Världsmarknaden/Kap 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 5
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Vauxhalln
Kapitel 7  →


[ 72 ]

SJÄTTE KAPITLET.
Vauxhalln.

Jag vet att den ton, jag här anslår, är tämligen matt (ehuru åtskilliga hemska kapitel inom kort äro i antågande) och måste be den välvilliga läsaren att lägga på minnet, att vi här för närvarande endast tala om en börsspekulants familj vid Russell Square, som promenerar, frukosterar och dinerar eller samtalar och kurtiserar så som folk gör i det vanliga livet, och utan en enda passionerad och underbar händelse för att beteckna det framsteg, som deras kärleksförhållande gör. Själva huvudknuten är denna: Osborne, som är kär i Amalia, har bjudit en gammal vän till middagen och till Vauxhalln, Josef Sedley är kär i Rebecka. Skall han gifta sig med henne? Detta är den huvudfråga, som nu föreligger. Vi skulle emellertid ha kunnat behandla vårt ämne på det "gentila", eller på det romantiska eller på det burleska sättet. Antag, att vi hade förlagt scenen till Grosvenor Square, med samma äventyr — skulle icke då somligt folk ha lyssnat ivrigt? Antag att vi hade visat hur lord Josef Sedley förälskade sig och hur markisen av Osborne blev förtjust i lady Amalia, med hertigens, hennes ädle faders fulla samtycke, eller att vi i stället för det superfint gentila hade valt det riktigt låga och simpla och beskrivit vad som försiggick i mrs Sedleys kök — hur svarte Sambo var kär i kokerskan (såsom han i själva verket även var) och hur han för hennes skull utkämpade en strid med kusken; hur pojken, som skurade knivarna överraskades med att stjäla en halv fårbog och hur miss Sedleys kammarjungfru nekade att gå till vila utan få ett vaxljus att lysa sig med! Sådana [ 73 ]händelser torde vara skapade att uppväcka mycket glatt och muntert skratt och att anses representera scener ur "livet". Eller om vi tvärtom hade valt det förfärliga och av den nya kammarjungfruns älskare gjort en inbrottstjuv till yrket, som bryter sig in i huset med sitt band, mördar svarta Sambo vid hans herres fötter och för bort Amalia i hennes nattdräkt för att icke släppa henne lös förrän i tredje delen — då skulle vi lätt ha gjort ihop en berättelse av nervspännande intresse, vars passionerade kapitel läsaren skulle ha slukat med flämtande iver. Föreställ er, att detta kapitel hade haft denna överskrift:

“Det nattliga anfallet”.

Natten var mörk och vild — molnen svarta — svarta — bläcksvarta. Den rasande stormen ryckte skorstenarna från taken på de gamla husen och sände takpannorna virvlande och smattrande genom de öde gatorna. Ingen enda själ vågade att trotsa denna storm — brandvakterna togo sin tillflykt in i sina kurar, dit det piskande regnet följde dem — där den dundrande och rasslande åskviggen slog ned och dräpte dem — en hade på detta sätt blivit dödad mittemot hittebarnshuset. En svedd kappa, en spräckt lykta, en av blixten splittrad hillebard — detta var allt som återstod av den raske Will Steadfast. En hyrkuskdräng hade i Southampton Row blivit av stormen nedvräkt från sin kuskbock och slungad — varthän? Ack, stormvinden nämner intet om sitt offers öde, med undantag av hans avskedsskri, då han fördes bort på dess vingar! Förfärliga natt! Det var mörkt, beckmörkt; ingen måne, nej, nej, ingen måne. Icke en stjärna. Icke ens en liten matt, tindrande, enslig stjärna! Det hade varit en sådan tidigt på aftonen, men denna visade rysande sitt anlete endast för ett ögonblick på den svarta himmelen och drog sig åter tillbaka.

— Ett, tu, tre! Detta är signalen, som Svarta Masken hade kommit överens om.

— Är det ni, herre? sade en röst inne från gården.

— Håll muggan på er! sade Svarta Masken med en [ 74 ]förfärlig ed. Den här vägen gossar! Om de skrika, så fram med edra tjuringar och kittla dem! Se efter silverskåpet, Blowser. Du, Mark, går och tar vara på gubbens penningskrin, och jag — tillade han med lägre, men förfärlig röst — jag ska ta vara på Amalia!

En djup tystnad uppstod.

— Ha! sade Svarta Masken. Var det där knäppningen av hanen på en pistol…

Eller antag att vi begagnade den eleganta rosenvattenstilen.

Markisen av Osborne har just nu avsänt sin petit tigre med en billet-doux till lady Amalia.

Den förtjusande varelsen har erhållit den av sin femme de chambre, mademoiselle Anastasie.

