19de Århundradet Förra Delen/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning.
Det XIX Århundradet i Ord och Bild, Förra Delen.
av O. H. Dumrath

1799-1804.
1805-1809.  →


[ 11 ]

i11

Napoleon I och Hans Tid
Napoleon I och Hans Tid

[ 13 ]

1799-1804.

13

Den 9 thermidor (27 juli) 1794 störtades Robespierre och efter hans fall kunde Frankrike åter andas friare och börja öfverskåda hela vidden af de olyckor, revolutionen och dess följeslagare, skräckväldet, dragit öfver detsamma. Vid gränserna rasade kriget, och den unga republiken hade att värja sig icke allenast mot det koaliserade Europa, utan äfven mot en del af den konungatrogna befolkningen inom landets egna gränser. Nationens välstånd var tillintetgjordt, statens kassor tömda, liksom dess tillgångar förslösade, missbruket med assignaters utfärdande hade föranledt allmän bankrutt, och till det kaos, som föranleddes af den allmänna sammanstörtningen, hade armodet och nöden sällat sig för att göra landets belägenhet så förtviflad som möjligt.

I oktober 1795 måste konventet lämna plats för ett af fem medlemmar bestående direktorium, som skulle utöfva den verkställande makten och vid hvars sida ställdes två kamrar: de äldstes råd och de femhundrades råd; under denna nya regering skulle den franska statens återuppbyggande taga sin början. Den nya styrelsen blef emellertid genast en oligarki, hvars enda tanke var den fräckaste korruption och sedeslöshet. Det kunde icke heller vara annorlunda, då ett stort inflytande utöfvades i direktoriet af en sådan man som Barras, under Robespierre anhängare af skräckväldet, “före detta officer, af adlig börd, med förbindligt sätt, utrustad med stor beslutsamhet och en hård hand, lika färdig att stjäla en börs som att företaga en statskupp, röfva bort en furste eller plundra ett kloster.” Den ära och glans, som Frankrikes arméer under befälhafvare, till hvilka världen knappt sett motstycken, förvärfvade sig genom sina segrar och eröfringar, kunde [ 14 ]under sådana omständigheter icke vara tillfyllestgörande ersättning för oordningen i förvaltningen, svagheten hos regeringen och bristen inom landet. En allt starkare längtan började också förspörjas efter den starka hand, som kunde kasta den föraktade och fördärfvade direktorialregeringen öfver ände, återupprätta en tryggad borgerlig ordning, stäfja slöseriet, underslefven och korruptionen och återskänka landet det välstånd, det så länge saknat. 14

Under sådana omständigheter hotades Frankrike af en ny invasion, då den andra koalitionen af 1799 lät sina arméer i nordost, i öster och söder rycka mot det. Visserligen kastades fienden tillbaka öfver de gränser, konventet föreskrifvit Frankrike, men dessa gränser voro lika litet betryggade som republiken var befäst i det inre, och Europa erkände hvarken de förra eller den senare.

Kriget måste för den skull fortsättas, men nationen hade åter sett invasionen och med denna skräckregeringen skymta fram, och den fasa, som härvid grep henne, var sådan, att direktoriet, hvilket alla förebrådde att ha framkallat faran, förlorade hvarje stöd; ingen var villig att hålla det räkning för de segrar, som afvärjt densamma. Man började dessutom så mycket ifrigare åstunda fred som Frankrike, trots direktoriets ödeläggande förvaltning, tack vare sin fruktbara jord och sina invånares arbete och sparsamhet, började känna sig i stånd att draga nytta af freden. De senaste årens skördar hade varit goda, men detta oaktadt hade brödet varit dyrt, och som hela den kraftfulla ungdomen befann sig vid armén, saknades armar på landsbygden. Statens kassor voro tomma, men bonden, som klagade öfver sin nöd, betalade inga skatter eller erlade dem, liksom på hån, i assignater. Sitt arrende, ja, till och med sina skulder vägrade han betala, och då denna vägran drabbade släktingar till emigrerade, ansågs den för patriotisk. Bonden såg sig under sådana förhållanden i stånd att “lägga af” och gjorde också detta i den säkraste formen; han köpte nämligen för billigt pris nationalgods, som han betalade med assignater, och sin på detta sätt förvärfvade jord odlade han med omsorg och var han beredd att försvara till det yttersta. Men jordens ägande var förknippadt med själfva statens bestånd och band på detta sätt bonden vid republikens välgång. Som ingen handel fanns i städerna, spekulerade man därstädes på agiot, och penningmännen, som slagit under sig guldet, ropade på freden, som skulle tillåta dem att trygga och begagna sin vinst till annat än osäkra leveranser till armén eller procentarelån till den bankrutta statskassan. Ingendera af dessa klasser önskade en återgång till det förflutna, som endast skulle beröfva dem deras egendom och afklippa deras förhoppningar på arbete och välstånd. Så mycket mera fäste de sig i stället vid den borgerliga frihetens verkliga fördelar, af hvilka de önskade komma i säkert och ostördt åtnjutande under hägnet af borgerliga lagar, lika mycket hvem som stiftade dem eller huru de affattades, blott de motsvarade lifvets omedelbara och nödvändiga kraf; den politiska friheten spelade för dem däremot en underordnad roll, och om “statens författning bekymrade sig,” säger Sorel, “endast ett fåtal.” Partierna hade slutligen blifvit till den grad trötta på sig själfva och på hvarandra, att de voro beredda att underordna sig en gemensam skiljedomare, om också endast af ömsesidig motvilja. Sålunda längtade man på alla håll efter en förändring; man kände sig hindrad, kväfd, och då man icke förmådde slita sina band, sökta man en hand, som kunde afskära dem.

15

[ 15 ]Äfven Frankrikes arméer hade undergått en förändring, i den mån kriget förändrat karaktär och från försvarskrig, en frivillig kamp för oberoende, för hem och härd, blifvit eröfringskrig och därigenom en uppgift för yrkessoldaten, hvilken, sedan han väl ingått i armén, stannat kvar i densamma af smak, af ärelystnad, på grund af omöjligheten att återvända till sin hembygd och lefva därstädes.

i15

Napoleon Bonaparte. Efter porträtt på Gripsholm.
Napoleon Bonaparte. Efter porträtt på Gripsholm.

NAPOLEON BONAPARTE.
Efter porträtt på Gripsholm.

Åt denna eröfrande armé hade revolutionen i Frankrike sörjt för just en sådan rekrytering, som bäst passade den. Bondsonen, som tagits till soldat, skulle då han återkom, finna sitt hem öfvertaget af den broder, som befriats från tjänsten, och flickorna gifta; han hade således ingen annan utväg än att stanna vid regementet och söka vinna befordran. I brist på yrken och handel hade den fattiga befolkningen i städerna ingen annan framtid än kriget, och denna framtid var också den enda, som passade för de otyglade vanorna, för de ärelystna drömmarne, för det behof af våldsamma förnimmelser, som revolutionen utvecklat. För småborgarnes och i synnerhet landtadelns söner, som undgått proskriptionerna, hade armén varit en tillflykt undan skräckväldet; nu blef den deras existensmedel, deras enda utsikt att återställa sin förmögenhet. Alla dessa unga män lefde [ 16 ]endast för nöjet, för äran, för spelet om lif och död, för äfventyr, som kunde sluta med ett åskslag eller leda till rikedom med värdigheter, titlar, ja, till och med kronor. Dessa oroliga och krigiska sinnen voro beredda att öfverlämna sig i den hand, som kunde anföra dem, och erkände nödvändigheten af en chef; men de ville, att han skulle utgå ur deras egna led, ha dem att tacka för sin upphöjelse, att han skulle vara uttrycket af deras kraft och försäkra dem om öfverväldet i republiken.

Allt var sålunda moget, endast mannen saknades, och äfven han skulle icke dröja att uppträda: Från Egypten anlände general Bonapartes rapporter; den 5 oktober 1799, samma dag man erfor ryssarnes återtåg, upplästes i de äldstes och de femhundrades råd Napoleons märkvärdiga bulletin, i hvilken han med en taskspelares behändighet dolde sitt tvungna återtåg från Jaffa bakom sin seger vid Abukir; den 10 i samma månad inträffade bulletinen om fälttåget i Syrien, och dessa äfventyr i förening med namnen på de heliga orterna, Thabor, Nazareth, väckte liksom ett återljud från korstågens dagar och tilltalade fantasien på ett helt annat sätt än de obekanta namnen på obemärkta köpingar i Schweiz, vid hvilka den franska armén visserligen vunnit nyttiga segrar, men som dock hvarken upptände entusiasm eller framkallade förhoppningar. Den 13 oktober erfor direktoriet, att Bonaparte återkommit och landstigit i Fréjus, där myndigheterna befriat honom från karantän, och att han, allestädes hälsad med jubel af befolkningen, begifvit sig på väg till Paris.

Direktoriet befann sig i den största förlägenhet. Det skulle gärna velat följa Bernadottes råd och ställa Bonaparte, som brutit karantänsförordningen och öfvergifvit en hel armé, inför krigsrätt, men vågade icke inför den allmänna meningen, som endast hade ögon och öron för Napoleon. Det måste sålunda hålla god min i elakt spel, och då Bonaparte efter sin ankomst till Paris uppvaktade regeringens medlemmar, förklarade Gohier, som var direktoriets president, att “generalens närvaro i alla hjärtan återupplifvade den ärorika känslan för friheten!”

De hemliga stämplingarna togo emellertid genast sin början mellan Bonaparte och direktoriet, af hvars medlemmar Roger Ducos höll sig tillbaka, medan Sieyes gick Bonapartes ärenden och Barras lurade på tillfället att sälja sig åt den, som först klappade på hans dörr. Bonaparte gjorde förfrågningar och iakttagelser och visade sig förbindlig mot alla. Han kände, huru omkring honom den popularitet uppstod, som tillåter en att våga allt, därför att man är säker på att framgången skall rättfärdiga allt—allt, utom en rent militär kupp, en brutal kasernrevolution.

Formerna måste för den skull respekteras; republiken kunde endast juridiskt dödas, och för den skull måste den nya revolutionen ha utseende af en reform, som den allmänna meningen affordrade de äldstes och de femhundrades råd. Diktatorn måste erhålla sitt uppdrag af den lagstiftande kåren, och armén finge endast uppträda såsom öfverbringare af folkets befallning och utföra denna. Bonaparte behöfde för den skull en parlamentarisk sammansvärjning, ty de äldstes och de femhundrades råd kunde endast tillintetgöras af dem själfva, och det var af vikt, att de, med eller mot sin vilja, blefvo medbrottslingar i den komplott, som smiddes mot dem. Sieves blef den, som hjälpte Bonaparte till rätta härmed. På hans föranstaltande började nämligen Bonapartes anhängare i de äldstes råd sprida [ 17 ]

i17

François Gerard, Porträtt af Madame Recamier. Original från 1805 i Lourens museum i Paris.
François Gerard, Porträtt af Madame Recamier. Original från 1805 i Lourens museum i Paris.

FRANCOIS GERARD, PORTRÄTT AF MADAME RECAMIER.
Original från 1805 i Louvrens museum i Paris.

[ 18 ]den underrättelsen, att en stor jakobinsk sammangaddning vore i görningen och hotade med att omstörta de bestående förhållandena; man hänvisade till Bonaparte såsom den ende, hvilken kunde rädda staten ur den hotande faran.

Då allt var färdigt, tillkännagafs för de regementen, som befunno sig i Paris, att general Bonaparte på morgonen den 18 brumaire skulle mönstra dem i Tuileriernas trädgård, det vill säga alldeles utanför portarne till de lagstiftande korporationernas palats. Officerarne kallades att infinna sig i dagningen i Bonapartes bostad; de äldstes råd sammankallades till utomordentligt sammanträde klockan half åtta på morgonen, de femhundrades råd till klockan half tolf. Napoleons broder Lucien, som låtit välja sig till president i de femhundrades församling, ställde emellertid så till, att flera af de mest fruktade medlemmarne af rådet aldrig erhöllo kallelse att infinna sig.

Den 18 brumaire hade Bonapartes hem förvandlats till arméhögkvarter. Generalerna anlände i stor uniform, åtföljda af sina adjutanter och ordonnanser; hela trädgården var uppfylld af officerare, medan eskortens ryttare upptogo gatan. Kommendanten i Paris, general Lefebvre, infann sig helt missnöjd öfver att trupperna ryckte ut, utan att han fått underrättelse därom; Bonaparte svarade med att som en hedersskänk erbjuda honom den kroksabel han burit i slaget vid Pyramiderna och frågade, om Lefebvre, “en af fosterlandets kraftigaste stödjepelare, skulle låta republiken gå förlorad i advokaternas händer.” Lefebvre, som afskydde advokaterna och grät vid blotta ordet fosterlandet, utropade: “Är det intet annat, så låtom oss kasta advokaterna i floden!”

I de äldstes råd gick allt efter aftal. Medborgaren Cornet, sedermera grefve Cornet, framdrog den jakobinska sammansvärjningen, hvarpå rådet beslöt att förlägga lagstiftande kårens sammanträden till Saint-Cloud, där den skulle samla sig den 19 på middagen. Bonaparte erhöll uppdraget att verkställa beslutet och vidtaga alla de åtgärder, som vore nödiga för folkrepresentationens säkerhet. Trupperna ställdes under hans befäl, hvarpå han anmodades att infinna sig och aflägga eden.

Så snart Bonaparte erhållit del af de äldstes beslut, vände han sig till de församlade officerarne och förkunnade, att “fosterlandet vore i fara och att det gällde att rädda det!” Officerarne svuro att följa honom, och man bröt genast upp. “Det var,” säger Sorel, “den mest lysande skara af generaler, man någonsin sett i Paris; barn af republiken, som sedermera blefvo stamfäder till furstar, hertigar, pairer af Frankrike, Lefebvre, Berthier, Lannes, Marmont, Murat, Macdonald, Beurnonville; Brune och Masséna voro vid gränserna, men den förre blef marskalk, den senare hertig; bland dem, som saknades, blef Augereau hertig och Jourdan marskalk och pair af Frankrike; Bernadotte höll sig afsides, men Napoleon gjorde honom till furste, och det koaliserade Europa upptog honom bland sina konungar; Moreau var den ende, som dog utan titel, för en fransk kula i fiendens läger.”

