbefalt beslutets kungörande »såsom lag». Hvad som i den form detta skett skulle kunna inskränka det statsrättsliga begreppet »promulgation» till en blott »publikation», det vore då den kungliga reservation, som innefattas i den nekade sanktionen; men en reservations betydelse är, enligt allt språkbruk, att uttrycka en afvikande mening mot ett beslut, icke att upphäfva dess gällande kraft. Under sådana förhållanden kan visserligen tvisten om här föreligger promulgation eller publikation höra hemma i ett vetenskapligt eller publicistiskt ordskifte, men i den praktiska politiken har den ingen verkan. — Och hvad slutligen angår lagtextens anmärkta ofullständighet och otydlighet, så lärer väl denna omständighet inverka ännu mindre på dess rättsliga giltighet, äfven om den vore fullt grundad. Lagen innehåller dock hufvudpunkterna af hvad som åsyftas, och när Norges konung, regering, folkrepresentation och tidningspress icke haft något att i detta afseende anmärka, torde vi svenskar sakna all anledning att rida upp på den saken. Lika litet torde det finnas någon förpligtelse för oss att väcka sak mot stortinget och bestraffa det, af en svensk författare utpekade, »grundlagsbrott», som skulle ligga i dess förgripelse mot konungens öfverhöghet och verkställande maktens rättigheter. Sverige kan aldrig göra sig till domare i en konstitutionel tvistefråga mellan den norska regeringen och representationen, derest en sådan skulle uppstå, —— hvilket nu icke är fallet. Till något annat och mera än teoretiska och retrospektiva spekulationer häröfver kan man ju således aldrig komma, och äfven dessa tyckas vara minst sagdt öfverflödiga.
Och konklusionen häraf?
Den är att flagglagen är lag, rättsligt tillkommen och med rättslig giltighet för Norge. Men eger den ock utan vidare samma egenskap utanför Norges territoriska område? Och kan eller bör något hinder läggas från svensk sida mot dess fullständiga erkännande och tillämpning för norska fartyg (om andra är ej fråga) i utländska hamnar?
Detta är en annan fråga att undersöka.
IV.
Sveriges rätt.
För att i denna eller dessa frågor komma till den klarhet och reda, hvilken för alla parter och från alla synpunkter är lika önsklig och nödvändig, är det alldeles oundgängligt, att man först och främst låter alla personliga tycken bortfalla. Här är en rättsfråga att närmast afgöra samt i omedelbart samband dermed en politisk intressefråga att afväga, och äfven denna senare är af så stor vigt, att det icke går an att låta känslostämningar, i form af sympati eller aversion, spela in i den rationela pröfningen. Ännu mindre, naturligtvis, får sådant ske i sjelfva rättsfrågan. Och om under sakens föregående behandling man på ena sidan om Kölen tagit och fortfarande tyckes vilja taga såsom sjelfklara saker, onödiga att ens diskutera, de former, i hvilka den juridiska rätten och det politiska intresset ingjuta sig, ligger häruti intet skäl för oss på andra sidan gränsen att förfara på samma sätt.
I Norge drifves från åtskilliga håll den satsen, att lagen af den 10 December 1898 har utan vidare sin fulla rättsliga giltighet, icke allenast inom Norges eget område, men äfven utom detsamma, så att någon notifikation till Sverige icke är behöflig. Huruvida äfven norska regeringen står på denna ytterlighetsståndpunkt må lemnas derhän. Man har dock åtminstone haft skäl att misstänka det till följd af den omständigheten, att ingen officiel notifikation om lagens antagande och kungörande hittills ingått till unionela myndigheter, hvilkas åtgärder i embetsväg dock äro absolut nödvändiga för att göra lagen till något annat än blott och bart en deklaration med ingen eller blott en helt löslig fakultativ verkan, utöfver några vissa fall.[3] Den motstående svenska ytterlighetsståndpunkten åter är, att hela den, såsom man betecknar den, »så kallade» lagen är af noll och intet värde, då den i sjelfva sitt ursprung är inkonstitutionel, samt att den följaktligen hvarken får eller ens kan erhålla den unionsregeringens bekräftelse, hvarigenom den skulle blifva tillämplig.
