Från Wikisource, det fria biblioteket.
Farväl — jag får dig mer ej trycka
Som förr intill mitt varma bröst.
Du var min lefnads skönsta lycka,
Du var mitt enda hopp och tröst.
Nu får jag aldrig mer i qvällen
Förtroligt vid din sida gå
Ut till de kära barndomsställen,
Att höra näktergalen slå.
Nu får ej mer min lyra klinga
För dig i dalens blomsterfamn,
Och skogens echo skall ej bringa
I återljud ditt kära namn.
Förflutna äro nu de stunder,
Som jag med dig upplefvat har,
Då timmar gingo som sekunder,
Och blotta minnet är mig qvar.
Hvad är som skall oss så åtskilja?
Jag vet du troget älskar mig.
Jag läser tydligt hjertats vilja:
I blicken den förråder sig.
Du är den rika verldens dotter;
derför kan jag dig aldrig få,
Hvi gaf oss ödet skilda lotter,
Då lika hjertan i oss slå?
En gång du sanna skall de orden
I dina framtids lefnads dar:
Att ingen älskat dig på jorden
Så ömt och troget som jag har.
Farväl — lef lycklig dina dagar
Och glöm mig evigt, om du kan!
På ödets vilja jag ej klagar,
Men lider tåligt som en man.
