En liten lustresa/Femte brefvet
| ← Fjerde brefvet. |
|
FEMTE BREFVET.
Redan är båten långt ute på Roxen. Machinen arbetar, hjulskoflarna plaska, flaggan svänger hit och dit, styrmannen byter om buss, musiken spelar »Gubben Noack», bålen ryker på salongtaket, jungfrun ropar «låt bli mej», sällskapet sorlar, pratar, skrattar —
Och jag sitter ensam, jag.
Den dystra känslan af isolering och öfvergifvenhet, öckenkänslan,— som jag torde få kalla den — kufvar mig alltid, när jag befinner mig i en större samling af menniskor. Må denna känsla slumra hur djupt som helst, så väckes hon dock förr eller sednare och merändels — mirabile dictu! — när fraggan står högst i glädjens champagneglas. Hon väcks af en tanke, en svartalf bland tankar, som hånande hviskar mig i örat: «hvad äro dessa menniskor för dig och hvad är du för dem? Om j någonsin råken i gemensam lifsfara, skall hvilken som helst ej draga i betänkande att rädda sig på de öfrigas bekostnad!«
Med öckenkänslan till följeslagerska och herrskarinna hade jag småningom dragit mig undan det glada, larmande sällskapet och slutligen slagit mig ned på en ringlagd lina längst fram i fartygets stäf. Der satt jag och suckade midt ibland min själs dimmor. — »Boken» — tänkte jag hastigt — »boken kan skingra dem» — och grep i fickan efter Ehrensvärds skrifter. Men händelsen gjorde, att jag i stället fick tag på det cigarrfodral, som jag hittat vid hasselbusken.
Nå — tänkte jag — slumpens tärningar visa understundom sexorall. Låt mig se, hvad fodralet innehåller!
Jag öppnade det och fann: 1:o en half cigarr, — 2:o en hel dito, — 3:o sex styfver i löspengar, — 4:o en trubbig blyertzpenna — och 5:o ett hoprulladt och fullskrifvet papper.
Aha! — tänkte jag — här har jag ett medikament åt min Psyche. Slumpen eller försynen må hafva skickat mig det; jag mottager det i begge fallen med tacksamt hjerta. — Och så upprullade jag papperet och läste — N.B. sedan jag stoppat och tändt min pipa — följande manuscript, hvilket här, med författarens tillåtelse, meddelas.
Fabel.
Venstra ögat och munnen, hvilka tyckte sig lida orätt, det förstnämnda derigenom, att högra ögat alltid satt till höger, den sednare derigenom, att näsan satt högre än han, öfverenskommo en vacker dag att läsa lagen för hvar sin förman.
Venstra ögat började affären och sade till det högra:
Hvarför skall jag alltid sitta till venster, alltid innehafva den ringare platsen? Är jag då sämre än du? Är ej min synförmåga lika stark, som din? Arbetar jag, vakar jag icke lika mycket som du?
Och det högra ögat svarade:
Lider du verkligen något deraf, att du sitter till venster? Tillfalla ej dig lika stora andelar af ljuset, som mig? Ser du ej samma föremål, som jag, och njuter du, slumrar du icke lika mycket och lika ofta, som jag? Hvad har du egentligen att klaga öfver?
Med detta svar måste venstra ögat låta sig nöja. Men munnen tänkte: min opposition skall lyckas bättre; ty jag har kraftigare argumenter att anföra. Derpå grep han sig an och sade till näsan:
Hvarför skall du hafva en högre plats i ansigtet, än jag? Jag äter och dricker och tillför hela organismen sin näring; men hvad uträttar väl du? Du bara luktar och snusar? Hvarför skall du då sitta öfver mig?
Kors! — svarade näsan, som var vid skämtsamt lynne — icke är det så svårt att begripa. Jag sitter öfver dig derför, att hvad som flyter ur mig ej måtte gå förloradt för dig.
Inget joller, inga chikaner! — ropade munnen. Jag viil hafva ett allvarsamt, ett grundligt svar på den frågan: hvarför sitter du öfver mig?
Jo — sade näsan med högtidlig röst — Gud har placerat mig så!
