Marie Anne
| ← Den broderade plånboken |
|
Den hvita rosen → |
KJELLMAN GÖRANSON.
MARIE ANNE.
Ur en aflidens anteckningar.
I.
Hvem kan tro, att andar uppenbarat sig i Stockholm just i nyaste tider?
Om också ingen vill tro det, så skall jag berätta hvad man hviskat för mig, om en ande, som ej för länge sedan låtit förnimma sig, på ett sätt, visserligen ganska hemskt, men ändå så ljuft och skönt, att det bör tjena till mönster för andra andar i fall de någonsin skulle vilja befatta sig med att komma på besök hos oss, som ännu äro lekamliga.
”Men andar i Stockholm,” invänder man, ”hum är detta ens tänkbart? Andar pläga ju vanligtvis älska att dväljas uti gamla feodalslott, omsusade af sekelgamla ekar, uti tysta borgkamrar, der Arachne spinner sina mystiska väfvar öfver gyllenläderstapeter, der ett skumt månsken smyger sig in genom dunkla blyinfattade rutor, der harneskklädda anherrars dystra anleten nedblicka från väggarna, — på sådana ställen plägar stundom, så förtäljer man, vid det dystra tolfslaget, då förrostade vimplar gnissla på tornspetsarne, någon i lifvet olycklig stamfru än sväfva fram, hvitklädd och omsusad af grafvens qväfvande ångor, än hålla ett hemskt, men ganska prosaiskt buller?”
Visserligen, — men lika möjligt som detta är, lika möjlig är motsatsen, nemligen att andar kunna uppenbara sig midt i det lefnadsglada Stockholm, midt uti dess friska verksamhet och oroliga bestyr. Svedenborg såg ju de flesta af sina syner i Stockholm, och vore jag en ande, och finge gå ikring och spöka, så gjorde jag det helst i Stockholm. Der händer dagligen så mycket, som kunde vara värdt att skådas af en andes ögon.
Det var för några år sedan en stor bal hos grefve H.
Om jag vågade fullt utskrifva denna ädle grefves namn, så skulle jag ej behöfva kosta några ord på beskrifningen om en bal derstädes, ty de lyckliga, som bevistat en sådan i hans hus, kunna aldrig glömma den, och de som icke varit i detta balernas arkadien, hafva dock uppsnappat några rykten derom.
Forntidens glada greker firade fester till Eros och Afrodites ära; hufvudbeståndsdelarna af dessa fester voro blommor, toner och qvinnor. Till dessa fester återfördes minnet ovilkorligen, då man inträdde i grefve H:s salong. Der doftade tusenstämmiga harmonier af alla förtrollande vällukter; rose, miel, patchouli och alla dessas likar sammansmälte till ett berusande helt, som täflade med dofterna kring vatikanens altare, när påfven sjelf förrättar gudstjenst. Der blomstrade alla de toner, som, födda bland Italiens oranger och Wiens popplar, på de sednare årtionden hänryckt hela Europa. Der strålade konstellationer af Stockholms skönaste qvinnor, urvalet af allt hvad hufvudstaden har skönt och idealiskt; en indisk sultan skulle skänka bort sitt halfva rike för tiondedelen af de gratier, som der logo en enda qväll.
Och hundradetals spermacetilägor bröto sig i alla regnbågens färger uti hundradetals juveler af klaraste vatten.
Men jag såg en juvel, dyrbarare än alla de andra tillsammans, gnistra i ett öga, i hvars djup brann en eld, hetare och klarare än alla ljusens tillsamman.
Det var i fröken Annas öga, som jag såg denna tår glänsa och försvinna ett enda ögonblick, vid det hennes kavaljer hviskade några ord till henne.
Hvad hviskade han? Jag kunde ej genast få veta det, men säkert var det något himmelskt mildt, något rent menskligt, ty hennes kinder brunno af en rosenglans, ljufvare än Nerium splendens, och öfver hennes hvita panna flög en ljus sky af serafiskt vemod.
Månne han hviskade något om fröken Annas frände, den tragiskt olycklige man, med hvilken läsaren straxt skall göra bekantskap?
En vals, som fördubblade alla pulsars slag, brusade genom salongen. Just i detsamma fröken Anna med sin kavaljer sväfvade förbi en stor trymå, kom hon att kasta en blick deri.
Plötsligt förbyttes hennes kinders skära rodnad till en dödlig blekhet, den luftiga spänstigheten i hennes väsende förbyttes till likaktig stelhet, och hon nästan föll ned på en stol, som händelsevis stod ledig vid trymåen.
Jag såg mig ikring, och fann att flera anleten än hennes öfverdragits af blekhet, att flera andras läppar än hennes, skälfde af en ögonblicklig fasa.
Dock var allt så föga märkbart, att det icke gjorde något uppseende. Balen tycktes ingalunda störd, Anna repade sig snart, man liksom låtsade antaga hennes hastiga vanmakt såsom en följd af trötthet efter en ansträngande vals.
