Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
TIONDE KAPITLET.
När sällskapet möttes vid frukosten dagen därpå, befanns det, att Charles icke alls hade farit illa af gårdagens experiment. Han hade somnat i god tid, vyssjad till ro af något vackert poem, som Guy med sin melodiska röst föreläst, och nu hade han så oändligt mycket att språka om, att samtalsämnena sågo ut att räcka för många veckor.
Efter all Guys trogna omsorg om Charles hade fru Edmonstone icke hjärta att banna honom, och herr Edmonstone, som utöst sin vrede öfver henne, hade ingenting kvar för den verklige förbrytarens räkning. Alltså, när Guy inställde sig i matsalen, frisk och kry efter sitt tidiga bad i floden, hälsades han af sin förmyndare blott med sådana skämtsamma förebråelser, som ingen lägger på hjärtat.
»God morgon, sir Guy Morville! Jag undrar just hvad du kan ha att anföra till ditt försvar.»
»Ingenting alls», gemälte Guy småleende. Han efterfrågade de andras befinnande, bad om ursäkt för att han kom något sent till frukosten och berättade hvad orsaken var, nämligen att han upptäckt en sumphönas bo och lagt ut klifstenar genom kärret, så att Charlotte skulle kunna komma dit och se på fyndet.
Lady Eveleen, som kom in en stund senare, låtsade sig icke vilja hälsa på honom och försökte låta honom förstå, att han varit saknad i Broadstone; men icke heller hon lyckades få honom att taga detta på allvar.
Först då Guy fram på förmiddagen kom in till Broadstone, där han hade sin vanliga lektion, fick han klart för sig, att han verkligen stött inbjudarne för hufvudet. Den ene efter den andre, som han händelsevis träffade, sade honom detsamma med mer eller mindre tydliga ord, och Philip, till hvilken han själfmant begaf sig för att bedja om ursäkt, mottog honom med mycken värdighet och lät förstå, att han — Philip — nog visste, hvarför Guy uteblifvit, men att han förlät honom och icke skulle nämna något om saken.
Guy kände sig öfverraskad öfver denna uppfattning och bad att få veta, hvad Philip menade; men det var omöjligt att få fram annat, än att Guy själf bäst visste, hvad han varit ond för.
Följden häraf blef som vanligt, att Guy brusade upp och endast med yttersta möda förmådde tygla sin häftighet. Han lyckades dock, och de båda Morvillarne följdes åt på visit till öfversten, hos hvilken Guy redan förut ämnat göra sin ursäkt. Öfversten tog saken lätt och skulle ha skrattat åt alltihop, om ej Philip sett så högtidlig ut och allvarligt bedt, att man icke skulle tala mera om detta ämne, hvilket kom alla att känna sig obehagliga till mods.
När Guy kom hem, sökte han efter fru Edmonstone för att lätta sitt hjärta och försöka få klarhet om, i hvad mån han handlat orätt; att alla ansågo honom ha gjort detta, förstod han nu, men det var ännu omöjligt för honom att inse, hvari det orätta låg.
Fru Edmonstone var emellertid upptagen af visiter, och som han händelsevis mötte Amy i stället, medan han gick i trädgården och väntade, kom han att först tala med henne.
Han skildrade på ett sorglustigt sätt sina öden i Broadstone och Philips öfverlägset retsamma ton.
»Men», slutade han, »han var ju mycket snäll och vänlig, fast …»
»Fast tråkig», inföll Amy; »jag vet, hur han brukar vara.»
»Jag har ingenting att klaga öfver; det var ju jag, som hade förgått mig.»
»Å, du gjorde ju hvad du ansåg rätt.»
»Ja, men var det rätt? Jag förstår visst inte riktigt saken. Kanske var det egenvilja af mig att inte lyda fru Edmonstone? Men hon kunde ju inte veta, hur hårdt jag är tvungen att tukta mig själf och hur illa det annars går. Man måste ju ha ansvar för sig själf, och detta gällde ju uteslutande mitt eget nöje.»
»Ja …» sade Amy i tvekande ton.
Guy såg frågande på henne, och då hon dröjde att säga mera, sade han i mild, nästan vördnadsfull ton: »Ja?»
