Dorian Grays porträtt/Kapitel 05

←  Kapitel IV

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel V

Kapitel VI  →

V

— Mamma, mamma, jag är så lycklig, viskade den unga flickan och dolde ansiktet i skötet på den trötta, vissna kvinna som med ryggen mot det skarpa, påträngande ljuset satt i det enkla rummets enda länstol. Jag är så lycklig, upprepade hon, och du måste också vara lycklig.

Mrs Vane lade sina tunna, vita händer på dotterns huvud. — Lycklig! upprepade hon. Jag är endast lycklig, Sibyl, när jag ser dig spela. Du skall inte tänka på annat än ditt spel. Mr Isaac har varit mycket snäll mot oss, och vi är skyldiga honom pengar.

Flickan såg surmulet upp.

— Pengar, mamma? ropade hon. Vad rör oss pengar? Kärlek är mer än pengar.

— Mr Isaac har förskotterat oss femtio pund för att betala vår skuld och rusta ut James ordentligt. Du får inte glömma det, Sibyl. Femtio pund är en stor summa. Mr Isaac har varit mycket snäll.

— Han är ingen gentleman, mamma, och jag avskyr hans sätt att tala till mig, sade flickan och reste sig upp och gick till fönstret.

— Jag vet inte hur vi skulle reda oss utan honom, sade den gamla kvinnan klagande.

Sibyl kastade huvudet tillbaka och skrattade.

— Vi behöver honom inte längre, mamma. Nu ordnar sagoprinsen livet för oss. Hon tystnade. Blodet sjöd upp och skuggade hennes kinder. Den hastiga andedräkten öppnade hennes läppar. De skälvde. En sydländskt lidelsefull fläkt genomfor henne och rörde de sirliga vecken på hennes dräkt. Jag älskar honom, sade hon enkelt.

— Lilla dumsnut, lilla dumsnut, var den papegojfras som slängdes till henne. En rörelse med de av falska juveler prydda, krokiga fingrarna gjorde orden groteska.

Dottern skrattade på nytt. En fången fågels glädje fanns i hennes röst. Hennes ögon uppfångade melodin och återstrålade den. Sedan slöt de sig för ett ögonblick, som för att dölja sin hemlighet. Då de åter öppnade sig hade en drömmens dimma dragit över dem.

Tunna läppars vishet talade till henne från den utslitna länstolen, antydde försiktighet och citerade den feghetens bok, vars författare missbrukar det sunda förnuftets namn. Hon hörde ej på. Hon kände sig fri i sin kärleks bojor. Hennes prins, sagoprinsen var hos henne. Hon hade åkallat minnet av honom. Hon hade sänt sin själ ut att söka honom, och den förde honom till henne. Hans kyssar brände åter på hennes läppar. Hennes ögonlock var fuktiga av hans andedräkt.

Då ändrade visheten metod och talade om efterforskningar och upplysningar. Den unge mannen var kanske rik. Om så vore, skulle man tänka på giftermål. Mot Sibyls öron bröt vågorna av världslig beräkning. Hon såg hur de tunna läpparna rörde sig. Hon log.

Plötsligt kände hon behov av att tala. Denna ordrika tystnad gjorde henne orolig.

— Mamma, mamma, ropade hon, varför älskar han mig så högt? Jag vet varför jag älskar honom. Jag älskar honom, emedan han är som kärleken själv måste vara. Men vad ser han hos mig? Jag är honom inte värdig. Och ändå — jag kan inte säga varför — fast jag känner mig stå långt under honom, känner jag mig inte ödmjuk. Jag är stolt, mycket stolt. Mamma, älskade du min far så mycket som jag min sagoprins?

Den gamla kvinnan bleknade under sminket och de torra läpparna skälvde av smärta. Sibyl sprang till henne, slog armarna om hennes hals och kysste henne.

— Förlåt mig, mamma. Jag vet att det plågar dig att tala om vår far. Men det plågar dig bara därför att du höll av honom så mycket. Se inte så ledsen ut. Jag är lika lycklig i dag som du för tjugu år sedan. Ack, låt mig alltid få vara lycklig!

