Qvinnan med förmyndare/Kapitel 08

←  7 Kapitlet.

Qvinnan med förmyndare av Sophie Bolander 8 Kapitlet.

9 Kapitlet.  →

8 KAPITLET.

Huru lycklig likväl mannen är!
Han hör från början till de fria,
Och ryktets tjusning ärans glans
Och jord och himmel äro hans.
Tegnér.

Det dröjde ej länge innan Ida, under förevändning att behöfva hennes biträde, lät bedja Henrika Ström komma till sig. Hon gaf henne tillfälle att utföra en och annan teckning och, ej litande på sitt eget omdöme, framlade hon en dag några af Henrikas teckningar för sin ritmästare såsom sina egna. ”Det är ej möjligt,” sade denne vid första ögonkastet derpå, ”att detta är af er.”

— ”Jag har visserligen slarfvat litet, emedan jag har haft något bråttom,” sade Ida skälmskt.

— ”Åh, nej, det är icke möjligt, det är icke er hand, det ser jag tydligt.”

— ”Än om jag säger er, att de äro af en alldeles oöfvad hand, hvad skulle ni då tycka?”

— ”Det vore tusan! Det visar inga oäfna anlag.” (En mästare ger sällan högre loford).

— ”Jag skulle tro,” sade Ida till Henrika, då hon nästa gång träffade henne, ”att kritan eller penseln skulle vara er ett angenämare tidsfördrif än nålen.”

— ”Arbete måste vara den behöfvandes tidsfördrif”

— ”Ni eger dock ovanliga anlag; har ni väl sökt att öfva dem?”

— ”Qväfva dem, qväfva dem, har jag försökt, och när de ännu någon gång som en ond ande resa sig och fresta mig, o, då blir jag bitter, kastar söm, lappar, tråd och sax långt bort undan mina händer och gråter dem fulla af tårar, som ingen förstår. Jag gråter, tills tankan på min mor och på honom den lycklige, som i naturens och konstens sköna verld ännu tänker på sin nord och sina kära, svalkar mitt sinnes brand och stillar min smärta.”

— ”Och törs jag väl fråga hvem denne lycklige är, som har så mycket välde öfver er själ?”

— ”Herrman, min bror! Ni skulle se hur färgerna få lif och saft i hans pensel; se hur vänligt han minnes, och på duken förmår att framkalla sin nordiska hembygd — men det kan ej ske nu mera, och dessutom, ni är god, men hvilket intresse kunde ni ha deraf?”

Ida slöt den unga flickan i sin famn, hon kände hennes hjerta slå mot sitt. Det var en eld ett spel i hennes blickar och åtbörder, som förrådde en liflig och häftigt uppskakad själ, men hvilken genom sin egen styrka dock snart återbringade sig till lugn. Henrika kunde icke misstaga sig om det innerliga deltagande Ida för henne kände. Sådant lockar förtroende och snart företog sig Henrika berättelsen af sitt obemärkta lifs historia i följande ord. Dock dessförinnan ett välment råd till dig, gode läsare, milda läsarinna! Vänten inga brokiga scener! I en sömmerskas lif är sällan någon ting brokigt mer än de tyger, som hon sönderklipper och sammansyr. Vänten inga romanhändelser! Alltsedan nålsögat paraderade på titelbladet af en af salig Lafontaines kanderade romaner står synålen icke i något sammanhang med det romantiska. Allså beväpnen er med tålamod, om, nemligen något ännu är qvar! Det är stackars Henrika som ber. Hon vill vara så fåordig som möjligt, ty den arbetande behöfver stå väl med hela verlden.

