Fasans dal/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mannen.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Kårmästaren.
Logen 341, Vermissa.  →


[ 17 ]

ANDRA KAPITLET.
Kårmästären.

Mc Murdo var en man som hastigt gjorde sig bemärkt, och var han än befann sig, blev detta snart känt. Inom en vecka hade han blivit den utan all jämförelse viktigaste personen hos Shafters. Där funnos tio till tolv andra inackorderingar, men de voro hederliga verkgesäller eller vanliga f. d. bodbetjänter av helt annan kaliber än den unge irländaren. När de om aftnarna samlades, var hans skämt alitid det fyndigaste, hans samtalsämnen de mest roande och hans visa den bästa. Han hade medfödda umsgängesgåvor och en magnetisk förmåga att framlocka gott humör hos sin omgivning. Och dock visade han uppre[ 18 ]pade gånger här liksom förut i järnvägsvagnen en lätthet att blossa upp i häftig vrede, som tilltvang honom deras respekt, ja, fruktan, som han kom i beröring med. För lagen och det som med lagen sammanhörde ådagalade han ett förakt som roade somliga och oroade andra av dem, som bodde där i pensionatet.

Från första stunden visade han genom sin oförställda beundran att husets dotter vunnit hans hjärta i detsamma han fått ögonen på hennes intagande skönhet. Han var inte någon buskablyg friare. Andra dagen gjorde han henne sin kärleksförklaring, och sedan upprepade han träget samma historia utan att fästa den allra ringaste vikt vid, vad hon sade för att avvisa honom.

— Någon annan! utbrast han. Det var otur för honom, i så fall. Han får se sig om! Skulle jag avstå mitt livs lycka och mitt hjärtas åtrå åt någon annan? Ni kan ju säga nej tills vidare, Ettie! Den dag kommer, då ni säger ja, och jag är så pass ung, att jag kan vänta.

Han var en farlig friare, denne irländare, med sin talande tunga och sitt angenäma, älskvärda sätt. Det låg även över honom en glans av erfarenhet och mystik, ägnad att väcka en kvinnas intresse och till sist vinna hennes kärlek. Han kunde tala om grevskapet Monaghans — hans hemtrakts — ljuvliga da[ 19 ]lar, om den sköna ön i fjärran med sina låga kullar och gröna ängar, dubbelt sköna då de i inbillningen skådades från detta snöns och vildmarkens frånstötande land. Och så kände han väl till livet i Nordens storstäder, han hade sett Detroit och Michigans timmerbyggen, Buffalo och till sist Chicago, där han haft anställning vid en ångsåg. Och därtill kom en antydan av romantik, en känsla av att sällsamma ting hade hänt honom i den stora staden, så sällsamma och så personliga att det inte gick an att tala om dem. Han talade dunkelt om ett plötsligt uppbrott, slitandet av gamla band och flyendet ut i en främmande värld med slutpunkt i denna dystra dal. Och Ettie lyssnade med de mörka ögonen glänsande av medlidande och sympati — tvenne känslor som så hastigt och så naturligt kunna övergå till kärlek.

Mc Murdo hade fått tillfälligt arbete som bokhållare, ty han var en väluppfostrad man. Detta arbete höll honom ute i det fria större delen av dagen, och han hade ännu icke haft tillfälle att anmäla sig hos ordföranden i den gamla frimannalogen. Han blev emellertid påmind om sin försummelse, då han en afton fick besök av Mike Scanlan, ordensbrodern, som han träffat på tåget. Scanlan, en liten nervös, svartögd man med skarpa drag, tycktes finna nöje i att återse honom. Etter ett och [ 20 ]annat glas visky vidrörde han anledningen till sitt besök.

— Ser ni, Mc Murdo, sade han, som jag kom ihåg er adress, tog jag dristigheten till mig och gick hit. Det förvånar mig att ni inte anmält er hos kårmästaren. Hur kan det komma sig, att ni inte än sökt upp basen Mc Ginty?

— Jag har ju sökt arbete och varit upptagen.

— Honom måste ni ha tid med, om ni också inte hinner med något annät. Store Gud, karl, var ni då galen, som inte redan första morgonen efter er ankomst till platsen begav er ner till Föreningshuset och skrev in er? Ställer ni er illa med honom, så — ja, nog sagt, det duger inte.

Mc Murdo gav till känna en stilla förvåning.

