C D Marcus Den nya litteraturen 1911/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den nya litteraturen
av Carl David Marcus

Striden om åttio- och nittiotalen
Tiotalisterna  →


[ 1 ]

Den nya litteraturen.

I.

Striden om åttio- och nittiotalen.

Det är svårt att få en öfverblick af det lif, som växer fram rätt under ens ögon. Själf är man ju en af atomerna i den jäsande lifsprocessen, och när man söker att förstå alla krafter som bringa dem i rörelse, söker man först och främst att förstå sig själf. Man saknar ännu den historiska fonden, mot hvars kulisser de handlande personerna afteckna sig i skarpa profiler, medan statisterna, som redan i lifvet inte hade något nytt att säga, försvinna i dunklet. Den objektivitet, som vetenskapen berömmer sig af, blir omöjlig, när det gäller att skärskåda den kultur, hvilken man själf offrar sin skärf och sin person. Och dock är icke heller den stränga vetenskapen i stånd att röra sig med absoluta omdömen, äfven här skiftar värdesättningen, och i sista hand bestämmer den personliga uppfattningen en människa, en riktning, en kultur. Det förhåller sig dock så, att ju längre bort man kommer från det skildrade föremålet, desto tydligare börja meningarna att gruppera sig kring en total åskådning af det förgångna, och ehuru skiftningarna ännu kunna vara afsevärda — som t. ex. vid behandlingen af Gustaf III:s person, finnes det hopp om att något skall bli beståndande under generationernas växlingar. Detta något är då det väsentliga, det nya och oförgängliga i den gångna kulturen.

Det sista halfseklets diktning har att uppvisa en hel rad af första rangens skalder, och märkligt nog blir tyngdpunkten förlagd till Norden och Östeuropa. Den första stora riktningen, [ 2 ]naturalismen, uppbars ju förnämligast af Zola. Här skall icke dröjas vid rörelsens många teoretiska och praktiska förvillelser — hufvudfelet är förväxlingen af dikt och vetenskap — utan blott sägas att de största resultaten vunnos trots den vetenskapliga teorien och tack vare diktarens temperament. I Zolas och Tolstojs romaner upptornas folkmassors och individers öden, arbetarklassen gör sin storartade uppmarsch i romanen, som förut varit borgarens typiska konstform. Men i mer eller mindre grad har naturalismen påverkat hela den moderna dikten och allra starkast epiken. Ty dess ord om miljöns betydelse och dess kraf på en stegrad iakttagan af verkligheten ha i alla händelser befruktat förbindelsen mellan dikt och lif. Det märks till och med i den danska litteraturens yppersta novell, »Niels Lyhne», som blifvit en hel generations Werther, den ryktbaṛaste tidstypen för den germanska nyromantiken, fylld af den mest intensiva skönhetslängtan, som smular sönder lifvet i stämningsögonblickens atomer i stället för att hugga ut det till ett konstverk. Jonas Lie är den förnämste odlaren af hvardagslifvets roman, där borgarklassens alla strider återgifvas i en förtätad och realistisk gestaltning fjärran från en Balzacs och Zolas uppglödgade och af bålstora lidelser fyllda epos. Björnson skrifver sina klassiska bondenoveller, de skönaste i världslitteraturen vid sidan af Gottfried Kellers, och sina romaner, inspirerade af den själens kristalliska renhet, som är denne skalds yppersta arfvedel.

Tiden alstrar en dramatiker, som får världshistorisk betydelse. Ibsen når sin största verkan med sina hvardagsskådespel, där han med en skoningslös ironi blottar samhällets och individens lifslögner, medan Brand och Peer Gynt från tvenne diametralt olika sidor uttrycka hans kraf på personligheten. Ibsen segrade icke minst genom den suveräna behärskningen af sin dramatiska form, som af naturalismen lärt att begagna miljöns begränsande teknik. Det nyromantiska dramats mästare är Maeterlinck i sitt tidigare skede, han har funnit nya toner för det outgrundliga, gåtfulla, ohyggliga, som lurar bakom hvarje yttring af lif.

[ 3 ]Lyriken har ett stort snille af det slag, som berusar oss både genom den utomordentliga formen och det storstilade innehållet, hafsballader, kärleksvisor, kosmiska sånger. Det är Swinburne.

Tiden behärskas af två stora strömningar, naturalismen och nyromantiken, men de egentliga härskarne äro de stora skalderna, som i sig upptaga tidsrörelserna, omdana dem och återspegla dem i förenklade och förstorade bilder. Riktningarnas representanter äro utpräglade personligheter, deras antal icke obetydligt och skörden därför rik. Men äfven den svenska litteraturen befruktas och når snart nog fram till en utlösning af sina yppersta krafter. Impulserna från utlandets strömningar och personligheter förena sig med studiet af den närmaste verkligheten, af det svenska landet och folket. Målsmän för denna förening blifva först och främst tidens geniala skalder, som i sin stora inspiration skapa konstverk af sådana dimensioner, att de i sin tur gripa in i världslitteraturen. Förgrundsfiguren är August Strindberg. Den strid, som nyligen rasat om hans namn, visar, att stridsyxan om 80-tal och 90-tal icke är nergräfd, de olika åsikternas hätskhet röjer, att man här ännu kämpar om vitala intressen, frånsedt de rent personliga utgjutelser, som alltid tillhöra polemik. Striden blir därför en fortsättning af de fäktningar, som gång på gång fyllt Sverige med sitt larm, allt sedan Strindberg och 90-talet trädt fram på arenan, och här må nu följa en kort skildring af dess förlopp.

*

Det börjar med Strindbergs »Tal till Svenska Nationen om olust i landet, lefvernet, litteraturen och lärdomen».

Slutresultatet af uppgörelsen med litteraturen är den, att 90-talisterna till den grad opponerat sig mot Strindbergs verksamhet redan från år 1889, att de icke lämnat något hår kvar på hans kropp.

