Tiden ståndar aldrig still,
Timmarne som svalor fara.
Sörja må hvem helst som vill,
Jag vill glad och lustig vara.
Fåglar, blommor och träd
Glädjas och fröjdas med –
Hvi skulle jag sucka och klaga?
Trasten sjunger gladligen
I naturens stora kyrka:
Han, som jag, väl har en vän
Att i ro och tysthet dyrka.
Dufvan kuttrar på qvist,
Källan porlar så friskt
Och bäcken hörs susa i dalen.
Lilla lärkan ljufligt slår
Högt i rymdens blåa salar,
Hennes sång jag väl förstår:
Hvarje ton till hjertat talar.
Tjädern spelar i topp,
Orren leker... Hopp, hopp!
Se ärlorna trippa på ängen.
Göken gal i löfrik ek,
Mygg och bi i stora flockar
Svärma lustigt om i lek,
Skatan skrattar, anden lockar
Sina käresta små
Ut bland böljorna blå,
Der snöhvita svanorna segla.
Öfverallt är frid och fröjd;
Endast muntra, glada väsen
Sväfva kring från dal till höjd
Ibland blommorna och gräsen –
Ingen klagande röst,
Intet suckande bröst
Mitt öra förnimmer i skogen.
Sorla lifligt, muntra bäck!
Källa, porla friskt i dalen!
Dofta rikligt, rosenhäck!
Dufva, kuttra ömt i alen!
Min älskling kommer snart,
Kysser mig – det är klart –
Och se’n står vårt bröllop till hösten.