— Vet ni, Scanlan, sade han, i över två år har jag varit ledamot av logen, men aldrig här jag hört att det var så strängt.

— Kanhända inte i Chicago.

— Det är väl samma ordenssällskap här som där.

— Månne det? Scanlan såg länge och skarpt på honom. Det låg någonting olycksbådande i hans ansikte.

— Är det inte det?

— Det skall ni säga mig om en månad [ 21 ]Jag hörde, att ni samtalade med patrullpolisen sedan jag lämnat tåget.

— Hur vet ni det?

— Det spred sig nog — allting, både gott och ont, sprider sig här i distriktet.

— Ja, jag talade med dem och jag sade de hundarna, vad jag hade för tankar om dem.

— Sannerligen kommer inte ni att bli en man efter Mc Gintys sinne.

— Jaså — hatar också han polisen?

Scanlan brast i skratt.

— Gå och hälsa på honom, min gosse, sade han och réste sig för att taga avsked. Det är inte polisen han kommer att hata, det är er, om ni inte gör det. Lyd en väns råd och gå genast!

Det föll sig så att Me Murdo samma afton under ett annat samtal kände sig än ivrigare sporrad i samma riktning. Möjligen hade hans uppmärksamhet mot Ettie varit än mera i ögonen fallande än förut, möjligen hade den först nu trängt igenom den något slöa uppfattning som utmärkte hans hederlige värd. Anledningen må ha varit vilken som helst, allt nog, inackorderingsställets ägare vinkade in den unge mannen i sitt enskilda rum och gick utan omsvep rakt på saken.

— Det förefaller mig, herre, som om ni blivit betagen i min Ettie, sade han. Är det så eller har jag orätt?

— Det är så, svarade den unge mannen.

[ 22 ]— I så fall är det så gott att jag säger er rent ut med detsamma, att det tjänar ingenting till. En annan har kommit er i förväg.

— Det sade hon mig.

— Ni kan ge er katten på att det var sant. Men sade hon er vem det var?

— Nej, jag frågade, men hon ville inte säga det.

— Det kan jag nog tro henne om, den lilla jäntan. Kanske ville hon inte skrämma bort er.

— Skrämma! Mc Murdo fattade genast eld.

— Just det, ja, min vän. Ni behöver inte skämmas om ni blir skrämd av honom. Det är Teddy Baldwin.

— Och vem f-n är han?

— Han är en av Strövarnas basar.

— Strövarna! Dem har jag hört nämnas förr. Här tisslas och tasslas om Strövarna — alltid viskande. Vad är det ni alla ä’ så rädd fört Vad ä’ Strövarna för ena?

Värden sänkte instinktmässigt rösten, han som alla andra då de talade om det hemska sällskapet.

— Strövarna, sade han, äro det gamla Frimannaordensförbundet.

Den unge mannen ryckte till.

— Jag är ju själv ledamot av den orden, sade han.

— Ni? Om jag vetat det, hade jag aldrig [ 23 ]tagit emot er i mitt hus — nej, inte ens om ni betalt mig hundra dollars i veckan.

— Vad är det för fel med den orden? Den avser ju välgörenhet och gott kamratskap. Det står i reglerna.

— Kanske på andra ställen, men inte här.

— Vad har den då för sig här!

— Den är ett mördarsällskap och ingenting annat.

Mc Murdo skrattade. Inte kunde han tro det, inte.

— Hur bevisar ni det?

— Hur jag bevisar det? Bevisas det inte av femtio mord? Vad sägs om Milman och Van Shorst, om familjen Nicholson och gamle mr Hyam samt lilla Billy James och de andra? Hur jag bevisar det! Finns det väl en enda människa här i dalen som inte vet det?

— Hör på vad jag nu säger! utbrast Mc Murdo med mycket allvar. Antingen måste ni återta era ord eller bevisa dem. Det ena eller det andra måste ni göra, innan jag lämnar detta rum. Sätt er i mitt ställe. Jag befinner mig här i staden som en främling. Jag tillhör ett samfund som jag lärt känna som oskyldigt. Det är utgrenat i alla riktningar över Förenta staterna, städse känt som oskyldigt, men nu, då jag gjort räkning på att här ansluta mig till det, säger ni mig, att det är ett och detsamma som en mördarliga, [ 24 ]benämnd ”Strövarna”. Jag tycker verkligen att ni är mig skyldig antingen en ursäkt eller en förklaring, mr Shafter.

