Hans nåds testamente/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 11
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Femte skärmytslingen, som är den sista


[ 139 ]

XII.
Femte skärmytslingen, som är den sista.

Dagen gick långsam, tyst och dyster över Rogershus. Gårdsplan och park lågo öde. I slottet hördes endast tjänstefolkets viskningar och då och då ett gällt skri eller några häftiga ord från den upprörda domprostinnan.

Hans nåd var tills vidare okunnig, om vad som hänt. Han sov under tredubbla lås — bibliotekets, arbetsrummets och sovrummets. Och Vickberg vakade över hans sömn.

Men domprostinnan gick i en ständig, orolig kretsgång mellan sitt rum, Pers rum och den obevekligt stängda biblioteksdörren.

Klockan elva kom inspektor Halling från staden, medförande doktorn. Lena, som hela dagen befann [ 140 ]sig på spejarestråt, tröstade de förskräckta köksorna med, »att herr Per bara fått en usel skråma, som skulle vara läkt om ett par dar.»

Om »olyckan» talades så litet som möjligt. Det vet en väl, att ett sådant där otäckstyg kan brinna av, bara man tittar på det. Och dum den, som ställer sig i vägen.

Nej, den stora frågan, som ivrigast diskuterades inom köksavdelningen, var denna: Ska hon fara, eller ska hon inte? Och med »hon» uttalat i en både föraktfull och förskräckt ton menades ingen mindre än hennes nåd, änkedomprostinnan Hyltenius.

Det var så välsignat tyst på Rogershus, denna olyckliga dag. I ena flygeln sutto fru Enberg och Blenda, i den andra Toni och Jakob. Och om man så stack hela örat in i nyckelhålet, hörde man icke ett muck för det.

Asterisk.svg

Framemot middagen råkade domprostinnan i en häftig tvist med sin son. Deras röster hördes över hela gårdsplanen, hördes ända in i köket. Nyfikenheten var kolossal, men någon närmare upplysning, om vad som föregick, kunde ej erhållas, då ju den sakkunniga Lena fortfarande befann sig nere i stallarna. För att åtminstone vara valplatsen något närmare, gjorde Rika sig ett ärende upp till fröken Siedel. I korridoren mötte hon domprostinnan. Det var ett fasansfullt men intressant ögonblick. Domprostinnan var enligt Rikas uppgifter röd och uppsvälld som si så här.

Då domprostinnan stängde dörren till sonens rum, hade hon sagt: »Jag vet min plikt.»

Herre jemini då!

[ 141 ]Ungefär en timme senare beställde domprostinnan fram ekipage. Stor uppståndelse. Lars körde fram med galavagn och galahästar och galalivré. Inom köksavdelningen diskuterades drickspenningsfrågan på det livligaste. Och Lars höll sig beredd att bära ned bagaget.

Men därav blev intet.

Hennes nåd — hennes nåd rätt och slätt och utan bagage — kom med raska steg utför trappan och besteg vagnen. Den påpassliga Lena skyndade till med filtar. Och i belöning fick hon höra, hur Lars vördsammast dristade fråga, om man samtidigt finge hämta läkaren från staden.

Nej. Hennes nåd nästan viskade en adress till kusken. För ett ögonblick förlorade Lars sin värdiga hållning — han uppriktigt sagt stod och gapade på hennes nåd. Därpå stramade han upp sig, besteg sin tron, saluterade — och i väg.

Kvar stod Lena, den olyckliga Lena, som icke uppfattat ett dugg av adressen.

Asterisk.svg

Hans nåd låg och sov. Vickberg strök över, smekte sidentäckets kant. Ja, sov du min gubbe lilla, mumlade han för sig själv. Du behöver bara sömn, så blir du frisk igen. Jag känner dig nog, din argbigg, det är inte första gången ilskan står dig efter livet. Men du har din sömn, du. Och så är du hjälpt.

Det var det egendomliga med Vickberg, att då han satt vid sin sovande herres bädd, förlorade han all sin högtidlighet, all sin stränga korrekthet, ja, nästan all sin respekt. Då tyckte han om att giva sin herre förtroliga tilltal. Han kallade honom min [ 142 ]gubbe lilla, och han kunde tillåta sig att under nattens tysta timmar läxa upp herr baron och kammarherren på ett ganska eftertryckligt sätt. Du är just icke något ljushuvud, du, brukade han säga. Det skulle roa mig att veta, hur du skulle bete dig, ifall Vickberg kom på den idén att skudda stoftet av fötterna. Du bör allt vara en smula beskedlig mot Vickberg, min gosse, annars kan det gå dig illa. Man håller inte ut längre, än man håller. Så mycket du vet det, gamle älgtjur!

