Ett mystiskt par
| ← Kallista på Kastelholm |
|
Från Finland → |
Ett mystiskt par.
Sann händelse från år 1867.
Väl spelar äfven i vart gamla, glada land vinningslystnaden månget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens tillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter i denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner. I Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt reglerade och vinsten delas ”i mån af rang och förtjenst” emellan alla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste skrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår senaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så spännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast draga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora stölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867. Huru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att köpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i godo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro komprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna rörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt talades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan i gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade att de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land. Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss — till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af lurendräjeri.
Här tager vår historia sin början.
1.
Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna sannfärdiga berättelse.
Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en förskräcklig snöstorm öfver trakten.
I en tarflig ”kibitka” (en släda med kur af bastmattor) sutto två personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande ”trojkan”, trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke, ehuru de tre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram genom den djupa snön.
Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?
Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att resa; djur och menniskor borde unnas skydd för de vilda elementernas gäckande hån.
”Nikifor!” hviskade en mild stämma.
”Nadeschda”[1], svarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall: ”Nadeschda, hoppas!” Och omedelbart derpå ljöd ett strängt: ”pascholl” framåt!” Men körsvännen stannade sina hästar tvärt.
”Vi äro icke mera i Ryssland, herre”, sade han på dålig, men begriplig ryska, ”utan i Finland, och der finnes lag och rätt för herrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej taga lifvet af dem.”
”Hundra rubel i drickspengar”, var den unge herr Nikifors svar, ty ung var han, det hördes på rösten.
Skjutsbonden vände sig om, fästade sina sluga, plirande ögon en stund på ”herrn” och svarade slutligen tvekande!
”Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem om jag kör ännu fortare.”
”Godt, du får trehundra rubel”, sade Nikifor otåligt, ty hästarne stodo alltjemt stilla.
”Handpengar”, ljöd det trumpna svaret.
”Durak”, röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra tjugufemrubelssedlar.
”Nu skall herrn få åka!” utropade den ändtligen förnöjde gränsboen. Piskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett pansar kring körsvennens hjerta — nu fanns det för honom icke mera någon ”lag för djuren i Finland”.
”Nikifor, jag fryser”, sade Nadeschda rysande.
Vid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en oändlig ångest och han utropade passioneradt: ”O! kunde jag jemna vägen med silfverrublar, Nadeschda, så vore vi snart i närmaste stad; der finge du hvila.”
”Ack, inte i någon stad”, svarade fruntimret, ”jag är så rädd för upptäckt.”
”Tyst! tala för Guds skull franska” hviskade Nikifor på detta språk, ”karlen derborta förstår ju något ryska.”
”De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn”, mumlade skjutskarlen för sig sjelf.
En stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt, en flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring skjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade lurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog af, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt tilltagande stormens tjut:
”Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne trötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar för det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede. Jag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in derborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade — och gripas kanske”, tillade han med ängslig stämma — ”af kossackerna från Kivinebb. Jag känner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan oskyldig smuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, jag ber.”
”Smuglare”, mumlade Nikifor för sig sjelf, ”nå ja, om man så vill. Välan”, fortfor han, ”så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!”
”I natt”, lugnade bonden, ”förföljer oss ingen, och i morgon bittida skall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går resan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade.”
”Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand”, sade Nikifor, och tillade sedan: ”Kör på kusk och Gud med oss alla.” Han korsade sig.
Bonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en skogsväg, osynlig för andra än honom sjelf.
Omsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst.
Elden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en väggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det svärtade taket, inhöljande hela öfra delen af stugan i ett haf af rök. En gryta puttrade redan på härden, en spinnrock surrade, två barn snarkade i en vrå med en klunga grisar till hufvudgärd, hvilka, smått grymtande, drömmande måhända, ogillade sin förvandling till hufvudkuddar, men dock af lättjans makt tvingades att icke röra på sig. I pertblossets sken satt en äldre man, med en fårskinspels kastad öfver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot morgonen och gårdsfolket hade stigit upp. Det var en äkta tafla af östfinskt bondelif. Gårdshundens gälla skall vid de resandes inträde, stormen derute hade hittills förtagit hvarje ljud af deras annalkande, väckte grisarne, som reste på sig, barnens hufvuden föllo i golfvet, och en gång väckta, upphäfde ungarne en gräslig olåt. Om Nikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de här ha kunnat göra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, åtminstone för tillfället, ett par stelfrusna, snöhöljda varelser. Häpna stannade de dock på stugans tröskel.