Detta svar hade den egenskapen att — så till sägandes — tysta munnen på munnen. Han afstod från all vidare opposition; och som högra ögat redan bragt det venstra till tystnad, var hela rangstriden lyckligen slutad.
Som författaren ej bifogat någon «sens moral», ville jag — efter slutad genomläsning — ersätta bristen, d. v. s. inventera någonting välvist, hvaröfver med fog skulle kunna skrifvas: «fabula docet.» Detta lyckades mig icke, och förgäfves vaggade blyerzpennan i min ena hand och papperet i min andra. Emedlertid gjorde jag några oförgripliga reflexioner, dem du här må hålla till godo.
Huru väl — tänkte jag — om fejden mellan de stridiga samhällselementerna kunde slutas så fredligt, som striden mellan venstra och högra ögat, mellan munnen och näsan! Men dertill är ingen utsigt. Börden och penningen, Baal och Mammon, kämpa i blind förbittring om herraväldet, och den sednare vill icke bättre, än nedrifva den förres tempel, för att på samma dominerande plats bygga ett nytt åt sig sjelf. Ingendera ser, att deras anspråk äro lika underhaltiga och af samma skäl. Ty hvad är väl både det ärfda namnet och det ärfda kapitalet annat än transporter af andras förtjenst, de der kunna begagnas och njutas utan egen? För det förvärfda namnet och det förvärfda kapitalet må menskligheten gerna knäböja, så vidt de förvärfvats med ära och användas med sträng hänsigt till maximen: alla menniskor äro bröder. Men i och med detsamma metamorphoseras ju börd och penning till dygd och snille! De två sistnämnda äro ock de jure — fast icke de facto — mensklighetens sanna aristokrater. De allena kunna, vid någon påkommande opposition mot deras höghet, svara som näsan svarade munnen: »Gud har placerat mig så!»
Med dessa och dylika tankar sysselsatte jag mig under färden. Öckenkänslan stäfjades derigenom, om icke helt och hållet, likväl så mycket, att jag tre gånger reste mig upp från min ringlagda lina, för att på ett par ögonblick sälla mig till de andra och dricka ett glas punsch. Kan man ej sympathisera med menskligheten medelst hjertat och hufvudet, är det ju ändå något, om man gör det medelst magen!
Omsider hann ångbåten målet för sin färd; — men då var det redan långt lidet på qvällen. Stångån gör så många «slingriga krumlingar eller krumliga slingringar«[1] vid inloppet till Linköpings hamn, att en betydlig tid åtgår, innan ett fartyg kan komma dit. — Nu utlades landgången, lossades nattskotten, klungo de sista fanfarerna, tömdes det sista glaset. I afskedets stund hade jag ånyo det nöjet att trycka femtio händer och höra femtio: »god natt, bror! tack för godt sällskap, bror!« Hjertligt och beskedligt svarade jag: »tack, bror! sof sött, bror!» Sedan förströddes »Orphei Vänner» åt skilda håll, som löfven för höstvindarna; men jag gissar, att alla voro belåtna med att få gå till hvila och att de, vid åsynen af den bäddade sängen, hörde i sina själar ett ljuft echo af melodien: »jag helsar dig, fredliga flagga!» Så var åtminstone fallet med mig, då jag, genomtrött och genomsömnig, beträdde tröskeln till mina anspråkslösa vindsrum.
Medan jag höll på att kläda af mig, fick jag ett besök af lilla samvetet.
Detta uttryck tarfvar en förklaring. Som du vet, hafva alla menniskor ett så kalladt samvete, merändels af kautschuks-natur, så att det med mycken lätthet kan vidga eller sammandraga sig, allt efter omständigheterna. Hvad mig beträffar, har jag blifvit särdeles rikt utrustad, ty jag har fått ej mindre än två samveten, men af olika dimensioner, hvadan jag, för att skilja dem åt, kallat det ena för stora och det andra för lilla samvetet. Det förstnämnda uppenbarar sig i gestalt af en allvarlig, långskäggig gubbe, med ljungeldar i ögonen och åskdunder i rösten. Aldrig infinner han sig förr, än en direkt öfverträdelse af något af de tio budorden kommer i fråga. Men då infinner han sig också och ryter, så att märgen fryser i mina ben, och jag svarar med bäfvande läppar: «vördade farbror! — haf misskundsamhet! Jag skall — ja, jag skall ta mej tusan! — bättra mig.» Lilla samvetet åter uppträder i skepnaden af en guvernant, som med sin solfjäder pekar på alla de småfel, jag begått — vi vilja kalla dem a, b, c, d etc. — och på alla de smådygder, jag uraktlåtit — vi vilja kalla dem α, ß, γ, δ etc. — och gnatar mycket under tiden. Om dagarna brukar lilla samvetet oftast sofva, men om aftnarna är bemälte mamsell förbålt vaken och kry, samt infinner sig då och oroar mig med sin solfjäder och sitt gnat. Någon synnerlig respekt inger hon mig icke, utan vågar jag att till och med småträta med henne.
