Hans nåds testamente/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 10
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Jacob och Blenda
Kap. 12  →


[ 121 ]

XI.
Jacob och Blenda.

Jakob kom direkt från Tanningen. Han hade en hastig och ganska lång marsch bakom sig och såg tämligen upphetsad ut.

— God afton, hälsade han. Han tog bössan från axeln och ställde den vid dörren.

— God afton, god afton, besvarade baronen hans hälsning. Blenda kom sig icke för. —

— Är Blenda här?

— Det måtte du väl si. Var har du hållit hus?

— Vid Tanningen, svarade han kort. Blenda [ 122 ]tyckte, att han såg förfärligt upphetsad ut. Hon drog åt sig benen.

Ja, en smula upphetsad var han ju. Hela vägen hade han varit spelande glad. Han hade svurit för sig själv, att nu skulle han lägga betsel i mun på den krånglande Blenda. Herre du min je — nu kunde det vara nog med nycker! Fick han henne bara i enrum, så — —

Och så visslade han och så trallade han, och så lossade han ett skott för Blenda och ett för sig själv. —

Men den första han mötte på Rogershus, var Lena. Och hon berättade, att nu vore Per och Blenda förlovade.

— I helvete! snäste Jakob.

Nå, icke var det ju mycket att fästa sig vid, vad den där lyssnande lögnhalsen behagade prata. Men om han lade samman det med en hel del andra omständigheter så — —

— Jag ska be att få tala med Blenda.

— Vad är det fråga om?

— Det ska jag säga henne.

— Nå så — dra åt skogen med er! Fördöme mig, om jag har lust att vaka hela natten! Kalla hit Vickberg.

Men Blenda bad:

— Å, snälla, söta onkel, får jag stanna. Jag är så rädd.

Och då hon märkte, att hon icke på något håll möttes av förståelse, upprepade hon trotsigt:

— Joho, jag är rädd.

Ingen människa kunde förbjuda henne att vara rädd.

— Är det mig, du är rädd för? frågade Jakob. Jag tänker inte så mycket som nypa dig en gång. [ 123 ]Jag kan ju lämna bössan här, ifall du tror, att jag tänker skjuta dig.

— Fördöme mina sprattliga ben, är inte ungarna splittergalna! Gå er väg, säger jag, och kalla hit Vickberg! God natt, min söta. Vi kan talas vid i morgon. God natt, sa’ jag. Och han gav henne rent av en liten knuff i ryggen.

Blenda hoppade hastigt ned från sängen. Att bli bortkörd! Hon sade icke god natt. Utan att se på Jakob gick hon förbi honom ut ur rummet. Han tog sin bössa och följde henne.

— Glöm inte Vickberg, ropade baronen. Men uppmaningen var överflödig. Den trogne Vickberg hade ljudlöst smugit sig in genom tapetdörren och stod redan vid sin herres huvudgärd.

Asterisk.svg

Barnen gingo tysta genom arbetsrummet och det nu människotomma biblioteket, nedför stora trappan och ut på gården. Men då Blenda ville gå in i inspektorsflygeln, tog Jakob henne hårt i armen och svängde henne bort från dörren.

— Nej du, nu vill jag tala med dig!

Hon stretade emot, så mycket hon förmådde. Hon tog till och med ett stadigt tag i den tjocka luggtofsen, som stack fram under hans mössa. Men då ingenting halp, blev hon plötsligt spak och bad:

— Å söta, snälla, rara, lilla Jakob var inte ond på mig!

— Jag är väl inte ond, därför att jag vill tala med dig. Kom, så går vi och sätter oss på gungbrädan.

— Det är så mörkt i parken.

— Jaså, du är fortfarande rädd? Jag har ju lovat att inte skjuta på dig, hånade han.

[ 124 ]— Ställ ifrån dig bössan då!

— Nej, hör I himmelska hottentotter, jag tror tösen — —

Men han ställde bössan mot väggen, han slog armen kring hennes liv och förde henne in under almarna.

— Vill du vara snäll nu?

— Ja.

— Vill du tala om allting riktigt som det är?

Jo, det ville hon.