— Mitt barn, du är alltför ung för att tänka på kärlek. Och dessutom — vad vet du om denne man? Inte ens hans namn. Det hela kommer verkligen mycket olägligt, och när nu James reser till Australien och jag har så mycket att tänka på så skulle du ha visat litet mer eftertanke. Men som jag nyss sade, är han rik…

— Ack, mamma, mamma, låt mig vara lycklig!

Mrs Vane såg på henne och med en av dessa falska, teatraliska gester som så ofta blir en andra natur hos skådespelare, slöt hon henne i sina armar. I samma ögonblick öppnades dörren och en yngling med ostyrigt, brunt hår kom in i rummet. Han hade en satt figur, stora händer och fötter och var litet klumpig i sina rörelser. Han var inte så väl uppfostrad som sin syster. Man kunde knappast tänka sig att de båda var nära släkt med varandra. Mrs Vane spände ögonen i honom och bättrade på sitt leende. I sitt stilla sinne upphöjde hon honom till värdigheten av publik. Hon kände sig övertygad om att tablån var sevärd.

— Jag tycker du kunde spara några kyssar till mig, Sibyl, sade ynglingen godmodigt.

— Å, du tycker inte om att bli kysst, Jim, svarade hon. Du är en ryslig gammal björn! och hon sprang över golvet och omfamnade honom.

James Vane såg ömt på sin syster. — Jag tänkte hämta dig till en promenad, Sibyl. Jag tror inte jag kommer att få se detta ohyggliga London mer. Jag vill det verkligen inte heller.

— Säg inte sådana obehagligheter, min pojke, mumlade mrs Vane och tog suckande fatt på en glittrande teaterkjol som hon började lappa. Hon kände en smula missräkning över att han inte hade slutit sig till gruppen. Det skulle ha ökat situationens teatraliska effekt.

— Varför inte, mamma? Jag menar det verkligen.

— Du gör mig ledsen, min gosse. Jag tror att du en gång kommer igen från Australien i en god ekonomisk ställning. Jag tror inte att det finns någon societet i kolonierna, åtminstone inte vad jag skulle kalla societet. Så när du har gjort din lycka därnere, måste du komma tillbaka och göra dig gällande i London.

— Societet! mumlade ynglingen. Den angår mig inte. Jag vill endast tjäna pengar så jag kan ta dig och Sibyl från teatern. Jag hatar den.

— Å, Jim, så styggt av dig! utropade Sibyl skrattande. Men vill du verkligen gå ut med mig? Det var roligt. Jag var rädd du skulle gå och säga adjö till någon vän — Tom Hardy, som gav dig den där avskyvärda pipan, eller Ned Langton som skrattar åt dig när du röker den, Det är snällt av dig att ge mig din sista eftermiddag. Vart skall vi gå? Låt oss gå till Parken.

— Jag är så sjaskigt klädd, sade han mörkt. Det är bara fint folk som går i Parken.

— Dumheter, Jim, viskade hon och smekte hans rockärm.

Han tvekade ett ögonblick.

— Gott, sade han slutligen, men skynda på när du klär dig.

Hon dansade ut genom dörren. Han hörde henne sjunga när hon sprang uppför trappan. Hennes små fötter trippade i rummet ovanpå.

James gick två, tre gånger fram och tillbaka i rummet. Sedan vände han sig till den tysta gestalten i stolen.

— Mamma, är mina saker färdiga? frågade han.

— Ja, James, de är färdiga, svarade hon utan att se upp från sitt arbete. Under de sista månaderna hade hon alltid känt sig obehaglig till mods så snart hon var ensam med sin barske son. Hans blick gjorde hennes sluga och ihåliga natur orolig. Hon frågade sig, om han misstänkte något. Tystnaden — ty han sade ingenting mera — blev outhärdlig. Hon började beklaga sig. Kvinnor försvarar sig genom att angripa liksom de angriper genom att hastigt och överraskande ge efter.

— Jag hoppas du blir nöjd med livet på sjön, sade hon, men glöm inte att du valde det själv. Du hade kunnat komma på ett advokatkontor. Advokater är mycket respektabla människor och i landsorten är de ofta bjudna på middag hos de bästa familjer.

— Jag hatar kontor och jag hatar kontorister, svarade James. Men du har rätt. Jag har själv valt mitt yrke. Allt vad jag har att säga dig är: vaka över Sibyl. Låt ingenting ont hända henne. Mamma, du måste vaka över henne.