Att lagen i och för sig, man må i Sverige tycka väl eller illa om den och om sättet för dess tillkomst, är fullgiltig lag för Norge, derpå har man, såsom redan visats, utom andra rättsgrunder konungens ord i publikationsakten till bevis. Och om nu konungen fattar beslut om dess bekräftelse i unionelt statsråd, så blifver den lag, och rätt lag, i den vidare utsträckning, som den afser.
Men en bekräftelse i denna form är dock oundgänglig.
Detta vare sagdt emot den norska ytterlighetsståndpunkten.
Det är intet formalistiskt pedanteri, när man säger, att utan ett sådant officielt meddelande de svenska myndigheterna, såsom sådana, måste ignorera flagglagen, ty de kunna icke stödja sina embetsåtgärder på andra grunder än de föreskrifter som lag och gällande förordningar uppställa för dem såsom norm. Den svenske civilministern kan icke utan vidare och blott på grund deraf, att han har i handom ett exemplar af den norska Lovtidenden, meddela åt konungens befallningshafvande i orterna de förhållningsordres, som den nya lagen i vissa fall kan nödvändiggöra. Den gemensamme utrikesministern saknar befogenhet, äfven om han hade vilja, att så till sägandes på fri hand föreskrifva de förändringar i den gemensamma konsulatstadgan af 4⁄11 1886 och den deraf föranledda instruktionen af 1⁄7 1887, som den nya lagen kan göra behöfliga. Lika litet kan han i officiel väg bringa flaggförändringen till främmande makters kännedom och utverka deras erkännande deraf. Detta sista är icke en blott och bart courtoisie-sak, utan har en ganska reel vigt och betydelse, ty det sammanhänger med afslutade och ännu gällande traktater med en del utländska makter, hvilka icke känna till något annat konungarike Norge än det med Sverige förenade. Det är, såsom en framstående norsk författare (Aubert, »Det norske Handelflag», anf. af Rydin) bemärker, dessa traktater (i förening med det gemensamma konsulatväsendet och mellanrikslagarne med Sverige) som Norge haft att tacka för sin handelsflottas uppblomstring; denna hade från 69,000 kommersläster 1814 sjunkit till 54,000 1824, men har sedermera som bekant, och just genom nyss nämnda förhållanden, alltjemt stigit till sin närvarande ansenliga utveckling. Detta är också en sida af saken, som väl förtjenar att beaktas bättre än som af stortinget skett.
Naturligtvis inser norska regeringen mycket väl nödvändigheten af supplementära bestämmelser, men när den icke desto mindre, såsom uppgifves, har under två tredjedels år och än i dag, då blott en kortare tid återstår innan den nya lagen skulle [den 10 December 1899) träda i kraft, underlåtit att insända det officiela meddelandet, så kan icke antagas, att detta förorsakats af glömska, slarf eller liknande försummelse, utan det har varit fullt beräknadt. Man har förmodligen velat derigenom gifva ännu ett memento, att lagen endast angår Norge, men icke kommer Sverige eller ens unionen vid. Indredepartementet skickar konsulerna och andra vidkommande ett exemplar af denna lag likasom af alla andra, och dermed basta ...
Det förekommer emellertid i sjelfva lagtexten ett litet ord, som ensamt skulle vara tillräckligt att kullkasta denna praxis, äfven om ej andra skäl förefunnes. Der står nämligen i § 2, att »det i § 1 bestemte Flag skal benyttes paa Handelsfartöier, naar de i udenlandsk Havn önsker at erholde Beskyttelse og Bistand af Gesandtskaber, Konsuler eller Handelsagenter.» — Men att K. M:ts beskickningar i utlandet höra uteslutande under utrikesdepartementet och således icke kunna från annat håll mottaga några som helst förhållningsordres, det torde vara en och hvar veterligt — ehuru norska regeringen förbisett det.
Behöfligheten af åtskilliga åtgärder för lagens effektivitet måste för norrmännen i allmänhet vara klar och tydlig. Men när de icke göra någonting för att framkalla åtgärdernas åvägabringande, utan nästan tyckas motverka det, så är väl sjukan den, att de för den välsignade principens skull icke vilja hafva saken dragen under den unionela konseljens afgörande, utan antaga att de nödiga åtgärderna kunna vidtagas på administrativ väg. Hvilket dock är omöjligt.
