En försvunnen värld/Kapitel 16
| ← Våra ögon hava skådat stora under |
|
SEXTONDE KAPITLET.
ÅTERKOMSTEN.
JAG SKULLE här vilja ge uttryck åt vår tacksamhet mot alla våra vänner längs Amasonfloden för den stora godhet och gästfrihet de visade oss under vår återresa. Särskilt skulle jag vilja tacka signor Penalosa och andra ämbetsmän vid den brasilianska regeringen för de utmärkta anordningar, som voro oss till hjälp på vägen, ävensom signor Pereira i Para, till vars omsorger vi stå i skuld för den fullständiga ekipering som låg färdig för oss i denna stad och som gjorde det möjligt för oss att som städade personer åter visa oss i den civiliserade världen. Det tyckes vara ett eget sätt att med svek löna våra värdar och välgörare för all deras artighet, men omständigheterna voro sådana, att vi ej hade något val och jag får härmed underrätta dessa herrar, att de blott skulle öda bort sin tid och sina pengar, om de försökte följa oss på spåren. Till och med namnen ha ändrats i våra redogörelser och jag är fullt säker på att ingen ens genom det noggrannaste studium av dem skulle komma vårt okända land på tusen mil nära.
Den livliga rörelse, som uppstått i de delar av Sydamerika, genom vilka vi färdades, ansågo vi vara av rent lokal natur och jag kan försäkra våra vänner i England, att vi inte hade en aning om den uppståndelse som ryktet om våra erfarenheter framkallat i hela Europa. Först då ångaren Ivernia var omkring femhundra mil från Southampton var det som de trådlösa telegrammen från tidning på tidning, byrå på byrå, erbjudande ofantliga summor för ett kort svarstelegram angående de verkliga resultaten av våra forskningar, röjde för oss vilken uppmärksamhet vi väckt ej blott inom den vetenskapliga världen utan även hos den stora allmänheten. Vi kommo emellertid överens om att ingen klart avfattad framställning skulle lämnas pressen förrän vi träffat medlemmarna av Zoologiska institutet, enär det var vår ovillkorliga skyldighet att avgiva vår första rapport till det samfund, av vilket vi mottagit det uppdrag, som föranlett vår forskningsfärd. Ehuru vi vid ankomsten till Southampton funno hela staden full av tidningsmän, vägrade vi därför absolut att ge dem några upplysningar, vilket hade till naturlig följd alt den allmänna uppmärksamheten koncentrerade sig på det möte, som annonserades till aftonen den sjunde november. Zoologiska salen, som varit skådeplatsen för uppränningen till vår expedition, var denna gång alldeles för liten och Queen's Hall vid Regent Street var den lokal som ansågs lämplig. Det visade sig, att arrangörerna gärna kunnat våga sig på Albert Hall. Utrymmet skulle i alla fall varit otillräckligt.
Det var till andra aftonen efter vår ankomst som det stora mötet blivit utsatt. Första dagen voro vi nog alla helt upptagna av våra personliga angelägenheter. Om mina kan jag ännu inte tala. Det är möjligt, att jag, då det ligger längre bort i tiden kan tänka på det, kanske tala om det med mindre rörelse. Jag har i början av denna berättelse för läsaren uppenbarat drivfjädrarna till mitt handlingssätt. Det är kanske inte mer än rätt att jag fullföljer berättelsen och även yppar resultaten. Den dag torde dock komma, då jag ej vill ha det annorlunda. Jag har åtminstone drivits till att taga del i en underbar erfarenhet och jag kan ej annat än vara tacksam mot den makt som drev mig.
Och nu övergår jag till det sista händelserika momentet i vårt äventyr. Just som jag bråkade min hjärna angående bästa sättet att beskriva det, föll min blick på dagens nummer av min egen tidning — den 8 november — och det innehöll en fullständig och förträfflig redogörelse, skriven av min vän och medreferent, Macdona.
Vad kan jag annat göra än återge hans berättelse med dess rubriker, personomdömen och allt? Jag medger, att språket är något översvallande, men tidningen hade ju själv skickat ut sin korrespondent och de andra dagliga tidningarna av rang voro föga mindre storslagna i sina omdömen. Se här vänneln Macs rapport:
EN FÖRSVUNNEN VÄRLD.
STORT MÖTE I THE QUEEN'S HALL.
Upplopp på gatorna.
Vad var det?
Nattligt oväsen i Regent's Park.