”Stig in, stig in, godt folk”, sade värden efter att betänksamt ha granskat de ankommande, ”vädret derute har väl spelat herrskapet något fult spratt?” — Detta sades på finska.
De resande förstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem inträdande körsven gick fram och vexlade ett handslag och några ord med värden, hvarpå denne, ej utan en viss nyfikenhet, närmade sig Nikifor och yttrade på ryska:
”Stigen fram och tagen af er de våta plaggen, de skola torka medan hustru min kokar upp litet mjölk; det värmer kroppen.”
Mekaniskt började Nikifor afpelsa den halft medvetslösa Nadeschda; omsider kom äfven bondhustrun fram och erbjöd sin hjelp. Under tiden hade också Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig anblick. Nadeschda, som endast haft på sig en räfskinskappa och en lätt kaschmirschal, stod nu der i — full baldrägt, med bar hals och bara skuldror, men höljd i spetsar och blonder; den lätta balklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett asplöf — och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo sig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af sådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke voro alldeles vanliga resande.
Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan ned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne, stödjande hennes hufvud emot sitt bröst.
Rådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken på elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng, medan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om hästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den erbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än ord och läto leda sig till den improviserade bädden.
”Sofva?” sade Nadeschda sakta, ”det är ju oförsigtigt.”
”Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början.”
”Till Stockholm, ack ja!” utbrast Nadeschda passioneradt och med en talande blick på sin följeslagare.
Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid sängen.
Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade, trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom de blott kunna finnas hos en orientens dotter. De fästes med ett innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen. Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin hvita hand under hans kind: ”Hans hufvud skall hvila bättre så, än emot den hårda halmen”, tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart sofvo båda.
Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt. ”Tyst”, hviskade gumman, ”låt de stackars menniskorna sofva. De äro så fina och vackra.”
Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln. Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde en butelj rom på bordet.
”Det kan duga i detta herrans väder, svåger”, sade hon och räckte flaskan åt skjutsbonden.
Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger.
”Hör på”, sporde omsider värden sakta den andre, ”har du intet nytt från Petersburg att förtälja?”
”Något har iag allt, och icke så litet ändå.”
”Låt höra.”
Nu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga kommentarier historien om den stora saltstölden i Nowgorod af fyra millioner lispund från kronans förråder och dertill en god del af de tusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland pöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen — blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i rigtning mot bädden.
”Hör på, svåger”, afbröt han dennes svada, ”du säger att din ”setakka” (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga kläder uti — men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha afrest plötsligt, oförberedt — man lurar inte så lätt en gammal lurendräjare — vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du, Petter?”
Ett ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ.
”De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och herrn hyrde mina hästar ända till Pampala för femtio rubel, en god affär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt litet mera, men det hör ej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa något pass vid finska gränsen.”
”Ser du”, mumlade värden, ”deras händer och detta skrin lukta salt”.
”Du tror att de äro stadda på flykt?”
Nu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med dämpad, men liflig röst.
Medan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm. Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska stranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af de goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med ”salt och bröd”, gästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man och bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem, men då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och han slungade saltet i ansigtet på honom och henne. ”Se der ert salt”, utbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt, hon trodde sig bli qväfd af ängslan.
Dunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig lukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd. Nadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp sina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid den slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster hennes öra och hon förnam tydligt orden ”Petersburg” och ”polis”, som äro hvarandra lika i ryskan och finskan — ty detta senare språk har lånat begge begreppen från det förra.
Var det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon blickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin hand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades med ljudlösa steg männen vid spiseln.
”I den evige Gudens namn”, sade hon, mera hviskande än talande, och böjde knä för de råa männen, ”o, hafven barmhertighet!”
Karlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt bröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn.
”Jesus välsigne oss!” stammade de häpne.
Då löste Nadeschda. från sin hvita hals och sina blottade armar med darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och räckte de med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som stigit upp.
Dessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig och värden utbrast vresigt: ”I ären salttjufvarne från Nowgorod, man känner er.”
Nikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse allt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några ögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år, ej utan en viss värdighet:
”Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik — han har flera millioner rubel än kronan mistat lispund salt.”
”Och hvem är ni då?” frågade värden.
Nikifor tvekade.
Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag — då kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett anlete, likt en bedjande engels, såg upp till honom.
”Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för — —”
”För kejsarens vrede flyn I”, röt bonden, som ville arbeta sig upp till häftighet.