Men, när den unionela konseljen kommer tillsammans, hvad så i sakens realitet? I hvilken riktning bör man tänka sig att konungens svenske rådgifvares till- eller afstyrkanden beträffande lagens allmängiltighet skola gå? Föreligger här ett sådant fall, då det strängt juridiskt rätta och det politiskt statskloka på något sätt behöfva komma i delo med hvarandra?
När den svenska opinionen i flaggfrågan så godt som uteslutande hållit sig till 1844 års k. resolution, så har den på sitt vis tagit hela saken lika enkelt, att ej säga lika ensidigt, som den norska opinionen i afseende på den 111:te grundlagsparagrafens allena saliggörande verkan. Jemför man opartiskt de begge synpunkternas karakter, så låter det sig ej gerna förnekas, att den norska hvilar på en mera oantastlig grund än den svenska; den är äldre i tiden och den står på grundlags botten, som är fastare än ett kungligt förordnande. 1844 års resolution innebär en unionel öfverenskommelse, det är visst, men 1814 års Grundlov, såsom i sin mån grundläggande för 1815 års riksakt, har också sin unionela karakter, som alltid består, äfven om det senare aftalet bortfaller; det senare har ej kunnat ändra den förra. Och då stortingets flagglagsbeslut står i öfverensstämmelse med Grundlovens § 111 samt i öfverensstämmelse med samma Grundlovs § 79 blifvit lag, och då vidare Sverige genom riksakten förbundit sig att respektera nämnda Grundlov i dess helhet, incl. lagstiftningsrätten, så är det svårt att se hvad de svenska rådgifvarne, när frågan förekommer i sammansatt statsråd, skola kunna göra annat än tillstyrka erkännandet af den norska lagens unionella giltighet.
Men har principen på gifna rättsgrunder erkänts, då skulle det vara regeringen och svenska nationen allt annat än värdigt att lägga svårigheter af hvad slag det vara må i vägen för dess tillämpning, sådan denna af lagens ordalydelse följer, ingenting mer, men ingenting mindre. Det vill säga: när norska handelsfartyg i främmande hamnar önska erhålla beskydd och bistånd af de förenade rikenas konsuler o. s. v. skall den nya flaggan begagnas, likasom ock på statens offentliga bygnader samt (med vissa förändringar i det yttre) på post- och tullfartyg. Utom dessa fall är begagnandet af flaggan i Norge beroende på hvars och ens, myndighets eller enskild persons, eget godtfinnande, och att detta gifvetvis ännu mera gäller i Sverige och utomlands, är väl knappast nödigt att specielt inskärpa, likasom det ju icke ett enda ögonblick kan tänkas, att lagen medför någon förändring i vår flagga.
Nu kan också ifrågasättas, hvilken situation som inträder efter det att unionskonungen på ofvansagda sätt anbefalt, att lagen skall till efterlefnad meddelas unionela tjenstemän, eller, med andra ord, hvilka konseqvenserna deraf skola blifva.
Månne det ej vore skäl att så litet som möjligt inveckla den frågan, utan helt enkelt säga, att med undantag för de uti flagglagen alldeles särskildt utmärkta fall (ifrågasatt beskydd i utländsk hamn för handelsfartyg, statens byggnader, tull- och postfartyg) hela den öfriga genom 1844 års resolution skapade ordningen förblifver orubbad ... Ty om något annat än de i lagen uppräknade fall har ju aldrig varit fråga i Norge, och något annat måste således icke heller den uppsägning hafva gält, hvilken ligger i det trefaldt upprepade stortingsbeslutet. Denna kunde icke heller gälla något annat och mera, utan att dess rättsliga grund bortfölle, då 111:te § ju uttryckligen säger, att »Norge har rätt att hafva sin egen handelsflagga», men att »Norges örlogsflagga blifver en unionsflagga». Och att vilja gifva den nämnda resolutionen en karakter liknande den, hvilken en äldre teologisk uppfattning tillerkände bibeln, nemligen att icke en bokstaf deruti finge rubbas utan att det helas auktoritet ginge förlorad, detta faller inom hvad man kan kalla den juridiska kasuistikens spetsfundighetssfer. Rätt vore det icke, men praktiskt och politiskt oklokt så mycket mera att, denna gång från vår sida, inleda en ny period af unionsbråk samt ohjelpligt intrassla en härfva, hvilken dock nu kan utredas.