Den käre markisen! Vilken älskvärd artighet! Hans härlighets biljett innehåller den efterlängtade bjudningen till D— House.

— Vem är den där utmärkt vackra flickan? sade den semillante prins G—rge av C—mbr—dge i ett palats i Piccadilly samma afton, dit han nyss hade anlänt från den griljerade logen på operan. Min bäste Sedley, i alla kärleksgudars namn, presentera mig för henne!

— Hennes namn, monseigneur, sade lord Josef med en värdig bugning, är Sedley.

Vous avez alors un bien beau nom, sade den unge prinsen, i det han helt förtretad svängde sig om på klacken och trampade i detsamma på foten en gammal herre, som stod bakom, i djup beundran av den sköna lady Amalia.

Trente mille tonnerres! ropade offret, vridande sig i l'agonie du moment.

— Jag ber ers nåd tusen gånger om förlåtelse! sade den unge vildhjärnan och böjde djupt sina fagra lockar. Han hade trampat tidevarvets store härförare på tårna!

— Å, för tusan! ropade den unge prinsen till en lång adelsman med godmodigt utseende, vars anletsdrag vittnade om att Cavendishernas blod rann i hans ådror. Ett ord med er! Önskar ni ännu sälja ert diamanthalsband?

[ 75 ]— Jag har redan sålt det för tvåhundrafemtiotusen pund till furst Esterhazy här.

Und das war gar nicht theuer, potztausend! utbrast den furstlige ungraren… etc. etc. etc…

Sålunda sen I, mina damer, hur denna berättelse kunde ha blivit skriven, om författaren hade så velat, ty sanningen att säga, är han just precis lika mycket bekant med Newgatefängelset som med vår vördade aristokratis palatser och har skådat yttersidan av dem båda. Men som jag icke förstår tjuvnästenas språk eller sätt eller den mångtungiga konversation, som enligt de fashionabla romanerna användes av "tonens" ledare, så måste vi, med er tillåtelse, blygsamt fortsätta vår medelväg bland de scener och personligheter, med vilka vi äro mest förtrogna. Kort sagt, detta kapitel om Vauxhalln skulle utan ovanstående lilla undersökning ha blivit så förskräckligt kort, att det knappast förtjänat titeln av ett kapitel. Och likväl är det ett kapitel, och det till på köpet ett ganska viktigt. Finns det icke små kapitel i vars och ens liv, vilka synas betyda ingenting, men likväl utöva inflytande på hela den övriga historien?

Låtom oss därför stiga in i vagnen tillsammans med sällskapet från Russell Square och begiva oss till Vauxhalln. Det är endast mellan Josef och miss Sharp, vilka sitta på framsätet, som vi möjligen kunna få rum, ty på den motsatta sitsen sitter mr Osborne inklämd mellan kapten Dobbin och Amalia.

Envar inne i vagnen var av den åsikt, att Josef skulle komma att föreslå miss Sharp att bli mrs Sedley. Föräldrarna därhemma hade redan i all tysthet funnit sig i arrangemanget, ehuru, oss emellan sagt, den gamle mr Sedley hyste för sin son en känsla, som nära nog gränsade till förakt. Han sade, att han var fåfäng, självisk, lat och veklig. Han kunde icke tåla hans miner och later såsom en man på modet och gapskrattade åt hans skrävelaktiga historier.

— Jag ska lämna honom hälften av min förmögenhet, sade han till sin hustru, och för övrigt lär han väl inte [ 76 ]själv vara barfotad, men som jag är fullt säker om att han, ifall du och jag och hans syster skulle dö i morgon, skulle säga: "Å, kors bevare mig!" och äta sin middag lika gott som vanligt, ämnar jag inte bekymra mig om honom. Må han gifta sig med vem han vill. Det rör mig inte.

Amalia å sin sida var däremot, såsom det anstod en ung kvinna med hennes förstånd och temperament, riktigt entusiastisk för partiet. En eller två gånger hade Josef varit på vippen att meddela henne någonting mycket viktigt, varåt hon var särdeles villig att låna sitt öra, men den tjocke herrn kunde icke förmå sig att yppa sin stora hemlighet och till sin systers stora missräkning drog han endast en djup suck och avlägsnade sig åter.

Denna hemlighet tjänade till att hålla Amalias milda bröst i en ständig orolig svallning. Om hon icke talade med Rebecka, rörande det ömma ämnet, tog hon igen skadan medelst långa och förtroliga samtal med hushållerskan, mrs Blenkinsop, som gav några lätta vinkar åt kammarjungfrun, som torde ha lösligen meddelat det åt köksan, vilken utan tvivel meddelade nyheten åt alla familjens leverantörer, så att mr Josefs giftermål nu diskuterades av en hel hop personer inom Russell Square-världen.