— Jag kan inte säga er annat än vad hela världen vet, herre. Basarna i det ena samfundet äro basar i det andra. Förolämpar man det ena, slår det andra till. Det har alltför ofta visat sig.

— Det där är bara prat! Jag vill ha bevis! såde Mc Murdo.

— Ni får nog bevis om ni stannar här länge nog. Men jag glömmer att ni själv är en av dem. Ni blir snart lika dålig som de andra. Men skaffa er en annian bostad, herre. Jag kan inte ha er här. Är det inte illa nog att en av det där anhanget kommer och kurtiserar min Ettie, och att jag inte vågar visa honom på dörren, skall jag också vara tvungen att hysa en annan under mitt tak? Kom ihåg, att detta blir sista natten ni sover här i huset.

Mc Murdo fann sig således förvisad ej bara från sitt trevliga kvarter utan även från den flicka han älskade. Samma afton träffade han henne ensam i dagligstugan och anförtrodde henne sina bekymmer.

— Er far har ju sagt upp mig, sade han. Det ginge väl an om det bara vore från bostaden, men jag försäkrar er, Ettie, att fastän jag inte känt er mer än en vecka, är ni [ 25 ]mig lika kär som den luft jag andas, och jag kan inte leva utan er.

— Tyst, för all del, mr Mc Murdo! Tala inte så! bad flickan. Har jag inte sagt er, att ni kommit för sent? Det är en annan i vägen, och om jag också inte lovat att strax gifta mig med honom, kan jag inte ge mitt löfte åt någon annan.

— Men om jag kommit först, Ettie, hade jag då haft några utsikter?

Flickan gömde ansiktet i sina händer.

— O, snyftade hon, jag önskar till Gud, att ni kommit först.

I minuten låg Mc Murdo på knä för henne.

— För Guds skull, Ettie, håll fast vid det! utbrast han. Skulle ni för ett löftes skull vilja förstöra ert liv och mitt? Följ ert hjärtas maning, ljuva flicka! Den är mera tillförlitlig än ett löfte, givet innan ni rätt visste vad ni sade.

Han hade slutit Etties vita hand mellan sina båda starka bruna,

— Säg att ni vill bli min, och tillsammans stå vi vårt kast!

— Inte här?

— Jo, här.

— Nej, nej, Jack. Nu hade han slutit henne i sina armar. Här kunde det aldrig bli, men kunde ni inte föra bort mig?

Känslorna stredo ett ögonblick i Mc [ 26 ]Murdos ansikte, men så blevo dragen fasta som granit.

— Nej, här, sade han. Jag skall försvara dig mot en värld, Ettie, just där vi nu äro!

— Varför inte båda begiva oss härifrån?

— Jag kan inte begiva mig härifrån, Ettie.

— Varför inte?

— Jag skulle aldrig mer kunna lyfta upp mitt huvud, om jag kände, att jag blivit bortkörd. Vad ha vi väl för övrigt att frukta? Äro vi inte ett fritt folk i ett fritt land? Om du älskar mig och jag dig, vem skall väl djärvas träda mellan oss?

— Du vet inte hur det är, Jack. Du har varit här alldeles för kort tid. Du känner inte denne Baldwin. Du känner inte Mc Ginty och hans strövare.

— Nej, jag känner dem inte och jag är inte rädd för dem och jag tror inte på dem! sade Mc Murdo. Jag har levat bland råa karlar, min älskling, och i stället för att jag skulle frukta dem, har det alltid gått därhän, att de fruktat mig, Ettie — alltid. Det hela är ju så orimligt för resten! Om dessa män, som din far säger, begått brott på brott här i dalen och om alla känna deras namn, hur kommer det sig, att ingen av dem drages inför rätta? Svara mig på det, Ettie!

— Jo, det är för att ingen vågar uppträda som vittne mot dem. Om någon gjorde det, finge han inte leva en månad. Ett annat skäl [ 27 ]är att de alltid ha sina egna män färdiga att gå ed på att den anklagade vid brottets begående varit långt från platsen. Men nog måtte du väl ha läst om det där, Jack! Jag trodde att det skrevs om det i alla tidningar inom Förenta staterna.

— Nog har jag läst något om det, men jag har alltid trott, att det varit en uppgjord historia. Dessa män ha kanske något skäl för vad de göra. De äro kanske orättvist behandlade och ha ingen annan möjlighet att reda sig.

— O, Jack, tala då inte så där! Just så säger han, den där andre.