— ”Min far,” dessa voro hennes ord, ”var tapetmålare. Han dog då Herrman och jag ännu voro barn. Min bror är några år äldre än jag. Med vår faders död upphörde det arbete, hvaraf inkomsten allena uppehöll oss. Min mor ämnade låta Herrman lära något handtverk, men han var dertill ännu för ung vid vår fars död. Emedlertid kom han att tillbringa år efter år hemma under väntan att hans fysiska krafter skulle stärkas och någon god plats yppa sig för honom. Han hade härunder mycken frihet och godt tillfälle att sysselsätta sig med hvad han behagade. Ritning blef snart hans uteslutande sysselsättning. Kanske var det hans föredöme, som först väckte de anlag derföre, som naturen äfven tilldelat mig. Jag älskade min bror och inga lekar voro mig kärare än dem jag med honom kunde dela. Knappast såg jag honom taga blyertspennan i hand, förr än jag gjorde detsamma. Först aftecknade vi de bilderstycken vi kommo åt i en gammal biblisk historia. Dess läsning gaf oss snart ämnen till nya kompositioner, som vi tillsammans företogo. Herrman utförde menniskofigurerna, naturscenerna, blixten, det svallande hafvet m. m. Jag tecknade englarne i skyn, på stegen och på jorden. För barnets själ äro de himmelska vännerna inga främlingar, och själen vill gerna utarbeta sig i någon form. En dag då vi tecknat Adam och Eva drifne ur paradiset, och dess ingång bevakad af engelen med svärdet, föreföllo mig de svarta konturstrecken alltför vanliga och dumma på det hvita papperet. Våra stamföräldrars, ja sjelfva den hämnande engelens ansigte hade ju samma färg som himmelen, hvarifrån de dock alla kommit; och denna åter samma färg som jorden, på hvilken de föreställdes. Himmelen borde dock vara blå och jorden grön (tvenne slägt-färger), och menniskor och englar ha röda kinder. En obeskriflig håg fattade mig att få göra dessa distinctioner, och meddelade sig snart till Herrman. Några gamla färgbitar och en pensel, som tillhört vår far uppletades från ett bortglömdt gömställe. Nu färglade Herrman taflan med undantag af engeln, hvilken jag förbehållit mig. Men bland färgerna fanns ingen, som kunde gifva rosor åt kinderna och detta var nödvändigt. Jag pressade saften ur ett törnrosblad, ack! den var — grå. Nu föll mig en lycklig tanke in. I det allerinnersta hörnet af öfversta hyllan i ett högt skåp brukade min mor på en liten flaska förvara berberis saft, med hvilken hon om julen plägade måla våra glacerade tårtor. Nu tänkte jag att denna saft ej skulle göra mindre god effect på englakinderna än på tårtorna; att komma åt den blef således min högsta önskans mål. Min mor var väl ej hemma, men hon hade anförtrott mig sina nycklar och jag kände väl den bland dem, som hörde till skåpet; min mor skulle visserligen icke hafva nekat att uppfylla min önskan om hon varit tillstädes, derföre fann jag ej företaget farligt på egen hand. Skåpet var stort och när dess dörrar voro uppslagne utestängde de nästan all dagern i det lilla rummet från dess enda fönster. Derföre var det nödvändigt, när de måste upplåtas, att genom förstugudörrens öppnande skingra skymningen i rummet och sjelfva skåpets innersta. Jag iakttog detta försigtighetsmått, drog fram ett litet rankigt bord, satte en pall derpå, började mitt stigande i höjden och trodde mig vara min längtans mål nära. De sötsaker och godbitar som förvarades på de lägre hyllorna ådrogo sig ej en gång min uppmärksamhet; det var endast den sura saften med den klara färgen, som kunde tillfredsställa mitt begär. Jag hade med varsam hand undanflyttat de saker som stodo framför saftflaskan, men just som jag triumpherande fattat den, runkade bordet till, jag förlorade jemnvigten och släppte flaskan ur händerna för att fatta i en af hyllorna och såmedelst hindra mig från att falla ned från den höjd der jag stod. Det klingade mot bordkanten, ack, jag tycker mig höra den sorgliga klangen ännu! Krossad i otaliga skärfvor låg den kära flaskan på golfvet, som insög dess saft.”

”Min bror hastade till min hjelp. Min smärta var verkligen stor. Hvarken Herrmans ord eller smekningar kunde trösta mig. Mina snyftningar hotade att qväfva mig, ty barndomens sorg liksom dess glädje är ofta omåttlig fast snart öfvergående. Under det detta tilldrog sig, gingo tvenne herrar genom förstugan, min klagan och mina snyftningar kunde ej undgå att hinna deras öron. Den yngre af dem såg in genom den ännu öppna dörren. Han syntes rörd vid åsynen af min sorg och Herrmans bemödande att stilla den, och han gjorde sig underrättad om orsaken till vår olycka. Vår ensamhet och den tarflighet, som rådde omkring oss kom honom kanske att förmoda, det hans penningar skulle kunna tillfredsställa oss, ty han gaf några sedlar i min hand. Jag kastade dem från mig, de förmådde ej hela den krossade flaskan och mitt krossade hopp.”

”Den unge fremmande kastade ögat på de ritningar, med hvilka min bror var sysselsatt, och som lågo på bordet; de tycktes fästa hans uppmärksamhet; han gjorde sig underrättad, af hvem de voro. Då han hörde det vara af Herrman, bad han honom på fri hand teckna något för honom. En häst i fullt språng stod snart på papperet. Den främmande log och gjorde honom några frågor om hans lefnadsplaner. Påföljande dagen kom han åter och bad att få låna några af Herrmans ritningar. Då han återlemnade dem, sade han min mor, att en mästare, för hvilken han visat dem, trott sig finna att stora ovanliga anlag förförrådde sig i de djerfva, raska dragen. Underrättad derom att vår mors tillgångar ej medgåfvo någon utveckling deråt, tillböd sig den ädle fremmande att dertill lemna några bidrag.”

