Der stod en fager lilja
allt uti grönan lund
Och blickade mot solen
Den arla morgonstund;
Hon gladde sig åt lifvet,
I snöhvit blomsterskrud,
Och var i daggjuveler
Så smyckad, som en brud.
En fjäril flög att gilja
Densamma morgonstund,
Kom så till fager lilja
Allt i den gröna lund;
Af hennes fägring tjusad
Han föll i stoftet ner
Och sade till den sköna:
”Ack, hör den bön jag ber!
”Låt mig med dig få lefva,
Du hulda, väna vif!
Jag skänker dig mitt hjerta,
Min kärlek och mitt lif,
När andra fjärlar svärma
I yra blommors lag,
Skall jag invid din sida
Förnöja dig hvar dag.
Ditt anspråkslösa väsen,
Din oskuldsfulla själ
Ha fängslat håg och sinne.
Jag svär att bli din träl,
Och dig för evigt älska
I glädje, lust och nöd,
Så länge som jag andas,
Intill min bleka död!”
Och späda liljan trodde
Den sockersöta skalk,
Och öppnade för honom
Sin ljufva honungskalk;
Han flög deri berusad,
Och lifvets balsam sög,
Men till en ros i dalen
Han strax från henne flög.
Den arma liljan sörjde
Sin fjäril bitterlig;
Och fällde många tårar
Uppå sin lefnadsstig.
Hon före middagsstunden
Stod blek, och sorgligt log;
Då kom en vänlig dufva,
Och henne med sig tog.
Men fjärilen, som listigt
Från liljan flög sin kos,
Och tänkte glädje finna
I kalken hos sin ros,
Han fann sig grymt bedragen;
Ty bladen föllo ner,
Och endast hvassa törnen
I stället han nu ser. –
Den liljan var en flicka,
Som i sin oskuld log;
Och fjäriln var en gosse,
Som henne grymt bedrog;
Och dufvan, det var döden
som kysste flickans mund,
Och hennes ande sände
I englarnes förbund.
Men rosen var en enka,
Rik uppå gods och guld,
Som nu den gossen plågar
Allt för sin otro skuld.
Han smärtans törne känner,
Och äger ingen ro –
Så händer det med alla,
Som bryta ed och tro.