»När broschyren Renässans utkom 1889, utgaf den sig för att vilja reagera mot tidens materialistiska sträfvan, men profeten låtsades ignorera min hela [ 4 ]verksamhet i samma riktning, och malhonnett nog fick jag en släng af färlan för de brott jag icke begått.»

Från försvar öfvergår författaren till angrepp på hela 90-talet, som benämnes gigerlskolan .

»Skolan uppgaf sig dock reagera mot tendenspoesien, men är själf ingenting annat. Tendensromanen 1880 hade ett lofvärdt syfte: att hjälpa människorna tillrätta i samhällslifvets tilltrasslade elände; men Pepitaskolan hade en ful tendens: att kalla det onda godt och det goda ondt.» (Om Heidenstams dikt ’Jag längtar hem’ etc.:) »Detta är ju ett pigbref, eller en tema-svenska; innehåll saknas, poetisk form saknas, och följaktligen är det bosch.» — (Om 1890:) »Det som nu skedde i svenska litteraturen är det märkvärdigaste men också mest bedröfliga och fula som händt. — Vi fingo icke allenast en pekoral-estetik, utan äfven en poesi som vi läst som barn, med pjunk och pjåsk, Weltschmerz och falsk tuberkulos, inte ett spår lifsglädje eller mannakraft, hvilka utlofvats i profetiorna; alltså humbug. — Den visdom, som nu predikas på dåliga vers, är af den beskaffenhet, att den icke kan bli föremål för kritik, därför hälsades den också af konsortiet med kritiklöst jubel» etc. etc.

Grundtanken i denna kritik är således, att 90-talet med Heidenstam i spetsen alstrat en mycket underhaltig litteratur, som för att begagna Strindbergs uttryck bäst kan karaktäriseras med ordet bosch. Artiklarna framkommo ursprungligen i Aftontidningen, men första svaret publicerades i Svenska Dagbladet af docent Fredrik Böök. Svaret kulminerar i följande satser:

»Är icke ’Det nya riket’ lika lögnaktig och orättvis, äro icke de personliga smädelserna lika nedriga, och visa de icke samma skandalskribentens enastående talang att ärekränka utan att råka juridiskt fast? Är skildringen af nittiotalets litteraturpolitik mera fantastisk än t. ex. skildringen från riksdagen i ’Röda rummet’ med den hederlige bondens schavottering? Helt säkert icke. Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats af annat än blindt hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de gröfsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting? Är icke denne vidunderlige mångläsare en af de okunnigaste skribenter som funnits, därför att han i sitt högmod och sin hafsighet aldrig gått till grunden med något? Har han öfverhufvud någonsin nalkats ett problem med så mycket intellektuell besinning, med så mycket upphöjdhet öfver låga affekter och lidelser, som ett verkligt tankearbete kräfver?

Rodins ’Tänkaren’ framställer en man som tänker med armmusklerna och knogarna; den skulptör som ville skapa en staty öfver tänkaren Strindberg, rousseauanen, könsfilosofen och Swedenborgaren, hade att afbilda en man som tänker med inälfvorna och som vrålande vrider sig i sina kval.»

[ 5 ]Den motsatta åskådningen häfdades af doktor John Landqvist i Aftontidningen i flera artiklar. Den första bär rubriken »Strindberg har rätt».

»Emellertid må börjas med den hårresande förklaringen, att Strindberg, inte i personfrågan men i sakfrågan har rätt! Till en vidlyftig del! Det är Strindberg som är den stora förnyaren i vår litteratur! I alla riktningar äfven och icke minst den romantiska med hvad därtill hörer. 90-talet har verkligen blifvit en Böjg, som tränger på oss från alla håll. — Men med sitt sinne för det konkreta tycker han inte om att kämpa mot Böjgen. Han måste åtminstone ge den ett begripligt namn. Han kallar det för Heidenstam. Vi andra finna detta namn tämligen godtyckligt valdt. Det lär visst också finnas en annan Heidenstam. Som sitter i lugn och ro nere vid Vättern. — Man upphör inte att älska en diktare därför att han byter om världsåskådning. Inte heller att älska en människa därför att hon har orätt!»

Och emot Bööks utgjutelser häfdas i en annan artikel :

»Det är mot det ohöljda försöket att för oss förgifta hela Strindbergslitteraturen, att vid ett godt tillfälle utstryka hans stora obekväma namn ur vår historia, att hacka sönder hans bild, som är själfva portalfiguren till den nya tiden, det är mot sådana älskvärda afsikter man med det första och med all kraft har att ropa ett: se upp!»

Striden var nu i full gång. Strindberg hyllades från ultra radikalt och ultrakonservativt håll, men det kunde också hända att de politiska linjerna kastades om. Tanken att hopsamla en penningfond åt den grånade diktaren uppkallade Per Hallström i Svenska Dagbladet, där han opponerade sig mot ett dylikt tilltag. Häremot vände sig åter Landqvist och Henning von Melsted, hvilka i sin tur bekrigades af andra. Äfven personer af illiterata skrån deltogo, landet syntes inhöljdt i rök, och stridens brak hördes långväga. I tidningen Arbetet uppträdde skriftställaren professor Bengt Lidforss med en följd artiklar, sedan samlade och utvidgade till en broschyr, »August Strindberg och den litterära Nittiotalsreklamen». Han söker förklara Strindbergs angrepp med hjälp af Levertins oförstående kritiker, fortsatta af Böök »med samma energi, men med mindre talang». Lidforss finner, att Levertin missförstått ej blott Strindberg utan ock Ola Hansson, och skrifver bland annat härom (s. 37):

[ 6 ]»Det synes mig, som stode dessa Levertins yttranden på höjden med hvad svensk kritik öfverhufvudtaget frambragt af personlig hätskhet och personlig närgångenhet.»

Gent emot Levertins världsåskådning säges (s. 63):

»Hos Levertin har denna från lifvets djupare flöden bortvända världslighet tagit formen af estetisk mammonism, som i grund och botten är lika kultur fientlig, lika ödesdiger som all annan mammonsdyrkan.»

