På skidor genom Grönland 1890/Inledning
|
Utrustningen → |
Första Kapitlet.
Inledning.
Sommmaren 1882 befann jag mig ombord på ett norskt själfångstfartyg, »Viking», då detta fastnade i isen utanför den ännu obekanta delen af Grönlands ostkust (vid 67° n. br.). I tjugufyra dygn sutto vi fast, och för hvarje dag drefvo vi, till besättningens förfäran, allt närmare den bergiga kusten. Tinnarna och jöklarna lågo skimrande i dagsjuset innanför drifisen; om kvällen och natten, när solen under sin rund öfver himmelen berörde dem och satte horisonten där bakom i brand, framträdde än mer deras vilda skönhet.
Att kikaren mer än en gång om dagen riktades från stortoppen väster ut, och att hela den okända värld, som nu upprullades för mitt unga sinne, lockade och drog mig med underlig makt, är lätt att förstå. Oupphörligt rufvade jag på tanken att landa vid denna kust, till hvilken så många förgäfves sträfvat, och jag kom till den fasta öfvertygelsen, att den kunde uppnås, om icke genom isen med hjälp af fartyg, såsom förut försökts, så öfver densamma, om man släpade båtar med sig.
Jag ville också strax göra ett försök och ensam vandra i land öfver isen, men detta strandade på kaptenens betänkligheter, som icke ansåg det rådligt, att någon under dåvarande förhållanden lemnade fartyget för längre tid.
Sedan jag kommit hem, skref jag på anmodan en uppsats i det danska geografiska sällskapets tidskrift (bd 7. sid. 76), och här uttalade jag såsom min åsikt, att det utan synnerlig svårighet läte sig göra att nå Grönlands ostkust, om man med en norsk själfångare trängde in i isen så långt som möjligt, där lemnade skeppet och ginge öfver isen i land.
Att redan då en tanke på att hinna ännu längre, att tränga in i landets inre, föresväfvade mig, kan icke förnekas, men det var först senare som denna tanke fick fast form.
Det var en kväll på hösten året efteråt, alltså 1883 — jag minnes det, som vore det i går — jag satt och åhörde likgiltigt läsningen af dagens tidning, då med ens min uppmärksamhet fängslades af ett telegram, som berättade, att Nordenskiöld lyckligt kommit tillbaka från sin expedition till Grönlands inre, att han icke funnit något isfritt land, utan blott oändliga snömarker, öfver hvilka hans båda lappar på kort tid tillryggalagt en otroligt lång sträcka — och att dessa berättat, att de där funnit godt skidföre. Det slog mig som en blixt: en expedition på skidor skall genomtränga Grönland från kust till kust! Min plan var färdig, sådan som den senare blef framställd och utförd.
Min mening var i korthet den, att om man på lämpligaste sätt utrustade en expedition af kraftiga skidlöpare, så skulle denna kunna färdas öfver Grönland, om man blott började från den rätta sidan — men just den punkten var af största vikt.
Började man, som alla föregående expeditioner, från västkusten, så kunde man vara viss om att icke komma fram; man skulle då hafva de egyptiska köttgrytorna bakom sig, medan man framför sig blott hade den okända isöknen och ostkusten, som icke är mycket bättre. Och äfven om man hunne fram, hade man att tillryggalägga lika lång sträcka på hemvägen.
Den enda säkra vägen var enligt min mening att genomtränga drifisen och landa på Grönlands öde, af is belägrade ostkust, samt att härifrån gå mot den bebodda västkusten. Om man på det sättet ref alla bryggor bakom sig, skulle man icke nödgas drifva manskapet framåt; ostkusten skulle näppeligen locka någon att återvända, medan framför vinkade västkusten med alla civilisationens behag. Alltså funnes intet val; blott framåt — ordern skulle lyda: döden eller Grönlands västkust!
Följande år framlade jag min plan i ett bref till en bekant i Danmark. Jag föreslog en gemensam dansk-norsk expedition till Grönlands ostkust: danskarna skulle undersöka denna kust, medan norrmännen skulle på skidor gå öfver inlandsisen till västkusten. Detta förslag ledde till intet, och då jag samtidigt blef starkt sysselsatt på andra håll, hvilade saken några år.
Först på hösten 1887 bestämde jag mig på allvar för färden. Min ursprungliga mening var att utföra expeditionen för enskilda medel, men då jag från flera håll kraftigt uppmanades att söka understöd af det norska universitetet, på det att expeditionen därigenom skulle få en mera offentlig nationell prägel, så insände jag till universitetet följande ansökan:
»Till det akademiska kollegiet vid kongl. Fredriks-universitetet i Kristiania.
