Kallista på Kastelholm

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Titel och innehåll
Noveller och skizzer
av Johannes Alfthan
Ett mystiskt par  →


[ 3 ]

Kallista på Kastelholm.

Pennteckning från Åland.

1.

Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans velat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt Ryssland — och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke heller så lätt gå tillbaka, ty … — men låtom oss tiga om den saken.

Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men till och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor, som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa sannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel än tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar. Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.

Det var om våren 185*. Ålands rika historiska minnen, dess egenskap att under det nyss slutade ”orientaliska kriget” ha varit skådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen i civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten sommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig till det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i verket, gick ned till Blasieholmen [ 4 ]der ålandsskutorna ligga förtöjda, och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och treflig ut.

”Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?”

”Vi segla af i qväll”, ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den unge mannen helsade höfligt.

”Kunde jag få följa med er ditöfver?”

”Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det.”

”Kan jag då få råka honom?” sporde jag.

”Inte svår att råka”, svarade åländingen muntert, ”han sitter der på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter’n bara, han heter Falkens Erik och rår om skutan här.”

Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i ”gästrummet” en medelålders man, sittande ensam vid ett bord. Han tycktes mig se ut som en skutskeppare.

”Goddag!” helsade jag frimodigt, ”är det Falkens Erik från Åland? Er son har visat mig hit.”

”Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda”, ljöd svaret, ”men”, tillade han, ”våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå.”

”Det var illa det”, svarade jag, ”men jag har ett annat slags affär med skepparn.”

”Och det vore?” sporde han nyfiket.

”Vill ni föra mig öfver till Åland?”

”Hvarför det då?” Herrn reser ju bättre med ångbåt!”

”Ja, men jag tycker mera om att segla.”

”Gerna för mig då — jag seglar af i qväll.”

”Jag följer med!” utropade jag. ”Hvad begär ni för öfverfarten?”

”Kommer an på hvad slags folk herrn är”, var det avmätta svaret. ”Tio rubel blott, om herrn har pass och egen matsäck — för si resan kan bli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på hafvet.”

[ 5 ]”Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?” sporde jag.

”Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen, jag.”

”Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?”

”Sist klockan sju i qväll”, svarade Falkens Erik och såg först på det ena, sedan på det andra af sina ur.

Jag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju var jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en ypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder.

”Precis herre”, helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt tillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, ”det der är bra, det är fuktigt ute på Ålands haf.”

Vi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och jag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott half vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag var imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och begaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund kände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i min paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla hopvikta segel.

Då jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet. Sjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och glädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor och vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot slut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater. Vinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen alldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen upphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt: ”Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan [ 6 ]man kalla dålig seglats”. Men som jag ännu ville höra några ”historier” till om ”gamla Åland”, om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens besök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen.

”Åh ja men”, sade Erik, ”det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln på elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder.”

”Med en toddy framför sig”, fortfor han, ”kan man tillochmed uthärda en stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen och det vestlig.”

”Nå säg mig”, började min skeppare sedan vattnet var serveradt och jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum, konjaksbuteljen, ”hvar vill herrn egentligen i land?”

”Hvar som helst”, svarade jag, ”till exempel vid ert hemvist.”

”Bra det”, svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, — ”och är passet i ordning, hä?” — ”Passet?” frågade jag, ”nej ett sådant har jag i sanning glömt att lösa — behöfs det då nödvändigt?”

”Jaså!" inföll öbon, ”är herrn en sådan en igen — det kunde jag just gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland.”

Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag drack honom till, sade jag: ”Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i land utan pass.”

”Jaa, men risken — — ”

”Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?”

”Jag tycker”, svarade Erik, ”att man likaväl kan gå i land vid Hammarudda, som vid Eckerö.”

”Jag förstår — och kaffesäckarne dernere i kabyssen”, invände jag, ”de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö tullstation?”

”Perkele, sa’ finnfan!” utropade Falkens Erik, ”dem hade jag glömt. Nå, herrn sqvallrar visst icke?”

”Nej, det lofvar jag eder”. Och så var allt godt och väl igen och den gamle sjömannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade buteljen, började [ 7 ]berätta underbara lurendräjerihistorier, den ena efter den andra.

Åländingen, ehuru i allmänhet försigtig, talar dock så gerna, att man lätt får honom att berätta, såvida han icke tror sig ha något att frukta. Mig trodde de gode männen sig dessutom kunna lita på, emedan jag reste utan pass och således ej kunde tycka om ”tullsnokarne.”

”Du pratar persilja”, afbröt Falkens Erik den gamle, ”men si jag skall omtala en kuriös ”passasch” för herrn här — det är god kognak och sådan skall ock historien bli.”