V.
Skenbara följder af lagens gillande.
Man torde icke mycket misstaga sig, om man säger, att flagglagens rättsliga grund mindre sysselsatt dess vedersakare här i Sverige än de presumerade följderna. Det kan dock härvid icke vara fråga om materiela följder vårt land till skada, detta vore alltför orimligt; det är på de politiska man tänker. Och dessa skulle blifva af olika slag, påstås det.
Det är först och främst en moralisk skada, — hvilket härvidlag blefve detsamma som en politisk, — Sverige skulle komma att lida i verldens ögon genom att norrmännen »uppsade bekantskapen». Detta påstående, som, enligt sin natur, icke kan bevisas, kan också här gerna lemnas åsido, i synnerhet efter hvad som redan i det föregående sagts derom. Och till sällskap på färden till glömskan kan det få talet om den skada, som stortingsbeslutet innebär för Sverige i vår egenskap af »borgesman för unionen». De förpligtelser, som de förenade rikena i någon riktning ega eller iklädt sig gentemot utlandet, ha veterligen icke från något håll ifrågasatts att brytas, och att så icke skall ske, derom kan man nog lita på att vår regering drager försorg. Någon borgen i öfrigt, det ena för det andra, ha de förenade rikena icke iklädt sig gentemot utlandet, men skulle uttrycket fattas af någon (och det kan ju hända att det blifvit med flit valdt för att framkalla missförstånd) på det sättet, att det ena riket skulle stå i en viss garanti för t. ex. det andras kredit, då är det temligen gifvet, att det ej blifver Sverige men Norge, som förlorar på om i någon måtto förtroendet skulle minskas.
Hela detta resonnemang och allt öfrigt ordande om den allvarliga rubbning i unionsförhållandet, som stortingsbeslutet innebär eller hotar att medföra, hvilar för resten på ett enda stort — medvetet eller omedvetet — missförstånd. Ty låt än vara, att i beslutet låg en tanke hos unionsfienderna i Norge att härmed bryta väg för andra, mera positiva åtgärder i upplösningsriktning, så är detta det första schackdraget realiter ganska betydelselöst. Att således, såsom nu göres, tala om att »unionen är hotad i hjärtat», att »ett grundskott» riktats deremot o. s. v., o. s. v. förefaller mera såsom agitationsfraser än annat.
Man säger, att om konungamakten och Sverige nu »gifver efter», så skall det norska modet stiga till nya attentat, stiga i samma proportion som vår motståndskraft deremot försvagas. Och, säger man vidare, det nästa steget från Norges sida blifver att, med åberopande af prejudikatet i flaggfrågan, låta stortinget besluta om egna konsuler, derefter om egen utrikesminister, samt slutligen om unionens upplösning. Och samtidigt härmed skall i Norge med alla medel drifvas en våldsam agitation för att bringa Sverige till att borttaga unionsmärket ur vår flagga, efter det att man snart skall ha kommit underfund med det kolossala missgreppet och den förfelade effekten af den nu antagna flagglagen. ....
På detta sista är ej behöfligt att spilla ett enda ord till svar vidare, än att om den norska separatistpressen och vensterledningen vilja roa sig med att skjuta bort sitt krut på detta sätt, så må det stå dem fritt. Effekten deraf blifver ett brakande bom.
I fråga om en utskiftning af det hittillsvarande ända från 1814 bestående gemensamma konsulatväsendet hör man allehanda märkvärdiga och storordiga påståenden i denna tid framläggas, dock hufvudsakligen resumerande sig, såsom i det ofvanstående sagts, deruti att flagglagsbeslutet skapar ett prejudikat för den från norsk sida afsedda afvecklingen.
Nej, det förhåller sig icke så.