Med denna glänsande svit anlände Bonaparte till Tuilerierna, där de sammandragna trupperna hälsade honom med jubelrop, som tillräckligt visade, att han var herre öfver ställningen. Man insåg, att en revolution försiggått och att intet annat återstod än att foga sig i det skedda. Bonaparte, som kände sig förvirrad inför de församlade medlemmarne af de äldstes råd, tycktes erfara en viss svårighet att [ 19 ]finna orden: “Vi vilja republiken, grundad på den sanna friheten, på den medborgerliga friheten, på folkrepresentationen, vi skola ha den, jag svär det.” Sviten upprepade eden, och sammanträdet upplöstes under ropet: “Lefve republiken! Lefve konstitutionen!”

De femhundrades sammanträde aflopp oroligare; Lucien öppnade det endast för att uppläsa beslutet om lagstiftande kårens förflyttning till Saint-Cloud och förklara all öfverläggning obehörig och omöjlig. De deputerade aflägsnade sig i uppbragt sinnesstämning, men därjämte uppskrämda; de talade nämligen om motstånd, om en folkresning, men de funno armén under vapen, polisen på lur och Paris likgiltigt. Direktoriet föll sönder af sig själft. Barras hade redan öfvergifvit det sjunkande väldet, Sieyes och Ducos hade förrådt det; nu anmodades Gohier och Moulins att ingifva sin afskedsbegäran. Då de vägrade och drogo sig tillbaka till Luxembourg, funno de därstädes Moreau, som blifvit kommendant i palatset och nu bevakade dem därstädes. 19

Den 19 brumaire (10 november) lofvade vädret att bli vackert, och som tidningarna till eftermiddagen mellan klockan tolf och tu förkunnat slutet på revolutionen och direktoriets afgång, skyndade parisarne att bevista detta skådespel. Vägen till Saint-Cloud hölls besatt af Murats ryttare, och slottet omgats af general Seruriers infanterister; de deputerade skulle sålunda fångas i en “råttfälla,” och man skulle få det nöjet att se dem “sprattla” i denna.

Så alldeles efter önskan skulle det likväl icke gå. I Saint-Cloud hade inga förberedelser vidtagits, och medlemmarne såväl af de äldstes som af de femhundrades råd måste under ett par timmar irra omkring på borggården och i parken. Under tiden öfverhopades de äldste med frågor om anledninger till sammanträdenas förläggande utanför Paris, om komplotten och de sammansvurne, frågor, som de icke visste, huru de skulle besvara. Betänkligheter, fruktan och förlägenhet började också göra sig gällande och hotade att spränga den majoritet, på hvilken Bonaparte och Sieyes byggde.

De femhundrades sammanträde blef ytterst stormigt. Man hade kommit på det klara med det syfte, som föranledt den lagstiftande kårens flyttning till Saint-Cloud; man hade gifvit vika för tvånget, men nu skulle intet steg ytterligare tagas på vägen till sabelväldet. “Konstitutionen framför allt! Konstitutionen eller döden! Bajonetterna skrämma oss icke!” ropa de deputerade. En jakobin föreslår, att församlingen skall gå ed på att skydda författningen, och presidenten, Lucien Bonaparte, låter företaga omröstning om förslaget, medan upphetsningen för hvarje ögonblick stiger.

I en salong i slottets första våning afvaktar under tiden Bonaparte utgången, men tröttnar slutligen på att vänta och inser, att dagen skulle vara förlorad för honom, om han icke ingriper. Han begifver sig först till de äldstes sessionssal, där alla intaga sina platser för att höra honom. Brydd och förlägen framstammar han emellertid endast några afbrutna meningar af det tal han tänkt hålla, bedyrar renheten af sina afsikter och anklagar Barras, jabokinerna och anarkisterna, men har ingenting att förmäla om sammansvärjningen; han upprepar endast: “Jag skall säga allt,” men säger ingenting; slutligen hotar han att vädja till sina soldater och utbrister: “Kommen ihåg, att krigets och lyckans gud är med mig … Den, som älskar mig, följe mig!”

[ 20 ]De äldste återtaga sina öfverläggningar utan att veta hvilket beslut de skola fatta, och Bonaparte begifver sig, denna gång åtföljd af några officerare och fyra grenadierer, till orangeriet, där de femhundrades råd håller sitt sammanträde. Då Bonaparte med hatten i hand vill gå fram mellan bänkarne, resa sig de deputerade och skynda med hotande åtbörder mot honom. Ropen: “Ned med diktatorn! Ned med tyrannen! Ställ honom utom lagen!” skalla mot honom. Blek och förvirrad står Bonaparte midt i en krets af sina bittraste motståndare och kan icke få fram ett ord; officerarne se sin generals fara, skynda till hans hjälp och föra ut honom på borggården.

De deputerade återtaga sina öfverläggningar. Förslag väckes att förklara Bonaparte och hans anhängares i akt, men Lucien vägrar att framställa proposition på förslaget och fordrar, att man skall höra hans broder. Då man vägrar, förklarar han, att det är förbi med friheten och att han, såsom vittnesbörd om det allmännas sorg, nedlägger tecknen på sin värdighet som president, hvarpå han skyndar ut till trupperna och vädjar till dem om skydd för den kränkta och hotade medborgerliga friheten. Med Murat och Leclerc i spetsen intränga grenadiererna under trumhvirflar i orangeriet och drifva ut de deputerade genom de höga fönsterdörrarne.

Senare på aftonen samlar Lucien ett antal medlemmar af de femhundrades råd, på hvilka han tror sig kunna lita, till ett sammanträde i orangeriet, och bland de under eftermiddagens tumult kullkastade bänkarne förklara sig dessa deputerade, hvilkas antal man icke förmår urskilja i mörkret, som i det stora rummet endast framträdde så mycket skarpare vid det magra skenet från ett par ljus på presidentens bord, för majoriteten af de femhundrades råd. En hand full deputerade, från 30 till 120—antalet uppgifves olika—besluter, att Bonaparte gjort sig väl förtjänt om fosterlandet, i det han räddat lagstiftande kåren från en mordisk minoritet; man besluter direktoriets afskaffande och upprättar proskriptionslistor, en provisorisk regering af tre konsuler, Sieyes, Roger Ducos och Bonaparte, tillsättes med uppdrag att återställa ordningen i förvaltningen och freden inom och utom landet; ett utskott på tjugufem medlemmar skall hjälpa konsulerna med ärendenas handläggande och skola dessutom förbereda en ny författning; slutligen ajourneras lagstiftande kårens sammanträden till den 20 februari 1800.

Dessa åtgärder vidtagas under lifligt bifall från de deputerades betjänter, som för nattkylan tagit sin tillflykt in i salen, och före klockan ett på morgonen har äfven de gamles råd biträdt besluten. Klockan tu inställa sig de tre konsulerna inför det fåtal inkräktare, som oblygt kallar sig de femhundrades råd, aflägga inför Lucien trohetseden åt den ena och odelbara franska republiken, åt jämlikhet och frihet, åt det representativa styrelsesättet, hvarpå Lucien högtidligt förklarar, att “om friheten föddes i bollhuset i Versailles, så befästes den i orangeriet i Saint-Cloud.”

Sedan samma komedi upprepats i de äldstes råd, åtskildes församlingen, Bonaparte åkte med Sieves och Lucien tillbaka till Paris, och statskuppen var fullbordad.


* * *

21

“Vi ha nu rifvit ned, nu gäller det att åter bygga upp,” var förste konsulns ord efter statskuppen den 18 brumaire till hans båda medkonsuler, och han förlorade [ 21 ]icke heller någon tid, utan grep genast verket an. Redan dagen därefter visade han, att Frankrike i honom fått en härskare. Den lille generalen, som Sieyes i allt, som icke rörde det rent militäriska, ansåg sig stå så högt öfver, uttalade i politik, finanser, rättskipning, lagstiftning, förvaltning i alla dess grenar, en sådan mängd origineila åsikter och försvarade dem med sådan skärpa och slagfärdighet, att Sieyes blef stum af häpnad och fann det klokast att utan invändning underkasta sig det försteg, hvarpå Bonaparte gjorde anspråk.

De tre provisoriska konsulernas tillvaro räckte för öfrigt endast sex veckor, under hvilka den nya statsförfattning—den fjärde i ordningen på tio år—som skulle grunda konsulatregeringen, utarbetades. Under denna gick allt ut på att i en enda mans händer lägga den mest absoluta myndighet, och med beundransvärd klokhet, seghet och begåfning öfvervann förste konsuln de svårigheter, med hvilka ernåendet af denna myndighet var förknippadt, i det han i början endast sysselsatte sig med det oundgängligen nödvändiga och nöjde sig med att utstaka vägen, som skulle leda honom till enväldet.

I detta syfte undanröjdes först och främst den revolutionära grunden så mycket som möjligt. De rådplägande församlingarnas makt, som redan förut gjorts mindre fruktansvärd genom skapandet af två kamrar, hvilka ersatt konventet, inskränktes på ett ännu verksammare sätt, då den fördelades på tre olika afdelningar, af hvilka den första, senaten, bestod af på lifstid utsedda medlemmar, som höllo sina öfverläggningar för slutna dörrar, den andra, eller lagstiftande församlingen, som valdes och hvarje år till en del förnyades, var dömd till tystnad, och den tredje, tribunatet, som likaledes valdes, ensam hade rätt att hålla offentliga öfverläggningar, men däremot saknade beslutande rätt och endast kunde uttala en mening eller yttra en önskan.

Med sådan ringa befogenhet måste emellertid tribunatet snart visa sig öfverflödigt, enär dess öfverläggningar aldrig medförde något definitivt resultat; det dröjde icke heller länge, förrän Bonaparte fann tribunatet olämpligt och upphäfde det, utan att för den skull ett nödvändigt hjul i statsmaskineriet försvann.

I förbindelse med dessa tre korporationer inrättades valkollegier, hvilka endast hade befogenhet att angifva de kandidater, bland hvilka den konserverande senaten gjorde sitt urval till de allmänna tjänsternas och ämbetenas besättande. Dessa kandidater utnämdes slutligen af en myndighet, som var helt och hållet oberoende af den allmänna rösträtten, hvilken på detta sätt gjordes fullständigt illusorisk.

Bonapartes båda medkonsuler Sieyes och Roger Ducos afgingo och funno reträttplatser i den nyskapade senaten, där de snart förlorade all betydelse och Sieyes dessutom miste all aktning, då han, “som belöning för sina stora tjänster,” mottog ett nationalgods vid namn Crosne. Af de båda nya konsulerna öfvertog Cambacérès ledningen af lagstiftningsarbetena och Lebrun finanserna; ingendera blandade sig i den verkställande maktens eller arméns angelägenheter eller utrikesärendenas ledning, hvilka grenar af förvaltningen Bonaparte förbehöll sig själf.

Därefter upprättades och organiserades statsrådet, (le conseil d’état) i hvilket Bonaparte intog alla förtjänster och talanger, som revolutionen framlockat på hvarje bana, men isynnerhet inom civilförvaltningen. Detta statsråd blef förnämsta drifhjulet i förste konsulns och kejsarens regering och bidrog kraftigt till nydaningen af Frankrikes inre förhållanden. I statsrådet utfördes alla stora [ 22 ]lagstiftningsarbeten och administrativa värf, och statsrådet ålåg den allmänna öfveruppsikten öfver hela förvaltningen. Befriadt från alla hindrande och hämmande band, kunde Bonaparte låta statsrådet arbeta med en skyndsamhet, som var af största värde, och därnäst med en följdriktighet och ett sammanhang, som man förgäfves skulle söka annanstädes. Statsrådet åtnjöt en fullständig diskussionsfrihet, och om Bonaparte, som själf så ofta deltog i öfverläggningarna, mången gång mera lyssnade till sin allrådande viljas ingifvelser, har han åtminstone till ursäkt för sina misstag aldrig kunnat säga, att han icke erhållit tillräckliga upplysningar eller goda råd.

Förvaltningen, hvilken allt sedan 1789 varit beroende af samfällda öfverläggningar, hänsköts sålunda till en endes afgörande, och under denne ende förvaltades departement och arrondissement af de af honom tillsatta prefekterna och underprefekterna. På detta sätt infördes enhet och ansvarighet i förvaltningen, men på samma gång undergräfdes den demokratiska principen i sina grundvalar och “förstördes,” säger kanslären Pasquier, “den konstituerande församlingens verk från första stunden. Denna hade gjort allt för att minska myndigheten och göra makten kraftlös, men i den nya författningen återställdes denna makt.”

Med tillhjälp af de arbetskrafter Bonaparte på detta sätt skapat lyckades det därpå för hans glänsande organisationstalang att på otroligt kort tid så godt som helt och hållet nygestalta förhållandena i Frankrike. 22

Revolutionen hade visserligen afskaffat de gamla olidliga bördorna, privilegiiväsendet och orättvisorna, men endast för att låta samma missbruk uppstå till förmån för andra klasser. “Före 1789,” säger Taine, “var nationen underkastad en oligarki af adel och notabler, efter 1789 suckade den under en oligarki af stora och små jabokiner, hvilka efterträdt de förra och i stället för pergament och adelsbref åberopa de sina medborgarekort och medlemskapet i klubben vid Saint-Honorégatan. Dessutom måste statens skattkammare, sedan den förut födt hofvet i Versailles, föda den vida glupskare stora hopen i Paris, och detta underhåll kostade tjugufem gånger så mycket som det gamla hofvets underhåll i Versailles under lika lång tid. Slutligen roffade i Paris liksom förut i Versailles de underordnade åt sig af alla krafter, och följden blef 1799 liksom 1789 den franska statsbyggnadens sammanstörtande.