”Kejsarens vrede!” utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:
”Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom, och dock”, tilläde hon i vekare ton, ”hotar oss en stor fara. Förråd oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling.”
Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet af deras innehåll, men han anade instinktmessigt att då en tjuf rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom. Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och resan anträddes åter.
Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm, lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det vinterliga landskapet.
”Vi ha kommit mycket norrut”, sade hon, ”i Sverige är vintern lång, så lärdes i pensionen. Nikifor, äro svenska vi snart vid gränsen?”
Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.
2.
Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på ”högöfverhetlig befallning” och allt var lif och rörelse i den prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen, det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på ”Newsky-prospekten”. Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques ”Café restaurant”, helsade på hvarandra och stego in. Efter andra glaset champagne — ryska gardesofficerare dricka merändels champagne — sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och sporde:
”Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag — ja, du förstår mig. — — Nåå, låt höra!”
”Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var på balen i går, helt plötsligt försvunnit.”
”Nå, än sedan ?” sade Boris kallt.
”Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att han rymt.”
”Ha, ha”, utbrast Boris. ”Det skulle icke passa så illa i mina planer om den der rike göken, som står mig i vägen, vore ”nowgorodiserad”.”
”Det tror jag näppeligen”, svarade Ivan gäckande, ”hans far är ju så rik.”
”Mycket vill mera ha”, replikerade Boris, ”och — dessutom, blotta ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews affärer?”
”Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer — äfven i juveler”. Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens själ.
”I juveler?” frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.
”Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från hemmet ”Golkondas perla” såsom vi kalla henne.”
”Hvad? Nadeschda?”
”Ja, hofjuvelerarens dotter”, svarade Ivan lakoniskt.
”Farväl!” utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och störtade ut.
”Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, ”vet mer om saken än jag är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han — han är en karl och må stå sitt kast, men hon, — stackars Nadeschda!” Löjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.
”Åh strunt!” tröstade han sig slutligen, ”i morgon talar ingen mera om hela historien.”
Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan förmodade; det var likväl helst i slutna kretsar, man talade derom.
3.
Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda, föreslog han ”herrn” att köpa densamma. För att underlätta resans besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone en lugn natt.
Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: ”Se, se, menniskoboningar!”
Snart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med trespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De erhöllo ett gemensamt rum — emedan de generade sig att begära två skilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och herrskapet var på tu man hand.
”Hvad det är roligt”, sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin trötthet att gå några slag öfver golfvet ”hvad det är roligt, alla kalla mig fru — men inte jag din fru ännu, Nikifor?”
”Ack nej”, svarade denne med en suck.
”Hvad är du otålig för, min älskling”, skrattade Nadeschda rodnande, ”nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder, är det icke så, Nikifor?”
Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde till pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af oadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men det enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta derom och det var — ehuru det bibringats henne för att väcka afsky för ett sådant land — att Sverige var ett fritt land, ett land der alla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett barn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma som frihet.
Nikifor var något mera bevandrad i geografien — åtminstone för tillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste passera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste till och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af engelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga denna ”borg” och att kejsaren således egde äfven denna bropelare till Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf — och sedan först kom Stockholm.
Allt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke utan en känsla af nationalhögfärd.
”O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt”, menade Nadeschda, ”men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland vore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och friheten.”
”Men vet du hvad”, afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af Nikifor, ”inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig alldeles allena; då får jag ledsamt till och med der. Och säg mig nu, kan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?”
”Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra.”
”Och kan han icke skicka mig i kloster?”
”Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige — svenskarne äro icke ”rätt-trogna”. Och Nikifor korsade sig åter.
”Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten”, menade Nadeschda — och hon talade af personlig erfarenhet — ”o! hvad jag redan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de fattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och du, Nikifor”, fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar om hans hals, ”du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med armband?”
Det knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg in.
”Ursäkta, mitt herrskap”, sade han på temligen god franska, ”men det är till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna er — —”
Nikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft ett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade vid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande betraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar. ”Så unga”, tänkte han vid sig sjelf, ”så sköna och så fallne redan! Det har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott i stort och — englar nedlåta sig att med dem njuta de så vunna egodelarne.” Så tänkte wiborgaren.
”Min herre”, sade ändtligen Nikifor sakta, ”hvad önskar ni?”
”Varen lugna, mitt herrskap”, svarade den unge mannen, ”jag vill eder intet ondt.”
