Dorian Grays porträtt/Kapitel 04

←  Kapitel III

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel IV

Kapitel V  →

IV

En eftermiddag en månad senare satt Dorian Gray i en luxuös länstol i lord Henrys lilla bibliotek. Det var i sitt slag ett förtjusande rum med hög väggpanel av olivfärgad ek, guldtonad fris och tak med rik stuckatur. På den tegelröda filtmattan låg långfransade persiska småmattor kringströdda. På ett litet sirligt bord av atlasträ stod en statyett av Clodion och bredvid den låg ett exemplar av Les Cent Nouvelles, tillägnad Margareta av Valois av Clovis Eve och med bokbandet överstrött av de gyllene tusenskönor, som drottningen hade valt till symbol. Några stora blå kinesiska krukor med brokiga tulpaner stod uppställda på spiselkarmen, och genom de blyinfattade små fönsterrutorna trängde det aprikosfärgade ljuset från en sommardag i London.

Lord Henry var ännu inte hemkommen. Det var en av hans principer att aldrig vara punktlig, och han påstod att punktlighet var lika med tidsförlust. Den unge mannen satt där med uttråkad min och bläddrade ointresserat i ett illustrerat exemplar av Manon Lescaut, som han hade funnit på en bokhylla. Det enformiga tickandet från vägguret i Louis-quatorze-stil irriterade honom. Ett par gånger tänkte han gå. Äntligen hördes ljudet av fotsteg därute och dörren öppnades. — Så sent du kommer, Harry! mumlade han.

— Det är tyvärr inte Harry, mr Gray, svarade en skarp stämma.

Han såg sig hastigt om och sprang upp.

— Jag ber om ursäkt! Jag trodde…

— Ni trodde att det var min man. Men det är tyvärr endast hans hustru. Tillåt mig att presentera mig själv. Jag känner er redan mycket bra efter era fotograflier. Jag tror min man redan har sjutton.

— Sjutton, lady Henry?

— Nå, arton då. Och jag såg er nyligen på operan. Hon skrattade nervöst då hon talade, och betraktade honom med sina irrande förgätmigejögon. Hon var en originell varelse. Hennes kläder såg alltid ut som om de hade valts ut i raseri och dragits på under en orkan. Hon var alltid förälskad i en eller annan, och då hennes kärlek aldrig blev besvarad hade hon behållit sina illusioner. Hon bemödade sig om att få ett originellt, pittoreskt utseende men uppnådde endast att hon såg slarvig ut. Hennes namn var Victoria och hon hade en utpräglad mani för att gå i kyrkan.

— Var det inte på Lohengrin vi sågs, lady Henry?

— Jo, det var på min kära Lohengrin. Jag älskar Wagnermusik mer än all annan. Den är så bullersam att man kan prata hela tiden utan att någon kan höra vad man säger. Det är en stor fördel, inte sant, mr Gray? Samma stötvisa, nervösa skratt ljöd åter från hennes tunna läppar och hon började leka med en lång papperskniv av sköldpadd.

Dorian skakade leende på huvudet.

— Jag tror inte jag tycker så, lady Henry. Jag talar aldrig medan det spelas — åtminstone inte, om det är god musik. Endast dålig musik bör man ignorera genom konversation.

— Ack, det är en av Harrys åsikter, inte sant, mr Gray? Jag får alltid höra hans mening genom hans vänner. Det är det enda sättet jag får höra dem på. Men ni får inte tro att jag inte älskar god musik. Jag tillber den men jag är rädd för den. Den gör mig så romantisk. Jag har till och med svärmat för pianister — ibland för två på en gång, påstår Harry. Jag vet egentligen inte varför. Kanske emedan de är utlänningar. Och det är de ju alla? Även om de är födda i England blir de utlänningar efter en tid. Det är klokt av dem och artigt mot konsten. Ni har aldrig varit på mina bjudningar, mr Gray, eller hur? Ni bör komma. Jag har visserligen inga orkidéer att visa upp, men jag skyr inga svårigheter för att bjuda på utlänningar. De gör rummen så pittoreska. — Men där har vi Harry! — Harry, jag kom hit för att få fråga dig om något — nu har jag glömt vad det var — och fann mr Gray här. Vi har pratat så trevligt om musik. Vi har samma åsikter. Nej, jag tror de är helt olika. Men han är så älskvärd, och jag är mycket glad att ha gjort hans bekantskap.