Det var naturligtvis mrs Sedleys åsikt, att hennes son skulle förnedra sig genom giftermål med en artists dotter.

— Men, herregud, kära fru, yttrade mrs Blenkinsop, vi voro ju själva bara kryddkrämare, då vi gifte oss med mr Sedley, som var skrivare åt en börsmäklare, och vi hade inte femhundra pund och äro likväl nu rika nog.

Amalia instämde även helt och hållet i denna åsikt, för vilken den godhjärtade mrs Sedley så småningom även blev vunnen. Mr Sedley var, såsom vi veta, fullkomligt neutral.

— Må Josef gifta sig med vem han vill, sade han, det rör mig inte. Den där flickan har ingen förmögenhet och på samma sätt var det även med min hustru. Hon tycks ha ett gott lynne och ett gott huvud och ska kanske komma att hålla honom i styr. Bättre att vi få henne, min [ 77 ]vän, än en svart mrs Sedley och ett dussin mahognyfärgade barnbarn.

Allt syntes sålunda gestalta sig till Rebeckas förmån. Hon tog Josefs arm såsom en helt naturlig sak, då de gingo ned till middagen, hon hade suttit bredvid honom på kuskbocken på hans öppna vagn (och en bra väldig kusk var han, då han satt där, lugn och stadig i full gala och körande sina grållar), och ehuru ingen sade ett ord rörande giftermålsfrågan, tycktes likväl envar taga den för avgjord. Det enda, som fattades, var frieriet, och ack, hur djupt kände icke nu Rebecka saknaden av en mor — en, huld, öm mor, som kunde ha gjort upp saken på tio minuter och under loppet av ett litet förtroligt samtal skulle ha avlockat den unge mannens blyga läppar den intressanta bekännelsen!

Sådan var sakernas ställning, då vagnen for över Westminsterbron.

Sällskapet anlände i rättan tid till ort och ställe. Då den majestätiske Josef steg ut ur det knakande åkdonet, hurrade folkhopen för den fete herrn, som rodnade och såg helt stor och mäktig ut, i det han vandrade framåt med Rebecka under armen. George tog naturligtvis vård om Amalia, som såg så lycklig ut som ett rosenträd i solsken.

— Hör nu, Dobbin, sade George, se efter schalarna och de övriga sakerna, så är du bra hygglig.

Och medan han sålunda vandrade av, med Amalia vid armen, och Josef trängde sig genom porten in i trädgården, med Rebecka vid sin sida, nöjde sig den hederlige Dobbin med att giva sin arm åt schalarna och vid ingången betala för hela sällskapet.

Han vandrade helt blygsamt bakom dem, emedan han icke ville störa dem. Om Rebecka och Josef bekymrade han sig icke för ett öre, men han ansåg Amalia värdig självaste den lysande George Osborne, och då han såg det intagande paret vandra framåt gångarna, till den unga flickans undran och förtjusning, betraktade han hennes okonstlade sällhet med ett slags faderligt nöje. Måhända [ 78 ]kände han, att han skulle tyckt om att ha någonting vid sin arm utom schalarna (folket skrattade då det såg den tafatte unge officeren gå och bära denna kvinnliga börda), men William Dobbin var föga fallen för några slags själviska beräkningar, och så länge hans vän hade roligt, kunde han naturligtvis icke vara misslynt. Och sanningen är den, att kapten Dobbin icke fäste den ringaste uppmärksamhet vid någon av alla Vauxhallns fröjder och förluster; vid de hundratusen extra lampor, vilka alltid voro tända; vid fiolspelarna i trekantiga hattar, som spelade förtjusande melodier under det förgyllda musselskalet mitt i trädgården; vid sångarna av både komiska och sentimentala ballader, vilka där tjusade örat; vid de lantliga danserna, som utfördes av kraftigt byggda stadsbarn av båda könen under hoppande och stampande och gälla skratt; vid signalen, som förkunnade att madame Saqui skulle vandra högt upp i skyn på en slak lina; vid eremiten, som alltid satt i det illuminerade eremitaget; vid de mörka gångarna, som voro så gynnsamma för älskandes möten och samtal; vid ölkannorna, som buros omkring av personer i luggslitna gamla livréer; vid de glimmande paviljongerna, i vilka de matfriska gästerna låtsade äta skivor av en nästan osynlig skinka; ja, icke ens vid den blide Simpson, detta slags leende idiot, vilken, efter vad jag förmodar, även den tiden presiderade över platsen.

Kapten Dobbin gick omkring med Amalias vita kaschimirschal, och sedan han stått och lyssnat under det förgyllda musselskalet, medan mrs Salmon utförde slaget vid Borodino (en vild kantat mot den korsikanske uppkomlingen, som nyligen hade lidit sina motgångar i Ryssland), sökte han att gnola efter den, under det han vandrade framåt, men fann att han gnolade den melodi, som Amalia Sedley sjöng i trappan, då hon kom ned till middagen.