Flaggfrågan har genom § 111 i Grundloven en alldeles exceptionel ställning; den kan, helt enkelt, icke rättsligen afvisas, utan måste, så snart som dermed i stortinget grundlagsenligt förfarits — hvilket ock skett — leda till en gifven utgång. Konsulatfrågan åter saknar alla liknande betingelser, i det att hvarken Norges Grundlov eller riksakten eller något annat unionelt aftal öppnar den ringaste möjlighet för ettdera riket att på laglig väg ensidigt bryta gemensamheten. Det enda sätt, hvarpå sådant kan ske, är genom en af begge ländernas representationer ingången vänlig öfverenskommelse, hvilken bekräftas af unionskonungen i vederbörlig ordning. Om och när en sådan öfverenskommelse möjligen kan befinnas önsklig och underhandlingar derom ifrågakomma att inledas, är en sak för sig, hvilken icke på något sätt hör hit och som derför icke alls är någon anledning att här undersöka eller inblanda.
Allt hvad som nu har sin opportunitet att i detta sammanhang framhålla, det är lättsinnigheten — för att använda ett mildt uttryck; man skulle annars, åtminstone för somligas vidkommande, kunna säga försåtligheten — i de insinuationer om ej allenast bristande statsklokhet, men rent af bristande fosterlandskänsla, som utslungas mot de konungens svenska rådgifvare, hvilka antagas vara böjda för tillstyrkande af flagglagens fullgiltighet. Utan att skrifva dessa beskyllningar mera än undantagsvis på den uppenbara illviljans räkning, och gifvande det rum som vederbör åt fåkunnigheten och oförståndet hos somliga, men jemväl åt den missledda fosterländska känslan hos andra, kan man icke tillbakahålla sin förvåning öfver menniskors oförmåga att i politiken låta detta vara detta. Ty just det att icke i oträngt mål och från en rättsligt och praktiskt ohållbar ståndpunkt förfäkta en mening, hvilken ofelbart måste leda till en unionskonflikt, just detta skänker en flerdubbel styrka åt det motstånd, som skall resas, om så behöfs, mot direkta angrepp på unionsbandens grundvalar eller organ, när dessa angrepp sakna allt stöd af lag. Flaggsakens vedersakare upprepa ofta, att det som är rätt aldrig kan vara oklokt. Alldeles efter bokstafven får väl satsen i sin allmänlighet ej tagas i politiken; men i det fall, som här föreligger, må man gifva den sitt fulla erkännande: När norrmännen hafva rätten på sin sida, bjuder också klokheten att icke sätta sig emot den och emot dem.
VI.
Positiva följder af lagens ogillande.
Ännu tydligare framstår detta, ifall man med användande af en på sundt förnuft och politisk erfarenhet grundad sannolikhetsberäkning söker göra sig reda för hvad följderna skulle blifva, om konungen nekar kungörandet af flagglagen såsom unionelt gällande.
Man behöfver ingalunda missakta den allmänna opinionen derför, att man i allmänhet betraktar dess första och omedelbaraste utbrott såsom en alltför obestämbar och ovägbar faktor. En stark och enhällig folkopinion har ofta drifvit fram stora ting i alla land, men historien vittnar att den också ofta kastat länder och folk i stora olyckor. Utan att sålunda tillerkänna folkmeningen en allt annat öfvervägande inflytelse i politiken, kan man dock icke göra sig blind för det faktiska förhållandet, att af skäl, som redan påvisats, opinionen i Norge ställer sig vida mera enhällig på ena sidan än opinionen i Sverige på den andra, rörande själfva rättsförhållandet, hvilket, när allt kommer omkring, är det, som sätter härdigaste stål i nationalkänslan. Den konflikt, som häraf skulle föranledas, måste blifva bittrare och svårlösligare än någon föregående. Och vi skulle däruti från början känna oss underlägsna, då, allt efter som tiden led, den patriotiska exaltationen mer och mer försvagades och principen »makt går före rätt», äfven om den här vore tillämplig, aldrig lär blifva svensk lösen.
Dock, lemnom åsido detta och hvad framtiden deruti kan verka till förändring, och må vi i stället se till de närmaste och mest omedelbara följderna af den åtgärd, hvilken så ifrigt och bullersamt från en del håll påkallas.