»Jag tänkte på en sak», sade hon. »Kan det inte ibland vara rättast att försöka göra andra till viljes, när de önska göra en glädje?»
»Där har jag det!» sade Guy och stannade tvärt. »Men», fortfor han, »hvems nöje störde jag egentligen?»
Amy kunde ha svarat: »Mitt», men det tyckte hon icke var riktigt passande, hvarför hon mera i allmänhet yttrade, att de allesammans hade hoppats, att det skulle bli roligt för honom.
»Och det var inte rätt att uppoffra ert nöje också; det tänkte jag aldrig på. Själfviskhet från början till slut!»
»Guy, skulle du vilja säga mig en sak? Hvarför tyckte du, att det skulle vara orätt att följa med på balen?»
»Det var inte precis balen egentligen; det var, att jag hela sista tiden har kommit in i att bara roa mig och prata nonsens och inte göra något nyttigt. Jag kände på mig, att det inte kunde gå för sig i längden, och någonstädes måste jag sluta. Laura drar sig undan ibland, men jag har inte så mycken kraft som hon.»
»Säg inte så! Vi ha alla varit likadana.»
»Ni ha inte så mycket att göra.»
»Vi borde ha det; jag tyckte i går, att jag borde ha gjort som du.»
»Du? Ack, en sådan som du behöfver inte hållas så hårdt som jag!»
Hon fann inga ord för att svara, men hon blygdes djupt vid den tanken, att han höll henne för bättre än sig själf.
Nu kom fru Edmonstone ut, och Guy kom på nytt fram med sin historia. Hon påminte då Guy om att hans rang och yttre ställning gällde något i andra människors ögon, hvilket han fann mycket förödmjukande.
»Det skulle icke alla tycka», sade hon.
»Inte?» sade han. »Jag tycker, det skulle vara bra mycket mer smickrande, om jag kunde tänka, att det vore mig själf personligen folk värderade, såsom de göra med Philip.»
»Det tycker jag med», sade Amy.
»Jag förstår nu ändtligen», sade Guy. »Jag hade bort betänka först, om jag sårade andra eller störde andras nöje, då jag försakade mitt eget. I så fall hade jag ingen rätt att göra det, utan då borde jag ha tagit skadan igen på annat sätt.»
»Låt nu saken vara», sade fru Edmonstone. »Det har redan bråkats för mycket om den. Om du har begått ett misstag, så har det varit åt rätt håll, och när jag härnäst gör visit hos öfverstinnan, skall jag nog försöka blidka henne.»
Det led mot middagstiden, och Amy sprang upp till Lauras rum för att berätta för henne om Guys bekymmer. Det föll henne därvid in att fråga, om Laura kunde ana hvad Philip trodde Guy vara ond för.
»Vet inte Guy det själf?» sade Laura för att vinna tid och kammade håret framför ansiktet.
»Han har ingen aning därom, fast Philip påstod, att han visste det, och inte ville tala rent ut. Philip måtte ha varit förskräckligt retsam.»
»Hvad? Har Guy beklagat sig öfver honom?»
»Visst inte; han är bara ond på sig själf för att han lät reta sig. Jag begriper inte, hur Philip kan gå på som han gör.»
»Tyst, tyst, Amy, du vet ju inte, hur det är. Han har skäl …»
»Det vet jag», sade Amy med harm, »men hvad rätt har han att fortfara med sin misstro? Om människor skola bedömas efter sina gärningar, så finns det ingen så snäll och bra som Guy, och det är för elakt att skrifva på hans räkning det hans förfäder ha gjort. Det är riktigt som vargen: gjorde med lammet.»
»Det gör inte Philip», utropade Laura. »Han är aldrig orättvis. Amy, hur kan du säga så?»
»Men hvarför talar han inte rent ut, så att Guy får försvara sig?»
»Det är omöjligt i det här fallet», sade Laura.
»Jaså, vet du hvad det är?»
»Ja», sade Laura, alltför uppriktig för att kunna narras men mycket brydd, hur hon skulle komma ifrån saken.