Likväl tyckte jag mig öfver allt i allas blickar märka en viss skygghet, jag kände sjelf någonting som pressade tillsamman mitt bröst.
Valsmusiken afstannade med några takter, som ljödo för mig så andeartadt hemska, som om de spelats för elfvor en månskensnatt, och icke för gäster på en bal i Stockholm.
Dansen hvilade för en stund, och en lätt konversation begyntes, liksom af gemensam öfverenskommelse. Man säger att det skall vara ett säkert medel mot spöken att skämta med hvarandra.
Den enda som förblef stum och dyster, var en person, som jag nu först upptäckte.
Det var en ung man, i djupaste sorgdrägt, men dock af den nyaste parisersnitt.
Om han också icke haft sorgdrägt, skulle jag dock genast märkt, att han hade sorg; jag har aldrig sett smärtan, fastän orörlig och stum, så tydligt uttalad i ett menniskoanlete.
Det var ett anlete af alabaster, fläckfri varmt hvitgul, omskuggadt af långa, rika, djupa svarta lockar, och ett parisiskt välskuret kindskägg. Den höga ytterligt breda pannan förrådde en inbillningskraft, hvilken mäktade ända till synbarhet förkroppsliga de bilder, som föresväfvade den, och de kolsvarta, täta, men smala ögonbrynen, som sammanlöpte mellan ögonen, gåfvo mannen ett ganska sällsamt utseende. Det är en folktro om sådana ögonbryn, att de betyda enklingskap.
För öfrigt var hela gestalten, ehuru dold i nutidens oklassiska drägt, tydligen en Endymions.
Han stod tillbakadragen i en fenstersmyg, i en halft drömmande ställning, och de stora, dunkelt svarta ögonen voro till ytterlighet uppspända och stirrade orörligt på fröken Anna.
Efter några minuter gick han ut ur danssalongen, och hvar han gick fram, drogo sig alla skyggt tillbaka.
När han var borta brusade åter lifligt manande toner, och i en svindlande galoppad upplöste sig den för mig ännu oförklarliga dysterheten.
Jag kände mycken nyfikenhet att få veta någonting om den så sällsamt dystre mannen, och anande att Annas kavaljer, min vän kammarherren Silfverkrants möjligtvis skulle hafva kunskap om honom, uppsökte jag denne, och frågade honom.
Han syntes ganska förundrad och sade: ”På min ära, jag trodde icke att det fanns någon, som icke kände den olycklige baron Stjernstråle och hans dystra historia.”
"’Ursäkta mig, men jag har så nyligen kommit till hufvudstaden, att jag icke ännu hunnit inhämta dess mysterier, var derföre så god, min bästa kammarherre, och upplys mig om denna man, som kallas olycklig, och om hans historia, som får heta dyster. Hvad han är lycklig, som är olycklig; derigenom är han ju nödvändigt ett föremål för alla ömma hjertans uppmärksamhet. Om jag icke alltför mycket bedrar mig, så måste sjelfva den undersköna fröken Anna stå i någon rapport till honom och han till henne; om jag ej alltför mycket misstagit mig om riktningen af hans stela blick.”
”Den sköna Anna har ett alltför känsligt hjerta, att icke ömma för Stjernstråles djupa lidande. Under det jag dansade med henne, samtalade vi om honom, föga anande att vi här skulle få se honom. Liksom alla andra qvinnor, och kanske mer än någon annan, sysselsätter hon sin inbillning med hans sällsamma öde, så mycket mer, som hon är slägting till honom, och när jag underrättade henne, att hon var förvånande lik hans så tragiskt förlorade maka, fattades hon af den djupaste rörelse.”
”Det var således om denna likhet som kammarherrn hviskade till henne, kort innan hon greps af sin plötsliga vanmakt.”
”Ungefär så, och vanmakten kom derutaf, att hon så oförmodadt upptäckte honom här, i det hon såg honom i trymåen.”
”Men för all del säg mig då hans historia!”
”Ganska gerna och i största korthet: haron Stjernstråle gifte sig för tre år sedan med en min slägting, som jag för denna egenskap skull icke vågar skildra så lysande som hon förtjenar. Stjernstråle älskade henne med den djupaste och renaste passion, och var lika älskad tillbaka. Men han fick ega henne endast en månad; hon insjuknade häftigt, Stjernstråle satt ständigt hos henne, och gaf henne sjelf de läkemedel, som deras husläkare föreskref. Redan började hon märkbart tillfriskna, då en gång olyckan ville, att ett misstag skedde på Apoteket, och i stället for läkemedel ingaf Stjernstråle henne ett starkt gift. Hon angreps ögonblickligt af förskräckliga plågor, och utropade i sin smärta: ”du har gett mig döden!” och så dog hon i sin fÖrtviflade makes armar. Sedan dess anklagar sig Stjernstråle såsom sin älskades mördare, och har aldrig lugn. Men icke nog dermed; man säger att hennes ande besöker honom, att han ofta ser henne midt i de glada kretsar, dit hans talrika vänner bjuda honom, för att förströ honom, till och med på skådespelet, som han så gerna besöker, ser han henne än sitta vid sin sida — han tar alltid två billetter — än ser han henne på scenen. Han sjelf fasar dock icke derför, han njuter af dessa syner, men hvart han kommer, medför han, synnerligen bland qvinnorna, en dof förskräckelse, ty mången inbillar sig att hans syner äro verkliga, och icke framkallade af en starkt utbildad och öfverretad inbillningskraft. Man ryser naturligtvis, då man tror sig hafva en ande i sitt sällskap. Dock förminskar detta ingalunda, utan snarare ökar nöjet, med retelsen af det ljuft förskräckliga; han spelar inom la haute volées glada samqväm ungefär samma rol, som det bekransade liket vid festerna i forntiden.”