“Det ligger emellertid i ett väl ordnadt statsskicks intresse, att hvarken öfverbeskattning eller underbeskattning, undantagsförmåner, befrielser eller uteslutningar förekomma i detsamma. Som allmän och fast regel gäller, att, enär för all egendom, stor eller liten, af hvilket slag som helst, fast eller lös, staten genom sina lagar, sina domstolar, sin polis och sin armé lämnar det nödiga skyddet mot hvarje förgripelse på densamma och garanterar dess okvalda besittning, åligger det också egendomen att till staten betala en försäkringspremie af så och så många centimer för hvarje franc. Nationalförsamlingen af 1789 proklamerade visserligen denna Princip, men utan praktisk påföljd. Förste konsuln sätter den i verket och tillämpar den, så noggrannt detta låter sig göra, tack vare två beskattningsinrättningar af ny typ, utmärkta i sitt slag och verkliga mästerstycken i jämförelse med den gamla regimens eller revolutionens beskattningssätt.

“Att upptaga den direkta beskattningen, i enlighet med hvad rättvisa och billighet kräfva, är att på hvarje skattskyldig förrätta en amputation i förhållande [ 23 ]till hans massa; beräkningen är kinkig och får icke anförtros åt patienten, som är allt för intresserad af att räkna oriktigt och ganska snart förstår, att ju mera man skär från andra, desto mindre skär man från honom själf, och som merendels, äfven om han själf är stor och hans granne liten, gärna, för att orättvist minska sin egen uppoffring med ett uns, vill orättvist öka sin grannes med ett skålpund. Ditintills hade man icke förstått eller förmått göra sig reda för dessa så naturliga och starka känslor; af försummelse eller optimism hade man infört den skattskyldige i mekanismen såsom dess första verkande kraft, före 1789 ansvarig och nödtvungen, efter 1789 frivillig och tillmötesgående. Följden var, att maskinen före 1789 var skadlig och efter 1789 vanmäktig; före 1789 var dess verkan nästan mördande, efter 1789 lämnade den så godt som inga resultat.—Nu omsider finnas oberoende, speciella och sakkunniga operatörer, hvilka erhålla lokala upplysningar, men undandragas de lokala inflytandena; hvilka alla utnämnas, betalas och understödjas af centralregeringen; hvilka hållas till regelbunden ordning af ett särskildt verk, som granskar deras räkenskaper; hvilka, dels till följd af de summor de måste nedsätta som borgen för sin verksamhet, dels till följd af den vinst, de ha af densamma, äro intresserade af att de förfallna skattebeloppen till fullo inbetalas och att de uppburna skattemedlen genast aflämnas till statsverket; hvilka alla, så väl öfver som underordnade, äro goda räknekarlar och öfvervakas af goda räknekarlar; hvilka hållas till sin skyldighet af fruktan, alldenstund de veta, att försnillningar, som under direktoriets tider voro så vinstgifvande, straffas med stränghet under konsulatet; hvilka följaktligen snart se sig bragta därhän att göra | en dygd af nödvändigheten och slutligen frivilligt ålägga sig redlighet och noggrannhet af egenkärlek och hederskänsla.—För första gången på tio år inflyta de uttaxerade skattebeloppen genast vid årets början, i stället för att den skattskyldige före 1789 alltid stod uppförd på restlängden och statsverket icke erhöll mer än tre femtedelar af det löpande årets taxering. I stället för de omkring 200,000 utarmade och hatade, af sin ruinerande befattning ruinerade indrifvare, hvilka före 1789 alltid åtföljdes af handtlangare eller soldater, som inkvarterades hos tredskande skattskyldige, behöfva från år 1800 endast 5—6,000 aktade och hederlige uppbördstjänstemän förrätta sitt arbete i sina hem eller på ämbetsrummet och uppbära på viss tid utan förföljelse och trassel och utan att behöfva använda synnerligen starkt tvång en summa af 360 millioner mot blott 170 millioner, till hvilket belopp hela den direkta beskattningen för 1780 uppgick. På samma gång befrias den gamle skattskyldige, i synnerhet den själfägande bonden, från tre fjärdedelar af sin urminnes beskattningsbörda, enär han genom tiondets och feodalgärdernas afskaffande återfår en fjärdedel af sin nettoinkomst och därnäst hans andel i beskattningen genom dess utsträckande till all egendom och alla personer nedsättes med hälften.”

För daglönaren och kroppsarbetaren införas dessutom särskilda lindringar; under den gamla regimen befunno sig tre femtedelar i den belägenheten, att af 300 arbetsdagar nödgas afstå 60 till feodaljordägaren, och följderna af ett sådant beskattningssystem voro också utpressningarna och armodet, som öfverskredo alla gränser, de smås och fattigas utplundring och deras häraf framkallade försakelser och undertryckta raseri. Den franska regeringen af år 1800 måste emellertid skona dessa klasser, om icke af mänsklighet, så åtminstone af klokhet, och göra [ 24 ]detta mer än någon annan regering, emedan hon grundade sig på den stora mängdens vilja.

Den direkta beskattningen delas för den skull i två delar, en som drabbar ägaren af fast egendom, och en som drabbar hvarje skattskyldig utan fast egendom; men denna senare del är måttlig. Beräknad efter hyran, är den försvinnande liten för ett vindsrum, ett ruckel eller ett kyffe; och äro dess invånare alltför fattiga eller, om stadstullen på förnödenheter är hög, befrias de från denna afgift. Läggas härtill den personliga afgiften och den mycket obetydliga dörr- och fönsterskatten, så blir denna beskattning, som förr var förkrossande, ganska lätt, medan den lättnad i vantrefnadens och bekymrens börda, som härigenom bereddes i ett fattigt hem, helt enkelt blir oerhörd.

Den direkta beskattningen kommer sålunda till förmån för de fattiga att så godt som uteslutande läggas på de ägande klasserna, d. v. s. på de skuldror, som « utan svårighet kunna bära den, och äro deras medlemmar dessutom fabriksidkare eller handlande, åligger det dem att erlägga en tilläggsbeskattning, beräknad efter deras sannolika vinst. Slutligen kommer till alla dessa pålagor en skatt på själfva kapitalet, hvilken upptages så ofta en egendom genom donation, arf eller kontrakt byter om ägare, och denna pålaga, som ytterligare höjes af stämpelskatten, är mycket stor, enär den i de flesta fall belöper sig till 5, 7, 9, ja ända till 10½ procent på det omflyttade kapitalet, hvilket för fast egendom motsvarar från två till fyra års afkastning.

“Till den direkta beskattningen, som drabbar de ägande klasserna, sluter sig emelltertid den indirekta, som till sin natur tyngre drabbar de fattiga än de förmögna och rika. Genom denna beskattning upptager staten medelst sina tullar, oktrojer eller monopol en viss procent af det slutliga pris, till hvilket vissa varor säljas; och bland de varor, af hvilkas försäljning staten skall draga vinst, utväljas just de artiklar, hvilka, därför att alla köpa dem, lofva att inbringa mest, såsom salt, socker, tobak, drycker, som allmänt och dagligen förtäras. Hvarje dag och hela dagen i ände aflösa i hvarje handelsbod i hela landet konsumenterna hvarandra; oupphörligt klinga deras stora kopparslantar, deras små silfvermynt mot disken, och i hvarje stor slant, i hvarje litet silfvermynt tillfaller ett visst antal centimer beskattningen, som är så mycket säkrare på att erhålla denna sin andel, som den på förhand redan uppburit den. Vid årets slut utgöra dessa otaliga centimer i dess kassa en hel hop millioner, lika många och flera till och med än den skördar genom den direkta beskattningen.

“För att fylla den tömda statskassan återställer förste konsulns regering för den skull de af revolutionen helt och hållet afskaffade indirekta skatterna, men icke på samma brutala sätt som under den gamla regimen. Först och främst inga skatteförpaktare: staten säljer icke mera sina pålagor på salt eller starka drycker åt ett bolag affärsmän, hvilka, endast betänkta på vinst, arbeta som blodiglar på de skattskyldige, som de obehindradt få utsuga, därtill bemyndigade af en ständigt behöfvande regering, som lefver af deras förskott, ställer den beväpnade styrkan till deras förfogande och utlämnar folket åt deras utpressningar. Dädanefter upptager statsverket själft och för egen räkning skatterna, tänker på framtiden, begränsar det löpande årets inkomster för att icke äfventyra de följande årens afkastning och undviker att ruinera den nuvarande skattskyldige, som därjämte [ 25 ]är den skattskyldige för framtiden, aktar sig för onödiga trakasserier, kostsamma rättegångar, utmätningar och beslag, fängelsestraff; staten vill icke af en arbetare, som kan gagna honom, göra en tiggare, som icke inbringar något, eller en fånge, som kostar att underhålla. På detta sätt blir den allmänna lättnaden ofantlig; tio år före revolutionen beräknades, att omkostnaderna för den indirekta beskattningens upptagande uppgingo till dubbelt så mycket som de inbringade konungen, att nationen måste betala 371 millioner för att han skulle erhålla 184 och att saltskatten ensam tog 100 millioner ur de skattskyldiges fickor för att inbringa 45 millioner francs åt konungen. Under förste konsulns regering bli böterna sällsynta; beslag, utmätningar, tvångsförsäljning af egendom bli ännu mera sällsynta, och uppbördskostnaderna, som reduceras genom den tilltagande förbrukningen, sjunka, så att de endast utgöra en tjugondedel i stället för en femtedel af inkomsten.

“Konsumenten är icke heller som förut tvungen att ovillkorligen förbruka och betala en viss kvantitet salt, 7 livres för person till 13 sous för hvarje livre. På det födoämne han icke kan undvara, på brödet, finnes icke längre någon provins-, municipal- eller herrgårdstaxa, ingen pålaga längre på mjöl, ingen på försäljning eller förmalning af spannmål, intet hinder mera för spannmålshandelns drifvande. Genom skattens sänkning och de inre tullarnes borttagande bli dessutom andra lifsmedel än brödet, hvilka likväl ännu bära en pålaga, tillgängliga äfven för de mindre bemedlade. Utom i Paris, och äfven därstädes innan municipalutgifternas öfverdrifna uppjagande gjort accisen öfverdrifvet stor, ökar hela pålagan för vin, cider och öl dessa dryckers försäljningspris med blott 18 procent, och i hela Frankrike dricker vinodlaren sitt eget vin, utan att behöfva betala en sou i skatt för denna artikel. Följaktligen ökas förbrukningen, och som inga undantag från afgifterna längre finnas, erhåller eller vinner statskassan med mindre pålagor lika mycket som före revolutionen, och dess vinst ökas i samma mån den skattdragande blir rikare och tillåter sig större utgifter. Slutligen döljer sig staten med yttersta klokhet och lyckas nästan helt och hållet bespara den skattskyldige närvaron af och beröringen med sina agenter. Inga husvisitationer. Tullnären kommer icke oförvarandes öfver husmodern för att smaka på saltlaken, undersöka om skinkan icke är saltad med kontrabandsalt, se efter, att allt salt, som det åligger de skattskyldige att köpa, d. v. s. 7 livres för hvarje medlem af hushållet, blifvit riktigt användt ‘för soppgryta och saltkar.’ Källaruppsyningsmannen bryter sig icke längre in hos vinodlaren eller till och med borgaren för att mäta hans tunnor, för att fordra redogörelse för hans förbrukning, för att uppsätta protokoll öfver ‘för stor brist eller för mycket drucket,’ för att pliktfälla honom, om han af barmhärtighet gifvit en sjuk eller en fattig en butelj vin. De 50,000 tulltjänstemännen eller förpaktarehandtlangarne, de 23,000 soldater utan uniform, hvilka, uppställda i landet, inne på en linje af 1,200 lieues, vaktade den stora saltskattens provinser från de mindre taxerade, friköpta eller fria provinserna, de otaliga tjänstemännen, anställda vid färjor, vägbommar och stadstullar, hvilka som ett inveckladt och sammansnodt nätverk omgifva hvarje provins, stad, distrikt eller kanton för att vid dem upptaga afgifter på tjugu eller trettio slags varor, fyrtiofem stora general-, provinsial- eller municipalpålagor och nära sextonhundra tullar, kort sagdt, den gamla indirekta beskattningens hela personal har försvunnit.” 26

[ 26 ]Man ser, hvilket oerhördt framsteg dessa konsulatsregeringens åtgärder med hänsyn till finans- och beskattningsväsendet betyda och hvilka välsignelserika följder de ha för landets upphjälpande och förkofran. Ty värr är förhållandet icke enahanda med den sista pålaga, “den, enligt hvilken staten icke längre nöjer sig med penningar, utan tager själfva personen, hela människan med kropp och själ under de bästa åren af hennes lif, d. v. s. militärtjänsten.” Det är revolutionen, som gjort denna så tung; dessförinnan var den lätt, ty i princip var den frivillig, och endast milisen, som genom lottning uttogs bland landtbefolkningen, underkastades tvång. Den samlade sig emellertid blott nio dagar om året till öfning, behöfde icke marschera annat än i händelse af krigets behof och fanns med sina 75,260 man år 1789 endast till på papperet. Under monarkien fanns inga andra värnpliktige eller konskriberade; i detta hänseende voro dess fordringar små, tio gånger mindre än republikens och kejsardömets, för att icke tala om nutidens.

