Kalevala/Sång 29
< Kalevala
| ← Sång 28. |
|
Sång 30. → |
TJUGUNIONDE SÅNGEN.
Lemminkäinen, muntre gossen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Får sig vägkost i en påse,
Sommarsmör uti en vacka,
Smör för ett års tid till vägkost
Och för andra året svinkött;
Reser så att sig fördölja,
Färdas bort och skyndar dädan,
Yttrar därvid så och säger:
10. »Ut jag styr och bort jag flyktar,
Far för hela trenne somrar,
För en tid, kanske, av fem år;
Låter maskar fälten fräta,
Lodjur i min lövskog vila,
Renar tumla sig på åkern,
Gäss i dessa lunder dväljas!
»Lev då väl, min goda moder!
Men när Pohja-folket kommer,
Pimentolas stora skara,
20. För att kräva ut mitt huvud,
Svara då, att ut jag vandrat,
Att jag mig åstad begivit,
Sedan samma sved jag huggit,
Vilken redan blivit skuren!»
Ut han drog sin båt i vattnet,
Sköt sin farkost ut på vågen,
Från dess stålbesmidda rullar,
Från dess kopparklädda hamnplats,
Hissade i masten segel,
30. Drog dess dukar högt i toppen,
Tog sig plats i akterstäven,
Satte sig att skeppet styra,
Stödd mot båtens björkträds-bakstam,
Lutad mot det starka styret.
Därpå yttrar han och säger,
Fäller dessa ord och talar:
»Blås, o vind, i mina segel,
Jaga, vårens fläkt, min farkost,
Låt mitt furuskepp få ila,
40. Båten, byggd av tallar, styra
Till den obenämnda holmen,
Udden, som ej ord beteckna!»
Vinden vaggar fram hans farkost,
Havets svallvåg skjuter skeppet
Över fjärdens vida vatten,
Över havets öppna sträckor,
Under hela tvenne måna'r
Och till slut i nära trenne.
Uddens unga tärnor sitta
50. Vid det blåa hav på stranden,
Se sig om åt alla sidor,
Blicka mot det blåa havet;
En uppå sin broder väntar
Och en annan på sin fader,
Den dock väntar mest av alla,
Som uppå sin fästman väntar.
Ahti synes då på avstånd,
Kaukos skepp i fjärran skönjes
Likt en obetydlig molnkant
60. Mitt emellan hav och himmel.
Uddens mör begrunda saken,
Holmens tärnor så sig yttra:
»Vilket under syns på havet,
Vilket sällsamt ting på vågen!
Om det är en hemmets farkost,
Ett av holmens segelfartyg,
Må den vända sig mot hemmet,
Hit, mot holmens landningsplatser,
Att vi finge budskap höra,
70. Tidningar från andra orter,
Om i frid på fasta landet
Eller om i krig man lever!»
Vinden blåser frisk i seglet,
Vågen driver skeppet framåt,
Snart den muntre Lemminkäinen
Styr sin farkost fram mot stranden,
Lägger till vid ön med skeppet,
Allra ytterst invid udden.
Frågar nu, då fram han hunnit,
80. Spörjer detta vid sin ankomst:
»Finns på denna ö ett ställe,
Någon plats på holmens marker
Att i land en farkost draga,
Stjälpa skeppet på det torra?»
Holmens tärnor taga ordet,
Uddens unga jungfrur svara:
»Ställen finnas nog på holmen,
Platser på vår mark tillräckligt
Att i land din farkost draga,
90. Skeppet på det torra stjälpa:
Stora landningsplatser finnas,
Rullar ha vi nog på stranden
Om ock hundra skepp du hade,
Komme hit med tusen fartyg!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Drar sin farkost upp på stranden
Skjuter skeppet upp på rullar,
Yttrar sedan själv och säger:
»Finns här kanske något ställe,
100. Någon plats på holmens marker,
Dit en ringa man kan flykta,
Där en kraftlös kan sig dölja
Undan krigets vilda åskor,
Undan skarpa klingors rassel?»
Holmens tärnor svara honom,
Uddens unga jungfrur yttra:
»Ställen finnas nog på holmen,
Platser nog på dessa marker,
Dit en ringa man kan flykta,
110. Där en kraftlös kan sig dölja:
Överflöd på slott vi äga,
Gårdar, rymliga tillräckligt,
Om ock hundra hjältar komme,
Tusen män vår ö besökte!»
Men den muntre Lemminkäinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Finns då här på ön ett ställe,
Finns en plats på holmens marker,
Blott ett litet stycke björkskog
120. Eller någon annan jordlapp,
Där en sved jag kunde fälla,
Röja upp en duglig åker?»
Holmens tärnor svara honom,
Uddens jungfrur så sig yttra:
»Intet ställe finns på holmen,
Ingen plats på våra marker,
Icke som din rygg så bred ens,
Icke något enda skäppland,
Där en sved du kunde fälla,
130. Röja upp en duglig åker:
Holmens mark är ren fördelad,
Åkerjorden noga utmätt,
Lott om varje lund är kastad,
Varje äng är lagligt skiftad.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Frågade den vackre Kauko:
»Finns då här på ön ett ställe,
Finns en plats på holmens marker
Där jag kunde sånger sjunga,
140. Kväda mina långa kväden?
Orden smälta mig i munnen,
Börja gro uppå mitt tandkött.»