Lagen är norsk lag, det kan ej hjelpas, och den är såsom sådan genom Lovtidenden kommunicerad, bland andra, samtliga konsuler o. s. v. i utlandet till efterrättelse. Men sedan detta skett, kommer från utrikesdepartementet till samma konsulära embetsmän en skrifvelse, meddelande, att då lagen icke blifvit vederbörligen notificerad, skulle de nuvarande föreskrifterna fortfarande lända till efterrättelse. Den pliktkollision, hvari de nämnda embetsmännen härigenom finna sig försatta, har aldrig haft någon motsvarighet efter föreningens tillkomst, och för att äfven inom svenska embetsmannasferer af annan art möta något liknande, måste man gå tillbaka ända till tiden för Gustaf III:s första statskupp 1772. Det kan förutses, att konsulerna, hvilka stå närmast intill den administrativa vägskillnaden, komma att gå, en del åt höger, d. v. s. följa utrikesdepartementets ordres, en del åt venster och lyda den i Lovtidenden dem föreskrifna ordningen. Under tiden anlända allt flera norska fartyg under den rena flaggan, och hvartenda ett af dem begär — mot vanligheten och utan att egentligen deraf ha behof, men för att frampressa ett erkännande, — konsulatets »bistånd». — Redan detta, att göra underordnade tjänstemän till skiljedomare i en statstvist, hvilken ligger alldeles utöfver deras horisont, är ju en ytterst betänklig sak, men som förvärras ansenligt genom de komplikationer, hvilka oundgängligen skola följa.
Konsulerna äro dels svenskfödda, dels norskfödda, dels af främmande nationalitet. Man behöfver, eller bör väl icke förutsätta såsom gifvet — ehuru det kan vara troligt — att den svenska eller norska börden skall blifva det allena bestämmande för handlingssättet i det predikament, hvari de finna sig försatta; nog af, somliga handla på det ena sättet, andra på det andra.
Och hvad blifver då följden, när utrikesministern gör gällande, att vissa af hans underordnade gjort sig skyldiga till olydnad, och norska Indredepartementet anser tvärtom de andra hafva gjort sig skyldiga till embetsbrott? I konseqvens med sin uppfattning om flagglagens karaktär af norsk lag, skall ej norska regeringen försöka att ställa de sistnämnda till ansvar inför norsk domstol.
Man behöfver icke utföra konturerna af de mångfaldiga, aldrig slutande förvecklingar och kollisioner, som skulle härleda sig af det regeringsbeslut, som »storsvenskarne» vilja framkalla, och hvilka — utgången månde till sist blifva hvilken som helst — skulle skapa ett alldeles olidligt tillstånd och indraga äfven den dömande makten i striden mellan unionsregeringen på den ena sidan och Norges lagstiftande och verkställande makt i förening på den andra.
Men det är icke nog med detta. Utom de svenskfödda och norskfödda konsulerna finnas andra, hvilka äro födda medborgare i det land, der de erhållit sin utnämning. En sådan konsul måste känna sig, om möjligt ännu mera än en af de svensk- eller norskfödde, perplex i fråga om rätta förståndet af sin embetsplikt, då han icke ens har sjelfva blodsbandet eller nationalkänslan till någon ledning för sitt handlingssätt. Det ligger då icke utom det tänkbaras gräns, att han i sin rådvillhet och inför uppkomna svårigheter med anlända norska fartygsbefälhafvare eller med myndigheterna på platsen, med befraktare o. s. v., o. s. v., hänvänder sig till de främmande auktoriteterna för att få en sak utredd. Han kanske till och med underställer den regering, som meddelat honom exequatur, sin egen casus, och det kan hända att denna i sin exequatursrätt finner en befogenhet att inblanda sig i våra angelägenheter. — Äfven denna hypotes, som ingalunda innebär någon orimlighet, behöfver ej utföras längre, för att man skall förstå för hvad man utsätter sig genom att drifva det svenska rätthafveriet till ytterlighet.
Men hvad äro väl dessa faror i jemförelse med den stora faran, i hvilken män »med lätt hjärta» och lika lätt eftertanke icke tyckas rygga tillbaka för att inkasta vårt land — den våldsamma brytningen af unionsbanden! För att tala rent ut, ehuru orden äro svåra att nedskrifva, krig på den skandinaviska halfön mellan dess tvenne under snart ett sekel förenade folk ...