Han brast ut i skratt åt sig själv, ty sanningen att säga, kunde han icke sjunga bättre än en uggla.

Det förstås av sig självt, att våra unga personer, som [ 79 ]bildade tvenne par, gjorde de mest högtidliga löften att hålla tillsammans under aftonens lopp, och att de tio minuter därefter voro skilda åt. Partier i Vauxhalln skildes alltid åt, men det var endast för att åter mötas vid supétiden, då de kunde språka om sina ömsesidiga äventyr under mellantiden.

Vilka voro mr Osbornes och miss Amalias äventyr? Detta är en hemlighet. Endast en sak är viss, den att de voro fullkomligt lyckliga och buro sig mycket städat åt, och som de under de sista femton åren hade haft för vana att alltemellanåt vara tillsammans, så erbjöd deras mellan fyra ögon icke någon särskild nyhet.

Men då miss Rebecka Sharp och hennes tjocke följeslagare förirrade sig i en enslig gång, där det icke fanns över fem tjog par till, som förirrat sig på samma sätt, kände båda, att situationen var ytterligt öm och kritisk, och nu eller aldrig, tänkte miss Sharp, var ögonblicket inne till att framkalla den förklaring, som skälvde på mr Sedleys blyga läppar. De hade nyss förut varit inne i Moskvapanoramat, där en rå bängel hade trampat miss Sharp på foten och fått henne att med ett litet skrik falla tillbaka i mr Sedleys armar, och denna lilla tilldragelse ökade denne herres ömhet och självförtroende till den grad, att han berättade henne åtskilliga av sina favorithistorier från Indien omigen för åtminstone den sjätte gången.

— Ack, vad jag bra gärna skulle vilja se Indien! sade Rebecka.

— Skulle ni verkligen? sade Josef med en hjärterörande ömhet och ämnade otvivelaktigt besvara denna listiga fråga med en ännu ömmare (ty han pustade och flämtade väldeligen, och Rebeckas hand, som var placerad nära hans hjärta, kunde räkna de feberaktiga slagen av detta organ), då, o, hur retsamt! klockan ringde till fyrverkeriet och ett starkt knuffande och skuffande och springande uppstod, och dessa intressanta älskande voro tvungna att följa med strömmen.

Kapten Dobbin hyste åtskilliga tankar på att förena [ 80 ]sig med sällskapet vid supén, helst han just icke fann Vauxhallns förströelse så särdeles livande, men han vandrade två gånger framför den paviljong, där de nu förenade paren hade mötts, och ingen lade märke till honom. Det var dukat åt fyra. De båda paren pratade helt glatt och muntert, och Dobbin visste, att han var så totalt förgäten, som om han aldrig hade funnits till i denna världen.

— Jag skulle endast bli till överlopps, sade kaptenen för sig själv, i det han betraktade dem med en viss nedslagenhet. Jag gör bäst i att gå och språka med eremiten.

Därmed strövade han av bort från människosorlet och bullret och slamret vid banketten in i den mörka gång, vid vars slut den välbekante papperemiten levde. Detta var just icke så synnerligt roligt för Dobbin — och jag har själv av egen erfarenhet funnit, att en av de sorgligaste förlustelser, en ungkarl kan företaga sig, är att ensam besöka Vauxhalln.

De båda paren voro särdeles glada och belåtna i sin paviljong, där den mest förtjusande och förtroliga konversation ägde rum. Josef var nu i all sin glans och kommenderade kyparna med stort majestät. Han tillagade salladen och slog upp champagnen och skar kycklingarna och åt och drack lejonparten av förfriskningarna på bordet. Slutligen yrkade han på att man skulle taga in en bål punsch, eftersom alla människor drucko punsch i Vauxhalln.

— Kypare! en bål punsch!

Den där punschbålen var roten och upphovet till hela denna historia. Och varför icke en bål lika gärna som något annat? Var icke en bål blåsyra upphovet till att den fagra Rosamunda gick ur världen? Var icke en vinbål upphovet till Alexander den stores hädanfärd, eller påstår åtminstone icke doktor Lempriere detta? På samma sätt utövade denna punschbål sitt inflytande på huvudpersonernas öde i den "roman utan någon hjälte", vilken vi nu hålla på att berätta. Den utövade sitt in[ 81 ]flytande på deras liv, ehuru de flesta av dem icke smakade en droppe därav.

