Världsmarknaden/Kap 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 28
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Brüssel
Kapitel 30  →


[ 391 ]

TJUGUNIONDE KAPITLET.
Brüssel.

Mr Josef hade hyrt sig ett par hästar för sin kalesch, och med dessa djur och den eleganta londonvagnen gjorde han en rätt ståtlig figur på promenaderna i och omkring Brüssel. George köpte sig en häst för sina privata ritter, och han och kapten Dobbin plägade ofta följa den vagn, i vilken Josef och hans syster dagligen gjorde utfärder. De foro denna dag ut i parken för sin vanliga förlustelse, och där visade sig nu Georges anmärkning rörande Rawdon Crawleys och hans hustrus ankomst vara fullkomligt riktig. Mittibland en liten trupp ryttare, bestående av några bland Brüssels förnämsta personligheter, syntes Rebecka i en den allra som vackraste och mest åtsittande riddräkt, sittande på en vacker liten arab, som hon red utmärkt (hon hade nämligen lärt sig denna konst på Drottningens Crawley, där baroneten, mr Fox och Rawdon själv hade givit henne många lektioner) och vid sidan av den käcke och ridderlige general Tufto.

— Nå, min själ är det inte hertigen själv! ropade majorskan O'Dowd till Josef, som började att rodna ända över öronen, och den där på fuxen är lord Uxbridge. Så elegant han ser ut! Min bror Molloy Malony och han likna varandra alldeles som två bär!

Rebecka red icke fram till vagnen, men så snart hon märkte att hennes gamla vän och bekanta Amalia satt i den, hälsade hon med ett artigt ord och ett leende och kysste och skakade fingrarna helt lekfullt åt det håll, där vagnen var. Därefter återtog hon sitt samtal med general Tufto, som frågade henne vem den där korpulente officeren med guldranden kring mössan var, varpå Becky [ 392 ]svarade, att han var en ämbetsman i ostindiska kompaniets tjänst. Mr Rawdon Crawley red ut från sitt sällskap och kom fram och skakade hjärtligt hand med Amalia och sade till Josef: — Nå, hur står det till, min gubbe lilla? och stirrade på mrs O'Dowds ansikte och svarta tuppfjädrar, till dess hon började tro, att hon gjort en erövring i honom.

George, som hade blivit ett litet stycke efter, kom nu ridande fram i sällskap med Dobbin, och de vidrörde sina mössor för de höga personerna, bland vilka Osborne genast märkte mr Crawley. Han var helt förtjust över att se Rawdon luta sig förtroligt ned över hans vagn och tala med Amalia och mötte adjutantens hjärtliga hälsning med mer än motsvarande värme. Nickningarna mellan Rawdon och Dobbin hörde till antalet av de allra svagaste hövlighetsbevis.

Crawley berättade George att de i sällskap med general. Tufto bodde i hôtel du Parc, och Osborne hade sin vän att lova, att han så fort som möjligt skulle komma till hans eget residens.

— Jag beklagar att jag inte kunde träffa er för tre dagar sedan, sade George. Jag hade en middag — en ganska fin tillställning. Lord Bareacres och hans grevinna och fröken Blanche voro nog artiga att äta middag med oss — jag önskar att vi hade fått se er med.

Sedan Osborne sålunda hade låtit sin vän känna hans anspråk på att vara en fin och elegant världsman, skildes han från Rawdon, som följde den höga ryttarskaran nedåt en allé, genom vilken den galopperade bort, medan George och Dobbin återtogo sina platser på var sin sida av Amalias vagn.

— Så bra hertigen såg ut! anmärkte mrs O'Dowd. Wellesleys och Maloneys äro besläktade, men naturligtvis kan stackars jag aldrig drömma om att presentera mig själv, förrän hans nåd anser lämpligt att erinra sig vårt familjeband.

— Han är en stor krigare, sade Josef, som nu kände sig vida mera obesvärad, då den store mannen var borta. [ 393 ]Har det väl någonsin stått ett sådant slag som det vid Salamanca? Eller vad säger ni, Dobbin? Men var var det han lärde sin konst? Jo, i Indien, min gubbe lilla. De indiska rörskogarna äro en skola för en general, märk mina ord. För övrigt kände jag honom själv, mrs O'Dowd; vi dansade båda samma afton i Dumdum med miss Cutler, dotter till Cutler vid artilleriet och en satans vacker flicka.

Åsynen av de höga och förnäma personerna utgjorde samtalsämnet under hela promenaden och vid middagen och ända till dess tiden var inne för dem allasammans att begiva sig till operan.