— Varför kom du inte upp till Tanningestugan, då jag bad dig? Nej, kom inte med mor! Narras inte! Alldeles som om vi brukade be mor om lov! Hur många gånger ha inte vi gått ditupp, utan att någon människa vetat av det?

— Förr ja — men nu så — —

— Vad är det nu då?

— Å, nu är det ju så fånigt! Alla människor säger, att vi ska gifta oss.

— Än sen då?

— Än sen! Hon suckade tungt. Ja, det kan jag väl tro, att du inte förstår mig. Ingen människa begriper, vad jag menar. — För resten ska jag säga dig, Jakob, att det är riktigt styggt av dig och onkel att ställa till med det här. Ni förstör ju allting för mig!

— Vad är det, vi förstör?

— Å, allt som är roligt. Hon suckade tungt, trött och resignerat. Det var ju icke lönt att försöka förklara. Herre gud, när människor icke vill förstå. —

Ja, vad tänkte Jakob nu på? Han satt där så tyst, han var ond förstås.

— Blenda, viskade han, vill du inte gifta dig med mig? Och han lade tonvikt på vill. Hon hörde nästan endast detta vill.

— Nej, lilla Jakob, lilla, snälla, rara Jakob —

[ 125 ]— Tänk! Han sade det helt sakta.

— Ja, men jag tycker vådligt mycket om dig! skyndade hon sig.

Han nickade och klappade henne på kinden, som om han velat säga, att det trodde han nog.

Plötsligt frågade han:

— Tycker du inte om, när jag kysser dig?

— Jo, jo, jo — —

— Nej — det gör du nog inte.

— Joho, snyftade hon till. Och hon slog armarna kring hans hals och kysste honom — ända till dess han började värja sig.

Han sade:

— Ja, då är du ond på mig. Varför är du?

— I dag är jag inte ond. I går var jag. Det var därför, att du inte brydde dig om, att jag var ledsen.

— Herre gud, barn! avbröt han otåligt. Jag var ju själv så glad över — ja, du vet. Och jag trodde, du skulle bli lika glad.

— Pytt blev jag! Det var också något att bli glad över — —

— Men i alla söta helgons namn, kan du då inte säga mig varför, varför?

— Å, snälle, bliv inte ond! bad hon.

— Nej! röt han. Men du är då så förbannat dum. Kan du inte säga — —

— Varför jag inte vill gifta mig? högg hon i. Hon talade helt beskäftigt för att om möjligt lugna honom — och sig själv. Jo, ser du, lille Jakob. — Tänk nu, om vi skulle gifta oss, vad skulle vi då göra? Vi skulle väl bo på Klockeberga, kan jag tro. För inte på Björkenäs, det säger jag dig! Nå, vad skulle vi göra hela dagarna? Vi skulle väl bli så utledsna på varandra — —

— Tala för dig själv!

[ 126 ]— Ja, men säg — vad skulle vi göra?

— Å, vi kunde väl göra detsamma som nu. Jag kunde berätta sagor för dig. Jag kunde köpa hem hela parlass med konstiga böcker och sätta ihop alla möjliga konstiga sagor åt dig. Eller tycker du kanske inte om sagor längre?

—Jo då — jag tycker förfärligt, förfärligt mycket om sagor. Men ser du, det är just det. Om vi gifta oss, vad skulle det sedan bli av sagorna?

— Bli av?

— Ja. Sen bleve det ju rakt ingenting med dem.

— Det förstår jag inte.

Hon trampade otåligt. Hon tog hans hand och slog honom på fingrarna.

— Å, det är bara för att du inte vill förstå! Om vi ska gå där på Klockeberga hela vårt liv och sköta om lantbruket och kreatur och drängar och pigor och barn och allt, vad det blir — vad är det då för roligt med sagorna? Du kan väl förstå, att sagor är roliga, därför att man tror, att en vacker dag ska allt det där lustiga hända en själv. Därför, ser du, är det så ohyggligt roligt med riktigt konstiga sagor — bara de sluta bra, förstås. — Snälla söta, rara Jakob, säg att du förstår mig! Jag blir så ledsen annars!

