Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Anmärkningar
| ← InträdesTal i Svenska Akademien |
|
Tal af Svenska Akademiens Direktör, i anledning af Fredsslutet år 1790 → |
ANMÄRKNINGAR.
Naturen af ett Tal tillåter ej utförligheten af en Afhandling. Man lär finna, att författaren, långt ifrån att fullständigt afhandla sitt ämne, endast rört dervid i några få punkter, och efter anledningar af den tidens vitterhet. Den stora frågan huruvida det verkligen gifves någon allmän smak, några allmänna och beständiga reglor i vitterheten, samt hvilka dessa äro, återstår alltid att besvara. Det gifves tilläfventyrs få ämnen, hvarom man sagt på en gång så mycket och så litet som om detta; och visserligen ingen fråga i vitterheten mera i behof af upplysning, både genom sitt mörker och sin vigt. Tvifvelsutan kommer detta deraf, att smakens störste mästare föga sjelfve skrifvit derom: de hafva merendels åtnöjt sig att bevisa den genom deras arbeten. Om detta gör nog till nöje, gör det ej alltid nog till undervisning. Författaren smickrar sig ej att derom veta mer än andra. Men de som veta bäst, yttra sig nästan ej hos oss i allmänt tryck. De göra sig vanligtvis icke mer möda att skrifva, än man i allmänhet gör sig att läsa. Författaren har deremot för sin del alltid med något mindre noggrannhet iakttagit detta förhållande. Man finner på några blad af en bland de förra delarne, icke hvad kan ur andra böcker sammandragit, utan hvad han sjelf tänkt öfver detta svåra och föga utredda ämne: och hvad han således trott sig kunna tillägga till det, som man på andra språk redan tänkt och skrifvit derom. Hvad närvarande anmärkningar angår, höra de genom deras natur till föregående Tal. Endast korthetens fordran har ålagt att derifrån utesluta dem.
Det är ej blott i frågan om snille, som tvenne afvägar, eller hvarannan motsatta ytterligheter, tydligen röja sig. De finnas vanligen i allt, äfven i smaken, och hade kunnat i detta Tal med lika skäl anmärkas. Den första af dem är deras, som, fast med oftare åberopande af det högsta sköna af smakens allmänna lagar, likväl i grunden erkänna inga andra än deras egna hugskott och ojemna hänförelser. Ett och annat drag af detta Tal skillra dem blott ofullkomligt. Man kan i frågan om smak anse dessa som ett slags fritänkande förnekare af alla antagna grundsatser. Nästan alla nationers vitterhet uppvisar några enskilta exempel af detta slag. Men de hafva i vissa länder och på vissa tider utgjort ett större anhang, med verkligt ändamål att utrota, om möjligt varit, all konstodling, och föra den allmänna smaken tillbaka till hvad de kalla naturen, och vi andra, råheten. Deras hufvudsats var derföre alltid den, att med förakt bestrida smakens hittills följda reglor, såsom blott personliga godtycken, eller till det högsta blott lokalt rådande fördomar, upphöjda till lagar genom vanans makt och medelmåttans trälaktiga åtlydnad. All estetisk fordran är, efter deras tanke, ett egenmäktigt kufvande af snillets nödvändiga frihet; all föreskrift, fastän grundad på pröfning och efterdömen, till det högsta tjenlig såsom ledband för svagheten, men deremot för det stora, skapande snillet en boja, hinderlig för dess utflygt, och som det måste afskudda sig.
Man bör icke förlora sin tid med att söka öfvertyga dessa om deras ogrund. Men för att öfvertyga sig sjelf derom, fins ett lätt, ofta säkert medel: det, att läsa dem. Det skulle i sanning tyckas, som frågan här vore om alldeles nya, öfvervanliga skönheter, omöjliga att hinna under band af smakens allmänna reglor, och hvartill dessa stora snillen endast genom ett sublimt förakt derföre kunnat upphöja sig. Emellertid befinnes det ingalunda, att några lyckliga drag, som stundom hos dem träffas, äro af högre och sällsyntare slag, än att de både kunnat vara och verkligen varit i alla tider förenliga med smakens vanliga fordringar. Men väl befinnes deremot, att den ringaste uppmärksamhet till dessa fordringar skulle hafva besparat många bland dem en mängd fel och förvillelser, vida oförenligare med det sanna snillet, än detta sistnämda med smakens påstådda tvångslagar.
