På skidor genom Grönland 1890/Utrustningen

←  Inledning

På skidor genom Grönland : en skildring af den norska Grönlands-ekspeditionen 1888-89. av Fridtjof Nansen (1861-1930) Översättare: Otto Wilhelm Ålund

Skidor och skidlöpning samt skidans historia och utveckling  →

Andra kaptitlet.

Utrustningen.

Vid expeditioner af sådan art som den, hvarom här är fråga, är det klart, att en lycklig utgång i väsentlig mån är beroende på utrustningen, ja, i detta fall gällde det deltagarnes lif, om utrustningen icke var sådan den borde vara. En spik eller en fog, som icke är som den borde, är tillräcklig att fördröja hela färden, ja, kan medföra de allvarsammaste olägenheter; hvarenda sak bör omsorgsfullt pröfvas, och man får icke sky förändringar och besvär, ända tills allt är så fullkomligt som möjligt. Det hela beror på iakttagande af och omtanke om en hel mängd småsaker; det är summan af dessa, som ger ett godt resultat, och man kan därför svårligen lägga för stor vikt vid dem — mången föregående expedition har efter min mening alltför lättvindigt affärdat detta kapitel.

Såsom förut är nämndt, var det ursprungligen min mening att om möjligt använda hundar eller renar som dragare. Fördelarna häraf äro uppenbarligen betydande, när man blott först har djuren på ett ställe, där själfva slädfärden skall taga sin början. Det har af många erfarna män blifvit sagdt, att dragare icke lämpa sig för längre slädexpeditioner, då djuren, hundar såväl som renar, ej kunna draga föda åt sig själfva för mer än en viss tid. Jag förstår emellertid icke detta resonnemang. Kan man icke använda djuren hela vägen, så har man ju gagn af dem så länge provianten räcker, och sedan kan man slakta dem.

Har man alltså ett tillräckligt antal hundar eller renar, och medtager man så mycket föda för dessa, som de förmå draga jämte expeditionens öfriga utrustning, så kan man med deras hjälp hinna ett godt stycke fram, utan att behöfva anstränga folket i högre grad. På samma gång har man den fördelen, att man, genom att efter hand slakta djuren, ständigt har tillgång till färsk föda; således behöfver man icke heller förse sig med så stort proviantförråd för folket, som annars vore nödvändigt. När man så till sist måste slakta det sista djuret, så bör man hafva kommit ett godt stycke framåt, utan att hafva tärt på sina egna krafter — man har också under hela tiden kunnat äta sig mätt på färskt kött, hvilket är af stor betydelse, och bör alltså kunna fortsätta färden med lika friska krafter som då man började.

Mången torde härvid invända, att det sagda icke kan gälla, då dragarna äro hundar, men därtill vill jag blott svara, att jag af erfarenhet vet, att hungern är en synnerligen god kock, att hundkött alldeles icke är osmakligt — eskimåerna anse det till och med som en läckerhet — och att den, som under sådana förhållanden icke kan äta hundkött, icke passar som deltagare i en dylik expedition.

Hade jag kunnat anskaffa goda draghundar, så hade jag alltså tagit dem med; hundarna hafva nämligen den stora fördelen framför renarna, att de äro betydligt lättare att transportera samt att de icke äro svåra att föda; de förtära nämligen samma proviant som vi själfva, medan renen måste hafva sin egen föda, förnämligast renmossa, och den är skrymmande och tung. Det var mig emellertid icke möjligt att på den tid, som stod till mitt förfogande, anskaffa brukbara hundar; jag måste därför uppgifva tanken på att använda sådana. Jag tänkte då anskaffa renar; jag skref till Finnmarken därom, ja, jag inköpte till och med renmossa för dem i Rörås. Men så visade det sig, att det var så många svårigheter förenade med att frakta dem, och ännu större skulle svårigheten bli att få dem i land på Grönland, så att jag afstod äfven från dem. Jag höll mig alltså blott till människorna.

Men då man själf skall släpa med sig hvarje brödsmula man skall äta, så är det gifvet, att man söker göra allt så lätt som möjligt; proviant, redskap, kläder, allt måste reduceras till det minsta möjliga. När man är sysselsatt med en dylik utrustning, så börjar man till slut nästan omedvetet att räkna hvarje saks värde efter dess vikt, ja, till och med om det gäller en pennknif, så tänker man efter hvad den väger. Men man måste också akta sig att icke gå för långt i sin jakt efter lätthet; redskapen måste vara starka, ty de skola komma att utstå månget hårdt prof; kläderna måste vara varma, ty ingen vet huru kallt vi kunna få; och provianten måste vara närande och sammansatt af olika beståndsdelar i passande proportioner, ty arbetet kommer att blifva hårdt, sannolikt hårdare än någon af deltagarne förr pröfvat på.

Bland det viktigaste vid en slädexpedition är naturligtvis släden eller kälken. Då under tidernas lopp, särskildt från England, utgått så många slädexpeditioner till de arktiska trakterna, skulle man kunna tro, att på grund af den därvid vunna erfarenheten, släden nått en hög grad af fulländning. Detta är emellertid icke förhållandet, och man kan icke nog förundra sig öfver, att så sena expeditioner som t. ex. den andra tyska nordpolsexpeditionen 1869—70 (till Grönlands ostkust), den österrikisk-ungerska polarexpeditionen 1872—74 (till Frans Josefs land), ja, till och med den stora engelska nordpolsexpeditionen under Nares 1875—76 (till Smith sund) reste ut med så stora, klumpiga och oändamålsenliga slädar som de gjorde. Bättre utrustade i sådant hänseende voro visserligen de båda senaste amerikanska expeditionerna: Greelyexpeditionen 1881—84 och den som under Schley och Soley utsändes till den förras undsättning 1884.

Det vanliga felet hos de vid polarexpeditioner använda slädarna har varit, att de varit tungt och klumpigt byggda samt att de varit för stora. När härtill lägges, att de ofta haft smala medar, så är det icke svårt att förstå, att de sjunkit djupt ner i snön och vid många tillfällen varit nästan omöjliga att få fram. En del expeditioner hafva visserligen användt de i Amerika brukliga »toboggans», hvilka bestå af en enda, framtill uppböjd spjäla. De äro vanligen gjorda af björkträ eller dylikt och hafva en längd af omkring 2½ m. och en bredd af 50 cm. eller mera. Vi finna dessa kälkar använda på expeditioner redan i början af detta århundrade, exempelvis använde Franklin sådana på sin första resa. Den engelske resanden doktor Rae och efter honom Greely begagnade liknande slädar med helt låga och smala medar, en på hvarje sida. Det är själfklart, att dessa slädar bära godt på lös snö och passa väl för sådant före, men när snön är något hårdare, så blir friktionen för stark, och de äro tunga att draga fram.

Märkligt nog är det blott få expeditioner, som funnit på att sätta slädarna på breda medar.^[1] Detta synes dock vara det naturligaste för oss norrmän, som af gammalt äro vana vid skidkälken. En sådan är en liten släde, som hvilar på breda, skidliknande medar, och som i många trakter af Norge ofta användes af skidlöpare, så väl i skogen som på fjället, för att föra fram lass af hö, ved och dylikt. Den drages i allmänhet vid ett tåg, men styres med en stång, som är fästad vid sidan och som särskildt är nödvändig för att hindra kälken att löpa i hälarna på skidlöparen, när det i susande fart bär utför berg och backar.

Skidkälken är utanför Norge utbredd öfver Sverige och Finland ända till Sibirien^[2].

Släde.

Det var denna lilla kälke som stod för mig såsom mönster vid konstruktionen af den, som jag ämnade använda under expeditionen. Den förenar nämligen de egenskaper, som man måste sätta högst hos en dragkälke: den är stark och lätt, skär ej igenom och glider snabbt på snön i allt slags före.