Äfven ur de yngre författarnes led höjdes en stämma. Den ropande rösten var Ludvig Nordström, som i Aftontidningen obetingadt anslöt sig till Strindberg under rubriken »Bokslutet»:

»Det är nämligen icke så tillfälligt, att Strindbergs anfall riktats mot Verner von Heidenstam och Sven Hedin, ty det är just under dessa båda namn, som den farliga posten återfinnes i böckerna. — Egentligen har kanske detta bokslut icke så stort intresse för den breda allmänheten, ty dess inre mening kommer denna allmänhet i själfva verket föga vid; de enda, som kunna ha ett verkligt intresse, äro de, som nu bilda den yngsta författargenerationen, de s. k. 10-talisterna. — Detta bokslut, alltså, innebär i all enkelhet uttryckt, att efter tjugu års isolering Den Svenska Anden åter sättes i kontakt med de europeiska och utomsvenska idéströmningarna. — Och nu ställer sig frågan sålunda: hvad skola vi göra för att försvara vår plats i den europeiska kulturen, för att kunna lämna vår part till mänsklighetens sträfvan? Det blir europeiskt kulturella synpunkter, som 10-talisterna tack vare Strindbergs bokslut nu kunna obehindradt anlägga.» —

Det må sägas att själfva stridsorsaken är af en ganska sällsam art. De Strindbergska dokumenten höra till det mest oresonliga, som denna aldrig hvilande oppositionsande åstadkommit. Det som händt för tjugu år tillbaka står med ens lika lefvande för honom, som om det timat i dag, och han betraktar sig själf som en historisk personlighet. Men denne utomordentlige iakttagare af verkligheten saknar i hög grad sinne för de rätta proportionerna mellan sin person, sitt verk och sin omgifning. Strindberg handskas på det vårdslösaste med fakta, t. ex. i uppgifterna om Atterboms Siare och Skalder. Tegnér, beundrar han alltjämt, men hur går det samman med dennes beundran för Karl XII, »den störste bland Sveas söner»? Den stegrade intensiteten i känslolifvet, som utmärker den moderna tiden, har kanske i Strindberg fått sin mest typiske [ 7 ]målsman. Titanen Strindberg är också ett knippe skälfvande nerver, och på dem spelade från begynnelsen föräldrahemmets omilda händer. Och när ynglingen började känna sig som man, då kom revolten mot samhället, som i Mäster Olof fick sin oförgätliga gestalt med sin bittra lära om den enskilda viljans — fast den är »der gute Wille» — tvång att böja sig för den högre enhetens kraf. Men just det har Mäster Olofs skald i grunden aldrig förmått, han är en ny Ahasverus, som förbannat samhället och därför förbannas tillbaka. Samhället träder emot individen som en osynlig makt på tusen vägar, men också alla människor äro delar af det osynliga och därför hinder för personlighetens utveckling till absolut frihet. En Strindberg kan icke ha hem, hustru, barn, vänner, han är ett samhälle inom samhället, men också en isolerad människa, som ensam lider af alla de konflikter med omgifningen, hvilka icke heller han kan undandraga sig. Hans lif är ett drama, som mynnar ut i en fruktansvärd tragik. En af dessa dramatiska konflikter är mästarens uppgörelse med 80- och 90-tal.

Men äfven om man alltid bör erinra sig den psykologiska orsaken till alla Strindbergs eruptioner, behöfver man därför icke utbrista i kör: han har rätt! Vi andra, som umgås på ett mera fridfullt sätt med samhället, måste söka att reducera den Strindbergska kritiken till verklighetens proportioner. Inte ens ett geni af hans dimensioner äger rätt att trycka sin stämpel på det samhälle som han negerar. Vi skola finna att där är alltid ett korn af sanning i hans angrepp, men mera sällan ett helt berg. På det hela taget ha vi fått Strindberg som kritiker för våra synders skull, och en mera obarmhärtig ha vi aldrig haft. Ty Strindberg äger icke blott hela sin tids kultur utan också vildheten hos en barbar från stenåldern, och han skyr intet medel för att måla djäfvulen på väggen. I sin oresonlighet få hans angrepp en karaktär af förföljelselusta, som vänder upp och ned på både människor och hela strömningar i vår kultur, och det är därför icke uteslutande angenämt att ha en sådan Argus som väktare. Olusten i landet blir icke lustigare af sådana artiklar som Strindbergs sista, hvilkas ove[ 8 ]derhäftighet är af den art, som icke behöfver vederläggas. Den kritiska metoden är här följande: man tager en berömd dikt af en berömd diktare och delar upp den i olika beståndsdelar, rycker tomahawken från sidan, skalperar dikten och i förbigående diktaren.

Tyvärr äger dock Strindbergs försvar för sin diktning en orsak, då man ju icke kan förmena en skald rätten att själf uppträda mot sina kritiker, om de också icke därför behöfva beröfvas all ära och redlighet. Det låter sig nämligen icke förnekas att Levertins förnämsta begränsning som bedömare af svensk litteratur låg i hans oförmåga att tillägna sig Frödings lyrik och Strindbergs senare utvecklingsskeden, hvarvid man dock bör erinra sig vissa utomordentliga kritiker af några Strindbergsböcker. Hur mycket man än beundrar och älskar hela Levertins gärning, hur högt man än ställer honom som vår ypperste kritiker, måste man dock beklaga att hans kritiska sinne och poetiska intuition gjorde halt just inför en sångare som Fröding och en oafbruten revolutionär som Strindberg var äfven under 90-talet och senare.

Man är här frestad att uppkasta spörsmålet, om en kritiker måste förstå allting, som kommer under hans händer. Skall han hylla satsen att förstå allt är att förlåta allt? En sådan moderlig åskådning, som tar alla barn på sina knän, är mycket vacker, men en begränsning af kärleken torde äfven vara en fördjupning. Som grundlag skulle man vilja proklamera att allt det väsentliga, det som är nytt i tanke och form, det som är sagdt med personligt tonfall, det som äger möjlighet att lefva öfver sin födelsedag, det måste tillägnas och förstås af en kritiker. Det behöfver knappast sägas att bakom förståelsen ligger alltid kritikerns temperament, som skiftar mellan kärlek och hat. Men den som älskar det bästa och väsentliga i den nya litteraturen skall också allt mera vidga sin synkrets och förmå att med allt säkrare hand visa ut stjärnorna på diktens himmel. Men det är ingen merit för en kritiker, om hans temperament står på fryspunkten, när det gäller Fröding och Strindberg.