Det mycket diskuterade mötet, som sammankallats av Zoologiska institutet för att åhöra den redogörelse som skulle avläggas av den förlidet år till Sydamerika utsända undersökningskommittén, vars uppdrag gick ut på att pröva halten av professor Challengers påståenden angående fortsatt tillvaro av förhistoriskt liv på den kontinenten, ägde rum förliden afton i den större Queen's Hall och det kan tryggt påstås, att den dagen kommer att utmärkas med en röd bokstav i vetenskapens historia, ty förhandlingarna voro av så sensationell beskaffenhet, att ingen av de närvarande lätt kan glömma dem. (Min bästa bror Macdona, vilken förskräckligt lång mening!) Biljetter skulle egentligen endast utdelas till ledamöterna och deras vänner, men det senare ordet är ett tänjbart begrepp och långt före klockan åtta — vid vilken tid förhandlingarna skulle börja — voro alla delar av den stora salen tätt packade med folk. Tre kvart på åtta tog sig emellertid allmänheten, som oresonligt nog ansåg sig förnärmad av att ha blivit utestängd, det orådet före att storma dörrarna efter ett långvarigt handgemäng, varunder åtskilliga personer blivit skadade och polisinspektor Scoble av H-divisionen fått ena benet avbrutet. Efter denna oförlåtliga invasion, som icke allenast fyllde alla korridorer utan till och med inkräktade på det för pressen reserverade utrymmet, anses det att nära fem tusen personer avvaktade resenärernas ankomst. Då de till sist anlände intogo de sina platser på plattformens främre del, där de inväntats av alla de ledande vetenskapsmännen ej blott från vårt eget land utan från Frankrike och Tyskland. Även Sverige var representerat, nämligen av professor Sergius, den ryktbare zoologen vid universitetet i Uppsala. — De fyra stordådsmännens inträde var signalen till en imponerande hyllning, i det hela auditoriet reste sig och hälsade dem med hurrarop. Jublet fortfor under några minuter. Den uppmärksamme iakttagaren trodde sig dock förnimma några tecken till protest under applåderna och drog därav den slutsatsen, att förhandlingarna torde bli mera livliga än harmoniska. Ingen var dock skarpsinnig nog att förutse den högst ovanliga vändning de i verkligheten kommo att taga.
Om de fyra forskningsmännens yttre behöver ej mycket sägas, ty deras fotografier ha sedan några veckor varit synliga i alla tidningar. De bära föga spår av de vedermödor de sägas ha utstått. Det är möjligt, att professor Challengers skägg blivit litet lurvigare, professor Summerlees drag mera asketiska och lord Roxtons figur skrangligare, alla tre ha kanske av solen bränts till mörkare färg än den de hade då de lämnade våra kuster, men de tycktes dock vara vid förträfflig hälsa. Vad beträffar vår egen representant, den välbekante atleten och internationelle Rugby-fotbollspelaren E. D. Malone, syntes han vara i bästa kondition och ett godlynt och belåtet leende spred sig över hans redliga, tämligen fula ansikte, då han blickade ut över hopen. (Tack ska du ha, Mac! Vänta tills jag får dig i enrum!)
Sedan lugnet återställts och auditoriet satt sig, efter att ha ägnat resenärerna sina ovationer, talade ordföranden, hertigen av Durham, till mötet. Han ville, sade han, ej mer än ett ögonblick ställa sig mellan de församlade och det sällsporda nöje som väntade dem Det anstod icke honom att i förväg yttra sig om vad professor Summerlee, kommitténs taleman, hade att säga dem, men ryktet förtäljde att expeditionen krönts av en sällspord framgång. (Applåder.) Romantikens tidevarv hörde uppenbarligen icke till det förflutna och det fanns en allmänning, där romanförfattarens vildaste fantasier kunde stämma möte med den vetenskapliga sanningssökarens konstaterade upptäckter. Han ville bara tillägga innan han åter satte sig, att han och de alla gladde sig över att dessa herrar friska och sunda kommit åter från deras svåra och farliga färd, ty det kunde icke förnekas, att om någon olycka drabbat en dylik expedition, skulle den zoologiska vetenskapen därigenom lidit en snart sagt oersättlig förlust. (Starka applåder, i vilka professor Challenger setts deltaga.)
Professor Summerlee reste sig nu och detta var signalen till ännu ett utbrott av den starka hänförelse, som sedan alltemellanåt avbröt hans föredrag. Detta föredrag kommer icke att in extenso återgivas i dessa spalter, av den anledning, att en fullständig redogörelse för expeditionens alla äventyr, skriven av vår specielle korrespondent, skall publiceras som bihang till lidningen.
Några allmänna antydningar må därför anses tillräckliga. Efter att ha beskrivit uppränningen till deras resa och ägnat en vacker hyllningsgärd åt sin vän, professor Challenger, samt tillika bett denne om ursäkt för det misstroende varmed hans nu till fullo bestyrkta påståenden blivit mottagna, skildrade han resans verkliga förlopp, ehuru omsorgsfullt undanhållande sådana upplysningar som kunnat förhjälpa åhörareskaran att lokalisera den märkvärdiga platån. I allmänna ordalag antydande färden från huvudfloden till den tidpunkt då man nått fram till foten av klipporna, fängslade han åhörarnas intresse med sina beskrivningar på de svårigheter som mötte expeditionen under dess upprepade försök att bestiga dem och till sist berättade han, hur de lyckats i sina förtvivlade bemödanden, som dock kostat deras båda tillgivna tjänare — tvenne halvblod — livet. (Denna häpnadsväckande version av tilldragelsen var resultatet av Summerlees bemödande att undvika att meddela mötet några tvistiga detaljer.)