”Det är bra tänkt af er”, inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd ton, ”ack ni ser så god ut — får jag bjuda en kopp thé, så får herrn —”
”Min herre”, utbrast Nikifor, ”vän eller ovän, säg edert ärende fort, ni ser att min — att — fröken är högst altererad.”
Wiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula litteratör och ville ”samla erfarenheter”, han hade derföre gerna velat förlänga samtalet — men han hade icke hjerta dertill.
”Mitt råd är kort och godt”, sade han med fast men mild ton: ”res härifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och han vill naturligtvis ådagalägga sitt nit — ni förstår mig kanske nu?”
”Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det straxt — Nadeschda är så rädd.”
”Kan jag göra herrskapet någon tjenst så — meddela upplysningar eller dylikt — så —”
”Ack ja”, utropade Nadeschda, ”säg åt alla som fråga efter oss att Nikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de icke gissa att det varit vi som varit här.”
Den främmande log. ”Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er väl, mitt herrskap, varen uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske jag med min erfarenhet —”
”Uppriktige, tala sanning, nej, nej!” utropade Nadeschda uppskrämd. ”Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen, det våga vi icke.” ”Herre Gud”, tillade hon efter en stund, ”är eders välborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?” Och den sköna qvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef rörd.
”Att icke allt står rätt till”, tänkte denne, ”är säkert.” Han tilläde derpå högt: ”Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen uniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya, men jag upprepar mitt råd: res.”
”Genast, min herre, och tack för ert råd”, svarade Nikifor och räckte wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen, bugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick ut.
”Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?” frågade Nadeschda.
”Gud vet!” svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för att beställa hästar.
Men vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot Nikifor.
Några minuter efter det Nadeschda och Nikifor
intagit sitt rum å hotelet, hade värden inträdt i källarsalen
och sett sig omkring med en spejande blick.
Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett bord
i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades
dem med betydelsefull min.
”Rara resande, rara resande”, sade han.
”Hvilka då ?” frågades likgiltigt af någon i sällskapet.
”Åhå”, menade värden, ”det vore allt något för er tidning, det.”
”Huru så? ’
”Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här.”
”Prat!”
”En ung herre och ett ungt fruntimmer — utan saker, märk väl, utan effekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi — och han i frack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade dessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden öfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör, hvad sägs om detta?” Värden tystnade andfådd.
”Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i glaset”, blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt gapskratt.
Värden blef stött. ”Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda på saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag”, mumlade han.
”Den narren”, sade någon, ”är man för att tillställa spektakel.”
”Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till”, inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.
De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta; han saknades visserligen, men man fästade sig dock icke så mycket dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade, något echaufferad.
”Hvar har du dröjt hela tiden, bror?” var första frågan.
Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som nu åter begifvit sig ut i natt och köld.
4.
Vi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen fordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller ro. Vesterut, allt jemt vesterut ilade de, liksom hade de velat undfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna städerna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen i Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i Wiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer förhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i hvarje städerskas leende, och — hu då, de tallöse poliskonstaplarne sedan på Helsingfors’ gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta återkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick resan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt anlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad.
De hade hittils icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten till Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på rublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han sjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att hitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända att de befunuo sig i ett slags mellanliggande land som bildade öfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans förlofvade land, Sverige.
Deras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt upplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke medgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit att exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket beställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd, var det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som Nadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få hvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i bedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes med ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse darrande händer: det hela en icke oäfven bild af en känsla midt emellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en uppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll i en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu till en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt kroppsligt, behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i den varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade i lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga drömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda. Äfven öfver NIkifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han också.
Den vördnadsvärda domkyrkans i Åbo tornur slog
tolf innan Nikifor vaknade. Han hoppade raskt ur
sängen, korsade sig, som sig bör, och började göra sin
toilett, så godt han kunde. Han log åt sin skrynklade
frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst
bläddrade i en packe af hundrarubelsedlar. ”De der
skola hjelpa”, mumlade han för sig sjelf.
Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.
”Duschinka, (min själ), sofver du än?”
”Duschinka, jag sofver icke mer”, klingade Nadeschdas svar.
”Då måste jag helsa god morgon”, sade Nikifor och steg in.
Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.
”Får jag lyfta en flik af det mörka molnet för att se dina läppars morgonrodnad?”
Intet svar, blott ett knappt hörbart skratt.
Molnfliken lyftades och en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter bortilande unge mannen.
”Nadeschda”, sade han när han väl kommit inom sin dörr, ”nu söker jag upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det vill, och i morgon bittida resa vi af till —”
”Till Sverige, till Sverige!” jublade Nadeschda och, imiterande Dumas’ Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den något mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och gick ut. Efter en sådan morgon måste ju dagen bli lyckosam.