[ 9 ]Inför Strindbergs angrepp på hela 90-talets författargeneration har en kritiker väl närmast anledning att bevara sin jämnvikt. Det är inte lyckligt, om den ena måttlösheten föder den andra, och det finns också en möjlighet att läsa dessa berömda catilinariska tal med en smula humor, på samma gång man kan erinra sig, att det icke är första gången som det Strindbergska geniet slår öfver i något annat.

Om således Svenska Dagbladets hädangångne kritiker upprepade gånger ställt sig främmande gent emot en produktion, som dock äfven uppvisar en kedja af mästerverk, så är det att tillägga huru efterföljaren vandrade fram på samma bana, blott att omdömena förgrofvats och i den ofvan citerade utgjutelsen kulminerat i en vredesparoxysm, som drabbar hela Strindbergs produktion. I »Det nya Sverige» har docenten Böök i en uppsats »Sveriges moderna litteratur» uttalat sig bland annat på följande sätt om de konstnärliga resultaten af 80-talet:

»Det lönar sig därvidlag bra litet att förneka, att de måste karaktäriseras som obetydliga. Hur högt man än kan vilja anslå 80-talets betydelse som allmän brytningstid, dess frigörande inflytande på det allmänna tänkesättet i politiska, sociala och moraliska frågor, säkert är att det är ytterst få litterära skapelser af konstnärlig rang som det kvarlämnat.»

På den andra fronten trädde doktor John Landqvist i förgrunden. Under det oväntade lösensordet »Strindberg har rätt» kom han i slutet till det resultatet att han har orätt! Det var väl inte hans mening, som i stället gick ut på att försvara det berättigade i Strindbergs artiklar, hvilka dock ses alltför mycket i kärlekens rosenskimmer. Icke äro de särdeles lämpade till brandfacklor för en litterär revolution, som för öfrigt kommer att slockna i en sandhög. Ty hvad är det man vill? Hvar äro de nya männen, som skola axla den nya tidens kappa, sedan 90-talets befunnits utsliten? Hvar äro de nya teserna, som man skall spika på vår parnass? Landqvist medgifver visserligen att hans artikel betyder en revolution i hans poetiska åskådning, men skall det icke stanna därvid? Han förkunnar nu att Strindberg är den största moraliska faktorn i vårt lif, sedan han för cirka ett år sedan i en varmt känd skrift om Heidenstam för[ 10 ]klarat att »Kant och Karolinerna ha uppvuxit på gemensam protestantisk grund». Har Strindberg således gått längre i sin etik än Kant? Men detta är väl dock att själf springa alltför fort i utvecklingen. Ty om man också medgifver att Strindbergs rifvande kritik af vårt samhälle och af oss alla ofta drabbat djupare än något annat, att denna kritik och hans poetiska storverk betydt oändligt för formandet af vårt lif och vår åskådning, så kan man dock icke hissa hans fana högt i sedlighetens värld. Hans barbariska stridsmetoder äro icke att rekommendera till efterföljd, de äro slagget i hans verk, och i likhet med docent Böök vill jag helst slippa att citera allt ur hans sista Tal. När Zola med fara för lif och lem angriper hela den franska staten i sitt berömda »J’accuse», då blir han sitt lands största moraliska faktor, därför att hans ord brinna af ädel harm mot en sak, som han funnit vara en vanära för sitt land, sitt folk, för hela mänskligheten. Men när en man går i breschen för sin egen person och sitt eget rykte (som är vida bättre än han inbillar sig) och därvid sänker sina »motståndare» ända till halsen ned i träsket — då är han åtminstone icke det stora exemplet, och man skall vara bra naiv för att bakom hans ord spåra blott den sedliga harmen.

Landqvist utslungar ännu ett djärft påstående:

»Ty 90-talet var — om man undantar Selma Lagerlöf och Fröding — redan genom födsel och uppfostran likgiltigt för religionen. — Det gör ett sorglustigt intryck att höra föregångsmannen, hr Hallström, religiöst och socialt indifferent, predika Strindbergs moraliska undermålighet!»

Författaren har dock för många år och böcker på nacken för att vara berättigad till en sådan oerhörd ytlighet, som präglar dessa omdömen. Är detta också revolution? Är det meningen att göra revolution baklänges och sparka bakut på vår tid? Det skall således behöfva sägas, att religionen ändtligen befriat sig från dogmatiken och katekesen hos många tusen bland oss. Det står oss fritt att ur de religiösa grundskrifterna taga ut det bästa, men en religion kunna vi blott bygga upp från botten af vårt väsen och med hjälp af vår egen grundlag, som bestämmer hela vårt lif. Vår religion, det är det yppersta, [ 11 ]som vi drömma, tänka, handla. »Den religiösa grundfrågan», för en skald, det är hans dikter och deras lifsåskådning, de må nu heta »Inferno», »Jerusalem», »Thanatos», »Jairi Dotter».

Om 90-talets kärlekslyrik förklarar Landqvist:

»90-talet har gifvit oss en odödlig kärlekslyrik, men blef den annat än det ömma ögonblickets, hyllningens, stämningens kostbara essens etc. — Blef den någonsin mer än en rent individuell affär mellan två människor?»

Jag har alltid fattat kärleken »som en individuell affär emellan två människor», som i sig innesluter en hel värld — eller menar Landqvist, att den oundviklige älskaren hos Strindberg måste infinna sig och blanda sig i affären?

Landqvist har dessutom författat en artikelserie om Levertin som kritiker och litteraturhistoriker (i Dagens Nyheter). Angreppen på Levertin ha föranledt den ene efter den andre att framkalla en bild af den bortgångne.