Och han började, med skalken lurande i ögat:

”Folk som reser utan pass är merändels icke så noga i politiken. Herrn kan derföre gerna få höra mitt äfventyr med engelsmännen under kriget. — Si det är så, att jag alltid varit svag för god kognak, fast hustru min grälar deröfver, men inte blir den sämre för det ändå. Nu var det så, att när engelsmännen voro här, så hade min granne Ropaus-Lasse varit ute och haft roligt, sa’ han, och si då fick jag också lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min — hvad heter nu menniskan igen — hon har ett så bortkrångladt namn.

Sonen till Falkens Erik rodnade.

”Hvad heter hon, Bengt?” sporde fadren.

”Kallista, far, det vet ni ju.”

”Nå ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo vi till korvetten ”Magasinet” (Magicienne). Vi rodde sakta fram till fallrepstrappan, ty si jag ville ombord.”

”Båt, ohoj! Hvad söken I här, godt folk?” frågade en karl på ramaste svenska.

Nu var jag liksom litet rädd ändå, för si hade våran länsman fått reda på min resa, så, f—n vet, huru det skulle ha gått för Falkens Erik då! Och som nu den der krabaten på skeppet talte svenska, så kände han mig kanske, ty der funnos allt många österbottniska sjömän hos engelsmännen, det visste vi [ 8 ]alla. — ’Hvad vill du min gubbe?’ frågade han en gång till. — ”Se på skeppet”, svarade jag. — ’Det var klokt det, sa’ han, så kan du med detsamma lotsa oss in till Bomarsund. Vi ha just velat fånga en åländing för detta ändamål och betaldt får du bra, lita på det. Du känner väl farleden?”

”Nej, se det gör jag då platt icke”, svarade jag slugt och lagade mig liksom till att ro min väg. Men han deruppe på skeppet, han skrattade bara och så öppnades en lucka och som ett helvetes öga tittade en svart kanonmynning mig rakt i synen. Det ögat, må ni tro herre, blinkade ej, men den som både blinkade och blundade, det var jag. Nog har jag sett döden i syna på haf och vid skälfångst, på lös is också, men nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sägandes tänkte jag alls icke på flickungen som jag hade med mig i båten och det var illa gjordt, såsom herrn snart skall få se.”

’Kom upp nu, gubbe lilla’, sade engelsmannen, som var lika god svensk som jag, ’löjtnanten vill tala med dig.’

”Nåväl”, sa’ jag, lade till och äntrade upp, och innan jag visste ordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre vid ett bord fullt med kartor.”

Officeren betraktade mig en stund och frågade sedan på engelska tolken — honom, gynnaren, som kunde svenska och öfversatte officerens frågor och mina svar:

’Är du rädd?’

”Ja, bevars, rysligt rädd!” sa’ jag.

’Hvarför det då?’

”Jag är ingen krigsman, jag.”

’Men du är sjöman ändå?’

”Ja vasserratri, så god som någon annan.”

’Och du känner farleden till Bomarsund?”

”Nej, jag är ej från den trakten.”

'Men du har varit der?’

[ 9 ]”Ja, landvägen, höga herr officer”, sade jag samt började ömsom svettas och frysa af förskräckelse.

'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak’, befallde officern — och se det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för sig sjelf — och med kognaken for djefvulen i mig.

”Tack”, sa’ jag och grinade emot officern.

’Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?’ frågade han och lade fem guldmynt på bordet bredvid sig. ’Du slipper icke för tomma ord — ut med sanningen, känner du vägen?’

”Jag lärde af far min att aldrig ljuga”, sade jag, ”Åhjo, nog tror jag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar jag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med.”

'Signalera’, ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant (Yelwerton på ”Arrogant”), att vi fått en lots ombord.’

Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen så underlig till sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på däck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett par andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. — Jag fördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. ”Tänk om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af”, tänkte jag, ”eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i land.” Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget begynte sin kurs mot sydost.

”Hur länge skall jag vara här ombord?” frågade jag tolken.

Officern befallde mig tiga.

Då hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut — och ”hast du mir gesehn”, den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef så jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens frågor, hvarför han blef otålig.

’Hvad går åt karlen?’ frågade han visst flera gånger.

[ 10 ]”Flickan der”, svarade jag stammande, ”jag glömt henne.”

’Jag trodde du var allena’, sade officeren. ’Men hvad mera — vi skicka flickan i land igen och du blir här.’

”Hon förråder mig”, pustade jag.

’Hvad rör det mig ?’ sade officeren kallt, och vändande sig till tolken yttrade han något som lät som ”skjutsa bort henne”.

Men Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram till mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo alla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig.

Officern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade åter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig af. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg för löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken öfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides.

’Falkens Erik är på dåliga vägar’, sade flickan.

Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så bekymrad ut och sade: ’Husbond’ får ej stanna qvar här — nog kan jag gissa hvad husbond’ här vill göra, men det är orätt, kom bort med mig’. — ”Lättare sagdt än gjordt”, svarade jag. ”De hålla mig qvar med våld, må du veta.”

Nu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig, glömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista.

Efter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på Nyhamns båk, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med flickpåhänget, ty det var hög tid.

