19de Århundradet Förra Delen/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  1799-1804.
Det XIX Århundradet i Ord och Bild, Förra Delen.
av O. H. Dumrath

1805-1809.
1809-1815.  →


[ 49 ]

1805-1809.

49

Hertigen af Enghien hade knappt afrättats, förrän senaten den 27 mars 1804 uppvaktade Napoleon Bonaparte med den bönen, att han, för att betrygga nationens lycka, måtte antaga kejsartiteln och upprätta en ärftlig monarki. Förste konsuln ställde sig först öfverraskad och uppmanade senaten att närmare tänka på saken; han önskade nämligen iakttaga den verkan, som senatens anhållan skulle göra, och i nödfall bearbeta sinnena till förmån för densamma. Den 30 april återkom man till förslaget; denna gång framställdes den önskan, att Napoleon måtte göra sig till fransmännens kejsare, af tribunatet, och från alla håll erhöll Napoleon af prefekterna insamlade adresser, hvilka uttalade samma önskan. Planen syntes sålunda mogen, och den 18 maj 1804 uppsattes det senatsutlåtande, hvari förklaras, att “republikens regering anförtros åt en kejsare, som antager titel af fransmännens kejsare”. Kejsarvärdigheten skulle vara ärftlig. Nationen rådfrågades därpå, och svaret utföll efter önskan jakande.

I sin egenskap af senatens president begaf sig andre konsuln Cambacérès i spetsen för en lysande deputation till Saint-Cloud för att öfverlämna senatsutlåtandet till Napoleon, som han tilltalade med “sire” och “ers majestät”; palatsmarskalken Duroc hade redan på morgonen underrättat kammarherrar och hofdamer om de nya höghetsformlerna, och från och med denna dag försvann titeln “medborgare”.

Med sin nya värdighet skapade Napoleon ett nytt hof och en ny etikett äfvensom andra nya höga värdigheter och titlar, under hvilka de uppkom[ 50 ]lingar, som omgåfvo honom, dolde sin låga härkomst. Att det kejserliga husets medlemmar blefvo kejserliga prinsar och prinsessor var själfklart, men liksom den tysk-romerske kejsaren på sin tid omgafs af sju kurfurstar, så ansåg sig Napoleon också böra tillskapa sex stora kronämbeten: storelektorn, rikets storkansler, statens storkansler, storskattmästaren, konnétabeln eller storfältherren och storamiralen, alla tillsatta på lifstid, till hvilka kommo 16 kejsarrikets marskalkar, utnämnda bland de tjänstgörande, och 4 hedersmarskalkar, utnämnda bland afgångna generaler. Dessa marskalkar bildade jämte kammarherrar, ceremonimästare och andra högre civila tjänstemän under namn af “kejsarrikets storofficerare” en andra klass af likaledes på lifstid utnämnda dignitärer, och båda klasserna tillsammans bildade den nya kejserliga ämbetsadel, hvars medlemmar kallades att föra ordet i de valkollegier, som nu aflöste de förra notabellistorna. 50

Redan som förste konsul hade Bonaparte instiftat hederslegionens orden, som på det mest fulländade sätt tillfredsställde fransmännens fåfänga. Den 14 juli 1804, årsdagen af bastiljens stormning, mottog nu den nye kejsaren under invalidhotellets kupol efter en högtidlig mässa, inför kejsarinnan och hela hofvet, och därpå en månad senare den 16 augusti 1804 i lägret vid Boulogne, inför hundratusen åskådare, inför hela armén och under hvirflarne från adertonhundra trummor, den ed, som aflades af hederslegionens medlemmar, och utdelade de nya korsen. Sannolikt har aldrig en mera berusande ceremoni uppförts. En man af sådant allvar och så hög dygd som öfverkirurgen Larrey, hvilken vid detta tillfälle dekorerades, bevarade ända till sin lefnads slut ett outplånligt minne af denna dag och talade aldrig om den utan djup rörelse. Denna dag utmärktes Frankrikes alla öfverlägsna och erkända förmågor och talanger, hvar och en med den titel, som tillkom hans förtjänst, och utnämndes riddare, officerare, kommendörer, storofficerare och senare “storörnar”, hvar och en på samma linje som sina likar af en annan samhällsklass: vetenskapsmännen Berthollet, Laplace och Lagrange i jämnbredd med krigarne Kellermann, Jourdan och Lefebvre, civilämbetsmän sådana som Otto och Tronchet, i jämnbredd med Masséna, Augereau, Ney, Lannes, Soult och Davout, fyra kardinaler i jämnbredd med aderton marskalkar; och på samma sätt grad för grad under dem ända ned till korporalerna, de gamle veteranerna från Egypten och de simpla soldaterna, hvilka genom någon lysande bragd redan vunnit hederssabeln eller hedersgeväret; “allesamman”, säger Taine, “gemensamma ägare af en ovärderlig skatt, rättmätiga arfvingar af hela den ära, sam hopats under tolf års tid genom uppoffringen af så många hjältelif, och så mycket mer hedrande som de äro få till antalet, ty vid denna tid erhåller en person icke hederskorset genom tjugu års ordentligt arbete på ett ämbetsrum och punktlig rutin, utan endast genom underverk af energi och djärfhet, genom blessyrer och ett dagligt dödsförakt”. 52

De sålunda utmärkta ha äfven sina företrädesrättigheter. Då de gå förbi på gatan, skyldrar posten gevär; en afdelning af tjugufem man paraderar vid deras begrafning; i departementens och arrondissementens valkollegier äro de själfskrifna valmän; deras söner och döttrar ha friplatser i skolorna och uppfostringsanstalterna. För att intaga den gamla adelns plats sakna de ingenting [ 51 ]

i51

Pantheon i Paris, ursprungligen Sainte Genevieves Kyrka.
Pantheon i Paris, ursprungligen Sainte Genevieves Kyrka.

PANTHEON I PARIS, URSPRUNGLIGEN SAINTE GENEVIEVES KYRKA.

[ 52 ]utom titeln, och äfven denna återupptager Napoleon till deras förmån och skapar själf 48,000 chevalierer, 1,090 baroner, 388 grefvar, 31 hertigar, 4 prinsar, och ofta visar det nya adliga vapnet namn af en ort, men denna gång icke namnet på en egendom; “det påminner icke om en ursprunglig höghetsrätt, utan är namnet på en seger eller en eröfring och påminnner om utförda bragder.” Visserligen fick den svenske statsmannen Hans Järta rätt, då han om detta Napoleons försök att “skapa en ny ridderlig aristokrati af sina till stor del oridderliga vapenbröder” sade: “Dessa råa, roflystna, oädla krigare kunde dock omöjligen utgöra en hederskår, hvilken äran skulle sammanbinda, hvilken i en monarkisk ordning skulle genom sitt anseende verka ömsom på regenten och ömsom på folket”; men hos samtiden uppvägdes i alla fall en hertig af Montmorency eller en prins de Rohan af en hertig af Montebello eller prins af Moskau, så mycket mer som med dessa titlar förenades stora fördelar i klingande mynt, i jordegendom, stora löner, senatorsvärdighet och dotationer, en förmögenhet af 450,000 livres i ränta åt Cambacérès, af 683,000 åt Masséna, af 728,000 åt Ney, af 910,000 åt Davout, af 1,354,000 åt Berthier, och dessutom “tre suveräna furstendömen”: Neufchatel också åt Berthier, Benevent åt Talleyrand, Ponte Corvo åt Bernadotte. Slutligen kunde hvar och en af de titlar, Napoleon förlänade, furste, hertig, grefve, baron, ärfvas af äldsta bröstarfvingen i rakt nedstigande led och stundom öfvergå från onkel på nevö, mot villkor att med titeln förenades ett oförytterligt, outmätbart majorat i inkomst eller fast egendom, bankaktier eller statspapper från 3,000 francs för en simpel chevalier till 200,000 francs för hertigar.


*

53

För Napoleon var det emellertid icke nog att af folkets röst ha kallats till kejsarvärdigheten; han ville äfven, att kyrkan skulle helga honom i hans nya värdighet, och till den ändan fordrade han, att den katolska kristenhetens öfverhufvud, påfven, skulle komma till Paris för att i egen person högtidligen kröna kejsaren och hans gemål i Notre Dame. Efter åtskilllig tvekan beslöt Pius VII sig omsider för att efterkomma Napoleons begäran, som kejsaren förstått att understödja med hoppet om nya medgifvanden åt den katolska kyrkan. I Fontainebleaus skog skulle Napoleon, “liksom af en händelse”, möta påfven, stiga upp i samma vagn som han och därvid af artighet lämna. påfven platsen till höger. Får man tro ärkebiskopen af Mecheln, de Pradt, som var ett af vittnena till kröningsfesterna, höll Napoleon vid sitt intåg i Fontainebleau påfvens hand i sin, men förmådde icke dölja sin tillfredsställelse, medan Pius VII hade uppsynen af ett undergifvet offer och icke kände sig litet öfverraskad af den figur han gjorde vid det kejserliga hofvet. Hans värdiga och milda sätt, hans lyckliga infall och fintliga svar underlättade emellertid i hög grad hans svåra uppgift Kejsarinnan Joséphine utverkade med mycken skicklighet af påfven, att han före kröningen fordrade, att Napoleon skulle låta kyrkligt viga sig vid sin gemål; Napoleon måste gå i fällan, och dagen före kröningen förrättade kardinal Fesch i kejsarens rum vigselceremonien, som bevittnades af två af kejsarens adjutanter.

[ 53 ]Så snart det blifvit bekant, att kröningen skulle äga rum, började hela hofvet ägna sig åt förberedelserna till densamma. Med tillhjälp af Paris’ förnämsta artister och ryktbaraste modehandlares råd och hjälp bestämde kejsarinnan formen på den nya hofdräkten och sin egen klädnad. Kejsarinnan ägde redan diamanter till ett ansenligt värde, och kejsaren ökade hennes utstyrsel med ändå flera. Han öfverlämnade åt henne dem, som funnos i statens skattkammare, och ville, att hon denna dag skulle bära dem. Man satte ihop ett lysande diadem, som skulle omgifva den slutna krona, kejsaren skulle sätta på hennes hufvud. Man öfvade sig i hemlighet med att utföra denna ceremoni, och målaren David, som sedermera skulle måla en tafla öfver kröningen, anvisade hvar och en sin plats och ställning. Ingenting försummades för att förläna festerna all möjlig glans. Tilloppet af främlingar till Paris blef stort; en del af trupperna ditkallades; de förnämsta provinsmyndigheterna, tyska rikets ärkekansler och en mängd utländingar kommo äfven dit. Poeterna uppmanades att fira den stora händelsen; operan inöfvade sina balletter. Det kejserliga hofvets damer erhöllo penningar för att bestrida omkostnaderna för sina dräkter, som gingo till ansenliga summor; madame de Rémusat omtalar sålunda, att hennes dräkt, som dock tillhörde de enklaste, kostade 10,000 francs.

Den dräkt, som skulle bäras af kejsarens manliga omgifning, var mycket vacker och utgjordes af den franska hofdräkten i olika färger med silfverbroderier; kappan, som bars öfver ena axeln, var af sammet, fodrad med siden; dessutom bredt skärp, spetskrås och en på framsidan uppvikt hatt med plymer. Kejsaren själf bar en lång fotsid dräkt, en med bin öfversållad purpurmantel och en lagerkrans af guld, som gaf honom stor likhet med det gamla Roms Cæsarer.

Den 2 december 1804 ägde slutligen kröningsceremonien rum. Vädret var kallt, men torrt och vackert; Paris’ gator voro fulla af folk, och hela det kejserliga gardet paraderade.

I Notre Dame måste påfven, som begifvit sig dit före kejsaren, vänta mer än en timme, innan kröningståget satte sig i rörelse, medan Napoleon med nästan barnsligt nöje i Tuilerierna granskade sina hofdamers dräkter och sade: “Det är mig, mina damer, som I hafven att tacka för att I ären så intagande!”

Ceremonielet och framför allt Napoleons fordran, att hans systrar skulle bära upp kejsarinnans mantel, hade så när vållat en palatsrevolution i smått. Kejsarinnans svägerskor voro nämligen alldeles utom sig öfver denna fordran, och understöddes i sin vägran att fullgöra den af sina män. I synnerhet kände Joseph Bonaparte inga gränser för sin förtrytelse och talade om sin kränkta värdighet på ett sätt, som gaf Napoleon anledning att utbrista: “Man skulle sannerligen kunna tro, att vår salig far gifvit oss kejsarkronan i arf!” och fråga honom med hvilka medel, han tänkte föra krig mot honom, Napoleon. Till slut körde den nye kejsaren helt rätt och slätt ut Joseph, och det är svårt att afgöra huru tvisten skulle slutat, om icke Tallevrand gått emellan och ordnat saken på sådant sätt, att de kejserliga högheterna skulle “understödja, men icke [ 54 ]bära” kejsarinnans mantel och dessutom skulle ha den trösten att veta, att deras egna släp uppburos af deras hofdamer.

Kröningsceremonien i Notre Dame var mycket storartad, men förekom, enligt de Pradts utsago, alla deltagarne fruktansvärdt lång, och kejsaren gäspade oupphörligt. Det är bekant, att han tog kronan ur påfvens händer och själf satte den på sitt hufvud samt därpå krönte kejsarinnan; han ville icke ur någons händer mottaga den krona, som han enligt madame de Staëls ord “tagit upp från marken med spetsen af sin värja.” “Det ögonblick, då kejsarinnan kröntes, framkallade en rörelse af allmän beundran, icke för själfa akten i och för sig, men hon utvecklade ett sådant behag, hon gick så okonstladt och värdigt fram till altaret, knäföll på ett så enkelt och elegant sätt, att hon tjusade allas blickar. Då hon från altaret skulle begifva sig till tronen, hade hon ett ögonblicks ordväxling med sina svägerskor, hvilka med sådan motvilja buro hennes mantel, att dennas tyngd hotade draga omkull henne. Kejsaren märkte detta och vände sig till sina systrar med några stränga och skarpa ord, som åter satte dem i rörelse.”

Först på aftonen, som i december infaller tidigt, återkom, processionen till Tuilerierna, men kvällens mörker upplystes af illuminationen och af ett oändligt antal fackelbärare, som följde processionen.

Festligheterna aflöste hvarandra en hel månad. Den 5 december begaf sig kejsaren till Marsfältet med samma uppvaktning som vid kröningen och utdelade de nya örnarne åt flera regementen. Soldaternas entusiasm var mycket lifligare än befolkningens; det fula vädret skadade emellertid den eljest storartade ceremonien, som trots hällregnet lockat mycket folk ut till Marsfältet. I “Le Moniteur” tröstade emellertid Napoleons statssekreterare Maret allmänheten med "att suveränens närvaro varit en fullständig ersättning för det obehag väderleken vållat.”

Samma dag gafs i Tuilerierna i Dianagalleriet en storartad bankett, i hvilken påfven deltog, och efter densamma hölls stor cercle, en konsert uppfördes och en ballett dansades i stora salongen af operans dansörer. Slutligen spelade man vid flera bord, och då kejsaren aflägsnade sig, gaf detta tecken till allmänt uppbrott. 54

Spelet vid kejsarens hof ingick endast i ceremonielet. Napoleon tillät aldrig, att det spelades om penningar hos honom; då man satte sig till spelborden, höll man för den skull endast i korten utan att betrakta dem och pratade. Kejsarinnan tyckte om att spela, äfven fast det icke gällde penningar, och spelade ett verkligt parti whist. Företrädd af några kammarherrar, som med orden: “Kejsaren, mine herrar!” tillkännagåfvo hans ankomst, gick kejsaren omkring i salongerna, och så snart han nalkades uppstod djup tystnad; man stannade utan att röra sig, fruntimren stego upp och väntade några intetsägande och ganska ofta föga artiga ord, som kejsaren ställde till dem. Han erinrade sig aldrig ett namn, och hans första fråga var alltid: “Hvad heter ni?” Kompositören Grétry, som slutligen tröttnade på denna eviga fråga och måhända äfven kände sig något sårad öfver att icke ha frambragt ett varaktigare intryck, svarade slutligen en dag, då kejsaren på sitt vanliga kärfva sätt frågade honom: “Och ni då, hvem är ni?” med en viss otålighet: “Sire, alltjämt Grétry.”

[ 55 ]Kejsaren hade till kröningen af J. Chénier beställt ett galastycke, som skulle uppföras på teatern. Chénier hade till ämne valt Cyrus, och femte akten framställde i själfva verket ganska troget kröningsceremonien i Notre Dame. Stycket var emellertid medelmåttigt; Parisparterren hvisslade ut stycket och tillät sig till och med att skratta åt kröningsscenen. Kejsaren var nog oförståndig att visa sitt missnöje häröfver, och blottade därmed en svag sida, som skulle tillåta publiken att på teatern hämna sig för den tystnad, som eljest allestädes ålades densamma.

För öfrigt gaf kejsaren äfven med hänsyn till teatern och operan prof på sin misstänksamhet mot allt, som icke genast syntes honom fullt klart. Sålunda skref han från Italien till Fouché följande bref: “Jag vill, att ni underrättar mig om hvad Don Juan, som man tänker uppföra på operan, är för ett stycke; jag vill höra er mening om det med hänsyn till allmänhetens tänkesätt.” Det gör ett minst sagdt egendomligt intryck att se Mozarts mästerverk misstänkt för att dölja för staten farliga afsikter. 55

Efter den 18 brumaire hade af Frankrikes alla tidningar endast fjorton funnit nåd för Napoleon och fått stanna vid lif, som han sedermera gjorde så surt som möjligt för dem; de klandrades och bannades lika mycket för hvad de sade som för hvad de icke sade, och måste dessutom offentliggöra de artiklar, som kejsaren lät skrifva eller till och med själf dikterade. Om England fingo de icke tala, om icke för att angripa detta lands moder, bruk, litteratur och samhällsförfattning; kejsaren ålade dem att “elda upp den allmänna meningen” genom att smäda främmande härskare, och slutligen tvang han dem att vilseföra allmänheten med föregifna korrespondenser från Ryssland eller England, hvilka hopsatts i hans eget kabinett och omtalade fredsutsikter, medan i stället allt förbereddes till krig. Mästerstycket i pressens organisation under kejsardömet var att vid de misstänkta tidningarna anställa en censor, som de måste betala och som öfvervakade deras artiklar och redaktörer.

Bland de öfriga många fester, som gåfvos med anledning af kröningen, må nämnas senatens och lagstiftande kårens fester, en stor festlighet med fyrverkeri, bal, servis af förgyldt silfver, som gafs af staden Paris och ådrog denna en skuld under flera års tid, och slutligen marskalkarnes fest i Operans stora salong, som kostade hvarje marskalk tiotusen francs. Man hade satt scenen i samband med salongen och täckte båda med ett enda stort golf; logerna voro rikt dekorerade med silfverskir, upplysta af rika kristallkronor, och pryddes af kvinnor i stor toalett; den kejserliga familjen satt på en estrad, och i den ofantliga salongen dansades. Omkostnaderna för kröningen uppgingo till fyra millioner francs.

Baron Thiébault, hvilken såsom divisionsgeneral deltog i kröningshögtidligheterna och red i den eskort af högre officerare, som följde kejsarens vagn, klagar, att de kostnader han härför måste ikläda sig för nya uniformer, bostad i Paris, tillskott till de af generalerna gifna festerna o. s. v. uppgingo till 30,000 francs, och ändå deltog hans hustru icke i en enda af de gifna festerna. Ehuru han fått löfte om ersättning för sina kostnader, fick han ingenting, och det enda vederlag han erhöll var en guldmedalj, som präglats till minne af högtidligheterna.

[ 56 ]56

För kröningshögtidligheterna hade Napoleon emellertid icke glömt politiken: Freden i Amiens var icke så beskaffad, att den kunde räcka någon längre tid, därtill hade den alltför litet tillgodosett de engelska intressena, och dessutom voro de förändringar Napoleon företog med Europas karta och de inkräktningar han tillät sig alltför godtyckliga och utmanande för att icke väcka både oro och harm. I synnerhet voro de förändringar, som gjordes med det tysk-romerska kejsarrikets område ansenliga, då en mängd af detta rikes små suveräner, i synnerhet tillhöriga det andliga ståndet, skulle “sekulariseras,” d. v. s. beröfvas sina områden och suveräna rättigheter mot erhållande af en ersättning, medan de sålunda herrelösa länderna fördelades på nytt mellan andra och större tyska furstar. Här var således mycket att förlora och mycket att vinna, och som alla bestämmelser togos i Paris, uppvaktade de tyska furstarne, äfven af de äldsta och högsta ätterna, träget förste konsuln eller hans utrikesminister Talleyrand, hvars lilla hund de nedläto sig att smeka, liksom de vid bortgåendet med afsikt glömde briljanterade snusdosor fyllda med louisd’orer på hans skrifbord för att gifva större vikt åt sina önskningar. “Det hela,” säger en modern författare, “var en hemsk farce, i hvilken de sekulariserade och mediatiserade småpotentaternas klagan blandade sig med glädjeyttringarna från de mäktigare furstar, hvilkas stater ytterligare förstorades.” Tyska historieskrifvare tala endast “med blygselns rodnad” om dessa förödmjukelsens dagar, då tyska furstar öfverbjödo själfva det byzantinska väldets vasaller i krypande och lågsinnadt smicker för att erhålla några smulor af rofvet från det land, de själfva voro förbundna att skydda och upprätthålla. Främst erhöll Preussen en tillökning i område och befolkning, som förskaffade det ytterligare en half million undersåtar och bättre gränser än förut, och därnäst vunno Baden, Hessen, Darmstadt, Würtemberg och Bayern ansenliga områdestillökningar.

Dessa förändringar, som den tyska riksdagen och den tyske kejsaren godkände 1803, bildade emellertid ett första stort steg mot Tysklands enhet; man besinne blott, att dessförinnan i tyska riket funnos icke mindre än ett par hundratal autonoma suveräna områden och att af dessa endast trettionio återstodo för att ingå i det tyska förbund, som bildades 1815. I detta afseende arbetade Napoleon furst Bismarck till den grad i händerna, att Thiers under fredsunderhandlingarna 1871 i Versailles utan att bli motsagd kunde åberopa detta Napoleons verk såsom anledning till beviljande af billigare fredsvillkor.

Förändringarna i Tyskland skulle måhända likväl fått gå sin gång utan invändning och Frankrike oantastadt fått behålla Rhengränsen, om icke Napoleon utsträckt sina inkräktningar äfven till Holland, Schweiz och Italien och gjort dessa stater till knappast beslöjade annex till Frankrike. Efter sin kröning log han ett ännu längre steg, i det han i Milano lät kröna sig till konung äfven af Italien, och Gentz kunde med full rätt säga: “Frankrike har inga gränser mera, alldenstund allt, som omgifver det, i verkligheten, om också icke till namnet, är dess egendom och område eller skall bli det vid första tillfälle.”

Under sådana omständigheter måste freden snart brytas. Efter ett tidningskrig, i hvilket hvarken den engelska eller den franska regeringen sparade på beskyllningar och förebråelser, började också England kriget i maj 1803 med en af dessa sjöröfvarebragder, som utmärkte alla dess krig under adertonde [ 57 ]

i57

Amiral Nelsons Död i Slaget vid Trafalgar. Stucket af James Heath. Efter en tafla af Benjamin West.
Amiral Nelsons Död i Slaget vid Trafalgar. Stucket af James Heath. Efter en tafla af Benjamin West.

AMIRAL NELSONS DÖD I SLAGET VID TRAFALGAR.
Stucket af James Heath. Efter en tafla af Benjamin West.

[ 58 ]århundradet. Det lät nämligen, ännu innan krigsförklaringen utfärdats, uppbringa 1,200 franska och holländska handelsfartyg, hvilkas försäljande inbringade det mer än 200 millioner francs i prispengar. Bonaparte besvarade denna åtgärd med att låta häkta alla engelska undersåtar mellan 18 och 60 år, hvilka kunde tillhöra den engelska milisen, lade beslag på alla engelska varor och utfärdade förbud för att sälja eller köpa sådana, lät med sina trupper besätta Hannover, som var Georg III:s arfland, fördelade i sex stora läger från Hol!and till Brest den stora armé på 120,000 man, hvilken var afsedd att operera mot England, och lät i Boulogne och angränsande hamnar förbereda allt till en landstigning i England.


*

58

Man kan redan nu säga, att kejsardömets armé upphörde att vara nationell för att bli cæsarisk. I själfva verket tillhör den från denna tid blott en enda man, hvars planer och afsikter den troget och lidelsefullt tjänar. Som Napoleon lefde endast genom och för kriget, måste armén också bli hans verktyg, hans tillhörighet, måste han skilja den från den öfriga nationen och allt mera göra den till en bana, som man endast öfvergaf såsom invalid eller med döden. Den “stora armén” bildades genom sammansmältningen af de tre arméer, hvilka dessförinnan i Italien, vid Donau och vid Rhen hvar och en haft en själfständig tillvaro och sin egen kåranda. Sedan senaten 1805 bemyndigade kejsaren att genom sina dekret påbjuda utskrifningarna efter behag och organisera nationalgardet, ålades det franska folket de fruktansvärdaste uppoffringar af människolif; från 1806, efter slaget vid Jena, förslog icke längre hela åldersklassen af konskriberade, utan 80,000 man af följande års klass måste uttagas; 1808 kallades 160,000 man af 1809 och 1810 års klasser under vapen; 1809 uttogos två klasser i förväg, och de tre redan befriade klasserna kallades på nytt under fanorna; efter olyckorna 1813 måste en hel armé nyskapas: till den ändan inkallades alla konskriberade, dessutom 100,000 man, som befriats eller ännu voro disponibla af 1809 till 1812 års åldersklasser, 240,000 man af 1814 års klass och 10,000 man af det s. k. hedersgardet, hvilket måste utrusta sig på egen bekostnad; ytterligare ställdes nationalgardet i tre uppbåd till kejsarens tjänst, och af detsamma uttogos 180,000 man af första uppbådet, unge män mellan tjugu och tjugusex år, hvilka förut undgått militärtjänsten dels såsom sina familjers enda stöd, dels såsom alltför svaga till sin kroppskonstitution för att kunna uthärda ett fälttågs mödor. Metternich kunde också under sitt samtal med Napoleon i Dresden 1813 säga: "Är icke er armé en i förväg borttagen människoålder? Jag har sett edra soldater, de äro barn.” Man har till ett antal af 3,153,000 man uppskattat de fransmän, som kallades i tjänst under Napoleon från 1800 till 1815, hvartill måste läggas ett minst lika stort antal, som tillhörde de främmande hjälptrupperna. Efter 1808 visste Napoleons soldater, att deras öde var att stupa för en kula eller dö i en sjukhussäng; de började också trösta sig härför med plundring, dryckenskap och utsväfningar. Magåkommor, i synnerhet tarmkatarr, anställde fruktansvärda härjningar, och under kejsardömets tio år var dödligheten fruktansvärd på slagfältet, till följd af sår eller sjukdom.

[ 59 ]Man kan förstå, att alla, som kunde, sökte till hvad pris som helst undgå en dylik tjänst. Många friköpte sig ända till tre gånger, men måste detta oaktadt deltaga i fälttågen 1813 och 1814, och man kunde, såsom Marbot omtalar, se både den friköpte konskriberade och den af honom betalade ersättningsmannen stå bredvid hvarandra i ledet. Med denna jakt efter rekryter går jakten efter officerare hand i hand. Redan den 3 dec. 1808 gaf Napoleon polisministern Fouché befallning att upprätta en lista på tio familjer i hvarje departement och “femtio i Paris,” valda “bland de gamla och rika familjer, hvilka icke omfattat systemet.” Deras sexton till aderton år gamla söner skulle därpå med våld sändas till militärskolan i Saint-Cyr. “Om man gör invändningar,” tillägger kejsaren, “behöfves intet annat svar än min vilja.” Den stränghet, med hvilken hvar och en, som sökte undandraga sig, straffades, ökades i samma mån som det allmänna missnöjet tilltog. “Straffet, som först endast drabbat den skyldige,” säger H. Doniol, “utsträcktes efter 1811 till hans fader, moder, bröder, systrar och svågrar, heta hans familj, till alla, hos hvilka den olycklige, utmärglad af hunger, köld ooch elände, druckit, ätit, arbetat eller sofvit; det utsträcktes slutligen till hela kommunen.” 59

Arméns sammansättning var mycket invecklad och omfattade en oändlig mängd olika element. Som Napoleon underhöll en ständig täflan mellan dess olika grupper, regementen och kårer, rådde också en ständig strid om hvem som mest skulle utmärka sig, och den enda ära, som eftersträfvades, var att erhålla härskarens beröm och ynnestbevis. All tanke på plikten mot fäderneslandet försvann slutligen för att ersättas af önskan att komma framåt; “det hjärtliga kamratskapet viker för den vildaste täflan; under afvaktan på befordringarna kallna de gamla vänskapsförbindelserna; då döden bereder ett ledigt rum, sker detta till de kvarlefvandes förmån, och de veta det.”

Det kejserliga gardet var en med rätta aktad och beundrad elitkår. Alla de olika vapenslagen voro på ett utmärkt sätt representerade i densamma, och kåren utgjorde en förminskad, men fullkomnad upplaga af hela armén. Från 7,000 man, som bildade konsulargardet, ökades det under kejsartidens första år till 50,000 man och 1813 till 92,000 man. Efter 1807, efter det förfärliga slaktandet vid Eylau, intog det unga gardet sin plats bredvid det gamla och sökte likna detta. Gardet följde ständigt kejsaren, stred endast under hans ögon och hölls merendels i reserv för att slutligen afgöra drabbningens utgång. Gardesinfanteriet räknade 4 regementen grenadierer till fots under befäl af den utmärkte general Dorsenne, 3 regementen fotjägare, 1 grenadier- och 1 jägareregemente fusilierer, 1 grenadierregemente "flankörer,” 13 tiraljör- och 13 voltigörregementen samt dessutom gardets pupiller och veteraner. Artilleriet kommenderades af general Drouot och bestod af 1 regemente ridande och 2 regementen fotartilleri. I kavalleriet funnos “grenadiererna till häst,” som 1806 bildade ett regemente på fyra skvadroner med omkring 1,000 sablar. Med sin blå uniform och sina björnskinnsmössor påminde de om de gamla grenadierer, som förut tillhörde konungens lif- och hustrupper. Efter dem kommo kejsarinnans dragoner från 1806 och hästjägarne eller “guiderna,” hvilka voro oskiljaktiga från kejsarens person alltifrån Arcole och Pyramiderna till Waterloo. Deras uniform var grön, det kejserliga livréets färg. De hade en utmärkt [ 60 ]musikkår och till chefer Napoleons stjufson, prins Eugène, och dennes kusin, Lefebvre-Desnouettes. De utgjorde elitkåren af kavalleriets alla elitkårer. Till gardet hörde slutligen “mamelukerna,” som ursprungligen rekryterades af syriska och koptiska frivilliga, men sedermera äfven af många fransmän. De buro gröna turbaner och hade hästsvansar till fälttecken jämte sitt franska standar. General Rapp var deras organisatör, och 1815 massakrerades de i Marseille af en fanatisk folkhop.

Den öfriga arméns infanteri utgjordes af grenadierer, till hvilka Napoleon valde de längsta och grannaste karlarne, och “voltigörer,” till hvilka mera småväxt manskap, som äfven utrustades med lättare gevär och packning, togs. Dessa voltigörer bildade det lättare infanteriet. Arméns kavalleri måste Napoleon så godt som nyskapa, hvarför han 1807 återställde stuterierna och 1809 inrättade stora remontdepoter under kavallerigeneralernas öfveruppsikt. Kavalleriet bestod af dragoner och kyrassierer, lätt rytteri, som hufvudsakligen utgjordes af husarer. Dessa senare tillhörde arméns populäraste trupper och bildade från 1803 till 1810 tio regementen, som åtskildes af färgen på dolman, byxor och väst eller åtminstone på snörmakerier, kragar och slag. Till det lätta kavalleriet hörde äfven 26:te hästjägareregementet, som i historien om Napoleons krig blifvit utmärkt genom sina chefer: Marbot, Ségur, Montbrun, Murat. Förpost- och spejaretjänst gjordes dessutom af kejsarens guider och hans polska chevau-légers. Dragonerna bildade under den första kejsartiden 21 regementen linjekavalleri, men några af dessa regementen förändrades sedermera till husarer och lancierer; för öfrigt utgjordes kavalleriets hufvudmassa af kyrassierer och karabinierer, af hvilka de senare buro en förgylld sol på sina harnesk, röda liggare på hjälmen och hvit och blå uniform.

Artilleriet och ingeniörstrupperna undergingo under Napoleons tid blott få förändringar, trots de stora anspråk kejsaren ställde på dem och den roll artilleriet spelade i sådana drabbningar som vid Eylau, Friedland, Essling, Wagram och Moskau, och ingeniörtrupperna vid belägringar sådana som Gaëtas, Danzigs, Zaragozas eller vid ön Lobaus befästande. Båda vapenslagen hade också att uppvisa utmärkta officerare: Marmont, Drouot, Lauriston vid artilleriet, Marescot, Chasseloup-Laubat, Eblé vid ingeniörerna. Trängen nyskapades, bagare, smeder och hofslagare fördelades på de olika kårerna. Larrey, som 1792 inrättade systemet med flygande ambulanser, var arméns öfverkirurg, Desgenettes åter dess öfverläkare.

I den stora armén tjänade äfven hjälptrupper och utländingar: 16,000 schweizare, den hannoverska legionen, de nordiska och Weichsellegionerna, sex infanteriregementen kroater, sex regemententen illyriska jägare och dessutom sachsare under general Regnier, bayrare under Drevy, spanjorer under markis de la Romana, italienare under prins Eugène, till och med manskap från Ioniska öarna, en bataljon grekiska jägare, ett regemente albaneser och en skvadron tatarer.

I denna blandning af olika folk talades alla språk, liksom äfven uniformerna bildade en brokig mångfald med sina olika schakåer, hjälmar, kolbacker, västar, tunikor, dolmas, schabrak, kappfodral. “Hvilken rikedom på snören, broderier, plymer och tofsar, galoner och ganser, från ‘Bonapartes husarer,’ med [ 61 ]tillnamnet ‘kanariefåglarne,’ som de erhållit på den grund att Berthier klädt dem i en uniform, i hvilken gult var den förhärskande färgen, till karabiniererna med sina blå dräkter och silfverkantade röda epåletter! Tamburmajoren Sinot, en jätte på 1.90 meters kroppslängd, bar på sin björnskinnsmössa en plym, som reste sig till en höjd af 2.50 meter. Alla dessa lysande uniformer voro tätt åtsittande, tunga och obekväma. Ofantliga stöflar, harnesk och hufvudbonader af förfärande tyngd, trånga uniformer, som tycktes afsedda att hålla alla lemmar styfva i paradställning, den tunga packningen, vapnen, sablar, huggare, gevär och bajonetter, allt tycktes gå ut på att förlama dessa män af järn. Ingen generation syntes kraftfullare, bättre härdad för lifvets och krigets strider. För öfrigt försvunno de svaga hastigt af sig själfva.”

Vapnen voro ännu ganska bristfälliga och undergingo under hela kejsartiden knappt någon teknisk förbättring. Flintlåsgeväret af 1777 års modell var nästan uteslutande i bruk, ett i grunden ganska dåligt vapen, som laddades i fem tempo och som icke kunde användas, då det regnade; en omständighet, som icke litet bidrog till marskalk Macdonalds nederlag vid Katzbach 1813. Artilleriet använde slätborrade kanoner af 1765 års modell jämte mörsare med 250—600 meters skottvidd. Napoleon införde inga förbättringar i artilleriet, men mångfaldigade detsamma och ansåg, att fyra kanoner fordrades för hvarje tusen man, ett förhållande, som stundom till och med öfverskreds. Han höll också alltid fruktansvärda artilleri- och kavallerireserver; i slaget vid Wagram spelade ett batteri på 100 kanoner, och vid Eylau kom Murats angrepp på ryssarne med den fruktansvärda massan af öfver 40 skvadroner marken att bäfva. “Napoleon dref den satsen, att artilleri och kavalleri ömsesidigt borde komplettera hvarandra; artilleriet skulle först skjuta bresch i den fientliga linjen, hvarpå kavalleriet skulle utvidga densamma för att tillåta infanteriet, som ensamt tryggar segern, intränga.”

Napoleon förberedde alltid sina fälttåg med den största omsorgsfullhet och tillsåg noga, icke allenast att hans soldater inöfvades, utan äfven att allt som behöfdes för striden och lägerlifvet, såsom kläder, vapen och ammunition, förefanns icke blott i tillräcklig mängd, utan till och med i öfverflöd. Däremot bekymrade han sig icke så mycket om lifsmedlen. “Jag har,” säger de Brack, “gjort åtta fälttåg under kejsardömet och alltid stått vid förposterna, men jag har under hela denna tid icke sett till en enda krigskommissarie och aldrig erhållit så mycket som en enda ration från arméns magasin.” Trots sin stora organisationstalang visste Napoleon intet annat sätt att lifnära sina arméer än medelst rekvisitioner och plundring. Han hade till och med till grundsats, att kriget skulle föda kriget. Rekvisitionerna voro till och med beräknade på att fylla framtidens behof, och följaktligen voro också de kontributioner, som arméns skattmästare Daru indref af de besegrade, utomordentligt betungande. Efter freden i Tilsit innehöll krigskassan 350 millioner francs, och Napoleon beräknade, att han kunde fortsätta kriget under fem år utan att behöfva taga sin tillflykt till lån eller nya skatter.

Ett sådant system har emellertid sina stora olägenheter och faror. Napoleon skulle finna detta under sitt fälttåg till Ryssland 1812, men under ett lif, i hvilken slumpen spelade hufvudrollen och bekymmerslös munterhet omväxlade [ 62 ]med den grymmaste nöd, måste också alla dåliga lidelser få fria tyglar. Disciplinen blef snart slapp i den stora armén. “Hvad var att göra mot en allmän upplösning?” säger grefve de Ségur. “Man vet, att en lång rad segrar fördärfvar soldaten liksom generalen, att alltför täta ilmarscher verka ofördelaktigt på discipiinen, att manskapet vid dylika tillfällen under hungerns och trötthetens eggelse blir benäget för alla utsväfningar, i synnerhet som all utdelning af lifsmedel blir omöjlig. Soldaten ser sig då nödsakad att efter förmåga själf tillgodose sina behof, och då han aldrig får något, blir han van att själf taga hvad han behöfver. Hans lif var som en lång öfvermänsklig strid mot trötthet och fara, och för den skull tyckte han också, att plundringen, såsom en af segerns frukter, var hans rätt. Huru skulle man för öfrigt kunnat fordra allt af honom utan att tolerera något?”

En dag slog midt för Napoleons ögon en artillerikapten med ett sabelhugg hufvudet af en af sitt manskap, som satt sig upp mot honom, och general Thiébault nödsakades låta skjuta på marodörer, som sökte förleda hans brigad. Soldaterna togo sig till vana att slå bonden, för att förmå honom att utlämna sina penningar. “Det är med fienden som med säden, ju mer man tröskar den, desto mera gifver den,” sade de. Det fordrades exemplariska bestraffningar för att undertrycka dessa oordningar, som Napoleon själf förklarade för “ett oundvikligt ondt, en nödvändig följd af ilmarscherna.” Den 7 november 1805, således ännu vid början af det första österrikiska fälttåget, inneslötos 10,000 plundrande marodörer, tillhörande kejsarens armé, i Braunau, där de underkastades en förnedrande kroppsvisitation, beröfvades det byte de tagit och pryglades af sina kamrater.

För öfrigt kom exemplet från ofvan. Alla den nya regimens uppkomlingar drefvos af en ursinnig törst efter penningar och behärskades af det förakt för lagen, som utvecklas hos personer, hvilka äro vana att se den råa styrkan alltid behålla sista ordet. Thiébault berättar helt oförbehållsamt, huru har insmugglade kontraband midt för tulltjänstemännens ögon och gaf en af dem som hade den oförskämdheten att titta in i hans vagn, ett sabelhugg öfver armen; ett dåd, för hvilket krigsrätten not en summa penningar frikände honom. Då kontinentalspärrningen tog sin början, inkasserade Masséna på några månader sex millioner för försäljning af licenser, en summa, af hvilker han emellertid icke skulle skörda någon vinst ity att Napoleon konfiskerade densamma, utan att Masséna vågade beklaga sig. Soult utpressade af munkarne i det rika abbottstiftet Sankt Pölten i Österrike en stor krigskontribution och drog icke i betänkande att, för att dölja sin åtgärd, upprifva en hel division genom en ilmarsch, under hvilken eftersläntare och sjuka störtade i hundratal. Under sitt prokonsulat i Andalusien samlade han dyrbara konstsaker, bland hvilka fanns Murillos berömda “madonna,” som han sedermera för högt pris sålde till Louvren. Från Wien sände 1806 en general till sin hustru i Paris en sådan mängd armstakar och kronor, att hon icke visste hvar hon skulle göra af dem. Murat nöjde sig med att göra sig löjlig och pryda och pynta sig som en vacker kvinna; endast under det preussiska fälttåget lät han från Paris sända sig för 27,000 francs plymer.

Öfver armén utöfvade Napoleon en verklig trollmaxt; om också de flesta af dess högre generaler öfvergåfvo honom i motgångens stund, bevarade där[ 63 ]emot soldaten och det lägre befälet en obrottslig trohet mot honom. Men också förstod ingen att såsom Napoleon behandla sina vapenbröder, hos dem väcka större entusiasm eller ända till slutet förmå dem till flera uppoffringar. “För dem var han den lifslefvande krigsguden, den ofelbara och allvetande genius, hvars närvaro allena betryggade segern.” Hans proklamationer och hans bulletiner från stora armén anses med rätta som det yppersta mönster för militär vältalighet. Han förstod också att utmärka äfven de anspråkslösaste för deras bragder, dekorerade dem ofta på själfva slagfältet och tog stundom korset från sitt eget bröst för att fästa på deras; eller ock kunde han med sin egen kappa hölja någon stackars sårad, som skakade af feberns frossa, eller låta en ung trumslagare i sin närvaro sofva i ro framför spiseln, där han satt sig. Han lät för sig nämna de soldater, med hvilka han ville tala, för att genast kunna utmärka dem med deras namn, och hvar och en trodde sig för den skull vara personligen känd af sin kejsare. Ofta utnämnde han efter segern till officerare gamla obildade sergeanter, som kort efteråt erhöllo afsked med pension, så att de icke fingo tillfälle att alltför mycket visa sin oförmåga. Men på samma gång han sålunda var mycket angelägen att upprätthålla ett godt moraliskt tillstånd bland sina trupper, drog han äfven försorg om deras välbefinnande, besökte bivuakerna, smakade på deras soppa, förordnade, att soldaterna skulle ha hvetebröd, som han betalade, i stället för kommissbrödet, gaf befallning om att göra hans grenadierers britser, som han fann för korta, längre och slösade med att förtroligt lätt slå sitt folk på kinden eller nypa dem i örat, hvilket hos Napoleon var ett synnerligt tecken till bevågenhet, äfven mot hofdamerna. Marbot gör följande skildring af Napoleons besök hos trupperna aftonen före slaget vid Austerlitz: “Månen lyste icke, och nattens mörker ökades af den tjocka dimman. Den kejserliga eskortens jägare kommo då på den tanken att tända stora bloss af furu och halm. Trupperna, hvilka sågo en skara på detta sätt belysta ryttare anlända, igenkände genast kejsarens stab, och ögonblickligen såg man, liksom med ett trollslag, längs en ofantlig linje alla våra bivuakeldar upplysta af tusentals bloss, som buros af soldaterna, hvilka med hänförelse hälsade Napoleon med så mycket lifligare lefverop som den följande dagen var årsdagen af kejsarens kröning. Fienden måste ha blifvit bra öfverraskad, då han från den angränsande höjdsträckningen såg sextiotusen bloss tända sig och hörde de tusenfaldiga ropen: ‘Lefve kejsaren!’ hvilka förenade sig med tonerna från de franska regementenas många musikkårer.”

Visserligen tycktes inga sår, inga mödor och ansträngningar heller bita på dessa män af järn; men så sparade Napoleon också hvarken deras lif eller krafter. I slaget vid Eylau upprefs marskalk Augereaus hela armékår, och manspillan var förfärlig, men detta oaktadt bad det af ryssarne kringrända fjortonde linjeregementet, som nedhöggs till sista man, Marbot framföra regementets afskedshälsning till kejsaren jämte dess örn och dog med ropet: “Lefve kejsaren!” På marschen öfver Guadaramabergen i Spanien blefvo ansträngningarna sådana, att två af gamla gardets grenadierer, då de icke längre förmådde uthärda dem, sköto sig själfva hellre än att falla i spanjorernas händer. Också återfann Napoleon orubbade, trots ryska fälttåget, ända till Waterloo, om några af de [ 64 ]högsta generalerna undantagas, i hela armén de vackraste militära dygderna, d. v. s. själfförnekelsen och lifvets offrande åt plikten.


*

Man kan starkt ifrågasätta, om Napoleon verkligen hade allvar med sitt hot att med sin armé gå öfver till England. I alla händelser hindrades han att sätta denna plan i verket af de motgångar, som beröfvade honom det understöd han måste påräkna från sin flotta. Denna var på långt när icke i samma goda skick som armén, och amiral Villeneuve, som förde befälet öfver densamma, kunde till marinministern skrifva: “Vi ha dåliga master, dåliga segel, dålig tackling, dåliga officerare och dåliga matroser.” De kombinationer, af hvilka flottans rörelser skulle bero, slogo dessutom fel, och på detta sätt skulle Napoleons väldiga tillrustningar för en landstigning i England ha erhållit ett skimmer af löjlighet, om icke den tredje koalitionen, som på engelskt bedrifvande ingicks mot honom mellan Österrike och Ryssland, kommit liksom kallad för att bevara hans prestige. 63

Napoleon begagnade också genast tillfället, och den 13 augusti 1805 dikterade han klockan fyra på morgonen i lägret vid Boulogne för sin häpne sekreterare Daru den fälttågsplan, som till punkt och pricka uppfylldes, lämnade Ulm, som uppgafs af den österrikiske generalen Mack, i hans händer, förde honom i triumf till den österrikiska hufvudstaden, som utan motstånd öppnade sina portar för Napoleon, förskaffade honom den lysande segern öfver de förenade österrikiska och ryska arméerna vid Austerlitz den 2 december och ledde till freden med Österrike i Pressburg den 26 december 1805; en fred, som i själfva verket för tillfället trängde Österrike ut ur Italien och Tyskland och förebådade de förluster i dessa länder, som först ett halft århundrade senare skulle definitivt förverkligas. 64

Midt under sin segerbana erhöll Napoleon underrättelse, att hans flotta, som förenat sig med den spanska under amiral Gravina och på Napoleons uttryckliga befallning lämnat Cadiz för att angripa fienden, om denna befanns underlägsen, på höjden af kap Trafalgar den 20 oktober 1805 lidit ett förkrossande nederlag. Med sina trettiotre skepp hade Villeneuve och Gravina angripit amiral Nelsons flotta, som hade sex skepp mindre, och efter den tappraste och mest förbittrade strid dukat under för fiendens bättre fartyg, skickligare manövrering och mera öfvade manskap. “Hvarje kapten, som icke är i elden, är icke på sin post,” hade Villeneuve förklarat före drabbningen, och Nelsons ord: “Gamla England väntar, att hvar och en gör sin plikt,” äro världsbekanta; han hade dessutom tillagt: “De skeppskaptener, som icke kunna urskilja signalerna, göra icke orätt i att lägga sig bord om bord med fiendens fartyg.” Tjugu franska och spanska fartyg skötos i sank eller togos, endast tretton kunde åter nå Cadiz; men segern hade varit dyrköpt för engelsmännen ty Nelson stupade. Amiral Villeneuve, som blifvit tillfångatagen i drabbningen men sedermera fick återvända till Frankrike, sökte förgäfves rättfärdiga sig och drefs, då Napoleon icke ville höra honom, till själfmord. 66

För Englands store premierminister blef slaget vid Austerlitz och koalitionens sprängande ett dödande slag. Han befann sig vid denna tid i Bath [ 65 ]

i65

Zar Alexander I:s möte med Konung Fredrik Wilhelm III och Drottning Luise. Efter en tafla af Heinrich Dähling.
Zar Alexander I:s möte med Konung Fredrik Wilhelm III och Drottning Luise. Efter en tafla af Heinrich Dähling.

[ 66 ]för att genom en badkur därstädes återställa sin af gikten brutna hälsa och var just sysselsatt att tillsammans med sin vän Canning förbättra de mest svulstiga verserna i ett ode, som lord Mulgrave författat öfver slaget vid Trafalgar, då han erhöll underrättelsen om slaget vid Austerlitz, om vapenstilleståndet och ryssarnes aftåg. Djupt gripen af denna motgång, öfverfölls han af en tvinsot, som på några dagar utmärglade honom likt ett skelett; hans vänner visste icke, hvarmed de skulle jämföra den trötta, tillintetgjorda blick, med hvilken han stirrade framför sig i tomma rymden; de kallade den “Austerlitzblicken.” Som en döende lät han föra sig till sin villa i Putney. “Rulla ihop den där kartan; under de nästa tio åren skall man icke behöfva den,” sade han till sin nièce vid anblicken af den stora väggkarta öfver Europa, som hängde i hans rum. Den 23 januari 1806 afled han. Hans sista ord skola ha varit: “O mitt land! I hvilket tillstånd lämnar jag icke mitt land!”


*


Freden i Pressburg medförde bland annat äfven, att kejsar Frans II afstod från titel som tysk kejsare och nöjde sig med den blygsammare titeln Frans I, ärftlig kejsare af Österrike. Napoleon ville nämligen icke mera kännas vid något tyskt kejsardöme, men upprättade i stället Rhenförbundet, för hvilket han gjorde sig själf till öfverhufvud och i hvilket sexton furstar inträdde. Af dessa blefvo hertigarne af Bayern och Würtemberg konungar, hertigen af Baden storhertig, och alla sökte Napoleon med släktskapens band fängsla vid sin person och sina intressen. Hans broder Jérôme äktade sålunda en prinsessa af Würtemberg, arfstorhertigen af Baden förmäldes med Stéphanie de Beauharnais, som var kejsarinnan Joséphines kusin, och åt sin stjufson, vice-konungen af Italien, Eugène Beauharnais, utsåg Napoleon en gemål i konungens af Bayern dotter.

Genom Rhenförbundet försvann åter ett stort antal af dessa små riksomedelbara suveräna stater, som varit en så rik källa till det tyska rikets svaghet, “för stora för att kunna dö, men för små för att lefva,” och åter röjdes ett stycke väg för Tysklands blifvande enhet. Så ringa medkänsla de flesta samtida an hade för dessa riksomedelbara småpotentaters öde, kände man dock det gamla ärevördiga tyska kejsardömets fall som en förödmjukelse. Napoleon var emellertid icke sinnad att tåla någon meningsyttring i detta hänseende, men det sätt, hvarpå han med anledning häraf behandlade bokhandlaren Johann Philipp Palm, som icke gjort sig skyldig till annan förseelse än att han packat och kringsändt en gråtmild broschyr med titeln: “Tyskland i sin djupa förnedring” af en tämligen obemärkt skriftställare vid namn Yelin, utan att ha någon aning om bokens innehåll, stämplade honom mer än allt annat, som han tillät sig mot de tåliga tyskarne, som en grym och blodtörstig despot och bidrog mer än något annat till det djupa hat, nationen fattade till Frankrike. På kejsarens befallning, som gafs från Paris, greps Palm midt under freden, ställdes inför en krigsrätt och sköts den 26 augusti 1806. 67

Napoleon började nu äfven arbeta på upprättandet af det nya karolingiska rike, som var målet för hans högtflygande syften, och fördelade till den ändan konunga- och furstendömen åt sina bröder och förtrogne. Joseph, som långt bättre passade för det fredliga lifvet på Morfontaine, blef konung af Neapel, [ 67 ]hvarifrån den regerande fursten fördrefs af Masséna och Gouvion Saint Cyr, sedan Napoleon förklarat Neapels Bourboner afsatta på grund af drottning Carolinas afskyvärda uppförande, ity att hon varit Nelsons och engelsmännens väninna. Ludvig erhöll Holland; en af Napoleons systrar, Elisa Bacciochi, blef furstinna af Lucca och Piombino och kort därefter storhertiginna af Toscana; den vackra Pauline Borghese blef furstinna af Guastalla, men som hon, den store bildhuggaren Canovas modell, var mera skapad för kärlekens fröjder än för regeringens bekymmer, sålde hon helt lugnt sitt furstendöme åt sin broder för en ansenlig summa penningar och återgick till privatlifvet. Kejsarens moder var den enda, som icke förklarades för prinsessa, men hedrades med titeln “Madame Mère” och sattes såsom högsta skyddspatronessa i spetsen för Frankrikes välgörenhetsinrättningar, en ställning, som denna kärfva och snåla, om också klarsynta och viljestarka kvinna saknade alla egenskaper för att med behag och välvilja kunna uppfylla. Napoleon själf lät 1806 tillerkänna sig titeln “den store”; hans födelsedag, den 15 augusti, bestämdes till nationell festdag, och denna dag firades såsom ett slags “Sankt-Napoleon.”


*

67b

Under kriget med Österrike hade Preussen iakttagit en föga ärofull, afvaktande hållning. Fredrik Wilhelm III, som efterträdt den bigotte och utsväfvande Fredrik Wilhelm II, tillhörde det slags människor, som äro utrustade med alla dygder, hvilka pryda och förljufva den enskildes lif i små och inskränkta förhållanden, men saknade på den plats ödet ställt honom just de egenskaper, hvilka äro nödvändiga för härskaren öfver ett folk med ärorika minnen och stora anspråk såsom det preussiska, framför allt under en sådan tid som Napoleons. Skuggrädd och obeslutsam, utan förtroende till sig själf och sin egen mening, i saknad af kunskaper, utom i militära ämnen, återvann han endast sin energi, då det gällde att motsätta sig alla de åtgärder, man tillrådde honom, för att slutligen i det minst lämpliga ögonblicket gifva vika för påtryckningen, och allt det beröm, moderna tyska historieskrifvare slösa på kejsar Wilhelm I:s fader, förmår icke öfverskyla den beklagansvärda medelmåttan hos hans begåfning och hans på en gång halsstarriga och svaga karaktär.

Såsom pris för sin neutralitet hade Preussen af Napoleon mottagit kurfurstendömet Hannover, men detta hade icke hindrat Fredrik Wilhelm III från att bereda den ryske zaren Alexander ett i hög grad hjärtligt mottagande vid hofvet i Berlin och Potsdam och låna ett icke obenäget öra åt hans bemödanden att förmå honom, konungen, till att biträda koalitionen mot Napoleon och göra gemensam sak med Österrike och Ryssland. 68

Zar Alexander I, som under århundradets första tredjedel spelade en ytterst betydelsefull roll, var född den 23 december 1777. Till lärare hade han haft den franske författaren och filosofen César Laharpe, som lärde honom under sin ungdom svärma för Rousseaus “Contrat Social,” för frihet, jämlikhet och människorätt, för fransk upplysning, revolution och republik och beklaga Polens öde. På den ryska tronen uppsteg han öfver sin faders lik, och sin krona mottog han ur händerna på dennes mördare. Om kejsar Paul verkligen haft för afsikt att genom en palatsrevolution aflägsna sin gemål och sina söner och förändra tronföljden i Ryssland, må lemnas derhän; hotande ord som han [ 68 ]lät undfalla sig, antydde i alla händelser något dylikt, och af den fruktan, de framkallade hos storfursten-tronföljaren, begagnade sig kejsarens vicekansler, grefve Panin, för att utverka Alexanders bifall till att med våld aflägsna Paul från tronen.

Med Panin hade polisministern och Petersburgs guvernör, grefve Pahlen, den ämbetsman, hvars biträde betryggade företagets framgång, förenat sig. Pahlen skingrade de misstankar, Paul börjat hysa om en sammangaddning, och aflockade honom en skriftlig fullmakt att häkta hvar och en, som Pahlen kunde finna för godt. Med denna fullmakt ilade han till de sammansvurne och förklarade, att ingen tid vore att förlora. Kejsarinnan Katarinas siste gunstling, den från sin förvisning åter hemkallade furst Subov, tog på sin del att, sedan man bemäktigat sig kejsaren, förkunna honom, att han måste afsäga sig regeringen, och förmå honom att underskrifva afsägelseurkunden.

Den 23 mars 1801 hade kejsaren, efter sin vana, gått till hvila vid tiotiden på aftonen, då de sammansvurne inträngde i slottet. Medan de i de långa korridorerna och många rummen sökte komma till kejsarens sofrum, förstod Pahlen att sysselsätta slottsvaktens uppmärksamhet, så att denna icke gaf akt på hvad som tilldrog sig i slottet. Tack vare hans föranstaltande vakade också endast två kammarhusarer i kejsarens förmak. Men dessa sökte likväl spärra vägen för de sammansvurne, och af det buller, som uppstod härvid, vaknade kejsaren, steg upp i blotta skjortan och hann just nätt och jämt gömma sig bakom en skärm, då de sammansvurne inträdde, ilade fram till sängen och till sin förskräckelse funno denna tom. De skyndade åter till dörren, men upptäckte dervid kejsaren bakom skärmen. “Huru!” ropade Paul utom sig af raseri till furst Subov, “har jag kallat dig tillbaka från din förvisning för att i dig finna min mördare?” Subov började uppläsa afsägelseurkunden, men förlorade modet och stannade. Då utbrast general Bennigsen: “Ers majestät kan icke längre härska öfver 20 millioner människor; ni gör dem alltför olyckliga; ni måste underskrifva er afsägelseurkund.” Skummande af vrede vägrade Paul, då furst Jasczwil skrek: “Du har behandlat mig som en tyrann, du måste dö!” Därmed var signalen gifven, sabelhugg regnade öfver kejsaren från alla sidor, han blödde från armen, hufvudet, från flera sår, men värjde sig med förtviflans mod, till dess han slutligen rycktes till golfvet med ett uniformsskärp, som kastades kring hans hals, och stryptes. Med ropet: “Paul är död, lefve Alexander!” trädde mördarne efter sin fega bragd ut på borggården, där Pahlen med lätt förklarlig ångestfull spänning väntade dem. Vid underrättelsen, att Paul var ett lik, skyndade han till Alexander, väckte honom, böjde knä och förkunnade: “Jag hälsar er som min härskare. Kejsar Paul har nyss dött i slagfluss! Furst Subov, general Bennigsen och er generaladjutant äro alla vittnen till kejsar Pauls död!” Alexander lät hylla sig som Rysslands kejsare och gjorde mördaretrion Pahlen, Subov och Bennigsen till ministrar. Desse män saknade emellertid både insikt och viljekraft att mot England och dess mäktiga flotta, som nyss beskjutit Köpenhamn, fortsätta den af kejsar Paul började striden för de neutrala makternas sjörätt. I fördraget med England gåfvo de denna makt den oinskränkta rätt till sjöröfveri, hvari denna nation uteslutande såg sin sjörätt, och Napoleon kunde med rätta säga, att “Ryssland vidlådde den skam[ 69 ]men, som aldrig skulle utplånas, att först ha funnit sig i att låta vanära sin flagga.”

i69

Zar Alexander I (Dumrath 19 Årh Bd 1 S 69)
Zar Alexander I (Dumrath 19 Årh Bd 1 S 69)

ZAR ALEXANDER I.

69

Redan i juni 1803 sammanträffade kejsar Alexander med Fredrik Wilhelm III i Memel, och sedan dess fortgick mellan båda monarkerna en brefväxling, som från konungens af Preussen sida präglades af mycken hjärtlighet. Utöfver ett fördrag, åsyftande skydd för Preussens och norra Tysklands väster om Weser belägna område och neutralitet, ville han emellertid icke gå, och då han på Napoleons tillskyndelse besatte Hannover och, för att värna sin neutralitet, vidtog åtgärder med anledning af de mot fransmännen bedrifna rustningarna i svenska Pommern, hvilket han, enligt en uppgift af ministern Hardenberg, vägrat köpa, då Gustaf IV Adolf erbjöd honom denna rest af Sveriges besittningar i Tyskland för 16 millioner Thaler, gaf han sig sken af att gå fransmännens ärenden. Den förtrytelse Fredrik Wilhelm III sedermera erfor öfver att fransmännen utan förut inhämtadt tillstånd tågade genom Anspach, hvartill de likväl kunde anse sig äga en viss rätt, gjorde honom därpå mera benägen att lyssna till Rysslands och Österrikes föreställningar, och i denna benägenhet styrkes han af sin gemål, drottning Luise, född prinsessa af Mecklenburg-Strelitz, hvars sällsynta behag förmådde Goethe att likna henne vid “en gudomlig uppenbarelse” och om hvilken grefve de Ségur sade:

“Ett af de minnen jag bevarar af min resa till Berlin är den beundran, som den vackra och själfulla drottningen af Preussen ingaf mig vid ett företräde, som jag hade den äran att erhålla. Jag tycker mig ännu se furstinnan halfliggande på en låg soffa; en förgylld trefot stod bredvid henne, en österländsk purpurslöja täckte henne lätt och lät hennes fina och behagliga växt framstå. I [ 70 ]ljudet af sin röst hade hon en så harmonisk mildhet, i sina ord något så älskvärdt och rörande förföriskt, i sin hållning så mycken tjusning och sådant rörande majestät, att jag, några ögonblick alldeles förstummad, trodde mig stå inför en af dessa uppenbarelser, hvilkas bedårande bild gamla tiders sagor målat åt oss.”

Förmäld med dåvarande kronprinsen af Preussen, som med sitt “besvärade sätt, sin dåliga hållning, tveksam i sitt tal, oöfvervinneligt blyg i sällskap med män och löjligt tafatt tillsammans med kvinnor, saknade personlig elegans och kvickt, angenämt sätt, hade ett långt magert ansikte, ögon utan glans, i hvilka ingen tanke återspeglades, ur hvilka aldrig ett leende framblickade,” kände den unga prinsessan icke sitt hjärta tala för sin gemål, och från sitt fattiga föräldrahem inkastad i det preussiska hoflifvets hvirfvel på en tid, då den största tygellöshet rådde därstädes; då litteraturen organiserade “striden mot den konventionella moralen” och såsom ideal för människan framställde “lyckan genom kärleken, men utan plikter”; då predikanten Schleiermacher förordade “bytessystemet” för att råda bot på illa afpassade äktenskap och Friedrich Schlegel förkunnade, att “äktenskapen i allmänhet endast vore förelöpande försök till makarnes sanna förening”; äfventyrade den adertonåriga prinsessan att i en sådan omgifning fördärfva sin lojala och ädla natur. Föga fattades också, att hon icke stupat öfver den första stötestenen. Två månader hade ännu icke förflutit från hennes förmälning, förrän hon blottställdes af den trägna uppmärksamhet, som ägnades henne af hennes kusin, prins Louis Ferdinand, en elegant och vacker, men utsväfvande man med ett utsökt behag i sätt och tal, afgudad af armén, dyrkad af kvinnorna, Berlins hjälte, hvars lif var en oafbruten roman. För denne store eröfrare var det en lätt sak att intaga en så oerfaren själ som kronprinsessan Luises. Ehuru ingenting tilldrog sig mellan dem båda, kände kronprinsen likväl sitt förtroende rubbadt, hvarför han plötsligt ryckte sin gemål från Berlin och under loppet af fyra år såg man ingendera vid hofvet.

Det lefnadssätt, kronprinsessan under dessa år förde i sällskap med sin tröge gemål, en tystlåten adjutant och en gammal hofdam var icke det lämpligaste för att utveckla hennes själsgåfvor, bilda hennes omdöme och göra henne förtrogen med de allmänna ärendena, och beröfvad umgänget med världen, vande hon sig att lefva för sig själf, att lyssna till sitt hjärta och följa sina tankar. Hon läste mycket romaner, poesi, historia, men på slump, utan metod och vägledning, utan att ha någon, som hon kunde meddela sina idéer, ty hennes gemål öppnade aldrig en bok, talade endast om landthushållning, tillbragte sin dag med att meta, fiska eller jaga hare och den öfriga tiden med att spela schack. Näst efter läsning utgjorde hennes älsklingssysselsättning att promenera; hon fann häri ett ständigt nytt behag, ty hon tyckte om att hängifva sig åt sina drömmar och hade en fin och liflig känsla för naturen; under vemodiga timmar, under de långa töckniga hösteftermiddagarne och Brandenburgs dystra vinterdagar var slutligen musiken, som hon innerligt älskade, en dyrbar tillflykt. 70

Efter Fredrik Wilhelm II:s död krönt till drottning af Preussen, återtog hon nästan på samma tider i Berlin den sysselsättning, vid hvilken hon vant sig under de föregående årens tillbakadragna lif, som blifvit henne kärt, och hon njöt i själfva verket nu också soliga timmar af ogrumlad lycka, så mycket [ 71 ]ljufvare att upplefva, som under de stormar, hvilka blifvit lössläppta öfver Europa, Preussen ensamt sedan tio år gladde sig åt freden. 71

I denna lugna atmosfär kom plötsligt som ett åsklag från en molnfri himmel underrättelsen, att den franska armén på sin marsch mot Österrike kränkt Anspachs område. Den utomordentliga rörelse denna händelse framkallade i Berlin, konungens vrede, ministrarnes häpnad, arméns raseri, den lidelse, som med ens bemäktigade sig äfven de mest sansade sinnen, allt detta återljöd i drottningens hjärta. Hon kände djupt den skymf, som tillfogats hennes krona, och gaf med hänförelse sitt bifall till de militära åtgärder, om hvilka hennes gemål genast gaf befallning för att återupprätta sin ära och försvara sina staters neutralitet. Men så snart den första uppbrusningen lagt sig, blef konungen själf förskräckt öfver de djärfva beslut han vågat taga och sökte på allt sätt mildra deras verkan eller omintetgöra deras följder, då zar Alexander den 25 oktober 1805 anlände till Berlin. Detta besök försatte Fredrik Wilhelm i stort bryderi. Förskräckt öfver fransmännens framgångar och för sitt eget uppträdande i Anspachfrågan, fruktade han med rätta, att zarens ankomst ohjälpligt skulle blottställa honom. Under inflytande af denna stämning sökte han så mycket som möjligt uppskjuta den stund, då han måste förklara sig och öfvertaga ansvarigheten för ett bestämdt beslut samt gifva sitt bifall till fördraget i Potsdam, enligt hvilket konungen af Preussen öfvertog en väpnad medling mellan de krigförande makterna i syfte att skyndsamt återställa freden på kontinenten och, om detta icke kunde ske, tillförsäkrade de förbundna sin medverkan i kriget mot Frankrike. Af alla föreställningar, som gjordes Fredrik Wilhelm III, voro drottningens böner och uppmaningar måhända de verksammaste. Den ryske kejsaren hade, för att vinna ett absolut välde öfver henne, endast behöft vara några dagar i hennes närhet och samtala med henne några timmar.

Under dessa samtal utvecklade zaren, “ung, vacker, i högsta grad utrustad med detta för slaverna så egendomligt bedårande i tal och sätt, dessutom utmärkt för en sällsam blandning af naiv uppriktighet och bakslug list, af verklig storhet och tillgjordt majestät — en sällsam blandning af hjälte och skådespelare —”, så höga tankar, väckte hos henne en sådan hänförelse, att han för henne framstod som en halfgud, öfverlägsen alla andra män, värd att befalla öfver dem, med ett ord, såsom idealet för en härskare. Den känsla hon ägnade honom var också en oförbehållsam beundran, och zaren kunde med lugn och tillförsikt åter afresa, ty han kvarlämnade en öfvertygad och trogen bundsförvant, som han visste skulle bevaka och försvara hans sak.

Hans afsked var ett effektnummer. Han skulle lämna Potsdam den 4 november vid midnatt. Då han tog afsked af sitt värdfolk, uttryckte han sin önskan att få knäfalla vid Fredrik II:s graf. Man måste i största hast låta öppna den lilla garnisonskyrkan i hvilken den store konungens stoft hvilar. Vid det bleka skenet från några facklor inträdde zaren, Fredrik Wilhelm III och drottning Luise i grafhvalfvet. “Platsens majestät, de allvarsamma omständigheterna, timmen, de djupa skuggorna, facklorna, allt bidrog till att göra detta besök hos den store Fredriks maner gripande och högtidligt. Plötsligt kastade sig zaren, liksom öfvermannad af sina känslor, öfver sarkofagen, kysste [ 72 ]den eldigt, reste sig därpå åter och svor konungen och drottningen evig vänskap, i det han med en lång blick på altaret omfamnade dem. Hans resvagn väntade utanfor kyrkoporten; han steg skyndsamt upp i densamma och afreste, otålig att möta de öden, som väntade honom i Österrike.”

Napoleons seger vid Austerlitz gjorde fördraget i Potsdam ändamäålslöst, men af den olvcka, som sålunda drabbade de ryska och österrikiska vapnen, kände drottning Luise sig mera besviken än förskräckt; hon hade hållit sin hjälte för oöfvervinnelig, men hon hämtade sig snart, och i den djupa förfäran, som förlamade konungen, ministrarne och hela hofvet, var hon den första, som återfick besinningen. Krig med Frankrike, omedelbart krig syntes henne en tydlig och bjudande nödvändighet. Hon besvor sin gemål konungen att förkasta gåfvan af Hannover såsom en skamlig och trolös skänk, att erinra sig det löfte om vänskap och trohet han gifvit zaren, att högre än hvarje annan hänsyn sätta omsorgen om sin kronas värdighet. Förrådande sina drömmars hemlighet, sökte hon fresta konungen med lysande utsikter: “honom vore måhända äran att besegra Napoleon förbehållen; det fordrades måhända en arfvinge till den store Fredrik för att slå till marken den man, som ingen kunnat motstå på Europas slagfält.” Hon förebrådde honom bittert hans liknöjdhet och tröghet och glömde sig ända därhän att säga, att armén skulle betvifla hans mod, om han dröjde att draga värjan. 72

Den preussiska armén åtnjöt ännu sedan Fredrik den stores dagar stort anseende och var icke häller, hvad styrka och utrustning angick, en alltför obetydlig motståndare. Konungen själf hyste emellertid en viss misstro till dess krigiska förmåga och framför allt till sina generalers duglighet. Men likväl ägde ingen tillräckligt skarp blick för att se, att den preussiska armén med sin dåvarande sammansättning, utbildning och ledning måste duka under i en strid med Napoleons trupper. Högmodigt hånade man visserligen österrikarne för deras nederlag, och de unge officerarne talade med ringaktning om Napoleons fältherretalang: “Sådana generaler som han funnes minst ett dussin i deras armé — nu skulle han få se hvad preussisk taktik ville säga!” Men just denna preussiska taktik, som bestod i att förnöta tiden med pedantiska struntsaker, öfva paradmarsch och mäta längden och bredden på hårpiskorna måste leda till en sådan katastrof som Jena. Biskop Eyler säger: “Som ett slafok tryckte förplikteisen att tjäna den, som den träffade; värfningsväsendet, som tvang utländingar i mängd, ofta visserligen de största och starkaste, men oskså de mest utsväfvande och sämsta sällar till att tjäna, tillät ingen god anda uppstå i armén — man hade ingen aning om möjligheten att upprätthålla militärisk tukt utan att tillämpa de mest vanhedrande straff såsom prygel och gatlopp; den mekaniska dressyren var allt, man exercerade endast för paraden”. Sedan soldaten tjänat ut, erhöll han som enda lön fullmakt som — tiggare, och det öfvermod, hvarmed de adlige junkrar, hvilka voro officerare, behandlade menige man och hvarje borgerlig statsmedlem, öfverskred alla gränser.

Allt detta oaktadt lågade hela Preussen, utom dess konung, af krigisk ifver, och drottningen blef själen i krigspartiet vid Berlins hof; man samlades nästan hvarje afton i hennes salong. Dit kommo prins Louis Ferdinand och hans syster, furstinnan Radziwill, en lika ridderlig och lidelsefull na[ 73 ]

i73

François Gerard Slaget vid Austerlitz (Dumrath 19 Årh Bd 1 S 73)
François Gerard Slaget vid Austerlitz (Dumrath 19 Årh Bd 1 S 73)

FRANCOIS GERARD, SLAGET VID AUSTERLITZ DEN 2 DECEMBER 1805.
GENERAL RAPP MEDDELAR KEJSAREN DET RYSKA GARDETS ÅTERTAG.
Originalet i galleriet i Versailles.

[ 74 ]tur, den unga och vackra prinsessan Wilhelm af Preussen, som hennes beundrare kallade den “germaniska Velleda”, fursten af Hohenlohe, friherre von Hardenberg, friherre von Stein, general Rüchel, general Blücher; och alla täflade om att upphetsa hvarandra, deklamerade mot “Cæsar äfventyraren”, som fransmännen gjort till sin härskare, mot hans förhatliga rof, mot skandalen med hans kejsaretitel, mot den växande faran af hans ärelystnad; eller ock förändrade de ton och hånade vanorna hos denne uppkomling till “krönt röfvare”, hans familjs seder, tonen vid hans hof och anspråken hos hans improviserade adel. Förgäfves förebrådde konungen, som undvek dessa sällskap, drottningen därför att hon omkring sig tålde ett dylikt språk. Hon förklarade sig vara stolt öfver att inspirera det och, långt ifrån att lugna sig, uppmuntrade hon det af alla krafter. Under hennes inflytande upphetsades också hufvudena till den grad, att en afton en trupp unga gardesofficerare, då de lämnade ett samkväm, begåfvo sig till ministern von Haugwitz’ boning och med stenar slogo in rutorna i hans hotell, emedan han ansågs vara upphofsmannen till förbundet med Napoleon. 74

Armén, som framför allt erfor den känsla af olust och förödmjukelse, som började utbreda sig i Preussen, beredde slutligen drottningen, som med så vältalig stämma protesterade mot konungens räddhågade hållning, en glänsande hyllning, som gjorde stort uppseende. Den 5 mars 1806 anhöll nämligen grefve von Kalckreuth, som förde befälet öfver Anspachs dragoner, midt under revyn, att konungen täcktes bevilja regementet den nåden att dädanefter få bära drottningens namn. Denna offentligen framställda begäran försatte Fredrik Wilhelm III i stor förlägenhet, ty han var alldeles för skarpsinnig för att icke inse följderna af ett samtycke, men han saknade hvarje förevändning för ett afslag, alldenstund den begäran, som framställdes, äfven ur den stränga disciplinens synpunkt, var fullt korrekt; regementet hade nämligen af Fredrik II för sina bedrifter under sjuåriga kriget erhållit rättighet att framställa sina önskningar eller klagomål omedelbart till konungen. Han beviljade för den skull, ehuru ogärna, den framställda bönen, och verkningarna blefvo också sådana han förutsett.

Drottningen blef med ens utomordentligt populär hos såväl officerare som soldater; armén såg i henne en ny chef och förkroppsligade i henne de militära hedersidéerna och nationalstoltheten, som dittills konungarne af Preussen personifierat. Drottningen, som med glädje såg sig förstådd af den del, som hon ansåg för den ädlaste af sitt folk, kände numer inga gränser i uttrycken af sina känslor mot den franske kejsaren och predikade öppet krig mot Napoleon. Konungen såg sig nödsakad att aflägsna drottningen från Berlin och och låta henne vid baden i Pyrmont vänta till dess den upphetsning, hon framkallat, åter hunnit lägga sig.

Det lugn, som inträdde efter hennes afresa, skulle emellertid icke afhålla blixten från att slå ned; i själfva verket hade spänningen mellan Preussen och Frankrike blifvit för stor, och då drottningen under de första dagarne af augusti 1806 återkom till Berlin, hade de fientliga arméerna redan satt sig i rörelse och närmade sig Thüringen. Drottningen mottogs med utomordentlig entusiasm. Liksom om man endast väntat på henne, antogo de offentliga [ 75 ]meningsyttringarna allt ifrån hennes återkomst en allvarligare karaktär. Folkskaror genomströfvade gatorna under krigiska rop; lifliga uppträden förekommo hvarje afton på teatern, där man spelade "Wallensteins läger” af Schiller, officerarne hvässade sina värjor utanför franska beskickningens hotell, hela Preussen greps som af en svindel. Den dag drottning Luise, klädd i Anspachdragonernas färger, red genom staden i spetsen för sitt regemente, hvilket begaf sig till gränsen, väckte hennes anblick en verklig yra; man klappade händerna och hälsade henne med jubelrop, till den grad ingaf hennes strålande anlete förtroende och hopp om segern. I denna stund var hon den verkliga suveränen, medan vid hennes sida Fredrik Wilhelm III, tillintetgjord, nästan förkrossad af sitt ansvar, hvars börda han kände sig för svag att bära, och i hemlighet på förhand misströstande om utgången, red stum och blek, liknande blotta skuggbilden af en konung.

Konungen hade också skäl nog till den dystra oro, som förtärde honom. Redan valet af öfverbefälhafvare för den preussiska armén var nämligen så olyckligt som möjligt. Den gamle fältmarskalken, hertig Karl af Braunschweig, var en öfverlefva från Fredrik den stores krig, om hvilken grefve von Kalckreuth till den österrikiska utrikesministerns, furst Metternichs förtrogne, Gentz, uttalade sig på följande sätt: “Hertigen af Braunschweig är en till kommandot fullständigt oduglig man, i saknad af tillräckligt förutseende och tillräckligt kraftig karaktär för att vara vuxen en så stor uppgift; hans medelmåttiga begåfning, obeslutsamhet, trolöshet, skenhelighet, fåfänga och öfverdrifna afundsjuka skulle omintetgöra äfven det bästa möjliga företag. Så goda trupperna än äro och fastän officerarne besjälas af den bästa anda, kunna dessa fördelar dock icke uppväga den skada en dylik öfverbefälhafvare gör; armén hyser intet förtroende till hertigen och skall och kan aldrig hysa något.” 75

Fredrik Wilhelm III var sålunda icke ensam om sina farhågor för ett olyckligt slut på fälttåget, och dessa farhågor skulle blott alltför väl besannas. Redan i fäktningen vid Saalfeld stupade prins Louis Ferdinand för en fransk underofficers sabel, och sedan kommo olyckorna slag i slag. Drottning Luise, som åtföljt sin gemål till armén, hade måst lämna denna, därtill förmådd af general Rächels föreställningar, och undan det kringströfvande franska kavalleriet med knapp nöd hunnit rädda sig först till Braunschweig och därpå, förkrossad af olycksbudet om furst Hohenlohes nederlag vid Auerstädt, hopkrupen i vagnshörnet, tyst och skälfvande af köld och ångest, fortsatt sin färd till Berlin, då hon i närheten af Tangermünde i Brandenburg på fjärde dagen af resan upphanns af en officer, som skickats efter henne och aflämnade ett bref, skrifvet på aftonen den 14 oktober af konungens generaladjutant, öfverste von Kleist. Brefvet innehöll underrättelser från armén vid Jena; drottningen läste endast orden: “Konungen lefver, slaget är förloradt”. — “Hvar är konungen, hvar är armén?” utbrast hon genast. — “Konungen," svarade officeren, “det vet jag icke; armén finnes icke längre till”.

Den 21 oktober ankom den flyende konungen till Küstrin, dit hans gemål anländt före honom. Rundt omkring funnos endast ruiner, hufvudstaden var öfvergifven, i denna hade segraren hållit ett triumferande intåg, i hvilket de tillfångatagna adlige officerarne förts för att förhöja segerns glans och till [ 76 ]hämnd på och förödmjukelse för den preussiska adeln, som Napoleon lofvat sig skola “göra så liten, att den skulle nödgas tigga sitt bröd” ; halfva konungariket var eröfradt, de starkaste fästningarna voro kringrända eller tagna; nio dagar hade varit tillräckliga för att Fredrik den stores verk skulle ramla ända till grunden.

Förut förtviflad, nu förkrossad, ville konungen söka fred till snart sagdt hvarje pris; han anropade Napoleon åtminstone om en vapenhvila, lofvade sända återbud till sina bundsförvanter ryssarne, som ryckte till hans hjälp, förödmjukade sig för sin besegrare och erbjöd sig att förbinda sig med honom “genom en orubblig vänskap”. 76

Ensam i den allmänna förtviflan, då hvarje fjäder tycktes ha brustit i männens hjärtan, reste sig drottningen, stolt och orubblig, och predikade motstånd till det yttersta. Huru stor hennes själsfasthet än var, började hennes fysiska krafter emellertid svika henne. Hennes hälsa hade alltid varit bräcklig och förmådde nu icke längre stå emot de pröfningar af alla slag, som hon måste uthärda alltifrån krigets början. Då hon den 9 december kom till Königsberg, angreps hon af rysningar och af en utomordentlig mattighet. Följande dag utbröt nervfeber, och medan hon på tionde dagen af sin sjukdom hade en stund af medvetande, gjorde hon sig underrättad om de senaste striderna, om ryssarnes ankomst, om de franska arméernas framryckande. Fransmännen voro endast några dagsmarscher från Königsberg, och tanken på att bli deras fånge orsakade henne en sådan ångest, att hon nödgade sin omgifning gifva vika för hennes böner och låta henne afresa. Den 5 januari 1807 bröt hon under en frukstansvärd köld upp till Memel, sista staden i det gamla Preussen, på gränsen af ryska Lithauen. Man trodde, att hon skulle duka under på vägen. I själfva verket var det också under tre dygn en sorglig färd längs de frusna strandsjöarna, under en isande vind, som blåste från Östersjön, och en oafbruten snöstorm. En afton kunde den olyckliga drottningen icke erhålla annat skydd än en öfvergifven koja utan fönster och eldstad. Det var rent af ett underverk, att hon ännu lefde, då hon kom fram till Memel.

Den lilla staden Memel erbjöd vid detta tillfälle ett sällsynt skådespel af moralisk storhet. “En blek och svag kvinna bar i sitt hjärta ett helt folks fosterlandsmedvetande. Det preussiska väldet hade aldrig varit så inskränkt; i ett afseende hade det dock aldrig varit större, ty ännu hade det aldrig i en tysk själ frammanat en så hög uppenbarelse.” Sedan nära ett halft sekel hade — under det inflytande, som utöfvades af den litterära och filosofiska skola, hvilken grundade Tysklands öfverlägsenhet på det intellektuella området — föreställningen om fosterlandet afskaffats och blifvit ersatt af en obestämd och sväfvande kosmopolitism. Herder hade ogillat de patriotiska känslorna såsom “en världsborgare ovärdiga” ; Schiller hade afrådt sina landsmän från att hysa anspråk på att bilda en nation och uppmanat dem att “nöja sig med att vara manniskor” ; och Göthe skref: “Gud bevare oss för patriotismen!” Om de högsta andarne tänkte på detta sätt och häri funno stöd hos samhällets grädda, hade åter folkets massa, otillgänglig för och oförmögen af öfversinnliga idéer, [ 77 ]förfallit till den djupaste politiska håglöshet och liknöjdhet och till den mest inskränkta egoism. Den tyska borgarens hela åskådning var att

"på sön- och högtidsdagar
få språka med en yrkesbror
om krig och krigsrumor, när folk behagar
att klappa upp hvarann långt bort där turken bor.
Man står vid fönstret, tar sitt glas med smak,
ser båtars mängd, som ned åt strömmen glider,
går glad om kväll’n till eget tak
och prisar fred och fredens tider. — —
Må gärna skallar klyfvas midt itu,
blott allt hos oss blir vid det gamla.”

Utan rörelse, utan deltagande bevittnade man monarkiens oerhörda nederlag och hela statens plötsliga ramlande; utan att resa sig däremot, utan minsta utbrott af smärta eller vrede fogade sig folkets massa i ett främmande herravälde och mottog lugnt segraren. Det fordrades Napoleons oerhörda och tryckande despotism för att omsider väcka den djupt slumrande folkandan.

Den preussiska drottningen fattade som en plötslig ingifvelse fosterlandets höga idé, och i sin tro på sitt fosterlands framtid och pånyttfödelse fann hon ett stöd och en styrka, mot hvilka händelserna icke förmådde något. Öfver allt, dit flykten undan Napoleons vapen förde henne, i Wilna, i Riga liksom i Memel, återfann hon samma skäl för att strida, hoppas och upprätthålla modet hos sin omgifning. 77

Då Napoleon den 13 februari 1807 efter den blodiga och oafgjorda slaktningen vid Eylau såsom priset för en separatfred erbjöd Fredrik Wilhelm III att genast återlämna honom hans stater ända till Elbe, medgaf hon icke ett ögonblick, att man kunde antaga dessa oförmodade villkor, och icke ens nederlaget vid Friedland den 19 juni 1807 förmådde slå ned hennes mod. Men underrättelsen om ryssarnes affall, som blef följden af denna motgång, förkrossade henne. Då hon fick höra, att zar Alexander öfvergifvit sin bundsförvants sak, undertecknat en särskild vapenhvila och lagt ned vapnen, insåg hon, att allt var slut, och då suckade hon: “Rättvise Gud, hvi har du öfvergifvit oss? Barmhärtige Gud, hvilka syften har du med oss?” Flera dagar tillbragte hon därpå i tårar. Den afgörande stunden i hennes lif nalkades emellertid, och de händelser, som mest skulle bidraga till att i hennes folks minne lämna en idealbild af henne, hade tagit sin början. 78

Den 24 juni slöt sig Fredrik Wilhelm III till zaren, som i Tilsit sammanträffade med Napoleon, och därstädes blef han ett olägligt vittne till sin förre bundsförvants plötsliga hänförelse för deras gemensamma besegrare. Af Napoleon behandlades han med mycken köld. Vid det första mötet mellan de båda kejsarne, hvilket ägde rum på Niemen i en liten paviljong, som enkom för detta ändamål blifvit uppförd på en flotte midt i floden, fick Fredrik Wilhelm III icke vara närvarande. Han måste nöja sig med att följa den ryske zaren ned till flodkanten, där han afvaktade hans återkomst. Den be[ 78 ]handling, han sålunda rönte, i förening med de uppoffringar, Napoleon fordrade, störtade den olycklige monarken i den djupaste modlöshet. Grefve Kalckreuth, som såg honom i detta tröstlösa tillstånd, kom då på den tanken att kalla drottningen till Tilsit; hon allena, tänkte han, förmådde upprätta sin gemåls moraliska mod, påminna zaren om hans ed i Potsdam och slutligen medla hos Napoleon; kanhända skulle det stora behag, som var så egendomligt för henne och hvars förföriska verkan ännu ingen motstått, utöfva sitt inflytande äfven på segraren.

Då drottningen i Memel erhöll det bref, hvari konungen besvor henne att skynda till Tilsit, bleknade hon, vacklade och utbröt i snyftningar. Hennes omgifning trodde, att hon fått underrättelse om en ny olycka. Napoleon ingaf henne i själfva verket en sådan fasa, att blotta tanken på att möta honom, att bönfallande visa sig för honom, upprörde hela hennes väsen. I segraren vid Jena afskydde hon icke allenast sitt fosterlands gissel, utan äfven den man, som under två år så grymt förolämpat henne. Allt ifrån fälttågets början hade han i “den stora arméns bulletiner” utpekat henne för Frankrike och Europa såsom ansvarig för krigets utbrott och gjort henne till föremål ömsom för tillmälen, ömsom för löje, och slutligen själf vid alla tillfällen offentligen talat om henne och hennes dyrkan af Alexander I på ett sätt, som alltför mycket smakade af kasern.

Drottningen begaf sig emellertid till Tilsit. På eftermiddagen den 6 juli infördes Napoleon plötsligt hos henne. Hon var först mycket upprörd, men sansade sig snart och kunde på Napoleons fråga, huru man vågat förklara honom krig, svara: “Sire, den store Fredriks ära bedrog oss; den var så glänsande, att detta misstag kunde vara oss tillåtet.”

På aftonen deltog hon i den stora galamiddagen och hade sin plats mellan Alexander och Napoleon som hela kvällen vinnlade sig om att visa sig älskvärd. Drottningen å sin sida var idel förledande behag och uppenbarade sig för den förvånade Napoleon såsom en utsökt och öfverlägsen varelse. Vid aftonens slut hade hon tydligen intagit honom, och enligt hans egen utsago behärskade hon honom. Hon aflockade honom småleenden, välvilliga försäkringar, obestämda löften.

Då hon tog afsked, betviflade ingen af de närvarande, att hon vunnit sin sak, och själf hängaf hon sig under natten åt de största förhoppningar. Men följande dag, som ingick så strålande, blef en tragisk dag. Preussens dödsdom hade alltför länge varit Napoleons beslut för att någon vilja, något inflytande, skulle kunna uppskjuta dess verkställighet; den 8 juli på aftonen var den preussiska monarkiens styckning fastställd. Tjugufyra timmar senare lämnade drottningen Tilsit. Då hon mottog Napoleons afskedsbesök, sade hon endast: “Sire, ni har grymt bedragit mig.” Utan att försvara sig, bjöd han henne en ros, som prydde fönsterbalkongen. Hon tvekade ett ögonblick att taga mot den, men besinnade sig plötsligt och sade: “Åtminstone jämte Magdeburg!” — “Jag får fästa ers majestäts uppmärksamhet på” svarade han kärft, “att det är jag, som bjuder, och ni, som mottager.” Dessa voro deras sista ord.

[ 79 ]Freden i Tilsit ålade Preussen oerhörda offer. För “sin allierades, zar Alexanders skull” värdigades Napoleon lämna Fredrik Wilhelm III i besittning af Brandenburg, Pommern, Schlesien och Ostpreussen, men fråntog honom Westfalen, Hannover, Magdeburg, förbjöd honom att hålla en armé, som öfverstege 40,000 man, och ålade honom slutligen en förkrossande krigskostnadsersättning of 33 millioner Thaler, som sedermera höjdes till 154 millioner. Preussen blef en stat af andra rangen.


*

35

Men äfven för det öfriga Europa skulle freden i Tilsit medföra de ödesdigraste följder. Redan den 21 november 1806 hade Napoleon från Berlin utfärdat sitt dekret, som påbjöd den europeiska kontinentens spärrning för England, den s. k. “kontinentalblockaden.” All handel och brefväxling med England förbjöds, och befallning gafs, att alla engelska varor skulle tagas i beslag.

För att förverkliga kontinentalspärrningen fordrades emellertid ingenting mer eller mindre, än att kejsaren tvang hela Europa att undvara Englands kolonialvaror och manufakturalster, att den inhemska industrien i hvarje land nödgades fabricera de artiklar, som på detta sätt utestängdes från marknaden, att industriidkarne fogade sig i att i sina magasin hopa varor, som de icke kunde afsätta, då de måste afstå från att utföra dem och all sjöhandel afstannade, eller att stänga sina fabriker, äfven om deras verksamhet var aldrig så blomstrande. Det är visserligen sannt, att nödvändigheten framtvang tillverkningen af sådana artiklar, som icke kunde undvaras, och att härigenom en fruktansvärd konkurrens framkallades med engelska varor af samma slag, men innan de för dessa artiklars tillverkning nödiga metoderna hunnit uppfinnas och verktygen anskaffas, måste ruin och undergång drabba många handlande, döma ett stort antal industriidkare till bankrutt och göra förhöjningen i priset på alla varor förkrossande för konsumenten. Sålunda måste denne i Frankrike betala ett skålpund socker med 6 francs, medan den franska vinodlingens yppersta alster icke kunde säljas.

Måhända skulle man ändå fördragit alla dessa olyckor, men de personliga trakasserierna, häktningarna och förföljelserna, de ständiga beslag, som gjordes på köpmansvaror, förstörde all kredit och all möjlighet till handel. De konfiskerade varorna förstördes offentligen inför de olyckligas ögon, för hvilka kontinentalblockaden gjorde lifvet nästan omöjligt. Madame de Staël berättar, att i Genève kvinnorna från fattigkvarteret gråtande omgåfvo de bål, på hvilka engelska tvger uppbrändes, och förgäfves bådo om några flikar af dem, så gärna som de blefvo lågornas rof, för att mot kölden skydda sina barn, som den allmänna nöden gjorde nästan nakna. Detta förvägrades dem emellertid, och på sin klagan erhöllo de intet annat svar än att “systemet fordrade det”. Men systemet föranledde det afskyvärda kränkandet af brefhemligheten; systemet framkallade en hel här af angifvare, som utpekade de hem, där de i förbigående känt doften af kaffe, eller de personer, hvilka de märkt använda tobak. “Från Danzig till Cattaro bevakas Europas kuster af 20,000 tullsoldater, som ligga i ständig fejd med 100,000 smugglare”, allestädes brister systemet, allestädes söker man kringgå det; Napoleon själf kan icke ens absolut efterkomma det och nödgas slutligen genom att mot en viss afgift [ 80 ]bevilja handelslicenser, d. v. s. tillåta vissa handelshus införa de förbjudna varorna, bryta mot sina egna påbud. 80

En industri, som vid århundradets slut spelar en stor roll, nämligen sockertillverkning af betor, kan emellertid tacka kontinentalspärrningen, om icke för sin uppkomst, så likväl för sin utveckling. Man hade redan länge vetat, att såväl röda som hvita betor innehölle rörsocker, men «den, som först uppfann ett praktiskt sätt att ur betorna utdraga detta socker, var Franz Karl Achard, född den 20 april 1733 i Berlin, som den 1 april 1801 på godset Cunern i Schlesien kallade den första betsockerfabriken till lif. Då sedermera genom kontinentalblockaden Hamburgs blomstrande rörsockerraffinerier ruinerades, erhöll den nya betsockertillverkningen ett oförmodadt uppsving, och öfverallt började man odla sockerbetor, liksom äfven en mängd fabriker uppstod för att af beterna bereda socker. Efter kontinentalblockadens upphäfvande gick visserligen betsockerfabrikationen åter något tillbaka, men konsumenterna hade emellertid blifvit vana att använda detta slags socker, och regeringarna hade insett hvilket värde sockerindustrien hade för deras länder. Denna industri har för den skull icke försvunnit, utan ständigt allmera utvecklat sig och vunnit en sådan betydelse, att ensamt i Tyskland under året 1896 till 1897 icke mindre än 401 sockerfabriker voro i verksamhet, hvilka förarbetade mer än 274 millioner centner betor och producerade 1,815,355 tons betsocker, medan betesodlingen och tillverkningstekniken förbättrats till den grad, att då man år 1840 ur betorna endast förmådde utdraga 5 procent socker, vunnos 1886 däremot 11,43 procent och 1896 icke mindre än 13,11 procent. Odlingen af betor och fabrikationen af betsocker ha sålunda blifvit viktiga beståndsdelar af flera europeiska länders industri och gjort dem till en väsentlig grad oberoende af importen af rörsocker.


*

82

Om kontinentalbleckaden också efter freden i Tilsit genom Rysslands tillträde till densamma sträckte sina verkningar öfver större delen af Europa, skulle likväl de båda nordiska länderna Danmark och Sverige komma att alldeles särskildt röna de olyckligaste följder af Napoleons och zar Alexanders aftal under deras sammanvaro vid Niemens stränder.

Freden i Tilsit och Rysslands närmande till Frankrike betydde jämte Preussens underkastelse, att öfverenskommelser ingåtts, som försäkrade Napoleon om inflytande i Östersjön och utsträckte hans kontinentalblockad. Det kunde förutses, att hofven i Köpenhamn och Stockholm skulle tvingas att förkunna Englands handel krig och för detta land stänga Öresund. Men detta betydde den engelska handelns uteslutande från hela Östersjön och förlusten af samtliga nordiska hamnar, i hvilka England plägade afsätta stora massor af sina kolonial- och fabriksvaror, således en oerhörd olycka för landets kapital, hvars rikliga förräntande utgjorde målet för Englands hela stormaktsställning. De tre Östersjöstaterna Ryssland, Sverige och Danmark kunde åstadkomma en krigsflotta af tillsammans 40 linjeskepp, och en sådan sjömakt i Napoleons tjänst för att verkställa hans kontinentalspärrning och hans landstigningsplaner, detta var en skräckbild, som på det högsta oroade hvarje äkta britiskt sinne.

[ 81 ]

i81

Napoleon mottager Drottning Luise i Tilsit den 6 juli 1807. Efter en tafla af Gosse i galleriet i Versailles.
Napoleon mottager Drottning Luise i Tilsit den 6 juli 1807. Efter en tafla af Gosse i galleriet i Versailles.

NAPOLEON MOTTAGER DROTTNING LUISE I TILSIT DEN 6 JULI 1807.
Efter en tafla af Gosse i galleriet i Versailles.

[ 82 ]Den 6 augusti infann sig den engelske diplomaten J. Jackson i Kiel, hvarest prinsen-regenten af Danmark befann sig i högkvarteret hos den armé, som blifvit uppställd till Holsteins skydd, och fordrade, att den danska flottan skulle frivilligt sluta sig till den engelska, eller också skulle den med våld tvingas därtill. “En sådan fordran är höjdpunkten af ärelöshet, och den hotelse, som ledsagar densamma, gör den ännu mera förolämpande”, var prins Fredriks svar, och samma afton afreste han till Köpenhamn för att kalla sitt folk till vapen, men kom för sent för att kunna afvända stadens öde.

Redan den 3 augusti hade nämligen en engelsk krigsflotta under befäl af amiral Gambier visat sig vid inloppet till Sundet och, då ingen anade något ondt, utan hinder kunnat segla genom detsamma. Den 16 augusti inneslöts Köpenhamn af 36 engelska krigsskepp, af hvilka 18 voro linjeskepp, och af 30,000 man engelska trupper, som landstigit under befäl af lord Cathcart. Ur 110 kanoner besköts den olyckliga staden från den 1 september tre dagar och tre nätter med bomber och kulor, och sedan 28 gator med kyrkor och hus lagts i spillror och 2,000 människor förlorat lifvet, måste staden den 6 september foga sig i de villkor expeditionens öfverbefälhafvare, sir Arthur Wellesley, föreskref. Landets hela krigsflotta, bestående af 18 linjeskepp, 15 fregatter, 6 briggar, 11 kanonbåtar med två kanoner och 14 med en kanon, utlämnades och fördes till England. Alla förråd och maskiner, som funnos på örlogsvarfvet och icke kunde medföras, förstördes, och sedan denna fega röfvarebragd, vid hvilken den blifvande hertigen af Wellington fäste sitt namn, utförts midt under djupaste fred mot en neutral makt, hvars enda brott var, att den saknade tillräckliga krafter att försvara sig mot öfvermakten, återvände den engelska flottan och armén hem.

England förklarade nu allmänt sjö- och handelskrig; alla fastlandets hamnar, som icke släppte in dess flagga, förklarades för blockerade; alla neutrala makters fartyg underkastades de britiska kryssarnes visitation, måstc, för att icke uppbringas, lägga till i engelska hamnar, innan de begåfvo sig till främmande hamnar, och erlägga en tull för sin last, om denna åter utfördes. Den 17 december 1807 utfärdade Napoleon å sin sida ett dekret, hvari hvarje fartyg, som underkastade sig visitation af en engelsk kryssare eller erlade den af England fordrade tullen, förklarades i akt och hotades med beslag. Men på alla haf i väster, söder och norr, på hvilka detta dekret skulle gälla, befallde den engelska flottan oinskränkt, och där den själf icke kunde vara, där ombesörjde nordamerikanska handelsfartyg med rik vinst för egen del den engelska penningadelns affärer. Alla marknader, alla hamnar, som stängdes för den engelska flaggan, blefvo åter tillgängliga för de engelska varorna genom amerikanska fartyg, som bedrefvo smyghandel i stor skala och därvid allestädes rönte hjälp och understöd hos befolkningarna och deras behof af engelska kolonial- och manufakturvaror. 83

Sveriges öde var om möjligt ännu bittrare än Danmarks.

I detta land hade efter en tids förmyndareregering konung Gustaf IV Adolf följt sin snillrike fader, som fallit offer för en adlig sammansvärjning. Den unge konungen var, då han själf 1796 tillträdde regeringen, 18 år, men i besittning af karaktärsegenskaper, hvilka ty värr icke lofvade något godt vare sig för honom själf eller för hans land, i synnerhet under en period, [ 83 ]då en vida större begåfning än den som kommit på hans lott, om den också varit understödd af kloka och försiktiga statsmän och framstående härförare, efter all sannolikhet ändå icke skulle förmått lotsa det svenska statsskeppet, oskadadt, genom de våldsamma bränningar, revolutionens och Napoleons krigsstormar framkallade. Nu kunde konungens egenskaper endast påskynda Sveriges förluster, på samma gång de åstadkommo, att mycket, som var en nödvändig följd af tidsförhållandena och Sveriges onaturliga ställning att, fastän en liten och svag makt, äga besittningar, som gjorde det till medlem af ett främmande statsförbund och utsatte det för faran af att indragas i dettas strider och vidlyftigheter, erhöll utseende af att uteslutande vara framkalladt af konungen själf.

Gustaf IV Adolf saknade visst icke goda egenskaper, och så länge hans förträfflige lärare, Nils von Rosenstein, ännu förmådde något hos honom, utmärkte sig hans regering för mycken klokhet och omtanke. Hans rättvisa, sparsamhet med statens medel, flit, allvar och samvetsgrannhet utgjorde hans goda sidor; men allvaret var trumpet och dystert, och hans samvetsgrannhet urartade till själlöst och orimligt pedanteri, liksom hans rättvisa hade en kärf bismak af oblidkelig stränghet; och härtill kommo inskränkta gåfvor, parade med oöfvervinnelig halsstarrighet och ett öfverdrifvet högt begrepp om kunglig värdighet, som icke tålde några föreställningar eller motsägelser och fullständigt förmörkade hans omdöme. Gustaf IV Adolf var religiöst anlagd, men hans religiositet bar en teologisk, dyster och fanatisk prägel och urartade slutligen till grubbel, en sinnesriktning, för hvars bibringande konungens religionslärare, öfverhofpredikanten Johan Gustaf Flodin, icke torde kunna frånkännas allt ansvar. 84

Med sin högdragenhet och sin noggrannhet om etikettens stränga iakttagande, som så bjärt afstack från hans faders behagfulla nedlåtenhet och äfven från farbroderns lätta och vänliga väsen, gjorde Gustaf IV Adolf lifvet vid hofvet och i sin närhet alldeles odrägligt. Konungens gemål, Fredrika Dorothea Wilhelmina, prinsessa af Baden och “skön som en dag”, var i rak motsats till sin stela, tungsinta och befallande gemåls afmätta väsen, glad till ysterhet och “lekte som ett barn” tillsammans med sina hoffröknar, “för det mesta unga och hyggliga flickor, men yrhättor som den kungliga personen själf och med den tidens torftiga bildning.”

“En dag”, berättar grefve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, “då man i hennes kabinett roade sig med att i kapp hoppa ner från ett bord, hörde man kungen komma. Den stackarn var alltid en chasse-plaisir. Man satte sig och mottog i allvarligt skick den objudne gästen, hvilken man hoppades snart skulle efter de vanliga hälsningsorden aflägsna sig; men han blef stående kvar. Efter en stund satte sig drottningen till sitt fortepiano, i tanke att tonerna därutur skulle bortjaga den föga musikälskande gemålen. Men denna gång föll det honom in att höra på; han blef stående vid instrumentet. Plötsligen känner sig drottningen illamående, och nära afsvimmad låter hon hufvudet falla mot stolsryggen. Kungen skyndar att bära henne till sängen, biträdd af fröknarna, hvilka alltför väl märkte, att sjukdomsanfallet var en komedi. De hade svårt att hålla kontenansen, och värre blef det, då under transporten till sängen den sjuka med sina nedhängande armar knep dem i benen, hvilket fortfor under den [ 84 ]vård, de under kungens ögon måste i sängen gifva henne. Den ena af fröknarna, som berättade mig förloppet, sade, att hon aldrig känt sig så olycklig, som i ångesten att kungen skulle märka, huru skrattet höll på att segra öfver allt bemödande “att återhålla det; och den kunglige herren förstod sig ej på skämt — ej en gång af damer.”

Förhållandet mellan de kungliga makarne var under de första åren kallt och kärlekslöst. Konungen vistades på Haga, drottningen med sina hoffröknar fick sitta i slottet i Stockholm och från sina fönster se konungen infinna sig för att hälsa på sin moder, utan att besöka sin gemål. Det lär till och med varit fråga om att återsända drottningen till hennes hem i Baden, en åtgärd, som hon likväl med knäfall för sin sträfve och obillige gemål lyckades afvärja. Försoningen inträdde sedermera under de svåra åren, och i samma mån som längre fram konungens politiska ställning blef allt farligare, hvilket drottningen insåg lika snart som alla andra, slöt hon sig med ömhet allt närmare till honom. Han å sin sida kunde numer knappt vara henne förutan, men förblef, trots all välmening, ändå besynnerlig och frånstötande. “På Haga, vid underrättelsen om västra arméns anryckande, hvaraf han blef alldeles förvirrad, ville drottningen, lika upprörd som han, med några deltagandets och ömhetens ord mildra hans djupa oro. Men det besvarades med ett: “Tag hon sin psalmbok och sätt sig och läs, det är det bästa hon kan göra!” — Konungen tilltalade sin gemål aldrig annorlunda än med det ovänliga hon.

En verklig pina af dödande ledsnad voro middagarne på de kungliga lustslotten. Tyst och mulen satt konungen, och ingen af de uppvaktande, som deltogo i måltiden, vågade yttra ett enda ord eller söka underhålla ett samtal. För att fördrifva tiden sökte man gissa, hvilket porträtt af Sveriges gamla konungar det var, som prydde grannens tallrik — det fanns nämligen en servis, målad med dylika porträtt. En dag kom konungen under fund med detta tidsfördrif och frågade i kärf ton, hvad man hade för sig vid nedre bordsändan. Sedan han erhållit vederbörlig förklaring härpå, utbröt han barskt: “Jag förbehåller mig, att man icke företager sig några oanständighter med Sveriges framfarna kungar!” Detta ådrog honom emellertid det svaret från en af de skyldiga, som kände sig mycket förargad öfver tillrättavisningen: “Jag ber underdånigast om förlåtelse; men jag trodde, att när det var tillåtet att slå sås i ansiktet på kung Björn på Håga, skulle jag kunna få lägga handen därpå.” Konungen blef rödblå i ansiktet och teg; drottningen, som vanligt vid dylika uppträden, bet sig i läppen och slog ned ögonen.

Då det en gång på Drottningholm hände, att konungen var vid ovanligt godt lynne, sade han till ståthållaren på lustslottet: “I dag skall det bli som i salig kungens tid.” Gustaf III hade nämligen plägat att med sitt glada hof om söndagarne intaga kaffe eller té i Kinas stora kiosk. Nu skulle man göra på samma sätt, och konungen tillade till yttermera visso: “I dag skola vi roa oss liksom i salig kungens tid.” Stillatigande begåfvo sig majestäterna till ort och ställe, åtföljda af den lilla tysta hofskaran. “Drottningen tog plats med sina damer; man drack sitt kaffe och teg. Konungen stod midt på golfvet framför en af glasdörrarne med hatt och käpp i ena handen och den andra stödd på det stora värjfästet”. Några af de promenerande i parken, hvilka som [ 85 ]vanligt om sön- och helgdagar plägade komma till slottet, anlände äfven till kiosken och stannade för att få se de kungliga. Detta förtröt i högsta grad konungen, som genast gaf ståthållaren befallning att “köra bort dem, som stå och gapa på oss.” Den första skaran bortvisades också, men aflöstes snart af en ny, som icke kände till förbudet att stanna. Gustaf IV Adolf utbröt i vredesmod: “Har jag icke befallt, att folket ej får stå här? Jag förbehåller mig att man lyder!” Den andra flocken bortvisades liksom den första, men aflöstes af en tredje. Konungen sade ingenting; men han sätter hatten på sig, lyfter käppen och närmar sig hastigt glasdörren. Lyckligtvis hann ståthållaren före konungen ut, folket bortvisades ögonblickligen, och en del af betjäningen, som ställdes på post på gångarne, afvisade alla kommande.

Dessa drag måla tillräckligt Gustaf Adolfs lynne; en sådan regent var sannerligen icke skapad att bibehålla sina undersåtars kärlek, och den högmodiga själftillräcklighet, som utmärkte nästan alla konungens handlingar, verkade dessutom ytterligare frånstötande. 85

För en regent med sådana höga tankar om sin kungliga maktfullkomlighet måste allt, som tilldragit sig i Frankrike sedan 1789, vara den afskyvärdaste styggelse, och för Gustaf IV Adolf blef under sådana förhållanden hvar och en, som gjorde minsta invändning mot de af konungen förfäktade åsikterna, vare sig att detta berodde på verkliga sympatier för revolutionens grundsatser eller i sunda förnuftets ogillande af orimliga och olämpliga åtgärder eller i vördnad för lag och rätt, genast stämplad såsom “jakobin”. I synnerhet ansågs Uppsala universitet vid århundradets början såsom säte för “jakobinismen”, till hvilken äfven förkunnandet af Kants nya filosofiska läror räknades, läror, som af konungen själf i ett ljungande strafftal till studentkåren betecknades såsom “nya och skadliga grundsatser,” framställda af en “förvänd undervisning.”

Dessa “nya och skadliga grundsatser” hade emellertid omfattats af många af de bästa hufvudena vid akademien, yngre akademiska lärare och studenter, som sammanslutit sig i det “Juntan” kallade kotteri, i hvilket den kvicke docenten Gustaf Abraham Silfverstolpe var själen, men hvilket bland sina medlemmar därjämte räknade Benjamin Höijer, framtidsmännen Hans Järta, Karl von Rosenstein, sedermera ärkebiskop, Gustaf af Wetterstedt, sedermera utrikesminister, Markus Wallenberg, sedermera biskop, och många andra. Alla dessa unge män betraktades af regeringen med mindre välvilliga blickar, men Silfverstolpe och Höijer skulle i synnerhet få röna obehagliga följder af det misshag de ådragit sig på högre ort. Benjamin Höijer, en stolt, manlig, sanningsälskande och oförfärad ande, hvilken såsom ledstjärna för sitt filosofiska tänkande uttalade den satsen: “Sök sanningen; och bure det än till helvetets portar, så klappa på!” såg sin bana såsom akademisk lärare bruten; och Silfverstolpe måste lämna universitetet till följd af en tilldragelse, i hvilken han hade del. Detta var den s. k. “musikskandalen”, som gaf anledning till saks anläggande mot honom.

För att fira Gustaf IV Adolfs kröning skulle en akademisk fest hållas, vid hvilken äfven musik skulle uppföras. Silfverstolpe, som var skicklig violinspelare, anmodades för den skull af akademiens kapellmästare att medverka och föreslog till uppförande ett stycke, hvari — marseljäsen förekom. Styckets uppförande [ 86 ]blef naturligtvis förbjudet, och kapellmästaren måste i hast skaffa andra noter, så att då de, som skulle medverka till musiken, inställde sig, funno de ett annat stycke på sina notställare. Silfverstolpe och flera af hans vänner förklarade sig då icke kunna spela det nya stycket och aflägsnade sig, hvarigenom så många luckor uppstodo och musiken blef så usel, att den väckte löje; åhörarne gåfvo ironiskt sitt bifall tillkänna, och man förmärkte till och med “gestikulation till dans”.

Silfverstolpe blef emellertid den, som togs för hufvudet i den process, som väcktes med anledning af den timade skandalen. Yrkande framställdes till och med, att han skulle ådömas 28 dagars vatten och bröd, göra afbön, afsättas från docenturen och förvisas från Uppsala, och detta yrkande bifölls också, med undantag likväl af vatten- och brödstraffet. 86

Missväxtår och däraf föranledda oroligheter i förening med de penningebekymmer, som vållades häraf och af handelns tryckta ställning, enär denna led mycket af det sjökrig, som vid århundradenas skede rasade på alla haf, gjorde det nödvändigt för konungen att sammankalla en riksdag, vid hvilken han äfven skulle låta kröna sig. Af farhågor för att det missnöje, som gifvit anledning till slagsmål och uppträden i hufvudstaden, skulle inverka på riksdagens gång, förlades ständernas sammanträde till Norrköping, dit äfven ett par regementen trupper inkallades till ordningens upprätthållande. Den opposition, adeln förut gjort mot enväldet och Gustaf III, hade numer alldeles förstummats; det lilla parti bland ridderskapet och adeln, som vid riksdagen uppträdde i frisinnad riktning och för den skull utpekades såsom “jakobiner”, var mycket blygsamt i sin opposition och sprängdes snart till följd af en konflikt med landtmarskalken. Anledningen härtill gaf den af regeringen framställda planen till ordnande af rikets finanser och i sammanhang med denna gjorda begäran om bevillning på obestämd tid eller till nästa riksdag. Då landtmarskalken genom en tvetydig manöver förmådde ståndet att bevilja den kungliga propositionen, men icke fästa något afseende vid det förbehåll, som gjorts, att bifallet icke afgiorde något, som rörde bevillningen eller tiden för dennas utgående, ansågo många medlemmar af i synnerhet den yngre adeln detta för ett ingrepp i svenska folkets själfbeskattningsrätt och landtmarskalkens förfarande bedrägligt. Under inflytande af den harm detta orsakade afsade sig flera sin riksdagsmannarätt, och friherre Hans Hjerta, som sedermera inlade så stora förtjänster om Sveriges nya statsskick, afsade sig, jämte ett par andra ledamöter af adeln, sitt adelsskap och kallade sig sedermera Järta.

Riksdagen slutade för öfrigt utan annat äfventyr än det, som hände konungen själf, då han under snöglopp och blåst den 3 april skulle krönas. Då konungen i full skrud med krona och mantel steg till häst, gjorde hästen flera volter, och då konungen icke kom sig för att tillsäga de båda öfverstekammarjunkare, som uppburo manteln, att släppa, denna, måste dessa herrar till stor förlustelse för äskådarne springa rundt omkring hästen allt efter dennes vändningar. Sedan hästen omsider lugnat sig, kunde kröningståget sätta sig i gång, men då det kom till ett hus, där en vacker borgarfru bodde och där hofstallmästaren grefve David Frölich, som inridit hästen, brukat stanna för att prata, medan den vackra frun trakterade hästen med socker och bakverk, kunde man icke få hästen att [ 87 ]gå längre, i synnerhet som konungen icke var någon skicklig ryttare; han måste stiga af och på en annan häst fortsätta tåget till kyrkan. 87

I juli 1803 anträdde konungen och drottningen en långvarig resa till utlandet, hvilken kan sägas bilda ett skede i Gustaf IV Adolfs lif. Från denna resa datera sig nämligen icke allenast den ovilja och det förakt, som konungen sedermera visade sina undersåtar och sitt land, och den förkärlek, han hyste för allt tyskt, utan densamma gaf äfven den nya riktning åt hans politik, som skulle bli så olycksbringande både för Sverige och för honom själf. Under sin resa kom konungen i mångfaldig beröring med de franska emigranterna, hvilka brinnande af hat till det fosterland, de öfvergifvit och som förskjutit dem, stämplade mot den franska republiken och dess styresman, förste konsuln. Dessa emigranter smickrade på allt sätt konungen, i hvilken de föregåfvo sig skåda det bourbonska husets hämnare och återupprättaren af den gamla ordningen i Europa, och underblåste skickligt den motvilja, han redan hyste för Bonaparte och sakernas nya skick i Frankrike. I denna känsla stärktes Gustaf IV Adolf dessutom genom sin bekantskap med hertigen af Enghien, som varit hans gemåls första ungdomskärlek, och af sin svärmoder, markgrefvinnan af Baden, som närde ett oförsonligt hat till Frankrike och under denna tid synes ha utöfvat ett stort inflytande på det svenska konungaparet.

I Carlsruhe dröjde konungen så länge, att han blef besvärlig för sin värd, den gamle kurfursten. Konungens af Sverige svit utgjorde fyrtio personer, och Armfelt, som kallades till konungen, skref härom till sin hustru: “Jag undrar, hvad Hans Majestät skulle säga, om en svit af fyrtio personer komme till honom, blefve flera månader och toge af honom allt utom kläderna de gingo med.” Den gamle kurfursten blef slutligen så trött på sin gäst, att han reste bort från Carlsruhe, och detta nödgade omsider konungen att afresa. Han stannade emellertid i München, men kvardröjde äfven där så länge, att stadens invånare blefvo otåliga och i ett på en husknut uppsatt paskill på tysk vers bådno honom resa sin väg, enär “för ett litet land som Bayern en vaniteux furste vore en för svår börda.”

Medan konungen var i Baden, lärde han känna den bekante mystikern Johann Heinrich Jung-Stilling, hvilken sedan 1803 var professor i Heidelberg i finans- och kameralvetenskap.

Denne man var för ingen del en obetydlig personlighet. Med en innerlig och uppriktig tro på Gud, — som ytterligare befästes af hans sällsamma lefnadslopp, hvilket, trots armod och försakelser, af en byskolmästare gjorde en ögon läkare och skicklig starroperatör och af en skräddare en akademisk lärare, bragte honom i närmare beröring med Goethe och Herder och slutligen gjorde honom till geheimeråd, — förenade Jung en lika fast tro på tillvaron af andar och deras förbindelser med den verkliga världen och hängaf sig i sina skrifter åt så mycken mystisk vidskepelse och en sådan tro på under, att hans böcker, af hvilka “Scener ur andevärlden” voro en älsklingslektyr för svärmare och älskare af spökhistorier, ganska väl kunde förvirra klarare hufvuden än Gustaf IV Adolfs. I sin bok: “Kristna religionens seger”, som äfven öfversattes till svenskan, hade Jung företagit sig att med stöd af Johannes’ Uppenbarelse profetera om framtiden. Då Uppenbarelseboken sålunda talar om ett “vilddjur ur hafvet”, hvilket [ 88 ]skulle uppträda och en tid regera med stor makt, till dess någon, som hette “Trofast och Sannfärdig”, komme ned från himmelen på en hvit häst och omgifven af sina himmelska härskaror, äfven på hvita hästar, nedgjorde och besegrade vilddjuret, förklarade Jung, att detta vilddjur betydde en stor enskild man, som eftersträfvade universalherraväldet öfver hela människosläktet och så länge skulle lyckas i sina planer att kufva och besegra alla goda, tills Kristus, räddaren på den hvita hästen, med sina skaror själf i synlig måtto uppträdde och afgjorde striden, hvilket skulle inträffa år 1838, då Kristi tusenåriga rike på jorden skulle begynna.

Detta arbete hade Gustaf IV Adolf flitigt studerat och var fullt öfvertygad, att med “vilddjuret ur hafvet” förstodes Napoleon Bonaparte samt att de himmelska härskarorna på hvita hästar måste vara de makter, som förenade sig för att störta honom. Han ansåg följaktligen såsom en helig plikt såväl för sig som för alla andra makter att gripa till vapen mot förste konsuln och att aldrig träda i underhandling eller förlika sig med den, som var det ondas princip på jorden, Guds och människors fiende. 88


På en person med en sådan öfvertygelse måste det mord, Napoleon Bonaparte begick på hertigen af Enghien, utöfva en utomordentlig verkan; också kände Gustaf IV Adolf från denna stund inga gränser för sin afsky för den franska republikens chef och ådagalade på allt sätt det hat, som lifvade honom. Han lät genast återkalla den svenska beskickningen från Paris och gaf sitt sändebud i Wien befallning att föreställa kejsaren, att “hvarje man af ära, som icke vill dö slaf under inkräktare och mördare, borde tillbjuda sin sista blodsdroppe och sitt lif åt den, som vågade det ädla företaget att krossa hydran.” För att gifva en ytterligare bekräftelse åt sina tänkesätt, erbjöd han den landsflyktige Ludvig XVIII en tillflykt på svenskt område, och denne furste anlände också, kort efter konungens återkomst till Stralsund, den 25 september 1804 från Riga till Kalmar, hvarest äfven hans yngre broder, grefven af Artois, och flera högättade emigranter snart infunno sig. Hela landshöfdingresidenset i staden uppläts åt dessa gäster, en kapten, två subalternofficerare och 48 män voro beordrade att utgöra hedersvakt åt den franske tronpretendenten, som i allt behandlades såsom regerande konung och kring hvilken inom kort ett litet hof samlade sig, vid hvilket man under de tre veckor besöket varade noga iakttog samma etikett som fordom i Versailles. Till konung Fredrik Wilhelm III, som erkänt Napoleon som kejsare, till honom öfverlämnat svarta örns-orden och själf mottagit hederslegionens storkors, återsände Gustaf IV Adolf svarta örns-orden, som han flera år förut erhållit, enär han “såsom riddare icke erkände denna värdighet uti Napoleon Bonapartes och dess likars personer”, och förklarade tillika Preussens konung förlustig serafimerorden, emedan denna och hederslegionen icke kunde finnas hos samma person.

Så många bevis på fiendskap måste ovillkorligen leda till krig, och Gustaf IV Adolf slöt sig också med ifver till den koalition, som bildades mot Napoleon mellan England, Ryssland och Österrike och ledde till den sistnämnda maktens nederlag vid Austerlitz och freden i Pressburg, innan den svenske konungen ens hunnit rycka i fält.

[ 89 ]I olikhet med sin fader hade Gustaf IV Adolf icke minsta grand af diplomatisk förmåga, för att nu icke tala om statsklokhet. I envishet och själfrådighet kunde han endast jämföras med Karl XII, som han också sökte i sitt yttre efterlikna, hvars kläder han ofta anlade och om hvars regering hans egen äfven påminde genom de ändamålslösa krigen, Finlands uppoffrande, medan planer till Norges eröfring förehades, och slutligen statens ruin. Men då Karl XII:s lefnad, enligt en stor svensk häfdatecknares ord, var “en sammansättning af underbara äfventyr och försummade tillfällen”, utgjordes Gustaf IV Adolfs endast af försummade tillfällen. 89

Trots sin krigslystnad hade Gustaf Adolf hos sig icke ett spår af krigare; ja, han kan icke ens frånkännas personlig feghet. Så mycket starkare var däremot uniforms- och exercispedanten utbildad hos honom.

Hans faders gunstling grefve Mauritz Gustaf Armfelt, klagade sålunda under sin vistelse hos konungen i Carlsruhe öfver den stela, uniformerade etikett, som konungen upprätthöll och som tvingade hans omgifning “att från klockan nio om morgonen vara klädd i full uniform, att stå större delen af dagens timmar, att oupphörligt ha cour och uppvaktning”. “Att äta, sofva, stå och vara spänd i uniform äro non plus ultra af våra företag”, skrifver han. “I politik veta vi blott skvaller, i litteraturen blott platta dumheter; i allmänna lefvernet tror jag mig ha påfunnit ett problem: att fyra ben vore fördelaktigare än två, sedan man förkofrat sig i ståning till den grad vi nu hunnit.” Konungen gjorde anmärkning på broderierna kring ficklocken på Armfelts i utlandet sydda generalsuniform, och grefvinnan Armielt fick i uppdrag att skaffa en korrekt ritning. Ännu värre gick det de arma soldaterna, hvilka måste gå i fält utan kappor och ofta saknade det nödiga, ja, till och med gevär och krut, men i stället plågades med uniformsförändringar, som utgjorde föremål för konungens förnämsta intresse. “Nästan ingen vecka förgick”, berättar J. af Wingård, “med mindre det ena regementet efter det andra fick olika order om, huru långa stångpiskorna skulle vara; huru till uppgifvet tumtal och linjers längd den hårtofs skulle se ut, som borde titta ut ur läderfodralet, hvilket skulle föreställa den förut med sidenband virade piskan; huru långt från nackgropen den pressade läderrosetten skulle fästas, hvilken till form och beskaffenhet var olika för de olika vapnen — till dess en vacker dag det föll konungen in att klippa af den helt och hållet, till mångens stora bestörtning, äfvensom att förbjuda puders nyttjande och friseradt hår med lockar. Själfva käppen, som man hade rättighet att opåtaldt bruka både uti och utom tjänsten, var äfven en noga beskrifven uniformspersedel. Dess föreskrifna tjocklek och mjuka beskaffenhet kunde visserligen icke vara så utan allt skäl att hänföra till en riksvårdande angelägenhet, i anseende till dess medgifna fria bruk; men att uti generalorder beskrifva huru knappen skulle vara beskaffad samt till tumtalet huru den skulle vara virad, för att icke under kraftig brukning blifva splittrad, syntes visserligen vara någon öfverflödig omsorg för styrelsen. Af alla den tidens omsorger var dock ingen, som syntes viktigare uppfattas af konungen själf och hvilken föranledde många tilltal och arresteringar, än kraghandskarnes form och beskaffenhet samt sättet, huru de skulle bäras till parad eller mindre tjänstgöring. Hörsammades icke dessa fram och tillbaka tagna föreskrifter och reformer, fick man genast träda i [ 90 ]arrest.” Sålunda arresterade konungen i egen hög person sin adjutant Björnstjärna icke mindre än tre gånger; första gången för det hans sporrar icke voro strängt efter föreskrifterna; andra gången för det hans käpp icke var efter modellen, och tredje gången för det hans “surtout” var en tum för läng — och ändå stod Björnstjärna ganska väl hos honom. 90

Till all olycka hade konungen alltför många, som delade hans pedantiska uppfattning af dylika saker; detta var ett drag, som genomgick hela tiden och ännu ganska länge kvarstod, om också allt mindre utprägladt. Den öfverdrifna stränghet och ofta kitslighet, med hvilken folket, såväl militärer som tjänare, därjämte behandlades, alstrade en känslolöshet för människors försakelser och lidande, som rent af antog barbariska former. Gustaf IV Adolf själf var icke heller fri från detta motbjudande drag. “Då han för första gången såg dödsskjutna — det var i Pommern — frågade han Essen: ’Sofva dessa’ — ’Nej, de äro döda.’ — ’Jo, jo’, återtog konungen, ’så går det till i krig.’ Mera intryck gjorde det icke på den unge mannen”, berättas i Trolle-Wachtmeisters anteckningar. Rent af om grymhet vittnade hans förhållande till landtvärnets lidande, som icke det minsta syntes röra honom och som han knappt ens frågade efter.

Det säges dock, att konungen själf icke till fullo kände allt det elände en usel organisation och oredan i krigsförvaltningen ådrog landtvärnet, hvarför han också vid ett tillfälle, då han från fönstret såg en af svält vanmäktig och vacklande landtvärnsman, nöjde sig med den upplysning, hans generaladjutant v. Tibell gaf honom, att “gossen kanske tagit sig för mycket till bästa”.

Bland alla de anordningar, som det var denne monark beskärdt att vidtaga och låna sitt bifall till, finnes knappt någon, som till sina olyckliga följder för folket kan mäta sig med landtvärnsinrättningen. Baron Lantingshausen och grefve Jacob de la Gardie voro de båda upphofsmännen till densamma och ådagalade vid dess organiserande ett alldeles otroligt oförstånd. “För åbon borttogs hans enda dräng. Gubbar och änkor lämnades med en 15 till 16 års gammal, nyss skattskrifven pojke att sköta sitt åkerbruk. Andra, som hade två drängar, af hvilka sedermera en tagit emot något hemman, blifvit sjuk eller eljest bortkommit, blefvo utan biträde till sitt åkerbruk; och hade de därjämte herrskapsdagsverke att göra, voro de dubbelt olyckliga och måste, som också många gjorde, gå från hemmanen”.

Måhända har det öde, som drabbade landtvärnet, mer än alla andra fel, hvilka Gustaf IV Adolf begick, bidragit till hans afsättning. I detta hänseende äro de ord betecknande Carl Johan, enligt Bernhard von Beskows berättelse, vid ett tillfälle yttrade: “Utan olyckan med landtvärnet, skulle Gustaf Adolf regerat till sin död … Ingen gammal dynasti förjagas för mistningen af en provins, eller för en statsbankrutt, eller för några nederlag. Men att väpna mot sig en dödsfiende i hvarje hydda, genom att låta landets ungdom förgås af svält och köld — endast mot en sådan regent kan man ostraffadt förfara som ni mot Gustaf Adolf.”

[ 91 ]Landtvärnsmännens öde var i sanning också det mest upprörande, man gärna kan tänka sig: att

"i usla paltor hacka af köld
med kinder, gulbleka, tomma.”


i91

Johan Tobias Sergel.
Johan Tobias Sergel.

Hvad hjälpte all fosterlandskärlek, alla drag af ädel täflan äfven hos de arbetande klasserna, såsom t. ex. då smeden Wickmans sex gossar drogo lott om hedern att bli fäderneslandets försvarare och, när lotten endast träffade två, de öfriga anhöllo att få följa med, hvad hjälpte uthållighet, försakelser och tålamod mot den konsekventa följd af vanvård, svält, sjukdom och död, för hvilken landtvärnet utsattes. Utan kläder, utan att man sörjt för minsta utredning och utrustning af det utlottade unga manskapet, “kommo de på kanonsluparne, större delen i sina vanliga gångkläder, lämpade efter årstiden, då de embarkerade”, säger grefve Trolle-Wachtmeister; “och detta skedde så oförmodadt, att mången ej fick taga med sig det bättre, han hade hemma i sitt kvarter i beredskap. De trodde sig samlas till att mönstras, och då drefs hela flocken ombord. De lärftsbyxor och vadmalsrockar, de då hade, hafva sedermera blifvit förvandlade i trasor; och dessa trasor voro vid ankomsten till Stockholm fastfrusna vid bänkarne, där de eländiga offren suttit natt och dag under [ 92 ]bar himmel, utan att åtnjuta annan föda än bröd, rått fläsk och dåligt vatten. På en enda månad dogo öfver 300 af kanonsluparnes besättning och 1,200 sjuknade. De hade ordres att gå hem, då det fryser. Nu fryser det och på samma gång äro de naturligtvis infrusna. Så handteras människor!”

I Stockholm inreddes operahuset till sjukhus för att mottaga de arma människorna, men äfven här anställde döden oaflåtligt sina härjningar. “Med rysning såg befolkningen i hufvudstaden de tillfrisknandes spöklika gestalter irra omkring på gatorna och torgen, men ännu ohyggligare föreföll den stora, med rödmålad väf täckta rustvagnen — landtvärnets likvagn — som dagligen rullade öfver Norrbro till begrafningsplatsen utanför Skans tull”. Det sades allmänt, att begrafningarna skedde mycket lättvindigt. Betecknande i hela sin hemska humor är i detta afseende en anekdot, som berättades om den framstående aktören Hjortsberg, hvilken en dag åtföljde den kommissarie, som mönstrade ut de döde ur sängarne. En af de olycklige var vid lif och protesterade. “Håll munnen på dig”. inföll Hjortsberg. “Hör du icke, att kommissarien säger, att du är död; han måtte väl veta det bäst!” 92

Det säger sig själft, att de krig, som Gustaf IV Adolf förde under sådana omständigheter som de ofvan antydda, icke kunde annat än lända till hans egen och rikets ofärd. I Pommern fördes under åren 1805 till 1807 ett slags skenkrig, som utmärktes af de svenska truppernas fram- och tillbakatågande, hvarunder ingenting uträttades, men hvilket, såsom vi sett, bragte Gustaf IV Adolf på spänd fot med Fredrik Wilhelm III. Då Napoleon slutligen efter slaget vid Jena ägnade något mera uppmärksamhet åt sin svenske fiende och sände marskalk Brune mot honom, var utgången icke oviss. De svenska trupperna måste utrymma Pommern eller nödgades sträcka gevär, sedan konungen själf skyndat att sätta sin person i säkerhet, och Sveriges tyska besittningar införlifvades med det franska världsväldet.

Ur detta krig uppväxte därpå kriget mot Ryssland, som ändade med Finlands förlust. Under sammankomsterna mellan Napoleon I och zar Alexander I i Tilsit, under hvilka dessa båda monarker öfverlagt om Europas delning, hade den franske kejsaren gifvit sin nyförvärfvade ryske vän anvisning på landvinningar från hans “geografiske fiende” Sverige, och den ryske kejsaren skyndade sig att taga fasta på detta anbud, ehuru Sverige och Ryssland vid denna tid voro i fred och Gustaf IV Adolf till och med nyss förut varit Rysslands bundsförvant i koalitionen mot Napoleon. Englands handel skulle utestängas från Östersjön genom Sveriges eröfring, och denna skulle utföras af Danmark och Ryssland gemensamt med tillhjälp af franska trupper. Detta var följden af Sveriges vägran att tillträda de öfverenskommelser, som freden i Tilsit och Sveriges förbund med England medförde. I februari 1808 inryckte de ryska trupperna utan föregående krigsförklaring öfver den finska gränsen, och kort därefter ankom den 14 mars danska hofvets krigsförklaring.

Stämningen i Stockholm och i ländet i allmänhet var emellertid enligt samtidas meddelanden långt ifrån förtviflad eller nedslagen, om också de få, som kände händelsernas sammanhang och den verkliga ställningen, hemsöktes af dystra aningar. I allmänhet tröstade man sig med, att Sverige förr varit i krig med både Ryssland och Danmark, men dragit sig ur spelet utan bunds[ 93 ]förvanter; nu stod ju England på Sveriges sida, och i förlitande på denna hjälp var man vid godt mod.

Åt harmen öfver det plötsliga öfverfallet gaf Tegnér uttryck i versen:

“Som en röfvare i natten smögo
de förrädiske med bortgömd dolk.
A Plötsligt deras fanor flögo
bland ett tryggt och fredligt folk”;

men han gaf äfven ord åt den hoppfulla sinnesstämning, som rådde, i det han sjöng:

“Bojor och bly de förmätne ärna
oss som ej frukta, oss som ej fly.
Förr ifrån himlen de stjäla en stjärna,
än de ta bort från vårt land en by.

Många de äro: välan, så dricke
jorden de månges blod — och bli fri!
Många? — de stridande räkna vi icke,
endast de slagne räkna vi.”

I full öfverensstämmelse med denna glada tillförsikt förnekade sig icke heller det glada hufvudstadslifvet. “Man torde”, säger Bernhard von Beskow, “under få vintrar roat sig så allmänt i Stockholm som under den af 1807 till 1808; spektakler, baler och picknicker, Amaranter-, Innocence- och Narcissanerordnarne, ’Nytta och nöje’ med flera sällskapsteatrar, — allt gick sin gilla gång”. 93

Vid samma tid som ryska armén tågade mot Finlands gräns, upptogos allmänhetens tankar äfven af de lysande tillrustningarna för aftäckandet af Gustaf III:s bildstod, den 24 januari 1808. Rundt omkring bildstoden voro uppförda läktare i blått med guldkronor för hofvet, den högre ämbetsmannavärlden och diplomatiska kåren äfvensom liknande baldakiner för de kungliga damerna, och mellan läktarne svajade alla Sveriges landskapsfanor, bland hvilka äfven Finlands, men för sista gången. Konungen bar sin drabantuniform, “för att likna Karl XII”, men fast kylan var stark, var han likväl i frack, och följaktligen måste alla deltagande — äfven damerna — vara utan öfverplagg; också “hackade de tänderna, blåfrusna, och alla önskade inom sig ett snart slut på högtidligheten.” Gustaf Adolf ensam tycktes emellertid icke lida af kölden, “utan gick långsamt, stel som en vaxbild”, och då täckelset föll, under fanfarer, hurrarop och kanonsalut, “saluterade han bilden med värjan, afmätt, som en kapten saluterar för fanan på vaktparaden.”

Den af Sergels mästarehand utförda bildstoden, som har sin plats på Skeppsbron nedanför Slottsbacken, måste på de samtida, som ännu mindes Gustaf III, ha gjort en djupt gripande verkan. Kärleken till den aflidne monarken måste ha sällat sig till snillets inspiration, då Sergel återgaf den härliga Apollogestalten, som den då ännu unge Johan Olof Wallin i sin sång med anledning af högtidligheten, så träffande skildrade i de praktfulla verserna:

[ 94 ]

“O lyssnen! O hörden I ljuden? …
Har tjusarens lyra ej klingat,
Har hämnarens båge ej dönat
Från glimmande skuldran i skyn? …
O blicken! O syntes ej guden,
som pythiska ormen betvingat,
och deliska dalen förskönat?
Förtrollar ej hoppet min syn?

Se, han kommer! Se till stranden!
Kännen I hans gudagång?
Sångmör! edra stämmor blanden
med quiriters jubelsång!
Guden kommer — O, i glansen
af hans hulda majestät,
Till hans möte plötsligt dansen,
Smygen kring hans lockar kransen,
Kasten blommor för hans fjät.”

I en trängre krets firades samma dag en fest till Gustaf III:s minne, till hvilken Sergel inbjudit de gamla gustavianerna och vid hvilken Sergel till slut, “i öfversällt tillstånd, såsom vanligt vid en större måltid”, reste sig och föreslog tjusarkonungens skål på sitt grofkorniga och rättframma sätt: “Mine herrar! Vår sol dränktes i blod, ty ta mig tusan d—r var icke Gustaf den tredje en stråle af det eviga ljuset! … den bild jag gjort af honom är strunt, men vi ha hans bild i våra hjärtan, och där skall han lefva så länge vi ha en droppe blod i våra ådror. En skål för Gustaf den tredjes minne, för vår far, vår välgörare!” Skålen dracks under hurrarop, och Rosenstein, som redan hunnit under bordet, räckte upp handen efter ett glas med förklaringen: “Den skålen tömmer jag alltid på knä”.

Mindre grundlig, men för den skull icke mindre innerlig var den fest, som några dagar därefter af ett trettiotal gamla gustavianer firades på värdshuset Montbijou och vid hvilken Leopold författat inskriften till den piedestal, som uppbar den hädangångne konungens lagerkrönta byst och prydde högtidssalen:

“Än flyter denna tår, som vördna’n helgat har
med enskild kärlek åt ditt minne;
men snart de komma, dessa dar,
de komma re’n, de äro inne,
då ljus skall tändas i hvart oförvilladt sinne,
och orättvisan själf förstå, hur stor du var.”

På de församlade gjorde äfven den “minnesskål”, som Leopold författat och med djup rörelse framsade, ett “outplånligt intryck”:

I som stått i purpurn vid hans sida,
minnens statsmans och regentens glans!

[ 95 ]

I som följden, då han gick att strida,
minnens hjälten, prydd med segerns krans!

Alla I, hvars forna år förflutit
i hans tjänst, I värf, som han beslutit,
minnens, hur han var med kärlek lydd!
Och vi andra, minnoms, hur vi njutit
hans välgärningar och hans beskydd!”

95

Den stråle af glädje från en försvunnen tid, hvilken medföljde aftäckningen af Gustaf III:s bildstod, slocknade emellertid snart, då underrättelsen om zar Alexanders skändliga fredsbrott och att ryssarne inbrutit öfver finska gränsen ankom och därmed det krig tog sin början, som skulle besegla Finlands öde.

Såsom Armfelt anmärker, “blottadt på krut och kulor, som afhämtats till Pommern ända från Varkaus, på kanoner, som sålts till ryssarne för 70 rdr skeppundet, på gevär, ty de som funnos dugde icke till att skjuta med, på magasin, ty kommissariatet kunde icke ens anskaffa proviant för fjorton dagar åt de trupper, som i september året förut skulle hålla kompanimöten”, var Finland så långt som möjligt ifrån att befinna sig i försvarstillstånd, då till råga på allt öfverbefälet öfver de fåtaliga trupper, som skulle värna landet, anförtroddes åt excellensen Klingspor, “fältmarskalken,” hos hvilken den militära odugligheten parade sig med — hvad som hos svenska officerare hört till de största sällsyntheter: — nämligen fegheten, och som ständigt höll sig på lämpligt afstånd bakom arméns front, där han “lindrade fälttågets besvärligheter med en god vinkällare, kort och bajadärer”, medan hans trupper ledo brist på det nödvändigaste, men, trots de ständiga reträtterna, mödorna och umbärandena af alla slag, gjorde under af tapperhet och utförde de bragder, som sedermera besjungits af Finlands störste skald. Under inflytande af en ogrundad fruktan för ryssarnes stora öfvermakt, drog sig Klingspor med sin armé, som bestod af finska trupper, under en vinterköld af 31 gr. C. tillbaka för en obetydlig rysk styrka, och först den 27 april grep han från Uleåborg åter till offensiven, medan samtidigt Finlands befolkning med sina pastorer i spetsen och anförd af gamla officerare och soldater mångenstädes började resa sig mot ryssarne. Under flera häftiga, till en del ganska blodiga strider trängde den finska armén under befälhafvare som Adlercreutz, von Döbeln och Sandels ryssarne tillbaka och segrade i fäktningarna vid Siikajoki, Revolax, Pulkkila. En rysk afdelning, som besatt de åländska öarne, öfvermannades af befolkningen därstädes, understödd af några svenska krigsfartyg. Dessa framgångar skulle emellertid icke räcka länge. Under general Kamenski började ryssarne åter tränga svenskarne tillbaka under fortsatta fäktningar, och fastän de senare segrade vid Lappo och Juutas, lyckades det likväl för Kamenski att den 14 september vid Oravais tillfoga dem ett nederlag, som blef afgörande. Några landstigningar, som svenskarne sökte sätta i verket på Finlands södra kust, misslyckades, och ett dylikt försök under Gustaf IV Adolfs personliga befäl slutade med nederlaget vid Helsinge. På krigets gång hade den seger den engelsk-svenska flottan den 6 augusti vann öfver den [ 96 ]ryska icke något inflytande, och den 29 september aftalades med den ryske öfvergeneralen Buxhöwden en vapenhvila på obestämd tid.

Med glädje hade emellertid finska folket offrat gods och blod och lif i försvaret af hem och härd, och om också Svartholms och Hangö Udds fästningar fegt uppgifvits åt ryssarne, som därigenom vunno stora fördelar, hade man trots allt ändå bevarat hoppet, så länge ännu Sveaborg stod.

“Klar blef i hast hvar mulen blick,
när detta namn blott ljöd,
allt knot var slut, all sorg förgick,
det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog,
den skakade sin ram och slog.”

Hvad feghet och oduglighet icke kunde åstadkomma, skulle emellertid förräderiet i dess smutsigaste form, förräderiet för penningar, fullborda. I valet af befälhafvare på Sveaborg, på

"ön i hafvets famn
med Ehrnsvärds fästen på,
Gibraltars like i vår nord — —”

hade Gustaf IV Adolf varit lika olycklig som i valet af den finska arméns öfverbefälhafvare, då han anförtrodde denna viktiga post åt vice-amiralen Carl Olof Cronstedt, som, glömsk af sina plikter som befälhafvare, förgätande den trohet han var skyldig sitt land och sin konung, lät förleda sig af den ryske befälhafvaren Peter von Suchtelens förespeglingar att med en besättning af nära 7,000 man uppgifva en ytterst stark med 900 kanoner bevärad fästning, utan att ens uthärda en egentlig belägring, sedan ryssarne till sina skrämskott fogat andra “nödiga utvägar,” hvilka, enligt den ryske generalen Buxhöwdens klagan, “blifvit ganska dyra”, hvarför han hos sin regering anhöll om ytterligare 25 a 30,000 rubel. Det “gyllne krutets kraft” förnekade icke heller sin verkan, och Sveaborg uppgafs, den skamligaste kapitulation, hvartill någon svensk befälhafvare gjort sig skyldig. I högsta förbittring utbrast också vid underrättelsen härom Armfelt: “Glömma sin ära och komma ihåg sitt ekipage och sin egendom, lämna Ehrensvärds graf åt ryssar och icke föredraga att begrafvas under dess ruiner och multna med den store mannens ben — nej, jag törs icke tänka härpå, jag blir galen!” Hvad Finland kände har sedermera Runeberg uttalat:

“Tag allt hvad mörker finns i graf,
och allt hvad kval i lif,
och bilda dig ett namn däraf,
och det åt honom gif;
det skall dock väcka mindre sorg
än det, han bar på Sveaborg.”

Olycksbudet om Sveaborgs fall upplyste med ens den stora allmänheten om motgångarna i Finland. Fast man med största ifver slukade underrättelserna [ 97 ]

i97

Björneborgarnes Marsch. Efter en tafla af Albert Edelfelt
Björneborgarnes Marsch. Efter en tafla af Albert Edelfelt

BJÖRNEBORGARNES MARSCH
Efter en tafla af Albert Edelfelt.

[ 98 ]från krigsskådeplatsen och, såsom Bernhard von Beskow berättar, “gjorde queue utanför Utters bokhandel i Storkyrkobrinken för att ryckas om bulletinerna”, hvilka meddelades i den “i litet kvartformat, på lumppapper tryckta Inrikes-tidningen”, hade man dittills i själfva verket haft mycket liten aning om rätta förhållandet; man läste segertidningar med Klingspors namn under, man visste icke i hvilken grad envälde i förbindelse med censur förmått dölja sanningen. Den blef först uppenbar, då enligt Beskows ord, “pöbelsofisten” Grewesmöhlen i sin tidning kunde säga, att “sedan vi under ett år boxat oss till de styfva finska rapporterna och trodde oss ha eröfrat halfva Ryssland, så befinnes oförmodadt, att vi förlorat hela Finland.” 98

Öfver Gustaf IV Adolfs hufvud skockade sig nu de moln, som snart skulle urladda sig, allt tätare och svartare. Inom armén hade den olycklige konungen endast förmått göra sig grundligt hatad, så hatad till och med, att flera komplotter mot honom redan under kriget i Pommern uppgifvas ha varit påtänkta. Den anda, som redan då härskade i armén, hvilken tröttnat på de ändamålslösa marscherna fram och tillbaka och det föga ärorika kriget, uttryckes i några verser, hvilka till sin författare hade dåvarande öfversten, sedermera generalen grefve Hampus Mörner, känd som kvick karrikatyrtecknare och allmänt bekant under namnet “Hampus husar.” Han påstod sig till och med ha med flit kvarlämnat den första strofen i konungens förmak. Den hade följande lydelse:

“Gör fred, gör fred, Ers Majestät,
Låt Bonaparte kejsar vara!
Vi skola kyssa edra fjät,
Och er som konung stor förklara.

Skänk lugn åt edert folk igen,
Tag skeden uti vackra tassen;
Glöm ej den tyska regelen:
Man leben muss, und leben lassen!”

Betänkligare var den till konungens lifmedikus Hallman ställda andra versen:

“O! Hallman, nu är tid och stunden kommen är
För dig att stor och oglömd blifva!
Ett litet pulver blott är allt hvad vi begär;
Och mänskosläktet skall dig evigt loford gifva.”

Hatet flödade emellertid öfver, sedan konungen efter den misslyckade landstigningen vid Helsinge den 28 september 1808, vid hvilken öfversten, friherre Gustaf Boije, måste åter inskeppa sig med förlust af en del af sitt artilleri och 800 man, degraderade gardesregementena, som deltagit i landstigningen, och till och med beröfvade dem deras fanor och hederstecken. [ 99 ]Vid 1809 års ingång var ställningen i Sverige så bedröflig och hotande som möjligt; från alla håll förestodo fientliga infall, på samma gång hoppet att kunna försvara landet mot dess fiender blef allt svagare och missnöjet med de tryckande gärderna och landtvärnsskyldigheten i förening med harmen öfver landtvärnets öde tilltog och allt mera riktades mot konungens person. Tanken på att skilja konungen från tronen mognade också hastigt under dylika förhållanden både hos militärbefälet och de civile ämbetsmännen. 99

Flera planer att aflägsna konungen från regeringen — till och med genom lönmord — hade redan varit å bane, men öfvergifvits, då den 5 februari ett tjugutal af de missnöjde möttes på Beckers värdshus vid Norrtullsgatan och därstädes öfverenskommo att åter samlas den 8 februari vid middagstiden för att passa på konungen, då han från slottet återvände till Haga, gripa honom, sätta honom i en täcksläde och föra honom till Vaxholm, där han skulle hållas innesluten, medan man anmodade konungens farbroder, hertig Carl, att öfvertaga styrelsen, hvarefter ständerna skulle sammankallas för att bestämma öfver konungens öde. Detta i hög grad äfventyrliga tilltag, för hvilket så få förberedelser gjorts, att icke ens de för konungens bortförande nödiga hästarne anskaffats, och som helt och hållet hvilade på de tjugu deltagarnes armar, afstyrdes emellertid lyckligtvis af Hans Järta, bland hvars minsta förtjänster det säkerligen icke är att ha hindrat utförandet af en plan, som lätt kunnat leda till ett konungamord, hvilket då skulle blifvit det andra inom en half mansålder. Företaget slog sålunda felt; “det enda, som ej slog fel, var den beställda middagen på Beckers värdshus, hvilken jämväl intogs.”

Minan måste likväl slutligen springa; alltför många kände till de stämplingar, som förehades mot konungen, och slutligen erhöll Gustaf IV Adolf själf kunskap om att en del af den västra armén, som opererade mot Norge, under befäl af öfverstelöjtnanten Georg Adlersparre brutit upp för att tåga de sammansvurne i hufvudstaden till hjälp. Konungen beslöt då att lämna Stockholm och begifva sig till armén i Skåne, hvarför åtgärder måste vidtagas för att hindra hans resa, om inbördes krig skulle förekommas. General Adlercreutz blef nu den man, hvars ingripande afgjorde ställningen.

Måndagen den 13 mars var Adlercreutz också beredd att handla och så säker på sin sak, att han klockan sex på morgonen efter sin hemkomst från Amaranter-orden, där han dansat hela natten, till lagman Poppius kunde, i det han tryckte hans hand, säga: “Nu kan hvarken Gud i himmelen eller fan i helvetet hjälpa konungen ur våra händer.”

Middagstiden var utsatt till konungens afresa. Skulle denna förekommas, var således ingen tid att förlora. Det dristiga steget skulle också tagas klockan nio efter paraden.

“Då jag”, säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, som var invigd i saken, “fick höra, att paraden blifvit afsagd och såg kl. ½ 10 allt vara tyst och stilla utanför slottet samt en mängd unga officerare i stillhet gå därifrån, trodde jag, att för denna gången intet skulle ske … I förmodan att det för närvarande ej var något att vänta, lämnade jag revisionen, där jag stått på utpost, och efter att ha varit hos min far, kom jag kl. 10 på Norrbro, där jag vid alla uppgångarne till slottet får se kyrassiervakter fördelas, som hindrade hvem som helst att [ 100 ]slippa fram. Jag kastar då ögonen upp åt slottet och finner två fönster öppna tätt intill pelarsalen, hvilket var signalen, att det som borde ske, var skedt. Folket strömmade af och an; bekymmer var måladt på de flestas ansikten, och ingen visste, att den, som vållade det, nu satt instängd 200 steg ifrån dem. Endast kyrassiervakterna syntes lugna. I folkets åsyn sutto de och skarpladdade sina pistoler ganska långsamt och uppenbart, hvilket gjorde ett förundransvärdt intryck på folket, som ej visste hvad det betydde, utan tillskref det någon ny galenskap af kungen, tills efter ¼ timme katastrofen blef i grannskapet af slottet allmänt bekant.”

Adlercreutz hade på utsatt tid jämte dem, som han stämt till sitt möte, infunnit sig i slottet. Endast åtföljd af sex adjutanter inträdde han därpå oanmäld hos konungen, som däröfver blef icke litet häpen, och besvor honom att icke resa och blottställa landet för inbördes krig samt staden, lämnad utan garnison, för sköfling af packet. Konungen svarade torrt, att han reser och att borgmästaren och brigadechefen för borgerskapet finge draga försorg om lugnets bibehållande i staden. Nu förklarade man för honom, att man ej kunde tillåta hans afresa, hvarvid konungen råkade i raseri, ropade, att han ville se den, som skulle hindra honom att resa, och rusade mot Adlercreutz med dragen värja, hvilken genast togs ifrån honom, oaktadt hans motstånd, hvarunder han våldsamt slog omkring sig och skrek: "Gif mig min värja! Förräderi — hjälp, hjälp, hjälp! De vilja mörda mig!” Konungens tjänstgörande uppvaktning samt drabantvakten, som kammarhusaren nedkallat från drabantsalen, tillkommo vid dessa skrik och sökte förgäfves med tillhjälp af sablar och eldgafflar spränga den låsta dörren, men då de slutligen lyckats krossa dörrspegeln, öppnar Adlercreutz dörren, går mot skaran, rycker käppen från generaladjutanten af Melin, höjer den och befaller drabanterna att återvända på deras post. I början vägrade de att lyda, men då Adlercreutz förklarade, att det var konungens befallning och att hundra bajonetter väntade på hans vink för att stöta ned dem — “i själfva verket hade han icke en enda till sitt förfogande” — lydde de, hvarpå Adlercreutz kunde sätta sig i besittning af slottsportarne, hvilka förut på konungens befallning varit tillslutna.

Under tiden begärde general Strömfelt och öfverståthållaren, presidenten i kammarkollegium, baron af Ugglas, att få se konungen, hvilket ej nekades dem. Då de åter kommo ut, såg man, att Strömfelt hade blott skidan till sin värja, ty själfva värjan hade konungen bemäktigat sig, vare sig att han ryckt den ifrån Strömfelt eller att denne af artighet lämnat konungen densamma. Adlercreutz, som i det samma återkom, fick, just som han öppnade dörren, se konungen springa ut genom en löndörr, om hvars tillvaro ingen hade någon kännedom. Adlercreutz sparkade upp dörren, som konungen låst efter sig, och förföljde honom genom flera rum och korridorer ned till lejonhvalfvet, där konungen möttes af hofjägmästaren von Greiff, en stor och stark karl, som genast kastade sig i hans väg, med armen parerade konungens värja och fattade tag i honom. Med tillhjälp af flera tillskyndande personer bars konungen under konvulsiviska rop: “hjälp, fräls!” åter uppför trapporna. I drabantsalen begärde han att återfå friheten och upphörde då att skrika.

[ 101 ]Så föll Gustaf IV Adolf, utan att en hand rörde sig till hans försvar. “Däremot var det”, säger Beskow, “som hade en sten fallit från hvarje hjärta vid det med blixtens snabbhet kring staden spridda ryktet, att Gustaf Adolf blifvit skild från regeringen. Man tyckte sig efter flerårigt förtryck andas fritt. Staden var i jubel. På värdshusen dracks och hurrades för den lyckliga utgången. De unga kansliherrarne, som varit invigda i sammansvärjningen (och de voro många) firade dagen på Kastenhofs källare[1] vid Gustaf Adolfs torg och räckte ut glas genom fönstren åt de förbigående, äfven åt fruntimmer, att tömma en skål för den efterlängtade befrielsen. Vädret var så härligt, att damer gingo i schal, som på en vårfest, hvartill glädjens inre värme väl äfven bidrog.”

i101

Carl Johan Adlerkreutz.
Carl Johan Adlerkreutz.

Bland andra målande drag må äfven följande berättas. Dåvarande rikshärolden, öfverceremonimästaren von Hauswolff, “det finaste praktexemplaret från Gustaf III:s hof”, satt som registrator i kansliexpeditionen. “Tidningen om konungens fängslande emottogs”, berättar Beskow, “af honom med lika [ 102 ]djup sorg som med liflig glädje af de unga kansliherrarne. Hausswolff yttrade blott: ‘Det hade jag aldrig trott, då jag utropade honom till konung.’ Efter en stund kom en af hertigens drabanter med befallning till rikshärolden att, åtföljd af kanslihärolder, stiga till häst och kungöra regementsförändringen för folket. Man visste ej då på morgonen, huru en sådan kungörelse kunde mottagas af den lägre befolkningen, och om pöbeln ej skulle hälsa uppläsaren med stenregn. Den gamle hofmannen steg upp helt lugnt, tog sin hatt, för att gå dit plikten kallade, och frågade ett par af de unge, som nyss triumferat högljuddast, om de ville ha den godheten att följa honom såsom kanslihärolder. ‘Det skall f—n göra’, ropade dessa, ‘få sig en sten i skallen!’ Ett par äldre män följde med. Mottagandet blef dock icke tragiskt, fastmer hurrades på några ställen. Då man berättade för gubben Hauswolff, att en gumma vid hans åsyn sagt: ‘Herre Gud, se änkedrottningen, som är ute och ber för sin son!’ … (till hvilket misstag på person den åldriga, kvinnliga, sminkade figuren, klädd i purpurkåpa med guldkronor, väl kunde gifva anledning) fann han sig däraf högeligen smickrad och sade: ‘Ja, hon har haft få likar i värdighet och behag’.”

Gustaf IV Adolf fördes först till Drottningholm och därifrån till Gripsholm, hvarest han förklarade sig benägen att afsäga sig tronen.

I det plenum plenorum, hvilket den sammankallade riksdagen höll den 10 maj, upplästes sedan före detta konungens afsägelseakt, hvarpå den sjuttioårige friherre Mannerheim uppsteg och gjorde den sorgliga skildringen af den afgångnes styrelse: “Olycklige konung!” sade han bland annat. “Var detta den lycka du svor ditt fädernesland? Du har brutit din ed, förverkat din krona och spira; du har själf upplöst de band, som förenade dig med ditt folk!” … och slutade: “På dessa grunder uppsäger jag härmedelst konung Gustaf all tro och lydnad, förklarar hans arfvingar i nedstigande led, för närvarande och kommande tider, förlustiga Sveriges krona och rike! Frie svenska män! Instämmen I uti detta yttrande af en fri svensk man?” Denna fråga besvarades med ett högljudt “ja!” — hvarpå afsättningsakten undertecknades.

Gustaf Adolf fördes sedermera med gemål och barn ur landet, men för Sverige randades under en ny konungaätt en ny och lycklig tid, som ännu vid århundradets slut icke grumlats af yttre ofred eller inre olyckor.


* * *

102

Från Tilsit återvände Napoleon till Paris. Det öfverdrifna smicker, hvarmed han därstädes mottogs af myndigheterna, hvilkas krypande han föraktade lika mycket som han å andra sidan fordrade det, kunde icke betaga honom intrycket, att man icke längre betraktade honom med samma blickar som förr. Trots sina framgångar, kände han sig missnöjd, och hans retlighet växte stundom till en förfärande höjd. Om aftonen i Tuilerierna besvärades han af ljusskenet, som måste dämpas af rosenröda tyllskärmar, och ensam i en dunkel vrå kunde härskaren öfver 60 millioner människor sitta hela timmar tyst och eftertänksam, utan att någon af den talrika församlingen vågade bryta tystnaden. “Hvad tror ni, att världen skall säga den dag, då jag icke mera är till?” frågade han en dag helt plötsligt sina hofherrar och spände [ 103 ]därvid blicken i dem, den ena efter den andra, medan dessa i högsta förlägenhet öfvervägde hvad de skulle svara. “Ah”, sade kejsaren, “det är ändå helt enkelt. Då jag icke mera är till, skall hela världen säga: Uff!”

Dessa ord äro betecknande för det tryck kejsarens välde började utöfva, icke minst på lifvet vid hans hof. Efter ett kort uppehåll i Paris gaf kejsaren befallning om den resa till Fontainebleau sommaren 1807, hvilken genom madame de Rémusats beskrifning erhållit en sådan ryktbarhet och under hvilken den mest bländande lyx utvecklades. Med denna resa ville Napoleon åter upplifva ett gammalt bruk från Ludvig XIV:s och Ludvig XV:s tider, då dessa konungar förde hela sitt hof med sig till Saint Germain, Marly eller Compiègne. Napoleon undvek emellertid, trots all den prakt, som utvecklades på resan till Fontainebleau, forna tiders slöseri, som stred mot hans sinne för ordning och sparsamhet; själf hade han också ända in i de minsta detaljer ordnat allt, som sammanhaångde med vistelsen på Frans I:s vackra slott.

Glädje förmådde kejsaren emellertid icke skapa omkring sig. Man hade dödande tråkigt, och själf hade han tråkigt. Förargad och nedslagen öfver de högtidliga och allvarsamma ansikten, hvilka ständigt omgåfvo honom, beklagade han sig för Talleyrand. “Det är verkligen egendomligt,” sade han; “jag har i Fontainebleau samlat ett stort sällskap; jag har velat, att man skulle roa sig; jag har reglerat alla nöjen, och ändå se alla ansikten så långa ut, och hvar och en har en trött och dyster uppsyn.” — “Det beror därpå,” svarade Talleyrand, “att nöjet icke rättar sig efter befallning, och här som vid armén ser ni alltid ut, sire, som om ni sade: Se så, mina damer och herrar, framåt marsch!”

Af alla nöjen voro sarskildt teateraftnarne de mest fruktade, liksom äfven de kinkigaste att ordna till kejsarens belåtenhet. Spektaklet skulle nämligen alltid vara omväxlande, och då icke någon italiensk opera gafs, måste alltid de förnämsta skådespelarne vid Comedie-Francaise, en Talma, en m:lle Duchesnois, en m:lle Georges uppträda. Som föreställningarna i Paris af denna anledning icke fingo lida något afbrott, hade en repertoar uppgjorts, som vunnit kejsarens gillande. Plötsligt föll det honom emellertid in att frångå den fastställda ordningen och fordra, att ett annat stycke skulle gifvas. Kurirer måste då genast afsändas för att i största hast hämta de personer och saker, som fordrades. Hela dagen förgick sedan i en meningslös oro af fruktan, att en tillfällighet, ett sjukdomsfall eller annan oförutsedd omständighet skulle lägga hinder i vägen för verkställandet af kejsarens befallning, och då slutligen allt med stort besvär ordnats, kom han på teatern ofta upptagen af andra tankar, förargad efter läsningen af någon engelsk tidning eller endast trött efter jakten; han funderade eller somnade. Ingen vågade applådera i hans närvaro: hofvet hade dödande tråkigt åt de eviga tragedierna; de yngre damerna somnade, och man lämnade spektaklet som om man sluppit en verklig pina. 103

Mellan festerna roade man sig att leka blindbock och med pantlekar af mer eller mindre barnsligt slag, och ofta satte sig madame de Rémusat till pianot hos öfverhofceremonimästarinnan, madame de la Rochefoucauld, för att på hennes begäran spela italienska danser, som voro moderna vid hofvet, medan prinsar, furstar, marskalkar och kammarherrar, segrare eller besegrade, [ 104 ]adelsmän och borgerliga, passerade förbi om hvarandra i dansen, med ett ord, hela Tysklands hogadel, som fann sig icke litet smickrad af att bära kejsarens guldbroderade hofdräkter eller hans armés uniformer. Men då tiden var inne, att man måste lämna de barnsliga tidsfördrifven för att infinna sig hos kejsaren, utplånades med ens trefnaden från allas anleten; hvar och en blef åter allvarsam och satte sig långsamt och ceremoniöst i gång.

Sådana voro de nöjen, kejsaren slösade på det hof af konungar, som trängdes kring honom i Fontainebleau. Würtembergs hela kungliga familj var Napoleons gäst, sedan kort förut hans yngste broder Jérôme, konung af Westfalen, äktat konungens af Würtemberg dotter, prinsessan Catharina, som med smärta åsåg de artighetsbetygelser, hennes lättfärdige gemål ägnade arfprinsens af Baden unga maka, Stéphanie de Beauharnais. Den egendomligaste figuren af alla dessa vasaller, hvilka med sådan ifver uppvaktade Napoleon, var emellertid kejsarens af Österrike broder, storhertigen af Toscana, som gärna förlät NapoJeon hans eröfringar och sätt att handskas med de gamla legitima furstehusens områden, endast man smickrade hans smak för musik och lät honom deltaga i de körer, man inöfvade för att fördrifva tiden, och i hvilka han som hade en röst som en domkyrkosångare, gjorde underverk. 104

Under resan till Fontainebleau satte Napoleon sin plan att bemäktiga sig Spanien i verket. Aldrig har en samvetslös intrig bedrifvits med större bakslughet eller våldsammare hänsynslöshet. Tillståndet i Spanien var icke det bästa. Den föga begåfvade och karaktärssvage, dessutom af ålderdom brutne konungen, Carl IV, och hans lidelsefulla och sedeslösa gemål, Maria Lovisa af Parma, lågo helt och hållet i händerna på en ovärdig favorit, en asturisk adelsman vid namn Godoy, en utsväfvande, fräck, oduglig sälle, som från att vara löjtnant vid lifgardet genom drottningens gunst öfverhopats med rikedomar, förmälts med en prinsessa af blodet, upphöjts till hertig af Alcudia och slutligen hedrats med tillnamnet “fredsfursten,” en i Spanien utomordentlig utmärkelse, efter den fred han i Basel 1795 slutit med den franska republiken. Mellan denne man, som styrde det spanska statsskeppet mot dess undergång, och tronarfvingen, den fege och lågsinnade infanten Ferdinand, rådde ett hat, som var så mycket djupare, som å ena sidan hela det spanska folket och i första rummet det utomordentligt mäktiga och inflytelserika spanska prästerskapet stod på infantens sida, och å den andra drottningen icke ryggade tillbaka för något, då det gällde att skydda och hjälpa Godoy.

På dessa förhållanden byggde Napoleon sin plan. Spanien hade med Frank- rike ingått ett anfalls- och försvarsförbund, som förpliktade det att bistå Frankrike med trupper och fartyg, om Frankrike anfölles. Detta förbund hade redan i slaget vid Trafalgar kostat Spanien dess flotta, och sedermera hade Napoleon tvungit det att låta en armékår sluta sig till de franska trupperna i norra Tyskland. Spanien var sålunda blottadt på stridskrafter, då Napoleon såsom ett förberedande steg till sina afsikters förverkligande begagnade sig af den omständigheten, att prinsen-regenten i Portugal, som visserligen biträdt kontinentalspärrningen, detta oaktadt icke, såsom Napoleon befallt, konfiskerat den engelsmän tillhöriga egendom, som fanns i hans stater. Napoleon utverkade utan svårighet af sin bundsförvant, konungen af Spanien, tillåtelse för de trupper, han sände till Portugal, att tåga genom Spanien, och efter ilmarscher, som [ 105 ]strödde en god del af den franska armén på Spaniens och Portugals vägar, anlände Junot, som förde befälet öfver expeditionen, med en ringa återstod af sina af de fruktansvärda strapatserna och försakelserna uttröttade, utsvultna och trasiga trupper just i lagom tid till Lissabon för att se hela den kungliga familjen och högadeln gå ombord på engelska fartyg och med statskassan afresa till Brasilien. Under namn af förstärkningar sändes efter honom ytterligare tre armékårer, utgörande omkring 60,000 man, som utan buller fattade fast fot i norra Spanien till Ebro, besatte fästningarna och bemäktigade sig all krigsmateriel.

Under tiden förespeglade kejsarens sändebud i Madrid infanten ett giftermål med en prinsessa ur kejsarens familj, medan underhandlingar af helt annat slag i hemlighet bedrefvos med Godoy, hvilken genom fördraget i Fontainebleau den 27 oktober 1807 angående Portugals delning, sedan “huset Braganza upphört att regera,” lockades med utsikten att såsom prins af Algarve erhålla rikets södra del. Mot slutet af 1807 kom emellertid hatet mellan infanten-tronföljaren och gunstlingen till fullt utbrott; den senare upptäckte den förres underhandlingar för att erhålla en napoleonsk prinsessas hand och hans planer på konungens död. För drottningen mötte det ingen svårighet att bibringa Carl IV den öfvertygelsen, att infanten ville åt hans lif, och i denna föreställning skref den gamle konungen och beklagade sig öfver infanten hos Napoleon, som på detta sätt blef skiljedomare mellan far och son.

Fredsfursten kunde visserligen förmå den fege Ferdinand att hos sina föräldrar be om tillgift, men på en vink af Napoleon vågade han emellertid ingenting företaga mot infanten eller hans anhängare, och i Spanien var den tron allmänt utbredd, att kejsaren sändt marskalk Moncey med de franska trupperna för att hjälpa sin skyddsling Ferdinand. Förskräckt öfver det hat, som allestädes lågade mot honom, och bekymrad öfver de franska truppernas framryckande mot Madrid, beslöt Godoy att jämte konungen och drottningen fly från Aranjuez för att i Cadiz gå ombord på krigsskepp och afsegla till de spanska besittningarna i Amerika, men planen upptäcktes, och detta föranledde ett ursinnigt folkupplopp, hvarunder Godoys palats stormades och plundrades och han själf räddade sig undan folkmassans hämd endast därigenom att han tog sin tillflykt till en vind, där en mängd hoprullade rörmattor förvarades. Han vecklade ut en af dessa och rullade in sig i densamma hvarpå han lade sig bland de öfriga mattorna och undgick på detta sätt sina förföljares uppmärksamhet. 105

På morgonen den 18 mars 1808 utfärdade Carl IV emellertid ett dekret, som beröfvade “Don Emanuel Godoy, fredsfursten, hans värdighet som generalissimus och amiral och tillät honom att draga sig tillbaka hvart han ville”: och i ett annat dekret afsade sig konungen regeringen “till förmån för sin högt älskade son, prinsen af Asturien.” Då konung Ferdinand VII den 24 mars höll sitt intåg i Madrid, hälsades han af befolkningen med ett jubel, som icke kände några gränser, och förtjusningen var allmän.

Den skulle icke räcka länge. Murat, som i spetsen för de franska trupperna inryckte i Madrid, lät genast konung Ferdinand och hans anhängare förstå, att han icke erkände den timade revolutionen och uppmuntrade därjämte [ 106 ]den gamle konungen Carl IV att återkalla sin tronafsägelse. Han utsträckte äfven sitt skydd till fredsfursten. Denne hade, då han efter fyrtioåtta plågsamma timmar af hunger och törst tvangs att lämna sitt gömställe, blifvit igenkänd af en skyltvakt, hvilken utlämnade honom till den upproriska folkmassan, som genast rusade på honom och tilldelade honom talrika sår. Han hade redan fått låret genomstucket af ett stekspett, ena ögat var nästan utslaget, i hufvudet hade han fått djupa sår, och han var nära att dödas, då en gardespiket ryckte honom ur hans bödlars händer och icke utan svårighet lyckades föra honom till gardeskasernen, i hvilken han själf tjugu år förut 1788 börjat sin bana. 106

Orolig öfver det sätt, hvarpå Napoleon tycktes upptaga hans tronbestigning, vände sig konung Ferdinand till franska sändebudet, som rådde honom att skrifva till Napoleon själf, hvilken uppgafs vara i Bayonne, då helt plötsligt Napoleons förste adjutant och förtrogne, Savary, som ständigt af sin herre användes, så snart det var fråga om ett bakslugt streck eller våldsamt öfvergrepp, anlände till Madrid och föreställde Ferdinand, hvilket godt intryck det skulle göra på kejsaren, om han reste honom tillmötes, då Napoleon stode i beredskap att infinna sig i Spanien. Ferdinand gick i fällan och begaf sig först till Burgos och därpå till Vitoria, men ville icke resa längre, då han erfor, att hans föräldrar hastigt närmade sig Bayonne, hvarpå han fann för godt att fortsätta färden och söka förekomma dem hos kejsaren.

Den 20 april 1808 öfverskred Ferdinand Bidassoa och inträffade på aftonen samma dag i Bayonne, då han till sin förskräckelse erfor, att Napoleon beslutit aflägsna Bourbonerna från Spanien. Då därefter den gamle konungen, åtföljd af sin gemål, den 30 april anlände, återfordrade Carl IV sin krona för att öfverlämna henne åt Napoleon. Ferdinand kunde dock icke förmås att återlämna densamma, men nu inträffade i Madrid händelser, som skulle bryta hans motstånd.

Murat hade fått befallning att sända äfven de medlemmar af den kungliga familjen, som ännu voro kvar i Spanien, äfvensom Godoy, till Bayonne och vidtagit åtgärder i enlighet med denna befallning. Då afresan skulle ske den 2 maj på morgonen, rusade några af den kungliga familjens tjänare ut ur slottet och ropade, att den unge Don Francisco de Paolo, som var den yngste af Carl IV:s söner och endast tolf eller tretton år gammal, grät heta tårar och höll sig fast vid möblerna med förklaring, att han var född i Spanien och icke ville lämna detta land. Verkan af denna underrättelse på spanjorernas stolta sinnen var som eld i krut. I ett ögonblick grep folkmassan till vapen och nedhögg utan förbarmande alla fransmän, som isolerade befunno sig i Madrid. De utanför Madrid kamperande franska trupperna inryckte emellertid genast i hufvudstaden, och fastän de beskötos från fönstren vid de gator de måste passera, banade de sig likväl väg till resningers medelpunkt, torget Puerta del Sol, där en blodig strid utkämpades, som kostade de upproriske 12—15,000 man döda och många sårade, hvarefter det franska infanteriet besatte staden.

Berättelsen om hvad som timat i Madrid och om det mod, invånarne, till och med kvinnorna, ådagalagt under striden, gjorde icke något synnerligt intryck på Napoleon, som afbröt kurirens redogörelse med de orden: “Bah! bah! De [ 107 ]skola lugna sig och välsigna mig, då de se sitt fädernesland befriadt från den skam och den oordning, i hvilka det störtats af den svagaste och mest fördärfvade regering, som någonsin funnits!” Då kejsaren meddelat det spanska konungaparet underrättelsen om striden i hufvudstaden, närmade sig Carl IV hastigt sin son Ferdinand och sade med en röst, som skälfde af vrede: “Usling! Nu kan du vara nöjd! Madrid har badat i mina undersåtars blod, som utgjutits till följd af ditt brottsliga uppror mot din far! Må detta blod komma öfver ditt hufvud!” Drottningen, som slutit sig till konungen, öfveröste likaledes sin son med de bittraste förebråelser och lyfte till och med handen mot honom, då Napoleon gjerde slut på det motbjudande uppträdet. 107

Redan samma afton afstod Ferdinand kronan åt sin far, och omedelbart därefter lät Napoleon Godoy uppsätta en urkund, i hvilken Carl IV öfverflyttade alla sina rättigheter till Spaniens krona på Napoleon mot besittningen af Compiègnes slott och ett årligt underhåll af 7½ million francs. Infanten Ferdinand afsade sig därefter sina ärftliga rättigheter till spanska tronen till förmån för Napoleon mot en million francs i underhåll och det vackra slottet Navarre i Normandie. Tills vidare sändes Ferdinand, hans båda bröder och hans onkel, Don Antonio, till Talleyrands gods Valencay, där denne gjordes till deras fångvaktare med åliggande att förskaffa dem lämpliga förströelser. Ferdinand och hans bröder funno sig också så nöjda med sin lott och visade en sådan entusiasm för Napoleon; att Talleyrand sedermera med anledning af deras vistelse på Valencay kunde säga: “Det var en ganska vacker egendom; men de spanska prinsarne ha fördärfvat allting därstädes med att afbränna fyrverkerier för Saint-Napoleon.”

Den krona, Napoleon på detta sätt genom den skändligaste förening af list och våld bemäktigat sig, uppdrog han åt sin broder Joseph, som lefde helt stilla och fredligt i Neapel och alls icke tänkte på något ombyte. Murat däremot, som gjort sig hopp om den spanska kronan, måste till sin och ändå mera sin gemåls stora förargelse nöja sig med Neapels tron. Innan emellertid Joseph hunnit sätta foten på Spaniens mark, skakades denna, liksom af en jordbäfning af ett uppror, som skulle gifva första stöten åt Napoleons välde och väsentligen bidraga till dess fall.

Som en löpeld spred sig upproret öfver hela den pyreneiska halfön; i alla provinser bildades “juntor,” och den landet behärskande katolska kyrkans tjänare kallade öfver allt befolkningen till vapen. “Lefve Ferdinand! Död åt fransmännen!” ljöd det i stad och by, och som en förtärande brand omgaf spanjorernas blodtörst den hatade fiendens stridskrafter, hvilkas makt aldrig nådde längre än kulorna från deras gevär och kanoner. På engelska skepp flydde den spanska armékår på 25,000 man, som under generalen la Romana i Jutland utgjorde en del af marskalk Bernadottes armé, hem till Spanien, och fälttågets början gestaltade sig utomordentligt fördelaktigt för spanjorerna. Dagen efter konung Josephs uppstigande på den spanska tronen lyckades det den 21 juli 1808 en revolutionär armékår under befäl af general Castaños att tvinga general Duponts 20,000 man starka kår till att sträcka vapen vid Bavlen; och samtidigt med denna framgång, som tvang den nye konungen att skyndsamt söka sin räddning i flykten, förändrade sig äfven ställningen i Portugal, dit [ 108 ]engelsmännen sände en armé, som under anförande af sir Arthur Wellesley, sedermera hertig af Wellington, tillfogade Junot ett svårt nederlag vid Vimeiro och tvang honom att genom konventionen i Cintra utrymma hela landet och låta engelsmännen föra hans kringrända armé tillbaka till Frankrike.

Nu syntes tiden inne för Napoleon att själf ingripa; en fjärdedels million krigare afbidade hans ord, då han den 8 november 1808 inträffade i Vitoria. “Jag skall finna Herkules’ stoder,” skref han öfvermodigt, “men icke gränserna för min makt!” För de bepröfvade generaler och regementen, som under kejsarens öfverbefäl beträdde Spaniens jord, blef segern icke svår; den gamla dynastiens anhängare ledo också slag i slag så förkrossande nederlag, att kejsaren redan den 2 december kunde stå utanför Madrid, som han den 3 december i hotande ordalag uppfordrade att gifva sig. Den 4 december öppnade hufvudstaden sina portar, och den 22 jänuari 1809 kunde Joseph återvända till sitt rikes hufvudstad.

Däremot lyckades den franska armén icke att, trots den ansträngande ilmarschen i is och snö genom Sierra Guadarramas besvärliga pass, upphinna den engelska armé, som under befäl af sir John Moore kommit de upproriska spanjorerna till hjälp. Visserligen stupade general Moore, men hans trupper kunde likväl inskeppa sig på de engelska fartygen i Coruna, utan att fransmännen förmådde hindra det. 108

De framgångar kejsaren haft syntes berättiga honom till att öfverlämna upprorets fullständiga kväfvande åt sina generaler, isynnerhet som oroande underrättelser från Tyskland gjorde hans närvaro i Frankrike nödvändig. Napoleon lämnade för den skull Spanien i januari 1809, men om spanjorerna därmed hoppats, att krigslyckan skulle vända sig till deras fördel, strandade detta hopp mot de franska generalernas framstående duglighet. Saint Cyr hetvang sålunda katalonierna och försäkrade sig om besittningen af Barcelona, och marskalk Lannes intog omsider Zaragoza efter en belägring, som endast kan jämföras med Numantias och Jerusalems. Marbot, hvilken såsom marskalk Lannes’ adjutant deltog i denna minnesvärda belägring, berättar i sina “Minnen från Napoleonstiden” om densamma.