Landqvists uppsats innehåller en vacker karaktäristik af Levertins person, men samtidigt återfaller essayisten i den fruktansvärda ordström, som utmärkt hans äldre prosa och som i sina ändlösa satser och utsmyckningar helt och hållet dränker tanken. Levertins inflytande är här icke af godo.

Jag har dröjt så utförligt vid Landqvists part i striden, därför att han tidigare visat sig förstå Strindberg på ett vida lyckligare sätt än nu, ehuru jag på det kraftigaste vill understryka hans protest mot försöken att fullkomligt vanställa mästarens drag och göra honom till en vrålapa, som hvem som helst må kasta sten på. Landqvists hela framträdande gör intryck af en kritiker, som just vill förstå allting mellan himmel och jord, men konsekvensen är att han måste oafbrutet vända sig mot sitt äldre jag och sluta med att måla vår Herre svart och hvitmena djäfvulen.

En af Landqvists artiklar vände sig mot den afvisande hållning till understödsfrågan, som Per Hallström lade i dagen i sin Svenska Dagbladsartikel. Den mest sansade ståndpunkten i detta delikata spörsmål intogs af Henning von Melsted, som konstaterade att ögonblicket visserligen var synnerligen ogynnsamt, men det var i alla fall ett ögonblick och tid nog hade [ 12 ]försuttits. Och är det en heder för oss att den åldrige mästaren aldrig erhållit ett enda publikt understöd? Är det icke i sin mån ett talande bevis att det är något på tok i landet och att vi sakna fördomsfriheten att stödja den man, som smädar oss, men också representerar det väldigaste flöde af skaldisk fantasi i svensk dikt?

De Lidforsska artiklarna riktade sig hufvudsakligen och icke för första gången mot Levertin som kritiker och kulturhistoriker. Men om någon är föga skickad trots vissa riktiga synpunkter att vara domare öfver andra domare, så är det just professorn och skriftställaren Bengt Lidforss. Sammanknutna vid hans namn äro en oöfverskådlig rad artiklar i socialistpressen , där artikelförfattaren med infernalisk fröjd roat sig att nedgöra den ene efter den andre af för honom misshagliga personer. Bengt Lidforss lider i öfrigt af den mest föraktliga af alla andliga farsoter, rashatet, och därmed torde stafven vara bruten öfver hans kampanj mot Oscar Levertin. Den sista broschyren af Lidforss, »Levertinkultens apologet», synes dock knappast vittna för Böök.

Både Lidforss och Böök ha funnit sig föranlåtna att uppträda äfven i broschyrform . Det hade då varit önskvärt, att de först utmönstrat allt det, som är käringskvaller om bref hit och dit och prat med den eller den. Ty det är dock att komma väl långt bort från Strindberg, och man beklagar stundom, att man lefver i en tid, som icke tillåter andra kampmedel än det tryckta ordet.

Den stora ljuspunkten i denna förbittrade strid är Ludvig Nordströms inlägg. Jag hänvisar till dokumentet, som betecknar det naivaste som på mången god dag lämnat en svensk tidningspress. Nordström och vänner skola nu börja den nya tiden, inledd af Strindberg, som ånyo öppnat portarna till utlandet. Att Strindberg angripit 90-talet just för dess kosmopolitism är blott ett af de ting, som för Nordström är en ogenomtränglig hemlighet. Den svenska litteraturen är tacksam för nya bidrag af den originelle Öbackaskalden, men hans goda [ 13 ]rykte kräfver oafvisligt, att han inställer sina vidare kungörelser till det svenska folket .

*

Sommarens stora vrede har åtminstone uppvisat det resultat, att meningarna om 80- och 90-tal och Strindbergs roll i vår litteraturhistoria lida af vidtgående differenser. Det tvingar mig att själf rekapitulera de olika skiftenas insatser i vår litteratur.

Det torde för hvarje oförvillad betraktare af den litterära utvecklingen vara ovedersägligt att Strindberg är den store förnyaren af vår nyare diktning. Det visar en betänklig brist på historiskt sinne, när man med all makt vill reducera 80-talets konstnärliga resultat till ett minimum, och öfver hufvud torde det löna sig att för framtiden söka uppvisa äfven enheten mellan de båda riktningarna och icke stirra sig blind på dualismen.

Strindberg har under sitt långa och rastlösa lif hunnit med en sådan oerhörd produktion, som blott har uppnåtts af en annan skald och partigängare, Almqvist (man bör då veta, att mycket af Almqvists verk är dels otryckt, dels icke utgifvet i bokform). Redan kvantiteten försvårar en öfversikt af Strindbergs betydelse och är en orsak till de många domarna . Professor Gustaf Steffen gaf i somras (i Aftontidningen) uttryck för oredan i uppfattningen.

»Strindbergs vänner och fiender äro, synes mig, lika oförmögna att förnuftigt värdesätta honom såsom den syntes af geni och intellektuell maktlöshet, etisk klarhet och etisk grumlighet, som han faktiskt är. Vår lika onödigt ymniga som jämmerligt grunda och partiförsumpade professionella litteraturkritik har här totalt förfelat att lösa en af de största, kulturviktigaste uppgifter, som vår tids människo- och konstkritik möter i vårt land.»

Professor Steffen har onekligen rätt i sitt totalomdöme, ehuru jag måste reservera mig mot denna radikala kritik af kritiken. Flera tidningar excellera visserligen med ändlösa litteraturartiklar, som i grunden nog ha vida färre läsare än artikelförfattaren inbillar sig, och klicksynpunkterna blanda sig [ 14 ]äfven stundom väl starkt i leken. Tyvärr synas dylika fenomen vara oskiljaktiga från konst och konstnärlig värdering, men de torde knappast florera i större utsträckning här hemma än på andra kanter. Hvad beträffar behandlingen af Strindberg måste jag här erinra om att orsaken till bristen på utförliga arbeten om honom sammanhänger med hela litteraturens och kritikens torftiga ekonomiska position. De sista årens förbättringar ha stödt skönlitteraturen men icke kritiken och litteraturvetenskapen. Kritikern, hvilken, liksom i allmänhet utöfvare af den andliga kulturen i Sverige, är obemedlad, har blott att söka sig anställning i en tidning, och här utnyttjas hans krafter i det dagliga arbetet. Hvad som blir öfrigt af tid behöfver han i regel för att ytterligare fördjupa sig i äldre litteratur, utan hvilket studium hvarje litteraturkritik slutligen måste hänga i luften. Men för att tränga genom Strindbergslitteraturen och alla dess förutsättningar kräfves det år af obundet arbete — och således ekonomiskt understöd.