Det är således på långt när icke om rangen af de högre och förut osedda skönheter, som desse författare vanligen lemnat anledning att med dem tvista. Det är om nödvändigheten att undvika sådana brister och olämpligheter, som icke sällan hindra deras skrifter att vara ens medelmåttigt goda, ens läsbara. Sådan är, t. ex., denna bekymtnerslöshet om allt ändamål af sanning, nytta, verklighet, som någon gång hos dem röjer sig; sådan, denna ofta svindlande fart, som blott vill uppåt och för öfrigt ingenstädes; som derföre följer ingen väg, och länder hvart det träffar sig: sådant, detta osammanhang, detta djupa töcken af förvirrade bilder, känslor, tankesyftningar, genom hvilket ofta intet ändamål låter skönja sig, ingen strimma af ljus leder läsaren; sådana, ändteligen, dessa kramplika omvexlingar af spänning och slapphet; denna laglöst frisväfvande stil, som tyckes blanda sig, nu med skyn, nu med jordstoftet; denna löjliga ton af stolthet, som öfverallt är personens, aldrig ämnets; som ej upplyfter, men gör flat; som skall vara styrkans, och är råhetens. Det är först när dessa och andra hos dem vanliga fel undvikas, när smakens och reglornas förnekare uppvisa något arbete, som med trots af reglorna likväl förenar ordning, sammanhang, tankeljus, stilens fullkomlighet, tonens anständighet, det är först då, säger jag, icke förr, som det må tillhöra dem, att bestrida nödvändigheten af smakens föreskrifter, och som det blir deras vederparters åliggande att försvara den.
I sanning, om en och annan skrift af detta slag också innehåller, hvad man ej kan neka, några sanna, eller låt vara, äfven stora skönheter: hvad äro likväl dessa, utom deras rätta rum, eller framställde i falsk dager, eller förvirradt hopförda, eller med långa mellanskof, nu af medelmåtta, nu af osmaklighet? Hvad äro skönheter, som icke sammanstämma till ett gemensamt ändamål, och som tillhopa icke utgöra något helt, någon ännu större och skönare skapelse? Det är icke nog att deras förtjenst derigenom förminskas, den blir ofta ingen, ofta blott ett starkt sken, som desto klarare uppdagar de öfriga bristerna. Man behöfver ej mer än denna betraktelse, för att nödgas medgifva smakens nödvändighet.
Men om smakens lagar hafva, som jag här visat, deras fritänkande förnekare, så hafva de äfven (och detta är den andra afvägen) deras intill vidskeplighet rättrogne anhängare. Det gifves menniskor, hos hvilka förnuftet, sanningen, smaken, allt förvandlar sig till fördomar och vidskepelse. Deras öfvertygelse fästes vid ingenting genom klar urskillning, utan blott genom vana eller myndighet. Så i religionen, så i borgerlig klokhet, så i vitterheten. Det har varit tidehvarf, då en enda tänkares mörka systematik oinskränkt beherrskat menniskoförnuftet, och gjort derigenom både filosofi och vitterhet till nästan blotta trosläror, grundade på tanken om hans ofelbarhet. Långt efter Aristoteles uppstego ännu andre lagstiftare för skaldekonsten eller vältaligheten, som byggde på hans grunder, och tillade nya klyftigheter. Man har sett metafysiken på detta sätt med en alldeles geometrisk noggrannhet afmäta och indela bildningsverlden, utstaka dess gränsor, fastställa och omskrifva alla slag af vitterhet, alla slag af möjlig tankeskapelse, och inpå bråket uträkna för hvardera måttet och kosan af snillets utflygter. Det är svårt, (man förlåte mig denna friare liknelse) det är svårt, säger jag, att under detta tvång af alltid mötande föreskrifter betrakta skalden och vältalaren annorlunda, än såsom ett dansande barn, rörande sig vid hvart steg taktmässigt, efter läromästarens ständigt ledsagande eller rättande hand.