— Så du pratar, James! Naturligtvis vakar jag över Sibyl.

— Jag har hört att en herre var afton kommer på teatern och går bakom kulisserna och talar med henne. Är det sant? Vad säger du om det?

— James, du talar om saker som du inte förstår. I vårt yrke är vi vana att få en hel del behaglig uppmärksamhet. På min tid brukade jag få många buketter. Det var den tiden min man verkligen förstod sig på spel. Vad Sibyl beträffar, så vet jag inte om hennes böjelse är allvarlig eller inte. Men utan tvivel är denne unge man en fulländad gentleman. Han är alltid så artig mot mig. Dessutom tror jag att han är mycket rik, och han skickar så vackra blommor.

— Men hans namn, det vet du inte, sade ynglingen brutalt.

— Nej, svarade modern och såg belåten ut, han har ännu inte sagt sitt verkliga namn. Det tycker jag är romantiskt. Han tillhör troligen aristokratin.

James Vane bet sig i läppen.

— Vaka över Sibyl, mamma, ropade han, vaka över henne!

— Du gör mig mycket ledsen, min pojke. Jag håller alltid ögonen på Sibyl. Om denne herre är rik, finns det naturligtvis ingen orsak, varför hon inte skulle gifta sig med honom. Jag tror han är aristokrat. Han ser så ut. Det kunde vara ett lysande parti för Sibyl. De skulle bli ett vackert par. Han ser utomordentligt bra ut. Alla ser sig om efter honom.

Ynglingen mumlade något mellan tänderna och trummade på fönsterrutan med sina klumpiga fingrar. Han vände sig om för att säga något, då dörren öppnades och Sibyl kom inhoppande.

— Vad ni ser allvarliga ut! utropade hon. Hur är det fatt?

— Ingenting, svarade James, man skall väl vara allvarlig emellanåt. Adjö, mamma, jag kommer till middagen klockan fem. Allt utom mina skjortor är packat, så du behöver inte ha flera bekymmer.

— Adjö, min pojke, svarade modern högdraget. Hon förargade sig över hans sätt att tala till henne och något i hans ögon gjorde henne rädd.

— Kyss mig, mamma, sade dottern. Hennes blomstrande läppar berörde de vissna kinderna och tinade upp deras kyla.

— Mitt barn, mitt barn! ropade mrs Vane, och såg upp mot taket som sökte hon ett galleri.

— Kom, Sibyl! sade James otåligt. Han hatade moderns tillgjordhet.

De gick ut i det härliga, glittrande solskenet och tog vägen ned över Euston Road. De förbigående såg förvånade efter den buttre, dåligt klädde ynglingen som gick i sällskap med en så intagande chic flicka. Han såg ut som en trädgårdsdräng med en ros.

James mörknade och såg hotande ut, när han märkte några närgångna blickar. Han hade denna motvilja att bli uppmärksammad som sent i livet kommer över ett geni, men som aldrig lämnar genomsnittsmänskan. Sibyl däremot var alldeles omedveten om det intryck hon gjorde. Hennes kärlek skälvde på de leende läpparna. Hon tänkte på sagoprinsen, och för att bättre kunna tänka på honom pratade hon endast om skeppet som Jim skulle segla med, om guldet som han säkert skulle finna, om den underbara arvtagerska vars liv han skulle frälsa från skändliga banditer i röda skjortor. Ty han skulle inte alltid vara sjöman eller något sådant. O nej! Sjömannens liv var förfärligt. Att tänka sig vara instängd på ett ohyggligt fartyg medan vågornas puckelryggiga kammar bröt över däcket och svarta vindar sökte bryta av masten och förvandla seglen till långa, vinande trasor! Han skulle lämna båten i Melbourne, ta ett vänligt farväl av kaptenen och resa direkt till guldfälten. Innan veckan var gången, skulle han finna den stora guldklimpen, den största som någonsin hade hittats, och föra den till kusten på en fraktvagn, bevakad av sex ridande poliser. Tre gånger skulle banditerna anfalla honom och alltid bli tillbakaslagna med stor manspillan. — Eller nej — han skulle absolut inte resa till guldfälten. Det var ohyggliga ställen där männen använde ett rått språk, söp sig fulla och sköt ner varandra på krogarna. Han skulle bli en duktig fåruppfödare, och en afton på hemvägen skulle han se den vackra arvtagerskan bortföras av en rövare på en svart häst, och han skulle jaga efter och rädda henne. Naturligtvis skulle hon förälska sig i honom och han i henne, och de skulle gifta sig, komma hem och bosätta sig i ett jättehus i London. O, underbara saker väntade på honom! Men han skulle också vara snäll och inte förlora modet eller kasta bort sina pengar på dumheter. Hon var ju endast ett år äldre än han, men hon kände livet mycket bättre! Med var post skulle han skriva till henne och bedja var afton, innan han gick till kojs. Gud var mycket god, han skulle beskydda honom. Hon skulle också bedja för honom, och efter ett par år skulle han återvända rik och lycklig.