Med August Strindberg får den svenska litteraturen en representant, som griper in i världslitteraturen på ett mäktigare sätt än någon föregående svensk diktare. Han äger allt annat än Ibsens metodiska logik och konstnärliga ansvarskänsla. Men som dramatiker är han en större heroiker, om man tänker på gestalter sådana som Mäster Olof, Gustaf Vasa, Gustaf Adolf, han är en större försökare af olika former, från det historiska dramat öfver sagospelet till kammarspelet, hans dramer blotta ett vidare djup af lidelsens ocean, hans repliker vibrera af ett intensivare lif, hans folkscener äga den Shakespeareska våldsamheten; det brinnande hatet mellan man och kvinna, individens fåfänga kamp mot öfvermakten, en kungs strider mot synliga och osynliga fiender, en faders ömma ord till sitt barn, allt tornar upp sig i väldigare syner af skräck och lust hos den svenske dramatikern. Ehuru Ibsens världsrykte är befäst och ett axiom, vinner Strindbergsdramat långsamt allt större terräng, och i detta nu är han den ende lefvande dramatikern af världs rang.

[ 15 ]Men som världsdiktare har han en betydelse utöfver dramatikern. Han representerar det våldsammaste försöket efter Goethe i germansk litteratur att nå fram till en kultursyntes, det högsta en skald kan sträfva efter. Det är lätt att bevisa för oss hur hans stormlöpning mot världsgåtans sfinx studsat tillbaka, men det är icke ett klokt sätt att bele resultatet, ty där finnas ting af värde för oss och för framtiden, och det kan vara skäl att erinra om en annan stor syntetiker, som just nu firar sin renässans på fullt vetenskapliga kongresser — Swedenborg. Det gäller att här icke blott fråga efter resultatet utan också efter riktningen mot målet. Strindberg blir i alla fall lika typisk för vår tids intensiva trängtan att finna en formel, en världsåskådning, en religion, som i sig innesluter vår kulturs innersta vilja och förlöser oss ur dess alltför extensiva innehåll. Strindbergs subjektivism fann öfverallt sig själf, en annan och lyckligare skall finna något annat, när han lyfter undan den sista slöjan. Strindbergs universella alstring kan vid första anblicken te sig som kaos, men den som begåfvats med djupare blick skall på bottnen varsna konturerna af ett kosmos. Han är därför släkt ej blott med Goethe, utan äfven med våra universella sökare, Geijer och Rydberg, men det som skiljer honom från alla föregångarna är hans brytning med antiken, som räckt fler och färre stenar till de andras världsbyggnad, hvilket i sin mån förklarar deras harmoniska daning och soliga humanitet.

I den svenska litteraturens fattiga dramatik står Strindberg ensam som det svenska dramats konung, och som den störste utöfvaren af den högsta konsten blir han odödlig i vår dikt. Mångt och mycket af hans skådespel har stannat vid skissen, de sista historiska skådespelen äro krönikor i stil med dem före Shakespeare, men antalet mästerverk är minst lika stort. Det ser ut, som behöfde man än en gång erinra om att Strindberg under perioden fram till 1890 skrifvit »Mäster Olof», »Fadern,» »Fröken Julie». Det tycks behöfva sägas, att han samtidigtförfattade »Röda rummet», »Svenska öden och äfventyr», »Hemsöborna», »Skärkarlslif», »Samvetskval». Han är således förnyaren [ 16 ]och egentligen skaparen af det svenska dramat, han har gifvit ny gestalt åt den historiska novellen, åt folklifsskildringen, åt novellen om öfverklassvärlden, han har skrifvit vår blodigaste satir — hvem i vår litteratur har under sin ungdomsperiod åstadkommit större ting? Det är däremot icke riktigt att kalla Mäster Olof ett romantiskt drama, ehuru det icke rubbar dess värde med en tum. Mäster Olof är en våldsam verklighetsskildring med monumentalt huggna karaktärer och ett stundom naturalistiskt språk, men det äger ej det romantiska dramats lyriska flöde, mjuka konturer och vaga karaktärsteckning.

Strindbergs betydelse som språklig reformator är af sådan art, att man från hans framträdan kan datera en ny epok i språkets utveckling. Så nära ha skriftspråk och talspråk aldrig kommit hvarandra i sin oafbrutna förskjutning. Revolutionen är af desto större betydelse på grund af det svenska skriftspråkets lust att röra sig i en högtidlig takt som en grand seigneur från gångna tider. Det danska skriftspråket uppträder däremot helst som en köpenhamnsk borgare på väg till Dyrehaven, och ehuru språkdräkten naturligtvis blott är ett uttryck för nationernas grundlynnen, så fordrar dock den moderna diktens språk något af samma intensitet och demokratiska åthäfvor, som utmärker hela det moderna lifvet. Utan Strindbergs demokratisering af det svenska skriftspråket kan man knappast tänka sig hela den kommande prosalitteraturen, då däremot hans naturalistiska versspråk säkerligen spelat en vida mindre roll.

Under sin frivilliga landsflykt i kontinentens kulturländer drefs Strindberg allt längre in i vetenskapliga spekulationer, hvars vackraste frukter äro ett par härliga, mytologiska poem i »Sylva Sylvarum». Ur kontakten med naturvetenskapen, med idén om öfvermänniskan, med lifvet själft framgår den Strindbergska mystiken, som är en särskild form af 1890-talets grubbel öfver lifsgåtan, och buren af den lyriska ström, som väller fram under hela litteraturen Europa rundt. Tidens ruelse och grubbel öfver det undermedvetna lifvet föder den sällsamma trilogien »Till Damaskus», som är det mest storstilade uttrycket för den Strindbergska mystiken, och ehuru vidt dramat än sy- · [ 17 ]nes skilja sig från Mäster Olof, så måste där dock finnas en underjordisk gång dem emellan.

