Hvi suckar du, som på din bana
Knappt första steget tagit ut?
Var glad — se lifvets blomsterfana
Står leende och bjuder: njut!
Ja, njut och drick ur nöjets källa,
Men drick dig vis derur likväl!
Hvad se'n i framtiden må gälla,
Du möta kan med öppen själ.
Hvi suckar du, som stark och frodig
Står i din fulla middagsglans?
Träd upp mot tidens villor modig,
Och vinn dig ärans lagerkrans!
Vik ej, fast ondskan hotfull vinkar
Med bleka, vridna anletsdrag!
Den är ej man, som hugg-rädd blinkar
För våldets tunga hammarslag.
Hvi suckar du, som stödd mot stafven
Af ålder krökt med krämpor går?
Var lugn — snart i den djupa grafven
Du dina lemmar hvila får.
Hvi blickar du alltjemt i gruset,
En slaf inunder korset böjd,
Se upp till rätta fadershuset,
Som strålar klart i himmels höjd!
Hvi suckar du, som har af ödet
Fått gods och guld i öfverflöd?
Med villigt hjerta dela brödet
Åt nästan, som är stadd i nöd!
Det goda, som du gör din like
På vandringen i lifvets dal,
Skall bli belönt i himmelrike,
Så lyder evangelii tal.
Hvi suckar du, som arm och ringa
För hvarje dag bekymmer har?
Ack, dina qval de äro ringa
Mot Hans, som verldens synder bar,
Arbeta träget, bedja, vaka
Och vara tålig, from och nöjd
Och älska, lida och försaka,
Är summan utaf lifvets fröjd.