— Ypperligt, min älskling, alldeles ypperligt, sade lord Henry och höjde sina bågformiga ögonbryn och såg på dem, road och leende.

— Ursäkta, käre Dorian, att jag kommer så sent, fortsatte han. Jag gick in för att se på ett stycke brokad på Wardour Street och måste köpslå om det i timmar. Numera vet mänskorna priset på allting och värdet på — ingenting.

— Tyvärr måste jag gå, ropade lady Henry och åstadkom en generande tystnad med sitt omotiverade skratt. Jag har lovat fara ut med hertiginnan. Adjö, mr Gray. Adjö, Harry. Du äter väl ute, antar jag? Jag också. Kanske träffar jag dig hos lady Thornbury?

— Mycket möjligt, lilla du, sade lord Henry, när han stängde dörren efter henne, då hon svävade ut ur rummet lik en paradisfågel som hela natten varit ute i regnet och lämnade efter sig en svag doft av jasmin. Därpå tände han en cigarrett och kastade sig på soffan.

— Dorian, gift dig aldrig med en kvinna som har halmgult hår, sade han efter ett par bloss.

— Varför inte det, Harry?

— De är så sentimentala.

— Men jag tycker om sentimentala mänskor.

— Gift dig aldrig, Dorian. Män gifter sig emedan de är trötta, kvinnor emedan de är nyfikna. Bägge blir bedragna.

— Jag tror inte jag kommer att gifta mig, Harry. Jag är för mycket förälskad. Det är en av dina lärosatser. Jag förverkligar dem. Det gör jag med allt vad du säger.

— I vem är du förälskad? frågade lord Henry efter en stund.

— I en skådespelerska, sade Dorian Gray rodnande.

Lord Henry ryckte på axlarna.

— Det är en för vanlig början.

— Om du hade sett henne skulle du inte säga det, Harry.

— Vem är hon?

— Hon heter Sibyl Vane.

— Har aldrig hört talas om henne.

— Det har ingen. Men en dag skall mänskorna tala om henne. Hon är ett geni.

— Käre Dorian, ingen kvinna är ett geni. Kvinnorna är ett dekorativt kön. De har aldrig något att säga men de säger det så förtjusande. Kvinnorna är materiens triumf över hjärnan, alldeles som männen representerar hjärnans triumf över moralen.

— Harry, hur kan du?

— Käre Dorian, det är sant. Jag analyserar för närvarande kvinnan. Så jag borde veta det. Saken är inte alls så invecklad som jag trodde. Jag kom till det resultatet att det endast existerar två slags kvinnor: alldagliga och påmålade. Alldagliga kvinnor är mycket nyttiga. Vill du ha ord om dig att vara respektabel behöver du endast föra en av dem till bords. De andra är mer förtjusande. Men de har ett fel. De sminkar sig för att se unga ut. Våra mormödrar sminkade sig för att kunna konversera glänsande. »Rouge» och »esprit» hörde tillsammans. Det är förbi. Så länge en kvinna kan se tio år yngre ut än sin dotter är hon tillfredsställd. Vad konversationen beträffar så finns det endast fem kvinnor i hela London som det lönar sig att tala med, och två av dem kan man inte släppa in i anständigt sällskap. Men berätta nu om ditt geni. Hur länge har du känt henne?

— Ack, Harry, dina åsikter gör mig rädd.

— Bry dig inte om det. Hur länge har du känt henne?

— Omkring tre veckor.

— Och var har du träffat henne?