Hvad har du uträttat för godt i dag? frågade lilla samvetet — medan jag, såsom nyss nämndes, höll på att kläda af mig.
Min bästa mamsell! — svarade jag — ingenting annat än roat mig.
Således har du ej slutat läsningen af Solgers Erwin? frågade samvetet.
Nej! — svarade jag.
Ej heller har du skrifvit svar på de två angelägna brefven? — frågade samvetet.
Nej! — svarade jag.
Ej heller har du besökt den der vännen, som ligger så sjuk? — frågade samvetet.
Nej! — svarade jag — allt detta hinner jag ju göra i morgon.
Hvad du har för en olycksalig procrastinations-vana! — suckade samvetet.— Aldrig hör jag annat än: i morgon, i morgon! Således har du — fortfor det — icke gjort något gagn på hela Guds långa dag?
Gagn — svarade jag — jo visst! Jag har ju lefvat hela långa dagen och dymedelst kommit ännu ett steg närmare min graf. Ligger ej deri ett ganska väsendtligt gagn?
Oförskämde! — utropade lilla samvetet — jag hör på ditt svar, att du har druckit mera, än nyttigt är.
Min bästa mamsell! — svarade jag — just nu står jag i begrepp att draga af mig byxorna m. m. och jag hemställer till ert eget visa bepröfvande, om och huruvida det passar sig för en mamsell, att assistera vid dessa operationer?
Lilla samvetet Fann för godt att rymma fältet, och jag fick sedan gå ostörd till sängs. Djupt och länge sof jag, ja långt in på andra förmiddagen, och skulle sannolikt sofvit till middagen, om jag ej blifvit väckt af en ohygglig dröm. Du torde hafva märkt, att de föreställningar, dem man bortvisar eller undantränger, medan man befinner sig i vaket tillstånd, äro just de, som företrädesvis återkomma, då man sofver och drömmer. Detta fenomen kan — i brist på bättre förklaring — förklaras så, att alla föreställningar hålla sig för lika goda, hvadan en och hvar af dem vill, förr eller senare, taga ut sin rätt. Den föreställning, som tillförene undanträngd, nu kom tillbaka i min dröm, var ormen — nemligen ormen, som jag såg i backen vid Malforss. Den kom tillbaka — sade jag — men i så fantastisk gestalt och under så förändrade omständigheter, att det fordras hela min — och kanske, till förstärkning, äfven din — skarpsinnighet till att igenkänna honom för en och samme.
Jag drömde mig tillbaka till mina studentår, och att jag vistades hemma hos mina föräldrar öfver sommaren. En dag, efter slutadt middagsmål, tog jag en bok i handen och gick ut i en närbelägen äng och lade mig i gröngräset att läsa under en ek vid sjöstranden. Var det böljornas sqvalp, eller eklöfvens sus, eller bokens innehåll, eller digestionsprocessen, eller allt detta tillsammans, som vållade att jag blef sömnig? Nog af, jag inslumrade, och när jag omsider vaknat och stod i begrepp att återvända hem, kände jag att någonting iskallt ringlade sig i underlifvet. Men som denna känsla ej var förknippad med smärta eller obehag, brydde jag mig föga derom, utan spatserade lugnt framåt. — N.B. Allt detta drömde jag. — På en spång, som ledde öfver ett smalt sund af sjön, mötte jag socknens hedervärde dödgräfvare, och oss emellan uppstod följande samtal.
Dödgräfvaren: Guds fred! Hur står till?