Nikifor råkade nu visserligen bland den i Åbo förlagda ryska militären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma roll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för allehanda saker, men de förmå icke att, såsom der, ”göra allt för pengar”. Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa honom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva för att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på gamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt fremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och sina stora penningesedlar.
Saltstöldshistorien var just då ”en vogue” äfven i Åbo och det beställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia med ”det mystiska paret”.
Stackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde honom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och bjuda honom en större summa, t. ex. tiotusen rubel, för erhållandet af ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade ynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade tjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse främlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en stund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens boning — och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem till hotelet.
Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor.
Om några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden, talade hela Aurastaden blott om ”det mystiska paret” och de goda åboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den stora saltstölden.
Det var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd.
Hvad hade Nadeschda gjort under tiden?
Uppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen styrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam och hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig drickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob undergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick förnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så lätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda — hon hade ju endast en omgång kläder! — bragt det så långt, att hon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning. Att köpa nya kläder föll den naiva unga damen inte in och uppasserskan kunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som ett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon vara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon somnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos alla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade, erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det ”fria Sverige”, så tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms ”Newsky-prospekt”. Det var så roligt...
Då öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg. Den blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en underlig dager.
Det var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga — det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst knäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af samvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en bön eller förbannade han sitt öde? Ända hit hade han släpat med sig detta undersköna, lättrogna barn — och nu, hvad skulle han nu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat sin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren. Mörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var — en gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens roder. ”Ett enda vildt famntag”, yrade Nikifor, ”jag qväfver henne och för mig finner jag nog på råd — då är det slut: de skola ej få henne, han, han", och han skrek högt detta ord — ”han skall icke få henne!”
Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt — qvinnan förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig i ord — hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fästades hela hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade. Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade. Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor — en ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början, hade att göra.
Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne upprepat ordet ”doktor” och visat på den ömsom bleka, ömsom feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade ut efter en läkare.
Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt och jagande pulsar. Den häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.
5.
Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla omslag m. m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket efter ett styrkemedel.
Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt sammanvikna sedlar i hans hand.
Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.
Hon slog upp ögonen.
”Nikifor”, hviskade hon sakta, ”äro vi på hafvet, jag tycker det gungar så?”
Läkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes bli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde.
Doktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum.
”Min herre”, började doktorn efter en liten stund, ”er fru är icke farligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen — om hon får vara i ro. Se här imellertid edra pengar — jag emottager dem icke.”
”Jag förstår er icke min herre”, utbrast Nikifor förvånad, ”hvad betyder detta?”
”Jag ber att få återlemna dessa pengar”, sade doktorn kallt och lade den erhållna sedelbundten på bordet. ”Låt imellertid tillsvidare madame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det kunde uppröra henne ånyo.”
Nikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå.
”Men hvarför är jag bevakad?” stammade den unge ryssen.
”Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora saltstölden”, var doktorns afmätta svar.
”Ha!” utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett sjukrums grannskap det tillät, ”ha, nu förstår jag polismästaren och det öfriga med.”
”Det är väl det, men var tystare nu”, anmärkte läkaren och nalkades dörren.
”Men äro då menniskorna här tokiga”, fortfor Nikifor häftigt, ”tar man mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har jag att skaffa med saltstölden?”
”Nikifor!” ljöd det från det andra rummet.
”Ni har väckt henne.”
”Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i sanning för långt.” — Doktorn gjorde en afböjaude rörelse.
”Ni måste, ni måste” yrkade Nikifor och sköt doktorn in till Nadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne.
Doktorn följde uppmaningen något förvånad.
Nadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom handen och sade med ett matt leende på de fina läpparne:
”Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka; vi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss; det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och få se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta”, bad hon och tillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: ”Sitt ned här så jag får se in i edra ögon.”
