Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/10

←  Om konung Erik Segersäll

Berättelser ur svenska historien 1. Hedniska tiden av Anders Fryxell Om Olof Skötkonung

TIONDE BERÄTTELSEN.
OM OLOF SKÖTKONUNG.

FÖRSTA KAPITLET.
OM SIGRID STORRÅDA.

Olof Skötkonung tog nu Svea välde efter sin fader. Hans moder, Sigrid Storråda, lefde på sina gårdar och var mycket beryktad för sin fägring, klokhet och rikedom. En gång kom fylkeskonungen Harald Grenske från Norrge dit och friade till Sigrid, men hon afslog hans begäran och for straxt derpå till en annan af sina gårdar. Harald reste efter henne, oaktadt sina mäns afrådande, och när han kom fram, var en annan konung, från Ryssland, vid namn Wifavald, der förut, hvilken också kommit i friareärende. De blefvo båda förda i samma sal, och Sigrid lät iskänka rikligt med mjöd och öl, så att alla blefvo druckna och somnade. Derpå lät hon tillstänga dörrarna och itände salen, så att de, som derinne voro, antingen uppbrändes eller ihjelslogos af Sigrids folk. Då sade Sigrid, «att hon så skulle lära småkonungarna att komma och fria till henne». Af detta sitt stormodiga uppförande blef hon kallad Sigrid Storråda.

På den tiden regerade i Norrge en konung, benämnd Olof Tryggvason, som var vida berömd för sin tapperhet och sitt förstånd. Han hade i sin ungdom farit vida omkring. Uti England hade han antagit den kristna läran och var mycket nitisk för dess utbredande. Han kom slutligen till Norrge, hvarest Håkan jarl regerade. Håkan blef då ihjelslagen, och Olof antagen till öfverkonung i hela riket, der han dels öfvertalade och dels tvang folket, all antaga den kristna tron. Han skickade en gång sändebud till Sigrid Storråda uti friareärender, och fingo de goda svar af Sigrid. Sommaren derpå möttes de båda, Sigrid och Olof, och blef då öfverenskommet om giftermål dem emellan. Då sade Olof, «att Sigrid skulle först antaga dopet och den kristna tron». Men hon svarade: «Icke lär jag gå ifrån den tro, som jag förr har haft och fränder före mig. Också må du för mig gerna tro på hvilken Gud, du vill». Då blef Olof mycket vred, steg upp och sade hastigt: «Hvarföre skulle jag vilja ega dig, hedna hund?» och dervid slog han henne i ansigtet med sin handske. Då stod Sigrid upp och sade: «Detta slag skall en gång blifva din bane!» Derpå åtskiljdes de. Men Sigrid gifte sig sedan med konung Sven Tväskägg, som då för hennes skull återfick sitt rike i Dannemark, och upphörde hon aldrig att reta honom och sin son, Olof Skötkonung, mot Olof Tryggvason.

ANDRA KAPITLET.
DROTTNING TYRI.

Det hade uppkommit oenighet mellan konung Sven i Dannemark och konung Burislaf i Windland^[1], hvilken tvist blef förlikt genom Sigvald jarl af Jomsborg på det vilkor, att Burislaf skulle få Tyri, konung Svens syster, till gemål. Delta var den samma Tyri, som tillförene varit gift med Styrbjörn Starke. Men Tyri sade tvärt nej härtill, emedan Burislaf var hedning, men hon kristen, och alltså blef giftermålet icke af. Häröfver klagade Burislaf, så att Sigvald jarl slutligen for till konung Sven och med sin list öfvertalade honom att lemna Tyri i Sigvalds händer. Hon fördes då mot sin vilja till konung Burislaf, som lät tillreda ett stort bröllop, tagande henne der till drottning. Men hon hvarken åt eller drack så länge hon var der bland hedningarna, och efter sju dygn flydde hon med sin fosterfader hemligt om en natt derifrån, döljande sig uti skogar och vandrade jemnt på öde stigar. Så färdades de genom Dannemark och Sverge, och tordes ej stanna förr än i Norrge. Der uppenbarade Tyri sig och förtäljde händelsen för konung Olof Tryggvason. Han gaf henne frid och beskydd i sitt rike, och emedan han tyckte henne vara en däjelig qvinna, och dertill tala förståndigt och väl, så begärde han henne sig till äkta. Hon jakade dertill, tyckande det vara ett hederligt gifte, att få en sådan berömlig konung till försvar och målsman. Deras bröllop blef alltså drucket, men intet bud derom skickades till konung Sven, ej heller blef hans bifall begärdt. När drottning Tyri hade varit i Norrge någon tid, begynte hon ofta med fagra ord tala med konung Olof, att han skulle fara till Windland och der utkräfva hennes hemgift, som bestod i många och dyrbara egodelar. Men alla Olofs vänner afrådde honom från denna resan; ty de befarade, att drottning Sigrid skulle öfvertala Sven Tväskägg att angripa Olof på vägen genom Dannemark.

En vårdag hade konungen fått en ros, som för årstiden var ovanligt mycket utslagen. Han gick dermed till drottningens härberge; men då han kom in, satt hon i stugan och gret. Olof gaf henne då den rara rosen, men Tyri slog deremot med handen, sägande: «Större skänker gaf mig min fader Harald Blåtand, som med svärdsudd intog hela Norrge med skatter och egodelar: men du törs ej draga genom Dannemark för konung Sven min broder». Då sprang konungen upp vredeliga, sägande: «Icke rädes jag att resa för din broder, Sven Tväskägg, och han lär förlora dervid om vi träffas». Derpå lät konungen blåsa tillsammans ting, och förkunnade der, att han ämnade denna sommar företaga Windlandsresan, begärande skepp och manskap dertill öfver hela riket. Sålunda fick han tillsammans sextio väl utrustade skepp, med hvilka han styrde söder ut till Windland, hafvande drottning Tyri med sig på denna resan.

TREDJE KAPITLET.
FÖRSÅT EMOT OLOF TRYGGVASON.

Erik jarl hade alltsedan sin faders, Håkan jarls, död varit landsflyktig ur Norrge för Olof Tryggvason. Om somrarna var han ute på vikingatåg och förvärfvade sig mycken rikedom samt stort rykte för tapperhet; men om vintrarna var han dels hos konung Sven i Dannemark, dels hos Olof Skötkonung i Sverge, och sökte att emellan dessa furstar stifta förbund mot Olof Tryggvason, ämnande på detta sätt återvinna sitt fädernerike, Norrge.