De unga damerna drucko icke av den, Osborne kunde icke med den, och följaktligen drack Josef, den tjocke gurmanden, ur hela innehållet i bålen, och följden därav blev en livlighet, som till en början var förvånande, men som slutligen blev nästan pinsam, ty han pratade och skrattade så högt, att han samlade tjogtals lyssnare omkring paviljongen, till stort obehag för det oskyldiga sällskapet där inne, och då han därefter företog sig att sjunga en sång (vilket han gjorde med denna sentimentala falsetton, som är egendomlig för herrar i rusigt tillstånd), lockade han snart sagt bort dem, som hade samlat sig omkring sångarna under det förgyllda musselskalet, och erhöll en hel hop applåder av sina åhörare.

— Bravo, Tjockis! sade en. Da capo, Daniel Lambert! sade en annan. Vilken präktig figur för en spänd lina! utbrast en tredje skalk, till damernas outsägliga förskräckelse och mr Osbornes stora vrede och förtrytelse.

— För Guds skull, låt oss stiga upp och gå, Josef! ropade denne herre, och de unga damerna reste sig upp.

— Vänta, min allra som sötaste, sötaste sötnos! ropade Josef, som nu var djärv som ett lejon, och slog sin arm kring Rebeckas liv. Rebecka ryckte förskräckt till, men kunde icke göra sig lös från hans arm. Skrattet utanför fördubblades. Josef fortfor att dricka och kurtisera och sjunga, och vinkande och viftande nådigt med sitt glas åt sitt auditorium, uppmanade han alla och envar att komma och smaka på hans punsch.

Mr Osborne var just på vippen att ge en örfil åt en herre i kragstövlar, som ämnade antaga denna inbjudning, och en allmän uppståndelse syntes vara oundviklig, då till all lycka en herre vid namn Dobbin, som hade promenerat i trädgården, vandrade upp till paviljongen.

— Bort med er, edra drumlar! sade denne herre och knuffade undan åtskilliga av hopen, som genast försvann vid åsynen av hans trekantiga hatt och bistra uppsyn, och [ 82 ]därefter trädde han in i paviljongen i ett mycket uppskakat tillstånd.

— Var i Herrans namn har du varit, Dobbin? sade Osborne och tog den vita kaschmirschalen från sin väns arm och svepte den omkring Amalia. Du måste nu göra nytta och taga vård om Josef här, medan jag för damerna till vagnen.

Josef ville stiga upp för att blanda sig i saken, men en enda knuff av Osbornes finger sände honom pustande och flämtande tillbaka ned igen, och löjtnanten var nu i stånd att föra damerna i säkerhet. Josef kastade slängkyssar åt dem, i det de avlägsnade sig och hickade: Gud signe er! Gud signe er! Därefter fattade han kapten Dobbins hand och meddelade denne herre hemligheten av sin kärlek, medan heta tårar runno utför hans feta kinder. Han tillbad den flicka, som just nu hade gått; han visste att han genom sitt uppförande hade krossat hennes hjärta; han skulle gifta sig med henne en följande morgon i S:t Georgeskyrkan; han skulle gå och knacka upp ärkebiskopen av Canterbury i Lambeth, ja, min själ skulle han inte det, för att allt skulle vara i ordning, och handlande i enlighet med denna vink, förmådde Dobbin honom helt listigt att lämna trädgården för att skynda till Lambethpalatset, men då de väl kommit ut genom porten, satte han honom helt ledigt upp i en hyrvagn, som avlevererade honom välbehållen vid hans bostad.

George Osborne å sin sida förde flickorna lyckligt och väl hem, och då porten tillslutits efter dem och han gick över Russell Square, skrattade han så, att han gjorde brandvakten högeligen förvånad. Amalia såg helt bedrövad på sin vän, under det de gingo upp till sig, och kysste henne och gick till sängs utan vidare samtal.

— Han måste nödvändigt fria i morgon! tänkte Rebecka. Han kallade mig fyra gånger sin själs älskling och tryckte min hand i Amalias närvaro. Han måste nödvändigt fria i morgon.

Detsamma tänkte även Amalia, och jag misstänker, att hon därjämte tänkte på den klänning hon skulle bära [ 83 ]såsom brudtärna och på de presenter hon skulle giva sin söta lilla svägerska samt på en följande ceremoni, där hon kanske själv skulle komma att spela huvudrollen ec. etc. etc.

Ack, ni okunniga unga varelser, hur föga känna ni icke verkan av punsch och hur den kan martera en människas huvud på morgonkvisten! Själv kan jag av egen erfarenhet påstå och försäkra, att det icke finnes någon huvudvärk i hela världen lik den, som förorsakas av Vauxhallspunsch. Ehuru tjugu år sedan dess förflutit, kan jag ännu erinra mig följden av två glas — två vinglas! — icke mera än två, det bedyrar jag på mitt hedersord! — och Josef Sedley, som hade en leveråkomma, hade förtärt nära ett helt stop av denna avskyvärda blandning.