Hon bad honom med händer och läppar, med hela sin kropp, att han måtte förstå, vad hon menade.

Efter en stund sade han lågmält, blygt:

— Kunde det inte vara en saga, att vi gifte oss?

Hon försökte se honom i mörkret. Hon ville se, om han menade allvar. Eller om han bara sa’ så, därför att han tyckte, hon var dum. Men hon kunde ingenting se.

Då började hon tänka efter. Hon tänkte, hon tänkte — kunde det verkligen vara en saga, en vacker underlig saga?

[ 127 ]Men hennes barnsliga sinne var bortskämt med alltför granna färger. Han hade själv skämt bort henne, givit henne de starkaste, bjärtaste, mest orimliga färger. —

Nej, hon kunde aldrig, aldrig tro, att detta skulle bliva en vacker, underlig saga. Nej, det skulle icke vara en saga för henne, det skulle icke vara en saga för honom.

O! Jakob, som skulle röva dottern till en arabisk sheik. Som själv skulle bli en arabisk sheik! Som skulle rida en vit arabisk springare!

— Nej, lille, lille, lille — —

Hon kastade sig över honom och grät med näsan intryckt mellan hans hals och krage. Grät bittert över att detta icke kunde vara sagan.

— Det är inte värt att gråta. Det är det ju inte värt.

Hon kvävde gråten, så gott hon kunde, och flyttade sig ifrån honom. Hon ville så ogärna, att han skulle finna henne obehaglig. Och för att komma i jämvikt, för att ha någonting att säga, frågade hon:

— Tycker — tycker inte du också om sagor?

— Nej, svarade han kort. Och i ett nu blev han ursinnig. Han slog bort hennes hand, som låg kvar på hans knä.

— Det är ju bara strunt, det där du pratar! Det är ju bara idiotisk, idiotisk smörja. Det är lögn alltsamman. Det är ju ingen mening med det. Är det kanske? Du både ljuger och narras!

Ja, det kunde hon väl ha tänkt sig. Men varför frågade han då?

— Ska vi gå in nu, Jakob?

— Nej.

Han hade varit i ganska stor spänning, under det att han väntade på hennes svar. Han hade icke känt [ 128 ]spänningen så starkt, så länge den varade. Men nu förstod han, att han måste ha varit mycket ivrig. Han kände sig matt i armar och ben. Och plötsligt kändes det, som om en mängd myror krupit över huvudsvålen. Han tog av sig mössan och strök med handen över håret. Det var vått.

— Känn, så våt jag är i håret, sade han. Hon kände.

— O ja, vad du måtte vara varm! Gick du så fort? Sätt på dig mössan, så att du inte förkyler dig.

Det är inte därför att jag har gått fort, tänkte han, det är därför att du har varit så elak. Och kanske för att på något sätt meddela henne detta, sade han:

— Jag är inte alls varm, jag fryser, så jag skakar.

— Du skulle dricka lite varm mjölk. Beda, är ute, men vi kan be Lena tända upp.

— Nej — tack, drog han på det.

Hon reste sig.

— Åjo, kom!

Han grep efter henne och ryckte henne ned till sig.

— Blenda lilla — nu skall du inte vara rädd för mig. Lova det! — Ja jag ska inte vara ond på dig. Jag lovar. Men på ett villkor — hör du det! På ett villkor: att du svarar — hör du det! — att du säger mig precis, hur det är!

Hon satte sig tätt intill honom och lovade.

— Tycker du om Per?

Han kände, att hon skalv till. Det retade honom, Va fan är hon nu rädd för? Jag ämnar minsann inte slå henne.

Men just som han hade tänkt detta, kom en ny tanke. En tanke, som han icke kunde komma lös ifrån. En tanke, som han kände i hela sin kropp. Som han kände i magen, som gav honom kväljningar. —

[ 129 ]Hur skulle det vara att slå henne? Hur skulle det kännas? Hur skulle det kännas i händerna? Hur skulle det kännas i öronen att höra. —

— Varför skulle jag inte tycka om honom? Han är snäll.

— Javisst är han snäll, upprepade han. Tycker du mer om honom än om mig?