Doktorn, en smula förbryllad, satte sig och Nikifor började: ”Nadeschda är dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag för några månader sedan sände hennes fäder henne upp till en af furstinnorna med något dyrbarare, färdiggjordt arbete. Han ville på detta sätt presentera sin dotter för furstinnan i det han hoppades att hennes skönhet skulle göra ett sådant intryck på den höga damen, att Nadeschda skulle få någon anställning vid hofvet. Detta var vår olycka. Då Nadeschda inträdde till furstinnan befann sig en af de unga furstarne närvarande och denne fick se min engel. Han sade väl ingenting den gången, men efter några dagar infann sig en af hans adjutanter — fursten sjelf i sin höghet kunde ju intet direkt steg göra — hos Nadeschdas fader under något föregifvet ärende samt började derefter dagligen besöka Nadeschdas hem. I början var löjtnat Boris, adjutanten, blott artig och förekommande, talte om furstens ädla karakter o. s. v., men småningom började han för Nadeschda rycka fram med försäkringar om furstens obegränsade beundran och kärlek. Nadeschda blef skrämd, afvisade med afsky hans allt tydligare förslag samt bad honom upphöra med sina besök. Men fadern, som tyckte om den unge Boris och icke kände till hans planer utan trodde sig i honom erhålla en förnäm och adelig svärson, uppmuntrade blott den unge officeren till fortsatta visiter. Det kan hända att den nedrige Boris hade för afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga — här korsade sig Nikifor — önskningar, han af dennes hand ämnade emottaga Nadeschda såsom maka — ty hennes far är rik. Imellertid ändrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af baler, maskerader och andra tillställningar, hvarigenom Nadeschda kom mycket ut i verlden. Vi hade redan förut lärt känna och älska hvarandra. Fursten sjelf besökte ofta flera af dessa tillställningar, talade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne slutligen i egen hög person ett anbud om ett möte. Ack, herre, hvad skall jag säga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten blef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland vill säga! Då beslöto vi fly — fly för att bli förenade i Sverige. Derhemma är all vår lycka förbi. Klostret väntar Nadeschda och fängelset mig. Jag förskaffade mig af min far en större summa pengar och en afton, då Nadeschda och jag voro på en bal, verkställde vi plötsligt och i all tysthet vårt beslut. Vi trodde icke att vägen till Sverige var så lång och besvärlig: jag antog att äfven mina penningar skulle öfvervinna alla svårigheter. Men så har det icke gått: derför darra vi för förföljarne, ty furstens arm är lång. Se der vår enkla men sorgliga historia. Nu är det sagdt.”
Nikifor tystnade och hans hufvud sjönk ned mot bröstet.
Nadeschda såg med en blick full af ångest på doktorn.
”Nu vet ni allt?” hviskade hon.
Doktorn var synbarligen rörd.
”Ni hjelper oss!” ropade hon plötsligen glad, ”jag ser det på edra ögon! Icke sannt, ni hjelper oss öfver till det fria Sverige!”
Doktorn räckte henne sin hand och lofvade att göra allt för att förskaffa dem en hemlig lägenhet öfver till Sverige.
”Gud välsigne er!” sade Nadeschda och förde hans hand till sina läppar, ”ni är vår räddare, ni är mitt helgon, jag vill...”
Då öppnades dörren — och i dörren stod löjtnant Boris, adjutanten, och bredvid honom polismästaren i staden.
”Der äro de!” sade Boris hånfullt, ”de ha rest utan pass, gör er pligt, ni känner ordern.”
Hvad är att säga mera? Vår historia är snart slut.
Doktorn sönderkramade en tår i sitt ärliga öga då Nikifor och Nadeschda inpackades i en täckvagn och med fyra hästar affördes till Petersburg ännu hastigare än hvad resan gått till Åbo. Hans protester i vetenskapens och menskliglietens namn att uppskjuta resan tills Nadeschda blifvit fullkomligt återställd, bemöttes af Boris med ett gäckande: ”vi ha ypperliga läkare i våra kloster.”
Och så gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors öde.
6.
Någon tid efter sitt inspärrande erhöll Nadeschda sent en afton besök af ett äldre fruntimmer som underrättade henne att hon skulle flytta. Nadeschda steg i en vagn och fördes till en ångbåt. Fruntimret ledde henne till en hytt och här — hvilken syn! — mötte hon sin far, den gamle Iwrenjew — och Nikifor, i hvars armar hon nästan svimmade.
Men på börsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom att den rike vinhandlaren just i dagarne måtte ha gjort en stor förlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en ofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gått, ingen utom de fem personerna i hytten och några andra till ”som behöfdes”. Ja, det är sannt, i Ryssland går allting an.
Några veckor senare erhöllo såväl doktorn som den unge litteratören i Wiborg en notifikation med Genéves poststämpel om Nikifors och Nadeschdas bröllop, jemte underrättelse att det unga paret ämnade tillbringa en del af sommaren 1868 i det engång så efterlängtade ”fria Sverige”.
- ↑ Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet.