Nina, lilla tärna,
Satt invid en sjö,
Såg en vacker stjerna
Som en gyllne ö
Simma i det klara vatten,
Strålande i mörka natten.
“Hafsfru, gif mig denna
Stjernas fina guld,
Och jag skall bekänna
Dig för evigt huld,
Som en gudom i vår kyrka,
Och ej någon annan dyrka.“
Så hon barnsligt tänkte,
Och i böljans famn,
Som en svan sig sänkte
Strax en andehamn
Kom från ljusa stjernelanden
Och drog Nina opp på stranden.
“Hör min lilla flicka,“
Ljöd en stämma nu,
“Upp mot himlen blicka!
Stjernan ser du ju
På den hvälfda himlabågen,
Och dess afbild blott i vågen.
Så Guds rika under
Stråla öfverallt
Uppå jordens lunder,
Uti hvar gestalt,
Men från himmelen härstammar
Allt det sköna, som här flammar.
Älska djupt naturen
I Guds goda verk!
På dess armar buren
Lefver du — men märk
Gud allena tillhör äran
Dyrka honom ... Mins den läran!“
Och den läran minnes
Lilla Nina än ...
Men, ack, mången finnes
Som förglömmer den —
Som sig band och stjernor väljer
Och för den sin himmel säljer.