Utom den norska skidkälken har äfven den släde, som står beskrifven i berättelsen om Greelyexpeditionen^[3] och som användes af dem, hvilka återfunno Greely, till någon liten del tjänat mig som mönster.

Slädarna förfärdigades med stor skicklighet och omsorg af snickaren Kristiansen, nu bosatt vid Næs i Telemarken. Han sparade intet besvär för att efterkomma mina önskningar och för att skaffa det mest utsökta material.

Först efter talrika förändringar och försök, bland annat på en resa öfver fjällen från Bergen till Kristiania, var det som jag bestämde mig för den form på slädarna, som vi slutligen begagnade.

Allt trävirke, med undantag af medarna, bestod af ask, hvaraf utvaldes så sega och starka stycken som möjligt. Då utsökt ask som bekant är ett i hög grad starkt material, kunde kälkarnas öfverrede göras mycket smäckert och lätt, utan att förlora i styrka.

Medarna voro på ett par slädar gjorda af alm, på de andra af lönn; bägge dessa träslag utmärka sig nämligen genom att glida lätt på snön. I sådant hänseende kunde det dock hafva varit likgiltigt af hvad slags träd de varit gjorda, ty de voro skodda med tunna stålband, hvilka jag hade tänkt skulle tagas af, när vi kommo på löst före, men som, med ett enda undantag, blefvo använda under hela färden.

Vidstående bild torde gifva en så god föreställning om slädens konstruktion, att hvarje vidare beskrifning är öfverflödig. Det fanns inga spikar; dessa ersattes medelst surrningar, hvilka gjorde kälken mera elastisk, så att den gaf svikt vid stötar, då spikar gärna springa af; följden var också den, att intet blef bräckt under hela färden. Kälkarnas längd var omkring 2,90 m. och bredden omkring 0,50 m. Medarna mätte på undre sidan från spets till spets 2,89 m., medan bredden var 0,095 m. Därigenom att de voro uppåtböjda både fram och bak, fick släden större styrka, på samma gång man vann den fördelen, att om främre ändan af en släde bräcktes eller förstördes, man kunde vända den om och begagna aktern som för. Det uppstående bakstycket, som synes på teckningen, var gjordt af en böjd, smäcker askstång. Den visade sig mycket praktisk för att styra och skjuta med i svår terräng, där man måste vara två om hvarje kälke.

Hvar kälke vägde utan stålmedar omkring 11,5 kg.; med stålband under medarna uppgick vikten till 13,75 kg. Utom dessa tunna stålband var långs midten af hvarje med på undre sidan anbragt en smal, fyrkantig stålten, som skulle tjäna såsom ett slags köl och var afsedd att i hårdt isföre styra kälkarna och hindra dem från att slingra, hvilket är af stor vikt, när man färdas öfver jöklar genomdragna af sprickor, där slingringen lätt nog kan komma en släde att försvinna i djupet, i hvilket fall man får vara glad, om man själf icke följer med i fallet. Dessa ståltenar gjorde, så länge de sutto på, god nytta, men då de vid slädarnas våldsamma rörelser i den ojämna isterrängen nära kusten utsattes för många stötar, blefvo de snart afslitna; detta inträffade i synnerhet under den starka kylan, då stålet blef skört som glas. Framtida expeditioner borde därför, om de vilja använda kölar under medarna, anbringa dessa på ett annat sätt än vi; starkast blifva de naturligtvis, om de göras i ett stycke med stålskoningen, men därigenom förlora de den fördelen, som våra hade, att de kunna tagas af, när så önskas.

Såsom synes af teckningen, voro medarna på öfversidan försedda med en långs midten löpande, uppstående rygg, som gaf dem — hvilka i öfrigt för viktens skull voro tunna — den nödiga styrkan och spänstigheten.

Hvar och en af kälkarna var afsedd att dragas af en man, men då det i svår terräng ofta är nödigt att utsända någon för att uppsöka den lättaste vägen, utan att därför expeditionen måste stanna, och då det tillika är tyngst att i löst snöföre gå främst, så anser jag det lämpligast, att den första kälken drages af två man. Af denna anledning hade vi blott fem kälkar.

Fördelen af att hafva flere mindre kälkar istället för en eller ett par större, såsom förhållandet varit vid många föregående expeditioner, synes mig uppenbar. I svår terräng, där det är tungt att komma fram, äro de stora kälkarna med deras tunga packning besvärliga att manövrera; ja, under vår färd skulle sådant ofta varit rent af omöjligt, utan att aflasta dem och bära bagaget. Vi däremot kunde alltid, då vi hjälptes åt två och två eller tre och tre om en kälke, taga oss fram utan aflastning eller ompackning; understundom voro vi till och med tvungna att bära dem hela och hållna sådana de voro.

Att rigga om våra kälkar till segling, hvilket skedde flere gånger, gick utan svårighet för sig på det sätt, att två eller tre ställdes vid sidan af hvarandra och bundos tillsammans med hjälp af några skidor eller stafvar, som lades tvärs öfver dem och surrades fast; därpå restes särskildt för ändamålet medtagana bambustänger som master. Till segel användes tältgolfvet eller två presenningar. När vi så styrde kälkarna med en framtill anbragt styrstång af bamburör, närmast liknade en vagnstång, så kunde vi på detta sätt segla ganska bra. I fall man utrustade sig särskildt för detta ändamål, så kunde man naturligtvis inrätta sig betydligt bekvämare och bättre, än vi hade det. Jag anser nämligen, att detta sätt att färdas fram, som på Grönlands inlandsis först blifvit användt af amerikanen Peary, bör vid framtida expeditioner vinna större beaktande, än som hittills varit fallet; särskildt torde det få stor betydelse vid undersökningar af den antarktiska inlandsisen.

För en skidexpedition sådan som vår är naturligtvis skidornas konstruktion af lika stor vikt som kälkarnas, men då jag redan i föregående kapitel omtalat våra skidor, vill jag hänvisa därtill. Utom skidor medtogo vi äfven indianska snöskor och norska trugor.

De amerikanska snöskorna bestå, såsom bekant, af ett flätverk af djursenor, helst af den amerikanska elgen, utspändt öfver en ram at segt trä, ask eller dylikt. Våra snöskor hade en längd af 1,06 m. och en bredd af 39 cm. De norska snöskorna, hvilka vi kalla »trugor», voro gjorda af ett flätverk af vidjor och hade den form, som vidstående teckning utvisar. De voro små och hade en längd af endast omkring 39 cm. och en bredd af omkring 26 cm.

Trugor användas i vissa delar af landet ganska allmänt såväl om vintern som om våren; 1 synnerhet äro de till gagn på vårföre, då skidor äro mindre användbara. Största användning hafva de dock i många bygder för hästarna; hästtrugorna likna alldeles dem, som användas af människor, endast påbindningen är naturligtvis något olika och afpassad efter hästhofven. Våra fjordhästar lära sig mycket snart att gå på trugor och kunna således med fördel användas i snöföre, där inga andra hästar komma fram.^[4]

Trugor, så väl indianska som norska, stå i vanliga fall långt tillbaka för skidor, när dessa skötas af män som förstå att använda dem. Anledningen hvarför jag det oaktadt medtog trugor var, att jag trodde att de skulle vara mera användbara, när det gällde att draga de tunga kälkarna uppför backar. Härtill brukades de också; själf föredrog jag de indianska snöskorna, och så gjorde äfven några af de andra norrmännen. En af dem kunde dock icke fördraga dessa; det kräfdes nämligen någon öfning för att kunna gå på dem ordentligt, utan att snubbla. Han begagnade i stället de norska trugorna, men med dem sjönk han betydligt djupare i den lösa snön.