Men det är ej detta stränga estetiska regeltvång, som någonsin varit hos oss den rådande fördomen. Det gifves andra slag deraf: ett i synnerhet, vanligt i vår vitterhet, och mäktigt nog att länge qväfva dess tillväxt. Ingenting är nemligen allmännare, än att personer, bekanta med någon främmande nations berömda skrifter, finna hos sitt eget språks författare nästan intet annat än råhet, vanmakt, ohehag, och dömma förtjensten af hvart inhemskt försök blott och endast efter dess mer eller mindre synbara hämtning af dessa utländska efterdömen. Sådant var länge i Rom det grekiska språkets företräde, intill dess man såg Homerus och Demosthenes, om ej öfverträffas af Virgilius och Cicero, åtminstone af dem på egna och nya vägar upphinnas. Sådant är ännu hos oss det fransyska språket, hvilket man kan anse nästan såsom moderspråket för den högre sällskapsverlden, och hvars författare derigenom blifvit upphöjda till rang af fastställda mönster för all slags vitterhet; en ära, som de äfven, medgifvom det, i många afseenden onekligen förtjena.
Ingenting borde i sanning vara för en svensk auktor mera smickrande, än att kunna sägas verkligen likna någon af dessa stora och odödliga skribenter. Men man vill veta hvad med denna likhet i allmänhet förstås. Nästan alla fransyska författare hafva med hvarandra en viss allmän öfverensstämmelse af ton och uttryck, utan att derföre vara alla lika stora skribenter, eller ens alla upphöjda öfver medelmåttan. Tvifvelsutan borde frågan här endast kunna uppkomma om en Despréaux's, en Racines, en Voltaires, eller deras sanna lärjungars företräde i snille och skrifart framför den stora klassen af medelmåttiga författare, icke blott i andra främmande språk, utan äfven i deras eget. Ty om orden god smak, god ton icke hafva denna betydelse, hvilken hafva de då? Men görom ett rättvist undantag af några få sannskyldiga granskare, och sedan sägom: hvarom är frågan hos de öfriga? Visserligen ej om dessa nyssnämda sanna efterdömen af smak och skrifsätt, utan oftast eller endast om den fransyska tonen i allmänhet. Det är icke det sällsynt goda, det verkligen förträffliga af den fransyska litteraturen, som man sätter till mönster, det är just tvertom det hvardagliga, det öfverallt förekommande, det med hvar fransysk skribent, god eller slät, gemensamma och genom blotta språkets natur redan gifna: ordställningen, ljudfallet, talesätten, med ett ord, likställigheten af uttryck och språkvändningar. Jag gör ej en satir, utan en allvarsam undersökning. Men så långt den kunnat af mig sträckas, är det vanligen detta nyssnämda och ingenting annat, eller, för att säga kortare, sjelfva det fransyska språket och ingenting annat, som man tyckes egentligen sakna i vår vitterhet, och som man i sanning med stort skäl påstår ej finnas, eller kunna finnas hos våra författare.
Men gifvom åt denna beundran för all fransysk litteratur den billigaste tydning, som synes möjlig. Antagom, att den ej grundade sig på blotta fördomen för ett språk, med hvilket örat, tanken, uttrycket hos oss alltför tidigt införlifvas, och som man vänjer sig att beundra, innan man ännu lärt att rätt känna eller nyttja sitt eget. Erkännom detta språks naturliga behag, och jemte dem äfven dess företräde, både i antalet af stora snillen, och i författarnes allmännare förtjenst. Men detta företräde, är det ett annat, än den redan mognade, utbildade mannens, framför den ännu tillväxande, halfdanade ynglingens? De hafva rätt, desse fransyska språkets ifrige älskare, de hafva rätt deri, att begge språkens vitterhet ännu icke kan jemföras, hvarken i rikhet på goda skrifter, eller må hända i deras fullkomlighet. Men hafva de rätt att på denna grund förneka vårt språk all skönhet? våra författare nästan all jemförlighet i smak och odling? ja, hvad någre hittills gjort, sjelfva möjligheten att en dag jemnas med sina utländska föregångare? Hafva de rätt att framställa för oss den fransyska smaken, och endast denna, såsom ett ovillkorligt mönster, ett ideal af fullkomlighet, med hvilket all olikhet är ett obehag, och från hvilket all afvikelse vore en orimlighet?