»Och kan du inte tala om det för mig?»
»Det tror jag inte.»
»Eller för Guy?»
»Inte för något i världen.»
»Kan du inte säga åt Philip att tala ut?»
»Ack nej, det är omöjligt. Jag kan inte förklara det, Amy; allt hvad man nu kan göra är att låta det dö ut af sig själft. Det här bråket gör saken större än den är.»
»Besynnerligt är det alltihop», sade Amy, »men jag måste väl gå och göra mig i ordning.» Hvarpå hon sprang sin väg, mycket mystifierad men föga benägen att forska efter Philips hemligheter.
Laura lutade hufvudet i handen, suckade och undrade, hvarför det var så svårt att svara. Hon önskade nästan, att hon hade talat om, att Philip rådt henne att hålla Guy mera på afstånd; men då kunde Amy ha skrattat och frågat hvarför. Nej, Philips förtroende var henne för heligt; kosta hvad det ville, skulle hon vara trofast mot honom.
Hädanefter inträdde en förändring. Aftnarna voro lika glada som förut, men förmiddagarna ägnades åt arbetet. Guy gick efter frukosten upp på sitt rum som under vintern; Laura började en invecklad perspektivritning och läste en tysk bok, som fordrade mycket rådfrågande af lexikonet. Amy studerade historia och spelade flitigt öfver, och till och med Charles läste mera för sig själf, hvarjämte han återtog de dagliga lästimmarna med Amy och Guy. Lady Eveleen deltog än med den ena, än med den andra, tyckte allt var roligt och beklagade sig för Laura öfver att det i hennes eget hem var så omöjligt att vara förståndig.
Laura försökte öfvertyga henne om att man visst icke var tvungen att vara precis lik dem, som för tillfället omgåfvo en, och det slutade med att Eveleen läste »något ordentligt» hvar förmiddag och lofvade fortsätta, då hon komme hem. Laura gaf sin kusin så många kloka råd, att denna beundrade henne mer än någonsin, medan hon själf, som visste, att de flesta af dem kommo från Philip, i tysthet tillskref honom all äran.
Hon var emellertid långt ifrån lycklig. Hennes stelare hållning gent emot Guy besvärade henne; hon längtade efter Philip men vågade inte visa det för de andra, och han dröjde denna gång så ovanligt länge borta, att flera än Laura började undra, om han icke skulle komma till Hollywell, innan herr Edmonstone och Laura begåfve sig ut på resa.
Ändtligen uppenbarade han sig en dag strax före lunchen, det vill säga mycket senare, än han vanligen brukade. Han fann Guy, Charles och Amy fördjupade i ett filosofiskt arbete.
»Låter ni den arma lilla Amy läsa den boken?» sade han.
»Hurra» utropade Charles. »Han är så snopen öfver att det icke är Pickwick, att han icke kan hitta på något annat att säga.»
»Jag förstår visst inte mycket», sade Amy, »men jag tycker det är roligt att höra det förklaras.»
»Tro bara inte, att jag kan göra det», sade Guy.
Jag har just inte ägnat så mycken tid åt den boken», sade Philip, »men nog skulle jag tro, att den går öfver er horisont.»
»Bra», sade Charles; »vi skola återta Dickens för att göra dig till nöjes.»
»Det roar dig att förvrida min mening», svarade Philip på sitt vanliga lugna sätt, men han kände sig verkligen sårad, hvilket han annars icke brukade. Hans själfsäkerhet var icke så stor som förr.
»Hvar äro de andra?» frågade han.
»Laura och Eveleen hålla på att ge Charlotte en liten omväxling i rättskrifningens enahanda», sade Amy. »Eva roar sig med att hitta på fel, och Charlotte rättar dem.»
»Hur länge stannar lady Eveleen?»
»Till om tisdag. Lord Kilcoran kommer och hämtar henne.»
Charlotte kom nu in och sprang genast tillbaka för att berätta, att Philip var där. Laura var glad att få tid på sig, innan hon hälsade på honom, och under hela måltiden var det en ständig ansträngning för henne att synas obesvärad och lugn. Hon lyckades bättre, än hon själf trodde, och Philip hjälpte henne så mycket han kunde genom att icke se på henne.