Efter att i inbillningen ha fört sitt auditorium upp på toppen, fasthöll han det därstädes med anledning av brons instörtande och övergick till att skildra det märkvärdiga landets så väl faror som lockelser. Om de personliga äventyren talade han föga, utan lade vikten på den rika skörd som inhöstats för vetenskapen genom iakttagandet av det underbara däggdjurs-, fågel-, insekts- och växtlivet på platån. Denna hade visat sig särdeles rik på coleoptera — skalbaggar — och lepidoptera — fjärilar — och på några veckor hade man där fångat fyrtiosex nya slag av de förra, nittiofyra av de senare. Allmänhetens intresse koncentrerades dock förnämligast på de större djuren, synnerligen på de större djurarter, som ansetts för länge sedan utdöda. På dessa framlade han en ansenlig förteckning, men höll det för troligt, att den komme att betydligt ökas, sedan platsen blivit grundligare genomforskad. Han och hans kamrater hade sett minst ett dussin djur, de flesta på avstånd, som icke överensstämde med något som vetenskapen hittills lärt känna. Dessa djur skulle med tiden bli tillbörligt klassificerade och examinerade. Han nämnde exempelvis en orm, vars avkastade i blått skimrande, purpurfärgade skinn höll femtioen fot i längd, och en vit koloss, troligen ett däggdjur, som fosforescerade i mörkret. Han talade också om en stor svart nattfjäril, vars bett av indianerna ansågs ytterst giftigt. Oavsett dessa fullkomligt nya typer, var platån mycket rik på kända förhistoriska former. av vilka några daterade sig ända från juraperioden. Bland dem nämnde han den jättelika och groteska stegosaurus, som mr Malone en gång sett vid ett drickställe vid insjön och som funnits avritad i en skissbok, tillhörig den oförvägne amerikan, som först trängt in i denna främmande värld. Han beskrev också iguanodonen och pterodaktylen — två av de första under som de anträffat.
Han försatte därpå sina åhörare i andlös bävan genom att redogöra för de förträffliga köttätande dinosaurier, som vid flera tillfällen förföljt medlemmarna av expeditionen och voro de mest fruktansvärda av alla de djur de träffat på. Sedan övergick han till den väldiga och rovlystna fågeln phororachus och till den stora älgen, som ännu strövar omkring på detta högland. Men först då han antydde Centralsjöns mysterier, var det som auditoriets hela intresse och hänförelse vaknade. Man måste nypa sig i armen för att vara riktigt säker på att man var vaken, då man hörde den kloka och praktiska professorn i kalla, avmätta tonfall beskriva de ofantliga treögda fisködlorna och de väldiga vattenormarna, som bebo detta förtrollade vatten. Sedan sade han några ord om indianerna och även om de högst egendomliga kolonierna av människolika apor, som kunna betraktas som stående högre än Javas pithecanthropus och därför stå närmare den s. k. »felande länken» än någon hittills känd djurform. Till sist beskrev han under salens munterhet den av professor Challenger uppfunna, ganska sinnrika men ytterst farliga luftseglingsmaskinen och avslutade det minnesvärda föredraget med en redogörelse för de metoder medelst vilka expeditionen till sist lyckades återvända till den civiliserade världen.
Man hade hoppats att förhandlingarna skulle sluta här och att det tacksägelse- och lyckönskningsvotum, som föreslogs av professor Sergius från Uppsala, skulle vinna bifall och anslutning, men det visade sig snart, att så lugnt skulle det hela icke avlöpa. Under aftonens lopp hade oppositionssymptomer allt emellanåt framträtt, och nu reste sig mitt i salen doktor James Ilingworth från Edinburgh. Dr Ilingworth frågade, om icke ändringsförslaget borde föregå beslutet.
Ordföranden: »Jo visst, sir, såvida någon ändring ifrågasättes.»
Dr Illingworth: »Ers nåd, jag fruktar att så är förhållandet.»
Ordföranden: »Låt oss då börja genast.»
Professor Summerlee, som sprungit upp från sin plats: »Tillåt mig förklara, ers nåd, att denne man är min personliga fiende alltsedan vi polemiserade i Quarterly Journal of Science om den verkliga beskaffenheten av bathybius.»
Ordföranden: »Jag fruktar att jag inte kan inlåta mig på personliga förhållanden. Fortsätt.»
Det var delvis svårt att uppfatta vad dr Illingworth sade, ty det väckte stark opposition från de forskningsresandes vänner. Försök gjordes till och med att rycka ned talaren. Som han var ofantligt storväxt och hade en ljudlig stämma, behärskade han likväl tumultet och lyckades avsluta sitt tal. Från första stunden var det uppenbart, att han hade många vänner och meningsfränder i salen, ehuru de utgjorde mindretalet av åhörareskaran i dess helhet. Större delen av allmänheten kunde anses intaga en ställning av vaken neutralitet.