När det blef bekant i Dannemark, att Olof Tryggvason hade rest till Windland, gick Sigrid Storråda till sin man, konung Sven, och började åter uppägga honom, sägande, «att Olof Tryggvason hade utan Svens lof tagit dess syster, Tyri, hvilket ingen af Svens berömliga förfäder skulle hafva tålt». Slutligen uppretade hon Sven så, att han sände bud till konung Olof i Sverge och till Erik jarl, bedjande dem komma till Dannemark med sina flottor och krigshärar, så skulle de sedan gemensamt anfalla Olof Tryggvason. Emedlertid sände han Sigvald jarl af Jomsborg, som spejare till Olof Tryggvason. Denne hade under tiden kommit väl öfverens med konung Burislaf och fått ut Tyris hela hemgift. Men när Sigvald jarl kom dit, visste han med sin slughet och rådighet så innästla sig hos Olof Tryggvason, att han blef dess bästa vän och rådgifvare. Han upphittade allehanda förevändningar, genom hvilka han fördröjde konung Olofs afresa från Windland. Det kom väl ett rykte dit, att konung Sven i Dannemark rustade till krig; men Sigvald påstod detta vara endast osanning, sägande till Olof: «Icke lär Sven Tväskägg våga strida mot dig och din stora krigshär. Dessutom skall jag med mitt krigsfolk följa dig till hjelp, om du det vill». Så blef också öfverenskommet. Litet derefter får Sigvald jarl ett hemligt bud, att konung Olof i Sverge, Sven i Dannemark och Erik jarl voro färdiga, och lågo med sina flottor bakom ön Svolder^[2], väntande på Olof Tryggvason. Då påskyndade Sigvald denne sednares afresa, som också skedde. Konung Olof Tryggvason hade uti sin flotta många stora och präktiga skepp, men i synnerhet utmärkte sig trenne, som kallades Tranan, Ormen korta och Ormen långa. Alla tre voro drakeskepp^[3] och större än de andra. Ormen långa var dock störst, och dess like i skönhet, styrka och storlek hade aldrig funnits i Nordlanden. Konung Olof Tryggvason styrde sjelf på Ormen långa, och var der ett utvaldt manskap af mycket käcka och starka män. Ulf den röde, som bar konungens fana, och Kolbjörn Stallare^[4] voro stamboar^[5] derstädes. Ibland manskapet var också Enar Tambaskelfver, en ganska god bågskytt, och då blott aderton år gammal. De smärre skeppen voro mera snällseglande och foro något förut, men Sigvald jarl sade, «att emedan han väl kände dessa farvatten, så skulle han segla förut och visa vägen för de stora skeppen, att de ej skulle stöta på grund mellan öarna och skären». Konung Olof Tryggvason trodde på Sigvald jarl och följde honom, men denne styrde då vägen innanför ön Svolder.

FJERDE KAPITLET.
HÖFDINGARNAS SAMTAL.

Det var mycket vackert väder och klart solsken den dagen, så att konungarna Sven och Olof samt Erik jarl jemte mycket folk hade bestigit en kulle der på ön för att se sig omkring, och deras flotta låg ned vid stranden bakom ön. De hade förut gjort det förbund, att om de kunde ihjelslå Olof Tryggvason, skulle de dela Norrge sig emellan; men af konung Olof Tryggvasons skepp skulle hvar och en få behålla det han kunde taga. De fingo nu se många skepp segla ute på hafvet, bland hvilka var ett ganska stort. Då sade begge konungarna, att det månde vara Ormen långa; men Erik jarl nekade dertill. Litet derefter kom ett mycket större skepp, dock var det ej drakeskepp. Då sade konung Sven: «Nu är visst Olof Tryggvason rädd, när han ej törs uppsätta drakehufvudet på sitt skepp». Erik jarl svarade: «Icke är detta Ormen långa, utan ser jag på de randiga seglen, att det är Erling Skialgssons skepp, och är det bättre att låta det skeppet segla förbi, än hafva det emot oss i striden». Åter kommo der tre skepp, hvaribland ett var mägta stort. Då ropade Sven: «Låtom oss nu hasta till våra skepp, ty der far visserligen Ormen långa». Men Erik jarl sade: «Nog finnas flera stora och vackra skepp i Norrge än Ormen långa, och ännu må vi töfva något». Då sade männerna sins emellan: «Erik jarl törs nu ej slåss och hämnas sin faders död». Men jarlen aktade ej derpå. Om en stund kommo några skepp, bland hvilka var ett stort förgyldt drakeskepp. Då stod konung Sven upp och sade: «Högt månde Ormen långa bära mig i qväll, ty honom skall jag styra» Erik jarl sade då så högt, att många hörde det: «Om också konung Olof ej hade flera och större skepp än de, som nu synas, så lär dock aldrig Sven Tväskägg med sin magt vinna dem». Men detta skeppet var Ormen korta. I detsamma kommo tre stora skepp seglande fram om näset, och efter dem följde det fjerde, ett öfvermåttan stort och härligt drakeskepp, hvars like i prakt och storlek de aldrig förr hade sett. Det var öfverallt måladt och förgyldt, och så långt, att det var femtioåtta åror på hvar sida, dertill ock så högt, att dess skeppsbord stodo högt öfver alla andra. Då blef ingen tvist mer, ty alla sågo, att detta var Ormen långa. Och det är berättadt, att många, som förut talat stora ord, tystnade vid denna syn, och glömde att vidare uppägga Erik jarl till anfall. Men han befallte nu sitt folk hasta till flottan, och alla skyndade dit, rustande sig till striden.

FEMTE KAPITLET.
OLOF TRYGGVASONS TILLRUSTNING.