Holmens tärnor taga ordet,
Uddens unga jungfrur svara:
»Ställen finnas nog på holmen,
Platser här på ön tillräckligt,
Där du kunde sånger sjunga,
Kväda dina vackra visor:
Lunder där du leka kunde,
150. Marker, där du finge dansa.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Börjar att sin sångkonst öva;
Rönnar kvad han fram på gården,
Ekar mitt på boskapstågen,
Jämna grenar på dem alla,
På varenda gren ett äpple,
Gyllne hjul på varje äpple,
Och en gök på varje guldhjul:
När en gök då börjar gala,
160. Strömmar guld ifrån dess tunga,
Flödar koppar fram ur näbben,
Droppar silver ner ur munnen,
Ner uppå den gyllne kullen,
På den silverrika höjden.
Ännu längre sjunger Kauko,
Kväder ännu mer och ordar,
Sjunger markens sand till pärlor,
Skänker glans åt alla stenar,
Alla träd ett högrött skimmer,
170. Alla blommor guldets färger.
Yttermera kväder Kauko,
Sjunger fram en brunn på gården
Samt ett gyllne lock på brunnen
Och en gyllne hink på locket,
Varest gossar kunde dricka,
Gårdens mör sitt anlet tvätta.
Sjöar sjöng han fram på fältet,
Änder blå i dessa sjöar;
Tinningar av guld de hade,
180. Silverhuvu’n, kopparfötter.
Häpnad griper holmens tärnor,
Uddens unga jungfrur undra
Över Lemminkäinens sångkonst,
Över hjältens trollförmåga.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talade den sköne Kauko:
»Härligt kunde jag väl kväda,
Skulle sköna sånger sjunga,
Om jag under taket vore
190. Och vid bordets ända sutte;
Men om ingen stuga finnes,
Om ett golv åt mig ej bjudes,
Vill jag lasta av i skogen,
Stjälper sångerna i snåret.»
Holmens tärnor svara honom,
Uddens unga mör förmena:
»Stugor, stora nog, vi äga,
Gårdar rymliga tillräckligt,
Dit du kan din sång förflytta
200. In från denna köld här ute.»
När den muntre Lemminkäinen
In i stugan stigit hade,
Dryckesstopen fram han kväder
Till det långa bordets ända,
Alla stop med öl han fyller,
Kväder mjöd i sköna kannor,
Övermått av mat på faten,
Råga över kärlens kanter.
Öl i stop nu fanns tillfyllest,
210. Mjöd i alla dryckeskannor,
Smör tillhands i riklig måtto,
Och därjämte även svinkött,
Att förpläga Lemminkäinen,
Att den sköne Kauko mätta.
Högeligen fin är Kauko:
Ej han börja vill att äta
Utan kniv med skaft av silver,
Bett, som vore guldbeslaget.
Kniv han fick med skaft av silver,
220. Kvad ett bett, med guld beslaget,
Och ett rundligt mål han gjorde,
Tömde ölet rätt förnöjsamt.
Nu den ystre Lemminkäinen
Styr från by till by sin kosa
Under glam med holmens tärnor,
Med de sköna lockomhöljda.
Vart han än sitt huvud vände,
Möttes han av deras kyssar,
Och där handen ut han sträckte,
230. Genast han en tryckning kände.
Varje natt var Kauko ute,
Även i det värsta mörker;
Ej där fanns en by på holmen,
Där ej tio gårdar funnos,
Och bland gårdar ej en enda,
Där ej tio flickor funnos;
Icke fanns där någon flicka,
Icke någon moders dotter,
Vid vars sida ej han sovit,
240. På vars arm han icke vilat.
Tusen tärnor han besökte,
Sov hos flere hundra änkor;
Två bland tio funnos icke,
Icke trenne ens av hundra
Jungfrur, dem han icke famnat,
Änkor, dem han ej besovit.
Så den yre Lemminkäinen
Levde sorglöst fram i tiden
Under hela trenne somrar
250. Uti holmens stora byar,
Tjuste alla holmens tärnor
Och förnöjde även änkor;
Oförnöjd dock blev en enda,
Glömd en gammal mö allenast,
Långt i fjärran på en udde,
I den sista byn av tio.
Ren han tänkte på att resa,
Ämnade till hemmet styra,
Då den gamla mön omsider
260. Själv engång till honom sade:
»Vackre yngling, käre Kauko,
Om du icke mig vill minnas,
Skall väl jag, då bort du reser,
Styra mot en sten din farkost!»
Men ej förrän hanen galit
Vaknar Kauko nästa morgon,
Hann ej jungfrun mer besöka,
Ej den arma mön förnöja.
Slutligen en dag beslöt han,
270. Svor en afton dyrt att vakna
Innan månen hunnit uppgå,
Innan hanen hunnit gala.
Långt förut han steg från vilan.
Vida förrän själv han ämnat,
Och begav sig strax på vägen,
Styrde genom holmens byar
Att den arma mön besöka,
Att förnöja även henne.
Nu, då fram han gick i natten,
280. Skred från by till by helt ensam
Fram emot den fjärran udden,
Till den sista byn bland tio,
Såg han ej en gård vid vägen,
Där ej trenne stugor funnos,
Icke någon enda stuga,
Där ej trenne kämpar funnos,
Såg ej heller någon kämpe,
Som ej slipade sitt slagsvärd,
Som ej vässade sin yxe
290. För att döda Lemminkäinen.
Den förvägne Lemminkäinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Ack, så har då dagen randats,
Och den milda solen uppgått
Över mig, beklagansvärde,
Över denna hals, jag arme!