Men hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det ej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare visste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten, sågo vi henne sittande bakom en upprullad [ 11 ]tross med hufvudet stödt mot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt.

”Kallista”, sade jag, ”den herrn säger att du skall gifva dig af till land igen”.

”Jag far icke utan husbond” — var hennes bestämda svar.

Vi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande en sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.

’En vacker flicka’, sade han, och se det förstod också jag. Han talade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista och uppmanade henne åter att resa af. ’Det blir qväll’, säger unge herrn här, tillade han, ’och då får du svårt att hitta hem och vägen blir allt längre och längre.’ — ”Ja, ge dig i väg, goda Kallista”, bad också jag. — Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting passerade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund på hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och lemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så hjertängsligt såg han på flickan och hon — ta mig ryssen — såg ut som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande — och jag tror deras ögon tårades.”

Här afbröt en djup suck berättarens svada.

”He du, Bengt”, afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, ”pusta du måttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten.”

Jag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och äfven den unga flickan började intressera mig.

”Nåväl”, fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet för att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. ”Tolken och jag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag ej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och helsade på mig med en så rolig min att jag — ha, ha, ha, — kom att tänka [ 12 ]på hustru, mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte flickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan äfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle rymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl att det skulle lyckas. — Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till ankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig ”nattfösare” och öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var trött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke sofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket folktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade smått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga tankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta rörde vid min axel och hviskade:

’Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta — i strumpfötterna, jag bär edra stöflor’, och hon, ty det var Kallista, aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga sväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och hvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag gjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig efter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska’ ni tro att det blef allarm på ”Magasinet”.

Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der otäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som i början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf stälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget. Gevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke kunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig — och qvinnor lära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en slup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga [ 13 ]kadettens röst öfver alla andra — jag kommer nog ihog den — och slupen vände om. ’Farewell, my Kallista,’ ljöd det öfver vågen — och ned sjönk flickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo — jag hade, skam till sägandes, återigen glömt flickan, som likväl räddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös då hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig, frågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att vi ju voro stadda på flykt. ’Ack ja, ja, låt oss ro’, utropade hon och ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade min kavaj under henne och lät flickungen lägga sig.”

Falkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre röst: ”Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall varit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma sommar stupat vid ett anfall på Wiborg. — ”Kallista”, tillade han nästan vekt, ”har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der förfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är bra nog, har sedan dess varit liksom ”drömmande” eller hvad jag ska’ kalla det.”

En suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade strängt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier.

Man säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem är antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes och att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till en del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s. k. bättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan hos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former. Bondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina svärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes känsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig [ 14 ]för det och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? — Jag hade nu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En fattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill ge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra — romantiskt nog för en ålandsflicka.

Falkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund. Jag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på hafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning, i hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig.

”Hör på, Bengt”, sade jag slutligen, ”tycker du om den der Kallista?”

visst, men jag får henne aldrig.”

”Hvarför det då?”

”Emedan far ej går in derpå.”

”Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer.”

”Ja visst”, blef svaret, ”och far säger, att han gerna vill föda henne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det behöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt namn.”

”Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?”

”Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn i sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel magister.”

”Hon tjenar väl ännu hos er?” frågade jag vidare.

”Tjena? — nej! Hon bor hos oss och arbetar dugtigt, och rask är flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en gång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en.”

”Nå, hur gick det till?” sporde jag.

”Jo se, vi voro ute på skälfångst om våren och [ 15 ]hade dragit båten upp på ett stort flytande isfält. Då lossnar just det stycket, som båten låg på, och börjar flyta bort. Vi stodo der som klubbade skälar, dumma och skrämda, men Kallista, som var med, hon hoppade i sjön, i det iskalla vattnet, och sam bort till båten, stötte den i sjön, i sanning ett svårt göra, och rodde den till oss igen. Så blefvo vi räddade, men hon blef sjuk efter den resan och låg i flera månader hos prostens. Det var vintern efter engelsmännens besök hos oss, och var hon ”drömmande” förut, så blef hon sedermera ännu mera underlig. Men snäll och flitig och rask är hon ändå, det är alltigenom en dugtig flicka.”

”Är hon vacker, Bengt?” ”Joo, men mera som herrskapsbarn, fast nog är hon bonddotter, så mycket veta vi visst, ty hon är född nära det gamla slottet.

”Kastelholm?”

”Ja, Kastelholm, vet jag”, sade Bengt, ”men se nu friskar vinden till och jag vill väcka far.”

Vi fortsatte färden, kommo utan äfventyr i daggryningen till Hammarudda, lossade kaffebalarne och begåfvo oss upp till Falkens Eriks gård. Jag var rätt nyfiken att få skåda den raska Kallista, men blef sviken i min förhoppning, ty hon hade för några dagar sedan begifvit sig till prosten i Jomala för att hjelpa till vid hvarjehanda hushållsgöromål. Hvad hvar att göra? Jag tröstade mig dock snart med en god bädd och sof tills solen stod högt på himlen. När jag vaknade hade all trötthet vikit och jag gjorde upp min resplan på ”fasta Åland”, och anträdde äfven snart, samma dag, min ”tour”.