Men med detta drama tillhör Strindberg redan det typiska 90-talet, på samma gång han i en följd storslagna historiska och andra skådespel ånyo öfverraskar världen. Utrymmeshänsyn bjuder mig emellertid att stanna här. Det må blott nämnas att vid sidan af Strindbergs produktion under 80-talet finnes en mycket aktningsvärd novellistik på realistisk botten, som kulminerar med Ernst Ahlgrens roman »Fru Marianne», en psykologisk hvardagsskildring af ett kvinnoöde, som icke sedermera öfverträffats. Man bör dessutom erinra sig att äfven skalder sådana som Rydberg och Snoilsky äro verksamma under detta skede.

Reaktionen omkring 1890 torde i grund och botten vända sig mindre mot den härskande skönlitteraturen än mot kulturen som helhet, och det är ett misstag att blott fästa sig vid rent litterära strömningar, när man söker förstå den litterära utvecklingens faser.

Under 1880-talet breda sig den sociala rörelsens slagskuggor allt djupare ned öfver jorden. Ungdomen här hemma gripes af de nya idéerna om arbete och kapital, om rösträtt och skattefördelning, kyrkoförnekelse och folkupplysning, de radikala studentklubbarna bildas och samhällsdebatterna taga fart. Rörelsen betyder en allmän pånyttfödelse inom ungdomslifvet, men den är icke gynnsam för skönlitteraturens fria utveckling, ty gifvetvis hyllar man främst den litteratur, som sätter de sociala problemen under debatt. I samma ögonblick fick man en doktrinär uppfattning om poesiens uppgift och värde.

I dessa yttersta dagar, då så mycket af tvifvelaktigt värde går igen och spökar midt på ljusa dagen, har man också pro klamerat satsen om den sociala frågans oerhörda betydelse för litteraturen. Märkvärdigt, att man inte hunnit längre!

Ingen skall kunna inbilla oss att en dikt om storstrejkens fiasko har större värde än ett drama om Gustaf Vasas kamp för ett ordnadt Sverige eller Euckens försök att på grundval af [ 18 ]en fördjupad åskådning af kulturen bygga upp en ny stomme för personligheten. Den tysta kampen vid skrifbordet för en världsåskådning eller födseln af ett diktverk har lika stor betydelse för individen som den sociala kampen för samhället.

Det är något, som allt starkare uppreser sig mot detta gång på gång uppdykande kraf på litteraturens socialisering. Är det icke nog, att en hel väldig klass kastat sig midt in i cirkeln af vårt samhälleliga lif och oafbrutet utsprider proklamationer om sina rättigheter? Är det icke nog, att många af de bästa i vår egen klass offra alla sina krafter för att stödja arbetarnas kraf, bevisa med vetenskapens siffror deras rätt, medan de helt och hållet glömt bort att också deras egen klass kan göra anspråk på att få utveckla sina slumrande möjligheter fram till den klara dagen? Lifvet är slutligen icke blott en fråga om debet och kredit, om egna hem och inga hem, utan på den materiella kulturen som grundval resa sig nu som alltid den andliga kulturens blommor.

Om nu konsten bemäktigar sig de sociala problemen och återger dem på ett gripande sätt i ord och bild som Zola, och Meunier, så är detta godt och väl, och deras verk blir ett utomordentligt uttryck för en af tidens djupaste strömningar. Men det är intet oafvisligt kraf, att konstnären måste reproducera den sociala krisen i sin kammare och ateljé! Tvärtom torde hos honom röra sig ett mycket starkt behof att åstadkomma ting och verk af en mera luftig art, i stånd att flyga bort med oss från all den sorg och smuts vi se utanför vår dörr. Med all makt stänger han fönstret för den svarta rök, som väller fram ur industrialismens jätteskorsten, han ser gestalter från fjärran skönhetsvärldar träda öfver sin tröskel, han hör stämmor ur gångna kulturer, och han diktar poem, som fröjda oss genom sin rena skönhet och idealitet. Eller flyr hans fantasi från stor staden ut till landet, och naturens tusen färger och former bilda omgifningen kring hans människa, som här ännu lefver ett lif, fullt af mödor, men också af hvila och kärlek. Ty diktaren lyder först och sist en enda lag, som är hans väsens slaf och herre, den enda han följer och bekämpar, driften att utveckla [ 19 ]sin personlighets hela rikedom och lyfta i dagen allt som gråter och jublar på botten af hans själ, en källa som vill sjunga och spela om lifvets hela ve och salighet.

Glömmer man geniets hemlighet att bilda sig efter sin egen lag, som för öfrigt är hvarje personlighets, blott att geniets kamp är mera het och flammande, då kan man vara en förträfflig människa, men man förstår inte konst. I grund och botten är hela 90-talets reaktion en enda personlighetens protest mot alla stängsel, som rest sig kring den fria konsten, mot det allmänna tryck på själarna, som tidens grubbel öfver det sociala eländet alstrade. Det sociala eländet var förskräckligt, men blef det bättre, om hela mänskligheten gick med likbjudarefysionomier och grät floder, så att hafven stego? Hela den litterära omhvälfningen är en psykologisk kris, som kulminerar i Vallfarts- och Vandringsår och Gösta Berlings saga, lifsnjutningens och lifsglädjens tvenne evangelier.

Läser man stridsdokumentet »Renässans» af 1889, finner man att Heidenstam på ett mycket mildt sätt uttalat sig om naturalismen, som Strindberg ju för öfrigt aldrig helt har till hört. Där står bland annat:

»Våra dagars naturalism är också en ljungande protest. Det vore barnsligt inbilla sig att icke äfven den innehåller många öfverdrifter. En objektiv framtid skall helt visst blotta dessa öfverdrifter och bryta stafven öfver dem, men det oaktadt skall den inse, att naturalismens protest icke var ett tecken på andlig förruttnelse, utan att den var sund och nödvändig.»

