Jag fruktar ej, hur än må gå,
Hur ringa ock min lott må blifva,
Jag vet jag skall min utkomst få
Af Honom, som blott godt kan gifva;
Och derför går jag trygg min stig
I denna tro: Gud ser till mig.
Gud ser till mig. Det ger mig mod
Att emot verkldens villor strida.
Jag vet att Han är vis och god,
Och skulle jag i kampen lida,
Så styrker, stödjer Han mig visst
Och hjälper både först och sist.
Gud ser till mig. Det är min tröst
I motgångens och sorgens timma,
Han gjuter lugn i upprördt bröst
Och låter glädjens facklor glimma;
Han sorgekalken vänder om,
Blott jag är tålig, nöjd och from.
Gud ser till mig, Det är mitt hopp;
I alla dunkla lefnadsskiften
Han styrer så mitt vandringslopp,
Att jag till sist får ro i griften,
Och evig fröjd i himmelen,
Dit anden städse längtar hän.
Ja, Gud mig ser, Hvad gör väl då
Att menskor klandra och födömma.
De se blott hvad är utanpå,
Men icke hjertats tysta gömma;
Ack, såge de en gång dit ner,
De skulle ej fördömma mer.