— Baldwin — jaså talar han på det sättet?

— Och det är därför jag så avskyr honom. Nu, Jack, skall jag säga dig sanningen. Jag avskyr honom av hela mitt hjärta, men jag fruktar honom också. Jag fruktar honom för min egen del, men framför allt fruktar jag honom för fars. Jag vet att någon stor sorg skulle drabba oss, om jag vågade säga, vad jag verkligen känner. Därför har jag uppehållit honom med halva löften. Däri låg vårt enda hopp. Men om du ville fly med mig, Jack, kunde vi ta far med oss och i all framtid leva långt skilda från dessa onda män och deras makt.

Åter stredo känslorna i Mc Murdos ansikte, åter blev det fast som granit.

[ 28 ]— Intet ont skall vederfaras dig, Ettie, ej heller din far. Vad onda män beträffar, torde du, innan allt blir klart, komma under fund med att jag kan mäta mig med de värsta.

— Nej, nej, Jack! Dig litar jag fullkomligt på.

Mc Murdo skrattade bittert.

— Hur litet känner du mig inte. Din oskuldsfulia själ, min älskling, skulle inte kunna ana vad som försiggår i min själ. Men — hallå! Vem är denne gäst?

Dörren hade plötsligt slagits upp och en ung karl klev in med min och hållning av att vara herre på platsen. Det var en vacker och "stilig" ung man av ungefär samma ålder och kroppsbyggnad som Mc Murdo själv. Under den skyggiga filthatten, som han inte besvärat sig med att taga av, framblickade ett vackert ansikte, med stolta härsklystna ögon. Med häftig förtrytelse betraktade han det unga paret framför spisen.

Ettie hade sprungit upp, förvirrad och skrämd.

— Roligt att få se er, mr Baldwin, sade hon. Ni kommer tidigare, än jag väntade. Var god och sitt ner.

Baldwin stod med händerna i sidorna och såg på Mc Murdo.

— Vem är denne? frågade han.

— En vän till mig, mr Baldwin, en av de [ 29 ]nya inackorderingarna. Mr Mc Murdo, får jag presentera er för mr Baldwin?

De unga männen nickade tämligen buttert åt varandra.

— Miss Ettie har kanske sagt er, hur saken står oss emellan? sade Baldwin.

— Jag visste inte, att det var något förhållande er emellan.

— Visste ni inte det? Då skall ni få veta det nu. Lita på mig då jag säger er, att denna unga dam är min, och att vädret är vackert — det skall ni finna; om ni går ut och promenerar.

— Tack, tack, men jag har inte lust att promenera.

— Inte det? Mannens vilda ögon lyste av vrede. Kanske har ni lust att slåss?

— Ja, det har jag visst, sade Mc Murdo och sprang upp. Ni kunde inte föreslå någonting mera i min smak.

— För Guds skull, Jack! O, för Guds skull! skrek den stackars förtvivlade Ettie. O, Jack, Jack, han kommer att göra er illa!

— Hör man på! ‘Jack’! Har det redan gått så långt?

— O, Ted, så var då förståndig — var snäll! Om ni någonsin älskat mig, så — för min skull, var storsinnad och förlåtande!

— Jag tror, Ettie, att om ni lämnade oss på tu man,hand, så kunde vi göra upp den här saken. sade Mc Murdo lugnt. Eller kan[ 30 ]hända ni, mr Baldwin, vill följa med mig ett slag nedåt gatan. Aftonen är vacker, och det är ett stycke öppen mark nedanför nästa kvarter.

— Jag skall nog bli er kvitt utan att behöva smutsa mina händer, sade hans fiende. Ni kommer att önska, att ni aldrig satt er fot inom dessa dörrar, innan jag gjort upp med er.

— En annan gång är en skälm, sade Mc Murdo.

— Jag väljer själv min tid, herre. Den saken kan ni överlämna åt mig. Se här! Han vek hastigt upp rockärmen och visade på sin underarm ett egendomligt märke, som tycktes inbränt där. Det var en cirkel och inuti den en triangel. Vet ni vad det betyder?

— Jag varken vet det eller bryr mig om det.

— Ni kommer att få veta det — det lovar jag er — och det innan ni blir mycket äldre. Möjligen kan miss Ettie berätta er något om det. Vad er beträffar, Ettie, så kommer ni att på era knän återvända till mig. Hör ni det, flicka: på era knän. Och då skall jag säga er, vad ni får för straff, Ni har sått — och, vid Gud, ni skall också skörda! Med av raseri gnistrande ögon såg han på dem. Och så svängde han om på klacken och ett ögonblick därefter hade porten smällt igen efter hanom.