Senare domare ha uttalat sig betydligt skarpare om naturalismen. Eljest vittnar också denna skrift om känslan af psykologiskt tryck, och i mer eller mindre grad återljuder denna klagan i själfbiografiska ord hos alla af 90-tatets främsta, Lagerlöf, Fröding, Hallström, Levertin.

Den nya generationen ägde intet snille af sådana dimensioner som titanen Strindberg men ett större antal första rangens konstnärer än 80-talet. Deras fria konstverk kom som en befrielse från en pessimistisk tidsriktning, vuxen upp i industrialismens hårda och kyliga luft. Deras sånger och sagor, legen[ 20 ]der och visor fyllde oss med en ny känsla af lifsberusning och kärlek till hela den lyrik, som kväller fram ur våra furuskogar och lyser oss till mötes ur en herrgårds hvitramade fönster. Den nya generationen förmådde icke skapa människor med samma handfasta realism och påtagliga psykologi som den gångna, men dess diktning hade omkring sig en atmosfär af fest och dans, af sång och musik, där mollklangen ännu blott mullrade som från fjärran kyrkklockor. Dess lyriska kynne formådde icke lyfta sig till dramats arkitektur, men hela den samlade skörden af epos och lyrik torde vara jämbördig i värde med det Strindbergska dramat.

Versspråket och verstekniken når en ny höjd, först genom Heidenstams vallfarts- och vandringssånger, där versens egenskap att kåsera skälmskt, satiriskt och djupt erinrar om Byron och Heine, men också om Sturzen-Beckers försök att närma talprosan och skaldemålet. Med Frödings suveräna konst att nå formens och innehållets harmoni blir denna union ideal, han är på lyrikens område den egentlige folkskalden. Heidenstam når med sin andra diktsamling fram till en kosmisk lyrik, som ställer honom i främsta ledet bland alla tidens skalder, och det är blott omöjligheten att öfverföra lyrik till främmande språk, som står i vägen för hans kontinentala berömmelse. Samtidigt begynner också sträfvan mot fördjupningen af hans egen och hela folkets nationalitet. Ehuru skalden utan fråga gifvit oss stora nationella värden som lyriker, essayist och novellist, kan man dock icke alldeles värja sig för intrycket att utvecklingen glidit fram allt for enträget på ett spår och att det nationella också kan tjänstgöra som broms på en fri skapan.

Den Heidenstamska diktningen har allt från Hans Alienus haft en bestämd dragning mot det heroiska. Men Hans Alienus representerar världsflykten. Tidens störste religionsstiftare Nietzsche har i sin sista och yppersta bok »Also sprach Zarathustra» äfven predikat en religion, som slutligen drifver sina utöfvare in i en rymd af ljus och eter och bort från jorden och lifvet. Både Hans Alienus och Zarathustra äro symboler för den germanska personlighetens reaktion mot hela tidens förful[ 21 ]ning och förflackning i form af masskultur. En släkting till dessa kritiker af modernismen är i grund och botten »Den okände» från Strindbergs »Till Damaskus».

Det heroiska fann Heidenstam i historien och hos Karl XII, han fann det i tidernas morgon, då viljorna ännu famla i dunklet och lidelserna behärska allt. Folke Filbyter blir på en gång den siste store representanten för hedendomen och den förste såningsmannen till det nya, som skall spira upp i riket. Det ligger i den historiska diktningens natur, att ett konstverk alstras på den punkt, där skaldens och historiens själ slår samman i en gnista. Om också Bjälboarfvet äger ett par stora scener och satser af stor visdom och poetisk skönhet, så saknas här dock den hjälte, som öfverskuggar det tillfälliga och förenar oss med det förgångna. Heidenstams psykologiska konst äger icke den smidighet, som förmår att af tusen smådrag uppbygga en människa.

Skulle inte författaren af »Renässans» dock mest dragas till de ursprungliga och blodfulla kraftpersonligheterna från en annan tidernas soluppgång, renässansen, då konsten och skönheten var lifvets källa? Eller skulle icke flykten från hvardagen till historien kunna ända på det sätt, att Heidenstam fann det heroiska hos sig själf och gaf en mera lyrisk och personlig skildring af detta jag och samtiden?

Det är inte möjligt att i detta samband dröja längre vid 90-talisternas oförgängliga insats i svensk diktning. Det må erinras om att med Selma Lagerlöf får vår litteratur åter en representant i världslitteraturen, att Hallströms novell, skrifven med ett sällsynt fint öra för själens allra hemligaste tonfall, knappast öfverträffas i den samtida konsten, att samme författare med Grefven af Antwerpen och Alkestis skänkt oss ett lyriskt versdrama.

Ännu en representant för den historiska konsten måste nämnas, det är Sophie Elkan. Hon är den förnämsta utöfvaren af den historiska roman, som på grundval af ett inträngande studium af dokumenten bygger upp en monumentalt psykologisk bild af sin hjälte och hans omgifning, »Konungen», »Anckarström». [ 22 ]Hela perioden från slutet af 1870-talet fram till våra dagar betecknar en sällsynt blomstring i vår litteratur, det är därför inte lätt att uppskatta den till dess rätta värde. Skalderna stå ju ännu lefvande midt ibland oss, deras verk bevara ännu för oss hela sin prägel af skönhet och ungdom, vi vänta ännu att ur deras händer få mottaga nya dikter, som åter skola tända lågan i våra hjärtan och lyfta vår vilja uppåt. Men framför allt kan man begära af oss att vi icke uppträda partiskt för »80-tal eller 90-tal», fäkta med båda armarna och förhäfva oss i utbrott, framför allt kan man begära af oss att vi icke bedrifva medveten litteraturpolitik och efter behag stryka streck öfver mästerverk eller förkunna att de skalder äro döda, som ännu lefva.