Det är min afsikt att i sommar företaga en färd på skidor öfver Grönlands inlandsis från ostkusten till västkusten.
Grönlands inre är i högre grad än de flesta andra trakter på vår jords yta en terra incognita, men också på grund af de många vetenskapliga problem, som där vänta sin lösning, ett af dess intressantaste områden. Därför har det också icke saknats försök att intränga dit.» — — —
Härefter följde en uppräkning af de viktigaste bland dessa försök, hvilka nu förbigås, enär de skola omtalas på annat ställe i denna bok. Efter att vidare hafva påpekat den stora betydelsen i vetenskapligt hänseende af att detta, såsom jag uttryckte mig, »sannolikt af snö och is uppfyllda inre» blefve undersökt, fortsatte jag:
»Min plan är att med hjälp af norska skidlöpare tränga tvärs igenom detta inre. Norrmännen hafva hittills blott i ringa mån bidragit till forskningen i de arktiska trakterna, ännu är icke en enda arktisk expedition utsänd från Norge — jag räknar härvid icke den atlantiska expeditionen, hvars uppgift ju väsentligen låg åt annat håll — medan grannlanden, Sverige och Danmark, offrat betydligt på lösningen af de arktiska problemen. Detta synes så mycket mera anmärkningsvärdt, som det nämnda forskningsfältet ligger Norge närmast, och som väl utan tvifvel norrmännen äro det folk, som af alla är bäst ägnadt för polarforskning. Vi hafva förutsättningar för att kunna uthärda klimatet bättre än de flesta andra, och vi äga genom våra skidlöpare en öfverlägsenhet, som är högst afsevärd.
Huru i alla hänseenden öfverlägsen en skidlöpare är alla andra på Grönlands snömarker, tror jag vara till fullo ådagalagdt genom de båda lappar, som Nordenskiöld förde med sig.
Jag anser därför, att en expedition på skidor — med skidkälkar, möjligen dragna af hundar — skall hafva all möjlig utsikt att lyckligt nå genom Grönland.» — —
Efter att hafva redogjort för min plan, slutade jag ansökningen med följande ord:
»På grund af denna plan får jag hos det ärade kollegiet hemställa om uppförande på budgeten för detta år af de för expeditionens utförande nödiga medlen.
Om färden utföres på här angifna sätt, kunna kostnaderna beräknas uppgå till ett belopp af 5,000 kronor.
Kristiania den 11 november 1887.
Vördsammast
Fridtjof Nansen.»
Denna ansökan blef på det kraftigaste förordad af det akademiska kollegiet, hvilket insände den till regeringen, på det att denna måtte taga saken i öfvervägande och befordra den vidare till stortinget såsom regeringsproposition. Regeringen fann emellertid icke skäl att upptaga förslaget, och i ett af de regeringsvänliga pressorganen yttrades t. o. m., att man icke kunde finna den allra minsta anledning, hvarför norska folket skulle betala en så stor summa som fem tusen kronor för att sätta en enskild man i tillfälle att göra en lustresa till Grönland. De flesta, som hörde talas om planen, menade att den vore ren galenskap; antingen vore jag icke rätt klok eller också trött vid lifvet; hvad hade man väl att göra i Grönlands inre?
Lyckligtvis var jag icke beroende af hjälp, vare sig från regering, storting eller någon annan.
Då fick jag från en dansk man mottaga anbud om den summa, hvilken jag hade begärt i min ansökning.
Denne man var etatsrådet Augustin Gamél i Köpenhamn, hvilken redan genom att bekosta Dijmphna-expeditionens utrustning gjort sig förtjent om den arktiska forskningen. Att sålunda en utländing och därtill en man, som jag icke personligen kände, erbjöd sig att lämna bidrag till en expedition, som af de flesta ansågs vanvettig, syntes mig i sanning så ädelmodigt, att jag icke kunde tveka att antaga anbudet.