Undertecknad: Gud signe! Jag mår bra; men jag låg nyss och tog mig en middagslur deruppe i ängen, och när jag vaknade, tyckte jag att någonting iskallt ringlade sig i underlifvet, och det tycker jag ännu.
Dödgräfvaren: det har krupit en orm in i herrn.
Undertecknad: prat! vidskepelse! bondskråck!
Dödgräfvaren: alldeles icke! Jag råder herrn att genast efter sin hemkomst sätta sig ned och gapa öfver en mjölkbytta. Då känner ormen lukten af mjölken och kommer upp för att dricka; ty ormar — skall herrn veta — tycka mycket om mjölk. Men passa på och sätt locket på byttan, så fort ormen krupit dit; ty slipper han dädan med lifvet, sa förföljer han herrn i evighet.
Undertecknad: tack, fader Jonas, för det goda rådet! Farväl!
När jag kom hem, berättade jag min historia och skrattade. Men fruntimmerna — särdeles ett par gamla tanter — togo saken allvarsamt och yrkade, att jag borde följa det råd, som fader Jonas gifvit. Till en början sträfvade jag emot; men ingen kan disputera med fruntimmer — aldraminst med gamla tanter — utan att slutligen nödgas säga: concedo! Fördenskull fogade jag mig efter deras önskan, och satte mig tålmodigt ned på en stol och lutade mitt hufvud med öppen munn öfver en bytta mjölk. Snart kände jag, huru det iskalla småningom öfvergaf de lägre regioner, i hvilka det hittills huserat, samt bugtade sig genom bröstet upp mot strupen. Da började äfven jag vara af samma tro, som fader Jonas och tanterna: ja, jag trodde och gapade af alla krafter. Om några ögonblick stack ett ormhufvud fram ur min munn och närmade sig mjölkbyttan allt mer och mer. Ungefär en half aln af ormens kropp var synlig, då hufvudet hunnit till mjölkens yta. Der dröjde det ett par minuter och ormen tycktes lukta på den honom tillbjudna trakteringen. Sannolikt misshagade den honom; ty han drack ej och ville ej begifva sig ned i hyttan, utan började i stället att sakta dra sig tillbaka och fortfor dermed oafbrutet. Då våndades jag grufligt; likväl höll jag mig stilla. Men när slutligen ej mera var synligt af ormen, än hufvudet och halsen, grep jag i min ångest ett hårdt tag omkring dem båda och ryckte till med hela styrkan i hand och arm. I samma ögonblick lindade ormen stjerten omkring mitt hjerta, så att — både ormen och hjertat utrycktes på samma gång. Jag slängde dem ifrån mig och såg med fasa, huru det blödande hjertat, ännu omlindadt af ormen, konvulsiviskt skälfde på golfvet.
Sådan var drömmen. Att jag vaknade vid slutet deraf, lärer du ej undra på. Belåten med att drömmen varit endast en dröm, torkade jag svetten ur min panna och sökte försätta mig ur passionens in på reflexionens gebiet. Sådant der — tänkte jag — kan man ej inventera, när man är vaken; nej, sådant måste drömmas. Och hvarföre? — frågade jag mig sjelf. Jo derföre — svarade jag mig sjelf — att i vakande tillståndet hålla de särskilda själskrafterna hvarandra i jemnvigt, men i drömmen är fantasien, om icke absolut enväldig, likväl monark och det utan konstitutionella kontroller. Härmed sammanhänger det fenomenet, att drömmar infinna sig antingen näst efter insomnandet, eller näst före uppvaknandet. Fantasien blir nemligen herskarinna på så sätt, att förståndet insomnar en stund före, samt uppvaknar en stund efter henne. När begge sofva, drömmer man ej.
Jag hade ännu ej uppstigit, då min städerska infann sig med qvasten — om hvilken förut är tillräckligen ordadt — och med friskt vatten. Genast tömde jag ett stort glas och frågade sedan: hvad nytt?
Ingenting annat — svarade städerskan — än att den förgyllda ramen, som magistern beställt och fabrikören sölat så länge med, ändtligen kom i går afton, just då jag höll på att bädda.
Tag hit den — sade jag — och låt mig se!