Hans tydliga fruktan för att väcka de andras uppmärksamhet gjorde henne på en gång rädd och varsam.
Herr Edmonstone var mycket glad att få träffa honom och förebrådde honom för att han betraktade sig som främmande, medan de yngre systrarna räknade efter, hur länge han varit osynlig.
»Vi mötte dig förstås en gång ute, när vi voro på svampplockning, men det var ingenting att tala om. Då var det ingen annan än Laura, som träffade dig.»
Laura lutade sig ned för att ge Hej en skorpa, och Philip kände, att han rodnade.
Herr Edmonstone fortsatte med att påyrka, att Philip skulle komma till Hollywell och stanna en hel vecka; han ville inte höra talas om afslag.
En vecka var otänkbart att få ledigt, sade Philip, men ett par dagar kunde väl gå för sig.
Amy lät förstå, att de hade middagsfrämmande på torsdagen; hon trodde Philip skulle vara glad att slippa undan sällskapet, men han valde strax just den dagen. Och när det sedan blef tal om att gå ut och gå, handlade han också i strid mot alla beräkningar. Fru Edmonstone och Charles skulle fara ut och åka, flickorna och Guy skulle promenera — men Philip beredde sig att följa herr Edmonstone ut att se på hvetet.
Laura förstod, att han icke vågade gå med henne och kanske bli iakttagen af de andra. Det visade, hur stort förtroende han hyste för henne, att han lämnade henne åt Guys sällskap, men hon var ledsen öfver att den forna friheten i deras umgänge nu skulle vara slut. Helst hade hon själf stannat hemma, men lady Eveleen var så yr och obetänksam, att fru Edmonstone icke gärna lät henne gå ut i herrsällskap, utan att den allvarsamma Laura var med.
Någon tröst fick hon af Philips varma handtryckning vid afskedet, och på den lefde hon länge.
Philip stod vid fönstret och såg efter dem, så länge de syntes; därefter närmade han sig fastern, hvilken satt vid skrifbordet och skref en biljett.
»Jag tänkte på», sade han med låg röst, »att det vore snällt af er, om ni ville bjuda Thorndale hit också de där båda dagarna.»
»Om du önskar det, så …» sade hon och gaf honom en forskande blick, som mycket besvärade honom.
»Faster vet, hur väl han trifs här, och jag står i så stor förbindelse till hela familjen.»
»Vi göra det mycket gärna; jag skall tala vid min man», sade hon och gick med detsamma. Då hon kom tillbaka, upprepade hon än en gång, att herr Thorndale var mycket välkommen, och frågade sedan med särskild vänlighet efter en gammal trotjänare i familjen, för hvilkens skull Philip gjort sig mycket besvär.
Hennes vänlighet skar honom i hjärtat; det var tydligt, att hon märkt, att han icke var sig lik, och hans samvete slog honom. Han svarade kort och var glad, då vagnen kom fram, så att han fick hjälpa Charles upp i den. Sedan stod han kvar på trappan med korslagda armar, medan de åkte bort.
»Åska i luften», sade Charles och såg sig om på kusinen.
»Har du också märkt det?»
»Och mamma med?»
»Jag har undrat en tid.»
»I dag var det ganska tydligt: att dröja borta så länge — och det var omöjligt att få honom in i den högtrafvande tonen i dag. Att han skulle ha sin unge vän med sig hit kunde ju vara för att hålla honom i tukt och lydnad, men att välja just den dagen vi ha middagsbjudning, och framför allt att inte vilja gå ut och gå med flickorna —!»
»Det är inte likt honom», sade fru Edmonstone. »Antingen är den älsklige ynglingen kär, eller håller han på att genomgå någon annan underlig förvandling.»
»Kär!» utbrast hon. »Hur kan du tro det?»
»Jag lägger ihop det ena med det andra. Hvad tror mamma?»
»Jag … jag tror, att han har insett faran.»
»Faran för att bli kär i Laura? Nå, det vore underligt, om han icke skulle hysa behag till sin egen skapelse. Men han måste väl inse, att det icke skulle gå an.»