Det var nästan alldeles som i gamla England. Huset var fullt av bekanta engelska ansikten och de toaletter, för vilka de engelska damerna så länge varit berömda. Mrs O'Dowd var icke den minst lysande ibland dem, och hon hade en lock i pannan och hade ett garnityr av irländska diamanter och Cairngormstenar,[1] som i hennes tanke överstrålade all den övriga grannlåten. Hennes närvaro plägade vålla Osborne svåra kval, men hon skulle nödvändigt följa med vid alla de lustpartier, till vilka hon hörde att hennes unga vänner ämnade sig, och kunde aldrig för ett ögonblick komma på den tanken, att de icke voro förtjusta över hennes sällskap.

— Hon har varit dig nyttig, min vän, sade George till sin hustru, vilken han utan samvetsbetänkligheter kunde lämna åt sig själv, då hon hade detta sällskap, men vilken välsignad sak är det inte att Rebecka anlänt; du får nu henne till vän och sällskap, så att vi hemma bli kvitt den där fördömda irländskan.

Härpå svarade Amalia varken ja eller nej, och hur kunna vi väl veta vilka hennes tankar voro?

Mrs O'Dowd tyckte att anblicken av operahuset i Brüssel icke föreföll så vacker som teatern vid Fishamble Street i Dublin, utom att den franska musiken i hennes tanke alls icke kunde jämföras med hennes fosterlands [ 394 ]melodier. Hon undfägnade sina vänner med dessa och andra omdömen, uttalade med tämligen högljudd röst, och viftade sig med en stor rasslande solfjäder med den mest ståtliga självbelåtenhet..

— Vilken är det där underbara fruntimret vid Amalias sida, söta Rawdon? sade en dam i en loge på motsatta sidan (vilken, alltid artig mot sin man mellan fyra ögon, var ännu mera öm mot honom i andras närvaro). Ser du inte den där varelsen med den där gula pladaskan i turbanen och en röd sidenklänning och ett stort guldur?

— Bredvid det där vackra lilla fruntimret i vitt? frågade en medelålders herre, som satt vid den frågande damens sida, med flera ordensband i sitt knapphål och åtskilliga undervästar samt en hög, vit halsduk, som tycktes nära att strypa honom.

— Det vackra, vitklädda fruntimret är Amalia, general. Ni märker då genast alla de vackra fruntimren, ni stygga människa.

— Nej, på min ära, inte mer än en enda i hela världen! sade generalen helt förtjust, och damen gav honom en smäll med en stor bukett, som hon höll i handen.

— Nå, min själ och gud är det inte han! utbrast mrs O'Dowd, och det är just precis samma bukett som han köpte på torget! Och då Rebecka, sedan hon uppfångat sin väns blick, ännu en gång utförde den där lilla handkyssningsoperationen, besvarade majorskan, som tog denna artighet åt sig själv, hälsningen med ett nådigt leende, som drev den stackars Dobbin huvudstupa ut ur logen för att storskratta för sig själv.

Vid aktens slut var George i ett ögonblick ute ur logen och stod just på väg att gå och göra Rebecka sin uppvaktning i hennes loge. Han mötte emellertid Crawley i korridoren, där de växlade några ord rörande de sista fjorton dagarnas händelser.

— Ni fick väl edra pengar ordentligt på min växel? sade George med en slipad min.

— Ja, mycket riktigt, min gosse, svarade Rawdon, Ska [ 395 ]bli mig ett nöje att ge er revansch. Na, har gubben givit med sig?

— Inte ännu, sade George, men han kommer att göra det. För övrigt har jag litet pengar själv på mödernet. Nå, hur är det med tanten, har hon veknat ännu?

— Hon skickade mig tjugu pund, den fördömda gamla snålvargen. Nå, när skola vi träffas? Generalen dinerar ute om tisdag. Kan ni komma på tisdagen? Hör nu, laga att Sedley rakar av sig sina mustascher. Vad tusan menar en civil med att gå med mustascher och med de där löjliga snörena på rocken? Men kom ihåg att ni söker komma om tisdag!

Och så bar det av med Rawdon i sällskap med två eleganta unga herrar, vilka, liksom han själv, tillhörde en generals stab.

George var just icke så synnerligt belåten med att bli bjuden till middag just precis på den dag, då generalen icke åt middag hemma.

— Jag tänker gå och uppvakta er hustru, sade han, varpå Rawdon svarade: — Hm, som ni behagar! och såg helt sur ut, varvid de båda unga officerarna växlade listiga blickar. George skildes ifrån dem och struttade nedåt korridoren till generalens loge, vars nummer han noga hade tagit reda på.