Man bör aldrig leka med elden, lika litet som man bör måla den onde på väggen. Detta är icke heller afsikten att göra här, endast att uttrycka förvåningen öfver den lättfärdighet, hvarmed annars både förståndiga och utan all fråga fosterlandsälskande män i ögonblickets yrsel blindvis rusa fram, riskerande att tillintetgöra — och af hvilken anledning! — en statsunion, som, säge hvad man vill, skänker vår tillvaro en trygghet, hvilken intetdera folket dessförutan skulle uppnå. Ämnet är alltför pinsamt att närmare utveckla, och det må ej heller här ske; endast framhållas att hvad som gör risken så stor, det är själfva den tydliga omedvetenheten om allvaret i det höga spel som spelas, en omedvetenhet, som framträder icke blott hos den stora mängden, utan ock hos dem, som sjelftaget gjort sig till ledare för agitationen. Men blindheten och omedvetenheten skapa icke ansvarslöshet, hvarken för de närmast liggande farorna eller för de framtida följderna, äfven om vi härvid endast tänka på de stora makternas påtvingande af sitt förmyndarskap i norden, samt bortse från de olyckor af tusen slag, som kunna förestå, men om hvilka vi i vår långa, fredliga ro ej kunna göra oss en föreställning ...
Skall en gång en sådan kris vara oundviklig, må det då åtminstone icke vara vi, som inför oss själfva, inför samtiden, inför historien skola bära det tunga ansvaret att ha framkallat densamma, likasom, dess bättre, det icke är vi som ha att förebrå oss den första brytningen af den moraliska enhetens band mellan halföns brödrafolk. Svenska folket vill icke komma i ett fiendtligt förhållande till Norge, och säkerligen icke heller massan af norska folket till Sverige. Men — låtom oss på begge sidorna undvika denna lek med elden.
Och särskildt låtom oss svenskar, för allt hvad heligt är, icke på så osäkra och långsökta grunder som de, hvilka andragits mot flagglagen, göra oss skyldiga till ett uppträdande, som vore värre än ett fel.
Ty så skall det dömas, ej blott af kommande släkten inom vårt eget land, hvilka bittert skulle få sota för förvillelsen, utan — ännu mera — det skall dömas så af oss själfva, af hela vårt folk, när stundens yra gått förbi.
Så skall det också dömas af den samtid, som utanför våra gränser med aktning och, öfvervägande, med sympati följer vår sträfvan att genom fredlig id rycka fram ur vår långvariga obemärkthet. Med ömkan af desse. Men med skadeglädje kanske af andra, som icke ogärna skulle se, att äfven den stora norra europeiska halfön blefve ett nytt »Europas oroliga hörn».
⁎
Det är i år, det är i dessa dagar, tiden för de nya valen. Den skada, som rikets i sann och omfattande mening samhällsbevarande ändamål skulle kunna taga genom den brandfackla, som inkastats i vårt politiska lif, skulle kunnat blifva oberäknelig. Men lyckligtvis finnes ett hjelpmedel deremot, det är den rättskänsla och klokhet, som i alla tider utmärkt svenska folkets kärna. Mot denna klippa skall agitationens böljesvall bryta sig och upplösas i skum.
Det skall icke lyckas den att förvända synen i afseende på hvad rättvisa och klokhet bjuda från vår sida i norska flaggfrågan.
__________
- ↑ Detta slags point d'honneur var för de gamle alldeles okänd, och man brukar citera Catos uppfarande, när han en gäng på sjelfva forum fick sig en örfil; non excanduit, non vindicavit injuriam nec remisit quidem, sed factam negavit, — han råkade ej i eld och låga, hämnades ej oförrätten, förlät den icke heller, men förnekade att sådan gjorts.
- ↑ Se härom Clason, Hist. sammandrag af unionsfrågans tidigare skeden, sid. 68.
- ↑ Sedan detta lemnats till tryckning, ser man af norska tidningar, att notifikationen åtminstone i princip lär vara besluten.