Knappt hade kammarherren slutat denna redogörelse, förrän åter den sorgklädde baronen blef synlig i balrummet. Åter såg jag häpenhet i allas blickar. Han stirrade oupphörligt på Anna. Kammarherren nalkades honom och hviskade i hans öra: ”Hvad hon är lik din saliga Maria!”
”Ja,” svarade baronen, ”så lik, som två blommor på samma stjelk; dock är Anna klädd i rosenrödt, men min Maria i ljusblått; och Anna doftar af rose, men min Maria af heliotrop, ser du icke det? Se, nu småle de begge på en gång mot mig, dock min Maria ljufvast; Gud, hvad jag är lycklig!”
II.
”Hvarföre klappar mitt hjerta så oroligt?”
Så frågade sig sjelf fröken Anna, i det hon gömde sitt ansigte emot en hörnkudde i sin divan.
Men skall jag våga kasta en blick in på ett så fridlyst område, som en tjugoårig flickas rum, och ännu mera i en sådan helgedom, som ett ungt qvinnohjerta, hvari intet dödligt öga, knappt hennes eget, ännu skådat.
Det är första gången, kanhända, som hon sjelf vågar kasta en bäfvande blick inom dess obekanta himmel.
Men först vill jag se mig litet omkring i hennes rum. När man sjelf får ordna åt sig sin boning, så blir den liksom en återspegling af ens eget lynne.
Det mest bländande hvita är den färg, som råder i den lilla kammaren. Genom snöhvita tyllgardiner insmyga sig morgonsolens mildaste strålar, utan att nännas bränna någonting i det jungfruliga templet.
Aldrig kunde man skåda en skönare spegel, än den, hvilken på Annas toilett hade det förtroendet att återgifva de behag, som hittills varit lika dolda som snöliljans, ännu innan vårsolen allyftat det hvalf af snö, hvarunder hon utvecklar sina fina knoppar. Spegelns glas är så rent och klart, ty från Annas rosenmund har ännu ingen passion låtit sin heta imma fastna derpå. Ramen är af matt silfver, arbetat till halfupphöjda blommor af österländskt tycke, och öfver den är ett yppigt draperi af finaste ”gaziris” med breda broderier, säkerligen en gåfva af någon systerlig väninna, ty så mycken artistisk fulländning utvecklas icke af legda händer.
I små etrustiska vaser af alabaster dofta och glänsa framför spegeln de utsöktaste blommor årstiden har att bjuda, och aldraminst saknas de kameleontiska camellierna.
Att uppräkna de många särskilda öfverflöds-småsakerna på toiletten, skulle blifva en hel bouppteckningsförrättning, och så ljuf en sådan är i verkligheten, så ledsam är den att läsa om, ty den retar inbillningen för mycket, och inger bara förtrytelse, att man icke genast kan få företaga en sådan.
På en divan, hvarpå man icke kan upptäcka något så prosaiskt som trävirke, utan som är sammansatt af endast svällande dynor, mera elastiska än de gammalmodiga af ejderdun, emedan de äro stoppade med — luft, hvilar fröken Anna morgonklädd i hvitaste ”tartalan.”
Men det aldrahvitaste i hela rummet äro de båda nordpolerna, af tvenne halfklot, som titta fram ur de fina klädningsvecken, och bäfva af en fördold, ej underjordisk, utan öfverjordisk eld. Om hennes anletes hvita skönhet törs jag ej tala, ty jag blir solblind af glansen, när jag blott tänker att jag ser det.
”Hvarföre klappar mitt hjerta så oroligt?” frågade hon sig sjelf, och då hon kastade en blick inåt i sitt hjerta, och tyckte sig förnimma svaret, rodnade hon med högre färg, än någonsin förut.