Först i januari 1888 framlade jag min plan för offentligheten uti en uppsats med titel »Grönlands inlandsis», som intogs i den norska tidskriften »Naturen». Efter att här bland annat hafva redogjort för de många tidigare försöken att intränga i Grönlands inre, yttrade jag:
»Min plan är i korthet följande. Med tre eller fyra af de bästa skidlöpare, som kunna erhållas, ämnar jag i början af juni gå med ett af de norska själfångstfartygen från Island mot Grönlands ostkust och vid omkring 66° n. br. försöka att tränga in mot land så långt som möjligt.[1] Om fartyget icke skulle kunna nå in till kusten, hvilket dock efter själfångarnes erfarenhet icke är osannolikt — dessa hafva nämigen flere gånger varit ända inne under den okända kusten [2] — så lämnar expeditionen fartyget, när detta hunnit så långt in som möjligt, och går därpå öfver isen i land. För att
Etatsrådet Augustin Gamél.
kunna passera det öppna vatten, som antagligen finnes nära kusten, medföres en lätt båt, som drages på medar öfver isen. Att en sådan färd öfver drifis är möjlig, tror jag mig med säkerhet kunna påstå på grund af den kännedom därom, som jag förut förvärfvat. År 1882 företog jag nämligen med själfångstfartyget »Viking» från Arendal en resa i dessa trakter. Vi blefvo då i juni månad fastsittande i isen utanför Grönlands ostkust; under tjugufyra dygn drefvo vi långs denna kust, vid hvilken jag nu ämnar landa, och jag hade därunder på talrika vandringar och jaktfärder rik anledning att göra bekantskap med isens beskaffenhet och snöförhållandena. Under denna resa blefvo vi också ofta nödsakade att på grund af plötsligt inträffade inspärrningar draga våra båtar långa sträckor öfver isflaken.
På detta sätt anser jag alltså, att vi skola kunna nå land. Helst såge jag, att detta kunde ske ett stycke norr om Kap Dan, emedan kusten där ännu icke blifvit befaren af europeer och alltså redan denna erbjuder tillfälle till många intressanta undersökningar. Längre söder ut däremot är kusten jämförelsevis väl känd, då den danska »konebåtexpeditionen», under kapten Holm trängde upp till en punkt något norr om Kap Dan och öfvervintrade vid Angmagsalik, en koloni af hedniska eskimåer, belägen strax söder om nämnda udde. Efter att på kusten hafva anställt de undersökningar, som kunna utföras utan alltför stor tidspillan, anträdes snarast möjligt vandringen öfver inlandsisen. Så framt expeditionen når land norr om Kap Dan, börja vi vandringen vid botten af en af de därvarande fjordarna; om vi landa längre mot söder, söka vi komma till den inre ändan af den djupa Sermilikfjorden för att där stiga upp på isen.
Expeditionen skall genast söka att nå så högt upp som möjligt på isfri mark, äfven om stigningarna skulle vara betydligt starkare än på isbräerna. Härigenom vinnes nämligen, att man, när det slutligen blir nödvändigt att gå in på isen, antagligen skall finna slätare och jämnare is, samt att man undviker den värsta glacierisen, som med sina ojämnheter och sprickor kan erbjuda icke få hinder och faror. Inkommen på isen sätter expeditionen kurs på Christianshaab vid Diskobukten och söker att nå detta mål så snabbt som möjligt. Fördelen af att gå mot Diskobukten, i stället för mot en punkt längre söder ut, är å ena sidan den, att man längre norr ut antagligen skall finna bättre skidföre, och å andra sidan, att man vid nämnda bukt, där landet är inskuret af djupa fjordar, jämförelsevis lätt torde kunna nå fram till bebodda orter; Diskoön, som ligger utanför kusten, skall nämligen med sina terrassformiga basaltklippor sedd från inlandsisen bilda ett godt märke, hvarefter man lätt bör kunna finna vägen ned till en af de båda kolonierna Jakobshavn och Christianshaab, hvilka ligga vid Diskobukten på ett afstånd från hvarandra af omkring en half grad.
Afståndet från den punkt på ostkusten, där jag ämnar landa, till Diskobukten är omkring 670 km.; beräknar man, att vi hvarje dag kunna tillryggalägga 20 à 30 km., hvilket för skidlöpare är mycket lågt räknadt, så kommer färden icke att räcka mer än en månad; medtages proviant för omkring dubbla tiden, så synes all sannolikhet tala för, att vi skola komma lyckligt fram.
Provianten måste dragas på slädar eller skidkälkar. Utom skidor, medtagas äfven »trugor»[3], hvilka, där snön är våt och lös, äro mera användbara än skidor.
Utom proviant för inemot två månader samt skidor och trugor, medtagas instrumenter för ortbestämning,» o. s. v.
⁎
Att emot en expedition sådan som denna äfven i pressen skulle framkomma flere mer eller mindre kraftiga invändningar, är icke underligt. Dessa utmärkte sig dock genomgående för en påfallande okunnighet om is- och snöförhållanden samt om sättet att färdas öfver is- och snömarker.