— Jag skall berätta det för dig, Harry, men du får inte tycka illa om det. För när allt kommer omkring hade det aldrig hänt om jag inte lärt känna dig. Du fyllde mig med en vild önskan att få veta någonting om livet. Hela dagen efter det jag lärde känna dig bultade blodet i mina ådror. När jag flanerade i parken eller drev nedåt Piccadilly brukade jag titta på varenda en som jag mötte och undra med en vansinnig nyfikenhet vad för ett liv just den förde. Några tjusade mig. Andra fyllde mig med fasa. Luften var som fylld med ett utsökt gift. Jag sökte lidelsefullt efter sensationer… En afton vid sjutiden bestämde jag mig för att dra ut på äventyr. Jag kände att i vårt gråa, kolossala London med dess myriader av mänskor, dess smutsiga syndare och härliga synder, som du uttryckte dig en gång, borde det också finnas något för mig. Jag inbillade mig tusen saker. Blotta faran berusade mig. Jag kom ihåg det där du sade den där underbara aftonen då vi första gången åt middag tillsammans, det där att sökandet efter skönhet var livets verkliga hemlighet. Jag vet inte vad jag väntade mig men jag drev iväg österut. Snart tappade jag bort mig i en labyrint av smutsiga gator och svarta, gräslösa öppna platser. Mot klockan halv nio kom jag till en löjligt liten teater med stora, flammande gaslågor och skrikande affischer. En avskyvärd jude med den mest kuriösa rock jag sett stod vid ingången och rökte en stinkande cigarr. Han hade fettglänsande lockar och i hans smutsiga skjortbröst prålade en kolossal diamant. Tag en loge, mylord, sade han, när han fick syn på mig, och strök av hatten med krypande servilitet. Han hade något hos sig som roade mig, Harry. Han var så grotesk. Du skulle skrattat åt mig, Harry men jag gick verkligen in och betalte en hel guinea för en loge. Än i dag kan jag inte förklara, varför jag gjorde det. Och dock, om jag inte hade gjort det — Harry, om jag inte hade gjort det — hade jag försummat mitt livs största kärlekshistoria. Jag ser, du skrattar. Det är fult av dig.

— Jag skrattar inte, Dorian, åtminstone inte åt dig. Men du borde säga: mitt livs första kärlekshistoria. Du kommer alltid att bli älskad och alltid att vara förälskad. En grande passion är privilegiet för mänskor som ingenting har att göra. Det är enda fördelen med ett lands dagdrivarklass. Var inte rädd. Det väntar dig utsökta saker. Det här är bara början.

— Tycker du jag är så ytlig? ropade Dorian Gray förargad.

— Nej, jag tror du är en djup natur.

— Vad menar du med det?

— Min käre vän, mänskor som endast älskar en gång i sitt liv är de verkligt ytliga. Vad de kallar trohet, kallar jag brist på fantasi eller en vanans letargi. Trohet är för känslolivet detsamma som konsekvensen är för det intellektuella livet — helt enkelt en bankruttförklaring. Trohet! Jag skall en dag analysera det begreppet. Begäret att besitta något finns i det. Det finns så mycket vi skulle kasta bort, om vi inte var rädda att andra skulle ta upp det. Men jag skall inte avbryta dig. Fortsätt med din historia.

— Jo, jag fann mig allså sittande i en avskyvärd enskild loge med en banal ridå mitt för näsan. Bakom min portiär kunde jag överblicka lokalen. Det var en vulgär inrättning, dekorerad som en tredjeklassens bröllopstårta. Parterren och galleriet var väl besatta men de bättre platserna stod tomma. Kvinnor gick omkring med sockerdricka och apelsiner, och överallt knäckte man nötter.

— Det måtte ha varit något liknande den tiden det engelska dramat stod i blom.

— Just det, skulle jag tro, och mycket kusligt. Jag började just fundera över vad i all världen jag skulle där att göra, då jag fick syn på programmet. Vad tror du de spelade, Harry?