”Men hvad är det för en ovanlig vällukt som sväfvar omkring mig?” frågade hon sig; ”det är ingen af de vällukter, som jag begagnar; den har kommit hit in på ett för mig oförklarligt sätt. Jag känner icke igen den; jag vet icke rätt hvad det är, men den har ett tycke af heliotrop; men den är så etheriskt ren, så himmelartad, så att jag icke vet, om jag skall kunna benämna den ens med ett så föga jordiskt namn, som heliotrop. Den vällukten är ändå af en blomma, som växer lågt nere på marken; men denna doft, som uppfyller min kammare, förefaller mig som om den vore af en blomma från det himmelska paradiset. Månne det är en engels atmospher? Ah! jag vet, jag anar, månne jag skall våga gissa?”
”Du, saliga Maria, som älskade honom, som han älskar än, dig behagade ju alltid, medan du lefde, att dofta af heliotrop, skulle det vara möjligt, att du på ett så angenämt sätt uppenbarar dig här för mig?”
”Ljufva väsende, jag såg dig aldrig, men man säger, att jag skall hafva tycke af dig; man säger, alt jag är din spegelbild, månne min spegelbild der borta är du?”
”Angenäma ande! hvarföre nalkas du mig? hvad vill du mig?”
Man säger, att rysning skall fatta menniskan, då en ande uppenbarar sig för henne, men jag ryser icke, jag känner endast ljufhet kring mina tinningar.”
”Men månne jag skall tro att det verkligen är en ande, som rörer sig ikring mig? Är det ej blott ett spel af min inbillning?”
”Nej, nej! det är ju ljusaste dag, och jag är vaken, som en fogel om morgonen.”
”Jag känner ju klart, att någonting himmelskt är omkring; det himmelska kommer ju icke inifrån, jag är ju blott en svag dödlig; hell dig, engel, som kommer till mig!”
”Mitt hjerta slår så starkt, jag känner det med handen. Oroliga hjerta, tala med andinnan, och fråga henne hvad hon vill!”
”Ljufva väsende, vill du att jag skall tänka på honom?”
”Vill du att jag skall söka hans blickar? Säger du kanhända, att den mystiska kärlek, som han hyser för dig, drager honom sakta bort till den kalla andeverlden?”
”Älskar du honom med en oegennyttig försakande andes kärlek, som vill att han skall återkallas till att tycka om denna jordens solsken, säger du att han ännu icke är mogen för andesolens glans!”
”Ljufva ande, vill du att jag skall gå i ditt ställe och kyssa bort tårarna ur hans ögonlocks svarta silke?”
”Gud! hon rodnar öfver min förvägenhet, — ack, förlåt mig, ljufva ande, det är ej du, det är min spegelbild, som rodnar.”
”Vackra andinna, jag ser dig ej, men jag anar din skönhet och ditt hjertas godhet af den vällukt som omfläktar mig. Säg, vill du att jag skall honom — älska?”
”Älska? underbara ord, hvars betydelse ännu ingen skald fullt uttalat; kärlek, kristallklara källa, hvars eviga djup ännu ingen tanke mätit — jag bäfvar, när jag tänker på dig!”
”Och att älska en man! Att älska honom, honom! — Ja, jag älskar honom, ljufva andinna, som också älskar honom, jag bekänner det nu, och rodnar icke mera, ty att älska är heligt.”
Och Anna reste sig upp, såsom en engel, hvilken fattat ett himmelskt beslut, och i hennes ögon brann den skönaste stjernas eld och på hennes kinder glödde de skäraste midsommarsrosors prakt.
I detsamma öppnades dörren till fröken Annas boudoir, och der inträdde en dame, som redan blomstrat mera än fyratio somrar, några derpå följande vintrar, en af dessa qvinnor, som, emedan de sjelfva varit lyckligt gifta, hafva sin största förnöjelse uti att vägleda andra till Hymens altare.
”God morgon, min älskeliga, min ljufva Anna, men hvarföre skulle jag önska dig en god morgon, då jag ser två så lysande morgonrodnader på dina kinder.”
”Välkommen, min älskade, goda Tant, ingen morgon kan vara så god för mig, att den icke blir bättre, när Tante kommer till mig; ty jag vet intet besök, som är mig kärare än Tantes!”
”Min lilla oskyldiga älsklingsblomma, huru länge skall den tiden räcka, som du säger så, som du icke föredrar någon annans ankomst, framför din gamla Tantes.”
Och härvid kastade hon en snabb blick i spegeln, liksom för att fråga, om icke denne ändå skulle säga någon liten, aldrig så liten artighet öfver några ännu qvardröjande behag.
”Ack, min dyraste tant, säg inte så, jag blir aldrig annorlunda än jag är, i afseende på min kärlek för tant.”
”Nog nu med inbördes artigheter, låtom oss tala om det som fört mig hit i dag, ty min tid är kort, och jag har ännu en sex à sju visiter att göra på förmiddagen.”
”Om hvad då, tant?”
”Anar du icke?”
”Omöjligt.”
”Å så gissa då!”
”Bara det inte är något giftermålsförslag igen?”