”Ni skulle ha sett min bror! Hans ungdom, hans nästan qvinligt sköna ansigte, med det uttryck af mildt svärmeri, som gör det så intressant, de broderligt ömma omsorger, han förrådande sitt goda hjerta på mig slösade, då han först ådrog sig främlingens uppmärksamhet, bidrogo visserligen att öka deltagandet för den fallenhet han hos honom upptäckte. I början besökte oss den unge herrn ofta, som det syntes för att se och följa Herrmans framsteg. En gång då han jemfört min brors sednaste arbete med dem han förut på egen hand gjort, drog han upp sin börs och gaf några silfvermynt som en belöning åt Herrman. Min mor visade honom då några af mina små teckningar. Gud, hvad mitt hjerta slog och hur jag begärligt väntade, att den fremmande rike herrn, som visat sig så god mot min bror, äfven skulle lofva mig få lära rita! Men han klappade mig endast på hufvudet och sade: ”Du syr väl ändå snällare?” Och sedan har jag sytt. Engelen vid ingången till paradiset står ännu med bleka kinder och skall alltid så förblifva.”

En suck trängde sig ur Henrikas bröst och hon fortfor: ”Herrman rättfärdigade emedlertid de förhoppningar han väckt. Förändringen i hans lefnadsförhållanden och den uteslutande håg, med hvilken han egnade sig åt konstens öfning, ökade i hemmet omsorgerna och utgifterna för hans lefnadsbehof; och för att kunna uppfylla dessa ansåg sig min mor ej allenast nödsakad till de största inskränkningar för sig sjelf och mig, utan äfven att öka våra inkomster med förtjenst genom arbete. Så fick jag tidigt, mycket tidigt öfva mig i klädsömnad. De ljufva syner som fröjdade min barndoms själ öfvergåfvo mig vid gränsen af dess lustgård, öfver hvilken behofvet af omtanka för bergning alltför hastigt dref mig. Ack, vid bekantskapen med denna är vår barndom förbi som ock vår ålder qvarhåller oss deri!”

”Min brors arbete aflägsnnde honom nästan alldeles från mig. Det var en ny försakelse, men jag arbetade — för honom. Det understöd Herrman af sin unge välgörare erhållit upphörde ett par år efter dennes aflägsnande från staden. Han sade väl vid afskedet att hans far, som qvarstannade, lofvat fortfarande hafva min bror i minne; men alla bevis derpå upphörde snart, och, hur kunde väl vi också våga hoppas att den rike, förnäme mannen skulle tänka på oss. Herrman hade dock nu hunnit så långt, att han kunde förtjena något genom sin talang, och planen att resa, för att utbilda denna, blef resultatet af den första penningens insamlande. Han arbetade så några år med outtröttlig ihärdighet, för att samla medel för dess verkställande. Min mor och jag arbetade lika så för att få medel till hans och vårt dagliga bröd. Han bemärkte ej våra ansträngningar. Han såg, han lefde blott för hoppet att snart i det land, der konsten skönast blomstrar, få se, beundra och nära sin anda af dess herrliga skatter, och sedan kanske sjelf frambära en gåfva i det tempel, på hvars altare endast snillets älsklingar offra. O, när han för mig målade sina svällande förhoppningar, hvad mitt hjerta slog våldsamt! det ville spränga mitt bröst. Äfven deri bodde en ande med oroliga vingar och oändliga begär. Men nödvändigheten band dess flygt och — nålen är min födkrok.”

Henrika tystnade en stund för att stilla den känsla som uppsvallade hos henne. ”Och er bror?” frågade Ida.

”Min bror fullföljde sin plan. För något öfver ett år sedan reste han. Hans tanka var att först någon tid uppehålla sig i Dresden, der han dock ännu vistas. Teckning och komposition äro hans starkaste sidor. Han ådrog sig snart derigenom uppmärksamhet och blef anmodad att mot fördelaktiga villkor utföra åtskilliga arbeten. Då de flesta voro fulländade och öfversända till deras ägare, dog denne. Herrman hade icke nog gällande skriftliga förbindelser, som bestyrkte hans fordran. Hans tid var förspild, hans arbete borta och det lilla kapital han medfört nästan helt och hållit medtaget. Han råkade nu i stort betryck, men han klagade icke för oss, icke för någon. En resande landsman, som upptäckt hans bekymmersamma ställning har underrättat min mor och mig derom. Gud, hvilka bekymmer! Han, vårt hopp, vår kärlek och nu mina drömmars enda ära — lida nöd!”