— Troligen Den dåraktige gossen eller Stum men oskyldig. Våra fäder älskade sådana där stycken, tror jag. Ju längre jag lever, Dorian, dess starkare känner jag, att vad som var gott nog för våra fäder inte är gott nog för oss. I konst som i politik har våra fäder alltid orätt.

— Å, detta stycke var gott nog för oss, Harry. Det var Romeo och Julia. Men jag erkänner, det förargade mig, att Shakespeare skulle spelas i en sådan eländig håla. På sätt och vis kände jag mig dock intresserad. I alla fall beslöt jag att se första akten. Orkestern var hisklig. Den anfördes av en judeyngling som satt vid ett skröpligt piano. Bara det var tillräckligt för att jaga mig på dörren. Äntligen gick ridån upp och spelet började. Romeo var en äldre herre med figur som ett ölfat, svärtade ögonbryn och en hes, tragisk röst. Mercutio var nästan lika miserabel. Han spelades av en komiker som stod på god fot med galleriet, som han roade genom att i rollen infläta sina egna kvickheter. Båda var lika groteska som sceneriet, och det såg ut som hämtat från en marknad. Men Julia! Harry, tänk dig en flicka på knappt sjutton år, med ett blomlikt ansikte, ett litet grekiskt huvud, omramat av härliga, mörkbruna flätor, ögon som djupblåa brunnar av lidelsefullhet och läppar som rosenblad. Hon är det härligaste jag någonsin sett. Du sade mig en gång att patos lämnade dig kall och att skönhet, endast skönhet, kunde fylla dina ögon med tårar. Jag försäkrar dig, Harry, hennes åsyn gjorde mina ögon dimmiga av tårar. Och hennes röst — jag har aldrig hört en liknande. Till en början mycket låg, med mjuka, djupa toner. Därpå starkare och med klang som av en flöjt eller en avlägsen oboe. I trädgårdsscenen hade den detta bävande tremolo som liknar näktergalens sång före dagningen. Och senare kom det ögonblick, då den hade violinernas vilda lidelsefullhet. Du vet hur en röst kan uppröra en. Din röst och Sibyl Vanes skulle jag aldrig kunna glömma. När jag sluter ögonen kan jag höra dem, och var och en säger något olika. Jag vet inte vem jag skall följa. Varför skulle jag inte älska henne? Harry, jag älskar henne. Hon är allt för mig. Var afton går jag för att se henne. En afton är hon Rosalind och en annan Imogen. Jag har sett henne dö i den dystra skuggan av en italiensk gravvård, under det hon sög giftet från sin älskares läppar. Jag har följt henne genom Ardens skogar där hon strövade omkring, klädd som en vacker gosse i byxor, jacka och en ren mössa. Hon har varit vansinnig och trätt inför en skuldbelastad konung och givit honom ånger att bära och bittra örter att smaka. Hon har varit oskyldig, och svartsjukans mörka händer har sammanpressat hennes fina strupe. Jag har sett henne i alla tidsåldrar och i alla dräkter. Vanliga kvinnor vädjar aldrig till vår fantasi. De förmår aldrig höja sig över sin omgivning. Inget ljus förändrar dem. Deras själar liknar deras hattar. De åker i Parken på morgonen och sladdrar vid teet om eftermiddagen. De har sina stereotypa leenden och eleganta maner. De är så påtagliga. Men en skådespelerska! Hur annorlunda är inte en skådespelerska, Harry, varför har du aldrig sagt mig att en skådespelerska är det enda, som är värt att älska?

— Emedan jag har älskat så många av dem, Dorian.

— Ja, sådana där med färgat hår och sminkade ansikten.

— Fördöm inte färgat hår och sminkade ansikten. De har ofta en egendomlig charm, sade lord Henry.

— Jag önskar att jag inte hade talat med dig om Sibyl Vane.

— Det skulle du ändå ha gjort, Dorian. I hela ditt liv kommer du att tala om för mig allt vad du gör.

— Ja, Harty, jag tror du har tätt. Jag måste tala om allt för dig. Din makt över mig är märkvärdig. Om jag begick ett brott, kom jag till dig och bekände det. Du skulle förstå mig.