Jämte denna milis rekryterades den egentliga armén, alla “reguliera” trupper, under den gamla regimen genom fritt aftal, och detta gällde icke allenast för de tjugufem främlingsregementen, schweizare, irländare, tyskar, utan äfven för de 145 franska regementena, 177,000 man. “Om också aftalet icke alltid var fritt, enär värfningen ofta skedde genom lockelser och öfverraskning, svek eller till och med med våld, hade institutionen dock två stora fördelar. För det första var det genom armén, som samhället befriade sig från sina osunda vätskor, från sitt alltför heta eller fördärfvade blod. Ehuru vid denna tid soldatens yrke var ett af de lägsta och minst aktade, en stängd bana utan befordran, kunde man dock erhålla en rekryt för 100 francs i värfningspenningar och litet drickspengar; lägg härtill två eller tre dagars och nätters drickande på krogen, och detta angifver tydligt arten och egenskaperna hos rekryterna, som i de flesta fall voro män, mer eller mindre olämpliga för ett ordentligt medborgerligt lif, äfventyrare och afsigkomna, gamla landtstrykare, bortjagade tjänare och arbetslöse, med ett ord, tillhörde de ‘mest utsväfvande, oroligaste och vildsintaste i en orolig och en smula utsväfvande befolkning.’ — För det andra, bevarade individen genom den värfvade arméns institution den förnämsta och dyrbaraste af sina friheter, den fullständiga myndigheten och det obegränsade förfogandet öfver sig själf, sin kropp och sitt fysiska lif, och denna frihet var bättre skyddad mot statens inkräktningar än genom den skickligaste författning, ty institutionen var en i allas sinnen befäst vana, med andra ord en tyst, urminnes öfverenskommelse mellan undersåten och staten, att när staten hade rätt till undersåtarnes penningar, hade den däremot ingen rätt till deras personer; i detta hänseende var konungen faktiskt ingenting annat än en entreprenör som hvarje annan; han hade åtagit sig att sörja för nationalförsvaret och den allmänna säkerheten, han fick för detta ändamål också skaffa sig sina militäriska arbetare, där dessa erbjödo sig på arbetsmarknaden, efter gällande pris.

“Framför denna praxis och denna princip har samhällsfördragets teori gjort sig gällande; man har förklarat folket suveränt. Men i vårt splittrade Europa, i hvilket de täflande staterna alltid äro nära att råka i strid med hvarandra, äro alla suveräner militärer; de äro det till födsel, uppfostran, yrke, nödvändighet; själfva deras titel innebär och medför detta. Då undersåten tillräknar [ 27 ]sig deras rättigheter, åtager han sig följaktligen också deras skyldigheter; han är i sin ordning och för sin person militär. Om han dädanefter födes till valman, födes han också till värnpliktig; han har åtagit sig en förbindelse af nytt slag och af oändlig betydelse, staten, som först endast hade fordran på hans egendom, har nu fordran på hans lemmar och finner alltid skäl till förevändningar att göra sin fordran gällande. Under den hotande invasionen eller de af denna framkallade lidandena gick folket in på att betala denna statens fordran på dess lemmar; det trodde den vara tillfällig och temporär. Men efter segern och freden fortsätter dess regering att påyrka densamma, och den blir slutligen beständig. Detta förutsåg man icke 1789; då konstituerande församlingen gjorde folket till suverän, lät detta församlingen hållas; det visst icke, hvartill det förband sig, det trodde icke, att en så stor fordran utställdes på det. Men då det undertecknade samhällsfördraget, underskref det densamma, och 1793 förföll den; konventet dref in den, och sedan kom förste konsuln och kejsaren och reglerade den. Dädanefter är hvarje fullväxt och frisk manlig individ skyldig denna blodskatt; inga undantag äro tillåtna från militärtjänsten; och de unge män, som nått den stadgade åldern, draga sitt nummer vid utskrifningen och marschera i den ordning deras nummer föreskrifva.”

Dock med vissa inskränkningar och undantag. Redan under direktoriet hade lagen befriat de unga gifta männen och änklingar eller frånskilda, som voro fäder; förste konsuln befriar äfven den värnpliktige, som har en broder i den aktiva armén, den, som är ende sonen åt en änka, den, som är äldst af tre fader- och moderlösa syskon, den, hvars fader vid sjuttio år lefver af sina händers arbete: alla dessa äro familjeförsörjare. Till dem komma ytterligare alla unge män, som inträda i hans tjänstemannamilis, i hans kyrkliga milis och i hans universitetsmilis, lärjungarne i normalskolan, ignorantinbröderna, prästvigde seminarister, mot det att de tjäna honom, somliga under tio år, andra hela sin lefnad under en strängare eller nästan lika sträng disciplin som den militära. Slutligen tillåtes eller införes friköp genom enskild öfverenskommelse mellan en utskrifven värnpliktig och dennes frivillige ersättningsman. Staten har ingenting emot ett dylikt utbyte, hvaraf den icke lider något men, utan tvärtom stundom har vinst. Ersättningsmännen skola ha en “stark hälsa och kraftig kroppsbyggnad” samt den nödiga längden; som de vanligen äro fattigare än dem, de skola ersätta, äro de också mera vana vid umbäranden och mödor, och som de flesta dessutom ha kommit till manlig ålder, lämpa de sig också bättre för tjänsten; är ersättningsmannen en gammal soldat, är denne dubbelt så mycket värd som den nyss utskrifne värnpliktige, som aldrig burit ränsel och bivuakerat i fria luften.

“Genom denna anordning vinnes dessutom ytterligare den stora fördelen, att den civila staben åt sig räddar sina blifvande rekryter; från nitton till tjugusex år pläga det stora och fruktbärande fredliga arbetets blifvande ledare och befordrare: lärde, konstnärer eller skriftställare, jurister, ingeniörer och läkare, handels- och fabriksidkare, erhålla och förvärfva sin högre och speciella uppfostran, uppfinna och utarbeta sina förnämsta idéer, utbilda sin originalitet eller sin duglighet; om man beröfvar begåfningen dessa fruktbringande år, hejdar man dess tillväxt midt i dess fullsaftighet och kväfver de civila gåfvor, [ 28 ]som äro icke mindre nödiga och dyrbara för staten än de militära. — Omkring 1804 undgår, tack vare friköpslagen, på landet en utskrifven värnpliktig på femton, i städerna en på tio det påtvungna ödet att sålunda förkväfvas; 1806 växlar priset på en ersättningskarl mellan 1,800 och 4,000 francs, och som kapitalen ännu äro sällsynta och bristen på kontanta penningar är ännu större är detta en ganska stor summa. Det är således den rika eller förmögnare klassen, med andra ord de mer eller mindre bildade, som friköper sina söner, och man kan räkna på, att den skall gifva dem en mer eller mindre fullständig uppfostran. På detta sätt hindras staten från att skära all sin säd, medan den ännu är grön, och bevarar en plantskola af undersåtar, bland hvilka samhället skall finna sin nästa valda uppsättning.” På detta sätt mildrad, är militärlagen visserligen hård, men kan dock fördragas; såsom vi skola se, skall den dock icke länge hålla sig inom dessa rimliga gränser. 28

Till finansernas och försvarets ordnande sluta sig värdigt förste konsulns åtgärder för att förbättra kommunikationerna och åter organisera undervisningsväsendet, hvilka båda grenar af förvaltningen fått ohjälpligt förfalla.

Om landsvägarne afgaf statsrådet Fourcroy en berättelse, som är alltför betecknande, för att icke ett och annat ur densamma förtjänade anföras. På en sträcka af 350 lieues, som han bereste, fann han sålunda fyra femtedelar af vägen i nästan fullständigt förfall. “De allmänna landsvägarne,” säger han, “äro nästan öfver allt förstörda och stenarne spridda, krossade eller sprängda, i deras ställe finnes endast gyttja; djupa fåror sönderslita kors och tvärs vägen och äro ändå icke dess farligaste del; gropar af flera meters omfång och djup, täckta af lös jord, som döljer dem, bilda talrika afgrunder, i hvilka vagnarne nedstörta, om kuskar och förmän icke noga känna deras läge, så att de kunna undvika dem, hvarför det också är mycket vanligt att finna kärror och vagnar, som antingen stjälpt eller ock sjunkit ned så djupt, att man formligen måste gräfva upp dem, hvilket naturligtvis gör vägen ännu sämre och tvingar till att spänna före dubbelt antal hästar eller också flera oxar. Till allt detta komma instörtade broar, sönderbrutna ledstänger, instörtade dammar och stora vattenpussar, som bildat sig i hvarenda grop och oafbrutet underminera vägen. Detta är orsaken, hvarför handeln står stilla, varuprisen stiga och många orter icke ens kunna förses med lifsmedel. Jag har sett formännen ur stånd att färdas annorlunda än i karavaner på 7 eller 8 man, med 6 till 8 starka hästar för hvarje vagn, huru de körde efter hvarandra och ömsesidigt lånade hvarandra sina hästar för att draga upp vagnarne ur de fördjupningar, i hvilka de fastnat; jag har sett, huru ogärna de betalade vägpenningar — då de länge måste hålla framför en vägbom och på dess andra sida sågo det ställe, där deras vagnar på nytt måste köra fast; på många ställen såg jag med smärta fraktvagnar och kärror lämna vägen och på sträckor af 100 till 200 m. köra öfver de odlade åkrarne, på hvilka hvar och en bröt sin väg och stycke för stycke förstörde jordbruksegendomen. Sex gånger har min egen vagn gått sönder och vållat mig en tidsspillan af halfva dagen för att få den reparerad af oskickliga handtverkare, och elfva gånger har jag måst låta hämta oxar för att draga upp den ur dyn, i hvilket den sjunkit ned till öfver halfva hjulen.” Enligt Fourcroys åsikt skulle [ 29 ]60 millioner francs knappast förslå till att hjälpa upp alla förstörda vägar, och förstörda voro de allesammans.

Men äfven här grep förste konsulns regering in med ett eftertryck och en framgång, att hon i den berättelse, som framlades för senaten öfver de 1803 utförda arbetena, kunde framhålla, att 24 millioner francs användts till att förbättra och underhålla gamla vägar och anlägga och öppna nya, bland hvilka funnos de tre stora landsvägarne till Italien öfver Simplon, Mont Cenis och Mont Genèvre äfvensom armévägarne från Genua till Marseille, från Rennes till Brest och från Bingen till Coblentz på vänstra Rhenstranden. Dessutom var Saint-Quentins kanal i fullt arbete, Ourcqkanalen hade redan öppnats, den kanal som skulle förbinda skeppsfarten på Seine, Saône, Doubs och Rhen, var nära på fullbordad till Dole och inbragte redan staten anläggningskostnaderna, under byggnad befunno sig Rhônekanalen och andra kanaler, och träsken kring nedra Charente höllo på att torrläggas. Man inser lätt, hvilken ofantlig betydelse dessa anläggningar hade för samfärdselns underlättande, och de välsignelsebringande följderna läto icke heller vänta på sig. Landets odling utsträcktes, yrkesfliten höjdes, välmåga utbredde sig åter i alla befolkningslager, och belåtenhet, öfverflöd och lugn inställde sig af sig själfva. Ingen tid af Napoleons välde har heller varit lyckligare än dess tre första år. 29

Under revolutionen hade det gamla undervisningsväsendet förgåtts som ett skepp, hvilket sjunker i stormen; lärarne hade blifvit afsatta, förvisade, deporterade och proskriberade; egendomen hade konfiskerats, sålts, förstörts, och hvad staten ännu behållit hade användts till andra ändamål. De gamla läroverkens återställande var för den skull förknippadt med icke ringa svårigheter; regeringen förfogade endast öfver några gamla förfallna byggnader, som fordom varit läroverk, och några få fasta tillgångar, som ursprungligen anslagits åt en frielev eller en byskola, men numer fanns hvarken collège eller skola. Första steget till undervisningens återupprättande var en handling af fördragsamhet, ity att regeringen lät ignorantinbröderna återvända, gaf dem tillåtelse att undervisa i småbarnsskolorna och berättigade städerna att använda dem; sedermera införlifvades de med universitetet. Ännu mera gynnade regeringen de undervisande kvinnliga kongregationerna; ända till kejsardömets slut och ännu längre sysselsätta sig knappt andra än nunnor med flickornas undervisning. Tack vare samma fördragsamhet återuppstå också elementarskolor, högre skolor, pensionat och små seminarier på enskilda personers, kommunernas och biskoparnes initiativ, och allestädes tager undervisningen åter sin början. 30

“Nu kan man äfven tänka på att dotera densamma, och staten inbjuder härtill hela landet, kommuner så väl som enskilda, men under tiden tilldelar den försiktigtvis hvar och en sitt bestämda åliggande. Om kommunen grundar en folkskola, åligger det densamma äfven att skaffa läraren bostad, och föräldrarne äro skyldiga att betala honom; om kommunen upprättar en högre skola eller erhåller ett lyceum, åligger densamma att underhålla skolbyggnaderna, och lärjungarne, så väl hel- som halfpensionärerna, betala en afgift. På detta sätt täckas de första stora utgifterna, och staten behöfver blott tillskjuta en obetydlig bråkdel, hvilken, redan i och för sig liten, i själfva verket blir så godt som ingen, ty dess förnämsta frikostighet består i 6,400 friplatser, [ 30 ]hvilka den grundar och åtager sig att betala. Staten utdelar emellertid icke mer än 3,000 dylika platser och nästan allesammans åt barnen till sina militära eller civila tjänare, så att sonens friplats i skolan blir ett tillskott till faderns lön eller sold; på detta sätt återtager staten med ena handen hvad den gifvit med den andra. Slutligen upprättar den universitet, men underhåller det på andras bekostnad, på föräldrarnes och de enskildes, kommunernas, men i synnerhet på rivaliserande skolors, enskilda pensionats och fria undervisningsinstitutioners bekostnad; i kraft af universitetets monopol pålägger den dem lika mångfaldiga som slugt utfunderade afgifter.

i30

Lagstiftande Kårens Palats i Paris
Lagstiftande Kårens Palats i Paris

LAGSTIFTANDE KÅRENS PALATS I PARIS.

Hvarje enskild, som erhåller diplom för att öppna en pension, måste till universitetet betala 200 till 300 francs, likaså hvarje enskild person, som meddelar en undervisningskurs i språk eller naturvetenskap. Hvarje enskild, som erhåller diplom för att inrätta ett läroverk, måste till universitetet betala 400 till 600 francs och likaså hvarje enskild, som erhåller tillstånd att föreläsa i juridik eller medicin. Hvarje lärjunge måste till universitetet erlägga tjugondelen af den afgift han erlägger till det läroverk, som han besöker, och vid högskolorna, i medicinska och juridiska äfvensom i den filosofiska fakulteten, betala studenterna till universitetet inskrifnings- och examensafgifter samt lösen för betyg, så att slutligen en dag den högre undervisningen med sina inkomster kan bestrida sina utgifter och dessutom erhålla ett [ 31 ]öfverskott. Det nya universitetet kan sålunda sörja för sig själft, och allt hvad staten gifver det såsom en verklig gåfva i klingande mynt utgör icke mer än 400,000 francs årligen, eller något mindre än hvad collège Louis le Grand ensamt erhöll före 1789.”