Sigvald jarl, som skulle visa Norrska konungen vägen, lät sina segel falla, när han kom fram, och rodde in under ön Svolder. De andra stora skeppen fällde då äfven sina segel för att vänta på Olof Tryggvason, ty de fingo veta, att här var fiendtlighet å färde. Men i detsamma som Ormen långa seglade in under holmen, rodde hela den förenade flottan fram mot honom. Då sade några af hans folk, att han borde segla sin väg och icke strida mot en sådan öfvermagt; men konungen steg upp i bakstammen och ropade högt: «Låten straxt seglen falla! Jag har aldrig flytt. Och Gud må råda för mitt lif; men aldrig skall jag fly». Derpå ropade han, att de skulle sammanbinda skeppen. Så skedde och de hopbundo framstammarna af Tranan och Ormen långa. När konungen såg det, ropade han, «att detta icke dugde, utan att framstammen på Ormen långa skulle ligga så mycket framom de andra skeppen, som Ormen långa var längre». När stambon Ulf röde hörde detta, sade han: «På det sättet lär snart framstammen på Ormen långa blifva öfvermannad». Då sade konungen: «Jag visste ej att jag hade en stambo, som var både röd och rädd». Ulf svarade: «Försvara du blott bakstammen i dag, så som jag skall värja framstammen». Då lade konungen en pil i sin båge och sigtade dermed på Ulf. Men denne sade: «Skjut heller på andra, konung, ty det behöfves nu! Jag skall göra allt efter min förmåga». Derpå sammanbundos alla skeppen och Ormen långas framstam lades framom de andra så, som konungen befallt.

Olof Tryggvason stod högt i bakstammen på Ormen långa och sågs öfver alla andra. Han hade en förgylld hjelm och sköld samt en kort röd rock öfver brynjan, och var härigenom ökänd från alla andra, utom Kolbjörn Stallare, som var mycket lika klädd. De förenade flottorna hade nu delat sig. Olof Tryggvason frågade då: «Hvem är höfding för denna krigsflottan, som ligger midt emot mig?» Då sade folket, «att det var Sven Tväskägg med danska hären». Konungen sade: «Icke frukta vi för det blödiga folket, ty de danska hafva intet mod i sig. Men hvem är, som kommer fram der till höger?» Då svarades: «att det var Olof Skötkonung med svenska hären». Konungen sade: «Bättre vore för de svenska, att sitta hemma och slicka sina offerskålar, än bestiga Ormen långa mot våra vapen. Men hvilka äro de stora skeppen till venster?» Folket sade: «Det är Erik jarl med hans män». Då sade konungen: «Han har rättmätig stridsorsak mot oss, och blir med dem ett skarpt fäktande, ty de äro Norrmän som vi». Men om Erik jarls skepp är berättadt, att det var ganska stort, och kallades Jernbarden, emedan hela framstammen var rundt omkring beslagen med jern och hvassa taggar.

SJETTE KAPITLET.
SLAGET VID SVOLDER.

(År 1000.)

Nu lagade konungarna sig till. Konung Sven lade mot Olof Tryggvason; Olof Skötkonung angrep de yttersta skeppen till höger, och Erik jarl till venster; men Sigvald jarl höll undan med sina och deltog icke i slaget. Der blef då en ganska skarp strid. Stamboarna på Tranan, Ormen långa och korta, kastade ankare uti konung Svens skepp och höllo dem så fast. Som nu det norrska folket stod ganska högt på sina skepp mot Danskarna, så kunde dessa sednare blott föga värja sig mot de förras hugg, och snart blefvo de främsta skeppen alldeles afröjda. Sven Tväskägg och de öfriga, som undsluppo med lifvet, sprungo på andra skepp, och rodde dermed bort undan de norrskes hugg, tyckande denna leken hafva gått dem illa i hand. Då lade Olof Skötkonung med sina skepp mot Ormen långa; men det är i korthet sagdt, att det gick honom sammalunda som Sven, och han måste lägga bort undan Norrmännen. Erik jarl hade emedlertid afröjt flere af de yttersta skeppen, och, så snart något var afröjdt, löshögg han det från norrska flottan. Så fortfor han, beständigt fäktande med huggvärjor på nära håll; men svenska och danska flottan låg rundt omkring, stridande med skott och pilar mot Norrmännen; och så snart folket var fallet på Erik jarls skepp, kom nytt, friskt manskap från de andra i stället. Slutligen började Norrmännen springa af de smärre in på de större fartygen; men jarlen fortfor, tills han slutligen borttagit alla skeppen förutan Ormen långa, dit alla öfverblefne Norrmän hade flyktat. Då lade Erik jarl Jernbarden om bord med Ormen långa, och uppstod der det allra häftigaste slag. Norrmännen blefvo så uppretade, att många uti ifvern att hugga sina fiender, ej kommo ihåg, det de voro på hafvet, utan sprungo öfver bord och föllo så i sjön. Konung Olof stod hela dagen i bakstammen, fäktande ifrigt, mest med spjutkastning, ty han var så öfvad , att han kunde kasta med båda händerna på en gång. Han såg, huru Norrmännen höggo tätt och ifrigt, dock föllo få fiender deraf. Då ropade han och frågade: «Hvad orsaken vore härtill? eller om hans män höggo falskt?» Männerna svarade då: «att deras svärd blifvit slöa af det täta huggandet och beto ej mycket». Konungen tog då upp ur sin vapenkista och gaf folket nya och hvassa svärd, och började då striden åter att skärpas. Men då konungen lutade sig efter svärden i vapenkistan, sågo männerna, att blod rann ut undan harnesket på armen, hvaraf de förstodo, att han var sårad. Enar Tambaskelfver brukade sin båge hela dagen och fällde dermed mången man. Han märkte, hvar Erik jarl stod på Jernbarden, och sköt derföre efter honom; men pilen gick straxt bredvid jarlens hufvud tvärtigenom roderknappen och de omlindade tågen. Jarlen såg sig om, frågande: «om någon visste, hvem som sköt så hårdt?» I detsamma kom den andra pilen och gick mellan armen och sidan samt tvärt igenom ett tjockt bräde. Då märkte jarlen, hvarifrån skottet kom, och sade derföre till en snäll finsk bågskytt: «Skjut du den långa mannen, som står der vid masten på Ormen långa». Som Enar spände bågen tredje gången, kom Finnens pil och skar af Enars bågsträng, att den sprang sönder med gäll klang. «Hvad var det, som small så högt?» ropade Olof Tryggvason. «Norrge ur dina händer, konung!» svarade Enar. «Gud råder för land och rike, och ej din båge», svarade Olof. «Tag min båge och skjut med den!» och kastade så sin båge till Enar. Enar tog bågen, spände och böjde den upp och ned, sägande: «Allt för vek, allt för vek, är konungens båge!» slängde den så åter till Olof, och tog sköld och svärd, stridande dermed, så länge han förmådde.

