Världsmarknaden/Kap 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 4
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Dobbin vid vårt regemente
Kapitel 6  →


[ 58 ]

FEMTE KAPITLET.
Dobbin vid vårt regemente.

Cuffs strid med Dobbin och den oväntade utgången av denna kamp skall länge ihågkommas av envar, som erhöll sin uppfostran i doktor Swishtails ryktbara skola. Den senare ynglingen (som plägade kallas Se-opp-Dobbin och Maka-dig-Dobbin och vid många andra namn, som antydde barnsligt förakt) var den lugnaste, klumpigaste och, efter vad det tycktes, trögaste och enfaldigaste av alla doktor Swishtails unga herrar. Hans far var en kryddkrämare i city, och det förljöds, att sonen var antagen i doktor Swishtails skola enligt det så kallade ömsesidighetssystemet (det vill säga, att utgifterna för hans kost och undervisning betalades av fadern i varor, men icke i pengar) och han stod där — nästan längst ned i skolan — i sina trånga ruggiga korderojsbyxor och dito jacka, genom vilkas sömmar hans stora, tjocka knotor med våld ville tränga sig ut — såsom representanten för så och så många skålpund te, ljus, socker, såpa, sviskon (av vilka en högst ringa del användes till etablissemangets puddingar) och andra förnödenheter. En förfärlig dag var det för unga Dobbin, då en av gossarna i skolan, som hade sprungit till staden i en hemlig expedition för att "skaffa" karameller och korv, utanför doktorns port fick sikte på vagnen från Dobbin och Rudge, speceri- och delikatesshandlare, Thames Street, London, avlämnande en laddning av de varor, med vilka firman handlade,

Efter den betan hade Dobbin aldrig någon frid eller ro. — Halloh, Dobbin! kunde en skalk ropa, det står goda nyheter att läsa i tidningarna. Sockret stiger, min gosse! En annan kunde uppställa såsom räkneexempel: — Om [ 59 ]ett skålpund fårtalgljus kostar sju och en halv pence, hur mycket måste då Dobbin kosta? och ett skratt följde från hela kretsen av unga skälmar, underlärare och hela tutten, vilka ganska riktigt ansågo, att minuthandel är ett skamligt och skymfligt yrke, förtjänt av alla verkliga gentlemäns hån och förakt.

— Din far är bara en köpman, Osborne! sade Dobbin enskilt till den lille gosse, som hade nedkallat denna storm över hans huvud, varpå denne senare helt stolt genmälte: — Min far är en gentleman och har eget ekipage! och mr William Dobbin drog sig undan till ett avlägset uthus borta vid lekplatsen, där han tillbragte en halv lovdag i den bittraste sorg och bedrövelse. Vilken ibland oss är det väl, som icke erinrar sig dylika stunder av bitter, bitter, barnslig sorg? Vilken känner orättvisan så djupt, vilken skyggar så för en skymf, vilken har en så livlig känsla av oförrätt och en så glödande tacksamhet för godhet och vänlighet som en högsint gosse? Och hur många av dessa finkänsliga själar förnedrar, bortstöter, torterar man icke för ett fattigt räkneexempel och en smula ömklig krämarelatin?

Nu var William Dobbin på grund av sin oförmåga att inhämta de första elementen av ovannämnda språk, så som de framställas i den underbara bok, som kallas latinska grammatikan, tvungen att stanna bland de allra nedersta av doktor Swishtails lärjungar och blev ständigt förödmjukad av små gossar med röda anleten och barnförkläden, då han marscherade upp med den lägre klassen, en jätte bland dem, med sin nedslagna, slöa blick, sin hundörade elementarbok och sina snäva, korderojsbyxor. Alla, både hög och låg, drevo gäck med honom. De sydde ihop de där korderojsplaggen, så trånga de än voro; de skuro av sadelgjordarna i hans säng; de slog omkull bord och bänkar, för att han skulle skrubba skinnet av sina ben på dem, vilket han också aldrig underlät att göra. De sände honom paket, vilka, då de öppnades, befunnos innehålla fädernesåpan och ljusen. Det fanns icke någon så liten pys, att han icke drev och gycklade med Dobbin, [ 60 ]och denne bar allting tåligt och var stum och djupt olycklig.