Jämte den fasthet, som förste konsuln redan från första stund förlänade sina inrättningar till undervisningens befrämjande och som bevarat deras grundvalar i allt väsentligt orubbade under hela århundradet, gaf han dem med det samma den ensidiga uppgiften att endast och allenast tjäna statens, d. v. s. hans eget intresse. Undervisningen i mellanskolorna gick hufvudsakligen ut på de klassiska språken och matematik, hvarjämte en fullständigt militärisk organisation infördes i dem. Redan vid denna tid hade Bonaparte också för afsikt att af skolornas och universitetets lärare och förvaltningspersonal bilda en solidarisk korporation, som lifvades af en egen kåranda, men på samma gång, liksom en armékår, underkastades den strängaste disciplin och den noggrannaste uppsikt från regeringens sida samt dessutom måste böja sig under den till ytterlighet drifna centralisation, som redan härskade i alla förvaltningsgrenar och gjorde dem till blotta verktyg i statschefens hand. Denna tanke kom emellertid först senare, under kejsardömet, till utförande i samma mån universitetets organisation hann genomföras, men likformigheten i undervisningsväsendets mekanism drefs då också till den höjd, att universitetets stormästare, de Fontanes, vid ett tillfälle kunde se på sin klocka och beundrande utbrista: “Vid denna timme, kl. åtta och fem minuter dikteras samma latinska tema i samtliga colleges i Frankrike!” 31

Till alla dessa anordningar sluter sig värdigt den verksamhet Napoleon, både som förste konsul och kejsare, utvecklade för ordnandet af rättsskipningen och lagstiftningen. I detta afseende fullgjordes under århundradets första årtionde ett verkligt storverk i Frankrike, i det en civillag för hela riket utarbetades på Bonapartes bedrifvande, i det han återupptog en redan 1791 framställd plan och öfverlemnade dess förverkligande åt Tronchet, Portalis, Bigot de Préameneau och Maleville, hvilka efter inhämtande af de högsta domstolarnes utlåtande framlade sitt förslag för statsrådet, som därpå granskade detsamma under förste konsulns lifliga deltagande i öfverläggningarna. I lagstiftande kåren framställdes emellertid åtskilliga invändningar mot förslaget, som för den skull återtogs och efter några ändringar åter framlades och antogs i sin nya form. Lagverket offentliggjordes den 30 ventôse år XII (den 21 mars 1804) under namn af “Code civil des Français,” hvilket efter kejsardömets införande förändrades till “Code Napoléon.” Samtidigt företogs en reform af hela den borgerliga rätten äfvensom straffrätten och processförfarandet, så att under de nästföljande åren ytterligare fyra lagböcker: civilprocessordningen, handelslagen, straffprocessordningen och strafflagen, “Code pénal,” kunde offentliggöras.

De stora förtjänster, som utmärka “Code Napoléon” och som bestå i dess klara och kortfattade språk, dess systematiska reda och logik och dess stränga genomförande af allas likhet inför den borgerliga rätten utan anseende till stånd, namn, rang eller trosbekännelse, ha beredt “Code Napoléon” dess stora anseende och låtit den framstå som ett mönster i lagstiftning. Utom i Frankrike infördes den i flera af de stater, Napoleon eröfrade, och bästa beviset på [ 32 ]dess stora värde är, att den gäller ännu mångenstädes i Tyskland, såsom i preussiska Rhenprovinsens västra del, i Rhenbayern, Rhenhessen, Elsass-Lothringen och i Baden, ända till dess år 1900 det nya tyska rikets 1897 antagna gemensamma borgerliga lagbok träder i kraft. Ännu fortfar den att med färre eller flera förändringar gälla i Luxemburg, Belgien, Genève och en del af kantonen Bern, och efter densamma ha Hollands, Italiens, Rumäniens och flera schweiziska kantoners civillagböcker affattats. Utan öfverdrift kan man säga, att “Code Civil” tillhör Napoleons förnämsta och mest lyckade skapelser och att den i många hänseenden verkat i hög grad välsignelsebringande.


* * *

32

Förste konsuln önskade efter den 18 brumaire uppriktigt fred och tog i enlighet med denna sin önskan också de steg, som han trodde kunna leda till dess uppfyllande. Det bref han den 25 december 1799, samma dag han tillträdde sitt ämbete, skref till konungen af Storbritannien och Irland, besvarades emellertid af sig själft af den politik, som följdes af William Pitt, den store lord Chathams ändå större son, hvilken sedan sjutton år tillbaka stått i spetsen för den engelska regeringen och i åtta år fört krig på lif och död med det revolutionära Frankrike, en parlamentstalare, som England sällan sett, och en minister, hvars motstycke det ännu icke haft.

Född den 28 maj 1759 och af sin fader, hvars andre son han var, sorgfälligt uppfostrad för sitt kall som talare, blef han efter slutade studier i Cambridge advokat vid Lincolns Inn i London och inträdde redan den 23 januari 1781 i underhuset såsom representant för Appleby. Redan med sitt första tal gjorde han ett rent af öfverraskande intryck genom sitt bestämda uppträdande och den formfulländning, med hvilken han talade. I denne unge parlamentariker lärde huset känna en man, som ända från sin barndom ägnat hela sin äregirighet, hela sin brådmogna begåfning, hela kraften hos en stolt karaktär och hela fliten hos en vilja af järn åt en enda föresats, att bli underhusets obetingadt förste talare, sitt lands härskande minister och att förbli detta till slutet. Som barn så svag till kroppen, att han måste afstå från att besöka skolan i Eton, hade han i stilla uppfostran i hemmet och i landtlig ensamhet hållit sin själs ideal fritt från all oren beröring och ur de många, ofta stormiga förhandlingar, han haft tillfälle att åhöra i parlamentet i Westminster, fått fullkomligt klart för sig, huru de stora talarne gingo till väga för att behålla rätt, vare sig de hade rätt eller icke. Hemma på sitt rum anställde han med hög röst talöfningar för att som en fäktare öfva sig i att sticka och parera. Såsom bästa medlet att fullständigt behärska modersmålet hade hans fader rådt honom att oafbrutet öfva sig i att ex tempore högt öfversätta sin Thukydides, Demosthenes och Cicero på engelska, en konst, i hvilken han förvärfvade en förvånande färdighet. Denna öfning tillskref man, att han sedermera i parlamentet aldrig var i förlägenhet om ett ord, aldrig stapplade i satsbyggnaden och midt under det värsta stridstumultet aldrig förlorade det medvetande om öfverlägsen slagfärdighet, som skyddar mot öfverrumpling och försagdhet.

Pitt lät aldrig någon af nationell känslighet härrörande förstämning inverka på sin politik och åsåg den franska revolutionen med hela den nyktra kall[ 33 ]blodigheten hos en slug affärsman, som beräknar det snara sammanstörtandet aren konkurrerande firma, hvilken förblöder af sår, dem den själf slagit sig, hvarför han också bevarade fullständig neutralitet, till dess att konventet i Paris den 28 november 1792 slungade en utmaning mot England, som detta icke kunde missförstå och som ledde till den stora tvekamp, hvars slut Pitt icke skulle upplefva, men under hvilken han mästerligt förstod att bringa den engelska nationens ära i samklang med den engelska penningadelns fördelar och på alla anfall, allt hån öfver de engelska vapnens ömkliga nederlag för hvarje gång de sökte uträtta nägot på kontinenten, oföränderligen svarade: “Balansen är ändå till vår fördel, så väl hvad förvärfvandet af land och människor som hvad penningemedlen angår, och den nation, som har mest med penningar, skall efter afdrag af de förluster, hvilka vållas af krigslyckans växlingar, slutligen ändå behålla öfvervikten.”

Detta var fullkomligt riktigt. Hvad England med sina expeditioner på kontinenten antingen icke vann eller rent af förlorade, detta mer än uppvägdes af dess flottas framgångar, af förstöringen eller borttagandet af massor af fientliga krigsskepp och handelsfartyg, af eröfringen af andra nationers och förvärfvandet af egna kolonier i den fjärran västern, södern och östern; och på hafvet och i främmande världsdelar inbragte detta krig det mäktiga britiska riket sådana framgångar och eröfringar, att ett slut på detsamma, som skulle varit en följd af freden, i England snart föreföll såsom en försyndelse mot första reglerna för all god affärsverksamhet. 33

Visserligen kostade äfven det lyckliga kriget till sjös alldeles oerhörda summor, och Englands statsskuld, som genom det amerikanska kriget stigit till 246,222,392 pund sterling, växte under åren 1793—1802 till 597,640,432 pund sterling, men den, som i denna oerhörda siffra såg en fara för staten och dess kredit, visade blott sin fullständiga obekantskap med förhållandena. Hela denna summa var nämligen upplånad inom landet; den engelska penningadeln har försträckt engelska staten densamma, och denna förräntade den af inkomsterna från tullar och förbrukningsafgifter, som upptogos af handeln och af den arbetande befolkningens stora massa. Men samma penningadel, som anförtrodde staten sina jättestora besparingar såsom lån, stiftade i parlamentet tull- och beskattningslagar och gjorde utanför parlamentet sina stora transmarinska affärer med kolonierna; den var sålunda fordringsägare och gäldenär i samma person och utgjorde följaktligen för räntornas riktiga betalning och alla växlars punktliga inlösande en borgen, lika gedigen som dess egennytta och affärsanda.

Hela denna finanspolitik berodde på att mellanklassen och de lägre klasserna utsögos af den adel, hos hvilken landets intressen fullständigt sammansmält med dess medlemmars penningeintresse och som utan öfverdrift kunde om sig säga: “Jag är staten.” Pitt insåg emellertid, att äfven här funnos gränser, utöfver hvilka belastningen af de lägre klasserna icke finge drifvas, och denna insikt förmådde honom att föreslå införandet af en income-tax, en skatt på all slags inkomst, af hvilken han lofvade sig icke mindre än 28 millioner årligen, och sedan båda husen 1799 beviljat honom denna stora inkomstkälla, spelade hänsynen till finanserna icke längre någon roll i frågan om krig och fred, och detta så mycket mindre som fransmännens samtliga försök att i Irland gifva England ett kännbart slag misslyckats, de upproriska rörelserna i detta land undertryckts [ 34 ]med en brutalitet och grymhet, hvaraf minnet sedan dess aldrig slocknat i Irland, och det irländska parlamentet upphäfts, hvaremot landet förbundits med England i “unionen” och sände deputerade till det engelska underhuset. 34

Under sådana omständigheter afvisades förste konsulns försök att bana väg för en allmän fred på ett sätt, som saknade både omdöme och takt, enär det uppställde Bourbonernas restauration såsom ett oeftergifligt villkor för freden. Men om detta villkor var oantagligt för Frankrike och förste konsuln, var åter dennes fordran, att freden i Campo Formio, som gjorde Frankrike till herre öfver Italien, skulle läggas till grund för fredsunderhandlingarna med Österrike nästan lika oantaglig för den österrikiska kejsaren efter de framgångar hans vapen vunnit under direktoriets sista år. Det återstod sålunda ingen annan utväg än att fortsätta kriget.

Medan general Massena i Genua kämpade den dubbla striden mot de belägrande österrikarne och den engelska blockadflottan å ena och den för hvarje dag tilltagande hungersnöden inom fästningen å andra sidan, och general Moreau vid Rhen segerrikt dref den österrikiska armén tillbaka till Ulm, öfvergick förste konsuln själf med en i största hast nybildad armé Alperna öfver passet Stora St. Bernard. Allt var förträffligt förberedt för den vid den tidiga årstiden dubbelt farliga öfvergången: de fromma munkarne i det berömda klostret uppe på passhöjden hade anskaffat rikliga förråd till truppernas vederkvickelse; massor af mulåsnor höllos i beredskap att transportera ammunition och bagage; under general Marmonts ledning togos kanonlavetterna sönder, och hvarje regemente erhöll sin del af materielen, medan artilleriofficerarne vakade öfver att intet skadades under transporten. De i urhålkade trädstammar inlagda kanonerna släpades af hundra soldater för hvarje kanon uppför de snötäckta branterna, och på detta sätt försiggick hela transporten lätt och säkert under loppet af ett par dagar.

Genua förmådde förste konsuln visserligen icke undsätta, men i stället lyckades han i grund krossa den österrikiska armén vid Marengo den 14 juni 1800. Den gamle österrikiske fältmarskalken Melas hade redan trott slaget vunnet och dragit sig tillbaka för att hvila sig, då general Desaix kom den franska armén till undsättning, och för hans och kavallerigeneralen Kellermanns förnyade angrepp måste de förföljande österrikiska grenadiererna vika, hvarpå de omringades och dels nedsablades, dels tillfångatogos. Med denna seger omintetgjordes Österrikes samtliga framgångar och återställdes den franska makten i Italien i samma utsträckning, som den hade 1797, den cisalpinska republiken återupprättades, och redan de första dagarne af juli kunde förste konsuln såsom triumfator återvända till Paris.

Så fruktansvärdt det slag än var, som drabbade Österrike vid Marengo, var det likväl tillräckligt att förmå dess kejsare och statsmän till en definitiv fred. Först sedan äfven Österrikes tyska armé vid Hohenlinden den 3 december 1800 blifvit i grund slagen af general Moreau, kunde de underhandlingar, som pågått i Lüneville mellan förste konsulns broder, Joseph Bonaparte, och österrikiska sändebudet, grefve Cobenzl, bringas till ett lyckligt slut i februari 1801, hvarigenom Frankrike erhöll hela den vänstra Rhenstranden, så att “Rhens dalgång för framtiden skulle bilda gränsen mellan Tyskland och Frankrike”; vid det [ 35 ]adertonde århundradets utgång hade Frankrike i hela Europa endast en enda fiende: det britiska riket, hvars sjömakt sträckte sig öfver alla haf och hvars flottor höllo sträng vakt utanför de franska hamnarne.