Dr Illingworth inledde sina anmärkningar med att uttala sin höga uppskattning av så väl professor Challengers som professor Summerlees vetenskapliga verksamhet. Han beklagade på det högsta, att man velat se någon personlig ovilja i hans invändningar, ty de dikterades uteslutande av hans nit för den vetenskapliga sanningen. Hans ställning var faktiskt alldeles densamma som professor Summerlee intagit vid det sista mötet. Vid detta möte hade professor Challenger gjort några påståenden, vilkas halt ifrågasatts av hans kollega, Nu framträdde samma kollega med samma påståenden och väntade att ingen skulle bestrida dem. Var detta förnuftigt? — (»Ja, Nej», och ett långt avbrott, varunder pressens ombud från sin bänk hörde professor Challenger bedja ordföranden om tillåtelse att kasta ut dr Illingworth.) — För ett år sedan var det en man som sade vissa saker. Nu var det fyra som sade andra och än mera häpnadsväckande saker. Skulle detta utgöra ett slutligt bevis, fastän innebörden av det som sagts var av den mest omstörtande och osannolika beskaffenhet? Man hade nyligen haft exempel på män, som kommit tillbaka från okända trakter med vissa berättelser, som vunnit förhastad tilltro. Skulle nu Londons Zoologiska institut visa sig lika lättroget? Han medgav, att kommitténs ledamöter voro män med anseende. Men den mänskliga naturen var så invecklad. Till och med professorer kunde låta förleda sig av begäret efter rykte. Vi likna alla malen, som helst fladdrar kring ljuset. Jägare av storvilt ville gärna komma i tillfälle att i sina historier överglänsa sina medtävlare och tidningsmän hade ingenting emot sensationella meddelanden, icke ens när inbillningskraften kom de faktiska förhållandena till hjälp. Varje medlem av kommittén hade sina särskilda skäl att göra det mesta möjliga av resultaten. (»Skamligt! Skamligt!») Han ville inte förolämpa någon. (»Men det gör ni ändå!» Avbrott). Bevisen för dessa underbara sagor voro av den allra svagaste beskaffenhet. Varuti bestodo de? I några fotografier. Var det väl möjligt, att fotografier i denna de fintliga manipulationernas tid kunde gälla som bevis? Här förelåg en historia om nedstigning medelst rep, som omöjliggjorde medtagandet av några större exemplar. Fyndigt, men icke övertygande. Det hade sagts något om att lord John Roxton påstod sig äga huvudskålen av en phororachus. Han kunde bara säga, att det skulle vara roligt att se den.
Lord John Roxton: »Säger den där karlen, att jag ljuger?» (Tumult i salen.)
Ordföranden: »Till ordningen, till ordningen! Dr Illingworth, jag anhåller att ni avslutar era anmärkningar och formulerar ert ändringsförslag.»
Dr Illingworth: »Ers nåd, jag har mer att säga men böjer mig för er uppmaning. Jag föreslår, att i det man tackar professor Summerlee för hans intressanta föredrag, hela saken dock måtte anses som icke bevisad och hänskjutas till en större och kanhända mera tillförlitlig undersökningskommitté.»
Det är omöjligt att beskriva den förvirring, som detta ändringsförslag framkallade. En stor del av auditoriet uttryckte sin harm över denna skymf mot de värda resenärerna, buller uppstod och rop av: »Tag det icke till protokollet!» »Återtag ert förslag!» Kör ut honom!» hördes från många håll. Å andra sidan yrkade de missnöjda — vilka sannerligen icke voro få — på ändringsförslagets antagande och ropade: »Till ordningen!» »Herr ordförande!» och Rent spel!» På de bortersta bänkarna övergick man till handgripligheter och slag växlades ogenerat mellan medicinarna, som trängdes i denna del av salen. Det var endast det modererande inflytandet av de många tillstädesvarande damerna som hindrade att det kom till allmänt slagsmål. Men plötsligt uppstod en paus, det lugnade av och så blev det alldeles tyst. Professor Challenger hade rest sig upp. Hans utseende och sätt äro så egendomligt imponerande och då han lyfte handen för att mana till ordning, tillades plötsligt de uppbrusande känslorna och hela auditoriet väntade bara att få höra honom tala.