— Varför skulle jag göra det? Jag har ju bara känt honom några dar. Och dig har jag känt så länge. Och du är så snäll, kom det smeksamt.

Tänk, så hon kan säga! Men jag hör på rösten — jag hör nog. —

— Varför är du rädd? Varför kan du inte säga, som det är? Varför tycker du om honom? Är han vacker?

— Å nej då!

— Tycker du om honom, därför att han gjorde så där i går kväll? Därför att han var häftig och svor och domderade? Tror du inte, att jag också kan vara häftig?

— Jo, det ska gud veta! suckade hon.

— Va är det då? Är det, därför att han är ny? Därför att du aldrig sett honom förr?

Tänk om det är därför! Hon blev blossande röd, hon blev varm över hela kroppen. Det kändes som en skam.

— Usch, vad Jakob är stygg!

Men hon kände på sig, att hennes ord icke haft uppriktighetens klang. Och för att övertyga honom fann hon på att säga:

— Tycker du, att Per ser ut som en sagoprins? Det föreföll henne själv ganska löjligt. Per — en sagoprins! Ja, hon måste verkligen skratta litet. Det gladde henne så, att hon kunde skratta! Nu trodde nog icke Jakob längre, att det var Per. —

[ 130 ]Han satt tyst, han satt där tyst. Å, det var så tyst i mörkret! Svart och otäckt. Om hon ändå visste, vad Jakob tänkte på.

— Vad tänker du på? viskade hon. Och i en ännu lägre viskning: Tänker du på mig?

— Nej. — Jag tänker på egendomarna.

Det kunde hon icke förstå. Tänkte han på egendomarna?

Han fortsatte:

— Ja, du vet väl, att om vi inte gifter oss, så förfaller testamentet. Egendomarna gå visst till någon stiftelse.

Han sade det så där fullständigt likgiltigt. Men han hajade till och drog djupt efter andan.

— Får du inte en smul då? frågade hon.

— Nej, det är klart. Det har han sagt bestämt ifrån. Gör vi inte som han vill, så blir det ingenting av hela kalaset. — Det förstås — du får väl alltid, vad du behöver. Du är ju flicka, så dig kan han väl icke lämna på bar backe.

— Är det — är det inte mycket ledsamt för dig, Jakob?

Han ryckte på axlarna.

— Visst tusan är det ledsamt, det kan du väl begripa.

Hon frös, så att hon huttrade. Hon försökte säga något, men hon fick icke fram det. Nej, hon fick icke fram det. Hon måste säga det så, att han trodde henne. Hon måste säga det, så att han trodde hon skämtat hela tiden, bara skämtat. Kivats med honom, narrat honom. Men det gick icke, hon fick icke fram det. Bara därför att hon frös så förskräckligt. Käkarna voro alldeles stela. De stodo på spänn, klapprade.

— Å-å-å, stönade han.

[ 131 ]Nej, nu måste det fram. Nu fick det komma fram, bäst det kunde!

— Ja-akob lille, huttrade hon. Är det så — så vet du väl — det kan du väl förstå — att jag har skämtat. Hela tiden, förstår du. Visst vill jag gifta mig — —

Tänk, vad hon kan säga — tänk vad hon kan säga — upprepade han för sig själv. Och så satt han där och förundrade sig över att hon kunde säga saker, som han för guds död och pina icke kunde tro på.

— Sancto diavolo! svor han en fäderneärvd ed. Det skulle ha känts skönt ifall han förmått bli så där riktigt ursinnigt, blint rasande.

Men han var så eländigt trött, så eländigt snopen, så eländigt slokörad. Och kall om ryggen som en våt hund.

Nu sutto de där i mörkret på var sin kant av bänken, tysta.

Tysta, ja.

Blenda smålog matt åt sig själv. Vad hon än sa’, så satt han där lika tyst ändå. — Ja, ja, hon fick väl lov att försöka göra det riktigt gott igen. Och så sade hon, nästan sömnigt:

— Jakob lille — du förstår väl, att det var skoj alltsamman. Det där om sagorna. Och det där om Per också.