“Religiös fanatism och glödande fosterlandskärlek drefvo modet hos Zaragozas försvarare till dess spets; de öfverlämnade sig blindt åt Guds vilja. Det skulle endast ha varit att utan framgång utsätta sig för stora förluster, om man omedelbart angripit dylika människor i en stad, där hvarje hus var en fästning. För att komma intill de första husen anlade man för den skull som vanligt löpgrafvar, därpå underminerades husen, och sprängdes med sina försvarare i luften, hvarefter turen kom till de följande husen och så vidare. Spanjorernas förbittring var så stor, att, medan man underminerade ett hus och de dofva slagen af hackor och spadar underrättade dem om dödens annalkande, icke en enda lämnade det hus, de svurit att försvara. Vi hörde dem sjunga sina litanior, men så snart murarne, som sprängts i luften, brakande åter störtade ned och i fallet krossade de flesta af dem, samlade sig alla, som kommit undan explosionen med lifvet, och sökte försvara sig, förskansande sig bakom minsta skydd, hvarifrån de genast började skjuta! Men våra soldater. som blifvit varskodda om det ögonblick, då minan skulle springa, höllo sig beredda. och så snart explosionen inträffat, rusade de hastigt in bland ruinerna, dödade alla, som de [ 109 ]funno, fattade fast fot bakom murdelarne, uppförde förskansningar med möbler och bjälkar och röjde bland alla dessa spillror vägar för sappörerna, som skulle underminera nästa hus. En god tredjedel af staden hade på detta sätt förstörts, men trots allt detta och fastän icke mindre än elfva tusen bomber inkastades i staden, höll Zaragoza sig alltjämt! Förgäfves erbjöd marskalken staden en hederlig kapitulation, den antogs icke. Belägringen fortsattes. Men om man med minornas tillhjälp lyckades förstöra husen, var förhållandet icke detsamma med de stora befästa klostren, ty deras förstöring skulle fordrat vidlyftiga arbeten. Man inskränkte sig för den skull till att spränga ett stycke af deras tjocka murar, och så snart breschen öppnats, framsändes en stormkolonn. De belägrade försvarade sig med det mest hårdnackade raseri, och i dessa anfall gjorde vi för den skull också de största förlusterna.”

Den 21 februari kapitulerade ändtligen hvad som fanns kvar af Zaragoza. Officerarne fingo därvid behålla sina värjor, men ett undantag gjordes för guvernören, Don José de Palafox y Melzi, hvilken af Napoleon behandlades icke som krigsfånge, utan som statsfånge och fördes till Frankrike till Vincennes’ statsfängelse. Då en förnäm spanjor vid namn d'Albuquerque, en släkting till Palafox, som ställt sig på fransmännens sida, på uppdrag af marskalk Lannes infann sig för att fängsla Palafox, öfverlämnade denne sin värja och sade med ädel stolthet: “Om edra förfäder, de berömda d’Albuquerque’s, återkomme till världen, skulle icke en enda finnas, som icke föredroge att befinna sig i den fånges ställe, som nu öfverlämnar denna af ära höljda värja, hellre än att vara i den affällings ställe, som kommer för att hämta den å hans fosterlands, Spaniens fienders vägnar”.


*

109

Efter sammanvaron i Tilsit hade en viss köld småningom inträdt mellan zaren och den franske kejsaren. Anledningen härtill låg till en del i den hårdhet, med hvilken Napoleon behandlade Preussen, som bestormade Alexander med böner om hans bemedling hos segraren, dels åter i den obenägenhet, som Napoleon visade att låta Alexander behålla de turkiska furstendömena Moldau och Wallachiet och införlifva dem med sina stater, såvida icke Alexander å sin sida ville tillåta, att Preussen underginge en ny stympning och beröfvades äfven Schlesien. Härtill ville emellertid Alexander på inga villkor gifva sitt samtycke, utan visade sig i stället benägen att uppträda såsom det misshandlade Preussens förespråkare. Förhållandet mellan de båda kejsarne hade kommit till denna döda punkt, då det engelska trontalet i januari 1808 förkunnade oförsonligt krig mot Napoleon och bestämde denne, att med Alexander söka en öfverenskommelse, som skulle afgöra alla sväfvande frågor. Den 2 februari skref Napoleon för den skull till den ryske zaren ett bref, som visar hvilka fantastiska planer hvälfdes i hans tankar, på samma gång det är ett vältaligt vittnesbörd om hvad Alexander I med god smak kunde låta bjuda sig. I brefvet lästes nämligen bland annat följande:

"En armé på 50,000 man, rysk, fransk, måhända äfven en smula österrikisk, hvilken öfver Konstantinopel tågade till Asien, skulle icke ens hunnit till Euphrat, förrän den skulle kommit England att darra och tvingat det på knä för kon[ 110 ]tinenten. Jag är färdig i Dalmatien; ers majestät är färdig vid Donau. En månad efter det vi kommit öfverens, skulle armén kunna vara vid Bosporen. Detta slag skulle genljuda i Indien, och England skulle vara betvingadt. Jag vägrar ingen af de föregående bestämmelser, som äro nödvändiga för att nå ett så stort mål. Men våra staters ömsesidiga intresse måste väl förbindas och afvägas. Allt kan vara undertecknadt och afgjordt före den 15 mars. Den 1 maj kunna våra trupper vara i Asien och vid samma tid ers majestäts trupper i Stockholm. Hotade i Indien, förjagade från Levanten, skola engelsmännen då krossas under tyngden af de händelser, med hvilka atmosfären skall vara laddad. Ers majestät och jag skulle ha föredragit fredens behag och hellre velat tillbringa vår lefnad i skötet af våra vidsträckta riken, sysselsatta med att upplitva och lyckliggöra dem genom konsterna och vår styrelses välgärningar, men världens fiender tillåta det icke. Vi måste vara store mot vår vilja. Det är endast klokhet och politik att göra hvad ödet bjuder och gå dit händelsernas oemotståndliga lopp leder oss.” 110

Då Alexander erhöll detta bref, "klarnade hans ansikte, och förtjusning målade sig i hans drag”. Den ryske utrikesministern Rumjantsof började genast förberedande underhandlingar med franska sändebudet Caulaincourt. Ehuru dessa underhandlingar icke ledde till något resultat, lät Alexander ändå öfvertala sig att lofva möta Napoleon i Erfurt, hvilken stad valdes till sammankomsten, enär den, i enlighet med Napoleons inbjudning, låg precis halfva vägen mellan de båda härskarnes hufvudstäder, Petersburg och Paris.

Från den 27 september till den 14 oktober 1808 erbjöd Erfurt ett ovanligt skådespel. På Napoleons bud församlade sig i den lilla staden i Thüringen fyra konungar och trettiofyra furstar från Tyskland, hvilka infunno sig personligen eller genom ombud, och dit sände äfven den österrikiske kejsaren, fastän icke inbjuden, såsom sin representant general Vincent med en underdånig skrifvelse till fransmännens kejsare, i hvilken skrifvelse Frans II gaf de mest lugnande försäkringar om sina afsikter. Under de dagar furstekongressen i Erfurt varade, aflöste den ena festen den andra; på teatern spelade Talma, som kallats från Paris, “inför en parterr af konungar”; men i salongen icke allenast befunno sig dessa konungars och suveräna furstars stolar på lämpligt afstånd från de båda kejsarnes, utan voro också mycket enklare, liksom äfven trummorna vid högvakten rördes tre gånger för de kejserliga vagnarne, men endast en gång för en kunglig vagn, och vakthafvande officeren vid ett tillfälle tillropade en ouppmärksam trumslagare, som hälsade konungen af Würtemberg med tre hvirflar: “Sluta, det är ju bara en kung!” På slagfältet vid Jena, som besöktes och där Napoleon för Alexander beskref sina truppers rörelser under drabbningen, hölls en harjakt, till hvilken prins Wilhelm af Preussen inbjöds. De båda kejsarne lämnade nästan icke hvarandra; de redo ut tillsammans, åsågo manövrerna och paraderna och sammanträffade därpå åter på aftonen på teatern, där kejsar Alexander gaf ett påfallande uttryck åt sin beundran för Napoleon, då han vid orden ur Voltaires Oedipe: “En stor mans vänskap är en gudarnes välgärning” varmt tryckte Napoleons hand. 112

Vistelsen i Erfurt afbröts af en utflykt till Weimar, som genom storhertigen Karl Augusts och hans moders, änkehertiginnan Amalias, frikostighet [ 111 ]

i111

Zaragozas belägring. Efter en samtida teckning af J. L. Rugendas.
Zaragozas belägring. Efter en samtida teckning af J. L. Rugendas.

ZARAGOZAS BELÄGRING.
Efter en samtida teckning af J. L. Rugendas.

[ 112 ]och intresse för konst och litteratur blifvit brännpunkten för Tysklands andliga lif. Därstädes hade också vid århundradets början den tyska nationens nästan alla stora andar församlats, och Tysklands fyra största skalder och författare, Wieland, Herder, Schiller och Goethe, hade därstädes bosatt sig. Det ideal, som hyllades i Weimar, var humanitet, “själen i den tankevärld, i hvilken de stora andarne lefde, men deras altare stod likväl i en helgedom, till hvilken den profana samtiden icke hade tillträde”, och för de händelser, som tilldrogo sig inför deras blickar, liksom för yttringarna af nationellt sinnelag, hade de intet deltagande. För Goethe i synnerhet hade “det stilla skapandet och den lugna njutningen af skönheten i konst och natur blifvit en lifsprincip, hvarpå hela hans kraft och storhet berodde”. Schiller, hvars dramer ändå te sig som storartade historiska profetior, hade redan aflidit den 9 maj 1805, och då under kriget 1806 den franske Cæsars legioner i Goethes omedelbara grannskap tillkämpade sig seger och hotade hans personlige vän, hertigen af Weimar, framkallade detta visserligen Goethes harm, men förmådde dock så litet för en längre tid draga honom ur hans olympiska lugn, att Knebel i ett bref kort efter slaget vid Jena den 8 januari 1807 kunde omtala, att han “under Goethes ledning studerade osteologi, hvartill tiden vore särdeles passande, enär alla fält vore beströdda med preparat, och stämningen var hvarken missmodig eller olycklig, snarare glad.”

Till denna likgiltighet sällade sig personliga intryck. Goethe, hvars namn en hos honom inkvarterad preussisk stabsofficer förut aldrig hört omtalas, kallades till audiens hos kejsar Napoleon, som visade sig icke allenast ha läst Goethes “Werther”, utan därjämte gaf prof på ett fint estetiskt och kritiskt omdöme, som väckte Goethes beundran. Kejsarens ideal var den stora historiska tragedien, och för den skull förklarade han för Goethe, att han skulle ha gjort Corneille till furste, om han lefvat, för den skull inbjöd han också Goethe till Paris, enär denne därstädes skulle erhålla en mera omfattande världsåskådning och större ämnen för sina skapelser, för den skull utbrast han: “Hvad gör man nu med ödet? Politiken är ödet!” Till sin omgifning sade han om Goethe: “Se där en man!"”, och både till Goethe och Wieland öfverlämnade han hederslegionens kors. Goethe hade å sin sida fullständigt låtit blända sig af kejsarens person och utbrast 1813, då den fosterländska resningens tid i Tyskland kommit: “Ja, skaka edra bojor! Den mannen är för stor för er, I skolen icke kunna bryta dem, utan endast trycka dem ännu djupare in i köttet!” Icke heller kunde han försona sig med befrielsekrigets moral. “Hvad är då vunnet eller eröfradt?” frågade han. “De säga friheten — måhända skulle vi rättare säga befrielse, nämligen befrielse, icke från främlingarnes ok, utan från ett främmande ok. Det är sant, att jag icke mera ser till fransmän och italienare, men i stället ser iag ju kosacker, baschkirer, kroater, magyarer, kassuber, samländare, bruna och andra husarer.” 112

Mötet i Erfurt skulle icke för Napoleon medföra alla de fördelar, han väntade sig af detsamma. I själfva verket var det endast en half framgång. Den harmoni, som syntes råda mellan de båda kejsarne, dolde i själfva verket ganska djupa meningsskiljaktigheter. Napoleon afstod visserligen Donaufurstendömena åt Ryssland, men fordrade, att Alexander skulle föra ett strängt [ 113 ]språk mot Österrike, koncentrera trupper i Galizien och “visa tänderna” för att afhålla hofvet i Wien från att bryta freden. Zaren gjorde svårigheter och slingrade sig stängligt undan, trots Napoleons enträgenhet. Under en gemensam öfverläggning i Napoleons kabinett tog en dag vreden öfverhand hos den franske kejsaren, hvilken, som vanligt vid dylika tillfällen, kastade sin hatt på golfvet och ursinnigt trampade på densamma. “Ni förifrar er”, sade Alexander lugnt; “jag är envis. Hos mig uträttar vreden ingenting. Låt oss fortsätta vår öfverläggning, eller ock aflägsnar jag mig.” Med dessa ord vände han sig mot dörren. Napoleon måste lugna sig och slutligen afstå från sina yrkanden. Den 12 oktober undertecknade de båda kejsarne en konvention, som förnyade deras allians och i hvilken de förbundo sig att göra gemensam sak mot Österrike och med väpnad hand bispringa hvarandra, om denna makt började krig mot någondera af dem. Däremot blef det icke fråga om att tillsammans utöfva ett diplomatiskt tryck på hofvet i Wien.

Napoleon hade sålunda till sin förvåning icke återfunnit Alexander sådan han lärt känna honom i Tilsit. Ett främmande inflytande hade väckt zarens misstro och syntes leda hans handlingar, och detta inflytande utgick från en person, som stått Napoleon nära och följt honom till Erfurt för att därstädes tjäna honom. Denne person var Talleyrand.

Denne sluge före detta revolutionär begagnade mötet i Erfurt till att skilja sin lycka från Napoleons och skickligt förbereda sin personliga försoning med Europas maktägande. “En afton”, berättar hertigen af Pasquier i sina memoarer, “då Talleyrand, sedan Napoleon gått till hvila, infann sig hos prinsessan af Thurn und Taxis för att därstädes sluta sin dag, träffade han kejsar Alexander, som kommit dit i samma afsikt. Den franske hofmannens konversation kunde icke annat än behaga den ryske själfhärskaren, som snart fick vanan att tillbringa sina aftnar tillsammans med Talleyrand, så länge konferensen räckte. Talleyrand passade härunder på att varna kejsar Alexander för Napoleons förslag till Österrikes underkufvände, ty denna monarki, förklarade han, vore oundgänglig för den jämvikt, som på ett eller annat sätt måste återställas i Europa. Talleyrand gick till och med ända därhän att åt zaren redigera en not, som denne tillställde Napoleon och som medförde den ofvan omtalade konventionen. Det österrikiska sändebudet, general Vincent, kunde sedermera till sitt hof medföra den kärkomna underrättelsen, att de båda kejsarne icke fattat något beslut, som alltför mycket stred mot Österrikes intressen.”

Få personer torde måhända med mera rätt ha blifvit strängare bedömda än Talleyrand, en man, som näst kejsaren själf utöfvat det största inflytande i Europa under början af detta århundrade. Af gammal adel, rikt utrustad på hufvudets vägnar, var han så godt som alldeles i saknad af sinne för moral och iakttog såväl i sitt enskilda lif, i sina seder, som i sitt politiska uppträdande knappt ens den yttre anständighetens fordringar. “Ingen har,” säger hertigen af Pasquier, “i detta afseende med mera ihärdighet trotsat den allmänna opinionen; slaf under sina begär, äfven de föraktligaste, syntes intet medel honom för motbjudande för att tillfredsställa dem”. Han var sålunda en af de trognaste kunderna på de första offentliga spelhus, som under revolutionsåren öppnades i Paris i Palais Royal, och spel blef under hela hans lif också hans huf[ 114 ]vudlidelse. Som utrikesminister åt Napoleon förstod han att förskaffa sig oerhörda inkomster från de främmande furstar, som hos kejsaren önskade utverka några medgifvanden eller fördelar, och Napoleon själf doterade honom dessutom rikligen. Under det spanska äfventyret och efter återkomsten från Erfurt började Talleyrand allt mera vända sig från Napoleon, som misstrodde honom, och närma sig Fouché, som kom honom till mötes så mycket hellre som äfven han vid denna tid började förlora förtroendet till Napoleons lycka.

114

Talleyrand, Hertig af Benevent. Efter porträtt, måladt af F. Gérard.
Talleyrand, Hertig af Benevent. Efter porträtt, måladt af F. Gérard.

TALLEYRAND, HERTIG AF BENEVENT.
Efter porträtt, måladt af F. Gérard.

De båda kejserliga stordignitärerna, som dittills varit fiender, förbundo sig sålunda med hvarandra, tydligen i syfte, att, för den händelse något missöde träffade Napoleon, kunna förfoga öfver hans rike. De kastade till och med redan sina blickar på Murat som en lämplig efterträdare åt kejsaren, om denne [ 115 ]plötsligt skulle falla ifrån, och läto till och med Murat förstå, att han skulle hålla sig redo att vid första tecken skynda till Frankrike för att därstädes uppfylla den höga bestämmelse, som väntade honom.

Dessa stämplingar blefvo icke länge obekanta för kejsaren, som befann sig i Spanien, och måhända bidrogo de i sin mån till den skyndsamhet, hvarmed Napoleon återvände till Frankrike från endast halfgjordt arbete på den iberiska halfön. Hans vrede utbröt emellertid icke förrän fem eller sex dagar efter hans återkomst och drabbade med hela sin tyngd företrädesvis Talleyrand. I närvaro af flera högre officerare och nästan alla ministrarne behandlade kejsaren i Tuileriernas tronsal Talleyrand som den föraktligaste bland människor och öfveröste honom med en störtsjö förebråelser och tillmälen, som väckte den pinsammaste förfäran hos alla dem, som bevittnade uppträdet. “Ni är en tjuf, en usling, en människa utan heder och tro; ni tror icke på Gud; ni har hela er lefnad svikit edra plikter, bedragit och förrådt alla; för er finnes intet heligt; ni skulle kunna sälja er egen far. Jag har slösat välgärningar på er, men det finnes ingenting, hvartill ni icke är i stånd mot mig”: sådana voro de förebråelser beskaffade, hvilka Talleyrand under en half timmes tid åhörde, stödd mot en af salens pelare, utan att förändra en min, utan en rörelse eller ens en blinkning, och som, då han lämnade salen, endast gåfvo honom anledning att anmärka: “Hvad det är synd, att en så stor man skall vara så illa uppfostrad!” 114

Under Napoleons frånvaro i Spanien hade ställningen i Tyskland likväl blifvit så spänd, att krig när som helst hotade utbryta. Händelserna i Spanien hade nämligen icke blifvit utan återverkningar i det öfriga Europa, och framför allt gjorde sig vid det österrikiska hofvet en krigisk stämning gällande, som dagligen tilltog i styrka. Själen i krigspartiet var grefve Philipp Stadion, understödd af den unge grefve Metternich, som var Österrikes minister i Paris.

Den 9 juni 1808 utfärdade kejsar Frans en förordning, att till fosterlandets försvar ett landtvärn skulle bildas i Österrike af alla män mellan 18 och 25 år, som icke tjänade i armén, och den plan, som föresväfvade grefve Stadion och som vann grefve Metternichs fulla bifall, var en allmän folkresning och ett folkkrig efter spanskt mönster, hvilket skulle öppnas, så snart den österrikiska armén ryckte i fält.

Den österrikiska arméns generalissimus, ärkehertig Carl, ägde emellertid icke en gnista af den ande, som ställningen kräfde och som världen förutsatte hos honom. Det uppror, som den 9 april 1809 under anförande af värdshusvärden Andreas Hofer, kapucinerpatern Haspinger och Joseph Speckbacher utbröt i Tirol, så snart österrikarne ryckte in i Pusterdalen, hade kunnat erhålla en helt annan betydelse än det nu fick, om ärkehertig Carls 120,000 man starka armé icke redan från fälttågets första början hopat misstag på misstag och följaktligen också olycka på olycka. Helt annorlunda handlade Napoleon. Snabb som blixten stod han redan den 17 april i Donauwörth, och efter träffningarna vid Thann, Abensberg och Eckmühl stormades Regensburg och tvangs ärkehertigen att draga sig tillbaka öfver den böhmiska gränsen. Därmed var allt hopp om den folkresning, om hvilken grefve Stadion drömt, tillintetgjordt, och äfven Preussen fann för godt att afhålla sig från att lämna den hjälp det lofvat, så snart Österrike slog till. De få enskilda företag, hvilka, i likhet med Katts [ 116 ]försök att öfverrumpla Magdeburg eller major Dörnbergs resning i Kurhessen och major von Schills i Preussen, afsågo att höja upprorsfanan, undertrycktes utan svårighet. För Napoleon låg vägen till Wien öppen, och den 13 maj 1809 intågade han åter i den österrikiska hufvudstaden. 116

Den österrikiska armén stod emellertid fortfarande i fält, och Napoleon beslöt för att angripa densamma att öfvergå Donau. Ärkehertig Carl hade icke vidtagit någon åtgärd för att hindra detta djärfva företag, och sålunda lyckades det också för den franske kejsaren att öfverföra en del af sin arme till vänstra Donaustranden, där kring byarne Aspern och Essling den 21 och 22 maj en drabbning utvecklade sig, som tillhör de blodigaste i krigshistorien och bland andra offer äfven skördade en af Napoleons bästa generaler, marskalk Lannes, hvilken på drabbningens sista dag träffades af en kanonkula i båda knälederna och några dagar därefter afled af sina sår. Hur illa den österrikiska armén än anfördes, förmådde den likväl genom manskapets beundransvärda tapperhet hålla den franska armén stången, och då den större af de båda broar Napoleon låtit slå öfver Donaus båda armar, som omsluta ön Lobau, förstördes, så att hvarken mera trupper eller ammunition kunde sändas öfver till vänstra stranden, måste Napoleon låta sina utmattade soldater draga sig tillbaka öfver den bro, som ännu fanns i behåll till ön Lobau. Den österrikiske ärkehertigen förstod emellertid icke att begagna sig af sin seger. Medan Napoleon befäste sin ställning på Lobau, drog till sig förstärkningar och vidtog alla förberedelser till en ny Donauöfvergång, förblef ärkehertig Carl alldeles overksam; i den österrikiska armén gick allt sin vanliga gång, trupperna exercerade som i djupaste fred, och ärkehertigen själf tillbragte alla lediga stunder vid sitt klavér. Natten mellan den 4 och 5 juli företog därpå Napoleon under storm och regn på nytt öfvergången öfver Donau med 160,000 man och 584 kanoner på ett ställe, som den österrikiska arméns generalissimus icke väntat, och följden blef det blodiga slaget vid Wagram den 5 och 6 juli 1809, som dock icke slutade med en afgörande seger, utan tillät den österrikiska armén att i god ordning draga sig tillbaka, hvarefter vapenstillestånd ingicks den 18 juli i Znaym. Den stora, med lika förhoppningsfull som orolig spänning motsedda engelska expedition, som, bestående af 39 linjeskepp, 22 fregatter, 200 transportskepp med 38,000 man landstigningstrupper ombord, i midten af juli utgick från Portsmouth, slutade så ömkligt som möjligt efter eröfringen af Vlissingen därmed att den engelska armén på ön Walcheren till största delen omkom af hunger och sjukdom, hvarefter dess anförare, lord Chatham, en broder till den aflidne premierministern Pitt, med återstoden inskeppade sig tillbaka till England. Den 14 oktober 1809 ingicks därefter mellan Österrike och Frankrike den slutliga freden, som beröfvade kejsaren af Österrike 2,151 kvadratmil af hans land och 3,504,632 undersåtar, ålade honom en krigskostnadsersättning af 85 millioner floriner och fullständigt prisgaf de tappre tirolarne åt fransmännens och bayrarnes hämnd. Den som icke inom 24 timmar nedlade vapnen, blef omedelbart skjuten, och hvarje by, som slutit sig till upproret, brändes. Visserligen lyckades det tirolarne att i Hofers hemtrakt slå två fientliga bataljoner, men därpå utslocknade vid midten af december 1809 öfver allt tirolarnes sista förtviflade strid. Speckbacher och Haspinger lyckades rädda [ 117 ]

i117

Försvar af ett hus i Tirol, År 1809. Efter en tafla af A. Mende.
Försvar af ett hus i Tirol, År 1809. Efter en tafla af A. Mende.

FÖRSVAR AF ETT HUS I TIROL, ÅR 1809.
Efter en tafla af A. Mende.

[ 118 ]sig, men Hofer, som flytt till en ensam säterhydda bland högalperna, förråddes af en landsman, som kände hans gömställe, greps och dog den 20 februari 1810 för afrättningsplutonens kulor i Mantuas fästning.

Den ryske zaren, som enligt aftalet i Erfurt skulle bispringa Napoleon i kriget mot Österrike med 150,000 man, förde mot denna makt endast ett skenkrig och försäkrade den österrikiske befälhafvaren, furst Schwarzenberg, att “intet skulle underlåtas, som stode i mänsklig makt för att undvika hvarje sammandrabbning eller fientlig handling”. Napoleon segrade detta oaktadt, men då vid fredsslutet bytet skulle fördelas, måste han belöna den kraftiga hjälp, hertigdömet Warschaus polska befolkning gifvit honom, och till detta öfverlämna bästa delen af Galizien. På detta sätt återupprättades till hälften Polen, men blef därmed också föremål för den ryske kejsarens oöfvervinneliga misstro. “Brytningen med Ryssland”, säger A. Vandal, “framgick hufvudsakligen ur fälttåget 1809, som Napoleon icke önskat, men som han framkallat genom sin baksluga, hänsynslösa och våldsamma politik. Företaget mot Spanien, som varit en medelbar följd af hans allians med Ryssland, vände sig mot denna allians; det medförde såsom sitt bakslag kriget med Österrike hvilket i sin ordning alstrade det ryska kriget genom att åter uppväcka frågan om Polen, och händelserna i Bayonne förde i sina följder Napoleon öfver Madrid och Wien slutligen till Moskau”.



  1. Numera Hotell Rydberg.