»Och du tror, att det skulle hjälpa?» sade hans mor leende.
»Han är just rätte mannen att brösta sig öfver att kunna besegra sin böjelse genom sin viljekraft och sitt goda förstånd.»
»Jag inbillar mig, att det är just det han gör nu. Säkert har han upptäckt arten af sin tillgifvenhet för Laura och gör nu allt hvad han kan för att undvika att komma på tu man hand med henne; han försöker till och med ordna det så, att han icke är ensam gäst hos oss. Det måtte nog kosta rätt mycket på honom, och jag skulle gärna vilja tacka honom.»
»Det låter icke osannolikt», sade Charles allvarsamt. »Den dagen ni allesammans voro på bal hos Kilcorans höll han nästan på att uppsluka mig, för det jag sade något, som han trodde häntydde på ett tycke mellan Guy och Laura. Det var det galnaste misstag och berodde på att jag använde namnet Petrarca om Guy, utan att tänka på, att Petrarca älskade Laura; du skulle emellertid ha sett Philips förfäran. Så vidt jag kan se, är Guy mycket mer kär i dig eller mig eller i sin häst Deloraine, och alltsammans tyder mera på att kapten Morville själf är fast.»
»Helt visst var det just detta, som kom honom att få klarhet i sina egna känslor. Sedan dess har han hållit sig undan. Det är ädelt af honom.»
»Och hvad tror mamma om henne?»
»Stackars barn — det var kanske inte så förståndigt att låta dem vara så mycket tillsammans, men det var omöjligt att hindra.»
»Du tror alltså …? Ja, hon har verkligen icke varit sig lik på sista tiden.»
»Jag tror, att hon saknar något hos honom utan att rätt veta hvad. Min stackars flicka, om jag kunde hjälpa henne — men jag törs inte säga ett ord för att inte väcka och ge namn åt den slumrande känslan. Godt, att hon just nu reser bort med pappa.»
»Och för resten säger mamma ingenting åt någon?»
»Nej, det är mycket bättre att tiga. Pappa kan inte behöfva oroas med detta, och Amy ännu mindre.»
Det kunde förefalla underligt, att fru Edmonstone talade så öppet med sin son; men hon visste, att i en så allvarsam sak, som rörde en af hans systrar, skulle han vara fullt att lita på. Det var i själfva verket det enda sättet att förekomma hans skarpa skämt, hvilket nu skulle varit mycket olämpligt.
På sista tiden hade Charles också visat så mycket mer själfbehärskning, att det rättfärdigade hennes förtroende för honom. För öfrigt var hon en af de lifliga och öppenhjärtiga naturer, hvilka icke kunna göra en upptäckt eller bära något bekymmer utan att meddela sig med någon. Hennes takt ledde henne emellertid vid valet at förtrogen, och 1 detta fall var ingen så säker som Charles.
Fru Edmonstone med sin öppna natur skulle aldrig ha kunnat handla, såsom Laura nu gjorde.
Philip och herr Thorndale kommo redan på onsdagen, och deras besök var långt ifrån angenämt för vare sig dem själfva eller andra — det vill säga för alla, som sågo något djupare än till ytan.
För det första fann Philip där den han minst af allt velat sammanföra med sin vän: lady Eveleen, hvilken blifvit öfvertalad att stanna öfver middagsbjudningen. Men herr Thorndale hade ett djupt intryck af Morvilles förakt för irländskan, blygdes öfver den dragning hon utöfvade på honom, besvarade hennes muntra tilltal med korta ord och stereotypa leenden och höll sig mest till herrarnes sällskap.
Laura var tyst och allvarsam; hon bemödade sig att se lugn och likgiltig ut och lyckades blott att förefalla stel. Philip var nervös och hade något sträft i sitt sätt, medan Guy å sin sida var en smula besvärad, då han icke rätt visste, huruvida herrar officerare ännu förlåtit honom för att han uteblifvit från balen.
Amy kunde inte begripa hvad det gick åt alla människor och gjorde fåfänga ansträngningar att muntra upp dem. På kvällen togo de sin tillflykt till lekar, som det sades för att roa Charlotte, men egentligen för att göra tonen mindre stel; dock ledde äfven detta till obehagliga situationer.
