Ung Erik mötte Karin sin
På skogens ödestig
Och sade: “Vill du blifva min,
Så skall jag älska dig
Som maka uti nöd och lust
Allt intill lifvets sista pust.“
Skön Karin rodnade och log
Och svarade: “Välan —
Jag älskar dig, det vet du nog,
Så öm! som älskas kan;
Men om du skulle svika mig,
Den högste Guden löna dig.“
“Förr skola stjernor falla ner
Som perlor till vår jord,
Än jag dig nånsin överger —
Gud hörer mina ord
Och straffe mig till evig tid
Om jag ej trofast blir dervid.“
Så talte Erik ömt, och slöt
Skön Karin till sin barm,
Och från dess rosenläppar njöt
En kyss så lång och varm.
Ack sälla voro begge två ...
Till julen skulle bröllop stå.
Ung Eriks famn sig Karin slet
Och hem mot hyddan lopp;
På munnen brände kyssen het,
Och pulsen i galopp
Väl hundra slag i hjertat slog
För hvarje vingadt steg hon tog.
Dock mera lugn hon blef, när som
Hon allt för modren sagt
Och denna med ett men och om
Sitt bifall dertill lagt,
Samt äfven några varnings-ord
Hur falskheten är stor på jord.
Att Erik ej otrogen var
Det visste Karin väl,
Och derför alla söckendar
Med lifvad håg och själ
Hon snällt från rock till väfstol gick,
Att allt till julen ha i skick.
När veckan ändtligt var förbi
Och söndagssolen sken,
Flög hon så glädtigt som ett bi
Till täppans åker-ren
Och blommor plocka i hast
Och band en färgrik blomsterqvast.
Med denna på sin psalmbok gick
Hon sedan till Guds hus,
Och säkert var, att Erik fick
Den innan solens ljus
Hann sjunka bakom bergen ner,
Och han fick kanske ändå mer.
Så flydde månader och dar;
Snart sommarn vek sin kos,
Och hösten kom och Karin var
Nu mer den enda ros
Som blommade i lundens snår
Så yppigt som en blomrik vår.
En söndag satt hon hemma sjelf
I ljufa drmmar säll
Och speglade sig i den elf,
Som rann förbi dess tjäll;
Hon satt der än när modren kom
Helt rörd från Herrans helgedom.
“Mon dotter“, sade modren ömt,
“Jag sorger till dig bär:
Ung Erik hafver dig förglömt,
Han har en annan kär.
Det lystes första gång i dag —
Att det är sannt försäkrar jag.“
Med tåradblick och bleknad kind
Steg Karin hastigt opp,
Och, lätt som skogens unga hind,
Hon tog ett rysligt hopp
Djupt ner i elfvens kalla våg,
Der hon likt vattenliljan låg.
—
Om trenne veckor Erik for
Till kyrkan med sin brud
Och inför altarrunden svor
Vid alla verldars Gud
Att henne uti lust och nöd
Med trohet älska till sin död.
Ur templet bröllops-skaran skred
Med fröjdefull musik
Allt efter ortens bruk och sed,
Men mötte der ett lik
Vid kyrkogårdens gröna port —
Det bars till grafvens stilla ort.
“Hvem är den döda, som man bär?“
Ung Erik sporde nu.
“Du säkert henne minnas lär:
Skön Karin är det ju,
Som döden i förtvifvlan fann.“
Så svarade en gammal man.
Blek såsom döden till att se
Och mörk som stjernlös natt,
Med hemska ögon stirrande,
Hof Erik upp ett skratt
Så vildt som ufvens hesa skrän,
Och lopp från bröllopsskaran hän.
Nu irrar han båd' natt och dag
I vanvett bygden kring
Med dystert vridna anletsdrag.
Ej ro på jordens ring
Han får i sina lefnads dar,
Ty falskt han kärlek svurit har.
Men djupt i jordens hulda sköt
Sön Karin njuter ro,
Och sofver der en sömn så söt
I grafvens lugna bo —
Och dit går mngen ömsint mö
Att tårar fälla, blommor strö.