»Många av de tillstädesvarande», sade professor Challenger, »torde ha i minnet, att narraktiga och opassande uppträden, lika de nyss passerade, utmärkte det möte, då de sista gången hade den förmånen att höra mig tala. Vid det tillfället var professor Summerlee den som förnämligast bröt mot det tillbörliga och ehuru han nu är luttrad och ångerfull, kan ju den saken icke vara så helt förgäten. I afton har jag fått höra likartade och än mera förolämpande yttranden av den person som nyss talat och ehuru det är i hög grad kränkande för min självkänsla att sänka mig till den personens intellektuella ståndpunkt, skall jag ändå försöka göra det för att avvända de oresonliga tvivel som torde hysas av en och annan härstädes. (Skratt och avbrott.) Jag behöver inte påminna mina åhörare om, att ehuru professor Summerlee i sin egenskap av undersökningskommitténs ordförande anmodats att tala här i kväll, är dock jag den egentliga drivkraften i företaget och det är mig som de lyckliga resultaten böra tillskrivas. Jag har helt lugnt fört de här tre herrarna till den av mig angivna platsen och, som ni hört, har jag övertygat dem om riktigheten av min avlagda redogörelse. Vi hade hoppats, att vi vid återkomsten icke skulle träffa på någon, som var nog tjockhuvad att bestrida våra förenade intyg. Varnad av min föregående erfarenhet, har jag dock icke inställt mig här utan att medföra sådana bevis, som kunna övertyga var förnuftig människa. Som professor Summerlee redan sagt, råkade våra kameror ut för apmänniskorna då dessa plundrade vårt läger och de flesta negativerna blevo förstörda. (Hånande rop, skratt och »det går inte i oss» hördes från salens bortersta del.) Jag nämnde apmännniskorna och jag kan inte underlåta att säga, att några av de ljud, som nu träffa mina öron, på det livligaste till mitt minne återföra mina erfarenheter bland dessa intressanta varelser. (Skratt.) Ehuru så många ovärderliga plåtar gått förlorade, ha vi dock i vår samling kvar några bestyrkande fotografier, som framställa platån och förhållandena däruppe. Anklagade de dem för att ha förfalskat fotografierna?» (En röst: »Ja» och mycket buller, som slutade med att åtskilliga personer knuffades ut från salen.) »Fotografierna finge gärna undersökas av experter. Men vad hade de annars för bevis? Under de förhållanden som betecknade deras flykt, var det naturligtvis omöjligt att medtaga mycket resgods, men de hade räddat professor Summerlees fjäril- och skalbaggssamlingar, som innehöllo många nya arter. Var icke detta bevis? (Flera röster: »Nej.») Vem sade nej?»
Dr Ilingworth, som stigit upp: »Vi påstå, att en sådan samling kunnat göras på andra ställen än på en förhistorisk platå.» (Applåder.)
Professor Challenger: »Utan tvivel, sir, böja vi oss för er vetenskapliga auktoritet, ehuru jag måste säga, att namnet inte är vidare känt. Men om vi nu förbigå så väl fotografierna som den entomologiska samlingen, fäster jag uppmärksamheten vid den mångsidiga och tillförlitliga utredning vi medföra i avseende på punkter, som tillförene aldrig blivit klargjorda. Jag nämner exempelvis pterodaktylernas hemvanor (en röst: ”Sliddersladder! och oväsen), jag påstår, att vi kunna kasta en flod av ljus över pterodaktylens hemvanor. Jag har i min portfölj och kan visa er en efter naturen tagen avbildning av detta djur, som skall övertyga er—»
Dr Illingworth: »Ingen avbildning kan övertyga oss om vad det vara månde.»
Professor Challenger: »Ni skulle vilja se föremålet självt?»
Dr Illingworth: »Säkerligen.»
Professor Challenger: »Och då skulle ni bli övertygad?»
Dr Ilingworth (skrattar): »Naturligtvis skulle jag det.»
Och nu kom aftonens stora sensation — ett nummer så dramatiskt, att det aldrig finner sin like i de vetenskapliga sammanträdenas historia. Professor Challenger lyfte upp handen till signal och genast sågs hans kollega, mr E. D. Malone, resa sig och gå till plattformens bortre del. Ett ögonblick därefter kom han tillbaka i sällskap med en jättelik neger och de buro en stor, fyrkantig packlår mellan sig. Den var påtagligen mycket tung, ty långsamt stretade de med den och ställde ned den framför professorns stol. Det hade blivit alldeles tyst i salen och alla voro upptagna av det som försiggick på plattformen. Professor Challenger drog av locket, som löpte mellan falsar och var försett med borrhål. Tittande ned i låren, knäppte han upprepade gånger med fingrarna och från referentbänken hörde man hur han i smekande ton sade: »Så kom då, lilla sötnos!» Strax därefter prasslade det till i låren och från dess botten höjde sig ett hemskt, vederstyggligt djur, som tog plats på packlårskanten. Icke ens den omständigheten att hertigen av Durham helt oväntat föll ned från plattformen kunde i det ögonblicket förströ det skräckslagna auditoriets uppmärksamhet. Djurets ansikte liknade den mest förvridna fysionomi som någon förryckt medeltidsbyggmästare anbringat som tut på en stupränna. Det var ilsket och förfärande samt hade ett par små röda ögon, så klara som glödande kol. Dess breda, vilda, halvöppna gap var försett med en dubbel rad hajlika tänder, Kring de krokiga skuldrorna draperade sig någonting som såg ut som en gammal grå schal. Det var vår barndoms förkroppsligade »buse». Det blev oroligt i salen; någon uppgav ett anskri, två damer på främsta stolraden föllo sanslösa från sina platser och på plattformen märktes en allmän benägenhet att följa ordföranden ned i orkesteravdelningen.