Hvar och en skulle på ett papper skrifva upp sin favorithjälte i historien och i dikten, sin älsklingsblomma, den egenskap han mest beundrade och det tidehvarf han önskade lefva i, och så skulle alla gissa hvem som skrifvit.
Den första följd, som upplästes, lydde så här:
»Liljekonvaljen — uppriktighet — Jeanne d'Arc — pater Cristoforo — vår tid.»
»Det är Amy», sade Guy.
»Jag ser, att du har rätt», sade Charles, »men hvarför trodde du det?»
»Jag gissade på pater Cristoforo», blef svaret.
»Lilla Amy, som svärmar för jungfrun af Orléans! sade Eveleen. »Hon, som brukar vara rädd för en något så när stor gräshoppa.»
»Jag skulle ha velat vara Jeannes syster och höra henne berätta om sina uppenbarelser», sade Amy.
»Då hade du lärt henne att tro dem själf», sade Philip.
»Lärt henne!» utbrast Guy. »Du måtte väl sätta henne högt?»
»Jag tror», sade Philip, »att hennes vänner ha förtalat henne lika mycket som hennes fiender; men jag intresserar mig icke så särskildt för henne, att jag så mycket satt mig in i hennes karaktär.»
Hvad var det, som kom Guy att rynka ögonbrynen, medan han började vrida ett pennskaft mellan fingrarna? Om ett par ögonblick kom han ihåg sig, kastade det tämligen häftigt ifrån sig och knäppte ihop händerna.
»Lavendel», läste Charlotte.
»Hur i all världen kan man välja en sådan blomma?» utropade Eveleen.
»Å!» sade fru Edmonstone och såg upp. »Jag för min del skall aldrig glömma lavendeltufvorna i köksträdgården vid Stylehurst.»
Philip smålog. Charlotte läste vidare, och Charles såg Lauras färg stiga, medan hon lutade sig öfver sitt arbete.
»Lavendel, ja — trofasthet — Strafford — Cordelia i Kung Lear — det nyss afslutade kriget.' Så lustigt!» ropade Charlotte. »Hör bara den nästa: 'Kaprifolium — trofasthet — lord Strafford — Cordelia — nutiden! Laura, du måtte ha skrifvit af Philips.»
Laura hvarken såg upp eller svarade. Philip hade svårt att hålla god min, medan Eveleen skrattande sade åt honom, att Lauras klädsamma rodnad var mycket smickrande för honom. Men Charles inföll i detsamma: »Seså, Charlotte, skynda dig, annars få vi hålla på hela natten med det där.» Och då Charlotte höll upp, som om hon ämnat göra nya anmärkningar, tog han papperet ifrån henne och läste själf högt.
Ingenting hade kunnat göra Philip så häpen som detta försök att dölja deras förvirring. Laura erfor endast en känsla af lättnad öfver att slippa den allmänna uppmärksamheten.
Åt Charles' och Eveleens bidrag måste alla skratta, hvilket också varit de skrifvandes afsikt, och efter ytterligare några andra kom slutligen Guys: »Ljungen — uppriktighet — kung Karl I — sir Galahad — nutiden.»
»Sir hvad för något?» frågade Charles.
»Känner du inte till sir Galahad?» sade Guy. »Den ende af 'riddarne vid runda bordet', som var värd att vinna den heliga Graal»
»Hvad är det för språk?» sade Charles.
»Har du inte läst Tennysons dikter om kung Artur och hans riddare? Dem trodde jag alla människor kände till. Du har väl läst dem, Philip?»
»Jag har tittat litet i boken. Den är ganska egen; språket är vackert och rent, men det är en bok, som man aldrig kan orka läsa igenom helt och hållet.»
»Så du talar!» utbrast Guy. »Men det beror på att du bara tittat i den. Om du som jag hade lefvat dig in i den, hade du nog varit tvungen att tycka om den. Jag hade den till sommarläsning ute i min båt väl i tre års tid.»
»Då förstår jag», sade Philip. »En bok, som läses på det sättet i tidiga ungdomen, får en tjusning, som inte står i förhållande till dess verkliga värde.»