Cuff däremot var den Swishtailska skolans store chef och dandy. Han smugglade in vin; han slogs med stadspojkarna. Ett par små klippare plägade anlända på lördagen för att han skulle få rida hem. Inne i sitt rum hade han sina kragstövlar, i vilka han plägade gå på jakt under fridagarna. Han hade varit på teatern, kände de förnämsta aktörernas förtjänster och föredrog mr Kean framför mr Kemble. Han kunde kläcka fram fyrtio latinska verser på en timme; han kunde skriva fransk vers, och vad allt annat visste och kunde han icke? Det påstods, att själva doktorn var rädd för honom.

Cuff, skolans obestridde konung, härskade över sina undersåtar och tyranniserade dem med lysande överlägsenhet. Den ene blankade hans skor, den andre rostade hans bröd; andra fångade upp och gåvo honom bollarna under kricketspelet hela sommaraftnar i ända. "Fikon" var den gosse han mest föraktade och med vilken han följaktligen knappast någonsin nedlät sig att sällskapa, ehuru han ständigt okvädade och hånade honom.

En dag hade de båda unga herrarna haft en tvist i enrum. Fikon satt allena i klassen och svettades med ett brev till hemmet, då Cuff trädde in och bad honom gå bort i något ärende, som sannolikt rörde tårtor och bakelser.

— Jag kan inte, sade Dobbin, jag måste sluta mitt brev.

Kan du inte? sade Cuff, i det han lade vantarna på den nämnda episteln, i vilken många ord voro utstrukna och många orätt stavade, och varpå han hade offrat Gud vet hur mycken möda och tankeansträngning och hur många tårar, ty den stackars gossen skrev till sin mor, som höll av honom, ehuru hon bara var en kryddkrämares hustru och bodde i ett rum åt gården vid Thames Street. Du kan inte, säger du? Jag skulle bra gärna vilja veta varför. Kan du inte skriva till mamma Fikon i morgon?

[ 61 ]— Var inte otidig! sade Dobbin i det han i stark sinnesrörelse reste sig upp från bänken.

— Nå, sir, vill ni gå? frågade skolans tupp.

— Lägg tillbaka brevet! genmälte Dobbin. Ingen gentleman läser andras brev.

— Ännu en gång, vill du gå? sade den andre.

— Nej, det vill jag inte. Slå inte hit bara, för då dänger jag liv och anda ur dig! skrek Dobbin och sprang fram och fattade ett bläckhorn av bly och såg så vild ut, att mr Cuff hejdade sig, vek ned sina rockärmar igen, stoppade händerna i sina fickor och avlägsnade sig med ett hånlöje. Sedan dess inlät han sig icke vidare med kryddkrämarens son ehuru vi måste göra honom den rättvisan, att han alltid talade med förakt om mr Dobbin på hans bak.

Någon tid efter detta samtal hände det, att mr Cuff en solig eftermiddag befann sig i närheten av stackars William Dobbin, som låg under ett träd på lekplatsen, stavande sig fram i ett exemplar av sin älsklingsbok, Tusen och en natt, som han hade med sig — avlägsnad från hela den övriga skolan, som skötte sina olika nöjen och lekar, alldeles ensam och nästan lycklig. Om folk bara ville lämna barnen åt sig själva; om lärare ville upphöra att bråka med dem; om föräldrar icke ville envisas med att leda deras tankar och behärska deras känslor — dessa känslor och tankar, som utgöra en hemlighet för alla (ty hur mycket känna ni och jag varandra, våra barn, våra föräldrar eller våra grannar, och hur vida vackrare och heligare äro icke enligt all sannolikhet den stackars gosses eller flickas tankar, vilken ni styr, än denne slöe och av världen fördärvade persons, som styr honom eller henne?) — om, säger jag, föräldrar och lärare ville lämna sina barn litet mera åt sig själva, skulle detta åstadkomma bra liten skada, ehuru möjligen en mindre kvantitet grammatika skulle bli inlärd.