Lempo lär väl här beskydda
I sin famn en ensam hjälte,
Dölja honom i sin mantel,
300. Gömma den uti sin kappa,
Som av hundra män är ansatt,
Som av tusende förföljes!»
Jungfrur hann ej mer han famna,
Hann ej smeka dem han famnat,
Bort han gick till holmens båthamn,
Sökte där sitt skepp, den arme:
Bränd till aska var hans farkost,
Båten var till stoft förvandlad.
Nu han såg sin ofärd stunda,
310. Såg en nödens dag sig närma;
Och en båt han börjar bygga,
Söker timra ny en farkost.
Men han saknar nödigt virke,
Bräder tryta vid hans timring;
Slutligt fann han trä, helt litet,
Virke, ganska obetydligt:
Bitar fem utav en slända,
Stycken sex ifrån en rockten.
Härav nu en båt han timrar,
320. Börjar bygga ny en farkost;
Timrar den med trolldomsformler
På en frambesvuren verkplats,
Skapar med ett slag en båtkant,
Med ett annat andra kanten;
Med ett tredje slag omsider
Får han hela båten färdig.
Ut i sjön han sköt sin farkost,
Stötte båten ner i vattnet,
Höjde rösten, tog till orda,
330. Yttrade och sade slutligt:
»Flyt, min båt, så lätt som bläddran,
Som ett näckrosblad på vägen!
Örn, o giv mig trenne fjädrar,
Och du korp, o giv mig tvenne,
Till ett skydd för skrala skeppet,
För min klena båt till stänkbord!»
I sin farkost nu han stiger,
Tager plats i båtens bakstam,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
340. Med åt sidan lutad mössa,
Ledsen att ej flere nätter,
Icke flere dar få dröja
Under glam bland holmens tärnor,
I de lockomhöljdas lekar.
Talte muntre Lemminkäinen,
Sade nu den sköne Kauko:
»Fjärran måste hjälten styra,
Ut på väg från dessa stugor,
Bort från dessa jungfrurs lekar,
350. Från de fagras glada samkväm!
Men då bort jag mig begiver,
När från orten nu jag viker,
Torde ej dess tärnor jubla,
Icke le de lockomhöljda,
Här i dessa snöda nejder.
Dessa holmens usla gårdar!»
Bittert gråta holmens tärnor,
Högljutt klaga uddens jungfrur:
»Varför far du, Lemminkäinen,
360. Varför flyr du, männers prydnad?
Fann du holmens mör för kyska
Eller alltför få till antal?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Icke fann jag dem för kyska,
Icke alltför få till antal:
Hundra tärnor här jag finge,
Kunde tusen kvinnor famna;
Därför reser Lemminkäinen,
370. Därför far jag, männers prydnad,
Att en åtrå här mig gripit,
Djup en längtan till min hembygd,
Saknad efter hemmets smultron,
Efter egna kullars hallon,
Efter fosterbygdens tärnor,
Efter egna nejders duvor!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Styrde båten längre utåt;
Vinden kom och förde skeppet,
380. Vågen kom och drev hans farkost
Ut på havets blåa yta,
På dess vida öppna sträcka;
Men på strand de arma blevo,
På en häll de ömma stodo,
Holmens mör, i sorg försänkta,
Högljutt klagande, de ljuva.
Bittert gräto holmens tärnor,
Jämrade sig där så länge,
Som ännu hans masttopp syntes
390. Och en skymt av toppens hake;
Dock, ej masten här de sörjde,
Icke heller toppens hake,
Utan den som stod vid masten,
Den som skötte segelskotet.
Lemminkäinen grät ej mindre,
Grät och sörjde själv så länge,
Som en strand av holmen syntes,
Som dess höjder fjärran skönjdes;
Dock ej holmens strand begrät han,
400. Sörjde icke holmens höjder,
Jungfrurna på ön han sörjde,
Holmens höjders fagra duvor.
Nu den muntre Lemminkäinen
Färdas på det blåa havet,
Seglar en och tvenne dagar,
Men uppå den tredje dagen
Blåser vinden upp med styrka,
Börjar himlens rand att dåna,
Nalkas från nordväst en stormvind,
410. Från nordost ett våldsamt väder,
Bryter kant på kant från båten,
Stjälper slutligt själva skeppet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Faller handlöst ner i havet;
Fram med fingrarna han stretar,
Bär sig upp med sina fötter.
När ett dygn i sjön han summit,
Strävat fram av alla krafter,
Blir en liten sky han varse,
420. Ser han i nordväst en molnkant,
Vilken till en strand förbytes,
Till en udde sig förvandlar.
Till en gård han gick på udden,
Fann värdinnan stadd vid bakning,
Döttrarna vid brödberedning:
»O du goda gårdsvärdinna!
Om du nu min hunger såge,
Om mitt ärende du kände,
Sprunge du helt visst i boden,
430. Ner i källarn som en stormvind,
Bragte med dig öl i kannan,
Toge fram ett stycke skinka,
Ställde detta över elden,
Lade smör därtill en smula,
Att en tröttad man förpläga,
En av vågor kringvräkt hjälte;
Dag och natt jag redan summit
Bland det vida havets böljor;
Vinden blott mitt stöd har varit,
440. Havets våg min enda tillflykt.»
Gårdens vänliga värdinna
Gick uti sin bod på backen,
Bragte med sig smör ur boden
Ävensom ett stycke svinkött,
Detta lade hon på elden,
Att den svultne väl förpläga,
Frambar öl uti en kanna
Åt den vågkringvräkte hjälten;
Skänkte sen en annan farkost,
450. Gav helt ny en båt åt Kauko,
Att i den sig ut begiva,
Att till hemmet återvända.
