En mäktig ande rycker uti tidens tömmar
Och kör med thordonsgny utöfver haf och land,
Och folken vakna upp ur sina feberdrömmar
Och spränga med ett varde alla träldomsband,
Ty ljus och frihet bjöd den Evige, som ljungar,
Fast detta budet ofta ofta glöms af jordens kungar.
Ack, se hur skönt det blixtrar hit till oss från Söder,
Ett hånadt folk går modigt der i striden fram —
Väl ser du en och annan, som af sår förblöder,
Väl gömmer dagens sol sig uti moln och damm,
Men framåt likt ett haf sig menskoskaran vältar
Och fostrar ögonblickligt stora män och hjeltar.
Ja, framåt går det oupphörligt. Jorden darrar
För massans vilda skri och starka vapengny,
Och godtyckets och despotismens stolta herrar,
Som arma tiggare till andra länder fly.
En gyllne thron i spillror ligger sönderkrossad,
Och folket ser sig utur fångenskapen lossadt.
Se upp — i glädjeyrsel segerdruckna draga
Mång tusen jublande igenom stad och land,
Och folkets ädla män stå sjelfva upp och taga
I statens styrelse med mild och kraftfull hand,
Och allt är åter enighet och frid och gamman,
Ty lika rätt är gällande för allesamman.
Hell dig, du franska folk! Din sista kamp skall sprida
Ett tidehvarf af ljus och bildning i vår verld.
Må mörkrets lömska makter sina ränkor smida,
Vi hugga dem itu med tankens skarpa svärd,
Ty ljus och frihet bjöd den Evige, som ljungar —
Betänken det i rättan tid, J jordens kungar!