Denna följande morgon, på vilken Rebecka trodde, att hennes lyckas dag skulle randas, fann Sedley kvidande av smärtor, vilka pennan vägrar att skildra. Sodavatten var då ännu icke uppfunnet. Svagdricka — skall man väl tro det? — var den enda dryck, med vilken olyckliga manspersoner lindrade den feber, som den föregående nattens dryckeslag hade framkallat. George Osborne fann för detta skatteindrivaren i Boggley Wollah ligga kvidande på sin soffa med denna milda dryck framför sig. Dobbin var redan hos honom, vänligt pysslande med sin patient från den föregående kvällen. De båda officerarna betraktade den slagne dryckeshjälten, sneglade därefter på varandra och utbytte de ohyggligaste sympatetiska grin. Till och med själva Sedleys betjänt, den högtidligaste och mest städade herre, som hade en begravningsentreprenörs stumhet och värdighet, kunde knappast hålla sina anletsdrag i ordning, då han såg på sin olycklige husbonde.

— Mr Sedley var ovanligt vild i går kväll, sir, viskade han i förtroende till Osborne, då denne gick uppför trappan. Han ville nödvändigt slåss med hyrkuskdrängen, och kapten var tvungen att bära honom uppför trapporna i sina armar, alldeles som ett barn.

Ett ögonblickligt leende flög över mr Brushs anlete, då [ 84 ]han yttrade dessa ord, men i nästa ögonblick återfick det sitt vanliga outgrundligt djupa lugn, i det han slog upp salongsdörren och anmälde "mr Hosbin".

— Hur står det till, Sedley? började denne unge skalk, sedan han betraktat sitt offer. Inga ben brutna, vasa? Det är en hyrkuskdräng där nere, med ett blått öga och ett ombundet huvud, som svär på att han ska stämma dig.

— Vad för slag? Stämma? frågade Sedley med matt röst.

— För att du piskade upp honom i går kväll — gjorde han inte, Dobbin? Du klämde till som en hel karl. Brandvakten förklarar, att han aldrig sett en karl stupa så blixtsnabbt. Fråga Dobbin!

— Ni slogs verkligen med kusken, sade kapten Dobbin, och var tusan så morsk och stridslysten av er.

— Och den där karlen med vita rocken ute i Vauxhalln sedan! Hur Josef gav på honom, och hur fruntimren skreko! Det gjorde mig verkligen riktigt gott att se dig. Jag trodde, att ni civila inte hade något riktigt mod eller ruter i kroppen på er, men min själ om jag vill komma i din väg, när du fått litet i näsan, Josef.

— Jag tror, att jag verkligen är förfärlig, när jag väl en gång kommer i taget, klagade Josef från soffan och gjorde en så bedrövlig och så löjlig min, att kaptenens hövlighet icke längre förmådde dämpa hans skrattlystnad, och han och Osborne brusto ut i ett skallande gapskratt.

Osborne begagnade skonslöst sitt övertag. Han ansåg Josef för en mes och en stackare. Han hade inom sig övervägt den svävande frågan om giftermål mellan Josef och Rebecka och var just icke så förbålt belåten med att en medlem av den familj, med vilken han, löjtnant Osborne, skulle komma att bli befryndad, tänkte på att begå en mesallians med en simpel varelse — en liten guvernant, som ville komma sig upp i världen.

Du slåss, din arma stackare? sade Osborne. Du förfärlig! Du kunde ju inte ens stå för dig själv och fick alla människor i Vauxhalln att skratta åt dig, ehuru du [ 85 ]själv grät dina modiga tårar. Du var beskänkt, Josef. Kommer du inte ihåg att du sjöng en sång?

— En vad för slag?

— En sentimental sång och kallade Rosa, Rebecka eller vad hon heter, Amalias lilla vän — din allra sötaste, sötaste sötnos?

Och den obarmhärtige unge mannen fattade Dobbins hand och spelade om scenen, till den ursprunglige aktörens fasa och förskräckelse, trots Dobbins godhjärtade böner att han skulle skona honom.

— Varför skulle jag skona honom? svarade Osborne på sin väns föreställningar, då de lämnade patienten under hans läkares, doktor Gollops vård. Vad tusan har han för rättighet att taga på sig en beskyddarmin och göra oss till ett åtlöje i Vauxhalln? Vem är väl den där lilla skolflickan, som gör söta miner åt honom och kurtiserar honom? Familjen är, fördöme mig, simpel nog ändå utan henne. En guvernant kan visst vara mycket bra, men jag skulle helst vilja ha en dam till min svägerska. Jag hyser visserligen liberala åsikter, men jag har en passande stolthet och känner min ställning — må hon också känna sin. Och jag vill förödmjuka den tjocke, skrävlande naboben och hindra honom från att göra sig till en ännu större narr, än han redan är. Det var därför jag bad honom att taga sig till vara, så att hon inte skulle taga ut stämning på honom för brutet äktenskapslöfte.