Så den muntre Lemminkäinen
Kom till hemmets nejder åter,
Såg dess stränder, såg dess marker,
Säg dess många sund och öar,
Sina gamla landningsplatser,
Ställen, där han fordom levat,
Hemmets tallbevuxna höjder,
460. Kullarna med sina granar;
Endast stugan fann han icke,
Såg ej mer dess väggar kvarstå.
Ty på stugans plats därborta
Susade en nyväxt häggskog,
Tallar skymde gårdens backe,
Enar växte på dess brunnsväg.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Här jag dvalts i dessa lunder,
470. Lekt på lindan många stunder,
Klängt på alla dessa stenar,
Trampat dessa åkerrenar!
Vem har undanskaffat stugan,
Skövlat här de sköna husen?
Bränd är stugan ner till jorden,
Och dess aska vinden kringstrött!»
Ut han brast i bittra tårar,
Grät en dag och grät en annan;
Men ej grät han över stugan,
480. Sörjde ej den brända boden,
Sörjde den, som bott därinne,
Bodens kära ägarinna.
Men en fågel ser han nalkas,
Ser en örn i luften sväva,
Spörjer då av denna fågel:
»Örn, o du min egen fågel,
Kanske kunde du mig säga,
Var min gamla moder finnes,
Var min väna vårdarinna,
490. Hon, den hulda, som mig fostrat?
Örnen ej besked kan giva,
Intet vet den dumma fågeln;
Att hon dött, han dock förmodar,
Menar att hon livet mistat,
Tror att hon för svärd har fallit,
Att hon är med yxa slagen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Du min väna vårdarinna,
500. Hulda moder, som mig burit!
Död du är, min fostrarinna,
Borta nu, min dyra moder!
Ack till stoft du ren förmultnat,
Granar växa på ditt huvud,
Enar över dina hälar,
Videträd på dina fingrar!
»Fåfängt gick jag, olycksfulle,
Drog, mig själv till men, jag arme,
Att mitt svärd i striden mäta,
510. Att det vackra vapnet pröva
Borta där på Pohjas gårdar,
Pimentolas åkerrenar —
Ofärd jag min släkt beredde,
Döden åt min egen moder!»
Kauko nu omkring sig blickar
Och ett lindrigt spår han skönjer,
Som är trampat uti gräset,
Som i markens ljung är intryckt,
Och en väg han här sig söker,
520. Lyckas leta ut en gångstig;
Vägen leder in i skogen,
Framåt föres han av stigen.
Fram han går en värst och tvenne,
Vandrar än ett stycke längre
In i djupa ödemarken
Till en bukt av skogsmons krökning;
Varsnar där en bortgömd stuga,
Undandold en liten koja,
Ställd emellan tvenne klippor,
530. Under skydd av trenne granar,
Ser i den sin goda moder,
Skådar där den ålderstigna.
Nu den muntre Lemminkäinen
Gripes av den största glädje,
Höjer då sin röst och säger,
Fäller dessa ord och talar:
»Du min kära, goda moder,
Du min väna vårdarinna!
Lever du då verkeligen,
540. Finns du kvar ännu, du gamla!
Ren som död jag dig begråtit,
Som för alltid hädangången,
Trott att du för svärd har fallit,
Att med spjut du blivit dödad;
Och av tårar blind jag blivit,
Sorg mitt sköna anlet skövlat.»
Lemminkäinens moder svarar:
»Ja, i sanning, än jag lever,
Men har nödgats undanflykta,
550. Tvungits att mig här fördölja
I den djupa ödemarken,
Innerst här vid skogsmons krökning;
Ty en fejd begynte Pohja,
Krig dess fjärran skaror bragte
Mot dig, olycksfulle gosse,
Du till svåra öden födde;
Stugorna de bränt till aska
Och förhärjat hela gården!»
Sade muntre Lemminkäinen:
560. »O min moder, som mig fostrat,
Detta bör dig ej bekymra,
Ej den minsta sorg dig göra!
Nya stugor skola timras,
Andra bättre gårdar byggas,
Krig mot Pohjola skall börjas,
Lempo-skaran skall förgöras!
Lemminkäinens gamla moder
Tog till orda själv och sade:
»Länge dröjde du, min gosse,
570. Länge dvaldes du, min Kauko,
Borta uti andra länder,
Uti obekanta nejder,
På den obenämnda udden,
Ön, som intet ord betecknar!»
Sade yre Lemminkäinen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Gott det var mig där att vara,
Nöjsamt jag min tid förnötte;
Träden skimra där så röda,
580. Träden röda, fälten blåa,
Och som silver furans grenar,
Klart som guldet ljungens blommor;
Kullar finnas där av honing,
Hela berg av idel hönsägg;
Mjöd ur torra granar flyter,
Mjölk ur gamla murkna tallar,
Smör ur gärdsgårdshörnen sipprar,
Öl ur alla gärdsgårdsstörar.
»Ja, där var mig gott att vara,
590. Ganska angenämt att leva;
Ett dock gjorde livet tråkigt,
Gjorde vistelsen besvärlig:
Rädd man var om sina döttrar,
Alltför mån om sina snärtor,
Trodde att med dessa jäntor,
Att med dessa fula tossor
Jag för illa fara kunde
Och för ofta låg om natten:
Jag, som alltid flytt för flickor,
600. Varit rädd för kvinnors döttrar
Som en varg för boskapshjorden,
Som en hök för bygdens duvor!»