”Kanhända, min sötaste; men jag är ganska trött, jag har åkt hela morgonen, jag sätter mig så gerna här i din förträffliga divan, kom och sätt dig här bredvid mig, att jag riktigt får se in i dina vackra ögon, och trycka dina små hvita händer. Se så ja, nu hafva vi det komfortabelt till en tete a tete. Hvad säger, hvad tänker du om dagens samtalsämne, om den stackars baron Stjernstråle, och hans besynnerliga idé att vara kär i sin hustrus vålnad?”
”Sanningen att säga,” svarade Anna och bleknade, ”jag tycker att det ligger någonting stort och skönt att så älska.”
”Ah, bah, bara öfverdrift min sötaste, bara svärmeri; för min del tycker jag, att det är nästan förolämpande af en karl med så stora partier, att så förgäta de lefvande för en död. Att troget älska sin maka ”i döden,” det är rätt, skönt och ädelt, gubevars, men efter döden, hush, det går en rysning öfver mig, när jag tänker på, att jag skulle försöka att älska min gamla man, nemligen om han skulle dö, och ligga i sin familjegraf. Ända till döden, men icke en bit längre, så är min princip. Och det kan aldrig vara bra att gå och vara kär i ett spöke, och ett dödt spöke; det syns ju på honom, han magrar af, så att han icke ens mera har någon skugga, han är blek hvarje dag, som om han varit på en bal hela natten, och han synes hafva alldeles förgätit konsten att le, — jag vill icke ens nämna, att hjertligt skratta, ty det tror jag att han aldrig kunnat. Det är menniskans oeftergifliga pligt att söka bota en så olycklig like; han kan icke botas genom annat än en ny kärlek, ett nytt giftermål, och jag har beslutat att just du skall blifva den, som återför honom till lifvet.”
”Jag, min bästa tant, jag?”
”Se så, ingen falsk blygsamhet, tillstå att du icke ogerna skulle vilja se honom vid dina fötter, han är skön och snillrik, af renaste adel, och hvad som är mera än allt detta, han har ett fideikommis, med ett rigtigt slott dernere i Skåne, och 2000 tunnor säd i årlig ränta af sina landtbönder, jag vågar tro, att det der allt låter höra sig, min bästa Anna!”
”Min Gud, så tante talar; men om han icke älskar mig!”
”Aha, allt är ypperligt, jag ertappar dig således, du sätter icke ifråga annat, än att han icke älskar dig; derom skall jag draga försorg, bara du älskar honom.”
”Älskade tante, skall jag våga bekänna?”
”Skönt, min lilla, om en så ljuf flicka som du älskar en man, så behöfver man inte göra sig mycket besvär för att få honom att bli halfgalen af kärlek. Vi ska’ hitta på någon plan att föra er tillsamman och väcka hans uppmärksamhet på dig.”
”Oh, min goda tant, det går icke an.”
”Går det inte an? när jag säger att någonting går an, så måste det gå an. För öfrigt, min söta, skulle du, som är så from, så religieuse, vara emot att göra en god gerning; och visserligen vore det en mycket god gerning, att återkalla en döende till lifvet, en man af snille till verksamhet, att göra en stor förmögenhet fruktbar. Hvartill skulle väl kärleken tjena, om den icke skulle kunna göra gagn åt våra medmenniskor, och ej allenast njutning och tillfredsställelse åt oss sjelfva. Det är qvinnans kallelse i verlden att vara det medel, som eggar mannen till handling. Den fattige mannen sträfvar ju efter rikedom, för att kunna få sig en hustru och blifva en fullkomlig medborgare, en far; den rike mannen, om han skulle slumra på sin upphöjda plats, om han, med verktyg i händerna att sprida välsignelse ikring sig och gifva medellösa tillfälle till verksamhet, skulle låta dessa verktyg obegagnade falla sig ur händerna, — måste väckas, eggas, retas till nytt lif — genom kärleken.”
”Men jag begriper icke det der; om det vore tvertom ändå — mannen älskar ju, men qvinnan älskas.”
”Det der, min kära Anna, är en af de gamla fördomarna, uppfunna af männerna, lör att förtrycka oss qvinnor. Männerna hafva usurperat rättigheten att älska först och fordra genkärlek. Hvarföre skall mannen hafva uteslutande rättighet att välja, och vi, stackars qvinnor, såsom personifierade passiver i evighet sitta och vänta tills vi blifva valda? Nej, min älskade Anna, befriom oss ur detta nesliga träldomstillstånd; låtom oss äfven taga oss rättighet att välja sjelfva; tro mig, den man, som blir vald af en sådan qvinna som du, skall tacka Gud och den som valt honom.”
”Men huru kan detta bli möjligt? Alla regeringsformer, så har tante sjelf sagt, kunna öfverändakastas, utom brukets. Och det brukas icke att en flicka friar, min tant!”