— Mänskor som du — livets bortskämda gunstlingar — begår inga brott, Dorian. Men tack så mycket för komplimangen. Och säg mig nu — var snäll och räck mig tändstickorna, tack — hur är ditt verkliga förhållande till Sibyl Vane?

Dorian reste sig hastigt med blossande kinder och flammande ögon.

— Harry! Sibyl Vane är mig helig.

— Endast heliga ting är värda att beröras, sade lord Henry oväntat känslofullt. Men varför blir du så upprörd? Jag tror hon blir din en vacker dag. När man älskar, bedrar man först sig själv och sedan andra. Det kallar världen romantik. Du känner väl henne, tänker jag?

— Naturligtvis känner jag henne. Redan första aftonen jag var på teatern kom den avskyvärde gamle juden in i min loge och erbjöd sig att föra mig bakom kulisserna och presentera mig. Jag blev rasande och sade honom, att Julia var död för århundraden tillbaka och att hennes lik låg i en marmorgrav i Verona. Han såg så förfärad ut, så jag tror han fick det intrycket att jag hade druckit för mycket champagne.

— Det undrar jag inte på.

— Sedan frågade han mig om jag skrev för någon tidning. Jag sade honom att jag aldrig läste någon. Han såg mycket besviken ut och anförtrodde mig, att all teaterkritik hade sammansvurit sig mot honom och att alla kritiker kunde köpas.

— Jag tror inte att han hade så orätt. Men att döma efter deras utseende är de nog inte så dyra.

— Nå, han tycktes tro att de var för dyra för honom, sade Dorian skrattande. Emellertid släcktes ljuset på teatern och jag måste gå. Gubben ville att jag skulle pröva en usel cigarr, som han varmt rekommenderade men jag betackade mig. Nästa afton var jag naturligtvis där igen. Då han fick syn på mig, bugade han sig djupt och kallade mig en konstens beskyddare. Det var en otrevlig karl, trots sitt svärmeri för Shakespeare. Han berättade för mig en gång med stolt min, att »skalden», som han kallade honom, ensam var skulden till de tre konkurser han hade gjort. Han tycktes räkna det som ett slags ära.

— Det var en ära, min käre Dorian — en stor ära. De flesta mänskor går under genom att placera sina tillgångar i livets prosa. Att ruinera sig genom poesi är en ära. Men när talade du första gången med Sibyl Vane?

— Den tredje aftonen. Hon hade spelat Rosalind. Jag kunde inte låta bli att gå bakom kulisserna. Jag hade kastat några blommor till henne och hon hade sett på mig, åtminstone inbillade jag mig det. Den gamle juden var envis. Han tycktes ha satt sig i sinnet att få mig bakom scenen, så jag samtyckte. Det var märkvärdigt, att jag inte önskade lära känna henne, inte sant?

— Nej, det tycker jag inte.

— Hur så, käre Harry?

— Det skall jag säga dig en annan gång. Nu vill jag veta mer om flickan.

— Sibyl? Å, hon var så älsklig och blyg. Hon är nästan som ett barn. Hennes ögon vidgade sig förundrat då jag berättade vad jag tyckte om hennes spel. Hon föreföll alldeles omedveten om sin förmåga. Jag tror vi bägge var något nervösa. Den gamle juden stod och flinade i dörren till den dammiga foajén och höll lovtal över oss bägge medan vi stod och tittade på varandra som barn. Han kallade mig envist mylord, och jag måste försäkra Sibyl att jag inte var något dylikt. Hon svarade helt enkelt: »Ni ser mera ut som en prins. Jag skall kalla er sagoprinsen».

— Det är då säkert, Dorian, miss Sibyl vet hur man säger artigheter.

— Du förstår henne inte, Harry. Hon såg på mig som på en person i ett teaterstycke. Hon känner inte livet. Hon bor tillsammans med sin mor, en vissnad, trött varelse, som spelade lady Capulet i en före detta morgonrock och ser ut som hade hon sett bättre dagar.