Kaukomieli själv, den sköne,
Får sig vägkost i en påse,
Sommarsmör uti en vacka,
Smör för ett års tid till vägkost
Och för andra året svinkött;
Reser så att sig fördölja,
Färdas bort och skyndar dädan,
Yttrar därvid så och säger:
10. »Ut jag styr och bort jag flyktar,
Far för hela trenne somrar,
För en tid, kanske, av fem år;
Låter maskar fälten fräta,
Lodjur i min lövskog vila,
Renar tumla sig på åkern,
Gäss i dessa lunder dväljas!
»Lev då väl, min goda moder!
Men när Pohja-folket kommer,
Pimentolas stora skara,
20. För att kräva ut mitt huvud,
Svara då, att ut jag vandrat,
Att jag mig åstad begivit,
Sedan samma sved jag huggit,
Vilken redan blivit skuren!»
Ut han drog sin båt i vattnet,
Sköt sin farkost ut på vågen,
Från dess stålbesmidda rullar,
Från dess kopparklädda hamnplats,
Hissade i masten segel,
30. Drog dess dukar högt i toppen,
Tog sig plats i akterstäven,
Satte sig att skeppet styra,
Stödd mot båtens björkträds-bakstam,
Lutad mot det starka styret.
Därpå yttrar han och säger,
Fäller dessa ord och talar:
»Blås, o vind, i mina segel,
Jaga, vårens fläkt, min farkost,
Låt mitt furuskepp få ila,
40. Båten, byggd av tallar, styra
Till den obenämnda holmen,
Udden, som ej ord beteckna!»
Vinden vaggar fram hans farkost,
Havets svallvåg skjuter skeppet
Över fjärdens vida vatten,
Över havets öppna sträckor,
Under hela tvenne måna'r
Och till slut i nära trenne.
Uddens unga tärnor sitta
50. Vid det blåa hav på stranden,
Se sig om åt alla sidor,
Blicka mot det blåa havet;
En uppå sin broder väntar
Och en annan på sin fader,
Den dock väntar mest av alla,
Som uppå sin fästman väntar.
Ahti synes då på avstånd,
Kaukos skepp i fjärran skönjes
Likt en obetydlig molnkant
60. Mitt emellan hav och himmel.
Uddens mör begrunda saken,
Holmens tärnor så sig yttra:
»Vilket under syns på havet,
Vilket sällsamt ting på vågen!
Om det är en hemmets farkost,
Ett av holmens segelfartyg,
Må den vända sig mot hemmet,
Hit, mot holmens landningsplatser,
Att vi finge budskap höra,
70. Tidningar från andra orter,
Om i frid på fasta landet
Eller om i krig man lever!»
Vinden blåser frisk i seglet,
Vågen driver skeppet framåt,
Snart den muntre Lemminkäinen
Styr sin farkost fram mot stranden,
Lägger till vid ön med skeppet,
Allra ytterst invid udden.
Frågar nu, då fram han hunnit,
80. Spörjer detta vid sin ankomst:
»Finns på denna ö ett ställe,
Någon plats på holmens marker
Att i land en farkost draga,
Stjälpa skeppet på det torra?»
Holmens tärnor taga ordet,
Uddens unga jungfrur svara:
»Ställen finnas nog på holmen,
Platser på vår mark tillräckligt
Att i land din farkost draga,
90. Skeppet på det torra stjälpa:
Stora landningsplatser finnas,
Rullar ha vi nog på stranden
Om ock hundra skepp du hade,
Komme hit med tusen fartyg!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Drar sin farkost upp på stranden
Skjuter skeppet upp på rullar,
Yttrar sedan själv och säger:
»Finns här kanske något ställe,
100. Någon plats på holmens marker,
Dit en ringa man kan flykta,
Där en kraftlös kan sig dölja
Undan krigets vilda åskor,
Undan skarpa klingors rassel?»
Holmens tärnor svara honom,
Uddens unga jungfrur yttra:
»Ställen finnas nog på holmen,
Platser nog på dessa marker,
Dit en ringa man kan flykta,
110. Där en kraftlös kan sig dölja:
Överflöd på slott vi äga,
Gårdar, rymliga tillräckligt,
Om ock hundra hjältar komme,
Tusen män vår ö besökte!»
Men den muntre Lemminkäinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Finns då här på ön ett ställe,
Finns en plats på holmens marker,
Blott ett litet stycke björkskog
120. Eller någon annan jordlapp,
Där en sved jag kunde fälla,
Röja upp en duglig åker?»
Holmens tärnor svara honom,
Uddens jungfrur så sig yttra:
»Intet ställe finns på holmen,
Ingen plats på våra marker,
Icke som din rygg så bred ens,
Icke något enda skäppland,
Där en sved du kunde fälla,
130. Röja upp en duglig åker:
Holmens mark är ren fördelad,
Åkerjorden noga utmätt,
Lott om varje lund är kastad,
Varje äng är lagligt skiftad.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Frågade den vackre Kauko:
»Finns då här på ön ett ställe,
Finns en plats på holmens marker
Där jag kunde sånger sjunga,
140. Kväda mina långa kväden?
Orden smälta mig i munnen,
Börja gro uppå mitt tandkött.»
Holmens tärnor taga ordet,
Uddens unga jungfrur svara:
»Ställen finnas nog på holmen,
Platser här på ön tillräckligt,
Där du kunde sånger sjunga,
Kväda dina vackra visor:
Lunder där du leka kunde,
150. Marker, där du finge dansa.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Börjar att sin sångkonst öva;
Rönnar kvad han fram på gården,
Ekar mitt på boskapstågen,
Jämna grenar på dem alla,
På varenda gren ett äpple,
Gyllne hjul på varje äpple,
Och en gök på varje guldhjul:
När en gök då börjar gala,
160. Strömmar guld ifrån dess tunga,
Flödar koppar fram ur näbben,
Droppar silver ner ur munnen,
Ner uppå den gyllne kullen,
På den silverrika höjden.
Ännu längre sjunger Kauko,
Kväder ännu mer och ordar,
Sjunger markens sand till pärlor,
Skänker glans åt alla stenar,
Alla träd ett högrött skimmer,
170. Alla blommor guldets färger.
Yttermera kväder Kauko,
Sjunger fram en brunn på gården
Samt ett gyllne lock på brunnen
Och en gyllne hink på locket,
Varest gossar kunde dricka,
Gårdens mör sitt anlet tvätta.
Sjöar sjöng han fram på fältet,
Änder blå i dessa sjöar;
Tinningar av guld de hade,
180. Silverhuvu’n, kopparfötter.
Häpnad griper holmens tärnor,
Uddens unga jungfrur undra
Över Lemminkäinens sångkonst,
Över hjältens trollförmåga.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talade den sköne Kauko:
»Härligt kunde jag väl kväda,
Skulle sköna sånger sjunga,
Om jag under taket vore
190. Och vid bordets ända sutte;
Men om ingen stuga finnes,
Om ett golv åt mig ej bjudes,
Vill jag lasta av i skogen,
Stjälper sångerna i snåret.»
Holmens tärnor svara honom,
Uddens unga mör förmena:
»Stugor, stora nog, vi äga,
Gårdar rymliga tillräckligt,
Dit du kan din sång förflytta
200. In från denna köld här ute.»
När den muntre Lemminkäinen
In i stugan stigit hade,
Dryckesstopen fram han kväder
Till det långa bordets ända,
Alla stop med öl han fyller,
Kväder mjöd i sköna kannor,
Övermått av mat på faten,
Råga över kärlens kanter.
Öl i stop nu fanns tillfyllest,
210. Mjöd i alla dryckeskannor,
Smör tillhands i riklig måtto,
Och därjämte även svinkött,
Att förpläga Lemminkäinen,
Att den sköne Kauko mätta.
Högeligen fin är Kauko:
Ej han börja vill att äta
Utan kniv med skaft av silver,
Bett, som vore guldbeslaget.
Kniv han fick med skaft av silver,
220. Kvad ett bett, med guld beslaget,
Och ett rundligt mål han gjorde,
Tömde ölet rätt förnöjsamt.
Nu den ystre Lemminkäinen
Styr från by till by sin kosa
Under glam med holmens tärnor,
Med de sköna lockomhöljda.
Vart han än sitt huvud vände,
Möttes han av deras kyssar,
Och där handen ut han sträckte,
230. Genast han en tryckning kände.
Varje natt var Kauko ute,
Även i det värsta mörker;
Ej där fanns en by på holmen,
Där ej tio gårdar funnos,
Och bland gårdar ej en enda,
Där ej tio flickor funnos;
Icke fanns där någon flicka,
Icke någon moders dotter,
Vid vars sida ej han sovit,
240. På vars arm han icke vilat.
Tusen tärnor han besökte,
Sov hos flere hundra änkor;
Två bland tio funnos icke,
Icke trenne ens av hundra
Jungfrur, dem han icke famnat,
Änkor, dem han ej besovit.
Så den yre Lemminkäinen
Levde sorglöst fram i tiden
Under hela trenne somrar
250. Uti holmens stora byar,
Tjuste alla holmens tärnor
Och förnöjde även änkor;
Oförnöjd dock blev en enda,
Glömd en gammal mö allenast,
Långt i fjärran på en udde,
I den sista byn av tio.
Ren han tänkte på att resa,
Ämnade till hemmet styra,
Då den gamla mön omsider
260. Själv engång till honom sade:
»Vackre yngling, käre Kauko,
Om du icke mig vill minnas,
Skall väl jag, då bort du reser,
Styra mot en sten din farkost!»
Men ej förrän hanen galit
Vaknar Kauko nästa morgon,
Hann ej jungfrun mer besöka,
Ej den arma mön förnöja.
Slutligen en dag beslöt han,
270. Svor en afton dyrt att vakna
Innan månen hunnit uppgå,
Innan hanen hunnit gala.
Långt förut han steg från vilan.
Vida förrän själv han ämnat,
Och begav sig strax på vägen,
Styrde genom holmens byar
Att den arma mön besöka,
Att förnöja även henne.
Nu, då fram han gick i natten,
280. Skred från by till by helt ensam
Fram emot den fjärran udden,
Till den sista byn bland tio,
Såg han ej en gård vid vägen,
Där ej trenne stugor funnos,
Icke någon enda stuga,
Där ej trenne kämpar funnos,
Såg ej heller någon kämpe,
Som ej slipade sitt slagsvärd,
Som ej vässade sin yxe
290. För att döda Lemminkäinen.
Den förvägne Lemminkäinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Ack, så har då dagen randats,
Och den milda solen uppgått
Över mig, beklagansvärde,
Över denna hals, jag arme!
Lempo lär väl här beskydda
I sin famn en ensam hjälte,
Dölja honom i sin mantel,
300. Gömma den uti sin kappa,
Som av hundra män är ansatt,
Som av tusende förföljes!»
Jungfrur hann ej mer han famna,
Hann ej smeka dem han famnat,
Bort han gick till holmens båthamn,
Sökte där sitt skepp, den arme:
Bränd till aska var hans farkost,
Båten var till stoft förvandlad.
Nu han såg sin ofärd stunda,
310. Såg en nödens dag sig närma;
Och en båt han börjar bygga,
Söker timra ny en farkost.
Men han saknar nödigt virke,
Bräder tryta vid hans timring;
Slutligt fann han trä, helt litet,
Virke, ganska obetydligt:
Bitar fem utav en slända,
Stycken sex ifrån en rockten.
Härav nu en båt han timrar,
320. Börjar bygga ny en farkost;
Timrar den med trolldomsformler
På en frambesvuren verkplats,
Skapar med ett slag en båtkant,
Med ett annat andra kanten;
Med ett tredje slag omsider
Får han hela båten färdig.
Ut i sjön han sköt sin farkost,
Stötte båten ner i vattnet,
Höjde rösten, tog till orda,
330. Yttrade och sade slutligt:
»Flyt, min båt, så lätt som bläddran,
Som ett näckrosblad på vägen!
Örn, o giv mig trenne fjädrar,
Och du korp, o giv mig tvenne,
Till ett skydd för skrala skeppet,
För min klena båt till stänkbord!»
I sin farkost nu han stiger,
Tager plats i båtens bakstam,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
340. Med åt sidan lutad mössa,
Ledsen att ej flere nätter,
Icke flere dar få dröja
Under glam bland holmens tärnor,
I de lockomhöljdas lekar.
Talte muntre Lemminkäinen,
Sade nu den sköne Kauko:
»Fjärran måste hjälten styra,
Ut på väg från dessa stugor,
Bort från dessa jungfrurs lekar,
350. Från de fagras glada samkväm!
Men då bort jag mig begiver,
När från orten nu jag viker,
Torde ej dess tärnor jubla,
Icke le de lockomhöljda,
Här i dessa snöda nejder.
Dessa holmens usla gårdar!»
Bittert gråta holmens tärnor,
Högljutt klaga uddens jungfrur:
»Varför far du, Lemminkäinen,
360. Varför flyr du, männers prydnad?
Fann du holmens mör för kyska
Eller alltför få till antal?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den sköne Kauko:
»Icke fann jag dem för kyska,
Icke alltför få till antal:
Hundra tärnor här jag finge,
Kunde tusen kvinnor famna;
Därför reser Lemminkäinen,
370. Därför far jag, männers prydnad,
Att en åtrå här mig gripit,
Djup en längtan till min hembygd,
Saknad efter hemmets smultron,
Efter egna kullars hallon,
Efter fosterbygdens tärnor,
Efter egna nejders duvor!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Styrde båten längre utåt;
Vinden kom och förde skeppet,
380. Vågen kom och drev hans farkost
Ut på havets blåa yta,
På dess vida öppna sträcka;
Men på strand de arma blevo,
På en häll de ömma stodo,
Holmens mör, i sorg försänkta,
Högljutt klagande, de ljuva.
Bittert gräto holmens tärnor,
Jämrade sig där så länge,
Som ännu hans masttopp syntes
390. Och en skymt av toppens hake;
Dock, ej masten här de sörjde,
Icke heller toppens hake,
Utan den som stod vid masten,
Den som skötte segelskotet.
Lemminkäinen grät ej mindre,
Grät och sörjde själv så länge,
Som en strand av holmen syntes,
Som dess höjder fjärran skönjdes;
Dock ej holmens strand begrät han,
400. Sörjde icke holmens höjder,
Jungfrurna på ön han sörjde,
Holmens höjders fagra duvor.
Nu den muntre Lemminkäinen
Färdas på det blåa havet,
Seglar en och tvenne dagar,
Men uppå den tredje dagen
Blåser vinden upp med styrka,
Börjar himlens rand att dåna,
Nalkas från nordväst en stormvind,
410. Från nordost ett våldsamt väder,
Bryter kant på kant från båten,
Stjälper slutligt själva skeppet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Faller handlöst ner i havet;
Fram med fingrarna han stretar,
Bär sig upp med sina fötter.
När ett dygn i sjön han summit,
Strävat fram av alla krafter,
Blir en liten sky han varse,
420. Ser han i nordväst en molnkant,
Vilken till en strand förbytes,
Till en udde sig förvandlar.
Till en gård han gick på udden,
Fann värdinnan stadd vid bakning,
Döttrarna vid brödberedning:
»O du goda gårdsvärdinna!
Om du nu min hunger såge,
Om mitt ärende du kände,
Sprunge du helt visst i boden,
430. Ner i källarn som en stormvind,
Bragte med dig öl i kannan,
Toge fram ett stycke skinka,
Ställde detta över elden,
Lade smör därtill en smula,
Att en tröttad man förpläga,
En av vågor kringvräkt hjälte;
Dag och natt jag redan summit
Bland det vida havets böljor;
Vinden blott mitt stöd har varit,
440. Havets våg min enda tillflykt.»
Gårdens vänliga värdinna
Gick uti sin bod på backen,
Bragte med sig smör ur boden
Ävensom ett stycke svinkött,
Detta lade hon på elden,
Att den svultne väl förpläga,
Frambar öl uti en kanna
Åt den vågkringvräkte hjälten;
Skänkte sen en annan farkost,
450. Gav helt ny en båt åt Kauko,
Att i den sig ut begiva,
Att till hemmet återvända.