Nåväl, William Dobbin hade för ögonblicket glömt hela världen och var borta med sjöfararen Sindbad i Diamantdalen eller med prins Vad-han-nu-heter och feen [ 62 ]Peribanou i den där förtjusande grottan, där prinsen träffade henne och dit vi alla bra gärna skulle vilja göra en tur — då gälla skri, som av en liten gråtande gosse, väckte honom upp ur hans angenäma drömmar, och då han nu såg upp, fick han se Cuff framför sig, stående och bearbetande en liten pojke.

Det var samme pojke, som hade skvallrat om kryddkrämarens forvagn, men Dobbin var icke långsint och hyste allra minst groll emot de unga och små.

— Hur vågade du slå sönder buteljen? sade Cuff till den lille pojkkyttaren, i det han svängde en gul kricketkäpp över honom.

Pojken hade blivit tillsagd att stiga över muren kring lekplatsen (på ett utvalt ställe, där glasskärvorna voro undanröjda från murkanten och hål gjorda i muren för att underlätta klättringen), att springa en fjärdedels mil, att köpa ett kvarter punsch på kredit, att trotsa alla doktorns uteliggande spioner och klättra tillbaka in på lekplatsen, vid utförandet varav hans fot hade sluntit, buteljen blivit sönderslagen och punschen utspilld och hans byxor skadade, och han trädde fram för sin principal såsom en mycket brottslig och skälvande syndare, ehuru han var fullkomligt oskyldig.

— Hur vågar du gå och slå sönder den, du lilla drummel och tjuv? sade Cuff. Jag är säker om att du drack ur punschen och nu låtsar som om buteljen hade gått sönder av sig själv. Räck fram handen!

Ned kom käppstumpen med ett tungt slag på barnets hand. Ett kvidande följde. Dobbin såg upp. Feen Peribanou hade flytt in i den innersta grottan med prins Ahmed; fågeln Roc hade fört bort Sindbad ur Diamantdalen, så att han icke längre var i sikte, och där låg nu det vardagliga livet framför den hederlige William, och en stor pojke piskade en liten utan någon orsak.

— Räck fram den andra handen! röt Cuff åt sin lille skolkamrat, vars ansikte var förvridet av smärta. Dobbin ryckte till och samlade sig i sina trånga kläder.

— Där har du, din lille rackare! skrek mr Cuff, och [ 63 ]ned kom käppstumpen ännu en gång på barnets hand. Bliven icke rädda, mina damer, varje gosse i en offentlig skola har betett sig på samma sätt. Edra barn skola enligt all sannolikhet komma att handla så och bliva så behandlade. Ned kom käppstumpen igen, och Dobbin rusade upp.

Jag kan inte säga vilken hans bevekelsegrund var. Tortyr är lika mycket tillåten i en offentlig skola som knutpiskan är det i Ryssland. Det skulle snart sagt vara opassande att sätta sig emot den. Måhända uppreste sig Dobbins enfaldiga själ emot utövandet av ett dylikt tyranni, eller kanske hade han i sitt hjärta en liten törst efter hämnd och längtade att mäta sig med denne lysande översittare och tyrann, som på platsen njöt all ära och ståt, för vilken fanorna fladdrade, trummorna virvlade och posterna saluterade. Vilken hans bevekelsegrund än må ha varit, så rusade han nu emellertid upp och ropade:

— Håll upp, Cuff! Misshandla inte gossen vidare, eller…

— Eller vad? frågade Cuff helt förvånad över detta avbrott. Räck fram din hand, ditt lilla odjur!

— Eller ska jag ge dig ett kok stryk, vars make du ännu aldrig smakat! sade Dobbin till svar på den första delen av Cuffs yttrande, och lille Osborne såg, gråtande och snyftande, upp med undran och förvåning, då han fick se denne sällsamme kämpe plötsligt träda fram för att försvara honom, medan Cuffs förvåning knappast var mindre stor. Tänk er vår salig George III, då han hörde talas om de nordamerikanska koloniernas uppror, tänk er den övermodige Goliat, då den lille David trädde fram och ville mäta sig med honom, och ni skall kunna göra er en föreställning om Reginald Cuffs känslor, då denna utmaning framställdes till honom.

— Efter lektionstimmen! sade han efter ett ögonblicks tystnad och en blick, som om han velat säga: Sätt upp ditt testamente och meddela under mellantiden åt dina vänner dina sista önskningar.