— Jag känner till det utseendet. Det verkar alltid deprimerande på mig, mumlade lord Henry och såg på sina ringar.

— Juden ville berätta hennes historia för mig, men jag sade att den inte intresserade mig.

— Det gjorde du rätt i. Det är alltid något oändligt värdelöst med andra mänskors tragedier.

— Sibyl är det enda jag bryr mig om. Vad angår det mig varifrån hon kommer. Från sitt lilla huvud till sin lilla fot är hon helt och hållet gudomlig. Var afton går jag för att se henne spela, och var afton är hon mer underbar.

— Det är alltså orsaken, varför du aldrig mer äter middag med mig. Jag tänkte just att du måste ha ett eller annat kärleksäventyr i gång. Och mycket riktigt. Men detta var inte vad jag väntade.

— Käre Harry, var dag äter vi ju lunch eller supé tillsammans. Jag har till och med flera gånger varit på Operan med dig.

— Du kommer alltid så otrevligt sent.

— Jag kan verkligen inte försaka att se Sibyl spela, om det så vore endast en akt. Jag hungrar efter henne. Och när jag tänker på denna underbara själ som ligger undangömd i den lilla elfenbenskroppen fylls jag av helig andakt.

— I afton kan du väl äta middag med mig, eller hur, Dorian?

Han skakade på huvudet.

— I afton är hon Imogen, svarade han, och i morgon är hon Julia.

— När är hon Sibyl Vane?

— Aldrig!

— Jag gratulerar dig.

— Vad du är cynisk. Hon är alla världens hjältinnor i en person. Hon är mer än individuell. Du skrattar. Men jag försäkrar dig hon är ett geni. Jag älskar henne och måste bli älskad av henne. Du, som känner livets alla hemligheter, säg mig, hur jag skall vinna Sibyl Vane. Jag vill göra själva Romeo svartsjuk. Jag skulle vilja att alla som dött av ett brustet hjärta vaknade till liv för att lyssna till vårt skratt och bli ledsna. Jag skulle vilja att vår lidelse blåste liv i deras aska och väckte dem till medvetande och till smärta. Min Gud, Harry, vad jag älskar henne!

Dorian gick oroligt upp och ned i rummet under det han talade. Röda, hektiska fläckar flammade på hans kinder. Han var fruktansvärt upphetsad.

Lord Henry betraktade honom med en intensiv känsla av nöje. Hur olik han nu var den blyge ynglingen från mötet i Basil Hallwards ateljé! Hans natur hade utvecklat sig som ett blomster, hade burit blommor av scharlakansröd lidelse. Ut från sitt hemliga gömställe hade hans själ krupit, och begäret hade kommit för att möta den på vägen.

— Och vad tänker du nu göra? frågade slutligen lord Henry.

— Du och Basil skall gå med mig en afton och se henne spela. Jag är inte rädd för resultatet. Ni kommer att erkänna hennes geni. Sedan måste vi befria henne från juden. Hon är ännu bunden vid honom på tre år — eller åtminstone två år och åtta månader. Jag får naturligtvis betala honom en summa. När det är ordnat, tänker jag ta en West Endteater och låta henne uppträda i en passande omgivning. Hon kommer att bedåra världen som hon har bedårat mig.

— Det är omöjligt, min unge vän.

— Jo, hon kommer att göra det. Hon har inte blott talang, en fulländad konstnärlig instinkt, hon har också personlighet. Och du har så ofta sagt mig, att personlighet, inte principer, sätter världen i rörelse.

— Gott, vilken afton skall vi gå?

— Låt mig se. I dag är det tisdag. Skall vi säga i morgon? Hon spelar Julia i morgon.

— Överenskommet. Möt mig på Bristol klockan åtta. Jag skall försöka få tag i Basil.

— Ack nej, Harry! Inte åtta utan halv sju. Vi måste vara där innan ridån går upp. Ni måste se henne, när hon möter Romeo i första akten.