Utaf det myckna spjut- och pilskjutandet från den förenade flottan började slutligen manskapet falla på Ormen långa, så att skeppet blef tomt här och der på sidorna. Då sprang Erik jarl jemte femton män ombord derpå; men, då stamboarna Ulf den röde och Hyrning se detta, skyndade de dit med några kämpar från framstammen och mottogo jarlen så, att de flesta af hans män föllo, andra sårades, och han sjelf måste baklänges hoppa ned igen på Jernbarden. Derpå fortsattes den förra striden med pilar och spjut, hvaraf återigen mycket folk föll på Ormen långa och slutligen äfven stamboarna Ulf röde och Hyrning, sedan de länge och väl värjt framstammen. Manskapet började nu blifva mycket glest på Ormen, hvarföre Erik jarl återigen sprang dit upp med många af sina män. Det qvarstående folket kunde då ej längre göra dem motstånd, utan drog sig undan till bakstammen. Der stod konung Olof högst upp, så att han syntes öfver alla sina män, och var mycket ökänd, så att otaliga spjut och pilar rigtades åt honom; men han afhöll dem med sin sköld, som dock deraf blef alldeles uppristad. Sjelf fällde han många bland fienderna med spjutkastande, och alla säga, att aldrig har någon konung så frimodigt utställt sig för fienders skott som Olof Tryggvason. Emedlertid var ett stort antal af Eriks män uppkommet på Ormen långa och sökte ifrigt till bakstammen mot konungen. Ehuru nu Olofs öfverblefne män voro käcka och starka kämpar, så hade de dock att göra med allt för stor öfvermagt, så att de snart blefvo slagna, och konungen hade blott åtta män qvar omkring sig. Då sköt han sin sköld öfver sig, och störtade så hufvudstupa i hafvet. Så gjorde äfven de öfriga hans män; bland hvilka voro Kolbjörn Stallare, Enar Tambaskelfver, och konungens broder, Torkel Nefia, den siste, som sprang öfver bord. De ämnade rädda sig genom simmande, men blefvo uppdragne af Erik jarls vaktskutor. De, som togo Kolbjörn, gladdes mycket, troende sig hafva fått konungen, emedan Kolbjörn var honom lik till växt och kläder; men då han fördes till Erik jarl, såg denne misstaget, dock gaf han både Kolbjörn och de andra frid. — Efter konung Olof Tryggvason letades fåfängt; han fanns icke mer. Somliga trodde, att han, utmattad af sår och trötthet, drunknat. Andra återigen säga, att då Astrid, Sigvald jarls hustru, fick veta sin mans förräderi mot Olof Tryggvason, utrustade hon ett litet skepp till dennes hjelp. Detta låg straxt bredvid under slaget. Då konungen sprang i hafvet, säga de, att han under vattnet afklädt sin rustning, och sedan simmat till Astrids fartyg, som upptog honom och rodde straxt bort. Han skall sedan aldrig hafva velat återvända till Norrge, utan vandrat söder ut till Rom och slutligen till Jorsala^[6], der han en lång tid lefvat uti ett kloster. Ingen vet till fullo sanningen häri; men det är visst, att han aldrig mera sågs uti Norden. Drottning Tyri tog sig så stor sorg öfver hans död, att hon hvarken åt eller drack, utan dog på nionde dagen; och de af konung Olofs flotta, som seglat förut, fingo stor ånger och harm deröfver, att de så öfvergifvit sin höfding; och var det en allmän sägen, att slik konung månde aldrig mera komma öfver Norrges rike.

SJUNDE KAPITLET.
OLOF SKÖTKONUNGS DÖPELSE.

Norrge blef nu deladt i tre delar. Sven Tväskägg fick en, Erik jarl den andra och Olof Skötkonung den tredje. Erik jarls broder hette Sven jarl. Han var gift med Holmfrid, Olof Skötkonungs dotter, och blef nu af sin svärfader tillsatt att styra dess andel i Norrge.

Allt efter Ansgarii död hade kristendomen blifvit illa vårdad i Sverge, tills slutligen vid denna tiden Sigfrid, en prest från York i England, kom hit och nedsatte sig vid Wexiö i Småland, börjande der att predika. Af honom blef Olof Skötkonung döpt vid Husaby källa i Westergötland år 1001, och är han sålunda den förste kristne konung i Sverge. Då han nu ej mera kunde förestå de stora afgudaoffren i Uppsala, bortlade han den hittills vanliga titteln af Uppsala-konung, och lät i dess ställe kalla sig Svea konung. Han höll ett präktigt och lysande hof, och var sjelf af ett stolt, egenkärt och högmodigt sinne, såsom hans moder Sigrid Storråda. På krig var han dock ej begifven, och lät utan motstånd fienderna borttaga alla de länder kring Finska viken, som hans fader, Erik Segersäll, hade vunnit under Sverge.

ÅTTONDE KAPITLET.
OLOF HARALDSSON.

Småkonungen Harald Grenske i Norrge, som blifvit innebränd af Sigrid Storråda, lemnade efter sig en son, benämnd Olof. Denne döptes i sin barndom, och uppfostrades sedan i Norrge. Han blef en mycket tapper och förståndig man, samt utmärkt framför alla andra. Han var ej särdeles lång, men ganska tjock och starkt växt, hvarföre han äfven vid äldre år fick tillnamnet Olof Digre eller Tjocke. Han började ganska tidigt fara i härnad, och hans första tåg skedde mot Sverge, emedan hans fader der blifvit innebränd. Han öfvervann först en viking, benämnd Sote, vid Sotaskär, utanför Södermanland; sedan seglade han genom Norrström in uti Mälaren. Men Olof Skötkonung spärrade Mälarens utlopp på det sätt, att han lät spänna starka jernkedjor tvärtöfver strömmen mellan Riddarholmen^[7] och Norrmalm, och med stockar och stenar uppfylla densamma så, att den ej skulle vara segelbar. Dertill ditskickade han krigsfolk att bevaka detta, ämnande så innestänga Olof Haraldsson, ty på den tiden hade Mälaren ej mer än ett utlopp. Då nu denne om hösten ville återvända, fann han utloppet tillstängdt för sig. Dessutom hörde han också, att Olof Skötkonung hade samlat en stor krigshär, för att dermed anfalla honom; och tycktes nu goda råd vara dyra. Vattnet var ganska högt uti Mälaren, och öktes ännu mera genom ett ständigt regnväder, som i de veckorna inträffade. Då föll Olof Haraldsson på det rådet, att han lät sitt folk en natt hemligt genomgräfva ett smalt näs mellan Mälaren och hafvet söder om Stockholm^[8]. Om morgonen lät han taga alla styren undan sina skepp, och innan de svenska kunde märka och hindra det, seglade han med strykande vind genom grafven och öfver grunden och kom så lyckligt ut i hafvet, fortsatte der sina härjningar, och uttvang skatt af Gottlänningarna. Olof Skötkonung vredgades mycket öfver sitt folks försumlighet, kunde dock nu mera ej hjelpa det; men ifrån denna tiden började han bära stort hat till Olof Haraldsson, kallande honom alltjemnt Olof Tjocke.