Jag kan icke neka mig nöjet att här återgifva något ur ett föredrag, som hölls i Köpenhamn af en ung dansk Grönlandsfarare och som är tryckt i den danska tidskriften »Ny Jord» (februari 1888). Det heter där bland annat:
»Andra planer hafva ej kommit längre än på papperet, såsom förslaget att fara i ballong tvärs öfver inlandsisen, hvilket framställdes redan i slutet af förra århundradet. Till denna sista klass af förslag, som hittills blott äro framställda på papperet, hör också det som är uppgjordt af den norske zoologen, konservatorn vid Bergens museum Fridtjof Nansen. — — —
Det är mycket som förefaller tilltalande i grundtankarna för Nansens expedition — både valet af utgångspunkt, i det han vill från ostkusten styra hän mot den koloniserade delen af Grönland (i stället för tvärt om), och fortskaffningsmedlet, i det han, som är en duktig skidlöpare, därtill ämnar begagna skidor. Men med detta erkännande af planens grundtankar måste också hos hvar och en, som något känner till förhållandena, det gillande omdömet vara uttömdt. Redan det sätt, hvarpå Nansen ämnar eventuellt nå fram till ostkusten, nämligen genom att öfvergifva det fasta skeppsdäcket och liksom en isbjörn vandra från det ena gungande isflaket eller glacierisblocket till det andra, är så dumdristigt, att man icke vet hvad man skall säga därom.
Antag emellertid att lyckan står den djärfve bi; antag att Nansen uppnått Grönlands ostkust — huru skall han bära sig åt för att komma upp på själfva den jämna inlandsisen, med andra ord, huru skall han kunna passera den yttersta randen af inlandsisen, där fjäll på fjäll sticker upp genom istäcket och detta efter all sannolikhet är ofarbart på der allra festa ställen? — — — Nansens plan att stiga upp just på de höga kustbergen och därifrån spatsera in på den höga uppdämda ismarken, röjer alltså en fullständig obekantskap med förhållandena. — — —
Med hvad som kan ses från det yttre landet, upphör min erfarenhet, och jag vill därför icke inlåta mig på någon kritik af planen att på skidor passera den inre delen af inlandsisen, af möjligheten att föra tillräcklig proviant med sig o. s. v. Jag tror för öfrigt, att denna del af planen har någon sannolikhet att lyckas, om Nansen blott kan komma öfver själfva randen af isen.
Däremot är det en annan sak, som jag tror att särskildt jag är berättigad och förpliktad att i förevarande fråga framhålla. Och det är, att efter min mening ingen eger moralisk rätt att genom vågstycken, som blott hafva ringa sannolikhet att lyckas, sätta det danska Grönlands eskimåiska inbyggare i nödvändighet att hjälpa honom ur en klämma, i hvilken han själf utan gagn störtat sig. För oss få, som känna något till förhållandena i det danska Ostgrönland, lider det intet tvifvel, att såsom Nansens plan nu är utkastad, man kan hålla tio mot ett, att om icke fartyget når in till kusten och väntar på honom, tills han nödgats uppgifva företaget, han antingen skall sätta till sitt, och måhända andras lif utan nytta, eller också att han skall blifva upptagen af eskimåerna och af dessa förd ned längs ostkusten till de danska stationerna i västra Grönland. Men att utan gagn förleda ostgrönländarne till en lång och för dem i många hänseenden skadlig resa, därtill är ingen berättigad.»
Dessa artiklar voro helt säkert skrifna i god mening, men de utgöra dock slående exempel på den nästan vidskepliga fruktan för inlandsisen och för färder på is- och snömark, som intill den senaste tiden rådt hos många människor, till och med bland dem som ansågo sig som auktoriteter och sakkunniga. Författaren af ofvan anförda uppsats hade själf under flera år färdats längs inlandsisens rand, men det ser ut, som om det aldrig fallit honom in att taga sig en liten spatsertur in öfver densamma; säkerligen skulle han i sådant fall redan vid de första stegen hafva kommit ur många af sina villomeningar och fått reda på hvad »en fullständig obekantskap med förhållandena» ville säga.
I en annan, om möjligt ännu mindre sakkunnig artikel hette det, att om än Nansen själf kan vara så galen, att han vill försöka något dylikt, så skall han dock icke få en enda människa med sig, och ensam kan han icke gå.
Äfven i England framkommo i pressen åtskilliga uttalanden mot expeditionen.