2.

Det var, såsom jag redan antydt, på försommaren. Årstidens utveckling var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här var allt vår ännu, [ 16 ]de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt hjerta skulle också liten blomma växa upp den våren, ”det var så bestämdt”, säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.

Sedan jag hyrt en häst och ”schäs” till Emkarby gästgifvargård, men under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att språka med de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe. Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla mig der i trakten.

Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till härkomst och lynne — på Åland talar nämligen ingen menniska finska utom en och annan herreman — äro de dock trots sin likhet i seder och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande. De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata ”ryssen”, men icke Ryssland, ty ”der sälja vi vår strömming bäst”. De älska svenskarne, men gå illa åt Sverige, som ”lemnat dem åt ryssen”, och som — hinc illæ lacrimæ — lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm. De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar [ 17 ]och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.

Men — jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt, men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock varit ”residens” för höfdingar af alla möjliga slag och det skall hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig ruin.

Det var förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga murarne.

Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld; eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne, ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få. ”Många [ 18 ]äro kallade men få äro utvalde”. Det är icke allom gifvet att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar, drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tilllåtet för hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.

Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också de gamla svenska minnesmärkena — i det eröfrade landet! Jag gick långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu längre tillbaka i Ålands historia.

Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården, flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig storhet. Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig. Jag [ 19 ]betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna — henne beundrade jag icke .

Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage, i taflan af mitt inre lif!

Då foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte af naturen ha goda nerver, ty jag skrämdes icke af det obehagliga flaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda af alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask yngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter en stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar. Omedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof tungt.

Hon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna borgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en uppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en fé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk bonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet icke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna öfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom menniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så nära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. ”Är hon död?”, tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den kommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon sig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: ”Nej, herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er hand igen? Hvad skall Bengt säga derom?”

Detta var då ett alldeles menskligt språk och till [ 20 ]på köpet lät det som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva bondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra menniskor en handtryckning.

I min poetiska själ, sit venia verbo, började redan ett till sina orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande. Tänk om detta vore Kallista — men nej, huru skulle denna sköna, nästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla för mig hittills gällande begrepp om qyinlighetens väsende — ehuru jag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst, som öfvertygade mig om att — just denna underligt vackra flicka var Kallista.

Imellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna flickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina långa flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former. Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft och obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon var nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets uttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att den der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon föresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara? Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller voro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart gå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte mig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och började rulla. Väckt af bullret blickade jag upp — ett ögonblick till och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne var för sent — en rask handling blott kunde rädda henne — och inom ett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina armar och ilade några steg [ 21 ]undan. Stenen slog ned sekunden derpå, just på det ställe der flickan sutit.

Hon vaknade — sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod hon framför mig — en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det yppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick. Detta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga ansigtet ovilkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och detta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning. Hon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så innerligt goda ut.

”Tack, herre, för hjelpen”, sade hon. ”Jag hade annars visst blifvit träffad af stenen?”

”Ja!” stammade jag, smått förlägen.

I detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne, böjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet fotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick.

Ett stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt — jo, det var Kallista — och porträttet, det var den unge engelsmannes bild.

”Såg herrn hvad det var?” frågade flickan förvirrad.

Nu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade nästan i gäckande ton:

”Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt.”

Då stego ett par stora tårar upp i den sköna ungmöns ögon, rodnaden försvann hastigt, som den kommit, och i en låg men underligt hjertlig ton sade hon, i det hon räckte mig handen: ”Ja, så är det, det är hans bild, hans, som skjöts ihjäl vid Wiborg — och han var så ung och snäll och vacker.”

Jag ångrade min bitterhet, jag skämdes inför detta naturbarn.

[ 22 ]”Men", återtog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i sådana situationer väl torde göra i stället för att dra ut dem tills de bli tråkiga, ”huru har herrn fått reda på mitt namn och allt det andra?”

”Jag kom öfver från Stockholm med Falkens Erik och — —”

”Bengt”, inföll Kallista gladt, ”de äro då, Gud ske lof, väl hemma igen! Tack för den underrättelsen, men säg mig nu, huru kom herrn just hit till det gamla slottet?”

Vi satte oss på ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag, så godt sig göra lät, berättade min resa och sökte förklara dess ändamål.

”Jaså”, afbröt Kallista något försagd, ”kaffesäckar igen och en herre utan pass — akta sig för länsmannen i Jomala, herr målare. Men”, tillade hon efter ett ögonblicks betänkande, ”jag måste skynda till prestgården med svaret från prosten i Sund, dit jag skickades redan i går med ett bref. Jag satte mig här blott för att hvila litet och nu har jag hvilat länge nog.”