Under några sekunder hotade allmän panik. Professor Challenger lyfte upp händerna för att lugna auditoriet, men denna rörelse måtte ha oroat föremålet bredvid honom. Den besynnerliga schalen vecklade ut sig och började flaxa som ett par läderartade vingar. Djurets ägare försökte att fatta det i benen, men det var för sent. Det hade höjt sig från packlårens kant och kretsade nu salen runt, med ett torrt, smällande ljud från de tio fot långa vingarna, under det att en vedervärdig lukt spred sig i hela rummet. De som sutto på läktarna blevo rädda, då de glödande ögonen och den skarpa näbben närmade sig dem, och deras skrik skrämde det flaxande djuret till vild galenskap. Det ökade farten och stötte emot både väggar och ljuskronor. »Fönstret, för himlens skull, stäng fönstret!» skrek professorn från plattformen, där han hoppade omkring och vred händerna i förtvivlan över den hotande faran. Men varningen kom tyvärr för sent. Strax därefter fann föremålet för den allmänna fasan, som knuffat emot väggen som en mal under en gaskupa, det uppslagna fönstret, trängde sin avskyvärda kropp igenom det och var försvunnet. Professor Challenger föll tillbaka i sin stol och gömde ansiktet i händerna, under det att hela auditoriet höjde en suck av lättnad över att ha blivit kvitt odjuret.
Och hur skall man väl beskriva vad som ägde rum då majoritetens översvallande glädje och minoritetens omkastade känslor förenade sig i en enda stor våg av hänförelse, som rullade fram från salens bortre del, vann i styrka, svepte över orkesteravdelningen, steg till plattformen och på sin kam bortförde de fyra hjältarna? (Inte så illa, kära Mac!) Om auditoriet förut varit njuggt på rältvisa, gottgjorde det nu sin förseelse. Alla voro på fötter. Alla voro i rörelse, skreko och gestikulerade. En massa jublande män trängdes kring de fyra resenärerna. »Upp med dem! Upp med dem!» ropade hundra röster. I blinken sköto fyra gestalter upp över hopen. Förgäves sökte de rycka sig loss. De fasthöllos på sina höga äreplatser och även om man önskat släppa ned dem, hade det varit svårt att göra det, så tät var massan. »Regent Street! Regent Street!» ljödo rösterna. De virvlade om i den packade mängden och en långsam ström människor som på sina axlar buro de fyra männen, drog nu mot dörren. Ute på gatan mötte en ovanlig anblick. En samling, uppgående till minst ett hundratusental, väntade där. Den ofantliga människomassan upptog hela sträckan från andra sidan av Langham Hotel till Oxford Circus. Väldiga bifallsrop hälsade de fyra äventyrarna där de syntes över folkets huvuden under de elektriska lyktorna utanför salen. »I procession! I procession!» ropades det. Och i tät falang, blockerande gatorna från husvägg till husvägg, satte sig hopen i rörelse, tagande vägen genom Regent Street, Pall Mall, St. James's Street och Piccadilly. Londons hela centraltrafik avbröts och många små sammanstötningar lära ha ägt rum mellan de demonstrerande å ena sidan, polisen och kuskarna å den andra. Först vid midnatt frigåvos de fyra forskningsfararna utanför porten till lord John Roxtons ungkarlsvåning i Albany, sedan den uppspelta hopen i korus sjungit: »De gossarna månde vi prisa» och fulländat programmet med kungssången. Så slutade en av de märkvärdigaste aftnar London på mycket länge haft att uppvisa.
Så långt min vän Macdona och det var ju en
ganska riktig om ock något färglagd redogörelse för vad
som tilldragit sig. Vad den förnämsta effekten angår,
var den nog en häpnadsväckande överraskning för
auditoriet, men det behöver knappt sägas, att den
icke var det för oss. Läsaren minnes nog när jag
mötte lord John Roxton då han, iklädd sin
skyddande krinolin, begivit sig åstad för att skaffa professor
Challenger en av »odjurets ungar». Jag har även
antytt det besvär, som professorns resgods vållade
oss, då vi lämnade platån och hade jag beskrivit vår
sjöresa, skulle jag haft ganska mycket att säga om
all möda vi gjorde oss för att med skämd fisk
tillfredsställa vår snaskige reskamrats aptit. Om jag förut inte mycket sagt om saken var anledningen
den, att professorn alldeles bestämt önskade, att icke
minsta aning om det obestridliga argument vi
medförde skulle uppstå hos någon, förrän den stund var
inne, då hans fiender bleve vederlagda.
