Snart med sommarns ljufva värma
Lemnar du den höga Nord,
För att lik en fjäril svärma
på den rika Söderns jord.
Ack, hvad du lycklig, flicka,
Som i vänners glada ring
Får med friska ögoon blicka
På så många underting.
Hvad du fordom sett i drömmen,
Nu på nytt du skåda får:
Äkta perlor uti strömmen,
Evig sommar, evig vår.
Hvita Alper, blåa sjöar,
Kransade med hoppets grönt,
Silfverbäckar, blomsteröar,
Skimrande i tusenskönt.
Stora skogar utaf palmer,
Drufvor glödande af vin,
Fåglar, sjungande små psalmer,
Lika ljufligt som Wallin.
Berg, som spruta eld och lågor,
Gnistrande högt opp i skyn,
Och kaskader, som i vågor
Svälla öfver skogens bryn.
Detta — ja, långt mer än sinnet
Mägtar dikta — får du se.
Göm det goda uti minnet!
Tyd det se'n, likt sagans fée!
Jollra för den ädle, gode,
Som du följer på din färd!
Tälj en saga, sjung ett ode,
När han syns af plågan tärd!
Smek hans kind och rör hans panna
Med din liljehvita hand;
Inga moln då skola stanna
Öfver hjertats blomsterland.
På Tobiæ resa följde
Engeln Raphael som vän,
Gjorde godt, sin gudom döljde,
Tills de slutat vandringen.
Så bör, flicka, du ock göra:
Strida glädje, hopp och tröst;
Och till loford endast höra
Engelns stämma i ditt bröst!
Far, flyttfågeln lik, och gästa
Allt hvad Södern yppigt har,
Men glöm icke att de bästa
Vänner bo i Norden qvar.