[ 64 ]— Som du behagar! sade Dobbin. Du måste bli min sekundant, Osborne.

— Ja, om du nödvändigt vill, svarade lille Osborne, ty som ni vet hade hans pappa ett eget ekipage, och han nästan blygdes över sin kämpe.

Ja, när stundens timme slog, nästan skämdes han att säga: — Ge på honom, Fikon! Och icke en enda av de andra gossarna uttalade detta uppmaningsrop under de första två eller tre varven av denna ryktbara knytnävsstrid, vid vars början den vetenskapligt instuderade Cuff, med ett föraktfullt leende på sitt ansikte och lika livlig och glad som om han varit på en bal, gav motståndaren sina modiga slängar och tre gånger fällde denne olycklige kämpe till marken. Vid varje sådant fall hördes ett hurrarop, och envar längtade efter den äran att få böja knä för segraren.

— Jag tycker vad jag ska få smörj, när det här är förbi! tänkte unge Osborne, i det han hjälpte upp sin riddare. Det är bäst att du ger dig, sade han till Dobbin. Jag fick bara litet smörj, Fikon, och som du vet, är jag van vid det.

Men Fikon, vars alla lemmar skälvde och vars näsborrar flämtade av raseri, sköt sin lille sekundant åt sidan och började det fjärde nappataget.

Som han icke på minsta sätt visste, hur han skulle parera de slag, som måttades åt honom, och Cuff de föregående gångerna hade börjat anfallet, utan att någonsin ge sin fiende tid att slå till, beslöt nu Fikon, att han denna gång själv skulle börja anfallet, och som han var vänsterhänt, satte han följaktligen sin vänstra arm i rörelse och slog till ett par gånger av alla sina krafter — en gång på mr Cuffs vänstra öga och en gång på hans vackra romerska näsa.

Denna gång stupade Cuff till de kringståendes stora förvåning.

— Förbaska mig, bra träffat! sade lille Osborne med en kännares min, i det han klappade sin kämpe på axeln. Ge på honom med vänstra handen, Fikon, min gosse!

[ 65 ]Fikons vänstra hand anställde en förfärlig lek under hela den övriga striden. Cuff stupade varenda gång. Vid det sjätte varvet var det nästan lika många gossar som ropade: — Ge på honom, Fikon! som det var gossar som ropade: — Ge på honom, Cuff! Vid det tolfte varvet var den senare kämpen nästan alldeles ifrån sig och hade förlorat all själsnärvaro och förmåga av anfall eller försvar. Fikon var däremot lugn som en kväkare. Hans ansikte var alldeles vitt, hans vidöppna ögon lyste med en klar glans, och ett stort sår på hans underläpp blödde betydligt; allt detta gav denne unge man ett vilt och spöklikt utseende, som kanske slog många av åskådarna med häpnad. Icke desto mindre beredde sig hans oförskräckte motståndare till att börja striden för den trettonde gången.

Om jag hade en Napiers penna eller kunde skildra så som sporttidningen Bells Life, skulle jag gärna vilja på ett passande sätt beskriva denna strid. Det var gardets sista attack (det vill säga, det skulle ha varit det, om nämligen striden vid Waterloo ännu hade ägt rum), det var Neys kolonn angripande La Haye Saintes kulle, med tiotusen glimmande bajonetter och tjugu högt uppburna örnar — det var stridsropet från de biffätande engelsmännen, då de rusade ned utför kullen för att famna sin fiende med stridens vilda armar — med andra ord, Cuff trädde fram full av mod, men helt vacklande och svag, och kryddkrämarsonen dängde som vanligt sin vänstra näve mot sin fiendes näsa och fällde honom för sista gången till marken.

— Jag tror, att det där ska vara nog åt honom! sade Fikon, då hans motståndare föll så ledigt ned på gräsmattan, som jag har sett Jack Spots' boll plumsa ned i en biljardblus, och ett faktum är, att då tiden för en ny dust var inne, kunde eller ville icke mr Reginald Cuff resa sig upp igen.