— Stig in! sade en klar liten röst, och vår vän befann sig i närvaro av Rebecka, som sprang upp och klappade händerna och höll ut dem båda åt George, så förtjust var hon över att få se honom. Generalen med sina ordensband i knapphålet stirrade på den nykomne med en butter pannryckning, som om han velat säga: vem fan är ni?

— Min bäste kapten George, ropade lilla Rebecka i full extas, så snällt av er att komma hit! Generalen och jag sutto och hade tråkigt på tu man hand. General, det här är min kapten George, om vilken ni hört mig tala.

— Såå! sade generalen med en mycket lätt bugning. Vid vilket regemente är kapten George?

George nämnde sitt regemente, men önskade livligt [ 396 ]inom sig, att han hade kunnat nämna någon elegant kavallerikår.

— Nyligen kommit hem från Västindien, om jag inte misstager mig. Inte varit mycket med i det sista kriget. Inkvarterad här, kapten George? fortfor generalen med iskall förnämhet.

— Inte kapten George, ni enfaldiga människa — kapten Osborne! sade Rebecka, medan generalen under hela tiden blängde bistert från den ena till den andra.

— Å, kapten Osborne! Släkt med L— Osbornes?

— Vi bära samma vapen, sade George, vilket även var fullkomligt sant, eftersom gamle mr Osborne hade rådgjort med en heraldiker och fått fatt i L— Osbornes vapen i vapenboken och för femton år sedan satt det på sin vagn, då han började att hålla en sådan.

Generalen gav icke något svar på denna förklaring, utan tog upp sin operakikare — dubbelkikaren var då ännu icke uppfunnen — och låtsade betrakta teatersalongen, men Rebecka såg att det öga, som var ledigt, vände sig åt hennes håll och kastade blodsprängda blickar på henne och George.

Hon fördubblade nu sin hjärtlighet.

— Hur står det till med den söta Amalia? Men jag behöver inte fråga; man behöver bara se hennes täcka ansikte; Och vem är den där hyggliga varelsen, som sitter bredvid henne och ser så godmodig ut? En flamma, vasa? Ack; ni stygga och elaka karlar! Och se där ser jag minsann mr Sedley sitta och äta glace — så han tycks njuta därav! General, varför ha vi inte fått någon glace?

— Ska jag gå och skaffa er en sådan? sade generalen, som var nära att spricka av vrede.

— Nej, för all del, låt mig gå och hämta den! sade George.

— Nej, jag vill gå till min lilla söta Amalias loge. Ge mig er arm, kapten George! och med dessa ord och en nick åt generalen trippade hon ut i korridoren. Hon gav George den lustigaste och mest slipade blick, då de blevo [ 397 ]allena, en blick som kunde ha uttolkats så här: Ser ni inte hur det står till och hur jag lindar honom kring mitt finger? Men han märkte den icke, utan tänkte på sina egna planer och var försjunken i stolt beundran av sin egen oemotståndliga tjusningsförmåga.

Så snart Rebecka och hennes besegrare hade lämnat honom, gav generalen luft åt några mustiga, halvhöga eder, vilka gingo direkt från hjärtat — och eget är det att tänka sig, att människohjärtat är i stånd att bära en sådan gröda och, när tillfället så kräver, sända ut ett sådant rikt förråd av passion och ilska, raseri och hat.

Även Amalias milda ögon hade oroligt stått fästa på det par, vars uppförande hade så hårt retat den svartsjuke generalen, men då Rebecka trädde in i hennes loge, skyndade hon fram till sin söta Amalia med en öm förtjusning, som även ställets offentlighet icke förmådde dämpa, ty hon omfamnade sin vän i hela teatersalongens åsyn, åtminstone i åsyn av generalens kikare, som nu vände sig mot sällskapet i den Osborneska logen. Mrs Rawdon hälsade även Josef på det allra vänligaste sätt och beundrade mrs O'Dowds stora Cairngormbrosch och präktiga irländska diamanter och ville icke tro att de icke hade kommit direkt från Golconda. Hon pratade och slamrade och vred och vände sig och log åt den ena och svansade för den andra, allt i full åsyn av den där svartsjuka kikaren mittemot. Och då tiden för baletten var inne (i vilken ingen dansös bättre utförde sina små grimaser eller spelade sin roll bättre än hon), seglade hon tillbaka till sin egen loge, denna gång stödd på kapten Dobbins arm. Nej, George finge alldeles icke följa med! Han måste stanna och underhålla sin söta lilla rara Amalia.