— Halv sju! Vilken tid! Det är som att dricka buljong eller att läsa en engelsk roman. Det får bli klockan sju. Ingen gentleman äter före sju. Träffar du Basil? Eller skall jag underrätta honom?

— Den käre Basil, jag har inte sett honom på en hel vecka. Det är egentligen illa av mig. Han har skickat mig porträttet i en härlig ram som han själv har tecknat. Och om jag än är en smula avundsjuk på porträttet som är en hel månad yngre än jag, får jag erkänna att jag är glad över att äga det. Det är bäst du underrättar honom. Jag vill inte träffa Basil ensam. Han säger så mycket som förargar mig. Han ger mig goda råd.

Lord Henry skrattade.

— Ja, man ger helst bort, vad man själv bäst behöver. Det kallar jag höjden av generositet.

— Å, Basil är den bäste bland män, men jag tycker han är litet kälkborgerlig. Det har jag upptäckt sedan jag träffade dig, Harry.

— Min käre vän, Basil lägger allt som är nobelt hos honom i sin konst. Därför har han endast sina fördomar, sina principer och sitt snusförnuft över för livet. De enda konstnärer jag känner som personligen är trevliga är dåliga konstnärer. Goda konstnärer existerar endast i sin konst och är ointressanta i sig själva. En stor poet, en verkligt stor skald, är den mest prosaiska av alla varelser. Men mindre betydande poeter är fascinerande. Ju sämre deras vers är, dess pittoreskare ser de ut. Bara det faktum att en man har fått en bok dåliga sonetter tryckt, gör honom oemotståndlig. Han lever den poesi som han inte kan skriva. De andra skriver den poesi som de inte vågar förverkliga.

— Jag undrar om det är sant, Harry? sade Dorian Gray och slog några droppar parfym på sin näsduk ur en stor flaska med guldpropp som stod på bordet. Det är väl sant, när du säger det. Ja, nu måste jag gå. Imogen väntar på mig. Glöm inte morgondagen! Adjö!

Då han hade lämnat rummet, slöt lord Henry ögonen och började fundera. Få mänskor hade intresserat honom så mycket som Dorian Gray, och ändå väckte ynglingens vanvettiga tillbedjan av en annan ej den ringaste ledsnad eller svartsjuka hos honom. Tvärtom. Det tillfredsställde honom. Dorian blev ett ännu mer intressant studium för honom. Naturvetenskapens experiment hade alltid fängslat honom mer än dess resultat vilka han fann banala och betydelselösa. Han hade börjat med att vivisekera sig själv, och nu vivisekerade han andra. Det mänskliga livet var det enda som det lönade mödan att studera. I jämförelse med det var allt annat värdelöst. Det var mycket sant att när man betraktade livets smältdegel med dess besynnerliga blandning av sorg och glädje, var det omöjligt att bära glasmask och att hålla på avstånd de svavelångor, som gör hjärnan virrig och fantasin sjuk av förgiftade drömmar. Det fanns gifter så fina, att man själv måste bli sjuk av dem för att komma underfund med deras egenskaper. Det fanns febrar så sällsamma, att man själv måste genomgå dem för att förstå deras natur. Och dock, vilken belöning man fick! Hur underbar blev inte tillvaron! Att iaktta lidelsens hårda logik och intelligensens färgskimrande liv — att märka, var de möttes och skildes, den punkt, där de harmonierade med varann, och den, där de råkade i disharmoni — det låg njutning däri! Vad betydde kostnaderna? För känslor kunde man aldrig betala för mycket.