En norsk »truga» (snösko).

Det var dock icke länge, som vi använde snöskor; snart fingo vi skidorna på och funno att äfven i uppförsbackar dessa voro att föredraga. En fördel hafva dock trugorna framför skidor, när dessa icke äro försedda med skinn på undersidan, och den är, att de äro lika användbara äfven i töväder, då snön häftar fast under skidorna. En annan fördel är, att trugor äro betydligt lättare att bära än skidor.

Det utrustningsföremål, som därnäst kom i betraktande, var båten. Den borde vara så lätt, att den kunde dragas öfver hafsisen, och på samma gång tillräckligt stark för att utstå alla de prof, hvarpå den utan tvifvel skulle blifva satt under färden mellan de nyckfulla drifisstyckena. Jag lät därför bygga den särskildt för ändamålet i Kristiania hos herr Hansen, direktör för det nuvarande Kristiania båtbyggeri.

Båten.

Halfva expeditionen i sin sofsäck.

Båtens hela längd var 5,96 m., dess största bredd 1,88 m. och djupet invändigt 0,63 m. Den var försedd med dubbel bordläggning, hvardera 10 mm. tjock, med ett mellanlag af tunn segelduk. Den inre bordläggningen var af furu, den yttre af norsk järnek; sinsemellan voro de på det omsorgsfullaste hopnitade. Spanten, af böjdt askträ, voro 26 mm. breda och 13 mm. tjocka, med ett afstånd sinsemellan af 157 mm. På undre sidan anbragtes på båda sidor om kölen en med af furu. Dessa medar voro afsedda att stötta båten, då den drogs öfver isen, men min erfarenhet är den, att det är bättre att vara dem förutan, ty båten glider då lättare såväl öfver isen som genom vattnet; dessutom kunna medarna vid ispressning lätt komma i klämma och därigenom förstöra båten.

Vår båt var för öfrigt särdeles ändamålsenlig; den var stark och elastisk och motstod därigenom väl isens påtryckning. Jag är dock böjd att förorda enkel bordläggning framför dubbel, enär båten därigenom blir lättare att reparera. Till följd af den dubbla bordläggningen intränger också vatten lätt mellan borden, hvarigenom båten blir tyngre.

En viktig del af utrustningen vid alla arktiska expeditioner är sofsäcken. På en expedition sådan som vår är det naturligtvis af största vikt, att det tyg, hvaraf säcken förfärdigas, är på en gång så lätt som möjligt och ger den största möjliga värme. Under föregående expeditioner har man användt dels ylletyg eller filt, dels skinn. Yllet har den fördelen framför skinnet, att det bättre släpper utdunstningen igenom, och i stark kyla kondenseras alltså icke fuktigheten i så hög grad inuti en yllesäck som i en sådan af skinn, men å andra sidan lider yllet af det stora felet, att det är för tunnt i förhållande till det värme det gifver. Jag tänkte till en början taga sofsäckar af ylle, men jag fann dem för litet varma, och jag är rädd, att om jag valt sådana, så hade vi knappast kommit lefvande fram till Grönlands västkust.

Efter åtskilliga försök bestämde jag mig för sofsäckar af renskinn, såsom det lämpligaste materialet af det jag för tillfället kunde anskaffa. Renskinn är i förhållande till sin vikt det varmaste af alla skinnslag jag känner; särskildt äro vinterskinn af renkalfvar i ovanlig grad lätta och varma.

Sådana kunde jag emellertid då icke erhålla, utan måste nöjas med skinn af renkor, hvilkas skinn äro betydligt tyngre. En olägenhet med renskinnet är naturligvis den, att håret lätt afnötes, liksom ock att det icke tål mycken väta, innan det faller af. I sådant hänseende är hundskinn betydligt bättre och starkare; det kan dock icke mäta sig med renskinnet i värme. Ännu bättre än hundskinn är vargskinn, som blott har det felet, att det är väl dyrbart. Skinnet i våra sofsäckar höll mycket bra under hela resan samt vintern öfver på västkusten; det var särskildt beredt för ändamålet af buntmakaren Brandt i Bergen, och jag hade all anledning att vara nöjd därmed.

Vi hade två sofsäckar, af hvilka hvar och en var afsedd att rymma tre man. Detta är särdeles ändamålsenligt, enär en säck för tre man naturligtvis är lättare än tre enmanssäckar, och på samma gång är den större säcken betydligt varmare, då de tre liggande värma hvarandra ömsesidigt. Ännu större fördel skulle man i sådant hänseende hafva vunnit genom en enda säck för hela expeditionen; men för den därmed förenade risken tordes jag icke utsätta mig, ty om den släde, som burit denna enda säck, nedstörtat i en isremna, så hade vi stått där utan allt skydd mot nattkölden, då däremot, om vi förlorat den ena af tremanssäckarna, vi icke varit alldeles rådlösa, ty i nödfall kunde hvarje säck rymma fyra man, och vi hade för sådan händelse fått tura om att begagna den.

På öfre sidan voro säckarna försedda med en lös flik, hvilken som ett lock kunde tillspännas öfver öppningen medels tvenne remmar. Då kylan icke var för stark, blef det väl varmt att hafva dessa lock tillslutna, men när det blef kallare, voro vi glada att kunna spänna till dem så långt remmarna räckte; vi fingo alltid tillräcklig luftvexling genom den springa, som i alla fall lämnades öppen; man behöfver icke få mycket af den kyliga nattluften på Grönlands inlandsis in i sofsäcken, förrän man tycker att det är nog. För att skydda sofsäckarna mot fukt utifrån hade jag låtit göra öfverdrag af tunn oljeduk, men då vi kommo in på inlandsisen, kasserades dessa.

Kautsjukmadrasser, som kunna uppblåsas för att läggas under säckarna, ansåg jag icke behöfliga, då säckarna voro gjorda af renskinn. Sådana madrasser äro tunga, och det är därför bra att kunna undvara dem.

Af kläder hade vi för öfrigt, under hela tiden, alltifrån det vi lämnade Norge, med undantag af några få reservplagg, icke stort mer än hvad vi gingo och stodo uti. Med undantag af två renpäskar med tillhörande byxor af renskinn, som lapparne hade, och en liten med ekorrskinn fodrad tröja, som jag medförde, men nästan aldrig begagnade, hade vi inga skinnkläder; vi begagnade såväl till ytterkläder som inpå kroppen uteslutande ylle. Närmast kroppen bars en tunn ylleskjorta och yllekalsonger, därpå kom en tjockare islandströja af ylle, och så ytterkläderna, hvilka bestodo af en kavaj, knäbyxor och snösockor, hvilket allt var gjordt af norsk vadmal, som visade sig särdeles ändamålsenlig. Ylle är såväl under kroppsansträngning som i öfrigt den hälsosammaste beklädnaden, enär det icke hindrar utdunstningen, hvilket däremot är fallet med såväl linne och bomull som skinn. Framför allt måste vi söka akta oss att blifva svettiga, då i stark köld detta lätt kan hafva till följd afkylning och förfrysning. Vi måste därför efter hand som vi blefvo varma lägga af klädesplaggen, och sålunda hände det, att man kunde få se expeditionens medlemmar i 20 till 30 graders kyla gå i bara ylletröjorna och svettas som på en sommardag.

Under blåsväder samt i snö och regn buro vi utanpå ylledräkten en lätt dräkt af ett slags tunn brunfärgad segelduk eller dylikt, hvilken skulle vara impregnerad, så att den var vattentät, men som alldeles icke var det. I blåst och snöväder var dock denna dräkt utmärkt, och vi begagnade den mycket på inlandsisen, ty den skyddade bra mot den fina yrsnön, hvilken som dam tränger in i alla ylletygets porer och gör detta, då den smältes af kroppsvärmen, alldeles genomvått.