En sådan humbug den där kvinnan är! mumlade den hederlige gamle Dobbin till George, då han kom tillbaka från Rebeckas loge, dit han hade fört henne under fullständig tystnad och med en min så butter och dyster som en begravningsentreprenörs. Hon vrider och vränger sig [ 398 ]som en orm. Märkte du inte, George, hur hon under hela tiden hon var här inne spelade komedi med generalen här mittemot?

— Humbug! Komedi! Hon är, fördöme mig, den sötaste lilla varelse i hela England! svarade George, i det han visade sina vita tänder och förde handen genom sina ambrosiska polisonger. Du är inte någon världsman, Dobbin. Se bara på henne nu, hur hon läxar upp Tufto! Se bara hur han skrattar! Se bara, vilka charmanta axlar hon har! Malla, varför har du inte någon bukett? Alla människor ha ju en bukett! |

— Nå, varför köpte ni då inte en sådan? sade mrs O'Dowd, och både Amalia och William Dobbin tackade henne i tysthet för denna lämpliga anmärkning. Men härtill inskränkte sig också de båda damerna. Amalia var alldeles överväldigad av sin världsliga väns livlighet och elegans och fashionabla tal. Även själva majorskan var tyst och sluten efter Beckys briljanta uppträdande och yttrade knappast ett ord vidare om Glenmalony under hela aftonen.

— När ämnar du sluta upp att spela, George, såsom du så många hundra gånger lovat mig? sade Dobbin till sin vän ett par dagar efter kvällen på operan.

— När ämnar du sluta upp med att predika? var den andres svar. Vad tusan, karl, är du orolig för? Vi spela lågt, och jag vann sista kvällen. Du tror väl inte att Crawley spelar falskt? I ärligt spel gå debet och kredit vanligen ungefär ihop vid årets slut.

— Men jag tror inte att han skulle kunna betala, om han förlorade, sade Dobbin, och hans råd vann den efterföljd som råd vanligen pläga erhålla.

Osborne och Crawley voro nu oupphörligt tillsammans. General Tufto åt nästan ständigt ute och George var alltid välkommen i de rum (belägna mycket nära generalens), vilka adjutanten och hans hustru bebodde på hotellet.

Amalias sätt, då hon och George gjorde Crawley och hans hustru ett besök i deras bostad, var sådant, att det [ 399 ]så när hade föranlett deras första tvist, det vill säga, George grälade häftigt på sin hustru för hennes tydliga obenägenhet att gå dit samt för det stolta och högtidliga sätt, varpå hon betedde sig mot sin gamla vän, mrs Crawley, och Amalia yttrade icke ett ord till svar; men var, med sin mans ögon fästa på sig och hånad av Rebecka, såsom hon tyckte sig känna, om möjligt ännu mera blyg och tafatt vid det andra besök hon gjorde mrs Crawley, än hon hade varit vid det första.

Rebecka var naturligtvis dubbelt vänlig och öm och ville icke på minsta sätt taga någon notis om sin väns köld.

— Jag tror att Amalia blivit stoltare sedan hennes far gjorde — efter mr Sedleys olycka, sade Rebecka, välvilligt mildrande uttrycket för Georges öron. Då vi voro i Brighton, trodde jag sannerligen att hon gjorde mig den äran att vara svartsjuk på mig, och nu tror jag att hon tagit anstöt av att Rawdon och jag och generalen bo tillsammans. Men, herregud, hur skulle vi med våra små tillgångar kunna leva, om vi icke hade en vän, som delade utgifterna? Och tror ni inte att Rawdon är stor nog för att taga vara på min heder? Men jag är Amalia mycket förbunden, ja mycket, sade mrs Rawdon.

— Bah, svartsjuka! svarade George. Alla fruntimmer äro svartsjuka.

— Ja, och alla karlar också. Var ni kanske inte svartsjuk på general Tufto och generalen på er den där kvällen på operan? Ja, min själ var han inte färdig att äta upp mig livs levande för att jag gick med er och gjorde er dåraktiga lilla hustru ett besök, liksom om jag för ett öre frågade efter någondera av er, sade mrs Crawley med en knyck på nacken. Vilja ni stanna och äta middag här? Dragonen spisar middag tillsammans med sin chef. Stora nyheter äro i svang. Det påstås att fransmännen ha gått över gränsen. Vi skola ha en liten stilla middag.