Hon sade det sömnigt och milt. Hon mindes icke riktigt, vad det var, hon hade sagt om sagorna. Och om Per. Men i alla fall var det väl bäst att taga tillbaka. —

Jakob sade:

— Då är det Per i alla fall.

Och i detsamma, han sade det, fick han en känsla, som om någon givit honom ett kraftigt knytnävsslag i mellangärdet. Han fick kväljningar. Blodet sprutade upp i huvudet på honom. Myrorna kröpo över [ 132 ]huvudsvålen, dråsade ned över pannan, över ögonlocken, över kinderna. —

— Blenda, Blenda, Blenda! skrek han.

Han ville endast klaga. Han ville skrika ut. Han ville säga henne, att han var så dödligt ledsen, dödligt utpinad. Så dödligt, dödligt. —

— Blenda, Blenda! skrek han.

Men det lät som ett ilsket vrål.

Hon sprang ifrån honom.

Asterisk.svg

Fru Enberg stod på trappan till inspektorsflygeln, då skottet brann av.

Hon hade haft Blenda sittande hos sig hela natten, och först nu på morgonen hade hon fått flickan i säng. Nu hade hon gått ut för att leta efter Jakob.

Den feta frun stirrade ned mot marken med denna djupsinniga blick, som människor anlägga, då de varken vilja eller kunna tänka längre. — Skottet väckte henne. Hon såg Toni komma rusande ut ur slottets köksdörr, rusa ned i parken. Alltjämt utan tankar men suggererad av herr Tonis vilda flykt, började den feta frun lunka nedåt parken, så fort hon förmådde.

Vid husknuten möttes hon av herr Per. Hon stannade.

— Vem i Jesu namn är det, som skjuter? flämtade hon. Men han gick förbi henne utan att svara. Han såg underlig ut i ansiktet och höll sig hoptryckt, som om han haft ont i magen, eller som om han burit något mellan vänstra armen och sidan. Fru Enberg såg gapande efter honom. Hon såg honom sjunka ned på slottstrappan.

[ 133 ]— Åååå, stönade han. Fru Enberg ville gå fram till honom. Men hennes knän kändes obehagligt slappa. Hon tog stöd mot väggen.

— Vad är det i Jesu namn — snälla, goda herr Per — —

— Han har skjutit på mig.

— Toni? frågade hon. Har Toni skjutit?

— Er son, för tusan! Jakob. Han stod bakom bäcken. Å-å — —

— Träffade han?

— Visst djävulen, svor Per till. Mödosamt reste han sig, och med högra handen stödjande sig mot muren, började han klättra uppför trappan. Lovisa skulle gärna ha velat hjälpa honom. Men hon kom icke ur fläcken. Det var inte lönt att försöka. —

Och så får hon se Toni komma med Jakob. De gå sida vid sida, de gå på ett högst underligt sätt. Toni håller Jakobs huvud tryckt in under högra armen. De gå tvärs över gårdsplanen och försvinna i betjäntflygeln.

Lovisa gav sig själv en knuff och slog sig på låren. Och så vågade hon försöket att gå tvärs över gården. Hon gick uppför betjäntflygelns mörka trappa och stannade utanför herr Tonis dörr. Hon knackade.

Intet svar, intet ljud. Då frågade hon: »Får jag komma in?» Och efter en stund svarade herr Toni: Nej.

Hon dröjde några ögonblick vid dörren och började därpå återtåget över den mörka vinden, nedför den mörka trappan. Och under det att hon trevade sig fram i mörkret, sade hon till sig själv:

»Vad skulle det också tjäna till? Vad skulle jag kunna göra för honom? Det är ju ingen, som bryr sig om, vad jag tycker.»

[ 134 ]Hon gråt icke, men då hon åter kom ut i solljuset voro hennes ögonlock röda, svullna som efter häftig gråt.

Blenda hade svept en filt kring sig och stod på inspektorstrappan.

— Tant — Jakob?

— Nej, det är ingen fara med Jakob.

— Skottet då? Jag hörde ett skott.

— Det träffade herr Per. Men jag tror inte det är farligt. Han kom själv gåendes och talade med mig.

— Var är han nu då? Var är han nu då?