Men att hålla ut, det var Vickberg i själva verket fast besluten för. Något nöje var det icke, men man har sina plikter. Och den siste Roger Bernhusen de Sars skulle icke få komma på dekis, för så vitt Vickberg kunde hindra det.

Det knackade på biblioteksdörren.

Vickberg ryckte på axlarna. Domprostinnan!

Knackningarna upprepades allt tätare och hårdare. Vickberg sträckte på sig behagligt, vårdslöst och gäspade stort. — Nå, han var väl tvungen att gå bort och lugna henne. Han reste sig, och anläggande en så pass bekymrad och bister min, som han ansåg sig för tillfället kunna begagna, smög han sig på tå bort till bibliotekets dörr.

Då han lade handen på dörrvredet, hörde han Tonis viskande röst: Vickberg, Vickberg. —

Det var någonting oerhört. Hastigt reglade han upp, öppnade:

— Va i —?

— Du måste väcka hans nåd.

— Är du galen, människa? Varför?

— Domprostinnan har hämtat länsman. Han vill häkta Jakob.

Länsman på Rogershus för att —?

Vickberg rätade upp sig.

[ 143 ]— Du väntar här, sade han.

— Ja, men lova, att du väcker honom!

Den djupa, betydelsefulla fåran plöjdes fram i Vickbergs panna.

— Inför detta måste varje annan hänsyn vika. —

Hans nåd vaknade långsamt. Ögonlocken gingo några gånger upp och ned. Slutligen satte han sig upp och såg sig omkring efter filbunken.

— Jag har ansett mig böra väcka ers nåd, emedan någonting ytterst obehagligt inträffat. Det avlossades i dag på morgonen ett skott i parken. — Det var Jakob, som sköt, och olyckligtvis träffade skottet herr Per.

— Det var fan! Gjorde han det med flit?

— Därom vågar jag icke uttala mig. Nog av, herr Per sårades — till all lycka mycket lindrigt.

— Ja, vad tusan väcker du mig för? Jag är väl ingen fördömd fältskär — —

— Ers nåd, det är icke därför. — Domprostinnan Hyltenius har ansett nödvändigt att tillkalla länsman. Och det är inför detta — — Vickberg skalv på rösten. Ers nåd — en häktning på Rogershus — —

— Krummelur — nu tar han om alltsammans.

Och Vickberg tog om. Han vidgick, att han trodde det existerade en viss jalousi mellan de båda unga männen. Under alla förhållanden var det ju ytterst taktlöst av Jakob — —

— Taktlöst, upprepade baronen. Ja, det kan man säga. Nå, vidare.

Och Vickberg förtalte åter om domprostinnans lilla bragd. Och i sin upphetsning råkade han tillfoga:

— Jag tillstår, att jag icke förstår hennes nåds handlingssätt — —

Baronen kisade mot honom.

[ 144 ]— Det är det heller ingen, som har begärt av honom, kära vän.

Vickberg stramade till.

— Vad befaller ers nåd?

— Jaha, suckade baronen, vi få väl lov att stiga upp. Låt hälsa kommissarien, att han ingenting företar sig, förrän vi talat med honom.

Hovmästaren förde befallningen vidare till Toni. Då han återvände, hade baronen egenhändigt dragit på sig sina strumpor.

— Men ers nåd, ers nåd — —

— Nej, inte nattrocken! Inte nattrocken! Ser han — det är sista aftonen min syster uppehåller sig på Rogershus. Il faut faire les honneurs, förstår han. Apropos. Har jag träffat domprostinnan i dag?

— Ers nåd hade ett längre samtal med domprostinnan i morse.

— Nå så! Va sa’ jag då? — Å, genera sig inte, min söte! Jag vet ju, att han inte lyssnar. Men han har ju öron att höra med.

Det hade Vickberg mycket riktigt, och han hade också en dunkel aning om, att hans nåd sagt sig vilja skriva ett nytt testamente. Dela sina ägodelar i tre lika delar, en för domprostinnan —

— Que le diable m’importe! Si, det var maran. Nå så. Hihihi — brast han ut i skratt. Han skrattade länge, och hans stora mage hoppade av skratt eller möjligen av nervositet.

— Käppen! Nu äro vi färdiga. En pris, s’il vous plait. Ja, för resten — giv mig hela dosan! Han ska få igen den. — Jaså, länsman är på Rogershus. — Käppen — si så. Vi taga emot i biblioteket. Var god be domprostinnan och kommissarien — hur är namnet? Vasa? Vallquist? Gott, jag ska ha den [ 145 ]äran att taga emot herr kommissarien Vallquist. Allons, mon cher!

Domprostinnan befann sig redan i biblioteket. Hon skyndade med utsträckta armar mot sin bror. Men på halva vägen stannade hon och armarna sjönko.

— Roger, sade hon i djup alt, du är ond på mig?

— Pas du tout, pas du tout, ma chère! Han småskrattade. Nu som så ofta misstar du dig fullständigt på mina känslor...