[ 31 ]Några sekunder stodo Me Murdo och flickan tysta, men så slog hon armarna om honom.

— O, Jack, vad du var modig! Men det hjälper inte — du måste fly! I natt, Jack, i natt! Det är ditt enda hopp. Han traktar efter ditt liv. Jag läser det i hans förfärliga ögon. Vad har väl du för utsikt till räddning, då du har minst ett dussin emot dig, understödda av basen Mc Ginty och logens hela makt?

Mc Murdo lösgjorde hennes händer, kysste benne och sköt henne helt sakta tillbaka i stolen.

— Seså, min söta flicka, se så! Var inte orolig för mig. Jag tillhör själv Frimannaorden. Det har jag sagt din far. Jag torde inte vara bättre jag än de andra, så det är inte värt att göra något helgon av mig. Nu kanske du också avskyr mig, då du har fått veta det.

— Skulle jag avsky dig, Jack! Så länge livet räcker, är det mig omöjligt att göra det. Jag har hört att det inte är något ondt i att vara en friman på andra ställen ; varför skulle det då nedsätta dig i mina tankar? Men om du är friman, Jack, varför går du inte då till basen Mc Ginty och gör dig till vän med honom? O, skynda dig, Jack, skynda dig! Laga att du först får in ditt ord, annars komma dig hundarna på spåren.

[ 32 ]— Jag tänkte just på detsamma, sade Mc Murdo. Jag går direkt — och gör upp det. Du kan säga din far att här sover jag i natt och i morgon skaffar jag mig annat logi.

Baren på Mc Gintys guldkrog var överfull som vanligt, ty den var ett älsklingstillhåll för stadens råare element. Mannen själv var omtyckt, ty han hade ett morskt och jovialiskt sätt — en mask som dolde mycket bakom sig. Men oavsett populariteten var den fruktan man hyste för honom i hela samhället, ja, i hela den trettio mil långa dalen och långt ut över bergen på dess båda sidor, anledning nog att fylla baren, ty ingen hade råd att visa sig likgiltig för hans välvilja.

Jämte besittningen av den hemliga makt som han allmänt ansågs utöva på ett så misskundslöst sätt, var han en hög civil ämbetsman, kommunalråd och medlem av vägstyrelsen, vald till sysslan av de skurkar som i sin ordning av honom hade att vänta ynnestbevis i gengäld. Pålagorna och skatterna voro ofantliga, de offentliga verken voro oerhört försummade, och räkenskaperna granskades av mutade revisorer. Den aktningsvärda medborgaren skrämdes att betala medelst offentlig utpressning och tvangs att tiga för att undslippa någonting än värre. Följden var att år från år blevo basen Mc Gintys diamantnålar allt större och mera gnistrande, hans guldkedjor allt tyngre, hans västar allt grannare, [ 33 ]och hans guldkrog utvidgades, så att den hotade att upptaga hela ena sidan av det fyrkantiga salutorget.

Mc Murdo sköt upp svängdörren till guldkrogen eller den så kallade ”salongen” och banade sig väg genom mängden därinnanför i en atmosfär som fördunklades av tobaksrök och tyngdes av spritångor. Rummet var briljant upplyst, och de väldiga, starkt förgyllda väggspeglarna reflekterade och mångdubbla- de den överdådiga ekläreringen. Åtskilliga kypare arbetade ivrigt i skjortärmarna, blandande drycker åt de kunder som slagit sig ned vid den breda, med tjock metall beslagna disken. Allra längst in, stödd mot disken och med en cigarr i rät vinkel utstickande från mungipan, stod en lång, stor, grovt byggd man, som inte gärna kunde vara någon annan än der beryktade Mc Ginty själv. Han var en svartmuskig koloss, skäggig intill kindkotorna och med en korpsvart man, som föll ned över kragen. Hans hy var lika mörk som en italienares, och hans svarta ögon voro förunderligt glanslösa, vilket i förening med en något sned blick gav honom ett ganska avskräckande: utseende. Allt det övriga hos mannen, hans ädla proportioner, hans regelbundna drag och hans lediga hållning passade förträffligt ihop med den jovialiska [ 34 ]lebensbroder han ville gälla för. Se här, skulJe man tänka, en rättfram, ärlig karl, vars hjärta är sunt, om han också är litet grov i munnen. Det var först då man råkade ut för de där glansfria, mörka ögonen — så djupa och så samvetslösa — som man ryggade tillbaka och kände, att man stod ansikte mot ansikte med oändliga möjligheter av dold ondska, uppburna av ett mod och en list som tusendubblade deras styrka.