Och nu uppgåvo alla gossarna ett sådant hurrarop för Fikon, att man kunnat tro, att han under hela striden hade varit deras favoritkämpe, och så att det genast [ 66 ]lockade doktor Swishtail ut ur hans arbetsrum, nyfiken att få veta anledningen till detta oväsen. Han hotade naturligtvis att ge Fikon ett duktigt kok stryk, men Cuff, som nu hade kommit sig igen och höll på att tvätta sina sår, reste sig upp och sade:

— Det var mitt fel, sir, och inte Fikons — inte Dobbins, ville jag säga. Jag var elak mot en liten gosse, och han gav mig vad jag hade förtjänat — genom vilket högsinta tal han icke endast räddade sin besegrare från en bastonad, utan även återvann allt sitt inflytande på kamraterna, vilket hans nederlag nära nog hade berövat honom.

Unge Osborne skrev hem till sina föräldrar och meddelade en skildring av händelsen, vilken epistel hade följande lydelse:

Sugarcane House, Richmond, i mars 18…

"Bästa Mamma!

Jag hoppas du är frisk och rask. Jag skulle bli mycket tacksam, om du ville sända mig en kaka och fem shillings. Här har varit en strid mellan Cuff och Dobbin. Cuff var, som du vet, skolans Tupp. De fäktade tretton varv, och Cuff fick smörj. Cuff är därför nu bara Andra Tuppen. Striden var för min skull. Cuff rappade upp mig för att jag slog sönder en butelj punsch, och Fikon ville inte tillåta det. Vi kalla honom Fikon därför att hans far är kryddkrämare, och som han slogs för mig, tror jag att du bör köpa ditt socker och té hos hans pappa. Cuff far hem varje lördag, men kan inte göra det nu, för han har 2 blåa ögon. Han har en vit ponny, som kommer och hämtar honom och en ridknekt i livré på ett rödbrunt sto. Jag önskar att min pappa ville låta mig få en ponny och jag är

Mammas lydige son
George Sedley Osborne.

P. S. Min hälsning till lilla Malla. Jag har klippt henne en vagn av papp."

[ 67 ]På grund av Dobbins seger steg denne betydligt i sina skolkamraters aktning, och namnet Fikon, som hade varit ett slags föraktligt tillmäle, blev nu ett så aktningsbjudande och populärt binamn som något annat, som användes i skolan.

— När allt kommer omkring, är det ändå inte hans fel, att hans far är en kryddkrämare, sade George Osborne, vilken, ehuru en liten parvel, åtnjöt stor popularitet bland den Swishtailska ungdomen, och hans åsikt omfattades med stort bifall. Det förklarades vara simpelt att göra narr av Dobbin för denna hans tillfälliga härkomst. "Gamle Fikon" blev ett uttryck av vänskap och tillgivenhet, och den där falske och smilande underläraren gjorde icke längre narr av honom.

Och Dobbins sinne livades till följd av dessa förändrade förhållanden. Han gjorde underbara framsteg i de kunskaper, som skolan meddelade. Själva den stolte Cuff, över vars nedlåtenhet Dobbin endast kunde rodna och undra, hjälpte honom med hans latinska verser, gav honom lektioner under lovtimmarna, förde honom triumferande från småbarnens klass till de medelstoras och skaffade honom även där en ganska god plats. Det upptäcktes, att ehuru han hade svårt för att inhämta klassisk lärdom, hade han däremot ett ovanligt kvickt huvud för matematik. Till allas belåtenhet gick han förbi tredje klassen i algebra och fick ett franskt premium vid den offentliga midsommarsexamen. Ni skulle ha sett hans mors ansikte, då Telemaque (denna förtjusande roman) överlämnades åt honom av doktorn i åsynen av hela skolan och föräldrarna och åhörarna, med särskild påskrift: Till William Dobbin! Alla gossarna klappade händerna till tecken av bifall och deltagande. Vem kan väl beskriva, hur han rodnade och snubblade, hur tafatt han betedde sig och hur många fötter han till hälften krossade under det han begav sig tillbaka till sin plats? Gamle Dobbin, hans far, som nu för första gången kände aktning för honom, gav honom offentligt två guinéer, varav han spenderade största delen på ett [ 68 ]litet kalas åt hela skolan, och efter ferierna kom han tillbaka i frack.