Nu anmälde Vickberg:

— Kommissarien Vallquist.

En liten, satt, fyrkantig man med yviga, gulbruna knävelborrar, en man med jätteaxlar, jättehänder, jättefötter — —

— Goddag, min kära kommissarie. Var god och tag plats. Jag står, jag står. Jag har legat hela dagen. Ja, det skulle ha varit mig kärt att se honom, min bäste, ifall icke anledningen vore så förbålt löjlig. Nej, var så god och sitt, säger jag — —

Kommissarien satte sig längst ned vid dörren.

— Nå, min bäste, det har berättats honom en riktig rövarehistoria om ett skott, som avlossats här på gården?

— Roger — avbröt domprostinnan.

— Ma chère, jag får fästa din uppmärksamhet på, att detta tills vidare är ett samtal mellan kommissarien och mig. Tyvärr ett tämligen löjligt sådant. Men i alla fall måste jag be dig — — Nå, kommissarien, vad är det, vi ha hört?

— Joo, började han och han antog en så pass hög ämbetsmannamin, som ställets helgd och herr baronens närvaro tillät. Joo, domprostinnan Hyltenius har inför mig angivit en viss Jakob Enberg, boende här på Rogershus. Det tycks inte vara mindre än mordförsök, han har gjort sig skyldig till.

[ 146 ]— Bien! Och vad är nu hans mening?

— Mening? Jag har naturligtvis ännu icke kunnat bilda mig någon åsikt — —

— Mon dieu! Hans nåd började bliva nervös. Vad tänker han företa sig, min gode man?

— Joho, det kan jag säga. Och nu reste kommissarien borst. Jag tänker min plikt likmätigt häkta bemälte Enberg.

— Mycket bra. Om jag förstått er rätt, är det på domprostinnans angivelse ni vill inskrida?

— Jaha.

— Gott. Nu ber jag domprostinnan i min närvaro upprepa sin angivelse.

— Det kan inte falla mig in.

— Dina skäl, om jag får be?

— Skäl? Men Roger, vad menar du? Har jag angivit? Tror du att jag är en människa, som går omkring och angiver?

— För ögonblicket ser det nästan så ut. Men ingen skulle vara gladare än jag, ifall det hela visade sig vara ett misstag. — Alltså, kommissarien hör, att domprostinnan icke gjort någon angivelse.

Länsman vred sig oroligt på stolen och rev sig i ryggen.

— Det begriper jag då inte, hur domprostinnan kan säga — —

— Kan kommissarien påstå, att jag anklagat den där Enberg för mordförsök?

Kommissarien förlorade tålamodet.

— Nej, men hör nu människa — —

— Vilket språk! Roger — —

Hans nåd såg ganska glad ut.

— Skulle kommissarien godhedsfullt vilja låta min syster berätta, vad hon sagt. Damerna ha ju tyvärr [ 147 ]i regel icke reda på, vad de säga. Men här skulle ju möjligen kunna föreligga ett undantag.

— Ha, ha, ha, skrattade länsman, smickrad av, att hans nåd behagade skämta.

Men domprostinnan pöste som en kalkon, och hon talade i djupaste alt.

—Jag har sagt den där personen, att min son Per blivit sårad i höften. Men huruvida skottet avlossades i illvillig avsikt eller av våda, det torde vara den där personens och icke min sak att utreda.

Hans nåd snöt sig ljudligt och sjönk ned i sin stora länstol.

— Så var det med den saken. Sedan nu angivelsen reducerats till sitt verkliga värde, skulle jag vilja råda er till, att redan i kväll taga reda på, vad den sårade själv menar om saken. Husfolket står också till herr kommissariens disposition. Emellertid vill jag — han tuggade — vill jag utbedja mig, att ni tills vidare uppskjuter förhöret med Enberg. Jag tror, att gossen är alltför upprörd för att kunna ge klara besked.

Kommissarien gjorde en klumpig bugning och marscherade ut. Hans nåd tog sig en ny pris, tog den grundligt och betänksamt.

— Vickberg! Han vinkade honom till sig. Känner han den där gode mannen?

— Mycket väl, ers nåd.

— Nå — och han har ingen svårighet att tala med honom?

— Nej — nej — nej inte alls.

— Det var bra det, för si det har jag. — Tag nu de här nycklarna och gå in efter min portfölj — han vet?

Julia och hennes älskade bror voro ensamma i biblioteket.

[ 148 ]— Roger — —

— Till din tjänst!

— Du är väl inte ond på mig?

— Au contraire! Du skötte dig förträffligt. Jag försäkrar, att du fullständigt konsternerade krummeluren. Hihi — det var riktigt trevligt —

Domprostinnan smålog skälmskt och gav honom smäktande ögonkast.