Efter att grundligt ha sett på mannen armbågade sig Mc Murdo fram med sin vanliga vårdslösa djärvhet och trängde sig igenom den lilla grupp av smickrare, som ställde sig in med den mäktige basen, ljudligt skrattande åt hans obetydligaste skämt. Den unge främlingens dristiga grå ögon besvarade genom sina brillor helt oförfärat de glanslösa svartas blick, nu skarpt riktad på honom.

— Se god dag, unge man, jag kan inte påminna mig ert ansikte.

— Jag är ny på platsen, mr Mc Ginty.

— Inte så ny att ni inte kan ge en herreman den titel honom tillkommer.

— Mc Ginty är kommunalråd, unge man, upplyste en röst i gruppen.

— Ber om ursäkt, kommunalråd. Jag är inte van vid sederna här, men man rådde mig att uppsöka er.

— Och nu har ni funnit mig. Det var inte mer än så. Vad tänker ni om mig?

[ 35 ]— Det är något tidigt att säga det. Om ert hjärta är lika stort som er kropp och er själ lika vacker som ert ansikte, så begär jag inte bättre, sade Mc Murdo.

— För tusan, ni har i alla händelser en irländares smidiga tunga, utbrast krögaren, något oviss om han skulle gynna den djärve främlingens kvickhet eller hålla på sin värdighet. Ni är således nog god att gilla mitt utseende?

— Säkert, sade Mc Murdo.

— Sa man har rått er att söka upp mig?

— Ja.

— Vem rådde er till det?

— Brodern Scanlan i logen 341, Vermissa. Jag dricker er skål, kommunalråd, och hoppas bli närmare bekant med er. Han tog glaset man slagit i åt honom, förde det till läpparna och höjde lillfingret, då han tömde det.

Mc Ginty, som noga observerat honom, lyfte på de tjocka svarta ögonbrynen.

— Jaså, förhåller det sig på det viset? sade han. Det här måste jag undersöka litet närmare, mister —

— Mc Murdo.

— Litet närmare, mr Mc Murdo, ty här i trakten ta vi ingenting på god tro och lita inte på vad man säger oss. Kom hit bakom disken ett ögonblick.

Han fördes in i ett litet rum, där tunnor [ 36 ]stodo uppställda kring väggarna. Mc Ginty stängde omsorgsfullt till dörren och satte sig sedan på en tunna, tankfullt bitande i en cigarr och med sin oroande blick fixerande den andre. Ett par minuter satt han alldeles tyst.

Mc Murdo uthärdade helt muntert granskningen med ena handen i rockfickan, med den andra snoende på den bruna mustaschen. Bäst det var böjde sig Mc Ginty framåt och höll upp en revolver.

— Se på den här, unge muntergök, sade han. Trodde jag, att ni gäckades med oss, finge ni inte lång tid övrig att bikta er.

— På ett i sanning sällsamt sätt välkomnas här en främmande frimannaordensbroder av en logens kårmästare, sade Mc Murdo med en viss värdighet.

— Ni måste bevisa, att ni är den ni ger er ut för, sade Mc Ginty, och Gud hjälpe er, om ni inte kan det. Var ägde receptionen rum?

— I logen 29 i Chicago.

— När?

— Den 24 juni 1872.

— Av vilken kårmästare förrättades den?

— Av James H. Scott.

— Vem är styresman i ert distrikt?

— Bartholomeus Wilson.

— Hm! Ni tvekar inte i proven. Vad gör ni här?

[ 37 ]— Jag arbetar, jag som ni, men mitt beting är mindre inbringande.

— Ni är ganska munvig.

— Det har jag alltid varit.

— Är ni lika snar i handling?

— Så har jag ansetts av dem som känt mig bäst.

— Vi torde komma att pröva den saken, förrän ni tror. Har ni hört talas om logen här i trakten?

— Jag har hört, att man måste vara karl för att bli ordensbroder här.

— Där sade ni ett sant ord, mr Mc Murdo. Varför lämnade ni Chicago?

— Det aktar jag mig allt för att säga er.