”Bah! ingen bör lättare förstå att göra hvad som helst, utan att bryta emot det brukliga, än just qvinnan. Jag vill visst icke påstå, att qvinnan skall ”fria sjelf”, för att nyttja ett så vulgärt uttryck, männerna må gerna draga bördan af detta, men det står mycket väl i hennes makt att, med bibehållande af sin värdighet, sjelf välja sig en make, derigenom att hon, med de många magnetiska medel som hon har i sin makt, drager till sig dens blickar och hjerta, som hon åt sig utkorat.”
”Jag fruktar, tante, att detta icke är någonting nytt.”
”Så mycket bättre, det är då ett gammalt, och vi ha således häfd på att utöfva det. Men till verket. Vill du verkligen hafva denna omtalta baron till din äkta man?” frågade tanten, halft imiterande en presterlig ton.
”Tant vet ju, att — —”
”Nå väl, du skall få honom, så vida han ännu är värd att fås. Lyd blott mina råd. Vill du det?”
”Ack, tant är så god — —”
”Om några dagar skall jag se några vänner hos mig; du skall vidare fä höra af mig. Jag säger blott, att du då skall träffa honom. Adieu, min älskeliga rosendoft, adieu!”
Och tanten gick, lemnande Anna åt sina ”reverier.”
Knappt hade hon gått, förrän Anna åter tyckte att hennes boudoir genomdoftades af Heliotrope.
”O du hädangångna engel, du saliga Maria, menar du med denna vällukt, som säkert är fläkten af dina hvita vingar, menar du att jag — skall blifva du för honom.”
3.
Tanten höll ord. Några dagar derefter hade hon hos sig en reunion.
Gästerna voro församlade i den väl upplysta salongen, och lyssnade med förtjusning på den älskvärda fröken Mathilda X, som i en splitter ny italiensk aria utvecklade hela rikedomen af sin klangfulla röst. En säker pianist ackompanjerade henne, och hon förvånade hvarje musikaliskt öra med sin underbara färdighet att förvandla den nyaste musikens halsbrytande svårigheter till välljud af den mest serafiska skönhet.
”Hvad tycker kapten om hennes sång?” frågade lagmanskan K. en ståtlig gentleman-militär med blonda mustacher och blond blick, om jag så får kalla det svärmiska uttrycket hos denna man, som, när han betraktar någonting, en blomma eller en qvinna, ser ut, som om han ej såge på det verkliga föremålet framför sig, utan på ett genom hans rika inbillning idealiseradt väsende deraf.
”Ah, min nådiga, när jag hör en vanlig talent sjunga något af den mirakulösa skolans alster, så tycker jag mig se en hel mängd lindanserskor utföra sina farliga konster i luften, och jag ser tydligt ståltrådar utspända, och darrar att de skola brista vid ett enda falskt steg, men när fröken Mathilde sjunger, samma saker, förvandlas lindanserskorna till englar, som sväfva genom rosenmoln.”
”Men jag vet icke huru det är,” svarade lagmanskan, ”ehuru jag i högsta grad är intagen af hennes toner, och aldrig känner mig så väl, som när jag hör dem, så tycker jag, att det ändå är någonting som fattas, jag kanske icke är nog musikalisk, för att nöja mig med bara toner, jag ville höra orden äfven; orden äro ju tanken, själen, men tonerna endast vingarna, hvarmed denna flyger; jag för min del tycker mig bara se vingar, så stora, att de skymma bort englarne, som bära dem.”
”Det kommer sig af methoden,” inföll en herre, som inbillade sig vara konstdomare; ”hon har tagit lektioner för vår utmärkte Berg, och han utbildar gerna sina elever till fullkomliga instrument; själ få de sjelfva lägga i sin sång, om de kunna.”
”Ni misstar er,” genmälte kaptenen, ”åtminstone hvad fröken Mathilda beträffar; det är icke af method, som hon, enligt lagmanskans yttrande, låter blott vingarna af sina englar, suset af deras flykt förnimmas, utan af ren jungfrulig blyghet; man hör ganska väl på hennes sång, att hon ännu aldrig älskat; att hennes hjertas ros ännu är blott i sin knoppning. När kärlekens sol en gång kommer att kasta sina strålar på denna knopp, så skall den öppna sig i full fägring, och hennes toner böras såsom ord, sådana ord nemligen, som englarna tala till hvarandra. Men baron Stjernstråle har säkert hört hvad jag sagt och är säkert af samma tanke som jag,” yttrade kaptenen, i det han vände sig till denne, som med sin dystra blick betraktade sångerskan vid pianot, och händelsevis stannat bredvid kaptenen.
”Ja,” svarade baronen, som icke hört kaptenens förklaring, men väl ordet ”englarna,” och frågan: ”ja, de sjunga som englar, och det är ju icke underligt.”
”De?” frågade alla tre lokutörerna på en gång högst förvånade; ty det var en solo, som Mathilda sjungit.
”Ser ni icke, hör ni icke att de äro två?”
”Åh, samma eviga syn af den döda makan,” hviskade kaptenen till lagmanskan; ”Gud, hvad han är lycklig, som kan skåda sitt ideal så lefvande, sedan han egt det i verkligheten och förlorat det genom döden. Så lycklig blir aldrig jag.”