— Han gick väl upp på sitt rum. Kom nu, Blenda. så att du inte förkyler dig.

Men Blenda tog henne i axlarna.

— Ska du inte gå upp till honom? Ska du inte hjälpa — ?

— Det är sant, sade fru Enberg. Jag har blitt så glömsk. Och med trötta, slappa steg drog hon åter ut över gårdsplanen. Hon tyckte själv, att hon påminte om en stackars vingsvedd fluga, som krälar i ändamålslösa kretsar kring lampan. Då hon hunnit den stora trappan nedanför herr Pers fönster, hörde hon domprostinnans röst:

— Därhän har det således gått! Packet vill mörda oss!

Fru Enberg tvärstannade, slöt ögonen och gjorde en min, som om en hotande näve kommit hennes näsa för nära. Och plötsligt gjorde hon en klumpig men snabb helomvändning och småsprang tillbaka till inspektorsflygeln.

— Domprostinnan är hos honom, flämtade hon. Det är inte värt, att jag går dit. Lilla Blenda, jag kan inte, jag kan inte!

[ 135 ]Blenda följde henne in i kammaren, de satte sig på sängen, och Blenda tog hennes hand.

Om en stund frågade hon med ansträngning:

— Var det Jakob — ?

Fru Enberg svarade icke. Hon fortsatte att stirra. Den där sköna tanketomma stirrningen. —

Blenda sade: — Är han hos Toni? Ska jag inte gå upp till honom?

— Va skulle det tjäna till?

Men Blenda reste sig hastigt. Hon tog reda på skor och strumpor. Hon kastade över sig kjolarna och knäppte blusen.

— Vad ska det tjäna till? upprepade Lovisa. Mig släppte de inte in ens.

— Ja, men jag vill — —

Lovisa stirrade efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att stirra.

Asterisk.svg

— men jag vill in! Och dörren öppnades.

— Nu har jag lugnat honom, och jag vill icke, att ni skall göra det värre igen.

Blenda stannade strax innanför dörren. På soffan låg Jakob. Huvudet låg på karmen, hängde nästan utanför karmen. Han blundade.

— Är han sjuk? viskade Blenda.

Och Toni svarade viskande:

— Hur det är med honom, det vet ni kanske bättre än jag.

— Är det mitt fel — alltsamman?

Han slog ut med båda händerna, ryckte på axlarna. De svartbruna ögonen skelade. Men han gjorde sig tydligen stor möda med att behärska rösten.

[ 136 ]— Fröken Blenda vet kanske icke, vad som förekommit? Jakob gick i parken för att skjuta de vilda kattorna. Då var olyckan där, och kulan träffade herr Per.

— Gick det illa — träffade det illa?

— Det tror jag icke. I så fall hade herr Per icke kunnat gå så väl.

— Å, så väl — å, så väl. — Hennes röst steg och sjönk med gråten, som ville bryta fram.

Hon steg på tå över de knakande tiljorna.

— Lille Jakob — så väl — viskade hon.

Han gjorde en otålig rörelse, som kom henne att tvärstanna. Han sade:

— Det är inte sant, som far säger. Jag gick i parken för ingenting, jag bara gick där. Men när jag fick se honom, blev jag ond. Och då gjorde jag det. Jag tänkte inte över det, jag blev ond.

— Jakob lille, snyftade hon till.

— Nu får fröken icke hetsa upp honom mera, Det kan vara nog för denna gång. Jag hade stor möda att lugna honom. Han ville göra sig illa. Nej, nu får fröken verkligen gå. Och han ryckte henne med sig bort till dörren.

Jakob kastade otåligt med huvudet. Och plötsligt satte han sig upp, kröp upp i soffhörnet och drog benen till sig.

— Låt Blenda vara, far, jag måste i alla fall tala med henne. — Å, sätt dig där i hörnet, i andra hörnet. Och snälla far — gå ut ett tag!

Motvilligt öppnade Toni dörren.

Blenda satte sig i soffan. Hon såg på Jakobs stora heta ögon. Men då han vände blicken mot henne, sjönko hennes ögonlock som till sömn.