På den till segelduksdräkten hörande rocken var fäst en hufva, som var så vid, att den kunde dragas fram öfver ansiktet och skydda det mot vinden, hvilken i stark köld kunde kännas ganska bitande och icke var utan fara för kinder och näsa.

Om de båda lapparnes dräkt kan knappast sägas något bättre, än hvad Peder Dass yttrar om lappdräkten i Nordlands trompet (omkring 1685):

»Det Folk bruger og en besynderlig Dragt.
Hvad Skik deres Fædre har holdet i Agt,
Hos dennem det aldrig forfalder.

De aldrig bevilge forandret Habit,
Men Kjolene aabne i Bringen vit
Med Bræmmer og Lister omsnorit.

De Buxer og Hœser har skaaren i eet,
Ombunden om Knäer og Lenderne tæt
Med Ren-kalvers Skind underfœret.

De slide Kœmager isteden for Skœ
Saa Födderne være kan smidig at snœ,
Det er kun en eneste Saale,

Derover er syed med det tyndeste Skind,
Og Fœden er snœret behendig derin,
Det tætteste Leggen kan taale.

Ved saadan en Klæde-dragt kommer og det,
At Lapperne löbe gesvindig og let
Hele Miiler foruden at sveede.»

Hvad det sista angår, bör dock anmärkas, att Ravna ofta svettades alldeles förfärligt.

Till fotbeklädnad använde vi, utom vanliga becksömsskor, äfven s. k. lappskor, hvilka förfärdigas af råa hudar eller ock af garfvadt läder, hvilket senare var fallet med våra. Sulan består af ett stycke mjukt läder, som är uppböjdt på sidorna och på fotens öfversida sammansydt med ofvanlädret. Dylika skor begagnas under namn af »komager» af lapparne och finnarne, och eskimåernas kamiker äro tillverkade på liknande sätt. Äfven på Island har jag sett något så när liknande skodon, ehuru de voro mera klumpiga och fula än våra. Inuti lappskorna begagnade vi tjocka, stickade ullstrumpor och därutanpå tjocka sockor af gethår, hvilka, jämte det de voro varma, hade samma egenskap som lapparnes sennegräs (carex vesicaria) att taga fukten åt sig och hålla fötterna torra.

Lappskor äro en utmärkt fotbeklädnad för dem som gå på skidor eller trugor. De äro starkare än hudskor ^[5] och de egentliga ludna lappskorna, men hafva den olägenheten, att de icke äro så varma som dessa senare. Sålunda hände det någon gång, att vi hade svårt nog att draga af oss skorna, i det strumpor, sockor och skor voro sammanfrusna. De båda lapparne hade med sig två par komager hvar och därjämte ett par, som den yngste lappen hade afsett till gåfva åt mig. Komager äro, när de skola vara goda, gjorda af skinnet på renoxens ben. Skinnet från bakbenen begagnas till sulorna och sidorna och skinnet från frambenen till ofvanläder. Skinnbitarna läggas med håren på helst ett helt dygn i en stark lag af bark (björkbark och dylikt), eller också garfvas de i en lag af tjära. Sedan hopsys skinnet så, att håren vändas utåt. Liknande skor förfärdigas också af skinnet på renens panna och hufvud; de kallas vanligen »skaller», äro varmare än de ofvan omtalade, men icke så starka.

Dessa komager, hvilka alltså hafva håren utåt och som lapparne fylla med sennegräs, hvari de sticka sina bara fötter utan strumpor, äro mycket varma och förträffliga vid skidlöpning. Anledningen hvarför jag icke medförde sådana för expeditionens medlemmar var den, att jag antog, att vi skulle få mycken väta, och sådan tåla de icke. Komager måste nämligen i sådant fall ansas mycket väl, om de icke snart skola blifva fördärfvade. Väta fingo vi emellertid icke mycket af. De komager jag fick af Balto påtog jag, när vi kommit några mil från östkusten, och begagnade dem under nästan hela färden till västkusten samt därjämte en del af vintern, och ändock voro de icke utslitna, då jag förde dem med till Norge. De visade sig således oväntadt goda, helst som de icke voro nya då jag fick dem; Balto hade nämligen begagnat dem en vinter förut. Jag blef således fullt öfvertygad om komagernas lämplighet för resor sådana som denna, och har all anledning att på det varmaste förorda dem. De väga också obetydligt; man kan utan besvär medföra ett eller två par i reserv. Emellertid måste de, såsom förut är nämdt, skötas väl, om de skola kunna hålla länge. När de blifvit våta, skall man, helst innan man går till kojs, vränga dem så att hårsidan kommer inåt, taga dem på och ligga med dem öfver natten. Härigenom får man nämligen skinnsidan torr, och det är det viktigaste, då det gäller att hindra håret att falla af.

På händerna begagnade vi stora ullvantar, s. k. »lovanter» eller »bladvanter». Utanpå dessa åter drogo vi i stark köld eller blåst stora vantar af hundskinn med håret utåt. När man fyller dessa vantar, liksom lappskorna, med sennegräs äro de mycket varma.

En lappsko.

Till begagnande vid handtering af instrument och ritsaker medförde jag fingervantar af ull.

På hufvudet hade vi yllemössor att fälla ned öfver öron och nacke. Dessutom hade vi kapuschonger af ylle (vadmal) samt, såsom redan är nämdt, sådana äfven på våra segeldukströjor. Hade vi allt detta på, var hufvudet väl skyddadt mot den strängaste köld, äfven under blåst.

Af stor vikt för slädexpeditioner äro snöbrillor till förekommande af snöblindhet. Hvad det vill säga att glömma en sådan småsak, därpå är Majsejevs expedition till Novaja Semlja 1839 ett talande exempel, i det just bristen på sådana lade hinder i vägen för hela expeditionens framgång. Vi använde snöbrillor af mörkt, rökfärgadt glas, dels utan, dels med korgar af flätad ståltråd på sidorna, för att skydda mot det nedifrån och från sidorna infallande ljuset. Själf använde jag mest ett par snöbrillor af det senare slaget, som jag fått af Nordenskiöld och fann utmärkta. Utom dessa brillor med mörkt glas, användes äfven sådana af svart trä (se nedanstående teckning) med en smal horisontal springa för hvardera ögat, liknande dem, som användas af flere polarfolk. Detta slags brillor äro särdeles ändamålsenliga och ha den fördelen framför de andra, att där ej finnes något glas, hvarpå fuktigheten kan slå ned och sålunda hindra synen. Å andra sidan ha de dock den olägenheten att betydligt inskränka synkretsen; i synnerhet är det en stor olägenhet, att när man går på skidor, icke se marken under sig. Detta kunde dock möjligen till en del afhjälpas genom : att anbringa en vertikal springa tvärs öfver den horisontala.

Snöbrillor af trä.

Snöbrillor af trä.

Värt tält, som löjtnant Ryder i Köpenhamn haft den godheten skaffa mig och som till formen något liknade det han begagnat under sina utflykter på Grönlands västkust, hade jag låtit inrätta sålunda, att det kunde tagas sönder i fem stycken: två sidostycken, två ändstycken samt golfvet, som var af vattentät segelduk.

Genom denna inrättning tänkte jag kunna begagna alla delar af tältet till segel på slädarna under. segling; men sido- och ändstyckena voro af så tunnt och lätt bomullstyg, att jag fruktade det blåsten skulle slita sönder dem, och det skulle, minst sagdt, vara obehagligt att i en sådan köld med snöyra, som vi hade, få sitt tält förstördt.