Mc Ginty gjorde stora ögon. Han var inte van vid att man svarade honom på det sättet, och det roade honom,

— Varför vill ni inte säga mig det?

— För att den ena brodern får inte ljuga för den andra.

— Sanningen är således för ruskig att berätta?

— Ni kan ju tyda det så, om ni vill.

— Hör på, min herre. Inte kan ni väl begära, att jag som kårmästare skall i logen upptaga en man för vars föregåenden jag icke kan gå i god.

Mc Murdo såg förlägen ut, men så tog han ur bröstfickan fram ett tidningsurklipp.

[ 38 ]— Ni springer väl inte med skvaller? sade han.

— Säger ni så till mig, ger jag er en sittopp, röt Mc Ginty.

— Ni har rätt, kommunalråd, sade Mc Murdo undfallande, och jag ber er om ursäkt. Jag talade utan att tänka mig för. Jag vet, att jag kan anförtro mig åt er. Se på det där urklippet.

Mc Ginty ögnade igenom en redogörelse för nedskjutandet av en viss Jonas Pinto på en guldkrog kallad Lake Saloon vid Market Street i Chicago nyårsveckan 1874.

— Var det ert verk? frågade han och lämnade tillbaka bladet.

Mc Murdo nickade.

— Varför sköt ni honom?

— Jag hjälpte Onkel Sam att tillverka dollarmynt. Mina voro kanske inte av lika gott guld som hans, men de sågo likadana ut och voro billigare att göra. Den där Pinto hjälpte mig att få pluringarna i fart —

— Vad menar ni?

— Att få in mynten i rörelsen. Sedan sade han, att han skulle förråda mig, och kanhända gjorde han det. Jag väntade inte för att höra efter. Jag dödade honom helt enkelt, och så kilade jag av till kollandet.

— Varför just till kollandet?

— För att jag läst i tidningarna, att de [ 39 ]inte voro överdrivet nogräknade i de trakterna.

Mc Ginty skrattade.

— Först var ni falskmyntare, sedan mördare, och hit kommer ni för att ni trodde, att ni skulle bli välkommen här?

— Så ungefär förhåller det sig, svarade Mc Murdo.

— Ni kommer troligen att gå långt. Säg mig, kan ni fortfarande tillverka sådana här dollrar?

Mc Murdo tog upp några stycken ur fickan. — De där ha inte utgått från Myntet i Washington, sade han.

— Det är väl inte möjligt! Mc Ginty tog dem i sin ofantliga band, som var luden som en gorillas, och höll dem mot ljuset. Jag kan inte se någon skillnad. Sannerligen blir ni inte en särdeles nyttig ordensbroder. Vi ha i vårt förbund plats för en och annan dålig karl, vän Mc Murdo, ty ibland kommer det tider då vi måste försvara oss. Det skulle snart vara slut med oss, om vi inte gåve lika gott igen, då vi bleve ansatta.

— Jag antar, att jag kan ge igen lika bra som de andra gossarna.

— Ni tycks ha ruter i er. Ni blinkade inte, då jag riktade pistolen mot er.

— Då var det inte jag som var i fara.

— Vem då?

— Det var ni, kommunalråd. Mc Murdo [ 40 ]tog upp en spänd pistol ur kavajfickan. Jag siktade på er hela tiden och mitt skott skulle ha brunnit av lika fort som ert.

Mc Ginty rodnade av harm och brast därpå i ett skallande skratt.

— Ha, ha, ha! En så styv krabat har inte på många år anmält sig hos oss. Jag tror säkert, att logen kommer att bli stolt över er. Vad tusan vill ni? Kan jag inte i fem minuter få tala med en herre, utan att ni kommer inrusande?

Kyparen stod helt förlägen.

— Ursäkta, kommunalråd, men det är mr Ted Baldwin, som säger, att han genast måste träffa er.

Anmälningen var överflödig, ty mannen stod själv bakom kyparen och hans ondskefulla ansikte blickade fram över dennes axel. Han knuffade nu ut honom och stängde dörren i lås.

— Jaså, sade Baldwin med en ursinnig blick på Mc Murdo, jag kan se att ni kommit hit före mig. Jag har några ord att säga er om den där mannen, kommunalråd.

— Säg det då genast och i min närvaro! skrek Mc Murdo.

— Jag säger det, när jag vill och på det sätt jag vill.