* * *

35

Fredsslutet med den romerske kejsaren lät förste konsuln följas af fredsslutet med den romerska kyrkan. Den 18 mars 1800 hade biskopen af Imola, kardinal Chiaramonti under namn af Pius VII intagit Petri stol under för den katolska kristenhetens öfverhufvud i hög grad sällsamma förhållanden. Det katolska Frankrike hade fördrifvit hans företrädare från Rom och afhändt påfven kyrkostaten, det katolska Österrike lät honom åter endast motvilligt afresa till Rom och ville icke återupprätta kyrkostaten. I Venedig hade konklaven måst hålla sitt val, och från denna stad begaf sig den nyvalde påfven ombord på ett österrikiskt krigsskepp, åtföljd af markis Ghislieri, såsom österrikisk “fångvaktare”, säger kardinal Consalvi, till Pesaro, hvarifrån han landvägen fortsatte färden till Rom, samtidigt med att Bonaparte genom segern vid Marengo helt och hållet förändrade Europas ställning.

Barnabas Ludovico Chiaramonti föddes den 14 augusti 1742 och tillhörde den italienska adeln, ehuru hvarken dess mest ansedda eller rikaste del. Vid sexton års ålder hade han inträdt i benediktinorden, verkade sedan i Rom såsom lärare i teologi och blef slutligen biskop i Imola och kardinal. Han åtnjöt rykte för mildhet och fasthet, var mycket välgörande och ansågs hylla frisinnade åsikter därför att han vid ett tillfälle hållit en predikan, i hvilken han visade, att frihet och jämlikhet endast kunde blomstra med kristendomen såsom förutsättning; en predikan, som Napoleon vid ett tillfälle betecknade såsom “jakobinsk”. För öfrigt hade den nye påfven lefvat fjärran från världen och dess larm och kände blott föga till politik och diplomati; han var saktmodig och älskvärd och såg gärna allting från den ljusa sidan; han kunde till det yttersta invagga sig i illusioner, men då dessa brusto, kunde han också gripas af förfäran i högre grad än detta anstod en man. Den sympati, han såsom biskop af Imola visat friheten och Frankrike, förnekade sig ej heller hos honom, sedan han blifvit påfve; och slutligen var han en inåtvänd, verkligt religiös natur.

Man skulle kunna tycka, att en påfve med sådana egenskaper som Pius VII:s icke var den rätta mannen att träda inom skranket med en så fruktansvärd motståndare som Napoleon, men lyckligtvis hade han vid sin sida i sin generalsekreterare, kardinal Ercole Sonsalvi, en person, hvilken, så att säga, kompletterade honom. Denne märklige man, som var född 1757 i Rom, spelar en framstående roll i påfvedömets historia under förra hälften af det nittonde århundradet, och honom tillkommer till icke ringa del förtjänsten af att ha besegrat de otaliga svårigheter, som ställde sig i vägen för afslutandet af ett kondordat med Napoleon, hvari den romerska kyrkan icke helt och hållet blef den förlorande parten. Kardinal Consalvi hade stora gåfvor som sällskapsman, hade genomlefvat mycket och förvärfvat sig stor människokännedom, en tid varit fransmännens fånge och af dem beröfvats hela sin egendom därför [ 36 ]att han var den romerska republikens fiende, innan han blef Pius VIII:s statssekreterare. Han var dessutom en fint bildad man, lidelsefull älskare af musik, och berättas ha vakat hela nätterna hos Cimarosa, kompositören till operan “Det hemliga äktenskapet,” för att kunna vara den förste, som fick höra densamma, hvaremot han aldrig kunde förmås att lyssna till Cimarosas medtäflares, Rossinis, musik. I de politiska förrhållandena var Consalvi hemmastadd som få af kyrkans män och därtill begåfvad med ovanlig statsmannaklokhet: man tillämpade till och med på honom Sixtus V:s ord om Henrik IV:s sändebud, kardinal d’Ossat, att “för att undgå hans skarpsinnighet, det icke var nog att förhålla sig tyst; man måste äfven undvika att tänka i hans närvaro”. Consalvi lät icke så lätt förleda sig af medgången under lyckans dagar, och hade mera fasthet än Pius VII i motgången: för sin förmåga att vinna människor, kallades han af romarne för “en sirén”, som verkade genom intagande artighet och öfvertalningsförmåga. Sin herres obetingade förtroende vann han genom att dagligen sätta honom in i allt, som tilldrog sig både hemma och utomlands, så att han ständigt var förberedd på allt, som inträffade. Dock kunde han icke alltid bli ense med påfven; då denne lade hufvudet på sned och stirrade rakt framför sig, visste Consalvi, att skillnaden i hans och hans herres uppfattning af förhållandena var så stor, att han icke kunde uträtta något. Consalvi, som uppfostrats i legitimitetens kretsar och stod i nära förbindelse med Ludvig XVI:s tanter, var en alltigenom konservativ natur, som icke hade minsta sinne för frihetstankarne, utan bevarade alla sina sympatier för den gamla regimen i Frankrike. 36

Den 15 juli 1801 undertecknade Consalvi med Joseph Bonaparte i Paris det märkvärdiga aktstycke, som fått namn af konkordatet och som i förbindelse med de s. k. “organiska artiklarne” visar hvad den romerska kyrkan kan bevilja staten, då dennas rätt tillvaratages af en sådan vilja som Bonapartes. För Frankrikes religiösa och andligt lif äfvensom för dess politiska och kulturhistoriska förhållanden blef emellertid konkordatet af största vikt, lika mycket genom de förändringar, som infördes, och hvad som staten vann, som genom det kyrkan lyckades bevara. Taine skildrar detta på sitt vanliga glänsande sätt, i det han säger:

“Enligt detta konkordat förklarar påfven, att ‘hvarken han eller hans efterträdare på minsta sätt skall oroa köparne af de indragna kyrkliga godsen i deras besittning af dem och att följaktligen äganderätten till dessa samma gods med dem tillhörande rättigheter och inkomster oföränderligen skall förbli i deras eller deras rättsinnehafvares händer’. Dädanefter ogillas ägandet af dessa gods icke mera af den högsta andliga myndigheten, och kyrkan häfver de moraliska betänkligheter, som bildade den sista, lilla, obekväma och farliga sten, hvilken infogad under lekmannasamhällets hörnsten, förstörde hela byggnadens fasthet och hotade den nya statens jämvikt. I stället doterar staten kyrkan. Enligt samma konkordat och i kraft af de dekret, som följa på det, ‘tillförsäkrar regeringen biskopar och kyrkoherdar ett anständigt underhåll. Där omständigheterna så fordra, kan detta underhåll ökas enligt beslut af de stora kommunernas generalråd, hvilka taga medlen härtill från kommunernas jord eller [ 37 ]oktroj, och i alla händelser erhålla ärkebiskopar, biskopar, kyrkoherdar och gudstjänsten, ställas åter till biskoparnes förfogande. — Kyrkoherdeboställena med tillhörande trädgårdar öfverlämnas allestädes, där de icke äro försålda, åt kyrkoherdar och adjunkter. Ingen förstår emellertid bättre än Napoleon konsten att gifva litet för att erhålla mycket: för femtio biskopar och tio ärkebiskopar 650,000 francs, något mer än 4 millioner för tre till fyra tusen kantonspastorer, sammanräknadt 5 millioner årligen: detta är allt hvad staten lofvar det nya prästerskapet, och hela den dotation, som utgår till kyrkliga ändamål, kostar staten årligen icke mer än 12 millioner francs, allt det öfriga, i synnerhet aflöningar åt fyrtiotusen adjunkter och vikarier, betalas af kyrkogodsen och kommunerna. Prästerskapet får för öfrigt hjälpa sig fram med sina sportler; för kalkar, monstranser, mässhakar och mässkjortor, för kyrkoprydnader och andra omkostnader för gudstjänsten får det vända sig till de troendes fromhet; det är icke förbjudet att visa sig frikostig mot präster, vare sig i kollekten, i kyrkan eller enskildt. Dessutom ha de troende rätt att gifva honom gåfvor eller testamente inför notarie eller göra stiftelser för seminarier och kyrkor, men både de ena och de andra måste utgöras af statspapper, emedan de under denna form bidraga till att upprätthålla dessas kurs och regeringens kredit. I intet fall få emellertid dessa dotationer eller gåfvor bestå i fast egendom; om prästerskapet blir fastighetsägare, förvärfvar det ett alltför stort lokalt inflytande; en biskop, en kyrkoherde får icke känna sig oberoende, utan måste vara och städse förbli helt enkelt en tjänsteman, en aflönad arbetare, som staten förskaffar en bekväm och oumbärlig verkstad; det vill med andra ord säga, för hvarje församling och annex ‘en af de af ålder till gudstjänst afsedda byggnader’”.

i37

Pius VII efter en porträttbyst af Canova.
Pius VII efter en porträttbyst af Canova.

PIUS VII.
Efter en porträttbyst af Canova.

Konkordatet inleddes med den förklaringen, att den romersk-katolska kyrkan var flertalet fransmäns religion; men jämte denna religion gaf staten äfven sitt skydd åt protestanter, såväl åt de reformerta som åt dem, hvilka omfattade Augsburgiska bekännelsen, och åt judarne. I Napoleons ögon var en statsreligion emellertid endast ett slags vaccin, som på samma gång kunde tillfredsställa människans benägenhet för det underbara och bereda trygghet mot charlataner och trollkarlar. “Prästerna äro bättre än Cagliostro och Kant och alla Tysklands drömmare”, förklarade han, och för den skull var en religion en samhällsnödvändighet, men såsom sådan också underkastad den strängaste uppsikt från statens sida. “Ingen kyrklig församling, den må vara [ 38 ]katolsk, protestantisk eller mosaisk, understår sig att fatta och offentliggöra ett beslut angående läran eller kyrkotukten utan regeringens gillande. Ingen kyrklig församling, vare sig protestantisk, katolsk eller mosaisk, kan hållas utan regeringens tillstånd. Alla lärare vid protestantiska eller katolska seminarier skola utnämnas och aflönas af regeringen, och antingen seminarierna äro katolska eller protestantiska skola deras reglementen, deras inre ordning, ämnet för och andan i de studier, som bedrifvas vid dem, underställas regeringens pröfning och bifall. För hvarje religion skall en bestämd, officiell lära tjäna till ledning för undervisning och predikan: för den mosaiska religionen är detta ‘den lära, som innehålles i den stora sanhedrins beslut’, för de båda protestantiska troslärorna den augsburgiska bekännelsen och den reformerta kyrkans af seminariet i Genève förkunnade trossatser; för den katolska tron slutligen den gallikanska kyrkans grundsatser, enligt förklaringen af 1682, d. v. s. de fyra berömda satser, som förneka påfven hvarje myndighet öfver suveränen i världsliga angelägenheter, i andliga och kyrkliga frågor ställa påfven under de ekumeniska mötena och i den franska kyrkan begränsa påfvens myndighet genom de gamla bruk och läror, som denna kyrka erhållit och staten antagit, genom hvilka i själfva verket Napoleon blir en slags lek mannapåfve med pontifikal myndighet och det franska prästerskapets lagligen erkände chef”.

I kraft af konkordatet och öfverenskommelsen med påfven erhåller Napoleon samma rättigheter och privilegier hos den heliga stolen som den gamla regeringen, d. v. s. samma rätt att ensam föreslå de blifvande franska kardinalerna, i Frankrike vara den ende utdelaren af de stora kyrkliga ämbetena och åtnjuta prerogativet att utnämna alla biskopar och ärkebiskopar inom Frankrikes område. I kraft af de organiska artiklarne ställer förste konsuln, trots påfvens protester, slutligen sin myndighet, sitt statsråd och sina domstolar mellan den heliga stolen och prästerskapet, mellan påfven och de troende. “Ingen bulla, intet breve, reskript eller dekret från hofvet i Rom, äfven om ett sådant aktstycke endast angår enskilda personer, kan mottagas, offentliggöras, tryckas eller på annat sätt verkställas utan regeringens bemyndigande. Ingen individ, han må kalla sig apostolisk nuntius, legat, vikarie eller kommissarie, kan utan statens bemyndigande på franskt område eller annanstädes utöfva någon funktion, som angår den gallikanska kyrkans angelägenheter … I alla fall af missbruk af superiörers och kyrkliga personligheters befogenhet hemfaller saken till statsrådets afgörande.”

Från Bonapartes sida var detta konkordat, såsom grefve Chaptad säger, det dristigaste företag, han utförde under de första åren af sin regering: “Tanken att åter gifva påfven jurisdiktion öfver fransmän stod till den grad i strid med den rådande andliga riktningen och den allmänna meningen, att han allena kunde uppgöra planen till och utföra detta storverk”. Andra bevekelsegrunder än att endast och allenast återgifva franska folket dess religion ledde honom emellertid äfven, och Lafayette gissade säkert rätt, då han till honom sade: “Erkänn, att ni vill, att den lilla flaskan med den heliga oljan skall krossas öfver ert hufvud”. För ett kejsardöme var konkordatet en nödvändighet. Innan makten kunde samlas i en hand, måste den religiösa klyftan [ 39 ]i Frankrike fyllas. Konkordatet var, enligt Vinets ord, “ett förnuftsäktenskap mellan revolutionen, som icke mera var så ung, och det gamla Frankrike, som representerades af dess gamla religion”.