Bomullstyget, hvaraf tältet var förfärdigadt, gjorde för öfrigt utmärkta tjänster så väl mot regn som mot blåst och snöyra. Och då det för tyngdens skull är nödvändigt att ha så tunnt tyg i tältet, vill jag tillråda framtida expeditioner att låta hopsy hela tältet och golfvet, hvilket, liksom vårt, bör vara af vattentät segelduk, till ett enda sammanhängande stycke. Det hela får alltså formen af en säck med en enda öppning, tältdörren, och två hål i golfvet för tältstängerna, hvilka genom dem nedstötas i snön. Med en sådan inrättning af tältet kan man lika bra använda det starka segelduksgolfvet till segel, då man låter den öfriga tunna tältduken hänga hopbunden på framsidan, och man undgår det obehag, hvaraf vi mycket ledo, att snö yr in i tältet genom fogarna mellan de särskilda styckena. Hos oss kunde det under snöyra hända, att vi om morgonen, när vi stucko upp hufvudet ur sofsäckarna, funno dessa fullständigt täckta af snö.

Golfytan i vårt tält var så stor, att våra två tremanssofsäckar jämt och nätt fingo rum på golfvet, när de lades så, att öppningen på den ena var vänd åt samma håll som bottnen på den andra.

De tre tältstängerna, två upprättstående och en liggande, voro af bamburör och visade sig mycket användbara. De två mindre begagnades äfven till skidstafvar.

Tältrepen (bardunerna) fastgjordes med järnkrokar. Vikten af vårt tält, som jag genom åtskilliga förändringar betydligt reducerade, har tyvärr fallit mig ur minnet. Jag erinrar mig dock, att den med barduner, krokar och stänger ej öfversteg 8 kg.

Kokapparat.

Det stod särdeles bra i snön; men under flere stormar fruktade vi dock starkt, att det skulle springa, och jag vill därför rekommendera ett antal goda stormbarduner. Vi hade visserligen också några sådana, men ett par sprungo uppe vid fästpunkten och voro sedermera icke lätta att reparera.

Kokapparaten utgör på slädexpeditioner en ytterst viktig faktor, ty när allt är fruset, är det med dess tillhjälp man erhåller hvarenda droppe dricksvatten, som man ej med sin egen kroppsvärme kan smälta. Framför allt är det af vikt, att han så väl som möjligt tillgodogör brännmaterialet, det vill med andra ord säga, att detta undergår en så fullständig förbränning som möjligt, och att den värme, som därvid utvecklas, gör största möjliga gagn. Härigenom nedsättes bränsleförbrukningen till ett minimum, och vikten af bagagets väsentligaste delar kan därigenom reduceras.

Som brännmaterial är otvifvelaktigt sprit, hvilken dock bör vara så ren som möjligt, oöfverträffad. Utom andra fördelar, såsom renlighet m. m., erbjuder han äfven den att gifva den högsta värme i förhållande till sin vikt. Två olägenheter har den dock. Å ena sidan är han flytande och kan sålunda lätt spillas. Det undvikes dock genom goda kärl, säkra och starka kranar^[6] och en försiktig behandling. Å andra sidan kan han drickas och under kritiska omständigheter vara en svår frestelse äfven för den måttligaste. Detta undvikes genom att, som vi gjorde, tillsätta metyl-alkohol.

Idéen till vår kokapparat hade jag ursprungligen fått från den, som begagnades under Greely’s expedition (se dennes berättelse sid. 207), och det var efter flere försök i min vän kemisten Schmelcks laboratorium, som vi bestämde oss för den här framställda apparaten.

Inrättningen skall säkerligen lätt förstås af teckningen. I nedersta afdelningen är en spritlampa med sex vekar. Genom öppningar i bottnen inströmmar luft i så stor mängd, att den möjliggör en fullständig förbränning, på samma gång den måste passera genom eller i närheten af lågorna och därvid förbrännas eller uppvärmas, så att ingen kall luft slipper in i apparaten. Blir detta dock nödvändigt, t. ex. därigenom att eldrummet och spritbehållaren bli för starkt upphettade, hvilket tyvärr hos oss allt för ofta var händelsen, då kan genom tre i eldrummets sidor anbragta hål kall luft insläppas på sidan om lågorna.

Kokkärlet, som sättes ofvanrpå eldrummet, är af förtennt koppar. Det är högt, cylinderformigt, och midt igenom det går ett rör, likaledes af koppar. Genom detta rör passerar den upphettade och förbrända luften från eldrummet upp under bottnen af ett bredare, platt kopparkärl, som står ofvanpå kokkärlet och endast är ämnadt att smälta is uti. Sedan den sålunda meddelat det mesta eller åtminstone en god del af sin värme åt röret i kokkärlet samt bottnen af kärlet ofvanpå, går luften bort genom hålen på sidan under detta kärl. Kokkärlet så väl som det öfre kärlet är på sidan skyddadt af tjock filt. Det öfre kärlet är dessutom täckt med ett lock.

Med snö af omkring — 40° C. och i en luft af samma temperatur tog det omkring en god timme, innan jag hade kokkärlet fyldt med kokande chokolad och det öfre kärlet fyldt med vatten af något högre temperatur än smältpunkten. Jag hade då omkring 5 liter chokolad och ej fullt 4 liter vatten. — Härtill hade, när jag var försiktig, åtgått 0,35 liter sprit.

Vid några af professor Sophus Torup efter vår hemkomst gjorda försök har det visat sig, att vår kokapparat, till och med under gynnsamma omständigheter, endast tillgodogör cirka 52 proc. af den förbrukade alkoholens bränslevärde. Detta kan anses för ett dåligt resultat.

Äldre expeditioner ha dock knappast varit synnerligt lyckligare;^[7] det är dock intet tvifvel om, att spritförbrukningen genom fortsatta förbättringar måste kunna i hög grad minskas.

För att till smältning äfven kunna begagna kroppsvärmen, medförde hvar man en flaska af tunnt järnbleck och med en flat, afrundad form, så att den utan att besvära kunde bäras inpå bröstet. Denna flaska fylldes med snö.

Provianten på en slädexpedition måste till väsentlig del bestå af torkade födoämnen, då dessa äro de i förhållande till vikten mest närande. Konserver äro väl helsosammare och lättsmältare, men ha för stor vikt, så att de endast i mindre partier kunna användas.

Jag hade på förhand beräknat, att vi skulle behöfva ett fjärdedels kg. torkadt kött eller något mer, lika mycket fettämne samt en något större vikt bröd, utom åtskilliga andra saker, såsom chokolad, socker, köttpepton, ärtsoppa o. s. v., Så att rationen per man om dagen skulle bli 1 kg. eller något mer.

Våra rationer per dag och man skulle, enligt anställd uträkning, ha innehållit omkring 200 gr. ägghvita, 240 gr. fett, 230 gr. stärkelse och socker. Nu har man efter en mängd anställda försök (med preussiska soldater under sträng tjänstgöring) utrönt, att en strängt arbetande karl behöfver:

191	gr.	ägghvita,
63	»	fett,
607	»	stärkelse och socker.

Tages nu i beräkning, att 100 gr. fett i näringsvärde motsvara 230 gr. stärkelse eller socker, så skulle våra dagsrationer, jämförda härmed, varit omkring:

200	gr.	ägghvita,
63	»	fett,
637	»	stärkelse och socker.

Då nu behofvet af kolhydrat betydligt stiger i så stark köld som den, för hvilken vi voro utsatta, inser man lätt, att våra rationer alls icke voro för öfverflödiga; dock tror jag, att de skulle varit tillräckliga, om vi blott haft de särskilda ämnena i det ofvan angifna förhållandet. Men genom ett missförstånd insmög sig i vår proviantering ett fel i form af brist på fettämne, och denna brist skulle vi på ett mindre behagligt sätt få känna.