”Hvar är prestgården dit du skall?” sporde jag.

”Der bortom fjärden, inåt landet, men jag kan allt med båt ro ett godt stycke väg.”

”Får jag följa med, lilla Kallista?” frågade jag och erhöll ett äkta allmogelikt svar.

”Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och mycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram innan qvällsvarden.”

Vi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för bra i mitt superestetiska tycke, Sedan vi rott öfver fjärden, förde ett stycke landsväg oss fram till prestgården.

Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och föreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar, häradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på ett besök hos den vördige prosten. Té dracks och en toddy serverades. Kallista passade upp.

[ 23 ]

3.

Det gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster visste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska lifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen och dess seder.

Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge länsmannen anledning till följande utfall:

”De åländska qvinnorna äro förb— herrsjuka.”

”Det har jag icke kunnat märka”, genmälte jag.

”Åhjo men", återtog länsmannen med en min à la Don Juan. Han hade förut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en qvinnotjusare: ”till exempel den der lilla ungen, som gick här genom rummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga hvems barn hon egentligen är — och”, tillade han, ”hennes namn i och för sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget.”

”Den saken känner jag bättre”, inföll prosten, ”och jag ber bror icke vidare tala derom.”

Men länsmannen vände sig med en obehaglig förtrolighet till mig och hviskade: ”Icke är hon precis för hvar man — men jag har på tu man hand mer än en gång fått —”

”Herrn ljuger”, utbrast jag högt.

”Hvad”, utropade länsmannen, ”hvad skall detta betyda?”

”Att herrn ljuger och det till på köpet som en narr”, sade jag helt lugnt.

”Mina herrar, mina herrar!” inföll prosten medlande.

”Herra mig hit och herra mig dit, farbror”, skrek kronans ombudsman, ”men jag skall lära den der gunstig herrn att respektera min person och mina ord.”

[ 24 ]”Er person känner jag lyckligtvis föga”, genmälte jag kallt, ”och, med ert sätt att föra ordet, undviker jag helst all bekantskap.”

”Herre, vet ni hvem jag är?”

”En lögnare åtminstone i ett fall”, sade jag och steg upp för att aflågsna mig.

”En lögnare”, röt den af toddyn något upprymde länsmannen och som sannolikt kände sig angripen på sin ömmaste punkt, ”hvad har jag då ljugit på er?”

”Hi har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni ’på tu man hand mer än en gång fått —’

”En örfil af mig, när han var närgången”, bifogade Kallistas klara stämma i dörren, der hon stått en stund.

Länsmannen rodnade och bleknade ömsom.

”Gå bort, mitt barn”, sade prosten strängt, ”och blanda dig ej i samtalet.”

”Men hvarför”, inföll Kallista sorgset, ”skall herr länsman alltid tala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att —”

”Tig, snärta!” utfor länsmannen häftigt, ”och ni, min herre, huru känner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?”

Jag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:

”Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?”

”Den lokala administrationens rätt”, svarade länsmannen hånande.

”Jaså”, inföll jag, ”då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka ledsagat mig hit från Kastelholms ruiner.”

”Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby ?”

”Nej, jag kom öfver Hammarudda”. — Kallista bleknade synbarligen.

”Hammarudda? Aha!” utropade lagens tjenare triumferande, ”då får visst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go’ herrar, jag måste [ 25 ]ovilkorligen hem”, och han tillade med gäckande höflighet: ”Adjö, herr utländing, som kommer öfver Hammarudda!” samt gick sin väg.

Prosten uttryckte sin förtrytelse öfver hela uppträdet och sökte, genom flitiga uppmaningar att ”klinga”, blanda bort saken.

Efter snart intagen supé skiljdes sällskapet åt och jag erhöll mig af den gästfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag resa bort ännu.

Inkommen i min sofkammare, hvilken låg på andra sidan gården, i den så kallade adjunktsbyggnaden, som för tillfället stod ledig, tände jag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke ännu hunnit långt i mina drömmerier, i hvilka den vackra Kallista intog framstående rum, innan jag stördes af en sakta knackning på fönstret, som vette ut åt parken.

Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, hvilket jag öppnade, och blickade ut.

Der stod i den nordiska vårnattens skymningsdager en gestalt tätt under fönstret.

”Förlåt, herr Arthur, men ni måste genast följa mig bort härifrån”, hviskade en behaglig röst.

”Kallista?” sade jag förvånad, ”hvad söker du här?,”

En ful tanke kastade för ett ögonblick sin svarta skugga öfver min själ, det var misstänksamhetens: ”Kanske voro länsmannens insinuationer om flickan —”

”Först ville jag tacka er, och sedan”, hördes Kallistas röst åter, ”sedan vill jag be att ni aktar er för länsman — det är en hämndgirig karl. Men kom ut”, tilläde hon ängsligt, ”på vägen skall jag förklara hela saken för er.”

Åter kändes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det vara möjligt att hon vore så fräck? Jag rodnade öfver min egen elaka tanke.