”Må vi inte få dansa snart, fru lagmanska,” tillfrågades lagmanskan af en liten fet och rödblommig fröken, åtföljd af tvenne liktänkande flickor, hvilka syntes med lystenhet afvakta lagmanskans svar.
”Nog få vi dansa, mina små,” genmälte lagmanskan, och log med sina stora blå ögon, — som sällsamt nog tycktes hafva bruna blickar, — fastän munnen syntes högst allvarlig; ”om inte i qväll, åtminstone någon annan gång, ty vår värdinna ämnar bereda oss ett mycket större nöje.”
”Hvad kan det vara?” frågade alla tre på en gång, med en ton, som om det på hela jorden och i himmelen med icke kunde finnas något högre nöje än att dansa.
Det gifves flickor, hvilka tänka, — nej, de veta allsicke hvad tänka är, utan tycka, — att de fått ben endast att dansa med, att deras lif endast är skapadt till handtag åt kavaljeren, och förståndet endast för att fatta takten; deras högsta sällhet skulle vara att dansa en enda dans i evighet, och om helfvetet ha de den föreställningen, att det består i en bal, vid hvilken de fördömda få sitta ouppbjudna. När de äro ogifta, föresätta de sig att icke gifva ja åt någon annan friare, än den som dansar väl; och om döden skulle komma och bjuda dem opp till en vals, såsom det heter i den gamla spanska folksagan, så skulle de följa honom utan tvekan.
”Är det någon öfverraskning, som väntar oss,” söta lagmanska?” frågade fröken Olivia, som stundom har blickar, hvilka öfverraska på det högsta: ”ack, hvad jag tycker om öfverraskningar!”
”Hi, hi, hi!” flittrade jägmästar Sparfvenschüts, han med den evigt småskrattande rosenmunnen; ”den som ändå kunde få, hi, hi, hi, veta hvad det skall bli af; det blir visst något tragiskt, hi, hi, hi! ty vår goda värdinna är så känslig, hi, hi, hi!”
”Jag tror att jag kan sqvallra för herrskapet,” sade en ung fru, med mycket tycke af drottning Christina, deri dock olik drottningen, att hon ändteligen låtit beveka sig att taga en man; ”vår qvicka vän, fröken Amalgunda, som nedlåter sig emellanåt att taga till pennan med sina små fina händer, och författa, har nu slagit sig på det flyktigaste men mest storartade af alla målningssätt, nemligen att komponera några tableaux vivans, och ämnet är taget ur den lika stora som olyckliga skalden Tassos lefverne.”
”Ack, hvad den Nikander skrifvit vackert om Tasso, hi, hi, hi,” flittrade jägmästaren.
”Min själ är fri, mitt hjerta hoppas åter, (hi, hi, hi)
I morgonskimret här jag finner mig, (hi, hi, hi)
Lik hyacinten, som af glädje gråter (hi, hi, hi,)
När solens törsta stråle tänder sig (hi, hi, hi.)”
Längre sträckte sig ej jägmästarns minne.
”Mitt herrskap,” yttrade värdinnan, i det hon framträdde ur ett par öppnade deux-battans, ”vår lilla theater är i ordning, var så goda och stig in här.”
Gästerna inträdde i en mindre salong, med stolar ställda i amfitheatralisk form, och ett förhänge i fonden. Alla togo plats, utom baron Stjernstråle, som med korslagda armar stadnade längst bakom.
Silfverklockan ringde, och förhänget gick opp.
Der satt, belyst af rosenfärgadt ljus, Tasso i St. Onofrios klosterlund, med sin lyra, hvarom Nikander låter honom sjunga:
”Lik eolsharpan, som för vinden skälfver,
Min lyra gaf på mina suckar svar.”
I bakgrunden, af Tasso obemärkta, stodo i en halfkrets de nio sånggudinnorna, i hvita, antika drägter, liksom lyssnande till slagen af hans lyra.
Tonerna af en canzone, spelta af osynliga händer, susade melodiskt fram öfver de åskådande.
”De äro tio!” suckade Stjernstråle, som åter såg sin döda makas gestalt.
Silfverklockan ringde och förhänget föll.
”Gudomligt, bravo, charmant!” ljöd det från alla munnar.
”Da Capo!” ropade jägmästarn; ”Da Capo, hi, hi, hi.”
Och förhänget gick åter upp och visade åter några ögonblick den af rosenljus belysta taflan, hvarefter det föll.
Förnyade bravo, o. s . v., men jägmästarn ropade först bravissimo, bravissimo, och lutade sig sedan förtroligt till lagmanskan och frågade: ”Hvad skulle det egentligen föreställa, det der, hi, hi, hi?”
”Storsultan med sina nio förnämsta gemåler,” svarade lagmanskan gäckande.
”Impossible, han hade ju ingen tur han, min nådiga, hi, hi, hi.”