NIONDE KAPITLET.
OM OLOF HARALDSSONS FRIERI.

Sedan Olof Haraldsson ytterligare vunnit mycken krigsära och magt, seglade han till Norrge, för att der återtaga sina fäders rike. Erik jarl var då redan död på ett tåg till England, så att landets förnämsta försvar var borta. Dertill voro många män i Norrge missnöjda med, att riket skulle vara så deladt emellan utländska konungar. Härigenom blef det ej svårt för Olof Haraldsson att skaffa sig stort anhang, och han fördref lätt de tillsatta landshöfdingarna. Sven jarl, som styrde sin svågers, Olof Skötkonungs, del i Norrge, måste fly till Sverge tillika med Enar Tambaskelfver och många andra män. När Olof Skötkonung af dem fick veta detta, vredgades han mycket mot Olof Haraldsson, hotande att vedergälla honom detta. «Dock», tillade han, «lär ej Olof Tjocke fördrista sig att intaga de länder, som mig tillhöra». Härtill jakade också hans hofmän; men detta oaktadt, underlade Olof Haraldsson sig hela Norrge, och Olof Skötkonungs hotelser om straff gingo likväl ej i fullbordan. Han sände blott några män till Norrge, att derstädes utkräfva skatt, men då dessa ej med godo ville fara derifrån, blefvo de af Olof Haraldsson tagne och upphängde. Häröfver blef Olof Skötkonung än mera förbittrad, och nu tordes ingen vid svenska hofvet omtala Olof Haraldsson under annat namn än Olof Tjocke. Så fortfor länge ovänskapen mellan båda konungarna med småkrig och plundringar på gränsen, hvaraf båda rikena ledo mycket men. Folket bad slutligen konungarna göra frid sins emellan. Olof Skötkonung ville ej höra talas härom; men Olof Haraldsson slöt en förlikning med Ragvald jarl i Götaland, så att frid blef mellan Norrge och Götarike. Derpå skickade Olof Haraldsson åter ett bud till Olof Skötkonung att sluta fred och fria till hans dotter, prinsessan Ingegerd; men ehuru prinsessan sjelf var böjd för detta, så ville dock hennes fader ej höra talas om någotdera. Då lofvade Ragvald jarl, att han skulle resa med Kolbjörn Stallare, Olof Haraldssons sändebud, till Uppsala, och på Allshärjartinget söka befrämja denna sak. Före tinget reste de dock till Torgny, lagman öfver Tiundland i Uppland, en mycket ansedd och vördad man, och densamme som hade hjelpt Erik Segersäll i slaget på Fyrisvall. Han var nu mycket gammal och hans skägg så sidt, att det betäckte hela hans kropp och räckte ända ned till knäna, då han satt i sitt högsäte. Björn Stallare och hans följeslagare tyckte sig aldrig hafva sett så karlavulen och storväxt man. Ragvald jarl berättade för Torgny, huru allt åtburit, samt Olof Skötkonungs högmod och oförsonlighet, begärande nu Torgnys hjelp uti sitt förehafvande på tinget. Torgny teg en stund härvid; slutligen sade han: «Underligt är, att i åstunden bära så högt ärenamn, och kunnen dock ej finna råd, om någon svårighet påkommer. Hvarföre lofvade du att åtaga dig denna sak, utan att besinna, det du ej hafver magt nog att våga tala mot konung Olof? Mig tyckes då bättre att räknas bland bönder, och dock vara fri i ordom och tala, hvad man vill, änskönt konungen sjelf vore närvarande. Nu vill jag dock komma till Uppsala ting och göra dig det bistånd, all du oförskräckt må framställa för konungen, hvad dig lyster». Jarlen tackade honom för detta löfte hvarefter de utrustade sig och redo tillsammans till tinget.

TIONDE KAPITLET.
OM UPPSALA TING.

Mycket folk från hela riket var nu församladt i Uppsala. På ena sidan satt Olof Skötkonung på sin tron, och allt hans hoffolk stod omkring honom. På andra sidan sutto Ragvald jarl och Torgny lagman och framför dem jarlens hoffolk och Torgnys huskarlar. Men bakom dem och allt rundt omkring stod allmogen på högarna och fälten för att höra, hur allt tillgick. När först enligt bruket konungens ärenden voro afgjorda, reste sig Björn Stallare upp, der han satt bredvid jarlen, och började framföra Olof Haraldssons helsning, samt tala om frid och landadelning mellan båda rikena. Han talade så högt, att ej allenast konungen, utan äfven allt folket förnam hans ord. Men så snart Olof Skötkonung hörde, hvarom talet var, stod han hastigt upp, ropande, «att detta vore ett fåfängt tal, och att denna mannen skulle tiga». Björn måste då tystna och sätta sig neder igen. Då stod Ragvald jarl upp och talade om Olof Haraldssons fredsanbud och frieri till prinsessan Ingegerd. Han berättade äfven, huru alla Westgötar önskade frid, dels emedan Norrmännen på sjön borttogo deras lifsförnödenheter, som fördes till dem, och dels emedan de voro i beständig oro och osäkerhet för de Norrskes infall och härjningar. Då jarlen talat ut, stod konungen åter upp. Han förebrådde jarlen, «att denne slutat stillestånd med den tjocke mannen, konungen oåtspord, för hvilket förräderi det ej vore obilligt, om jarlen blefve drifven ur landet». Konungen talte både länge och hårdt, vändande slutligen talet med många smädelser mot Olof Tjocke. Derpå satte han sig och det blef en allmän tystnad.