39

* * *


Innan förste konsuln genom sin seger vil Marengo fullständigt sprängde koalitionen mot Frankrike, hade han slugt förstått att från densamma aflägsna den ryske zaren. I ett bref till kejsar Paul lät han nämligen denne förstå, att så snart han befriat det af engelsmännen belägrade Malta, skulle han genast återlämna ön till den orden, hvars stormästare kejsaren var, och för att ytterligare vinna honom, hemsände han de ryska fångarne, som han på sin bekostnad låtit förse med nya uniformer. Lika ursinnig öfver engelsmännens tilltag att bemäktiga sig Malta som rörd af Bonapartes uppmärksamhet, drog sig kejsar Paul genast tillbaka från sina allierade och upplifvade, för att hämnas på engelsmännen, “nordens beväpnade neutralitet”, som redan 1780 bildades under kejsarinnan Katarina och hvars förnämsta grundsatser voro, att flaggan täcker varan; att fartyg under konvoj icke få visiteras; att endast krigsförråd, kanoner, krut o. s. v. anses för kontraband; att blockadrätten endast kan tillämpas på en verkligen blockerad hamn eller kust, att på hvarje neutralt fartyg kaptenen och hälften af besättningen måste tillhöra den nation, hvars flagga fartyget för; att hvarje fördragsmakts krigsfartyg kunna skydda och ledsaga de båda andras handelsfartyg. På grund af dessa bestämmelser ingicks den 16 december 1800 en konvention mellan Ryssland, Sverige och Danmark, till hvilka makter några dagar därefter Preussen slöt sig, hvarpå en förenad eskader skulle samla sig i Östersjön för att utföra öfverenskommelsen.

England, som aldrig erkänt någon annan sjörätt än sitt eget godtycke, betraktade denna “kvadruppelallians” som en krigsförklaring och besvarade densamma redan den 14 januari 1801 med en förordning om allmänt beslag på alla ryska, svenska och danska handelsfartyg, och innan den i konventionen omtalade förbundsflottan kunde samla sig, visade sig under öfverbefäl af amiralen, sir Hyde Parker, och Nelson såsom kontreamiral en engelsk flotta om 50 fartyg, af hvilka 17 voro linjeskepp med 10,000 man trupper ombord, i Kattegat, gick genom Sundet och kastade den 30 mars ankare mellan ön Hven och Köpenhamn. Den 2 april stod slaget på Köpenhamns redd, i hvilket danskarne, ehuru öfverraskade och så utblottade på fartyg, att de måste bevära förtöjda pråmar med artilleri, som i brist på öfvadt manskap sköttes af stadsbefolkningen, handtverkare, bodbiträden och borgare, likväl tillfogade engelsmännen så kännbara förluster, att öfveramiralen, sir Hyde Parker, signalerade om stridens upphörande och sina fartygs reträtt. Nelson lydde emellertid icke denna order; han satte kikaren till sitt blinda öga och tog sin skeppskapten till vittne på, att han icke sett amiralens signal, hvarpå han fortsatte striden. Men äfven för honom blef danskarnes ihärdiga försvar slutligen för besvärande och han beslöt att underhandla. För att undvika hvarje sken af brådska eller svaghet ville han försegla det bref, i hvilket han föreslog stille[ 40 ]stånd, med lack, men en kanonkula slet alldeles i hans närhet bort hufvudet på den midshipman han sände ned i kajutan för att hämta lacket, och ett nytt bud måste för den skull sändas. Vapenhvilan kom emellertid till stånd och förvandlades kort därefter till fred, då underrättelse ingick om kejsar Pauls timade frånfälle, och hela det nordiska sjöförbundet upplöstes, hvarigenom all fara för Englands herravälde till sjös upphörde. 40

Irlands "union” med England, som den 1 januari 1801 trädde i kraft, gaf emellertid anledning till Pitts afgång ur den engelska ministären, ity att han icke kunde förmå den inskränkte och slutligen sinnessvage konungen Georg 1II att gifva sitt bifall till de irländska “katolikernas emancipation”, d. v. s. tilldela dem de politiska rättigheter, Pitt lofvat dem till ersättning för det särskilda irländska parlamentets upphäfvande, och i Pitts ställe öfvertog underhusets talman Addington regeringen. Under inflytande af den fredslängtan, som efter de mångåriga krigen och koalitionens stora motgångar på kontinenten för tillfället gjorde sig gällande i England, visade sig den nye premierministern benägen för underhandlingar med Frankrike, och sedan detta förlorat Egypten, som återeröfrades af engelsmännen, kunde slutligen freden i Amiens 1802 undertecknas. Betecknande är det sätt, hvarpå förste konsulns utrikesminister Talleyrand för sin herre tillkännagaf denna underrättelse, som Bonaparte väntade med största otålighet. Först talade han nämligen om åtskilliga andra angelägenheter och sade till sist helt likgiltigt: “Det var sannt! Freden i Amiens är undertecknad”. Bonaparte rusade upp och öfverhopade Talleyrand med förebråelser för att han icke genast meddelat honom denna viktiga händelse; men Talleyrand svarade endast: “Jag föredrog att först tala med er om mindre viktiga angelägenheter; då ni är lycklig, är ni icke tillgänglig.”

Freden i Amiens utmärker höjdpunkten af konsulatets lycka, och med full rätt kunde Bonaparte i sin berättelse af den 22 november 1801 säga: “Med ljuv tillfredsställelse framlägger regeringen för nationen bilden af Frankrikes belägenhet under det förflutna året. Inåt och utåt har allting erhållit ett nytt utseende, och hvart man än vänder sina blickar, öppnar sig en vidsträckt utsikt till hopp och lycka.”

Det skulle emellertid icke dröja länge, innan denna utsikt förändrade sig.

Den 24 december 1800 skulle förste konsuln på aftonen åka till operan för att åhöra första uppförandet af Haydns oratorium “Skapelsen”. Då hans vagn körde genom den trånga gatan Saint Nicaise, exploderade omedelbart bakom dragonerna en helvetesmaskin, som skulle ha sönderslitit honom själf och hela hans omgifning, om icke kusken redan vändt om närmaste hörn. Af luftskakningen krossades emellertid vagnsrutorna, de närbelägna husens framsidor skadades mycket, och på gatstenarne lågo många personer döda eller sårade. Bonaparte fortsatte emellertid sin färd till operan, där han dock icke stannade lång stund. Vid sin återkomst till Tuilerierna lät han genast kalla polisministern Fouché, för hvilken han gjorde jakobinerna och skräckväldet gamla anhängare ansvarige för hvad som skett. Fouché var visserligen bättre underrättad och invände, att brottet begåtts af emigrerade rojalisters agenter, som blifvit legda därtill af en före detta chouananförare från Vendée, mjölnaren George Cadoudal, känd för sin brinnande tillgifvenhet till det fördrifna kungliga [ 41 ]

i41

Slaget på Köpenhamns Redd efter tafla av C. A. Lorentzen.
Slaget på Köpenhamns Redd efter tafla av C. A. Lorentzen.

SLAGET PÅ KÖPENHAMNS REDD DEN 2 APRIL 1801.—DEN ENGELSKA PARLAMENTÄREN GÅR I LAND.
Efter C. A. Lorentzens tafla i Nationalmuseet på Frederiksborg.

[ 42 ]huset och för sin herkuliska kroppsstyrka. Bonaparte frågade emellertid icke efter Fouchés upplysningar, utan lät häkta och med stöd af ett senatsbetänkande, som bemyndigade honom att utan dom och ransakning deportera 130 personer, sända ett stort antal terrorister, bland hvilka, jämte många blodbesudlade, äfven funnos flera oförvitliga män, dels till Guayana, dels till Seychellerna, icke därför att de deltagit i eller varit upphofsmännen till attentatet, men väl därför att de kunnat vara det, enär de tillhörde ett vid lönmord vant parti. Den rätt, som på senare tiden uppställts och äfven tillämpats att på grund af dolus eventualis straffa personer, tillhörande ett misshagligt parti, anlitades sålunda af förste konsuln och visade sig i hans hand vara ett fruktansvärdt vapen.

Freden i Amiens och de stora förtjänster förste konsuln inlagt om Frankrikes inre styrelse gåfvo tribunatet anledning till att framställa önskan, att nationens tacksamhet skulle ådagaläggas genom en högtidlig manifestation; och på senatens förslag, att nationen skulle rådfrågas om förlängningen af Bonapartes mandat såsom förste konsul på lifstid, beslöt statsrådet att hänskjuta denna fråga till en folkomröstning. Nationen besvarade denna fråga med 3,508,885 ja mot 8,374 nej, och den 15 augusti 1802 kunde Napoleon Bonaparte såsom konsul på lifstid för första gången fira sin födelsedag med oerhörd prakt såsom en hela nationens fest. 42

Förste konsulns hushållning hade redan kort efter den 18 brumaire, sedan han med sin gemål inflyttat i Tuilerierna, börjat undergå en förändring, som i synnerhet efter freden i Amiens gaf lifvet i detta palats, liksom på slottet i Saint-Cloud eller på Malmaison, allt mera likhet med ett kungligt hof. Bonapartes smak dref honom till att representera, ehuru han för egen del alltid hade svårt att foga sig i de ceremonier en representation fordrar. För öfrigt hyste han den öfvertygelsen, att man tjusade fransmännen med den yttre ståtens glans; för egen del var han ganska enkel, men fordrade däremot af militären mycken lyx i uniformer. Under vanliga förhållanden bar förste konsuln en gardesuniform, men det var föreskrifvet, att han och hans ämbetsbröder vid högtidliga tillfällen skulle anlägga en röd guldbroderad rock, af sammet för vintern och kläde för sommaren, men Bonaparte, som besvärades af denna skrud, behöll till densamma sin svarta spännhalsduk med ett spetskrås, som satt fast vid skjortan, men utan manschetter; stundom bar han en hvit silfverbroderad väst, men allra oftast sin uniformsväst och sin uniformsvärja tillsammans med knäbyxor, silkesstrumpor och stöflar, en toalett, som tillsammans med hans lilla figur gaf honom ett högst besynnerligt utseende.

Hofhållningen 1802 skildras af madame de Rémusat, som blifvit utnämnd till hofdam hos förste konsulns gemål, på följande sätt: “Dagarne förflöto mycket regelbundet. På morgonen mot åttatiden steg Bonaparte upp för att begifva sig till sitt arbetsrum; i Paris kom han alltid ned till frukosten; i Saint-Cloud frukosterade han ensam och ofta på terrassen, som befann sig i jämnhöjd med arbetsrummet. Under frukosten tog han emot konstnärer och skådespelare. Därefter sysselsatte han sig med statens angelägenheter till klockan sex. Madame Bonaparte stannade i sin våning och tog hela morgonen emot en oändlig mängd besök, i synnerhet af kvinnor, som hade någon nåd att utverka af förste konsuln. Madame Bonaparte mottog dessa besökande med ett tjusande [ 43 ]behag; hon lofvade allt och lät alla gå nöjda. De petitioner, som anförtroddes åt henne, kommo visserligen stundom på villospår, men man kom då med andra i deras ställe, och hon tycktes aldrig tröttna att lyssna till hjälpsökandes böner. I Paris åt man middag klockan sex, i Saint-Cloud gjorde man en promenad i vagn, hvarvid förste konsuln åkte ensam med sin gemål, och vi andra kommo i andra vagnar … Sedan förste konsuln spisat middag, anmäldes, att vi kunde gå upp i hans våning. Allt efter som man fann honom vid godt eller dåligt lynne, blef samtalet längre eller kortare. Han försvann därpå, och vanligen såg man icke mera till honom. Han begaf sig åter till sitt arbete, gaf någon enskild audiens, mottog några ministrar och gick ganska tidigt till hvila. Madame Bonaparte spelade för att fördrifva aftonen, och mellan tio och elfva underrättades hon om att förste konsuln gått till sängs, då hon afskedade oss för natten.” 43

Madame Bonaparte, förste konsulns gemål, var icke någon stor personlighet; hon lyste hvarken genom sitt snille, såsom madame de Staël, eller genom andra utmärkta egenskaper, såsom madame Récamier, båda två hennes samtida och tillhörande tidens tongifvande damer. Men hennes höga ställning, det utsökta behaget i hennes uppträdande och den smak hon utvecklade i allt, som angick toaletten, i förening med naturlig godhet och mycken välvilja försäkrade henne likväl om ett framstående rum och ett icke obetydligt inflytande på sin samtids sällskaps- och umgängeston. Alldeles fläckfri hade hon icke utgått ur revolutionen, som så när kostat henne lifvet, om hon icke i madame Tallien funnit en väninna, som räddade henne undan guillotinen, sedermera införde henne i de maktägande kretsarne af före detta skräckväldets anhängare, som störtade Robespierre, och gjorde henne bekant med den då allsmäktige Barras, hvilken i sina memoirer på ett skändligt sätt smutskastat hennes minne.

Född på ön Martinique, bortgiftes den unga kreolskan Joséphine Tascher de la Pagarie med vicomte de Beauharnais, som föll ett offer för skräckväldet. Utan tillgångar bebodde hon som änka efter sin befrielse ur fängelset jämte sina båda barn, Eugène och Hortense, ett anspråkslöst hus vid en aflägsen gata i Paris, ansatt af skulder och ofta i en förlägenhet för det nödvändigaste, som gränsade till armod, men glänste, detta oaktadt, i direktoriets salonger. “Rik och praktfull dräkt, sparsam och dålig tvätt, tretton eleganta klädningar, men endast sex trådslitna underkjortlar — detta kännetecknar hela Joséphine!” sådant var det omdöme, som vid denna tid fälldes om henne.

Då general Bonaparte såg henne för första gången, var hon redan trettiotvå år; hennes hy hade visserligen förlorat ungdomens friskhet, men hon förstod att med mycken skicklighet upphjälpa densamma med rödt och hvitt smink; hennes drag voro fina och harmoniska; hennes blick mild, hennes mycket lilla mun dolde skickligt dåliga tänder; hennes växt var fulländad, alla hennes lemmar fina och smidiga, hennes minsta rörelser eleganta och okonstlade; och med alla dessa egenskaper fängslade hon den lille, obetydlige korsikanen, hos hvilken ingenting annat gjorde sig gällande än de stora glänsande ögonen. Betagen i hennes gratiösa företeelse som firad världsdam med en fläkt af l’ancien régime, friade Napoleon till henne, och den 9 mars 1796 förenades hon efter [ 44 ]tidens sed i borgerligt äktenskap med den unge generalen, åt hvilken hon ansågs medföra öfverbefälet öfver den franska armén i Italien såsom hemgift.