George antog bjudningen, ehuru hans hustru icke mådde rätt väl. De hade icke varit gifta i fulla sex [ 400 ]veckor, och en annan kvinna skrattade åt henne och gjorde narr av henne, och hennes man lät henne hållas utan att bli ond däröver. Han var icke ens ond på sig själv, den hederspaschan; han medgav visserligen för sig själv, att det var fanken så illa gjort, men för tusan, om en vacker kvinna nödvändigt vill kasta bort sig på en, vad kan en stackars karl göra? Jag medger att jag verkligen är litet fri med fruntimmer, hade han ofta, leende och listigt nickande, sagt till Stubble och Spooney och andra kamrater vid bordet i officersmässen, och dessa respekterade honom ännu mera för hans käckhet och mod. Näst att segra i krig, har seger i kärlek i urminnes tider varit en källa till stolthet bland männen på världsmarknaden, ty hur skulle väl annars skolpojkar kunna skryta över sina kärleksäventyr eller Don Juan vara populär?

Med en fast och innerlig övertygelse, att han var en riktig hjärtetjuv och bestämd att segra, satte sig därför mr Osborne icke på tvären mot sitt öde utan överlämnade sig självbelåtet däråt; och som Amalia icke sade mycket eller plågade honom med sin svartsjuka, utan endast kände sig olycklig och sörjde i tysthet, behagade han inbilla sig, att hon icke misstänkte vad alla hans bekanta sågo och visste — nämligen att han ursinnigt kurtiserade mrs Crawley. Så ofta hon var ledig, red han ut med henne. Han föregav för Amalia, att han måste sköta affärer, som rörde regementet (med vilken osanning han icke på minsta sätt lyckades att föra henne bakom ljuset), och dömande sin hustru till enslighet eller sin brors sällskap, tillbragte han sina aftnar i sällskap med herrskapet Crawley, tappande pengar åt mannen och smickrande sig med att hustrun var dödligt förälskad i honom. Det är ganska sannolikt, att detta värda par aldrig öppet konspirerade emot honom och kommo överens därom i tydliga ordalag: den ene att locka den unge mannen, medan den andre vann hans pengar på spel, men de förstodo. varandra fullkomligt, och Rawdon lät [ 401 ]Osborne komma och gå utan att visa den allra ringaste misslynthet.

George var så upptagen av sina nya bekanta, att han och Dobbin icke voro på långt när så mycket tillsammans som förr. George undvek honom både på allmänna platser och inom regementet, och tyckte, som vi sett, icke så särdeles om de predikningar, som hans äldre vän och kamrat var benägen att hålla för honom. Om också hans uppförande gjorde kapten Dobbin mycket allvarsam och kall, vad tjänade det väl i det hela till att säga George, att han, trots att hans polisonger voro stora och att hans tanke om sin egen slughet var lika stor, var lika oerfaren och enfaldig som någon skolpojke, att Rawdon gjorde honom till sitt offer, liksom han hade gjort med så många andra, och att han, då han icke längre kunde draga någon nytta av honom, skulle stöta honom ifrån sig med förakt? Han ville icke lyssna därtill, och som Dobbin på de dagar, då han besökte Osbornes hus, sällan hade den förmånen att träffa sin gamle vän, inbesparades många obehagliga och onyttiga ord dem emellan. Vår vän George var ända upp över öronen i nöjena på världsmarknaden.

Sedan Darius' dagar har det aldrig funnits ett så lysande lägerfölje som det, vilket följde hertigens av Wellington armé i Nederländerna år 1815 och förde den dansande och festande så att säga ända till bataljens rand. En viss bal, som en viss hertiginna gav i Brüssel den 15 juni ovannämnda år, har blivit historisk. Hela Brässel hade varit i en häftig uppståndelse i anledning därav, och jag har hört av damer, som vid den tiden befunno sig i nämnda stad, att bland personer bland deras eget kön talet om och intresset för balen var vida livligare än talet om och intresset för fienden i deras front. Striderna och intrigerna och bönerna om att få biljetter voro sådana, som endast engelska damer kunna använda för att vinna tillträde till sin egen nations förnäma societet.

Josef och mrs O'Dowd, som brunno av längtan att bli bjudna, sökte förgäves att skaffa sig biljetter, men andra [ 402 ]av våra vänner voro mera lyckliga. Så till exempel fick George, genom bemedling av lord Bareacres och såsom en vedergällning för middagen, ett kort för kapten och kaptenskan Osborne, vilken omständighet gjorde honom helt stolt och uppblåst. Dobbin, som var en vän till den general, som kommenderade den division, till vilken deras regemente hörde, kom en dag skrattande till mrs Osborne och visade ett dylikt bjudningskort, vilket gjorde Josef djupt avundsjuk och kom George att undra, hur tusan han kunde komma att bli bjuden. Slutligen voro mr och mrs Rawdon naturligtvis bjudna, såsom tillbörligt var för vänner till en general, som kommenderade en kavalleribrigad.