Herr Beauvais i Köpenhamn, som skulle leverera vår pemmikan (torkadt, med fett blandadt kött), hade underrättat mig, att han beredde sin pemmikan på amerikanskt vis. Jag var ej i tillfälle att muntligen tala med honom om saken, utan antagande, att hans pemmikan, liksom den vanliga, till hälften eller en tredjedel bestod af fett och för öfrigt af torkadt kött, beställde jag hos honom den behöfliga mängden. I sista ögonblicket, på resa genom Köpenhamn, får jag emellertid veta, att allt fett var omsorgsfullt bortrensadt från hans pemmikan. Detta var en obehaglig öfverraskning; men då jag medtagit ett förråd smör och lefverpastej, tänkte jag, att vi ändå skulle kunna reda oss. Det var emellertid knappt nog, och sålunda hände, att vi under resan ledo af en hunger efter fett, hvarom den som ej pröfvat på det svårligen kan göra sig en föreställning. Beauvais torkade kött var för öfrigt utmärkt.

På tillrådan af kapten A. Hofgaard försökte jag Beauvais’ lefverpastej, men fann den alldeles olämplig att användas på slädresor; ty för det första är den alltför tung i förhållande till sitt näringsvärde, och för det andra innehåller den vatten, som, då det fryser, gör den så hård, att vi höggo sönder flere knifvar på den och slutligen måste tillgripa yxan, hvilket åter hade till följd, att vi sedermera måste springa omkring och samla upp bitar, som flugit långt bort öfver snöytan.

Synnerligt ändamålsenlig är Rousseaus köttpulverchokolad. Den förenar de två goda egenskaperna att vara både närande och välsmakande. Jag medförde 20 kg. däraf, beställda från fabriken i Paris. Enligt den uppgifna analysen skall denna chokolad innehålla icke mindre än 20 proc. köttpulver. Vi åto den i små portioner under marschen och funno den särdeles upplifvande. Förtärd tillsammans med tillräckligt fett, måste den vara alldeles utmärkt.

Den är efter min erfarenhet mycket lättsmält, hvad pemmikanen däremot icke är. Detta har både sina olägenheter och fördelar. Är ett ämne för lättsmält, upptages det strax i kroppen, och magen är snart åter tom igen; man känner sig åter hungrig. Ett sådant födoämne ägnar sig i min tanke förträffligt till att tagas i mindre portioner och att pigga upp sig med under strängt arbete. Å andra sidan är säkerligen ett sådant födoämne som pemmikan för många magar alltför hårdsmält. En stor del af näringsämnena passerar då tarmkanalen utan att komma kroppen till godo.

I det hela måste det på arktiska expeditioner anses som en afgjord fördel, att födoämnena äro lättsmälta. Man bör därför söka att få sådana i så stor mängd som möjligt. Lättsmälta födoämnens näringsvärde är i förhållande till deras vikt större än mindre lättsmältas.

Som bröd användes dels svenskt knäckebröd, som är mycket lätt och har den fördelen att icke smaka torrt och därigenom förorsaka känsla af törst, dels kött-käx (meat biscuits). De senare måste särskildt beställas i England och innehålla utom mjöl en viss proc. köttpulver. De äro på en gång välsmakande och närande.

Till varm dryck, hvilken dock ej är någon nödvändighet, men onekligen en stor njutning, användes mest chokolad om morgnarna och ärtsoppa om aftnarna. Chokoladen lagades naturligtvis icke af köttpulverchokolad, hvilken endast förtärdes rå, utan af vanlig vaniljchokolad.

Till ärtsoppa användes det tyska fabrikat, som under namnet Erbsenwurst fås från A. Schöke & Comp. i Görlitz. Bohnenwurst och Linsenwurst användes äfven. Dessa preparat innehålla, utom söndermalda ärter, bönor eller linser, äfven fläsk och skinka.

Jag försökte ett liknande fabrikat från London, men det var ej, som det tyska, blandadt med fett, hvilket gjorde det senare i så hög grad välsmakande.

Vi hade vidare medfört kaffe och te. Af det förra hade vi i form af kaffe-extrakt omkring halfannan liter. Efter att ha begagnat det ett par gånger på eftermiddagen och aftonen samt erfarit, att man visserligen kände sig särdeles väl och upplifvad af det, men sof dess sämre eller alls icke natten därpå,^[8] inskränkte jag bruket däraf till en eller annan morgon; men när det icke heller då bekom oss väl, bannlystes det, till lapparnes sorg och förfäran, helt och hållet, tills vi kommit västkusten mycket nära.

Te är efter min erfarenhet betydligt mindre skadligt än kaffe, liksom det är mycket läskande. Svagt te med kondenserad mjölk eller socker användes därför oftare, i synnerhet om morgnarna, sedan vår chokolad tagit slut.

I det hela talar min erfarenhet helt och hållet emot bruket af narkotiska njutningsmedel, vare sig kaffe, te, tobak eller spritdrycker. En god helsoregel är, att man alltid bör lefva så enkelt och naturligt som möjligt, men framför allt under ett lif med starka ansträngningar, särskildt i ett kallt klimat. Att tro, att man vinner något genom att på konstgjord väg stimulera kropp och själ, röjer efter min mening, utom obekantskap med de enklaste fysiologiska lagar, antingen brist på erfarenhet eller också på god vilja att tillgodogöra sina erfarenheter. Det förefaller dock så enkelt och själfklart, att man här i lifvet ej får någonting utan att på ett eller annat sätt betala för det, och att följaktligen en konstlad stimulering, äfven om den ej, såsom utan tvifvel är fallet, hade någon direkt skadlig verkan, endast kan medföra en öfvergående retning med därpå följande förslappning.

Med undantag af chokolad, som är närande på samma gång som lindrigt stimulerande, tillföra ju sådana konstgjorda retmedel kroppen ingen egentlig näring, och de krafter, man förskottsvis får i det ena ögonblicket, måste betalas med en motsvarande afmattning i det följande.

En och annan skall här måhända invända, att tillfällen kunna förekomma, då det gäller att endast ha krafter för ett kort ögonblick. Men därtill vill jag svara, att jag icke inser, huru dylika tillfällen skola kunna inträffa på en längre slädexpedition, där det tvärtom gäller som regel att arbeta så regelbundet och säkert som möjligt.

Allt detta kan förefalla många så själfklart, att det är öfverflödigt att tala om det; men icke dess mindre ser man arktiska expeditioner ännu på senaste tiden afgå med stora laddningar icke blott af tobak, utan äfven af så förstörande stimulantia som spritdrycker. Betecknande för uppfattningen i det hänseendet är t. ex. listan på de dryckesvaror, som den andra tyska nordpolsexpeditionen (se dennas berättelse, inledningen sid. 44 och 46) förde med sig på de båda fartygen Germania och Hansa. Det är sorgligt, när denna missuppfattning leder till sådana följder som den hade under Greelyexpeditionen, den senaste stora tragedien i den arktiska upptäcktshistorien. När man t. ex. ser, huru den käcke1sergeant Rice, uppgifven af trötthet, uthungrad och förfrusen, tror sig kunna rädda lifvet genom ett glas rom tillsatt med ammoniak (det värsta han gärna kunde hitta på), och strax därefter dör i sin vän Fredericks armar, medan Frederick tar af sig kläderna ända till skjortan för att värma vännens stelnande lemmar o. s. v., då kan man ej undgå att känna sig underlig till mods vid tanken på, att så mycket mod, så mycken energi och själfuppoffring skulle sålunda rent af ödas bort. Jag skall icke omtala de ohyggliga bacchanalier, hvaråt folket på denna expedition, i dessa ogästvänliga omgifningar och omringadt af döden på alla sidor, öfverlemnade sig.