Dobbin var en alltför blygsam yngling för att antaga, att denna lyckliga förändring i alla hans förhållanden härrörde från hans egen högsinta och manliga sinnesriktning, utan föredrog, till följd av någon egensinnighet, att uteslutande härleda sin lycka och framgång från den lille George Osbornes bistånd och välvilja, varför han också från detta ögonblick ägnade honom en sådan kärlek och tillgivenhet, som man endast finner hos barn — en sådan tillgivenhet, som vi i den förtjusande sagoboken läsa att den tölpaktige Orson hyste för den lysande unge Valentine, hans besegrare. Redan innan de voro bekanta, hade han i tysthet beundrat Osborne; nu var han hans dräng, hans hund, hans trogne tjänare Fredag. Han trodde Osborne äga varje fullkomlighet, vara den vackraste, den modigaste, den arbetsammaste, den mest intelligente och mest högsinte bland alla gossar som Gud skapat. Han delade sina pengar med honom och köpte honom otaliga presenter av knivar, pennfodral, gyllene pitschaft, karameller, små sångfåglar och romantiska böcker med stora kolorerade planscher, föreställande riddare och rövare, och i vilka man vanligen kunde läsa påskrifter till George Sedley Osborne, esq., från hans tillgivne vän William Dobbin — vilka tecken till hyllning George mottog mycket nådigt, såsom det anstod hans överlägsna förtjänster.

Då löjtnant Osborne kom till Russell Square den dag då besöket i Vauxhalln skulle ske, sade han därför till damerna:

— Jag hoppas, mrs Sedley, att ni har plats vid bordet, ty jag har bett Dobbin vid vårt regemente att komma och äta middag här och följa med oss till Vauxhalln. Han är nästan lika blyg som Josef.

— Blyg! Bah! sade den tjocke herrn och kastade en segrande blick på miss Sharp.

— Det är han — men du är ojämförligt mera graciös, Sedley, tillade Osborne skrattande. Jag träffade honom [ 69 ]hos Bedfords, då jag gick dit för att söka dig, och jag berättade honom, att Amalia hade kommit hem och att vi allasammans ämnade bege oss ut på en liten aftonförlustelse samt att mrs Sedley hade förlåtit att han slog sönder punschbålen vid det där barnkalaset. Kommer ni ihåg den där katastrofen för sju år sedan, mrs Sedley?

— Ja, och punschen for ut över mrs Flamingos röda sidenklänning, sade den godlynta mrs Sedley. En sådan tafatt och tölpaktig varelse han var! Hans systrar äro för övrigt inte stort mera graciösa. Lady Dobbin var förliden afton i Highbury med tre av dem, och, mina vänner, vilka ansikten!

— Rådmannen är visst bra rik, inte sant? sade Osborne skalkaktigt. Tror ni inte att en av döttrarna skulle bli ett gott kap för mig, mrs Sedley?

— Ni narraktiga varelse! Jag skulle just vilja veta, vem som skulle vilja ha er med ert gula ansikte!

— Mitt ansikte skulle vara gult! Vänta bara till dess ni får se Dobbin. Han har tre gånger haft gula febern, två gånger i Nassau och en gång på S:t Kitts.

— Å, ert ansikte är alldeles tillräckligt gult åt oss, inte sant, Malla? sade mrs Sedley, vid vilket tal miss Amalia endast log och rodnade, och då hon betraktade mr George Osbornes bleka, intressanta ansikte och dessa vackra, svarta, knollriga, glänsande polisonger, vilka den unge herrn själv betraktade med mycket stort välbehag, tänkte hon i sitt lilla hjärta, att det, vare sig i Hans Majestäts armé eller i hela vida världen, bestämt icke fanns ett sådant ansikte och en sådan hjälte.

— Jag frågar inte efter kapten Dobbins hy eller hans tafatthet, sade hon. Jag skall alltid tycka om honom! och hennes lilla skäl var, att han var Georges vän och kämpe.

— Det finns inte en hyggligare karl i hela armén, sade Osborne, och inte heller en bättre officer, ehuru han visserligen inte är någon Adonis.

Därvid tittade han bort mot spegeln med stor naivitet och mötte i detsamma miss Sharps blick, som skarpt fixerade honom, varvid han rodnade litet och Rebecka [ 70 ]tänkte i sitt hjärta: — Aha, min vackra herre! Nu tror jag att jag vet vad ni går för! — den lilla listiga häxan!