— Jag förmodar att du vet bäst, sade Dobbin, ehuru tämligen tveksamt. Du var ständigt en tory, och din familj är en av de äldsta i England, men…

— Kom och hälsa på flickorna och kurtisera själv miss Sharp, avbröt löjtnanten här sin vän, men kapten Dobbin vägrade att följa löjtnanten på hans dagliga besök hos de unga damerna vid Russell Square.

Då Osborne gick från Holborn nedåt Southampton Row, skrattade han, då han i det Sedleyska huset fick se två huvuden på utkik i två olika våningar.

— Syster Anna är i vakttornet, men ingen kommer, sade han skrattande till Amalia och därefter beskrev han [ 86 ]under oupphörligt skratt och i de mest löjliga ordalag för miss Sedley det ömkliga tillstånd, vari hennes bror befann sig.

— Jag tycker, att det är bra grymt av dig att skratta, George, sade hon och såg helt olycklig ut, men George skrattade endast så mycket mera åt hennes ömkliga och nedslagna min och fortfor att anse hela detta skämt i högsta grad muntert och underhållande, och då miss Sharp kom ned, gycklade han helt livligt med henne i anledning av den verkan, som hennes behag hade utövat på den tjocke civilisten.

— Ack, miss Sharp, om ni bara kunde se honom denna morgon, sade han, hur han ligger och kvider i sin blommiga nattrock och vänder sig på soffan! Om ni bara hade sett honom räcka ut tungan åt Gollop, apotekaren!

— Vilken menar ni? sade miss Sharp.

— Vilken? Å, kapten Dobbin naturligtvis, mot vilken vi, i förbigående sagt, voro så artiga förliden afton.

— Vi voro verkligen bra ovänliga emot honom, sade Amalia och rodnade betydligt. Jag — jag glömde honom alldeles.

— Naturligtvis gjorde du det, sade Osborne, ännu alltjämt skrattande. Man kan väl inte alltid tänka på Dobbin heller, min bästa Amalia. Kan man, miss Sharp?

— Med undantag av då han slog omkull vinglaset vid middagen, sade miss Sharp med en stolt min och en knyck på nacken, har jag inte skänkt kapten Dobbins tillvaro en enda tanke.

— Det är bra, miss Sharp, det ska jag tala om för honom, sade Osborne, och under det han talade, började miss Sharp få en känsla av misstroende och hat till denne unge officer, som var fullkomligt okunnig om att han hade ingivit en sådan.

— Jag tror, att den där tar sig friheten att göra narr av mig! tänkte Rebecka. Har han förlöjligat mig inför Josef? Har han skrämt honom? Kanske kommer han inte? Och ett töcken lade sig över hennes ögon, och hennes hjärta klappade våldsamt.

[ 87 ]— Ni skämtar då alltid! sade hon och log så oskyldigt hon kunde. Skämta på, mr Osborne, jag har ju ändå ingen som försvarar mig! och då han nu avlägsnade sig, och Amalia betraktade honom med förebrående blickar, kände George Osborne ett litet manligt samvetskval över att han hade visat denna hjälplösa varelse en onyttig ovänlighet.

— Min bästa Amalia, sade han, du är verkligen alltför god av dig. Du känner inte världen, men det gör jag, och din lilla vän måste lära sig att fatta sin ställning.

— Tror du inte att Josef tänker…

— Sannerligen, min söta vän, jag det vet. Kanhända och kanhända inte. Jag känner inte hans tankar. Jag vet bara, att han är en högst löjligt fåfäng och inbilsk herre och försatte min söta lilla flicka i en högst plågsam och löjlig ställning i går kväll. Min allra som sötaste, sötaste sötnos! Och därmed skrattade han igen och det så komiskt, att Amalia skrattade med.

Josef visade sig icke på hela dagen, men detta förorsakade icke Amalia någon oro, ty den lilla intrigmakerskan hade sänt sin page, mr Sambos adjutant, till mr Josefs bostad för att be om någon bok, som han hade lovat henne, och fråga hur det var med honom, och Josefs betjänt, mr Brush, hade svarat, att hans herre var sjuk och låg till sängs och hade doktorn hos sig. Han kommer nog i morgon, tänkte hon, men hade icke mod att yttra ett enda ord i detta ämne till Rebecka, vilken icke heller hänsyftade därpå under hela aftonen.

Men då de båda unga damerna den följande dagen sutto i soffan och låtsade arbeta eller skriva brev eller läsa romaner, trädde Sambo in i rummet med sin vanliga förbindliga grinmin, med ett paket under armen och ett brev på en bricka.

— Brev från mr Josef, miss, sade Sambo.