Utom det att alkoholen slappar uthålligheten och direkt skadar därigenom, att den nedsätter kroppstemperaturen och minskar magens verksamhet, förslöar han äfven energien och företagsamheten, och detta icke minst när folket, såsom på Greelyexpeditionen var fallet, är utsvultet och eländigt.

Men hvad skall man säga, när en så erfaren polarresande som Julius Payer, i sin bok om den österrikisk-ungerska nordpolsexpeditionen (1872—74), yttrar, att »en daglig liten ration rom, i synnerhet vid mycket låg temperatur, är nästan oumbärlig» (se sid. 224), liksom icke bränvin just vid låga temperaturer vore skadligast, liksom det ej vore konstateradt, att det verkar en nedsättning i stället för en höjning af kroppstemperaturen! Många tro dock motsatsen vara förhållandet, emedan de, sedan de druckit det, känna, att »det värmer invärtes», och emedan de bli varma efter en god middag med många hetsiga viner.

Många äro af den åsikt, att äfven om man icke vill begagna bränvin till dagliga rationer, man dock bör ha sådant med för att användas till medicin. Jag skulle gärna vilja gifva dem rätt, om man blott kunde säga mig ett enda fall, då det skulle vara nödvändigt. Så länge man det icke gör, står jag fast vid, att äfven denna förevändning för att taga det med är förkastlig.

Det rättaste är att helt och hållet bannlysa alkoholen som dryckesvara från arktiska expeditioner^[9].

Mindre fördärflig på expeditioner än spritdrycker är tobak, men äfven denna — röktobak såväl som tuggtobak — verkar i hög grad skadligt under starka ansträngningar, och följaktligen icke minst på expeditioner, där tillgången på födoämnen ej är den rikligaste. Den har icke blott ett menligt inflytande på matsmältningssystemet, utan slappar äfven kroppskrafterna och minskar öfver hufvud uthålligheten och härdigheten.

Mot ett fullständigt afskaffande af tobak på arktiska expeditioner talar emellertid en omständighet, som icke kan åberopas i fråga om bränvin (då man näppeligen medtager drinkare), att de flesta människor äro så vana vid den, att de känna en stark saknad, då de måste undvara den. Det är af denna orsak säkerligen icke rådligt att låta öfvergången bli för stark, utan endast efter hand minska tobaksförbrukningen. Men å andra sidan böra ej heller allt för starka tobaksrökare eller tuggare medtagas.

Af expeditionens medlemmar rökte fyra — den gamle lappen Ravna och jag rökte icke — men tobaksrationen var helt liten; under vandringen öfver Grönland tilläts en pipa blott hvar söndag samt vid särdeles högtidliga tillfällen. Utom den här ofvan nämnda provianten hade vi med oss smör, torkad hälleflundra, hvilken var mycket fet och som vi därför satte högt värde på, litet schweizerost, litet mesost, två lådor hafrekäx, litet hjortronsylt, torkad kumminkål, litet köttpepton, ett antal dosor kondenserad mjölk m. m.

Dessutom fingo vi som present af Stavangers konservfabrik en mängd af dess varor, som kom oss väl till pass och smakade oss förträffligt under vårt lif i drifisen och i båtarna utanför Grönlands östkust. Dessa extra läckerheter hade vi till en del att tacka för, att provianten, hvilken var beräknad för 2 månader, räckte 2½ månad, eller ifrån den stund, då vi lämnade Jason, till den, då Sverdrup och jag uppnådde Godthaab. Ja, vi hade till och med mycken proviant, i synnerhet torkadt kött, kvar, och därmed höllo flere bland oss till godo en lång tid äfven sedan vi kommit till Godthaab. Ännu under julen åts torkadt kött som gått öfver inlandsisen.

Såsom på sätt och vis tillhörande provianteringen, böra också nämnas våra två dubbelbössor med ammunition. Båda hade en kulpipa af 9 mm. dimension och en hagelpipa, kaliber 20. Dessa små kalibrar hafva den fördelen, att den nödiga ammunitionens vikt betydligt minskas, och jag fann dem fullt tillräckliga för jakten såväl på själ som sjöfågel. De göra ock fullgod tjänst på isbjörn, förutsatt att de äro i en säker skytts händer. Det viktigaste är här som alltid hvad som finns bakom kolfven.

Ändamålet med dessa gevär var tvåfaldigt. Först och främst skulle vi med dem skaffa oss proviant på östkusten, i synnerhet för den händelse en öfvervintring blefve nödvändig; och för detta ändamål ämnade jag äfven på östkusten nedlägga en depot ammunition jämte det ena geväret. För det andra ville jag med dem skaffa oss färsk proviant, när vi kommo till västkusten, om vi ej strax träffade på människor. Ty har man blott hunnit sjökanten och är i besittning af en bössa med något att lägga i henne, finner man väl alltid något att lefva af.

Af vetenskapliga instrument medförde expeditionen följande:

En teodolit, ett utmärkt instrument, förfärdigadt af: instrumentmakar Olsen i Kristiania. Det var dock väl tungt och hade ett icke mycket lättare stativ; men i stället gaf det utmärkta observationer, så väl terrestra som astronomiska. Bäst för dylika expeditioner äro utan tvifvel instrument gjorda af aluminium; vikten skall därigenom betydligt minskas.

En sextant med artificiel horisont. Sextanten var ett litet fickinstrument från Perken, Son & Rayment i London, ett litet fint instrument, som gjorde god tjänst. Till horisont begagnade vi kvicksilfver; middagstiden var det aldrig så kallt, att det höll sig fruset. Då kvicksilfver är mycket tungt, tror jag, att t. ex. olja skulle lämpa sig bättre till horisont.

En pejlskifva med tre kompasser till mätning af missvisning samt till trigonometriska mätningar.

Fem fickkompasser.

Tre aneroidbarometrar från Perken, Son & Rayment i London.

En hypsometer eller kokbarometer med två därtill hörande fina termometrar. Denna barometer tjänar till att noga bestämma rent vattens kokpunkt, hvilken ju som bekant förändras med lufttrycket och följaktligen äfven med höjden. Jag fann denna barometer särdeles bekväm och genom sin obetydliga tyngd synnerligen passande för en sådan expedition som vår, där kvicksilfverbarometern naturligtvis blir alltför tung och svår att transportera.

Sex svängtermometrar. Dessa äro inrättade till att bindas i ett snöre och svängas rundt omkring i luften med stor hastighet. Härvid kommer termometerkulan i beröring med så mycken luft, att solstrålarnas inverkan på henne blir jämförelsevis försvinnande, och man kan sålunda med lätthet mäta luftens temperatur till och med midt i solskenet.

Binder man ett mycket tunnt tyg, t. ex. gaz eller dylikt, öfver kulan på en svängtermometer och fuktar tyget, så får man ett mycket godt medel att, genom jämförelse med en torr termometer, mäta luftens fuktighetsgrad.

En minimumstermometer och

En sprittermometer, båda skänker från instrumentmakar Krogh i Kristiania.

Fyra ankargångsur af de s. k. halfkronometrarna. Vanliga fickkronometrar lämpa sig knappast för dylika expeditioner, då de i vissa ställningar lätt stanna. Vi hade för öfrigt synnerlig otur med våra ur. Ett föll i marken och stannade alldeles; ett annat fick, antagligen af samma orsak, en något opålitlig gång; ett tredje, ett äldre, mig tillhörande ur, stannade, förmodligen af smuts, medan det fjärde höll sig godt hela tiden och var ett ypperligt ur.

Jag tror, att expeditionen, hvad instrument angår, var särdeles väl utrustad, och härför hade hon till väsentlig del att tacka professor H. Mohn, direktorn för det meteorologiska institutet i Kristiania. Med outtröttlig ifver tog han sig an vår vetenskapliga utrustning, och ha vi fört med oss hem observationer af värde, är det honom vi till stor del ha att tacka därför.