Ännu ett ord om Londonerpterodaktylens öde. Härvidlag kan intet sägas med full visshet. Två förskrämda kvinnor intyga, att den först slagit sig ned på taket till Queen's Hall och några timmar blivit sittande där som en i järn gjuten diabolisk företeelse. Dagen därpå omtalades det i aftontidningarna, att gardisten Miles vid Coldstream-gardet, som gick på vakt utanför Marlborough House, utan tillstånd övergivit sin post och till följd därav ställts inför krigsrätt. Gardisten Miles berättelse, att han släppt geväret och sprungit gatan fram emedan han, då han tittat uppåt, plötsligt fått se den onde själv mellan honom och månen, vann icke tilltro hos rätten men torde dock ha något sammanhang med saken i fråga. Det enda intyg jag vidare har att anföra är hämtat ur loggboken på Friesland, en holländsk-amerikansk paketångare, som förtäljer att den klockan nio följande morgon, då den hade Start Point tio mil styrbord om sig, passerades av någonting mitt emellan en flygande get och en kolossal läderlapp, som i hiskelig fart satte av i sydvästlig riktning. Om hemkänslans instinkt förde den åt rätt håll, finnes det intet tvivel om att den sista europeiska pterodaktylen fann sin grav någonstädes bort i Atlanten.
Och Gladys — o, min Gladys! — Gladys av den mystiska sjön, som hädanefter alltid skall kallas Centralsjön, ty aldrig skall hennes namn bli odödliggjort genom mig. Tyckte jag mig inte alltid märka en viss hårdhet i hennes natur? Hade jag inte, även vid den tid då jag var stolt över att lyda hennes bud, en känsla av att det var en bra underlig kärlek, som ville driva den älskade till döden eller utsätta honom för dödsfara? Månne jag icke, då jag i mina innersta, ständigt framskymtande och ständigt avfärdade tankar såg förbi ansiktets skönhet och blickade in i hennes själ, upptäckte själviskhetens och nyckfullhetens tvillingskuggor svävande i bakgrunden? Älskade hon det heroiska och storslagna för dess egen skull, var det icke mera för den glans som, utan ansträngning eller uppoffring å hennes sida, skulle återfalla på henne? Eller äro väl dessa tankar den inbillade vishet som kommer efteråt? Det var mitt livs svåraste erfarenhet. I början gjorde den mig till cyniker. Men då jag skriver detta har en vecka gått om och vi ha haft vårt betydelsefulla samtal med lord John Roxton — nå ja, värre kunde det kanske ha varit.
Jag vill fatta mig kort. Intet brev och intet telegram hade jag mottagit i Southampton och gripen av feberaktig oro anlände jag till den lilla villan i Streatham vid tiotiden på kvällen. Levde hon eller var hon död? Vad hade det blivit av mina drömmar om en öppen famn, ett leende ansikte och berömmande ord för hennes älskling, som vågat livet för att uppfylla hennes nyck? Jag hade redan stigit ned från de höga bergen och stod handfallen på jorden. Om hon hade ett gott skäl för sin tystnad, torde jag dock åter lyftas upp till molnen. Jag rusade genom trädgården, dunkade av alla krafter på porten, skyndade förbi den bestörta tjänsteflickan och steg in i salongen. Gladys satt på en låg soffa under den höga beslöjade lampan vid pianot. Med tre steg var jag över golvet och hade fattat båda hennes händer.
»Gladys!» ropade jag. »Gladys!»
Hon såg upp med förvåning i sitt ansikte. Hon var på något märkvärdigt sätt förändrad. Uttrycket i ögonen, den kalla, stirrande blicken, de sammanpressade läpparna voro nya för mig. Hon drog åt sig sina händer.
»Vad menar ni?» sade hon.
»Gladys!» utropade jag. »Hur är det? Du måtte väl vara min Gladys — lilla Gladys Hungerton?»
»Nej», sade hon, jag är Gladys Potts. Låt mig presentera er för min man.»
Hur orimligt är ej livet! Nu stod jag där, mekaniskt bugande mig och skakande hand med en liten rödhårig herre, som suttit ihopkrupen i den stora länstol som en gång varit helgad åt mig. Vi bockade oss för och grinade mot varandra.
»Min far låter oss bo här tills vidare. Vi hålla på att ställa vårt hus i ordning», sade Gladys.
»Jaså, jag förstår», sade jag.
»Ni fick således inte mitt brev i Para?»
»Nej, jag har inte fått något brev.»
»Åh, så ledsamt. Det skulle ha förklarat allt.»
»Det är klart nog», sade jag.
»Jag har talat om allt angående er för William», sade hon. »Vi ha inga hemligheter för varandra. Jag är så ledsen för det. Men så särdeles djupt var det väl inte, då ni kunde begiva er till världens andra ände och lämna mig här ensam? Ni är väl inte ond på mig?»
»Nej, för ingen del. Nu tror jag, jag går.»
»Tag några förfriskningar», sade den lille mannen och tillade helt förtroligt: »Så här är det alltid, inte sant? Och det måste så vara, när ej månggifte är tillåtet — jag menar, att vanligen är det så, fastän åt andra hållet.»
Han skrattade som en idiot, under det att jag gick åt dörren.
Jag hade gått igenom den, då jag plötsligt fick en fantastisk ingivelse och jag gick tillbaka till min lycklige rival, som kastade en nervös blick på den elektriska ringledningen.