Trots dessa varnande röster och oaktadt den allmänna meningen stämplade det hela som en galenskap, så var det dock fullt upp med folk som ville vara med. Jag mottog öfver fyrtio ansökningar från män i de mest olikartade lefnadsställningar: officerare, farmaceuter, köpmän, bönder, sjömän, studenter o. s. v. Det var många flere som icke ansökte, men som sade, att de mer än gärna ville vara med och att de ville anmäla sig, om de trodde att det kunde tjäna till något. De sökande voro icke blott norrmän, utan äfven från Danmark, Holland, Frankrike och England anmälde sig deltagare.
Jag kunde emellertid endast antaga sådana, som voro väl förtrogna med bruket af skidor och som voro kända för energi och uthållighet. Bland de norska sökandena valde jag följande: Otto Sverdrup, f. d. sjökapten, Olaf Dietrichson, premierlöjtnant vid norska infanteriet, och Kristian Kristiansen Trana, ung norsk bonde.
Då jag från början tänkt medföra renar och trodde mig kunna draga nytta af det hos naturfolken i allmänhet medfödda ortsinnet och förmågan att reda sig under olika förhållanden, så skref jag till ett par ansedda män i Finmarken med förfrågan, om de kunde skaffa mig tvenne fjälllappar, som vore villiga att medfölja. Jag tillade, att de borde vara modiga män samt kända såsom synnerligt uthålliga och skickliga att taga sig fram i obekanta trakter; de borde på förhand fullständigt underrättas om företagets farliga beskaffenhet, man skulle inskärpa hos dem, att det vore lika stor sannolikhet för att de icke komme tillbaka, som att så skulle ske; vidare borde de vara ogifta och mellan 30 och 40 år gamla; jag anser nämligen, att i den åldern så väl kropp som själ är mest härdad och bäst passande för dylika bedrifter.
Det dröjde länge, innan svar ingick på denna förfrågan — posten går ju icke snabbt till Finmarkens inre bygder, dit den blott hvar fjortonde dag köres med renskjuts öfver fjällen. Slutligen, då det redan led starkt på tiden, erhöll jag besked, att jag kunde erhålla två duktiga karlar från Karasjok, om jag blott ville betala riktigt bra. Jag ingick i det närmaste på deras fordringar och telegraferade, att de med det snaraste måtte gifva sig å stad. Så fick jag svar, att de voro på väg och att de skulle komma en bestämd dag. Naturligtvis var jag mycket nyfiken att få se dem.
Det var en lördags afton de väntades; personer voro vid stationen för att taga emot dem och föra dem till deras logis, men inga lappar syntes till. Icke heller på söndagen kommo de; ingen visste hvad det blifvit af dem, men på måndagen berättades det ändtligen, att de voro anlända. Så var äfven fallet; de hade rest med godståget i stället för med snälltåget.
Jag skyndade till deras bostad och steg in i deras kammare; midt på golfvet stod en ung, rask karl med ett snarare finskt än lappskt utseende; borta i ett hörn satt en gammal man med långt, svart hår nedhängande öfver skuldrorna. Han var liten till växten och såg ännu mindre ut, där han satt hopkrupen på en kista; hans utseende var långt mera lappskt än den unges, och på honom passade mycket bättre hvad den gamle Peder Dass säger (1685) om lapparne:
»Det folk är serdeles af sælsom natur,
Kortbenet i væksten og stöt af statur,
Ej meget ulige de dværge.
— — — — — — — — — — — —
Skarpöiet i sigt og forbister i sjun,
Og hel under ansigtet gusten og brun,
Spidshaget og kjægerne lange.»
Då jag trädde in, böjde han på hufvudet och förde ut handen på österländskt sätt; den unge hälsade som folk i allmänhet. Den gamle förstod blott obetydligt norska; det var därför till den unge jag måste vända mig.
Jag frågade om de hade det bra och hvarför de kommit på oriktigt tåg. Att det fanns olika tåg hade de icke haft något begrepp om och så var det ett par kronor billigare med godståget. »Huru gamla är ni bådå?» — »Jag är tjugusex år, och han där Ravna är fyrtiofem år.» — Det var en underlig historia; jag hade begärt folk mellan trettio och fyrtio år.
»Ni äro ju fjällappar båda två?» — »Nej då, bara Ravna är fjällapp, men jag är bofast från Karasjok, jag.» — Än värre, jag hade begärt två fjällappar!
»Men är ni inte rädda att följa med på den här resan?» — »Jo, det ä’ vi nog; de ha sagt oss på vägen, att denna expedition är så farlig, och att vi aldrig ska komma tillbaka med lifvet, och det har gjort oss så rädda.» — Nej, detta var allt för tokigt! Man hade alltså icke en gång underrättat de stackars människorna om hvad de inläto sig på.
Jag kände stor lust att skicka dem tillbaka, men nu var det för sent att få folk i deras ställe; jag måste alltså behålla dem. Därför sökte jag att trösta dem så godt jag kunde och sade dem, att hvad folk inbillat dem var bara prat; att betaga dem modet på förhand tjenade ju till intet, de kunde tids nog komma att förlora det i alla fall.
Om de också icke sågo ut att vara så starka och uthålliga som jag önskat, så föreföllo de att vara beskedliga och pålitliga menniskor. I det afseendet hafva de också fullt motsvarat mina förväntningar, och i uthållighet hafva de icke heller svikit. För öfrigt hade jag ingen särskild nytta af dem på grund af några naturfolken utmärkande egenskaper: till rekognosceringar blefvo de således aldrig använda.
På begäran af professor Friis i Kristiania anmodade jag efter hemkomsten Balto att skrifva en berättelse om resan på lappska, hvilket han mycket beredvilligt gick in på. Enskilda delar af denna långa berättelse har professor Friis godhetsfullt öfversatt åt mig och därvid hållit sig så ordagrant som möjligt till originalet. Sedan Balto omtalat sin resa från Finmarken och huru folk på vägen betagit honom och hans kamrat modet genom att bland annat säga dem, att jag vore en alldeles orimlig människa, fortsätter han på följande sätt:
»Den 14 april reste vi från Trondhjem och kommo till Kristiania den 16 april. Nansen hade sändt en man till eldvagnstationen för att mottaga oss; det var Sverdrup, som kom till oss och frågade: »är ni de män som ska med Nansen?» Vi svarade, att det var vi båda. Sverdrup berättade, att också han var en af dem, som skulle med Nansen, och han sade, att han kommit för att mottaga oss. »Kom med mig,» och vi följde med, och han förde oss till ett hotell, som ligger vid Toldbodgatan n:o 30.
Efter en timme kommo Nansen och Dietrichson för att hälsa på oss. Det var framför allt härligt och underbart att vi nu fingo se denne främmande husbonde, nämligen Nansen. Han var främmande för oss, men hans ansikte sken emot oss, som om det varit våra hemmavarande föräldrars ansikte, så ljufligt förekom det mig, och likadan var hans välkomsthälsning till oss. Allt det främmande stadsfolket var mycket vänligt mot oss lappar under den tid vi voro i Kristiania stad; från den tiden blefvo vi ännu mera glada, och det blef mycket behagligt för oss.»
Då vi nu hela denna bok igenom skola färdas tillsammans med de fem män, som jag här i korthet omtalat, kan det måhända vara skäl att närmare föreställa dem för läsaren. Jag börjar med norrmännen och tager dem efter ålder.
Otto Neumann Sverdrup föddes den 31 oktober 1855 på gården Hårstad i Bindalen i Helgeland. Hans fader var hemmans- och skogsegaren. Ulrik Sverdrup, modern Pedra Knoph.
.jpg)
Född i en hård natur och från barndomen van att färdas ute i skogen och på fjället i alla slags sysslor och i alla väder, lärde han sig snart att reda sig själf och lita på egen kraft. Redan som liten pojke började han att gå på skidor, och att en oländig trakt som Bindalen är ett lämpligt ställe för utbildande af raska och rådiga skidlöpare, faller af sig själf.
Vid tio års ålder fick han bössa, och från den tiden ströfvade han och hans ett år äldre bror ständigt omkring
på jakt, om vintern på skidor, om våren på tjäderleken och om hösten efter björn och annat villebråd.
Han blef icke sänd till någon stad för att gå i skola, utan läste hemma för informator. Boken tyckes dock aldrig hafva tilltalat honom. Vid 17 års ålder gick han till sjös och färdades sedan i många år, dels på norska, dels på amerikanska fartyg.
År 1878 tog han sin styrmansexamen i Kristiania och for sedan i flera år som styrman. Såsom sådan förliste han en gång med en skonert på Skotlands västkust, och vid det tillfället visade han till fullo hvad slags tåga det var i honom. Det var i främsta rummet hans sinnesnärvaro och uthållighet som manskapet hade att tacka för sin räddning.
Senare förde han som kapten en skonare och därpå ett ångfartyg, ett år låg han också på bankfiske utanför Nordlandskusten med en fiskekutter.
För några år sedan sökte man i Göteborg någon som vore villig att föra Nordenfelts undervattensbåt öfver Nordsjön till England; man utlofvade en belöning åt den, som ville åtaga sig detta farliga uppdrag, men det fanns ingen som vågade det. Då kom Sverdrup af en händelse dit, fick höra talas om saken och erbjöd sig genast. Han fick en släkting med som maskinist, och dessa båda ville nu ensamma gifva sig ut med det osäkra fartyget, som ingen ännu hade pröfvat på längre afstånd; ja, Sverdrup betraktade det rent af som en sport, men så, i sista stund, betänkte sig de, som hade med saken att göra, och läto bogsera båten till England.
Under de sista åren har Otto Sverdrup för det mesta vistats hemma hos sin far, som emellertid för omkring elfva år sedan sålt sin gård i Bindalen och flyttat längre söder ut, till gården Trana vid Stenkjær. Han ägnade sig här åt hvarjehanda sysselsättningar, än var det skogshygge, än timmerflottning, hvarvid han var en duktig förman, än var han smed, än var han ute på fiske, vid hvilket han icke gaf någon efter som befälhafvare på båten.
Hans käraste sysselsättning var att i rykande storm segla i nordlandsbåt, när denna för fyra ref skar igenom de fradgande brottsjöarna.
Att en dylik man var liksom skapad för en expedition sådan som den jag nu stod i begrepp att företaga, är uppenbart. Under sitt kringflackande ock omväxlande lif hade han lärt att reda sig i alla slags svårigheter; alltid var han lugn, aldrig rådlös.
Olaf Christian Dietrichson föddes i Skogn vid Levanger den 31 maj 1856. Hans fader var distriktsläkaren Peter Wilhelm Krejdahl Dietrichson och modern Canuta Pauline Ditlevine Due. Han fick en härdande uppfostran och hölls tidigt till manlig idrott och lif i det fria. Han hade nära en half mils skolväg till Levanger, där han gick till 1873; sedermera besökte han Trondhjems latinläroverk, och därpå till 1876 Maribogadens skola i Kristiania. Efter ett års enskild undervisning blef han 1877 kadett; han intogs nämligen då i den mellersta (den s. k. andra) af krigsskolans dåvarande fem klasser. Officer blef han 1880 och utnämndes i februari 1882 till sekundlöjtnant vid trondhjemska brigaden; 1886 blef han premierlöjtnant och i maj 1890 kapten i samma brigad.
Under vintrarna 1882 till 1884 genomgick han den gymnastiska centralskolan i Kristiania för att utbildas till lärare i kroppsöfningar och vapenbruk, och 1887 anställdes han som biträdande lärare vid denna skola.
Löjtnant Dietrichson har under hela sitt lif varit en ifrig idkare af manlig idrott. Af naturen har han blifvit utrustad med en stark och väl proportionerad kropp, och genom en god uppfostran har denna ständigt blifvit härdad och utbildad.
Som fullvuxen har han hvarje vinter företagit långa skidfärder genom de mest skilda trakter af Norge; från Skien till Trondhjem har han på skidor genomvandrat de flesta dalar, och icke torde det vara mången som sett mera af Norge vintertiden än han.
Under expeditionen kommo de kunskaper han inhämtat genom sin militära uppfostran till mycket gagn. Det var han som så godt som ensam förde den meteorologiska dagboken; de topografiska mätningar och de kartor, som utfördes under expeditionen, härleda sig likaledes från honom. Med en själfuppoffring och en samvetsgrannhet, som stå öfver allt beröm, åtog han sig dessa bestyr, och hvad det vill säga att under sådana förhållanden utföra det arbete, som han gjort, kan blott den till fullo förstå, som pröfvat på att göra sina meteorologiska observationer, noggrannt och punktligt som vanligt, i en temperatur under — 30°, när man själf är dödstrött, eller när död och undergång hotar rundt omkring, eller att skrifva, när fingrarna äro så fördärfvade och uppsvullna af frost, att man knappast kan hålla i pennan — därtill fordras karakter och energi i mer än vanligt mått.
Kristian Kristiansen Trana var icke mer än tjugufyra år gammal, då han följde med på expeditionen. Visserligen var han alltså betydligt under den ålder, som jag anser vara den lämpligaste för att kunna uthärda ansträngningar af det slag, som här var i fråga, men han var modig och stark och hade en lust som få. Därför tvekade jag icke att på Sverdrups rekommendation antaga honom, och jag fick icke heller skäl att ångra det, ehuru han visserligen ännu icke uppnått sin kraftigaste ålder.