På begäran af professor Petterson i Stockholm, medtog jag för hans räkning nödiga instrument till tagande af luftprof under resan. Dessa togos på en mängd medelstora glascylindrar, som voro fullkomligt lufttomma och tillsmälta. När de öppnades, fylldes de naturligtvis strax med luft, och när de nu på nytt omsorgsfullt tillsmältes, hvilket lätt kunde ske med tillhjälp af en spritlampa och blåsrör, då de voro särskildt inrättade härför, inneslöto de sålunda luft, som kunde transporteras hur långt som hälst.

En nödvändig artikel på alla nyare forskningsresor är en fotografiapparat. Jag förde med mig en liten apparat med två rullkasetter till pappersrullar med mycket känslig gelatinfilus^[10]. — Att föra med sig glasplåtar blir naturligtvis både för tungt och för olämpligt.

För ombytet af pappersrullar hade jag äfven med mig två röda lyktor, en af glas och en som reserv af papper, hvilken dock var den bästa. Till dessa lyktor medfördes fem stearinljus.

Af öfriga instrument, redskap o. s. v. medfördes:

Två aluminium-kikare, två podometrar, en yxa, diverse mindre verktyg, såsom knifvar, fil, syl (med becktråd), synålar, kniptång, skrufjärn, småskrufvar till stålbeslagen under kälkmedarna m. m.; vidare vikter till proviantutdelning; isbroddar från Tyrolen, si k. Steigeisen; pliggar att skrufva in i stöfvelsulorna; alptåg af manillahampa; reservlinor till slädarna; alpyxor med skaft af bamburör — äfven begagnade till skidstafvar — en stålspade, som kunde skrufvas fast vid en af stafvarna för att användas till att skotta undan snön från tältplatsen; flere bambustänger, som användes till mast- och styrstänger under segling så väl med kälkarna som med båten; en talja till upphalning af båt och kälkar på svåra ställen; ritsaker, antecknings- och skissböcker, logaritmtabell, nautisk kalender för 1888 och 1889 m. m.; ett stort solglas, flinta, stål och fnöske, torrvedsstickor, till en del förvarade i lufttätt tillslutna bleckaskar, som fördelades på flere af slädarna, på det att, äfven om någon gick förlorad, vi ändock skulle ha tillräckligt; tre 10-liters spritkaggar; pressänningar dels af vattentät segelduk, dels af oljeduk, till att breda öfver hvar kälke; sex stora säckar, i hvilka vi först ämnade bära bagaget på svåra ställen, där man ej kunde draga kälkarna fram; i verkligheten användes de dock till nattsäckar för vår enskilda garderob; diverse båtredskap, såsom tåg, båtshakar (af bamburör), korta båtshakar, försedda med breda blad, så att de äfven kunde tjänstgöra som paddelåror, särskildt mycket ändamålsenliga i trångt farvatten mellan drifis, där andra åror äro för långa; vidare vanliga åror, handpumpar med slangar till att pumpa båten läns, medan han är lastad, m. m. Dessutom hade vi med oss ett litet apotek med skinn och bandage till förbindning af brutna armar och ben, kloroform, cocainlösning till lindring af smärtor vid snöblindhet, tanddroppar, magpiller, vaselin m. m., allt naturligtvis reduceradt till det minsta möjliga.

I april gjorde vi en liten proftur till en skog i närheten af Kristiania. Med undantag af en voro då expeditionens alla medlemmar samlade. Denna utflykt skildrar Balto på följande sätt.

»En afton begåfvo vi oss till en skog ett stycke från staden för att stanna där öfver natten och försöka sofva i sofsäckar af renskinn. Då vi om kvällen kommo till skogen, där vi skulle tillbringa natten, slogo vi upp vårt tält. Där- efter skulle vi koka kaffe med en maskin, som skulle koka med sprit. Så blef kitteln i kaffekokarn fyld med snö, och vi tände eld under den. Han brann flere timmar, men kom icke i kokning. Så måste vi då försöka att dricka af det ljumma vattnet, hvartill sattes kaffe-extrakt. Det smakade ingenting, ty det var nära på kallt. Om kvällen, då vi skulle lägga oss att sofva, kröpo de fyra norrmännen in i sof- säckarna. Nansen bad oss också lägga oss i säckarna, men vi sade, att det skulle bli för hett. Vi behöfva icke gå in i säckarna, menade vi, och sofvo så i fria luften. På morgonen vaknade jag, då klockan väl kunde vara 6, och såg då, att våra män sofvo som björnar i säckarna. Jag lade mig igen och sof till kl. 9. Då väckte jag dem, ty jag visste, att skjuts var beställd åt oss till kl. 10.»

Denna skildring antyder visserligen, att vissa delar af vår utrustning, t. ex. kokapparaten, ännu ej voro så goda som de kunde vara. Men det var ännu tid till förbättringar; dessa blefvo också skyndsamt företagna, och då vi omsider de första dagarna i maj begåfvo oss på väg, sedan vi fått flere viktiga saker i elfte timmen, var åtminstone det mesta i önskvärd ordning, och hvad som icke var det, kunde bli det under resan.

---

1. Payer säger dock i sin bok om den österrikisk-ungerska expeditionen, att »breda slädmedar lätta betydligt marschen genom djup snö»; han omtalar medar af ända till 7 cm:s bredd.
2. Angående skidkälken i Sibirien se bland annat Nicolaus Witsen, Noord en Ost Tartarye, Amsterdam 1705, sid. 820.
3. Greely, Three Years of Artic Service, London 1886. Vol. I, sid. 199.
4. Af Xenophons Anabasis (IV, V) synes, att redan 400 år f. Kr. invånarna i det armeniska höglandet sannolikt kände bruket att binda trugor under hästfötterna.
5. Skor gjorda af rågarfvad eller också alldeles rå oxhud med håret på. Sådana, äfvensom ludna lappskor, användas i Norge mycket vid skidlöpning.
6. Kranarna på våra kärl voro så inrättade, att de kunde skrufvas på hvar gång sprit skulle tappas. Hålen för kranarna voro eljest tillslutna med små, icke utstående tappar, som skrufvades in.
7. Greelys uppgifter om den kokapparat, som användes på den af honom ledda expeditionen, förefalla litet besynnerliga. De där anförda talen måste vara inkorrekta, ty enligt dem skulle man med denna apparat kunnat tillgodogöra 95 proc. af den förbrukade alkoholens bränslevärde, hvilket är en ren omöjlighet. Ännu märkvärdigare i detta hänseende måste dock den på Tegethoff-expeditionen använda kokapparaten varit, ty med denna skola, enligt Payers uppgift, mer än 100 proc. af alkoholens bränslevärde kunnat tillgodogöras.
8. Extraktets verkan på oss alla, till och med på lapparne, var alldeles ögonskenlig. Den bör säkerligen tillskrifvas de empvreumatiska oljorna, cafeonet, hvars starkt giftiga verkningar äro bekanta. Det är sannolikt, att kaffe-extraktet, på grund af sitt tillredningssätt, innehåller dessa ämnen i långt större mängd än det på vanligt sätt tillredda kaffet, medan på samma gång mängden af det som lugnande medel verkande cafeinet likaledes i följd af tillredningssättet minskas.
9. Professorn i fysiologi vid Kristiania universitet Sophus Torup har fäst min uppmärksamhet på en serie försök, som gjorts med engelska soldater och äro i högsta grad upplysande. Ett antal soldater fingo order att marschera en viss sträcka på minsta möjliga tid. Några af dem fingo med sig konjak i olika kvantiteter, andra endast vatten. Resultatet blef, att ju mer alkohol intagits under marschen, dess längre tid hade den tagit.
10. Den jag använde var den s. k. »Eastmans American Stripping Filus».