Man vill finna i den fransyska vitterheten i synnerhet tvenne egenskaper, som den påstås äga, om ej ensam, åtminstone till högre grad än andra nationers. Det är från dem man tyckes sluta, å ena sidan till smakens allmänna förträfflighet hos dess författare, och å den andra till vårt språks afstånd derifrån. Dessa tvenne egenskaper äro sammansättningens klarhet, och stilens alltid jemna värdighet. Jag nekar ej att de utgöra, rätt förstådda, smakens ovillkorliga fordringar, och att det fransyska språket kan i hög grad berömma sig deraf. Men jag frågar, huru skulle denna skrifartens klarhet ej nödvändigt finnas i ett språk, som sedan mer än halftannat sekel genom dess bruk i all sammanlefnad, i allt slags umgänge, och i alla slags skrifter, blifvit omsider så fullkomligen bestämdt till hvart ord, hvart uttryck, hvar art af grammatisk eller rhetorisk sammanbindning? Huru skulle deremot för ett språk som vårt, ännu så nytt i sin odling, nya skapelser af ord och uttryck, nya försök af ordställningar och sammanbindningar icke vara och ännu länge blifva nödvändiga? Denna växande odling, är den ett bevis af smakens brist hos våra författare? Är den ett af språkets naturliga aflägsenhet derifrån? Om likväl derigenom den fransyska klarheten ofta måste i våra skrifter saknas för en viss klass af läsare, hvarifrån kommer, och hvars fel blir detta? Månne språkets, som icke kan gå en annan väg till fullkomlighet, än den alla andra, och bland dem sjelfva det fransyska, förut nödgats följa? Månne författarnes, som endast på detta sätt kunna förädla och rikta det? Eller månne icke snarare deras, som med fördomen om ett annat språks uteslutande företräde, må hända aldrig fäst ett uppmärksamt ögonkast på vår inhemska vitterhet; och som nödvändigt måste finna sig främmande i ett redan utvidgadt språk, hvars tillväxt och utbildning de icke vårdat sig att följa.
Det återstår att tillägga ett ord angående Stilens värdighet. Jag föreställer mig ej, att man lärer för saknad deraf anklaga våra goda författare. Denna förtjenst förutsätter i synnerhet undvikandet af två fel: af låga ord, och af allt för hvardagliga talesätt. Ingen nation har, det är sant, sträckt grannlagenheten i detta afseende så långt som den fransyska. Men undvikandet af ett fel leder ofta till ett motsatt större. Med den omsorg kan man undfly uttryckets påstådda oädelhet, att man gör hälften af sitt språk obrukligt för den ädlare skrifarten, och att man till större delen utesluter derifrån både denna träffande egentlighet, som ofta så lyckligt bestämmer tankens föremål, och dessa sinnligt målande drag, som alltid tala med så stort behag till inbillningen. Jag lemnar andra att dömma, huruvida det fransyska språket af en sådan förebråelse verkligen träffas eller ej. Hvad man åtminstone oftare påstått, det är att sjelfva Corneilles, Racines och Boileaus språk på långt när ej äger för den egentliga poetiska stilen, det vill säga, för den sinnligt målande, de fördelar som Homers, Theokrits och Virgilii, eller ens som Popes, Miltons, Ariosts. Det har blifvit sagdt och upprepadt, att icke allenast de flesta ord och termer af åkerbruk, slöjder och hvardagslefnad, utan nästan alla smärre sinnliga föremål, och med dem, många af dessa lyckligt bildande drag, som i hela dess lifliga synbarhet framställa en sak för inbillningen, fått i detta språk ett anseende af låghet, som utesluter dem från den ädlare stilen: att i synnerhet den fransyska skaldekonsten derigenom fått en viss abstrakt enformighet, en viss tomhet på sinnligt innehåll, en viss brist på färgor och skapelser, som inskränker den inom kretsen af allmänna uttryck och retoriska former: att dess verkliga företräde förnämligast ligger i dess behag för umgänget, i teaterstilen och känslans uttryck; men att just dessa förtjenster, hvilka utgöra ett eget slag, svårt att förena med den sinnligt bildande skaldesångens, i märkbar mån skadat språkets öfriga fullkomlighet.
Det är icke jag, som vågar göra den fransyska vitterheten någon af dessa förebråelser; det är den störste ibland dess författare, det är sjelfva Voltaire, som inför smakens och snillets högsta domstol i sitt land upprepar och nödgas medgifva dem.