”Hoppa ut genom fönstret; på gården skulle de måhända se er”, hviskade rösten ånyo.

Med ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida.

[ 26 ]”Kom, kom!” sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka skogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret pikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett stycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes bröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde mig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor.

Hon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: ”Herr Arthur, länsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han sjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det af hans egna drängar.”

Jag stod der till en början något ”forbaused”.

”Hvad är att göra?” frågade jag slutligen, litet modstulen.

”Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram; jag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart herrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta.”

”Men huru verkställa en flykt?”

”Derför har jag sörjt, snälla herre”, sade Kallista med lugn ton. En fjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och”, tillade hon med lägre röst, ”med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt och så ge vi oss i väg till svenska sidan.”

”Men min hulda flicka”, utbrast jag, ”hvarför vågar du allt detta för mig?” Och jag fattade hennes hand. ”Jag tror mig nog snart kunna reda mig här — jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken klar. Låtom oss afvakta hvad som kommer.”

”Ack, herre! Men Falkens Erik då — och — och Bengt, som voro med om att hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?”

Jag släppte flickans hand. Jag kände liksom en kall nattflägt slå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis smått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville undanskaffa mig [ 27 ]såsom yarande ett corpus delicti — och detta var allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig och jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att hämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna verldsåskådningen hos fashionabla unga män.

”Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt”, sade jag vresigt, ”de må sköta sig sjelfva, jag sköter mig.”

Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.

”Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne — det är hemligheten. — Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig, men för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han aldrig ha tänkt på Falkens Erik.”

Jag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting särdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att det var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens parti var ju blott en naturlig pligt. — De andra vittnena, Bengt och den gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den ende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock rörande min egen öfverfart.

”Jag kommer”, utropade jag derför plötsligt, ”kom, kom, Kallista och förlåt mig, — du gör det väl?”

”För hvad då, herre? Herrn gör oss ju en stor tjenst, lemnar den vänliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt hvad.”

Hon tänkte då icko alls på att det tillika besparade mig sjelf en hel räcka af trakasserier med myndigheterna både på Åland och i Åbo, under hvars guvernör öarne lyda.

Det var en förtrollande naiveté, som rentaf sans façon tog min ridderlighet i anspråk. Jag var förtjust i mitt äfventyr.

Vi skyndade igenom skogen och kommo till en [ 28 ]liten fiskarstuga vid stranden, der Kallista gick in. Vi erhöllo en båt och snart voro vi ute på sjön.

Kallista ville ro, men det tillät icke jag utan förmådde henne att taga plats vid rodret. Det var ett litet nötskal vi sutto uti men det hade segel ändå. Vi rodde först söderut, ungefär en mil, i svag motvind, under nästan fullkomlig tystnad, då hissades segel och det bar af åt vestnordvest, åt Hammarudda till. Jag styrde efter flickans vägledande upplysningar.

4.

”Hör på, Kallista”, började jag efter en längre paus, ”är det icke ängsligt att lefva så der under jemn fruktan för tulltjenstemän och länsman; kan ej Falkens Erik låta bli med sitt lurendräjeri?”

”Herre Gud, ja visst är det ängsligt ibland, men karlarne säga att det inbringar pengar och tiderna äro så svåra”, blef svaret. ”Dessutom är det numera högst sällan Erik tager någonting med sig från Stockholm, han har mest börjat handla på Reval nu.”

”Nå, tycker du så mycket om den der Bengt då?” sporde jag vidare.

”Ja då”, sade Kallista naivt, ”ja visst, men inte blir det något utaf, ty jag är så fattig. Men det vore så roligt ändå, för si såsom hans hustru skulle jag en gång få följa med till Wiborg och” — hon tvärtystnade och böjde sig ned öfver skotet, liksom hon skulle ändra något i dess läge — —

”Till Wiborg”, inföll jag förvånad, ”och hvarför längtar du just dit?”

”Det skall vara”, stammade flickan rodnande och förlägen, ”det skall vara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år.”

Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans längtan till Wiborg och jag inföll derför:

[ 29 ]”Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?”

”Hvarför vill herrn det då?” frågade Kallista blygt.

”Jag ville se huru han såg ut?”

”Kan herrn engelska?”

”Ja, min vän.”

”Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra sida; lofvar herrn det?”

Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm, hvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog ned ögonen.

”Herrn lofvar ju mig att icke tala om det för någon?”

”Icke ens för Bengt?” frågade jag leende.

”Nej, nej — för ingen!”

Jag betraktade den unge engelsmannens porträtt. Det var ett själfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaåldern. På åtsidan voro med blyerts flyktigt tecknade följande ord:

To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her Majestys Navy, Åland, Juni 1854.

”Hvad står der?” hviskade flickan skyggt.

”Till min dyra Kallista, min älskling, af Edmund Sutter, kadett vid hennes maj:ts flotta, Åland i Juni 1854.”