Då reste sig Torgny lagman upp och med honom hela allmogen, och uppstod då mycket buller och dån af folket, som trängde sig fram för att höra, hvad Torgny härom skulle säga. Då det åter blef tyst, började Torgny sitt tal sålunda:

«Annorlunda äro Svea rikes konungar nu till sinnes, än de tillförene varit hafva. Min farfader Torgny kunde väl minnas konung Erik Emundsson, och visste berätta om honom, att den tid, han var i sin lättaste ålder, for han ut i härnad hvar sommar kring åtskilliga länder och lade under sig Finnland, Kyrialand, Estland och Kurland och många andra riken i Österländerna, och kan man ännu se de jordborgar och andra storverk han der gjorde. Dock var han icke så högdragen till sinnes, att han ej ville tåla deras ord som hade något angeläget att framställa för honom. Min fader Torgny var en lång tid med konung Björn och kände väl hans seder. Konung Björns rike stod också, så länge han lefde, med stor magt och styrka, utan någon brist; ty han var vänlig mot alla sina män. Jag hafver och konung Erik Segersäll i godt minne, och har varit med honom uti många härfärder. Han förökade Svea rike och försvarade det väldeligen, och dock var oss godt rådgöra och tala med honom. Men denne konung, som nu är, låter ingen tala med sig om annat, än det han sjelf vill höra och med all ifver framdrifva. Sina skattländer låter han af ovårdighet och vanmagt gå bort. Likväl vill han hålla Norrges rike under sig, det ingen konung i Svea rike förut åstundat; hvarföre äfven mången man måste sitta i oro. Nu är det derföre vår, böndernas, vilja, att du, konung Olof, gör fred med Olof Tjocke, Norrges konung, och att du gifver honom din dotter Ingegerd till äkta. Och vill du återvinna under dig de riken i Österlanden, som dina fränder och förfäder egt hafva, så viljom vi dertill alla följa dig. Men vill du ej beqväma dig efter det, vi nu tala, så skola vi anfalla och dräpa dig, och ingalunda af dig längre tåla olag och ofrid. Så hafva ock våra förfäder gjort, som på Mulating i en brunn nedstörtade fem konungar, hvilka voro uppblåste af stolthet och högmod, såsom du nu är. Säg nu straxt, hvilketdera du vill antaga!» Folket gjorde härvid mycket gny och vapenbrak; men konungen steg upp och sade: «att han ville samtycka till böndernas vilja, såsom alla Sveakonungar före honom gjort hade». Då afstannade allmogens sorl, och höfdingarna gingo tillsammans och slöto fred med norrska sändebuden på de vilkor, Olof Haraldsson föreslagit, så att prinsessan Ingegerd också blef lofvad åt honom.

ELFTE KAPITLET.
OLOF SKÖTKONUNGS FALSKHET.

Olof Skötkonung hade först med sin frilla från Windland en son, benämnd Emund, och en dotter, Astrid. Sedan hade han med sin drottning en dotter Ingegerd, och en son, hvilken blef döpt lill Jakob, emedan han var född på Jakobsdagen. Drottningen kunde ej lida sina stjufbarn, hvarföre de också uppfostrades borta, Emund i Windland, och Astrid hos Ragvald jarl.

Våren efter förlikningen på Uppsala ting for Olof Haraldsson med stort följe till gränsen, för att der, enligt öfverenskommelse, möta sin brud. Men, då han hade väntat förgäfves långt fram på sommaren, sände han bud till Ragvald jarl, efterfrågande orsaken till dröjsmålet. Jarlen hade då fått höra från Uppsala, att Olof Skötkonung ämnade bryta sitt gifna löfte och gifta prinsessan Ingegerd med konung Jarislav i Gardarike. Jarlen sände derföre på eget bevåg bud till Olof Haraldsson att berätta detta, och tillika erbjuda honom Astrid i stället för Ingegerd. Emedan nu Astrid var vida berömd både för skönhet, mildhet och stort förstånd, så jakade Olof Haraldsson härtill, och mötte jarlen vid gränsen, hållande der bröllop med Astrid, hennes fader oåtspord. Denne vredgades mycket häröfver; men, då prinsessan Ingegerd for till konung Jarislav i Gardarike, tog hon Ragvald jarl med sig dit, och undslapp han så konungens hämnd.

Men genom allt detta blef folket så uppretadt mot Olof Skötkonung, att ett svårt uppror utbrast, som af konungens vänner blott på det sättet kunde stillas, att Jakob blef tagen till fadrens medregent. Som de ej tyckte om det kristna namnet Jakob, blef han nu kallad Anund, hvilket namn han sedan behöll. Men Olof Skötkonung blef tvungen att resa Olof Haraldsson till mötes och afsluta freden med honom, och var då Olof Skötkonung fromsinnt och mild i talet mot hvar man.

TOLFTE KAPITLET.
UPPRORET MOT OLOF HARALDSSON.

Då Olof Haraldsson hade regerat flera år bortåt i Norrge, började bönderna blifva missnöjda med honom, emedan han var mycket sträng och sjelfrådig uti sin styrsel, och pålade hårda böter och straff med lemstympande och aflifvande, serdeles på dem, som ej ville antaga kristna läran. Derföre drogo många af de mägtigaste bönderna bort till konung Knut den rike, som vid denna tiden regerade öfver Dannemark och England. Han mottog dem väl och sände dessutom bud till Norrge med penningar och dyrbarheter, hvarmed de förnämsta Norrmän mutades, så att, då Knut följande sommaren kom dit med en krigshär, föll hela landet honom till, och Olof Haraldsson måste fly bort ur Norrge. Han reste då öfver Sverge till Ryssland till konung Jarislav och drottning Ingegerd, och Knut den rike satte Håkan jarl till länshöfding öfver Norrge. Men efter ett år drunknade denne. Då skyndade några af Olof Haraldssons vänner till Ryssland och rådde honom att återvända och intaga sitt fordna rike, medan det var höfdingelöst. Han följde deras råd och for först öfver till Sverge. Der var nu redan Olof Skölkonung död och Anund Jakob således ensam konung. Han gaf Olof fyrahundrade af sina hofmän samt dessutom tillåtelse att värfva så många svenskar, som han kunde få med sig. Olof drog sedan öfver Dalarna in i Norrge mot Trondhem och hade då församlat en krigshär af 3000 man. Men bönderna i Norrge hade också församlat sig mot honom, och voro en vida större hop. Deras förnämsta anförare var Kalf Arnason, hvilken tillförene varit Olof Haraldssons hofman. Dessutom var Torer Hund en märkelig höfding bland bönderna. I stället för harnesk bar han renskinnsmuddar på kroppen, hvilka af folket troddes vara så förtrollade, att intet hugg kunde bita på dem. Denne Torer Hund förde med sig många raska huskarlar, och hade utlofvat att ej strida mot någon förr än han fick skifta hugg med sjelfva konungen. Till Torer sällade sig också Torsten Skeppssmed för att få strida mot konung Olof, och dymedelst hämnas de stora böter, som konungen honom förut ålagt.

TRETTONDE KAPITLET.
SLAGET VID STICKLARSTAD.

(År 1030.)

Natten före slaget låg konungen med den församlade krigshären ute på marken. Det är berättadt, att han den natten sof litet, utan vakade mest i böner till Gud för sig och sitt folk. Mot morgonen föll en liten slummer öfver honom, men just som det dagades, vaknade han. Och efter det tycktes för bittida att uppkalla hären, frågade konungen, hvar Tormoder Kolbrunar Skald vore. Tormoder var der straxt bredvid och frågade, hvad konungen ville. Olof begärde, att han skulle qväda en sång för krigshären. Tormoder reste sig då upp och började qväda så högt, att det hördes öfver hela hären, och qvad han sålunda:

Dagen upprinner,
Hanen gal.
Det är tid, det är tid,
Vårt arbete göra!
Vaker upp! vaker upp!
Vänsälle kung!
Alla i ädle
Konunga-tjenare!
Har den hårdhändte!
Rolf, skytten!
Ättgode män,
Som aldrig fly!
Jag väcker er, ej till vin,
Ej till qvinnoglam.
Upp, jag väcker eder
Till hårda vapenlekar.

Vid denna sång uppvaknade krigshären; och så snart Tormoder slutat, tackade männerna honom för qvädet, berömmande det. Konungen tackade honom också, och gaf honom en guldring, som vägde en half mark.

Derpå lät konungen hela sin här draga ned till Sticklarstad. Der kom till honom en man, som var hufvudet högre än alla andra, och dertill mycket däjelig samt klädd uti dyra och förträffeliga vapen. Han erbjöd konungen sin tjenst, sägande sig vara från Helsingeland, och kallad Arnliot Gellina. Konungen frågade: om Arnliot vore kristen? Arnliot svarade: «Jag hafver hittills trott blott på min egen kraft och förmåga, och hafver denna tro hjelpt mig. Dock ämnar jag nu heldre tro på dig, konung. Konungen svarade: «Tror du på mig, så skall du ock tro det jag lär dig: att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla menniskor, och att till honom komma alla de fromma och rättrogna». Arnliot sade: «Väl hafver jag hört talas om hvita Krist: men ingenting är mig kunnigt om hans styrka och magt. Nu vill jag dock tro hvad du säger, och låta dig härom råda». Derpå döptes Arnliot och ställdes sedan främst i konungens här.

Konungen fick vänta en stund med sitt folk, ty bönderna voro ej ännu framkomne. Han satte sig emedlertid och lutade hufvudet i Finn Arnasons knä, och föll då en god sömn öfver honom. Men när bondehären nalkades, väckte Finn upp konungen. Han blef misslynt häröfver, sägande, att Finn hade för honom stört en god dröm. Han hade nemligen drömt, «att han klef uppföre genom luften på en stege, som gick upp i sjelfva himlen, men just som han var på öfversta steget väcktes han af Finn». Finn svarade: «Icke är denna dröm så god, som dig tyckes, utan lär den snarare bebåda din död; om det eljest är något annat än en sömnvilla».

Nu rustade konungen sig till och skipade folket i ordning. Han var sjelf klädd i en pansarskjorta, hade förgylld hjelm på hufvudet, en hällebard i ena handen och i den andra en hvit sköld med ett inlagdt guldkors uppå. Torder hette den man, som bar konungens banér; och rundt omkring det uppställdes en sköldborg af de tappraste män. I denna sköldborg hade han äfven ställt skalderna med befallning, att gifva noga akt på, hvad som skedde i striden, för att sedan kunna besjunga den. Derpå uppmuntrade han sitt folk att straxt i början gå hårdt på bönderna och således skrämma dem på flykten; «ty», sade konungen, «om de få tid på sig, så lära de med sin stora öfvermagt besegra oss».

Nu kom hela bondehären fram, och Torer Hund med sitt folk gick framför den. Han gaf då lösen åt hären, ropande: «Fram, fram, bondemän!» hvilket härskri bönderna högt upprepade, afskjutande dermed sina pilar och kastande sina spjut. Konungens män svarade härpå med det härskri, som konungen hade gifvit, nemligen: «Fram, fram, kristmän, korsmän, konungsmän!» och gingo derunder ifrigt mot bönderna. Men när bönderna ytterst på flyglarna hörde korsmännernas härrop, trodde de, att det var deras eget, och började derföre också skria och ropa: «Fram, fram, kristmän, korsmän, konungsmän!» När de andra bönderna detta hörde, angrepo de dem, troende dem vara konungens folk. Alltså blef en temligen skarp strid mellan bönderna sjelfva, och många föllo innan misstaget rättades.

Konung Olof hade uppställt sitt folk på en höjd, hvarifrån hans män med sådan häftighet angrepo bondehären, att den började bågna, och konungens sköldborg dref midten af böndernas här baklänges. Då voro redan många af dem färdiga till flykt, men länshöfdingarna uppmuntrade och förmanade dem till frimodighet och tapperhet, och fingo således bondehären att stanna och åter göra motstånd, så att de, som främst voro, nyttjade sina svärd och huggvapen; de, som stodo näst bakom, stucko fram med sina spjut; och de som ytterst följde, kastade pilar, handspjut och stenar.

Det är berättadt i gamla sagor, att denna dagen var i början mycket ljus och klar; men, då drabbningen begyntes, slog sig en rodnad och ett töcken öfver solen och himmelen, att det slutligen blef mörkt som nattetid, hvilket mörker varade allt till konungens död.

Konung Olof gick sjelf fram ur sin sköldborg och slogs ifrigt, fällande många af bönderna; men dessa trängde sig häftigt emot, så att det blef mycket skarpt fäktande. En bonde, Torger af Qvistestad, gick emot konungen, men han gaf Torger ett så hårdt hugg, att det klöf hjelmen och hufvudet i tu. I detsamma stötte Torger konungens banérstång ned i marken så hårdt, att hon stod fast deri; ty Torger hade nu fått sitt banesår, och föll död ned vid baneret. Der föllo äfven många andra konungsmän, så manskapet började blifva glest kring Olof. Nu kom Torer Hund fram mot honom, och de började vexla hugg sins emellan; men konungens svärd ville ej bita på Torer, derföre ropade han på Björn Stallare: «Slå du hunden, efter jern ej biter på honom». Björn gaf då med sin hammare Torer ett så hårdt slag på axeln, att Torer raglade dervid: men han hemtade sig snart och sköt sitt spjut så, att det gick tvertigenom medjan på Björn, sägande: «Så beto vi björnarna». Björn Stallare föll död ned af detta sår; men konungen hade emedlertid fällt en af böndernas män. I detsamma kom Torsten Skeppssmed och högg till konungen med sin yxa så, att hugget gick djupt in i venstra låret. Finn Arnason högg straxt Torsten Skeppssmed ihjel: men konungen gaf sig mycket vid sitt sår, lutade sig mot en sten, kastade bort svärdet och bad Gud hjelpa sig. Torer Hund kom då och genomborrade honom med sitt spjut, så att konungen föll neder och dog deraf. Då voro också de fleste, som hade framgått med honom, fallne deromkring. En del af hans krigshär, som kommit försent fram, angrep nu bönderna, och blef då en häftigare strid än förut. Men då folket försporde konungens fall, ville de ej längre strida; utan flydde öfver till Sverge, eller sökte beskydd hos fränder och vänner uti Norrge.

FJORTONDE KAPITLET.
TORMODER KOLBRUNAR-SKALDS DÖD.

Tormoder hade varit med i striden bland skalderna under konung Olofs banér. Då bönderna gjorde sitt skarpa anfall, blef han så illa sårad, att han ej mägtade föra vapen. Dock ville han ej gå derifrån, utan stod qvar i striden. Då kom en pil och gick djupt in i hans venstra sida. Tormoder afbröt pilskaftet i såret, och gick sedan till ett stort hus, der de sårade voro. Der mötte honom en man, som hette Kimbe. Kimbe sade: «Här är mycket ynkeligt skri, och är det stor skam, att raska karlar ej bättre kunna bära sina sår». Kimbe fick se på Tormoders arm den ring, som konungen hade gifvit honom om morgonen. Då sade Kimbe: «Visst är du en konungsman! Men gif mig din ring, så skall jag dölja dig undan för bönderna». Tormoder svarade: «Tag ringen om du kan; ty mer har jag nu mistat, än den är värd!» Tormoder bar sitt blotta svärd i handen; men i detsamma Kimbe räckte ut sin hand efter ringen, viftade Tormoder till med svärdet och högg af hans hand: och är det berättadt, att Kimbe lät lika ynkeligt öfver sitt sår, som de andra, hvilka han tillförne hade begabbat. Tormoder gick in i en stuga, der en qvinna höll på att läka de sårade. Hon bad Tormoder bära in ved och lägga på elden. Han gjorde så. Men när han gick fram för eldskenet, sade qvinnan: «Denne mannen är mycket blek. Hvaraf kommer det?» Tormoder svarade:

Det undrar dig, qvinna.
Att du ser mig blek.
Få varda fagra af såren.
För flygande pilar jag råkat.
Den smala malmen
Mig midt igenom gick.
Och jernet skarpa
Mig skar i hjertat.

Läkerskan sade: «Låt mig se dina sår, så skall jag förbinda dem». Tormoder satte sig neder och kastade af kläderna, och läkerskan undersökte såret. Hon räckte åt Tormoder att dricka saft, som var sammankokad af lök och andra örter; men Tormoder sade: «Tag bort det igen, icke har jag grötsjukan!» Läkerskan försökte att med en tång utdraga jernet, men förmådde det ej. Dessutom kunde hon ej komma åt att få rätt tag deri, ty såret omkring var mycket svullet. Tormoder sade: «Skär först upp köttet kring jernet, att man kan komma väl åt det med tången, och låt sedan mig rycka ut det!» Hon gjorde så. Men Tormoder drog af sig ringen och gaf den åt läkerskan, sägande: «Gör dermed hvad du vill! men visst har en god man egt den; ty konung Olof gaf mig den i morgons». Derpå fattade Tormoder i tången och utryckte pilen. Men på jernet voro krokar och hullingar, med hvilka det följde ut stycken af hans hjerta, somliga röda, somliga hvita. Tormoder såg på dem och sade: «Väl hafver konungen födt oss; feta äro mina hjertrötter». Föll så baklänges ned till jorden och var död.

FEMTONDE KAPITLET.
IVARSKA ÄTTENS UTGÅNG.

(1061.)

Olof Haraldsson blef sedan dyrkad som ett helgon, och munkarna hafva berättat många underverk, som han skall hafva gjort. Men efter Anund Jakob regerade hans äldre broder, Emund gammal, hvilken dog utan söner, och således var den siste konung i Sverge af Ivar Vidfamnes ätt.

---

1. Windland, sedan kalladt Wenden, utmärker södra kusten af Östersjön, der Wenderna bodde.
2. Svolder, en ö vid pommerska kusten.
3. Drakeskepp voro mycket stora och hade ett uthugget drakehufvud i förstammen, men öfver bakstammen uppstod likasom en slingrande drakestjert.
4. Stallare betyder marskalk.
5. Stambo kallades den som skulle försvara framstammen på ett skepp, och dertill utvaldes alltid de tappraste.
6. Jerusalem.
7. Häraf kallades Riddarholmen Kedjeskär.
8. Denna graf tro somliga hafva varit, der slussarne nu äro.