James hörde tyst och surmulen på henne. Han var nästan sjuk över att behöva resa.

Men det var inte bara det som gjorde honom mörk och dyster. Så oerfaren han än var hade han dock en stark känsla av den fara som låg i Sibyls ställning. Den unge snobben som var förälskad i henne, kunde inte mena allvar. Han var en fin herre, och därför hatade James honom med denna sällsamma rasinstinkt som han inte kunde förklara och som därför så mycket starkare behärskade honom. Han visste också hur ytlig och fåfäng hans mor var, och anade i dessa egenskaper en stor fara för Sibyl och hennes lycka. Barn börjar med att älska sina föräldrar, när de blir äldre dömer de dem, någon gång förlåter de dem.

Hans mor! Han hade ofta föresatt sig att fråga henne om något, något, som han i tysthet hade grubblat över under månader. En undertryckt, hånfull anmärkning som en afton då han stått vid scendörren och väntat nått hans öra, hade inom honom väckt en hel här av tankar till liv. Han mindes det som hade det varit ett piskslag i ansiktet. Han rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen med ett uttryck av smärta.

— Du hör ju inte ett ord av vad jag säger, Jim, sade Sibyl, och jag gör upp de härligaste planer för din framtid. Säg något!

— Vad skall jag säga?

— Å, att du vill vara en snäll gosse och inte glömma bort oss, svarade hon leende.

Han ryckte på axlarna.

— Du kommer fortare att glömma mig än jag dig, Sibyl.

Hon rodnade.

— Vad menar du, Jim? frågade hon.

— Jag hör du har en ny vän. Vem är det? Han menar inte väl med dig.

— Tyst, Jim! ropade hon. Du får inte säga så om honom. Jag älskar honom.

— Du vet ju inte en gång hans namn, svarade ynglingen. Vem är han? Jag har rätt att få veta det.

— Han heter sagoprinsen, Tycker du inte om det namnet? Å, din dumma pojke! Du skulle aldrig glömma det. Om du endast fick se honom, skulle du tycka att han var den mest underbara mänska på jorden. En gång när du har kommit tillbaka från Australien skall du träffa honom. Du kommer att tycka mycket om honom. Det gör alla, och jag — jag älskar honom. Jag skulle önska du kunde komma på teatern i afton. Han kommer dit, och jag skall spela Julia. Å, vad jag skall spela! Tänk dig, Jim, att vara kär och spela Julia! Att se honom där! Att spela för honom! Jag är rädd jag kommer att skrämma hela sällskapet, skrämma eller förtrolla dem. Kärlek — det är att överträffa sig själv. Stackars förskräcklige mr Isaac kommer att skrika till sina odågor vid disken: »Ett geni!» Han har redan skrikit ut mig som en trossats, i afton skall han förkunna mig som en uppenbarelse. Jag anar det. Och det beror endast på honom, bara på honom, sagoprinsen, min underbare älskling, min nåderike gud. Jag är så fattig jämförd med honom. Fattig? Vad gör det? När fattigdomen kryper in genom dörren, flyger kärleken ut genom fönstret. Våra ordspråk måste skrivas om. De kommer till under vintern, och nu är det sommar, jag tror vår för mig. En dans av blommor i blå skyar.

— Han är en överklassherre, sade James mörkt.

— En prins! utropade hon storskrattande. Vad kan du mer begära?

— Han tänker göra dig till sin slavinna.

— Jag ryser vid tanken på frihet.