Sedan George hade ordnat om en ny toalett och nya prydnader av alla möjliga slag åt Amalia, for han på den utsatta aftonen till den ryktbara balen, där hans hustru icke kände en enda själ. Sedan han sett sig om efter lady Bareacres, som icke ville kännas vid honom, anseende att bjudningskortet var alldeles tillräckligt — och sedan han placerat Amalia på en bänk, lämnade han henne där åt hennes egna tankar, tänkande å sin sida, att han hade uppfört sig bra hyggligt, då han hade köpt henne nya kläder och fört henne på balen, där hon kunde få roa sig bäst hon ville. Hennes tankar voro icke av det allra angenämaste slag, och ingen utom den hederlige Dobbin kom för att störa dem.

Medan hennes yttre företeelse var alldeles misslyckad (såsom hennes man kände med ett slags raseri), var mrs Rawdon Crawleys debut däremot särdeles briljant. Hon kom mycket sent. Hennes ansikte var strålande; hennes oalett utsökt mittibland alla dessa församlade förnämiteter, och lornjetter riktades flitigt på henne. Rebecka tycktes vara lika lugn och kall, som då hon brukade gå till kyrkan i spetsen för miss Pinkertons små pensionsflickor. En hel hop av herrarna kände henne redan, och sprättarna trängde sig omkring henne. Vad damerna beträffar, så viskades det bland dem, att Rawdon hade enleverat henne från ett kloster och att hon var besläktad [ 403 ]med Montmorencyätten. Hon talade så fulländat det franska språket, att det tycktes kunna ligga någon sanning i detta, och man kom allmänt överens om att hennes sätt var utmärkt och hennes utseende högst distingerat. Hundra dansanta kavaljerer skockade sig genast omkring henne och anhöllo om den äran att få dansa med henne. Men hon sade att hon var uppbjuden och endast skulle dansa högst obetydligt, och så begav hon sig genast fram till den plats, där Amalia satt alldeles obemärkt och ytterligt olycklig. Och för att giva det stackars barnet nådestöten med ens, skyndade mrs Rawdon fram till sin söta Amalia och hälsade henne ömt och började genast att beskydda henne. Hon gjorde åtskilliga anmärkningar rörande sin väns klänning och hårfrisör och undrade, hur hon kunde vara så där chausserad, och bedyrade, att hon den följande morgonen bleve tvungen att skicka henne sin corsetiére. Hon förklarade att det var en förtjusande bal, där alla människor kände varandra, och att det endast fanns ett högst ringa fåtal av simpelt folk. Ett faktum är, att denna unga dam efter fjorton dagars förlopp och efter tre middagar i stor societet hade lärt sig den eleganta jargongen så väl, att icke ens en infödd kunde tala den bättre, och det var endast på det att hon talade franska så väl, som man kunde märka, att hon icke var en född dam av den förnäma världen.

George, som hade lämnat Amalia på hennes bänk, sedan de hade kommit in i balsalen, hittade snart vägen tillbaka dit, då Rebecka var vid sin söta väns sida. Becky höll just på att hålla en föreläsning för mrs Osborne rörande de dårskaper hennes man begick.

— För guds skull laga att han slutar upp att spela, min söta vän, sade hon, ty i annat fall kommer han att ruinera sig. Han och Rawdon spela kort varenda kväll, och som du vet, har han nästan ingenting, och Rawdon kommer att vinna av honom vartenda öre, om han inte aktar sig. Varför hindrar du honom inte därifrån, du lilla obetänksamma varelse? Varför kommer du inte till oss ibland om aftnarna, i stället för att sitta hemma och sura [ 404 ]i sällskap med den där kapten Dobbin? Jag tror nog att han kan vara högst aimable, men hur skulle man väl kunna bli kär i en karl med fötter av ett sådant omfång som hans? Din man däremot har riktigt små förtjusande fötter. Se här kommer han. Var har ni varit, ni ohyggliga varelse? Amalia gråter sina ögon fördärvade över er. Kommer ni för att hämta mig till kadriljen?

Och så lämnade hon sin bukett och långschal kvar vid Amalias sida och trippade bort med George för att dansa. Endast fruntimmer förstå sig på att såra på detta sätt. Det finns ett gift på spetsen av deras små pilar, vilka stinga tusen gånger mera än en mans mera slöa vapen. Vår stackars Amalia, som aldrig i hela sitt liv hade hatat eller hånat, var alldeles försvarslös i sin samvetslösa lilla fiendes våld.