Då Amalia denna afton kom trippande ned i salongen i en vit muslinsklänning, förberedd till att göra erövringar i Vauxhalln, sjungande som en lärka och frisk som en ros, kom en mycket lång, tafatt herre med stora händer och fötter och stora öron, som ännu tydligare framträdde till följd av det tätt avklippta svarta håret, samt klädd i den tidens ohyggliga galonerade rock och trekantiga hatt fram emot henne och gjorde för henne en av de klumpigaste bugningar, som någonsin gjorts av någon dödlig.

Denne herre var ingen annan än kapten William Dobbin vid Hans Majestäts ***infanteriregemente, som återkom från gula febern i Västindien, dit tjänsten hade kallat hans regemente, medan så många av hans tappra kamrater skördade ära och rykte på Pyreneiska halvön.

Han hade anlänt med en så blyg och sakta knackning på porten, att damerna icke hade hört den där uppe, ty i annat fall kan man vara säker om att miss Amalia aldrig skulle ha varit nog djärv att komma sjungande in i rummet. Så som det nu var, trängde den ljuva, friska lilla rösten raka vägen in i kaptenens hjärta och stannade där. Då hon räckte fram sin hand åt honom, dröjde han ett ögonblick innan han tog den i sin och tänkte för sig själv: — Är det möjligt? Är ni den lilla flicka jag erinrar mig i den lilla ljusröda klänningen, för en så kort tid sedan — den där kvällen, då jag stjälpte omkull bålen, strax efter sedan min utnämning stod att läsa i tidningen? Är ni den lilla flicka, som George Osborne sade att han skulle gifta sig med? Vilken blomstrande ung varelse ni tycks vara, och vilket pris har inte den skälmen erövrat sig! Allt detta tänkte han, innan han fattade Amalias framsträckta hand och därvid tappade sin trekantiga hatt.

Ehuru hans historia, sedan han lämnade skolan intill det ögonblick, då vi åter ha det nöjet sammanträffa med honom, icke blivit utförligt berättad, torde den dock vara tillräckligt antydd för den skarpsinnige läsaren genom det [ 71 ]samtal, som vi strax ovan meddelade. Dobbin, den föraktade kryddkrämaren, var nu rådman Dobbin, och rådman Dobbin var överste vid stadens lätta kavalleri, som brann av militärisk iver att motstå den franska invasionen. Överste Dobbins kår, vid vilken gamle mr Osborne själv endast var en obetydlig korpral, hade blivit mönstrad av kungen och hertigen av York, och översten och rådmannen hade blivit dubbad till riddare. Hans son hade gått in vid armén, och unge Osborne trädde kort därefter in vid samma regemente. De hade tjänat i Västindien och Kanada. Deras regemente hade alldeles nyss kommit hem, och Dobbins tillgivenhet för George Osborne var lika varm och högsinnad nu, som då de voro skolgossar.

Dessa hedervärda personer slogo sig ned vid middagsbordet och talade om krig och ära, om Bonaparte och lord Wellington och det sista tidningsnumret. I dessa ryktbara dagar hade varje tidningsnummer en seger att förkunna, och de båda tappra unga männen längtade att få se sina egna namn på den ärorika listan och förbannade sitt olycksöde att tillhöra ett regemente, som hade varit berövat möjligheten att utmärka sig på ärans fält. Miss Sharp blev helt livad av denna utsökta konversation, men miss Amalia skälvde och kände sig helt svag då hon hörde den. Mr Josef berättade åtskilliga av sina tigerjakthistorier, avslutade berättelsen om miss Cutler och Lance, doktorn, hjälpte Rebecka till allt möjligt vid bordet och mumsade och drack av alla krafter.

Han sprang fram för att med den mest hjärtemördande grace öppna dörren för damerna, då de drogo sig tillbaka, och när han därefter kom tillbaka till bordet, fyllde han i åt sig det ena glaset claret efter det andra och sväljde det med nervös häftighet.

— Han dricker mod i kroppen på sig! viskade Osborne till Dobbin, och slutligen anlände timmen för uppbrottet jämte vagnen, som skulle föra dem till Vauxhalln.