— Jag skall beskydda dig mot honom.

— Att se honom är att tillbedja honom. Att känna honom är att lita på honom.

— Du är galen i honom, Sibyl.

Hon skrattade och tog hans arm.

— Käre, gamle Jim, du pratar som vore du hundra år gammal. En vacker dag blir du också kär. Då får du veta vad det vill säga. Se nu inte så sur ut. Du borde hellre vara glad över att veta mig lyckligare än någonsin förr, trots det att du reser. Livet har varit hårt mot oss båda, förfärligt hårt och svårt. Men nu förändras det. Du far till en ny värld, och jag har redan funnit en. Här står två stolar. Låt oss sätta oss och titta på de fina mänskorna som går förbi.

De tog plats bland en flock åskådare. Tulpanrabatten på andra sidan vägen flammade som eld. Ett vitt damm hängde som en skälvande sky i den heta luften. De ljusa, färgglada parasollerna gungade upp och ner som stora, dansande fjärilar.

Sibyl fick brodera att tala om sig själv, sina förhoppningar, sina utsikter. Han talade långsamt och ansträngt. De bytte ord som skådespelare repliker. Sibyl kände sig nedslagen över att inte kunna dela med sig åt honom av sin glädje. Ett svagt leende som krusade den missnöjda munnen var all den genklang hon vann. Efter en stund blev hon alldeles tyst. Plötsligt såg hon en glimt av gyllene hår och leende läppar. Dorian Gray for förbi i en öppen vagn i sällskap med två damer.

Hon sprang upp. — Där är han! ropade hon.

— Vem? frågade James Vane.

— Sagoprinsen, svarade hon och såg efter vagnen.

James rusade upp och grep henne hårt i armen.

— Visa mig honom. Vem av dem är det? Peka på honom. Jag vill se honom! ropade han. Men i detsamma kom hertigens av Berwick fyrspann susande förbi, och när det åter blev plats att se hade vagnen redan rullat ut ur Parken.

— Han är borta, mumlade Sibyl sorgset. Jag ville så gärna du skulle ha fått se honom.

— Det ville jag också. Ty så sant det finns en Gud i himlen, om han gör dig något illa — dödar jag honom.

Hon betraktade honom förfärat. Han upprepade orden. De genomskar luften som dolkstyng. Mänskorna omkring dem började bli uppmärksamma. En dam bredvid fnissade.

— Kom, Jim, kom, viskade Sibyl. Han följde henne mekaniskt då de gick genom mängden. Han var glad över vad han hade sagt.

När de hade nått Akillesstatyn vände hon sig om. Medömkan i hennes ögon blev till löje på hennes läppar. Hon skakade på huvudet.

— Du är dum, Jim, rysligt dum. Du är helt enkelt på dåligt humör. Du vet inte vad du säger. Du är avundsjuk och elak. Å, vad jag önskar du blev kär. Kärleken gör mänskorna goda, Det du sade var elakt.

— Jag är sexton år, svarade han, och jag vet nog vad jag vill. Mamma är inget stöd för dig. Hon förstår inte att beskydda dig. Jag önskar jag inte skulle till Australien. Jag har stor lust att strunta i resan. Jag skulle göra det om mina saker inte redan hade blivit polletterade.

— Å, var inte så allvarlig, Jim. Du liknar en av hjältarna i de där fåniga dramerna som mamma är så förtjust att spela i. Jag vill inte gräla med dig. Jag har sett honom, och bara det att se honom är lycka. Vi skall inte gräla. Jag vet att du inte skulle göra någon som jag älskar, något ont, inte sant?

— Inte så länge du älskar honom, antar jag, ljöd det buttra svaret.

— Jag kommer att älska honom evigt! utropade hon.

— Och han?

— Också evigt.

— Det gör han bäst i!

Sibyl ryggade tillbaka. Därpå skrattade hon och lade sin arm i hans. Han var ju bara barnet.

Vid Marble Arch tog de bussen som förde dem direkt till det torftiga hemmet vid Euston Road. Klockan var över fem, och Sibyl skulle vila ett par timmar före uppträdandet. Jim ville det. Han sade att han helst ville säga adjö till henne i moderns frånvaro. Hon skulle ställa till en scen, och han avskydde alla slags scener.