»Vill ni svara mig på en fråga?» sade jag.
»Om den inte är alltför orimlig», sade han,
»Hur bar ni er åt? Har ni sökt och funnit någon dold skatt, har ni upptäckt nordpolen eller besegrat en sjörövare eller flugit över Kanalen, eller vad har ni gjort? Varuti består er romantiska nimbus? Hur har ni skaffat er den?»
Han stirrade på mig med ett uttryck av hopplöshet i sitt tomma, beskedliga, skäggiga lilla ansikte.
»Tycker ni inte att det där är väl personligt?» sade han.
»Tillåt mig en annan fråga. Vad är ni? Vad har ni för yrke?»
»Jag är skrivare hos en advokatfirma», sade han. »Andre mannen hos Johnson och Merivale, 41, Chancery Lane.»
»God natt», sade jag och försvann likt alla andra förkrossade hjältar i mörkret, med sorg, raseri och skrattlust sjudande inom mig, som i en kokande gryta.
Ännu en liten scen, och jag slutar. I går afton superade vi allesammans i lord John Roxtons ungkarlsvåning, rökte och pratade, som goda kamrater, om våra äventyr. Det var ganska eget att se de gamla välkända ansiktena och gestalterna i dessa omgivningar. Där satt Challenger med sitt nedlåtande leende, sina sänkta ögonlock, sina intoleranta ögon, sitt yviga skägg, sitt väldiga bröst svällande och pustande, då han läste lagen för Summerlee. Och Summerlee sedan — där satt han med sin korta törnträspipa mellan de tunna mustascherna och det gråa bockskägget, under det att det magra ansiktet sköt fram i ivrig debatt, för det mesta bestridande Challengers alla påståenden. Och så vår värd med sitt fårade örnansikte och sina kalla, blåa glaciärögon, i vilkas djup alltid låg ett skimmer av satir och humor. Se där det sista intryck jag fört med mig av dem,
Det var efter supén. Vi sutto i hans egen helgedom, rummet med den rosafärgade belysningen och de många troféerna, och lord John hade något som han ville säga oss. Ur ett skåp hade han tagit fram en gammal cigarrlåda och denna ställde han framför sig på bordet,
»Det är en sak», sade han, »som jag kanske bort tala om förut, men jag ville ha litet mera klart för mig hur jag hade det. Det tjänar ingenting till att väcka förhoppningar, som sedan gå i kvav. Men nu är det fråga om fakta och inte om förhoppningar. Ni minnas nog den dag då vi anträffade pterodaktylnästet i träsket — inte sant? Någonting i markens beskaffenhet ådrog sig mitt intresse. Det är möjligt, att det undgått er och därför skall jag berätta er vad det var. Det var ett vulkaniskt lufthål, fyllt med blålera.»
Professorerna nickade.
»Nu är det så, att jag i hela världen ej anträffat mer än ett enda ställe som var en vulkanisk krater, igenfylld med blålera. Det stället var den stora De Beers-diamantgruvan i Kimberley. Jag hade alltså fått diamanter i huvudet på mig. Jag riggade upp ett slags bur för att hålla mig de stinkande odjuren från livet och tillbringade, väpnad med en liten spade, en lycklig dag där. Se här vad jag fick.»
Han öppnade en cigarrlåda, stjälpte ur den, och tjugo till trettio oslipade stenar, i storlek varierande mellan en böna och en kastanje, föllo ned på bordet.
»Ni tycka kanske, att jag bort tala om det för er då. Det skulle jag ha gjort, men jag vet, att världen är full av fällor för den oförsiktige och att stenar kunna vara hur stora som helst och ändå ha föga värde. Jag tog dem därför hem med mig och lämnade redan första dagen en till Spinks samt bad honom låta slipa och värdera den.»
Han tog en pillerdosa ur fickan och ur dosan föll en gnistrande diamant — en av de vackraste stenar jag någonsin sett.
»Se där resultatet», sade han. »Han värderar dem allesammans till minst tvåhundra tusen pund. Naturligtvis ha vi alla lika andel i dem. Någonting annat kan ej komma i fråga. Nå, Challenger, vad ämnar ni göra med era femtiotusen?»
»Om ni verkligen vidhåller er generösa uppfattning», sade professorn, »så tror jag att jag grundlägger ett privat museum, ty det har länge utgjort en av mina drömmar.»
»Och ni, Summerlee?»
»Jag tror jag tar avsked från tjänsten och på så sätt får tid att ägna mig åt klassificeringen av kalkfossilierna.»
»Och jag använder mitt», sade lord John, »till att utrusta en expedition och än en gång kasta en blick på den kära gamla platån. Vad er beträffar, min unge vän, använder väl ni era pengar till att gifta er.»
»Inte precis än», sade jag med ett sorgset leende. »Om ni vill ha mig med, följer jag nog hellre er.»
Lord John sade ingenting, men en brun hand sträcktes över bordet och omfattade min.