Men om man således ej kan tvifla om grundligheten deraf, och om den fransyska smaken visserligen icke blir ett i alla afseenden ovillkorligt efterdöme för andra nationers, hvad skall man då säga om dessa domare i vitterhelen, som med en uteslutande beundran för allt hvad som blott flutit ur fransysk penna, sätta bland oss höjden af förtjenst i den mest enträgna härmning deraf? Man lärer ej förebrå mig, att jag öfverdrifver. Jag skulle i det fallet äga mitt försvar färdigt i nästan alla våra goda skribenters erfarenhet. Knappt lärer någon bland dem finnas, som icke mer eller mindre rönt obehaget af en författares belägenhet, som måste följa naturen och fordringarne af sitt eget språk, men dömmes efter lynnet och smaken af ett främmande. Han behöfver ett nytt ord och skapar det; det är ädelt och välljudande, men ännu ovanligt: och den fransyska smaken misshagas deraf. Han lånar ett annat ur hvardagsspråket; det förädlas hos honom genom användningen; men detta ord var nyss ett hvardagsord utan upphöjning: och den fransyska smaken misshagas deraf. Han försöker nya ordställningar, omvexlad nummer; språket vinner kraft derigenom; någon slapp sträng spännes starkare, och tonen höjer sig; men sammansättningen förlorar ledigheten, ordfallet, måhända derigenom också snarfattligheten af umgängs-talet: och den fransyska smaken misshagas deraf. Han försinnligar ett uttryck; bilden är lyckligt lånad, den är liflig och talande; men all sinnlighet i dess första nyhet tyckes likasom medföra en viss råhet, hvilken behöfver sin tid att afnötas: och den fransyska smaken misshagas deraf. Med ett ord, alla dessa försök må hafva deras ypperliga förtjenst; må skänka språket färgor och rikedom; må föra det slutligen till jemförlighet med de mest odlade: nog af, det är icke den fransyska tonen, vändningen, ordställningen; det är alltid ett helt annat språk, som har sin egen särskilta natur, sina vissa egentligheter. Behagen, om de finnas, äro icke de samma; olikheten är synbar: och den fransyska smaken misshagas deraf.
Ingenting är i sanning mera qväfvande för den inhemska litteraturens tillväxt i ett land, än en främmande vitterhet, som i alla högre eller finare kretsar nästan uttränger moderspråket. Man förebär förgäfves, att smaken derigenom förädlas, efterdömen utbredas, täflan uppväckes. Det är nästan alltid fördomen för det främmande, som i dessa täflingar afgör företrädet; och äfven den bästa författare skall svårligen lyckas, att i en sådan nation skrifva på en gång för allmänheten och för det finare umgänget. Men i denna svårighet, eller rättare sagdt, i denna omöjlighet, hvilket val återstår? Utan tvifvel att skrifva för sin egen nation; att tala till dess tankegrad och sinnesart; att otvunget följa sitt eget språks lynne; att, med ett ord, hellre skapa en vitterhet åt sina egna landsmän, vore den ock till en början mindre fullkomlig, än att efter några få, knappast mer än halfsvenska läsares fordringar, tvinga sin skrifart till en onaturlig likhet af utländska efterdömen: efterdömen, alltid lättare att på sin egen väg upphinna, än att rädd och stel härmare fjät i fjät eftertrampa.
Jag är nemligen för min del öfvertygad, att hvart och ett språk har, likasom sin egen särskilta art, så äfven sin egen olika väg till fullkomligheten, och sina bestämda egenskaper för ett visst olika slag deraf. Det är på denna väg, om den följes, som det kan och skall blifva icke allenast jemförligt med andra, utan äfven till vissa delar öfverträffa dem. Men detta syftemål hinnes icke genom slafvisk hämtning af ett främmande, vare sig till språkarten, som icke kan härmas, eller till smaken, som i många afseenden beror af språkarten. Det kan blott nås genom uppmärksamhet på sitt eget språks särskilta lynne och fördelar, och genom en manligt fri utbildning deraf. Så har den engelska vitterheten blifvit en rival af den fransyska, och en rival, som i mer än ett afseende behållit företrädet. Så har sjelfva det fransyska språket uppväxt bredvid det yngre romerska, och har mognat till en egen art af förträfflighet, med hvilken detta sistnämnda i all sin skönhet icke kan jemföras. Visserligen gifves en allmän smak, gemensam med alla odlade folkslag; lagar, utan hvilkas åtlydnad någon särskilt författare väl kan göra sig berömd på en mörkare tid, men hvarförutan ingen nations språk eller vitterhet någonsin kunna vinna det klassiska värde, som de tre nyssnämdas. Emellertid hafva de ingendera bildat sig efter hvarandras enskilta lagar af smak eller språklynne. Man talar om mönster för efterföljd: se der, som jag tror, det af alla, som bäst förtjenar att framställas och öfvervägas.