I Sibyls rum tog de avsked. Det rådde avund i ynglingens hjärta och ett starkt, fruktansvärt hat mot denne främling som han tyckte hade ställt sig mellan dem. Men när systern slingrade sina armar om hans hals och hennes fingrar smekte hans hår, blev han vek och kysste henne verkligt hängivet. Han hade tårar i ögonen då han gick utför trappan.

Modern väntade på honom därnere. Hon grälade över hans brist på punktlighet. Han svarade inte utan satte sig ned till sin enkla måltid. Flugorna surrade omkring bordet och kröp över den fläckiga bordduken. Genom droskornas rassel och bussarnas larm kunde han höra den brummande stämman som slukade var minut han hade kvar.

Efter en stund sköt han tallriken tillbaka och lutade huvudet i händerna. Han kände att han hade rätt att få veta sanningen. Han borde ha fått veta den för länge sedan om det var som han anade. Ångestfullt betraktade modern honom. Orden kom mekaniskt från hennes läppar. Hon plockade med fingrarna på en trasig näsduk. Då klockan slog sex, reste han sig och gick mot dörren. Sedan vände han sig om och såg på modern. Deras ögon möttes. I hennes såg han en bönfallande blick om nåd. Den gjorde honom rasande.

— Mamma, jag har något att fråga dig om, sade han. Hennes ögon irrade omkring i rummet. Hon svarade inte. Säg mig sanningen. Jag har rätt att få veta den. Var du gift med min far?

Hon suckade djupt. Det var en lättnadens suck. Det förskräckliga ögonblicket var äntligen kommet, det ögonblick hon i veckor, månader, både natt och dag hade väntat, och ändå kände hon sig inte ängslig. Det var till och med ett slags missräkning för henne. Den enkla rättframheten i frågan fordrade ett direkt svar. Situationen var inte riktigt förberedd. Den föreföll henne som en dålig repetition.

— Nej, svarade hon, förundrad över livets hårda enkelhet.

— Min far var alltså en skurk! ropade gossen och knöt näven.

Hon skakade på huvudet.

— Jag visste att han inte var fri. Vi älskade varandra så mycket. Om han ännu hade levat skulle han hjälpt oss. Säg ingenting illa om honom, min pojke. Han var din far och en gentleman. Han hade höga förbindelser.

En svordom bröt fram över hans läppar.

— För egen del gör det mig detsamma, utropade han. Men låt inte Sibyl… Det är ju en gentleman, som älskar henne, inte sant? Hon säger åtminstone det. Med höga förbindelser också, antar jag.

För ett ögonblick smög sig en hemsk känsla av förödmjukelse över kvinnan. Hon sänkte huvudet och torkade ögonen med de skälvande händerna.

— Sibyl har en mor, mumlade hon, jag hade ingen.

James blev rörd. Han gick till modern, böjde sig ner och kysste henne. — Det gör mig ont om jag har gjort dig ledsen genom att fråga efter min far, sade han, men jag kan inte hjälpa det. Nu måste jag gå. Adjö! Glöm inte att du nu bara har ett barn att vaka över, och tro mig, om denne man gör min syster något ont skall jag söka upp honom och döda honom som en hund. Det svär jag.

Den överdrivna vreden i hotelsen, den vilda gesten, de galna, melodramatiska orden — allt gjorde att modern tyckte livet blev gladare. Hon kände sig hemma i atmosfären. Hon andades lättare, och för första gången på många månader beundrade hon sin son. Hon hade gärna fortsatt scenen på samma vis men han avbröt henne. Kofferten måste bäras ner och surras fast. Portvakten gick bullersamt ut och in. Man måste pruta med kusken. Ögonblicket upplöstes i småsaker. Det var med en förnyad känsla av missräkning som hon viftade med den trasiga näsduken från fönstret när hennes son for bort. Hon var övertygad om att ett gynnsamt tillfälle hade blivit förspillt. Hon tröstade sig med att berätta för Sibyl, hur ödsligt livet nu skulle bli för henne då hon endast hade ett barn att vaka över. Hon erinrade sig den frasen. Den hade hon gillat. James' hotelse förteg hon. Den hade uttalats på ett så levande och dramatiskt sätt. Hon kände att de alla en vacker dag skulle skratta åt den.