”Han hade lagt af sig den, ty den nuvarande sultanen har så gjort, ty han har så vackert hår.”
”Aha, je comprends, vackert hår; och fastän han har så många gemåler, så har han ändå inte bakom lockarna några, hi, hi, hi — derföre har han lagt bort turbanen.” Och den älskvärde jägmästaren skrattade en hel series hi hi hi åt sin gammalmodiga qvickhet, men lagmanskan såg så ond ut, som det är möjligt med ett ansigte af rosor och liljor.
Återigen ringde klockan, och förhänget gick opp och visade den andra tablån, med skiftande, än hvit, än röd belysning: Tasso, i det ögonblick, då han enligt Nikanders sång säger:
”Ren gratiers händer lagerkronan vira
Högt i min aning dyrkad, ej begärd,
Men se den hjessa, som hon ämnar sira,
Blir först i döden hennes prydnad värd.”
Dessa ord reciterades af honom sjelf, och i bakgrunden syntes de tre gratierna, i en skön plastisk anordnad grupp.
”De äro fyra, dessa gratier!” suckade baronen.
Förhänget föll, beledsagadt af tillfredsställelsens och beundrans uttryck.
”Hur kommer det sig till, min söta lagmanska,” frågade den unga frun, som liknade drottning Christina, ”att sånggudinnorna äro så många som nio, men gracerna bara tre?”
”Orsaken är måhända den,” svarade lagmanskan, ”att det är mera godt om skön konst häri verlden, än om behag deri,” genmälte lagmanskan.
Återigen hördes ringklockans silfverljud, och förhänget uppgick att visa den sista tablån.
En sval fläkt af heliotrop sväfvade fram mot åskådarne och försatte dem i en mystisk sinnesstämning.
Tablån föreställde Tassos grafvård af hvit marmor, och Leonora i sörjande ställning, lutad emot hans urna.
Öfver taflan utgöt sig en spöklik blå belysning.
Det var fröken Anna, klädd i hvitt, med en krans af förgät-mig-ej kring lockarna, som föreställde Leonora. Den blå belysningen gaf åt hennes hvita drägt ett tycke af blåhet.
Värdinnan, hennes tant, kastade en förstulen blick på baron Stjernstråle.
Han undergick en plötslig förvandling, hans blekhet öfvergick nästan i hvitt, de mörka ögonen tycktes fördubblas, han tycktes vilja förvandla sig till bara syn, så stirrade han på tablån.
Plötsligt utropade han: ”Evige Gud, de äro två som sörja vid grafven!”
I detsamma ringde klockan, och i bakgrunden af tablåen uppgick ett nytt förhänge, och man såg der i en magisk halfdager Tassos ande, lagerkrönt sväfvande på ett moln uppåt himlen. Den blåa belysningen förvandlades till rosenröd, och heliotropvällukten efterträddes af döfvande rose.
”O min Maria, hvarföre uppenbarar du dig i dubbel gestalt; huru skall jag kunna tyda denna underbara syn,” utbrast baronen; ”betyder det att din kärlek efter döden är dubbelt så stark, som din kärlek i lifvet. Men hvad ser jag, de båda gestalterna sammansmälta till en, till en enda! O Gud, du ser på mig med serafisk blick, ja, jag kommer till dina fötter, i dina armar!”
Och med ett häftigt språng störtade baronen upp på scenen, och förhänget föll bakom honom, och drog honom undan de nyfikna gästernas blickar.
Han ilade fram till Anna, knäföll, fattade hennes hand, förde den till sina läppar, och sade: O Maria, o Anna, du är hon, hon är du, jag såg hennes ande ingå i dig, och blifva ett med dig; o Marianne, så heter du, dubbelt sköna, dubbelt älskade, du är min och jag är din.”
Han reste sig opp, tryckte henne till sitt bröst, och kysste henne.
Hon drog sig icke undan.
I detsamma framträdde tanten med ett tillfredsställelsens småleende på sina läppar, och sade: ”Kärleken är starkare än döden!”
”Ja, kärleken är starkare än döden,” svarade baronen, ”ty kärleken uppstår ur grafven och far till himmelen på salighetens vingar.”
Ett halft år derefter var fröken Anna Stjernstråles
lyckliga make. Blommorna hade återvändt på hans kinder,
lefnadslusten i hans hjerta, inbillningens svala drömbilder, hade
försvunnit för den varma verkligheten. Han älskade sin andra
maka på en gång med all den kärlek, som han egnat sin
första maka, och tillika med ny, hel, frisk kärlek, henne
uteslutande egnad. Han kunde dock aldrig tagas ur den tron, att
hans förra maka uppenbarat sig för honom, för att leda honom
till Anna. Han trodde bestämt, att hennes ande förenat sig
med Annas, ty han återfann hos Anna alla de himmelska
behag, som så fästat honom vid Maria. Derföre kallar han ännu
sin nuvarande maka Marie-Anne.