— Lugna er, lugna er! sade Mc Ginty och reste sig från tunnan. Det här går inte an. En ny broder har kommit hit, Baldwin, och [ 41 ]det passar sig inte att ta emot honom på ett sådant sätt. Räck ut handen och försona er med honom.

— Aldrig! skrek Baldwin i fullt raseri.

— Jag har erbjudit mig att slåss med honom, om han anser att jag gjort honom någon oförrätt, sade Mc Murdo. Jag skall slåss med knytnävarna eller med vilket annat vapen han behagar föreslå. Jag överlämnar åt er, herr kommunalråd, att, som det en kårmästare ägnar och anstår, döma mellan oss.

— Vad är det då frågan gäller?

— En ung dam och det står henne fritt att själv välja.

— Månne det? röt Baldwin.

— Om valet står mellan två ordensbröder, anser jag att så är, sade basen.

— Är det så ni bestämmer?

— Ja, det är det, Ted Baldwin, sade Mc Ginty med en elak blick. Är det ni som ifrågasätter min befogenhet?

— Är ni färdig att svika en man som stått er bi i hela fem år till fördel för en annan som ni aldrig förr sett! Ni är inte kårmästare på livstid, Jack Mc Ginty, och nästa gång det gäller att rösta, skall minsann —

Kommunalrådet störtade på honom som en tiger, hans hand slöt sig om den andres hals, och han kastade honom baklänges över [ 42 ]en av tunnorna. I sitt vanvettiga raseri skulle han ha pressat liv och anda ur honom, om inte Mc Murdo trätt emellan.

— Släpp honom, för, Guds skull släpp honom! ropade han och drog Mc Ginty tillbaka.

Mc Ginty släppte sitt tag, och kuvad och uppskakad, flämtande efter luft och darrande i alla lemmar, som en den där stått på gravens brädd, satte sig Baldwin upp på den tunna över vilken han blivit slängd.

— Ni har länge gått och tiggt om det här, Ted Baldwin, och nu har ni fått det, förklarade Mc Ginty, vars väldiga bröst höjde och sänkte sig. Ni tror kanske att om jag blev utvoterad som kårmästare, så skulle ni träda i mina skor. Därom må logen döma. Så länge jag är chef, tål jag emellertid inte, att någon höjer sin röst mot mig och mitt regemente.

— Jag har ingenting emot er, sade Baldwin och kände sig på halsen.

— I så fall, sade den andre, ögonblickligen återtagande sitt jovialiska humör, ä’ vi goda vänner allesammans och då är det slut med den saken.

Han tog ned en butelj champagne från hyllan och drog ur korken.

— Seså, sade han efter att ha fyllt tre höga glas, låt oss nu dricka logens tvistskål. Sedan kan, som vi veta, ingen misstämning [ 43 ]råda oss emellan. Med vänstra handen på min strupe frågar jag nu er, Ted Baldwin, varuti består förolämpningen?

— Molnen äro tunga, svarade Baldwin.

— Men de skola klarna för beständigt.

— Och det svär jag på.

— Så där, sade Mc Ginty och gnuggade händerna, nu slut med all ont blod. Går det längre, kommer ni under logens disciplin, och den är inte att leka med här i trakten, som brodern Baldwin vet och som ni, broder Mc Murdo, också skall få veta om ni mockar gräl.

— Det aktar jag mig allt för, sade Mc Murdo och räckte Baldwin handen. Jag är snar att gräla och snar att förlåta. Det påstås att det kommer sig av mitt heta irländska blod. Men nu har det gått över, vad mig vidkommer, och jag hyser inte något groll.

Baldwin nödgades fatta den uträckta handen, ty den förfärliga basens olycksbådande öga vilade på honom. Det buttra ansiktsuttrycket vittnade dock om hur föga den andres ord rört honom.

Mc Ginty klappade dem båda på axeln.

— Se så där ja! De flickorna, de flickorna! utbrast han. Tänk att två av mina gossar råkat ut för samma kjolar. Det är emellertid den söta ägarinnan själv som får avgöra saken, ty den ligger utom en kårmästares domvärjo, och Gud vare lov för det. Vi ha nog [ 44 ]att sköta, kvinnfolken förutan. Ni kommer att upptagas i logen 341, broder Mc Murdo. Vi ha våra egna seder och bruk, helt olika dem i Chicago. Om lördag afton ha vi sammanträde, och om ni då infinner er skola vi upptaga er till ständig ledamot av Vermissadalens filial.