George dansade med Rebecka två eller tre gånger — hur många gånger visste Amalia knappast. Hon satt där fullkomligt obemärkt i sin vrå, utom då Rawdon kom fram och yttrade några klumpiga ord och senare på kvällen, då kapten Dobbin gjorde sig så djärv, att han bar till henne några förfriskningar och satte sig ned vid hennes sida. Han ville icke fråga henne varför hon såg så ledsen ut, men såsom en förevändning för de tårar, som ville fylla hennes ögon, sade hon honom, att mrs Crawley hade skrämt henne med att berätta att George icke kunde låta bli att spela.

— Det är märkvärdigt vilka klumpiga bedragare en karl väljer att låta lura sig av, då han är fallen för att spela, sade Dobbin, och Amalia svarade: — Ja, verkligen. Hon tänkte på någonting annat. Det var inte penningförlusten som grämde henne.

Slutligen kom George tillbaka för att hämta Rebeckas schal och blommor. Hon skulle nu avlägsna sig från balen. Hon nedlät sig icke ens att komma tillbaka och taga farväl av Amalia. Den stackars flickan lät sin man komma och gå utan att yttra ett ord, och hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst. Dobbin hade blivit bortkallad och stod och viskade i djup förtrolighet med sin [ 405 ]vän divisionsgeneralen, och hade icke sett denna sista skilsmässa. George avlägsnade sig sålunda med buketten, men då han lämnade den åt ägarinnan, låg där en biljett, hoprullad likt en orm bland blommorna. Rebeckas ögon märkte den genast. Hon hade redan i sin tidiga ungdom varit van att handskas med biljetter. Hon räckte fram handen och tog emot buketten. Han såg på hennes ögon att hon visste vad hon skulle finna där. Hennes man förde bort henne, skenbarligen alltför upptagen av sina tankar för att giva akt på de tecken till hemligt förstånd, som möjligen kunde växlas mellan hans vän och hans hustru. Sådana funnos där emellertid, ehuru obetydliga. Rebecka räckte George sin hand med en av sina vanliga snabba, sluga blickar och gjorde en liten nigning och avlägsnade sig. George böjde sig ned över hennes hand, sade ingenting till svar på en anmärkning av Crawley, ja, hörde den icke ens, till den grad sjöd hans huvud av triumf och själsspänning och lät dem avlägsna sig utan att säga ett ord.

Hans hustru såg åtminstone en del av bukettscenen. Det var helt naturligt att George skulle komma och hämta Rebeckas långschal och blommor, då hon bad honom därom; detta var icke mer än han hade gjort tjugu gånger förut under de sista få dagarna, men nu var detta för mycket för henne.

— William, sade hon, i det hon plötsligt tryckte sig intill Dobbin, som stod strax i närheten, ni har alltid varit god emot mig — jag — jag mår inte bra. För mig hem.

Hon visste icke att hon kallade honom med hans förnamn, såsom George plägade göra. Han förde henne hastigt ut ur salongen. Hennes bostad låg strax invid, och de vandrade genom människomassan där ute, där allt tycktes vara ännu större iver och brådska än i själva balsalongen.

George hade två eller tre gånger varit ond, då han funnit sin hustru uppe vid hans återkomst från de sällskap han besökte; hon gick därför nu genast till sängs, och ehuru det var ett oupphörligt buller och rassel och [ 406 ]galopperande av ryttare, hörde hon icke några av dessa ljud, emedan det var helt andra störande orsaker som höllo henne vaken.

Vild av själsspänning och övermod, gick Osborne och slog sig ned vid ett spelbord och började att hålla stora summor. Han vann oupphörligt. — Allting lyckas mig i kväll! sade han. Men icke ens hans spellycka kunde bota honom för den nervösa oron, och han reste sig efter en stund upp, stoppade på sig sin vinst och gick till en byffé, där han tömde åtskilliga vinglas.

Här fann honom Dobbin högljutt pratande och skrattande med dem som stodo omkring. Dobbin hade varit och sökt sin vän borta vid spelborden och såg lika blek och allvarsam ut, som hans kamrat var blossande och glad.

— Kom ut, George, sade Dobbin, ännu lika allvarlig, drick inte mera.

— Drick! Det finns ingenting som går upp emot det. Drick själv och lys upp din mulna fysionomi, min gosse lilla. Din skål!

Dobbin gick nu fram och viskade någonting till honom, varvid George ryckte häftigt till, tömde sitt glas med ett vilt hurra, satte det häftigt ned på bordet och därefter skyndsamt avlägsnade sig vid sin väns arm.

— Fienden har gått över Sambre, sade William, och vår vänstra flygel är redan i elden. Kom! vi skola marschera om tre timmar!

George vandrade framåt med varje nerv spänd av den själsskakning som den så länge väntade, men på samma gång så plötsliga nyheten hade framkallat. Vad vore väl nu kärlek och intriger? Han tänkte på tusen saker, utom på dessa, under den snabba vandringen hem till sin bostad — på sitt förflutna liv och sina framtida utsikter — på det öde som möjligen förestod honom — på den maka och kanske det barn, från vilket han måhända skulle komma att skiljas utan att ha sett det. O, hur han önskade att denna kvälls gärning hade varit ogjord, och att han åtminstone med rent samvete hade kunnat taga [ 407 ]farväl av den ömma och oskuldsfulla varelse, på vars kärlek han hade satt så föga värde!

Han tänkte på sitt korta, gifta liv. På dessa få veckor hade han gått mycket hårt åt sitt lilla kapital. Hur vild och överdådig hade han icke varit! Om någon olycka skulle hända honom, vad fanns väl då kvar åt henne? Han passade icke för det gifta ståndet. Varför hade han varit olydig sin far, som alltid hade varit så god och frikostig emot honom? Hopp, samvetsagg, ärelystnad, ömhet och självisk saknad och ånger fyllde hans hjärta. Han satte sig ned och skrev ett brev till sin far, erinrande sig vad han hade sagt en gång förut, då han var på väg att inlåta sig i en duell. Gryningen randade lätt himmelen, då han hade slutat sitt avskedsbrev. Han förseglade det och kysste utanskriften. Han tänkte på, hur han hade övergivit denne frikostige far och på de tusentals bevis på godhet och tillgivenhet denne sträve, gamle man hade givit honom.

Han hade tittat in i Amalias sängkammare, då han kom hem; hon låg tyst och stilla och hennes ögonlock tycktes vara slutna, och han var glad över att hon sov. Då han kom hem ifrån balen, hade han redan funnit sin kalfaktor sysselsatt med förberedelserna till hans avfärd; karlen hade förstått hans vink att vara tyst, och dessa förberedelser gjordes hastigt och i all stillhet. Skulle han gå in och väcka Amalia eller lämna ett brev till hennes bror, för att denne skulle meddela henne nyheten om avmarschen? Han gick in för att ännu en gång se på henne.

Hon hade varit vaken då han första gången trädde in i hennes rum, men hade hållit sina ögon slutna, så att icke ens hennes vakenhet skulle kunna se ut som en förebråelse mot honom. Men då han hade kommit så snart tillbaka, efter sedan hon själv hade kommit hem, hade detta oroliga lilla hjärta känt sig mera lugnt, och sedan hon vänt sig om efter honom, då han sakta gick ut ur rummet, hade hon fallit i en lätt slummer. George kom in och betraktade henne åter, och denna gång gick han ännu [ 408 ]mera sakta än förra gången. Vid det matta lampskenet kunde han se hennes ljuva, bleka ansikte — de sköna ögonlocken voro befransade och tillslutna, och en rund arm, fin och vit, låg ovanpå täcket. Store Gud! Hur ren och oskuldsfull hon var! Hur mild, hur öm och hur ensam och utan vänner! Och han, hur självisk, brutal och svart av brott! Gripen i sitt hjärta och full av blygsel stod han vid sängfoten och betraktade den sovande flickan. Hur vågade han — vem var väl han, att han skulle våga bedja för en så fläckfri! Gud välsigne henne! Gud välsigne henne! Han gick fram till sidan av sängen och såg på handen, den mjuka lilla handen, som låg där sovande, och så lutade han sig tyst ned över huvudkudden mot det milda, bleka ansiktet.

Två fagra armar slogo sig om hans hals, i det han så lutade sig ned.

— Jag är vaken, George, sade det stackars barnet med en snyftning, som tycktes vara nära att spränga det lilla hjärta, som vilade så nära intill hans. Hon var vaken, arma själ, och för vad? I detta ögonblick började ett signalhorn att ljuda klart och upprepades därefter över hela staden, och hela staden vaknade upp vid det skrällande ljudet av infanteriets trummor och skottarnas gälla pipor.


  1. Ett slags gul kristall, som man påträffar i det skotska berget Cairngorm. Ö. a.