”Vi arbetade då natt och dag. Min mors ögon blefvo lidande af tårar och sömnad, men hon gaf dem ej hvila; och likväl hur liten, hur otillräcklig var den ökade penning vår möda inbringade? Då en gång, midt på ljusa dagen, när solen såg in genom fönstret och sken öfver vårt arbetsbord, liksom himlen ville gjuta sin välsignelse deröfver och sin glädje inom vår lilla boning, kom en liten flicka och lemnade ett bref i min mors händer. Det innehöll en summa penningar för min bror. Från hvem den kom gaf ej brefvet någon upplysning om, och den lilla budbärerskan kunde ej förråda någon hemlighet, ty hon var stum. Oaktadt brefvets adress omisstagligen var till min mor, tvekade hon i början om verkligen det vore henne ämnadt, och om hon ej borde återsända det, men den lilla okända brefdragerskans hastiga aflägsnande, och den bestämdt antydda meningen med penningarnes ändamål, som blef tydligare ju flere gånger den genomlästes, öfvervunno hennes betänkligheter. Vi föllo på knä och tackade den högste gifvaren. Herrman skulle åter känna sig löst ur behofvens boja, som trycker fantasiens vinge i stoftet; han skulle åter bli fri och — lycklig. Ännu en gåfva har följt på den första och lika stor som den. Från hvem veta vi ännu lika litet, men — Herrmans första välgörare har en längre tid vistats i staden; min mor har sett honom; han har frågat efter min bror. Ser ni, allenast den fina grannlagenheten som ligger deri att hjelpa utan att synas, att förbinda och döda förbindelsen är värd den högsta tacksamhet. I ord skall den alldrig för honom tolkas, men ett bevis derpå äger han och detta skall han icke försmå och ej betrakta utan att fatta dess mening!”

”De sista underrättelserna från min bror voro så lugnande, han hade då erhållit den första summan, och nu är säkert allt åter väl. Lättad nöd gör sinnet friskt, och i det lifvas ljusa, vänliga idéer. Han har åter kommit i verksamhet och hoppas vinst och — ära. Så går mannen, om än genom motgångar och hinder dock till sitt mål, och fäster lätt vid sig deltagande och förhoppningar. Qvinnan deremot — dock ingen gåfva blef henne förgäfves tilldelad. Mina bättre anlag blefvo ju en orsak dertill, att min brors kommo i ljuset. Han blef lycklig, jag blef medlet, hvad mer har qvinnan att begära.”

”Äfven hon har en lycka för sig i upparbetandet af sina egna förmögenheter!” utropade Ida och tryckte den arma Henrika till sitt varma hjerta. ”Var min vän, Låt mig äfven!… blif från i dag mitt sällskap vid mina ritlektioner och dela dem, de skola då få ett nytt intresse. Jag förstår väl, att den mästare jag hittills haft är för litet mästare för dig, men jag skall också förstå att hjelpa det.”

”Fresta mig ej,” sade Henrika, i det hon slet sig ur Idas armar. ”Ert ädelmodiga tillbud, jag känner det, skulle tillintetgöra sömmerskan.”

— ”Och hvad mer!”

— ”Det är dock hon, som föder sin mor och sig. Bröd skulle fela oss.”

— ”Arma!”

— ”Hvarför så? jag har dagligt bröd och det ömma hjertats band, hvad behöfver qvinnan mera?” Ett obeskrifligt vemodigt leende åtföljde dessa ord.

— ”Vi, vanliga qvinnor, väl intet, men du, i hvars själ snillets rena gnista tindrar under en ömhet, som förmår dig till de största försakelser, du behöfver och förtjenar väl ännu mera; en renare atmosfer än hvardagslifvets, för att genom fantasiens synglas skåda ljusgestalterna här ofvan, och en duk och en pensel för att fasthålla de bevingade.”

— ”Tyst, för Guds skuld, stjäl intet hemligheten ur mitt bröst! Låt den slumra ty hvem skulle förstå den utom ni.”

—”Och om jag förstår dig, förstå också mig; blif min vän och vägra ej att mottaga ett ringa understöd för din mor, som ersättning för förlusten af den tid du på ett bättre arbete än klädsömnad kan använda.”

— ”Det är förmycket, det går ej an, jag kan ej mottaga detta!”

— ”Tala ej så! Unna mig nöjet att visa dig samma välvilja, som din bror ej vägrat mottaga af den unge mannen, hvars namn jag ej känner, men hvars lycka jag afundas.”

— ”Hans namn är Bernfels.”

— ”Löjtnant Bernfels?”

— ”Kanske har ni sett honom, och om så är säkert ej glömt honom. Jag var blott tio år då jag såg honom, men alldrig glömmer jag de markerade men ädla och vackra anletsdragen. Han var då nästan endast yngling, knappast tjugo år men stoltheten i hans hållning och det bestämda i hans tal, ingåfvo en respect som endast en mer framskriden ålder plägar uppväcka.”

”Den stolte Bernfels, detta är honom likt; systern bevärdigade han ingen uppmärksam blick,” tänkte Ida vid sig sjelf.