Han var född den 16 februari 1865 på Grinna, ett ställe som hör under Trana, den gård som Sverdrups far nu äger. I sin hemort har han deltagit företrädesvis i skogsarbete, och ett par gånger har han därjämte varit till sjös; således var äfven han van vid litet af hvarje.
Han var en duglig och pålitlig karl, och när Kristian hade sagt, att han åtog sig något, så visste jag att det blef gjordt.
Samuel Johannesen Balto är en bofast lapp från Karasjok och var tjugusju år gammal, då han gick med på
expeditionen. Han är af medellängd och har för öfrigt intet utprägladt lappskt i sitt utseende; han hör också till de s. k. elflapparne, hvilka ofta äro storvuxet folk och äro starkt uppblandade med finnar.
Sin mesta tid hade han tillbragt på skogsarbete, men i flera år hade han också varit på fiske, och en tid hade han i tjänst hos fjällappar hjälpt till att sköta renar; sålunda hade han bland annat en kort tid varit dräng hos Ravna.
Han var en liflig och vaken karl, var mycket ifrig i allt hvad han tog sig för och skilde sig häri väsentligen från sin kamrat Ravna; därjämte var han ganska uthållig och alltid villig att hjälpa till med hvad som helst och gjorde således mycken nytta. Med sin flytande tunga och sin brutna norska var han också i många fall expeditionens muntrationsråd.
Ole Nielsen Ravna är fjällapp från Karasjoktrakten; han var fyrtiofem eller fyrtiosex år gammal, hvilketdera visste han icke riktigt själf. I hela sitt lif har han som nomad bott i tält och ströfvat omkring med sina renar på Finmarkens fjäll. Hans renhjord var, innan han reste till Grönland, icke stor, antagligen mellan 200 och 300 djur.
Han var den ende af expeditionens medlemmar som var gift; han lämnade i hemorten hustru och fem barn. Såsom jag redan nämnt, visste jag icke detta på förhand; jag hade nämligen uppställt som regel, att ingen af deltagarne skulle vara gift. Såsom fjällapparne i allmänhet var han betydligt trög; när vi icke voro på vandring, tyckte han bäst om att sitta stilla med benen i kors i ett hörn af tältet och göra alldeles ingenting, sedan han skakat snön af sig. Sällan såg man honom företaga sig något, utan att han särskildt uppfordrades därtill. Han var mycket liten till växten, men var förvånande stark och uthållig, ehuru han alltid visste att spara sig själf och sina krafter.
Särdeles under början af färden talade han mycket litet norska, men på grund däraf kunde också hans anmärkningar förefalla ytterst komiska och framkallade ofta mycken munterhet. Han kunde icke skrifva och förstod sig icke på sådana moderna inrättningar som t. ex. en klocka, men läsa kunde han, och hans käraste lektyr var nya testamentet på lappska, som han aldrig ville skilja sig ifrån.
Båda lapparne hade, såsom de själfva erkände, gått med blott för att förtjäna penningar, icke af någon håg för färden eller af lust till äfventyr; de voro tvärt om ytterst rädda för alltsammans och blefvo lätt skrämda, hvilket ju icke är att undra på, då man betänker huru litet de hade reda på hvad saken gällde. Att de icke kommo hem lika okunniga, kan man se bland annat af en del af Baltos anteckningar, af hvilka några längre fram skola meddelas.
Lapparne voro för öfrigt snälla och älskvärda människor, deras tillgifvenhet var ofta rent af rörande, och jag lärde mig snart att hålla mycket af dem.
- ↑ Allra helst skulle jag vilja landa vid den föga kända Scoresbyfjorden längre norr ut. För sådant ändamål blefve det emellertid nödvändigt att hyra ett fartyg uteslutande för expeditionens räkning, och då det torde möta svårigheter att erhålla därtill nödiga penningmedel, har jag tills vidare uppgifvit denna tanke.
- ↑ Exempelvis kan nämnas, att sommaren 1884 förekom ytterst litet is, och själfångarne fångade då klapmytsen nästan alldeles invid land.
- ↑ Ett slags snöskor af ovala träramar, mellan hvilka är spändt ett flätverk af vidjor. Sådana brukas mycket i östlandet i Norge, äfven under hofvarna på hästar, och kallas där »truer». Under namn af trugor eller skarbågar förekomma liknande snöskor äfven i flere af Sveriges skogsbygder.