Han visste med sig — och den tanken tände en glimt av nöje i hans bruna agatögon — att det var genom vissa av hans ord — musikaliska ord, framsagda med ett musikaliskt uttryck — som Dorian Grays själ hade vänt sig mot denna vita flicka och böjt sig i vördnad inför henne. I viss mening var ju ynglingen hans eget verk. Han hade fått honom att mogna tidigt. Det var någonting, det. Vanliga mänskor väntade tills livet självt öppnade sina hemligheter för dem. Men för de andra, de utvalda, uppenbarade sig livets mysterier, innan slöjan hade dragits åt sidan. Ibland var detta en verkan av konsten, och förnämligast av det slags litteratur, som omedelbart berörde lidelserna och intelligensen. Men då och då kunde en komplicerad personlighet överta denna konstens roll och skapa ett mästerverk. Ty livet självt har sina sorgfälligt utarbetade mästerverk, såväl som poesin, skulpturen och måleriet.

Ja, ynglingen hade mognat tidigt. Han bärgade skörden redan i vårens tid. Ungdomens kraft och lidelse ägde han men han höll på att få självkänsla. Det var en njutning att iaktta honom. Med sitt vackra ansikte och sin härliga själ var han ett föremål att beundra. Vad betydde det, hur allt skulle sluta? Han var som en av de intagande gestalterna i ett festtåg eller ett skådespel, vilkas glädje förefaller oss främmande och avlägsen men vilkas sorg eggar vårt skönhetssinne och vilkas sår är som röda rosor.

Själ och kropp, kropp och själ — hur mystiska var de inte! I själen fanns något animaliskt och kroppen hade sina själsliga ögonblick. Förståndet kunde förnedra och sinnena förfina. Vem kunde säga var den fysiska impulsen slutade och den psykiska började? Så ytliga psykologernas godtyckliga definitioner var! Och ändå var det så svårt att bedöma de olika skolornas lärosatser. Var själen en skugga, bosatt i syndens hus? Eller var kroppen verkligen i själen, som Giordano Bruno lärde? Själens skilsmässa från materien var — liksom materiens förening med själen — ett mysterium.

Lord Henry började undra, om det någonsin skulle lyckas oss att göra psykologin till en så absolut vetenskap att varje liten källa av liv blev uppenbarad. Som det nu var, missförstod vi alltid oss själva och förstod sällan andra. Erfarenheten hade inte något etiskt värde. Den var blott ett namn på våra misstag. Moralisterna hade i regel betraktat erfarenheten som ett slags varning och tillskrivit den en viss etisk aktivitet vid karaktärsdaningen och prisat den som en vägvisare på livets väg. Men erfarenheten var ingen drivande kraft. Den hade lika liten aktiv verkan som samvetet självt. Allt vad den verkligen bevisade var att vår framtid skulle bli absolut lik vårt förflutna och att de synder vi begått med avsky, skulle vi upprepa med lätt hjärta.

Det stod klart för honom att endast genom den experimentella metoden skulle vi kunna vetenskapligt analysera lidelserna. Och säkert var Dorian Gray ett objekt som var avsett för honom och som lovade de rikaste och mest givande resultat. Hans plötsliga, vanvettiga kärlek till Sibyl Vane var ett psykologiskt fenomen av inte så litet intresse. Utan tvivel spelade här nyfikenheten största rollen, nyfikenheten och begäret efter nya erfarenheter. Men trots detta var det ingen enkel utan en mycket komplicerad lidelse. Ungdomens rent sinnliga instinkt hade genom inbillningskraften utvecklat sig till något som för ynglingen själv föreföll fjärran från allt sinnligt och som just därför var så mycket farligare. Det var en av dessa lidelser vilkas ursprung vi misstar oss på och som därför så mycket mer tyranniserar oss. De svagaste drifterna är de, vilkas natur vi är medvetna om. Det händer ofta att när vi tror oss analysera andra, gör vi det just med oss själva.

Under det lord Henry satt försjunken i dessa grubblerier knackade det plötsligt på dörren och betjänten kom in och erinrade honom, att det var på tiden att klä om sig till middagen. Han reste sig och såg ut på gatan. Solnedgångens guld återspeglades scharlakansrött i de övre fönstren på huset mitt emot. Rutorna glödde som upphettade metallplåtar. Himlen ovanför var som en vissen ros. Han tänkte på sin unge väns färgstarka liv och undrade, hur det skulle sluta.