Man kan icke säga, att madame Bonaparte gjorde sin make olycklig. I flera afseenden var hon tvärtom en gemål, som bättre än någon lämpade sig för honom. Den skarpsynta och genialiska madame de Rémusat karaktäriserar henne i sina berömda “Minnen och anteckningar från Napoleons hof” på följande sätt. “Hennes förståndsgåfvor voro hvarken djupa eller vidtomfattande. Kreolska och behagsjuk, som hon var, var hennes uppfostran ganska försummad; men hon insåg, hvad som fattades henne, och blottställde sig icke i samtal. Af naturen hade hon en ganska fin takt och hade lätt att säga saker, som behagade; hennes minne var särdeles godt. Olyckligtvis saknade hon allvar i sina känslor och lyftning i själen. Hon föredrog att låta sina behag utöfva sin tjuskraft på hennes gemål framför några dygders herravälde. För honom lät hon sitt tillmötesgående gå till öfverdrift och tryggade sitt inflytande genom en medgörlighet, som måhända bidrog till att stärka det slags förakt, som kvinnorna ingåivo honom. Hon hade stundom kunnat gifva honom nyttiga lärdomar, men hon fruktade honom och mottog i stället af honom sina flesta intryck. För öfrigt lättsinnig, flyktig, lätt att uppröra, men lika lätt att lugna, alldeles oförmögen af långvarig känsla, spänd uppmärksamhet, allvarlig eftertanke, uppfostrade hon honom icke heller. Han däremot utöfvade på henne ett i flera afseenden olyckligt inflytande, ty han ingaf henne ett visst förakt för moralen, en djup misstro och den vana att ljuga, som båda ömsevis använde med mycken skicklighet”.

Då Bonaparte blef konsul, drog han stor nytta af sin hustrus milda och intagande egenskaper för att till sitt hof draga dem, som hans naturliga sträfhet eljest skulle ha skrämt bort; han öfverlät åt henne omsorgen med de emigrerades återkomst. Nästan alla strykningar från emigrantlistorna gingo genom madame Bonapartes händer; hon blef det första band, som närmade den franska adeln till konsulatsregeringen.

Som kejsarinna kunde hon emellertid aldrig, trots sin gemåls uttryckliga vilja, förmås att i sin våning foga sig i någon ordning eller etikett. Napoleon ville sålunda icke, att handlande finge tillträde till henne, men i detta hänseende måste han gifva med sig, och kejsarinnans smårum voro alltid uppfyllda af handlande liksom af alla slags artister. Man bar oupphörligt till henne diamanter, juveler, schalar, tyger, nipper af alla slag; hon köpte allt, utan at någonsin fråga efter priset, och i de flesta fall glömde hon hvad hon köpt. För öfrigt kan kejsarinnans lefnadssätt tjäna såsom mönster för ett förnämt fruntimmers vanor under kejsartiden. “Hon steg”, berättar madame de Rémusat, “upp klockan nio; hennes toalett räckte mycket länge, och en del af densamma ägnades helt och hållet åt en mängd försök att försköna och sminka hennes person. Då allt detta äntligen var slut, lät hon kamma sig, insvept i en mycket elegant, spetsbesatt kamkofta. Då hon var kammad, bar man fram stora korgar, som innehöllo flera olika dräkter, hattar och schalar. Om sommaren var det klädningar af muslin eller perkal, rikt broderade och prydda, vintertiden voro de af ylletyg eller sammet. Hela morgonen bar hon ständigt en schal, som hon draperade på sina axlar med utsökt behag. Bonaparte, som tyckte, att schalarne [ 45 ]dolde hennes växt alldeles för mycket, ryckte dem af henne och kastade dem stundom i elden, men då anlade hon genast en ny. För öfrigt drefs mycken lyx med schalar vid hofvet. En schal, som endast kostat 50 louisdorer, skulle man icke velat bära, och man skröt med priset på dem man visade.

“Madame Bonaparte öppnade aldrig en bok, tog aldrig i en penna, arbetade icke, men tycktes, detta oaktadt, aldrig ha tråkigt. Hon tyckte icke om teatern. Hon promenerade endast då hon befann sig på Malmaison, där hon samlade en vidunderlig skatt af pärlor, diamanter och kaméer, värdig att omtalas i ‘Tusen och en natt', äfvensom dessa taflor, statyer och mosaiker, som voro ett byte från Italien. Malmaison var för öfrigt en boning, som hon ständigt förskönade och på hvilken hon utgaf omätliga summor. Bonaparte vredgades däröfver och grälade på henne; hans gemål lofvade iakttaga större måtta i sina utgifter, men lefde på samma sätt som förut, och slutligen måste han bekväma sig till att betala. Aftontoaletten försiggick på samma sätt som morgonens. Minsta lilla sällskap, minsta bal var för henne ett välkommet tillfälle att beställa en ny prydnad, fastän hon hade hela magasin med toalett- och garderobsartiklar, ty hon hade för vana att aldrig göra sig af med något. Jag har sett flera af hennes spetsklädningar, som kostat fyrtio, femtio och till och med hundratusen francs. Äfven efter skiljsmässan bevarade hon på Malmaison samma lyx och klädde sig lika dyrbart och elegant, äfven då hon icke mäste taga mot någon. Samma dag hon dog ville hon, att man skulle kläda på henne en mycket elegant morgonrock, därför att hon trodde, att den ryske kejsaren måhända skulle komma på besök. Hon drog sitt sista andetag, helt och hållet höljd af rosenfärgade band och siden.” 45

Napoleon skulle efter freden i Amiens varit riktigt lycklig, om han icke haft att utkämpa ständiga stridigheter med sin fämilj. Hans äldste broder, Joseph, var visserligen en ganska fredlig natur, men kunde icke lida madame Bonaparte och fördrog icke heller den etikett, som tvang honom att på Saint-Cloud vänta i förmaket. Den andra brodern, Louis, som Napoleon endast med stor svårighet förmått att gifta sig med madame Bonapartes dotter Hortense, var svartsjuk och behandlade sin hustru med misstro. Murats giftermål med hans syster Caroline orsakade honom också mycken förtret till följd af de båda makarnes högmod och vidsträckta anspråk. Mellan Lucien och Napoleon kom det till öppen brytning, då den förre 1804 gifte sig med änkan efter en växelmäklare vid namn Jouberthon. Däremot visste hans syster Elisa att bättre behärska sig och förstod bättre hans planer; hvad åter hans yngsta syster Pauline beträffade, så hade hon knappt återkommit från San Domingo, där hon förlorat sin make, general Leclerc, och redan var det hög tid att förmäla henne med furst Borghese.

För öfrigt gaf Napoleon själf, på grund af beskaffenheten af de förströelser han unnade sig, anledning till mycken anstöt och till häftiga uppträden med madame Bonaparte, hvilken, huru undergifven hon i allmänhet än var, dock i vissa fall hade mycket svårt att förlika sig med sin gemåls sats, att “han icke var en vanlig människa och att moralens och anständighetens lagar icke vore stiftade för honom.”

[ 46 ]Ty värr skulle han snart visa, att icke heller rättvisans lagar vore förenliga med hans herraväldes kraf.

46

* * *


Ehuru England officiellt befann sig i fred med Frankrike, fortsatte den engelska pressen detta oaktadt ett förbittradt krig mot Napoleon, och från London sändes “Monsieur Consul” till och med den beryktade ströskrift, med titeln: “Döda är icke mörda”, som fordom tjänat som vink åt Cromwell. Slutligen aktade ministären Addington icke för rof att låta några franska legitimistiska sammansvurne af hög börd, med George Cadoudal i spetsen, begagna sig af ett engelskt linjeskepp för att i hemlighet återvända till Frankrike.

De sammansvurne upptäcktes emellertid i Paris; Georges Cadoudal, som var den farligaste, enär han var den ende handlingskraftige, lyckades länge undgå polisens efterspaningar, men igenkändes, då han på platsen framför Odeon steg upp i en droska, och anhölls. Med ett pistolskott sträckte han visserligen den ene af de poliskonstaplar, som sökte gripa honom, till marken, men måste dock gifva partiet förloradt och häktades; han dog på schavotten med ett lugn och en sinnesstyrka och hade under hela rättegången gifvit prof på ett mod och en hållning, som bjärt afstack mot hans förnäma medbrottslingars och aflockade själfva förste konsuln ett beklagande, att han icke kunde gifva honom nåd och vinna honom; en af de öfriga sammansvurne, Hollands eröfrare, general Pichegru, befanns under rannsakningen en morgon ha hängt sig i fängelset, och slutligen invecklades segraren vid Hohenlinden, general Moreau, i processen och häktades. Ehuru ingenting annat kunde läggas honom till last, än att han i hemlighet haft ett möte med Pichegru, blef han likväl dömd till landsförvisning och mäste lämna Frankrike; de öfriga deltagarne i sammansvärjningen, de båda bröderna de Polignac, de Rivière, de Caraman, höllos i fängelse på Vincennes’ slott; de återfingo sedermera sin frihet, men måste lämna landet. 47

Cadoudals sammansvärjning gaf emellertid anledning till ett hemskt sorgespel. Det hade under rannsakningen omtalats, att en af den gamla konungafamiljens medlemmar skulle landstiga i Frankrike, men då ingen afhördes, föll Bonapartes tankar på en annan Bourbon, sonen af prinsen af Condé, hertigen af Enghien, en ung, klok och beslutsam man, som bodde i Ettenheim i Baden och vid denna tid endast tänkte på ett kärleksförhållande, som fängslade honom därstädes. Bonaparte intalade sig emellertid, att hertigen måste vara en af de sammansvurne, och så snart han kommit till denna öfvertygelse, stod hans beslut fast, att med ett juridiskt mord besvara det mordanslag, i hvilket han ansåg hertigen delaktig. Fouché och sannolikt äfven Talleyrand, hvika förste konsuln delgaf sin afsikt, afrådde honom; hans svåger Murat däremot, hvars klena begåfning icke tillät honom att öfverskåda de moraliska följderna af en dylik handling, stärkte Bonaparte i hans förehafvande och framhöll nödvändigheten att med ett afskräckande exempel förskaffa sig trygghet. Följden blef, att Bonaparte lät öfverraska och fängsla hertigen på utländskt område, föra honom till Vincennes och af en i hast sammankallad militärdomstol döma honom till döden. Den 15 mars 1804 bortfördes [ 47 ]hertigen, den 20 erhöll Bonapartes gemål underrättelse om hvad som var å bane; trots sin likgiltighet för allt, som rörde politik, insåg hon likväl hvilket stort fel hennes gemål stod i begrepp att begå och sökte beveka honom att afstå från sitt förehafvande, men afvisades med orden: “I politiken är en död, som bör skaffa lugn, intet brott.” Den 21 mars befann man sig på Malmaison, där Bonaparte icke på något sätt frångick sina vanor och vid middagen hjärtligt skrattade åt sin gunstlings, den lille Napoleons, hans brorsons, barnsliga upptåg. Han gaf emellertid akt på sin omgifnings bekymrade ansikten, och flera gånger hörde madame de Rémusat under ett parti schack honom halfhögt upprepa Corneilles ord: “Må vi bli vänner, Cinna,” äfvensom Voltaires vers:

“Min Gud, då armen höjs att mörda mig,
befaller mig att ömka och förlåta.”

i47

Triumfbågen på Place de L’Etoile i Paris
Triumfbågen på Place de L’Etoile i Paris

TRIUMFBAGEN PÅ PLACE DE L'ETOILE I PARIS.

Under tiden fördes den fångne hertigen till en af Vincennes’ löpgrafvar, där han föll för afrättningsplutonens kulor, till sista stunden bevarande sin lugna kallblodighet, sedan han förgäfves anhållit om ett samtal med förste konsuln. Morgonen därpå infann sig Savary, som ledt så väl domstolens förhandlingar som exekutionen, blek af sinnesrörelse, på Malmaison, där han omtalade hvad som tilldragit sig och att icke ens de soldater, som verkställt afrättningen velat, såsom eljest bruket var, taga mot hertigens klocka, nipper och penningar. Savary har sedermera gjort sitt bästa för att rentvå sig från all skuld i mordet på hertigen af Enghien, men om också Bonaparte ensam måste göras ansvarig för detta brott, hvari han såsom korsikan tydligen endast såg en [ 48 ]vendetta, kan man icke frikänna vare sig Murat eller Savary från all delaktighet i detsamma, för så vidt som de båda gillat det och med största beredvillighet gjort sig till verktyg för dess utförande.

De verkningar mordet på hertigen af Enghien hade på allmänna opinionen voro i högsta grad nedslående, och i Paris fann Bonaparte allestädes ett bestämdt ogillande. Han trotsade emellertid det allmänna tänkesättet, visade sig upprepade gånger på teatern och framtvang snart åter de hyllningar, med hvilka han förut plägat hälsas, om också polisen lämnade en verksam hjälp till att åvägabringa dem; statens kårer tackade himlen därför att den räddat förste konsuln från hertigens af Enghien anslag, och sorgespelet i Vincennes syntes snart förgätet. 48

Med mordet på hertigen at Enghien slutar konsulatet. På den bana till makt och höghet, som Bonaparte beträdt, kunde han icke längre hejda sig. För att bevara sin moraliska myndighet och förmå Frankrike att förgäta de missräkningar han alltmera beredde dem, som satt sina förhoppningar på lagbunden frihet efter statskuppen den 18 brumaire, måste han ständigt hålla alla i spänning genom alltjämt nya och alltmer häpnadsväckande företag. På fyra år hade han lyckats undertrycka hvarje politisk frihet i Frankrike, och då han på republikens spillror reste sin kejsartron, stöddes denna endast och allenast af den nakna despotismen.