[ 137 ]— Blenda får icke vara ond på mig nu längre, sade han. Jag visste inte riktigt, vad jag gjorde. Och han blir nog snart bra. Det var bara salongsgeväret jag hade. Och kulan snuddade nog bara. — Ja, det är ju förstås inte min förtjänst, smålog han matt. Men i alla fall — får du inte vara ond. Vi ha varit goda vänner, så länge, länge — så länge, du har funnits till, lilla Blenda.

— Jag är inte ond. Jag är bara ledsen att det är mitt — —

Han skakade otåligt på huvudet.

— Och ser du, återtog han efter en stund. Nu blir det — — Nu ska far och jag resa till Italien.

— Ska du resa?

Han slöt ögonen och nickade.

— Vi ska resa. — Och vi ska inte komma igen.

Nu kunde hon se på honom, nu, då hans ögon voro slutna. Å, så hopsjunken han satt där, liten och blek och mager. Med tumsbreda ränder under ögonen. Han såg ut, som han gjorde den där sommaren, då han legat i mässlingen hela våren. Det var samma sommar, de första gången vandrade upp till Tanningen.

Hans läppar sköto fram. De voro bleka och darrade. Blenda kunde gott se, att de darrade.

Då sade hon:

— Vill du, att jag ska följa dig till Italien?

Hon tänkte: Om han nu säger ja, så skall jag följa honom. Då är det, det bästa jag kan göra, då vill gud, att jag skall göra det. Gode gud, nu vet du precis hur det är. Om du vill, att jag skall följa honom, låt honom då säga ja. Om du vill, om du vill, om du vill — —

— Vad skulle det tjäna till? Hon betänkte sig ett ögonblick. Därpå:

[ 138 ]— Det tjänar inte till någonting. Men om du vill, så gör jag det.

— Nej — jag vill inte. Du sa’ i går kväll, att du ville gifta dig med mig. Jag började tala om egendomarna bara för att pröva dig. Och när du sa’, att du ville, förstod jag alltsamman — —

— Vad förstod du?

— Jag förstod, att du inte vill. Jag förstod, att du bara ville vara snäll mot mig. — Å, lilla Blenda, lilla Blenda! Han tryckte sig hårt in i soffhörnet. Han drog upp benen och knäppte händerna kring knäna. Ser du, jag skulle nog ha lugnat mig — jag skulle nog ha kunnat — jag skulle — om jag bara fått tid. Om jag gått upp till Tanningen. Men det kunde jag inte heller. Och så fick jag se honom, och då gick det så —

Gode Gud, tänkte Blenda, nu vet du precis, hur det är. Om han vill att jag ska följa honom, så gör jag det, mer kan jag inte göra.

Och hon frågade:

— Vill du inte, att jag ska följa dig?

Han kastade sig fram emot henne. Hon måste anstränga sig för att icke göra en förskräckt undvikande rörelse. Hon kände hans heta, lite fuktiga hand mot sin kind. Hon hörde honom säga:

— Nej, jag vill icke. Om du följer mig, så kommer jag att bli elak mot dig. Jag vet det. Det är icke bara för din skull, jag inte vill. Det är också för min egen. Jag vill icke bli elak mot dig.

— Du skulle inte — du skulle inte — mumlade hon.

— Jo, sade han. Och han grep henne i axeln. —

Hon ryckte till och drog sig undan. Han släppte sitt tag. Han rätade upp sig och spände ut bröstkorgen.

[ 139 ]— Nu vet du, att jag inte vill.

Hennes spänning gav vika. Hon sjönk ihop. Hon hade ju icke sovit, och hon hade varit rädd. Men nu orkade hon icke vara rädd längre. Hon orkade icke vara ledsen, hon orkade ingenting. Och hon kände det som en befrielse. Sömnigt och tungt lade hon sitt huvud på hans axel. Han ville draga sig undan, men hon slog armarna kring honom.

— Jakob lille — jag vill bara kyssa dig.

Hon sträckte sig emot honom. Och med slutna ögon och hårt hopknipna läppar kysste han hennes mun. En hastig gosskyss, som knappt snuddade vid hennes läppar.