Hur Amalia darrade, då hon öppnade det!

Det lydde sålunda:

[ 88 ]

"Bästa Amalia!

Jag sänder dig Det Fader- och Moderlösa barnet i Skogen. Jag var för mycket sjuk för att komma i går. Jag reser i dag till Cheltenham. Var god och ursäkta mig, om du kan, hos den älskvärda miss Sharp för mitt uppförande i Vauxhalln och bed henne förlåta och glömma varje ord, som jag möjligen kan ha yttrat under inflytande av den olyckliga supén. Så snart jag hämtat mig — ty min hälsa är mycket svårt angripen — reser jag till Skottland på några månader och förbliver

Din tillgivne broder,
Josef Sedley."

Detta var dödsdomen. Allt var förbi. Amalia vågade icke se på Rebeckas bleka ansikte och brinnande ögon, utan lade brevet i sin väns knä och steg upp och gick upp till sig och lättade sitt lilla hjärta med tårar.

Hushållerskan, mrs Blenkinsop, sökte inom kort upp henne därstädes för att trösta henne, och på hennes axel grät Amalia förtroligt och kände sig helt lättad därav.

— Tag det inte så hårt, miss. Jag ville inte gärna säga er det, men ingen av oss här i huset har kunnat med henne, utom i början. Jag såg henne med egna ögon stå och läsa er mammas brev, och Pinner säger, att hon alltid går och luktar i ert juvelskrin och i edra lådor och i vars och ens lådor, och att hon bestämt vet att hon stoppat ert vita skärp i sin kappsäck.

— Jag gav henne det! jag gav henne det! sade Amalia.

Detta ändrade emellertid icke miss Blenkinsops åsikt om miss Sharp.

— Jag tror aldrig de där guvernanterna mer än jämt, Pinner, anmärkte hon till pigan. De taga sig förnäma miner, kantänka, och vilja spela fina damer, fastän deras lön inte är större än din eller min.

Det blev nu klart för envar i huset, undantagandes stackars Amalia, att Rebecka måste resa, och hög och låg (alltjämt med detta enda undantag) kom överens om, att detta borde ske så fort som möjligt. Vår goda flicka [ 89 ]rannsakade alla sina lådor, skåp, redikyler och nipperaskar — mönstrade alla sina klänningar, kragar, band, spetsar, silkesstrumpor och andra grannlåter — utväljande det och det, för att därav göra en liten hög åt Rebecka. Därefter gick hon till sin pappa, den frikostige, engelske köpmannen, som hade lovat att giva henne så många guinéer, som hon var år gammal — och bad den gamle herrn giva de där pengarna åt den kära Rebecka, som måste behöva dem, medan hon själv däremot icke behövde någonting.

Hon förmådde även George Osborne att giva sitt bidrag, och som han var en så frikostig ung man som någon i hela armén, gick han med stort nöje och köpte henne den bästa hatt och spens, som kunde köpas för pengar.

— Det här är Georges present till dig, snälla Rebecka! sade Amalia, helt stolt över den ask, i vilken dessa skänker lågo. En sådan smak han har! Ingen kan jämföras med honom!

— Nej, ingen! svarade Rebecka. Så tacksam jag är för hans godhet! Men i sitt hjärta tänkte hon: Det var George Osborne, som hindrade mitt giftermål! och så älskade hon George Osborne därefter.

Hon vidtog sina anstalter för avresan med mycket sinneslugn och mottog alla den goda, lilla Amalias skänker, efter just jämt så mycken tvekan och motstånd, som anständigheten fordrade. Naturligtvis lovade hon mrs Sedley evig tacksamhet, men trängde sig just icke så synnerligt på den goda frun, som var helt besvärad och tydligen önskade att undvika henne. Hon kysste mr Sedleys hand, då denne skänkte henne börsen med de omnämnda guinéerna, och bad om tillåtelse att för framtiden få betrakta honom såsom sin gode, gode vän och beskyddare. Hennes sätt var så rörande, att han var på väg att ge henne en anvisning på ytterligare tjugu pund, men behärskade likväl sina känslor; vagnen väntade på att föra honom bort till middag, och därför avlägsnade han sig med ett: Gud välsigne er, min unga vän! Kom [ 90 ]ihåg att ni alltid kommer hit, då ni kommer till staden… James, kör till stadshuset!

Slutligen kom avskedet från Amalia, över vilken tavla jag ämnar kasta en slöja. Men efter en scen, i vilken den ena handlade på fullt allvar och den andra spelade ypperligt — sedan de ömmaste smekningar, de mest rörande tårar, luktvattenflaskan och några hjärtats bästa känslor hade tagits i anspråk — skildes Rebecka och Amalia, i det den förra lovade att älska sin vän evigt, evigt, evigt.