”Tack, herre!” sade hon sakta och räckte ut handen efter porträttet.

”Hvarför håller du denna bild så kär ?” frågade jag deltagande.

”Han räddade ju med fara för sitt eget lif Bengts far och mig den der svåra natten under kriget?”

”Är det för intet annat, Kallista?”

Hon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och suckade.

”Du suckar, Kallista?”

”Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag icke sucka öfver honom ? — och [ 30 ]hon såg upp till mig med en tindrande blick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en framqvällaude tår.

Vi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet. Jag sysslade med rodret.

”Hör på, min snälla vän”, sade jag slutligen efter en lång paus, ”huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?”

Flickan rodnade djupt. ”Det kan jag visst säga herrn. Det var så, sade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket om det att hon lät döpa mig så — far var då redan borta — ack, och jag”, tilläde hon med en suck, ”har lidit mycken begabbelse för det namnet.”

”Det var då alldeles onödigt,” invände jag.

”Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har aldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock inte.”

”Kallista”, svarade jag, ”det betyder på grekiska språket den allra vackraste.”

”Nå, det är väl icke så illa det”, sade flickan nästan skälmskt, ”då behöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre hade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det är icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var det just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det engelska skeppet i fjor.”

”Huru gick det till då?” frågade jag så mycket mera nyfiken, som den unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes berättelse derom hade förekommit mig besynnerlig.

”Nå ja, herr Arthur”, sade Kallista, ”herrn har sett porträttet, herrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få höra detta — men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom för prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det gör visst icke ni” — och hon lyfte sina strålande [ 31 ]ögon med ett egendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som sade: ”Jag yill meddela mig”. Jag räckte henne min hand och sade allvarligt att jag visst inte skulle skratta.

Efter en stunds tystnad började hon sin lilla roman.

”Se, herr Arthur, då den engelsmannen hörde Falkens Erik nämna mitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade karlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg så snäll ut. ’Kallista, my ldol!’ utropade han och såg så vackert in i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan jag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och herrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att skratta, men si den lusten kom icke på oss, så sade han sakta: ’Du heta Kallista och vara Ålands dotter?’ Då drog jag visst smått på mun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: ”Ja visst, unge herre, och var god hjelp oss härifrån.” — ’Jag knappt dig funnit, my Idol, och du vilja lemna mig’, sade Edmund sorgset, men inte förstår jag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så bad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss — och det är hela historien.”

”Och porträttet, Kallista, hur fick du det?” frågade jag.

”Bilden”, svarade Kallista, ”den gaf han mig i vredesmod.”

”Och hvarför var han vred?”

”Sade jag vred? — nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga mig” — och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och — jag tror hon bad en bön.

Jag störde henne icke.

Imellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt en ypperlig fart. Mot middagen voro [ 32 ]vi vid Bågskär, en klippa, belägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Bengt ganska riktigt väntade oss med en ”skötbåt”, min kappsäck och matförråd.

Han såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften surmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista, hvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn.

”Det var visst”, tänkte jag något egenkärt, ”en fråga om huru hon betett sig emot mig.” Denna tanke fick imellertid icke mycken tid på sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes alldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast skulle ge oss af — ”ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore säkert för längese’n i rörelse.” Jag hade intet häremot att invända och vi gåfvo oss af.

”Skall Kallista följa med ända till Stockholm!” sporde jag förvånad, ”och skolen I sedan återvända på tu man hand?”

”Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand”, menade Bengt.

”Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder på tu man hand?

”Han då?” svarade Bengt skrattande. ”Åh, han vet nog huru vi hålla af hvaraudra — så inte sker det något farligt oss emellan.”

Sådan är naturens, den ”enfaldige” bondens åsigt om kärleken och dess frestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända inom mig något smålog åt Bengts ”blinda förtröstan” till flickan. Den enkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor för den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven vid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men oftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att Kallista skulle sörja öfver engelsmannen, då det deremot aldrig föll honom in att hon skulle älska en skugga, när hon i honom hade en [ 33 ]ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af saken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann och derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles annorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till dessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror, oförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad och pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt att berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens Erik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan långt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin, samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska fogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i ”staden” så den skulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. ”Men”, hade Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: ”om han kom öfver utan pass, något som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården min, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och då rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och icke tillbaka till Sverige.” Skallfogden hade skakat sitt skalliga hufvud och mumlat något om ”länsmannens fjesk”. Det skrattades hjertligt åt historien, men då tilläde Bengt, ”att far efteråt svurit att sjelfva ryssen må ta’n om han någonsin mera lägger sig in i sådana affärer — han vore nu för gammal dertill”. Häråt gladde sig i synnerhet den snälla Kallista.

Under tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne, lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg ovilkorligen gårdagens [ 34 ]minne af vårt första möte i Kastelholms ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa mig.

Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande tafla ”Ragnars och Aslögs första möte”, men jag hade hittills icke funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet. Nu hade jag en förträfflig Kraka — om hon nämligen ville sitta för mig, denna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm några dagar längre än vanligt.

Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men hvarvid jag stod fast

Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i ”minnen från Åland”, korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och Kallista stego in, kaffe serverades ooh jag började mitt andragande med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke, och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles à propos till henne — jag kände mig nu endast vara konstnär — och gjorde mitt förslag.

Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig. Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda ”hvarken klädd eller oklädd”, men jag lyckades häfva hennes skrupler, derigenom att jag icke skulle vara nogräknad som Ragnar hvad det ”oklädda” vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet, [ 35 ]hvars like jag möjligen kunnat finna äfven pä annat håll, utan hennes särdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville ha för mig, att dermed kläda min Aslög.

”Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig”, svarade hon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande ”nätdraperier”, och seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid närvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty det talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min Aslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den senare — isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så öfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig.

Så hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och jag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag ämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma bort en stund.

På samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt herrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att vilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts med att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas. Bekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på diner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet.

Efter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska meddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i Finland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af denna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en mycket älsklig och svärmisk yngling.

Jag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor:

[ 36 ]”Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?”

Jag måtte ha sett ”meget forbaused” ut, ty den sörjande fadern återtog med ett sorgset leende:

”Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son talar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt befintligt porträtt, som har till underskrift: ”Kallista, my Idol”. Det är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf, den för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många resor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek — ja, och jag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde dock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i lifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och svärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt ”My Idol". — ”Jag skulle aldrig”, fortfor den gamle efter en liten paus, ”ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag behöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man, som är kunnig i landets språk — säg vill ni hjelpa en sörjande familj?”

Jag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes lofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min atelier.

Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var något sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle tillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan han gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt arbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och bad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar, tigande men något förvånad öfver den korta seancen.

Det engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog artigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på väggen hängande skizzer.

[ 37 ]”Och denna pågående skapelse”, sade lorden förbindligt, ”får man kasta en blick på den?”

”En halffärdig tafla blott”, inföll jag och afhöljde min Aslög.

Skulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan de tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade som de nu stodo framför min tafla.

My Idol!” var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras läppar — de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg fremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt hjerta börja slå i trefjerdedels takt.

Då lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras förvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig räkning på af denna effektfulla scen.

”Kallista, my Idol!” utropade slutligen den gamla damen, och utbredde — måhända omedvetet — sina armar, och Kallista — sjönk snyftande till den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några ögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och innan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till sin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i vördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: ”Förlåt!”

Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen, med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:

”Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni söker”.

”Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter — ty jag har alltid hållit den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som — i följd af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna flicka, för min brorsdotter”.

[ 38 ]”Hon är skön!” utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och räckte henne hjertligt handen.

”Min stackars son”, fortfor lorden upprörd, ”har i sin dagbok besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista”.

Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot den talande.

”Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds beslutsamhet — ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter”.

”Vi skola tillsammans tala om Edmund”, sade ladyn och tryckte en kyss på den förlägna Kallistas panna.

Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva hvad som tilldragit sig omkring och med henne.

Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon afbröt min sermon med ett vemodigt:

”Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta”.

I detta ögonblick inträdde Bengt.

”Se så”, sade han glädtigt, ”nu är det väl slut med måleverket och vi kunna ge oss af — men kors” — och han bockade sig (allt något bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.

Jag kastade en forskande blick pä Kallista. Hade de meddelade nyheterna redan — ehuru icke ens fullt konstaterade — väckt högmod i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade ”när de skulle ge sig af”.

Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista troligen icke mera skulle — återvända till Åland.

[ 39 ]”Jo hin ock! det skall hon min själ” utbrast Bengt, ”om än hon fått aldrig så förnäma slägtinger — säg, Kallista — följer du med hem?”

”Ja visst”, svarade flickan, alldeles naivt, ”huru kan du fråga så?

Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.

Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt, måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut — Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem, ”detta var det naturligaste och rättaste — och prosten skulle sedan råda vidare”. Öfver sin gryende ”lycka”, som verlden kallar en sådan förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar, hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:

”Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?”

Ett förvånadt ”ah!” — det första tecken hon hittills visat till förvåning — och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i väg, och bort gick han — — Kallista märkte icke ens att han gått.




Det var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord Lowelonds dotter. — Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand, — men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.

Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela sommaren.

Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig. Efter besöket i Wiborg, talade [ 40 ]nämligen Kallista aldrig mer om att hon ville bli Bengts hustru — och den stackars gossen förstod vinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom oöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.

Men jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska kedja — jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och att jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.



Någon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag från London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns innehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tatla, med underskrift: Kallista my Idol. Porträttet liknade på ett slående sätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande bref:

”Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet hon sjelf, att ni må ega denna bild. Er ”Ragnar och Aslög” har jag köpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors dagboksanteckningar. Er m. m. Lord Lowelond”.

Kanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr på Åland. Men ännu känner jag det icke.