»Men den har verkligt värde — där finns så mycket djup och sanning och skönhet i den.»
»Inbillning», sade Philip. »Du får förlåta, att andra finna den barnslig och enformig; en besynnerlig röra af religion och romantik.»
»Du har ju aldrig läst den», sade Guy med tydligt bemödande att vara saktmodig.
»En flyktig blick är nog att låta en förstå, huruvida en bok lönar mödan att läsa eller ej.»
»En flyktig blick är bättre grund för omdömet än ett grundligt studium af boken?» sade Charles. »Hur går det ihop, Philip?»
»Man ser klarare, när man icke är intagen af fördom», envisades Philip. Charles skrattade; Guy sköt sin stol tillbaka och gick till fönstret. Philip hade verkligen en särskild förmåga att reta honom.
Kanske det icke var utan, att Philip med en viss tillfredsställelse såg hans lätt uppbrusande lynne; det rättfärdigade Philip i hans egna ögon för hans handlingssätt gent emot Laura, och dessutom afledde det uppmärksamheten från henne och honom.
De hade blifvit iakttagna af mer än en i afton. När flickorna om kvällen skulle skiljas åt, sade Eveleen på sitt muntra sätt till Laura:
»Hör du, har du blifvit osams med kapten Morville, Laura?»
»Så du pratar, Eva! Godnatt!» Och Laura försvann skyndsamt i sitt eget rum.
»Hvad betyder det här, Amy?» fortfor Eveleen.
»Vi äro ju inte riktigt så ogenerade som vanligt, när det är främmande», sade Amy.
»Hvad du är för en liten oskuld! sade Eveleen och gick sin väg.
Fru Edmonstone fann det af flera skäl rådligast att uppehålla sig i salongen andra förmiddagen, men hon hade icke behöft vara orolig; herrarne voro icke sällskapliga.
Laura var i dag mera obesvärad i sitt sätt, men inom sig var hon full af oro. Hon längtade ifrigt efter att få en stunds ostördt samtal med Philip, medan han å sin sida var besluten att icke söka något enskildt möte; han var rädd att väcka misstankar, och han ville komma ifrån den obehagliga känslan af att handla i smyg.
Det var i dag de hade middagsbjudning, och Laura märkte med klappande hjärta, att hon skulle få Philip till bordsgranne. Icke nog därmed; Philips granne på andra sidan var fru Brownlow, som var lifligt intresserad af sin egen kavaljer, Maurice de Courcy, och Laura hade till höger om sig den döfve herr Hayley, hvilken hade fullt upp att göra med att höra efter hvad hans dam, fröken Brownlow, hade att säga.
Charles med sina skarpa ögon satt icke med vid bordet, och ingen såg på dem med misstänksamhet, men ändå hade man hunnit till andra rätten, innan något sades, som icke hela världen kunde få höra. Philip hade återigen talat om att han från Canterbury lätt kunde komma till Hollywell.
»Jag kan ofta komma hit.» sade Philip.
»Så roligt!» svarade Laura.
»Blott du kan vara försiktig — och jag tror att du blir det mer och mer», tillfogade han.
»Kunna vi nu tala om — —?»
»Det finns intet annat tillfälle. Ingen ger akt på oss, och jag har något att säga till dig.»
Med ansträngning behärskade hon sin sinnesrörelse och fäste blicken på blomställningen, medan han fortfor:
»Du har varit förståndig. Du har afvisat — —» han antydde, att han syftade på Guy — »utan att väcka större förtret än ytterst nödvändigt. Nu har du blott att bevara din själfbehärskning.»
»Det är så dumt af mig», sade hon sakta. »Men hur — —»
»Skaffa dig sådant arbete som stärker själen. Att sitta och rita, som du så mycket gör, är icke bra. Drömmarna gå under tiden — — Du bör läsa — läsa något allvarligt, som du måste tänka på för att förstå. Jag skall skicka dig första boken af min algebra; du skall få se, att den skall hjälpa dig.»