Städerskan räckte mig ramen, och den fann nåd för mina ögon. Den var, enligt begäran, starkt förgylld och försedd med ett vackert löfverk af lager och törne.
Och hvartill ärnade jag den ramen? Svar: till infattning af en ännu lefvande, svensk författares porträtt. Vill du gissa hans namn, så skall jag gifva dig två goda kännetecken till ledning. Det ena är, att båda de politiska partier, som för närvarande sönderslita fäderneslandet och hvarandra, med en munn fördömma hans skrifter. Du torde härvid påminna dig Kellgrens bekanta yttrande: «en opartisk författare gör sig alla till ovänner.» Det andra kännetecknet är, att våra maktegande tidningar fylla sina spalter först med utdrag ur hans skrifter och sedan med smädelser mot hans person. Du torde härvid påminna dig en viss sedvana hos flugorna: ehuru de ätit sig mätta af såckerbiten, bortflyga de ej derifrån förr, än de lemnat en svart prick efter sig. I början ärnade jag till lagern och törnet på den förgyllda ramen addera äfven en eklöfsqvist; men vid närmare besinning afstod jag derifrån, emedan jag ej ville gå efterverldens dom i förväg. Samtiden har ej kunnat förneka mannens snille och hans lidanden; efterverlden skall ej förneka hans patriotism.
Jag lemnade ramen tillbaka åt städerskan och frågade: har ingenting annat nytt hörts af?
Jo — svarade hon — nu mins jag. Det var en herre här i går afton vid samma tid, som gossen kom hit med ramen. Han sade, att han skulle komma åter i dag på förmiddagen — och här är hans visitkort.
Städerskan lemnade mig kortet och jag tog det och läste ett älskadt namn, namnet på en gammal universitetsvän, hvars bekantskap jag gjort
”I de glada dar,
Dâ morgonens dagg låg på lifvet qvar,” och hvilken jag sedan dess ej återsett.
I detsamma öppnades dörren och den länge saknade vännen inträdde. Sedan de första glädjeropen, helsningarna och handtryckningarna gått för sig — hvarvid städerskan i all tysthet — dock lofligen — aflägsnade sig med stöflarna och skoborsten — kom min vän att kasta ögonen på bordet, der jag den föregående aftonen hade afbördat mina fickor deras innehåll. Hur tusan — utropade han — har du kommit i besittning af mitt cigarrfodral?
Jag hittade det i går på kanalbanken vid Berg — sade jag.
Just der förlorade jag det i förrgår — sade han. Men — fortfor han sedan — stig nu upp. Du måste ut och följa mig kring staden och visa mig dess märkvärdigheter.
Hjertans gerna! — svarade jag och skuttade upp ur sängen.
Som jag nu står i begrepp att företaga en ny resa — nemligen kring Linköpings gator, arm i arm med förbemälte universitetsvän — är tiden inne att sluta beskrifningen på denna. — Lef'vël, min bäste W. von B. Måtte du alltid florera! Måtte din skugga bli allt längre och längre — äfvensom något smalare! Måtte din lyra ljuda af allt renare och gladare toner! Men då du spelar derpå, så glöm ej att vända ryggen åt allmänheten; ty ser du det platta bifallsgrinet, så blir du rasande och krossar — för att nyttja ett uttryck af vår aflidne vän Vitalis — »lyran mot berget Parnassus med samma känslor, som fordomdags Moses, Herrans tjenare, dängde sina lagtaflor i Sinai berg.»
Lef väl och glöm mig ej!
- ↑ Uttrycket är professorligt och nyttjades af en stor latinare, då han skulle för sitt student-auditorium öfversätta ett stycke ur Virgilius. Äfven andra olägenheter, än tidspillan, härleda sig från Stångåns ”slingringar” och ”krumlingar”, hvadan Linköpings borgerskap påtänkt att låta afskära några i ån utskjutande landuddar, på det att inloppet må bli rakt. Men som penningar saknas till företaget, ärnar samma borgerskap ingå till Riksens Ständer med en begäran om anslag. Naturligtvis kan jag ej annat än önska denna begäran all lycka och framgång; dock misströstar jag betydligt. Riksens Ständer hafva — att dömma efter deras nuvarande beskaffenhet — långt mera anlag att förvandla det raka till krokigt, än det krokiga till rakt.