Så den muntre Lemminkäinen
Kom till hemmets nejder åter,
Såg dess stränder, såg dess marker,
Säg dess många sund och öar,
Sina gamla landningsplatser,
Ställen, där han fordom levat,
Hemmets tallbevuxna höjder,
460. Kullarna med sina granar;
Endast stugan fann han icke,
Såg ej mer dess väggar kvarstå.
Ty på stugans plats därborta
Susade en nyväxt häggskog,
Tallar skymde gårdens backe,
Enar växte på dess brunnsväg.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Här jag dvalts i dessa lunder,
470. Lekt på lindan många stunder,
Klängt på alla dessa stenar,
Trampat dessa åkerrenar!
Vem har undanskaffat stugan,
Skövlat här de sköna husen?
Bränd är stugan ner till jorden,
Och dess aska vinden kringstrött!»
Ut han brast i bittra tårar,
Grät en dag och grät en annan;
Men ej grät han över stugan,
480. Sörjde ej den brända boden,
Sörjde den, som bott därinne,
Bodens kära ägarinna.
Men en fågel ser han nalkas,
Ser en örn i luften sväva,
Spörjer då av denna fågel:
»Örn, o du min egen fågel,
Kanske kunde du mig säga,
Var min gamla moder finnes,
Var min väna vårdarinna,
490. Hon, den hulda, som mig fostrat?
Örnen ej besked kan giva,
Intet vet den dumma fågeln;
Att hon dött, han dock förmodar,
Menar att hon livet mistat,
Tror att hon för svärd har fallit,
Att hon är med yxa slagen.
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte sköne Kaukomieli:
»Du min väna vårdarinna,
500. Hulda moder, som mig burit!
Död du är, min fostrarinna,
Borta nu, min dyra moder!
Ack till stoft du ren förmultnat,
Granar växa på ditt huvud,
Enar över dina hälar,
Videträd på dina fingrar!
»Fåfängt gick jag, olycksfulle,
Drog, mig själv till men, jag arme,
Att mitt svärd i striden mäta,
510. Att det vackra vapnet pröva
Borta där på Pohjas gårdar,
Pimentolas åkerrenar —
Ofärd jag min släkt beredde,
Döden åt min egen moder!»
Kauko nu omkring sig blickar
Och ett lindrigt spår han skönjer,
Som är trampat uti gräset,
Som i markens ljung är intryckt,
Och en väg han här sig söker,
520. Lyckas leta ut en gångstig;
Vägen leder in i skogen,
Framåt föres han av stigen.
Fram han går en värst och tvenne,
Vandrar än ett stycke längre
In i djupa ödemarken
Till en bukt av skogsmons krökning;
Varsnar där en bortgömd stuga,
Undandold en liten koja,
Ställd emellan tvenne klippor,
530. Under skydd av trenne granar,
Ser i den sin goda moder,
Skådar där den ålderstigna.
Nu den muntre Lemminkäinen
Gripes av den största glädje,
Höjer då sin röst och säger,
Fäller dessa ord och talar:
»Du min kära, goda moder,
Du min väna vårdarinna!
Lever du då verkeligen,
540. Finns du kvar ännu, du gamla!
Ren som död jag dig begråtit,
Som för alltid hädangången,
Trott att du för svärd har fallit,
Att med spjut du blivit dödad;
Och av tårar blind jag blivit,
Sorg mitt sköna anlet skövlat.»
Lemminkäinens moder svarar:
»Ja, i sanning, än jag lever,
Men har nödgats undanflykta,
550. Tvungits att mig här fördölja
I den djupa ödemarken,
Innerst här vid skogsmons krökning;
Ty en fejd begynte Pohja,
Krig dess fjärran skaror bragte
Mot dig, olycksfulle gosse,
Du till svåra öden födde;
Stugorna de bränt till aska
Och förhärjat hela gården!»
Sade muntre Lemminkäinen:
560. »O min moder, som mig fostrat,
Detta bör dig ej bekymra,
Ej den minsta sorg dig göra!
Nya stugor skola timras,
Andra bättre gårdar byggas,
Krig mot Pohjola skall börjas,
Lempo-skaran skall förgöras!
Lemminkäinens gamla moder
Tog till orda själv och sade:
»Länge dröjde du, min gosse,
570. Länge dvaldes du, min Kauko,
Borta uti andra länder,
Uti obekanta nejder,
På den obenämnda udden,
Ön, som intet ord betecknar!»
Sade yre Lemminkäinen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Gott det var mig där att vara,
Nöjsamt jag min tid förnötte;
Träden skimra där så röda,
580. Träden röda, fälten blåa,
Och som silver furans grenar,
Klart som guldet ljungens blommor;
Kullar finnas där av honing,
Hela berg av idel hönsägg;
Mjöd ur torra granar flyter,
Mjölk ur gamla murkna tallar,
Smör ur gärdsgårdshörnen sipprar,
Öl ur alla gärdsgårdsstörar.
»Ja, där var mig gott att vara,
590. Ganska angenämt att leva;
Ett dock gjorde livet tråkigt,
Gjorde vistelsen besvärlig:
Rädd man var om sina döttrar,
Alltför mån om sina snärtor,
Trodde att med dessa jäntor,
Att med dessa fula tossor
Jag för illa fara kunde
Och för ofta låg om natten:
Jag, som alltid flytt för flickor,
600. Varit rädd för kvinnors döttrar
Som en varg för boskapshjorden,
Som en hök för bygdens duvor!»
| ← Sång 28. | Upp till början av sidan. | Sång 30. → |