»Tack», sade Laura. »Jag behöfver något stöd. Visst är jag mycket lyckligare nu, då jag vet — — men allt är så olikt sig mot förr, och det käns så underligt.»
»Du har först nu lärt dig känna ditt eget innersta jag; du har lämnat den bekymmerslösa barndomen bakom dig; men du måste söka något fast stöd att hålla dig vid. Och att odla förståndet är därvid en god hjälp.»
Philip med sin stora begåfning märkte icke själf, hur falskt och ytligt han resonerade. Genom hans brist på uppriktighet i denna sak blef hans omdöme förvilladt, så att han inbillade sig gifva Laura ett godt stöd, då han blott sökte ge henne något att döfva den inre otillfredsställelsen och oron med.
Efter detta samtal kände hon sig lugnare och kunde med mera frihet ägna sig åt gästerna; icke heller kände hon samvetsagg öfver att hon måste spela och sjunga för de främmande. Han måste ju inse, att hon icke kunde annat.
Det var emellertid lady Eveleen, som gaf glans åt allt. Hon var obeskrifligt intagande och behaglig, och Philip måste erkänna för sig själf, att det var duktigt af Thorndale att hålla sig så samvetsgrant borta från gruppen i det utbyggda fönstret, där hon satt som en drottning bland sin hofstat.
Hon öfvertalade Guy att sjunga tillsammans med henne; det var första gången han sjöng för några främmande, och fru Brownlow, som var mycket musikalisk, blef alldeles hänförd. Den ena sången aflöste den andra, medan Philip i tysthet undrade på, att Guy kunde vilja låta höra sig och visa så mycken ifver.
När alla hade rest, satt Philip ensam kvar i salongen för att skrifva ett bref. Då Guy kom tillbaka; in efter någon sin tillhörighet, som han glömt, såg Philip upp och sade:
»Du bidrog mycket till underhållningen i afton.»
Guy rodnade, osäker om meningen var ironisk eller ej och ledsen på sig själf för sin känsla af förtret.
»Du tycker väl, att en omusikalisk person inte har något att säga», fortfor Philip.
»Jag kan ju inte vänta, att alla skola tycka som jag — att musik är bland det bästa, som finns i världen», sade Guy hastigt.
»Jag vet, att de som förstå sig på det tycka som du», sade Philip. »Jag vill heller icke säga något ringaktande, så du kan lugnt höra på. Jag skulle blott vilja varna dig, ty just musiken är ofta ett medel att föra en tillsammans med personer, hvilka man icke kan gilla eller högakta; och sedan kan det vara svårt nog att komma ifrån dem.»
Guy blef röd igen, men han sade blott: »Det kan nog hända. God natt!»
Philip såg efter honom och undrade hvad det nu igen var, som retat Guy. Fru Brownlow var i alla fall en mycket olämplig person att bli intim med; däri hade han rätt, och det visste han.
Dagen därpå reste Philip och hans vän, och snart efteråt fick Laura sin algebra. Den kom helt öppet; fru Edmonstone och Charles trodde sig förstå, att Philip önskade afleda hennes tankar från honom själf, och båda tyckte det var en lika egendomlig som karakteristisk idé.
Lord Kilcoran och Eveleen reste äfven. Eveleen var mycket sorgsen vid afskedet, men hon tröstade sig med att Laura snart skulle komma efter och hjälpa henne med »allt möjligt bra och förståndigt».
»Ja», sade Charles, då han blef ensam med sin mor, »och ännu roligare hade det visst varit, om sir Guy Morville hade kommit med.»
»Det skulle inte passa så illa», menade hans mor. »Eveleen är en snäll flicka med goda anlag.»
»Anlag, ja — men blir det någonsin något af dem?»
»Å jo, om några år», hoppades fru Edmonstone, »och han är ju bara en pojke ännu, så båda två kunna ju utvecklas mycket.»
»Sant, min fru mor, men det återstår att se, huruvida det tycke för sir Guy, som lady Eveleen nu fattat, kan hålla stånd mot allt koketterande med unga irländare och latmanslifvet på Kilcoran.»
»Tyst, tyst, jag skäms för mitt dumma prat; glöm det så fort du kan, Charlie.»