— Du är således åter min gode, käre bror? Å, Roger — i morse — vilket ögonblick!

— Jaha visst, ja. Du lär ju ha varit inne hos mig?

— Lär — ha varit — —

— Ja, sir du — jag kommer min själ inte ihåg det. Men Vickberg påstår, att du var inne och satt på sängkanten. Jag hoppas, du förlåter alla dumheter jag eventuellt kan ha sagt?

Domprostinnan förmådde — förmådde ingenting. Hans nåd fortsatte tankfullt:

— Sir du, det är något rent märkvärdigt det där. När jag haft maran, kommer jag inte ifrån den, ens då jag vaknar. Det är en fullständig yrsel. Jag vet fördöme mig inte, vad jag säger.

— Jaså — inte. — Du vill således påstå, att du inte vet, vad du sade mig i morse? Du vill påstå, att du inte minns. — Du minns kanske inte, att du bad mig, att jag skulle kyssa dig?

— Sir du det! Sir du det! skrek hans nåd. Jag tycks ju ha varit fullkomligt oregerlig!

— Det — det är ovärdigt — —

— Ja, men varför tusan gjorde du det? Du kunde ju förstå, att jag yrade.

Han tog sig en tredje pris.

Vickberg kom med portföljen Hans nåd låste upp den och tog fram några papper.

[ 149 ]— Jaha — tjihitt — nu går Vickberg efter vännen Vallquist. Han väntar tills mannen fullgjort sina åligganden. Sedan tar han honom avsides och hälsar honom från domprostinnan Hyltenius, som högeligen beklagar det besvär hon onödigtvis vållat honom. Och så trycker du hans hand och gör i övrigt, vad fan ingiver dig att göra. Blir han fundersam, så säger du, att det är ersättning för en onödig tjänsteresa. Förstår han, vasa?

Vickberg förstod fullkomligt.

Och åter var domprostinnan och hennes bror allena i biblioteket.

— Dithän har således din underliga tillgivenhet för den där slyngeln bragt dig. Du vill muta en statens tjänsteman — —

— Mais que faire, cherie? Du har ju gått här och idisslat mina skyldigheter. Jag börjar tro dig. Jag har kanske skyldigheter, det är kanske min plikt, att söka hålla reda i det här gamla nästet, så länge mina sprattliga ben bära mig. Det är kanske min skyldighet att söka hjälpa de här ungdomarna, som vuxit upp ikring mig, vuxit upp gudi klagat på en slump — si så där. Vasa? Vad tycker du?

— Jag tycker — jag tycker, att du har burit dig skamligt åt emot mig! Du tvingade mig att göra mig löjlig inför den där personen. Du tvingade mig att förneka mina egna ord — —

— Det var således jag, som tvingade dig?

— Ja, svarade hon kort och strävt. Det ryckte och arbetade i hennes ansiktsmuskler. Och plötsligt brast hon ut:

— Och så narrade du mig! Du narrade mig!

Hans nåd betraktade henne uppmärksamt.

— Det var således för att vinna vissa fördelar av mig, som du tog tillbaka angivelsen?

[ 150 ]— Ja.

— Du hade således icke en tanke på skammen? Icke ens vid lugnare besinning hesiterade du inför detta?

Hon såg honom rätt in i ögonen.

— Du börjar upprepa dina frågor väl ofta, min käre Roger. Hur ofta vill du egentligen att jag skall besvara dem?

Han sjönk ihop, han såg mycket, mycket gammal ut. Men han smålog.

— Du har rätt, ma chère. Jag börjar bli tjatig. Och vi förstå inte varandra. I alla fall — har du bestämt dig för att resa?

— Jag reser i morgon med första tåget.

— Med första tåget? Då får du förlåta, att jag tar farväl av dig i kväll. Mina krafter är nog inte så stora. — Nå så, vad var det, jag ville säga? Jo — jag har ju verkligen ingen aning om, vad jag sa’ dig i morse. Men jag kan förstå, att jag givit dig alltför stora förhoppningar beträffande det testamente, jag nu tänker upprätta. Han gjorde en sorglustig grimas. Jag vill hoppas, det blir mitt sista. — Mitt sista. — Ja, du förstår kanske, att Blenda blir min universalarvinge. Jag vill emellertid försäkra dig, att jag skall söka göra det legat, som skall utgå till dig och din dotter så stort, som det är mig möjligt.

Domprostinnan hade rest sig. Han räckte fram handen.

— Det är mig pinsamt att i denna stund behöva tala om affärer. Mais que veux-tu — vad vill du väl? upprepade han sakta.

— Farväl, Roger. Hon gick förbi honom, lämnade rummet.

Handen sjönk. Han satt framåtlutad, stödd mot sin käpp. Han nickade några gånger, nickade [ 151 ]bejakande åt sina tankar. Och han smålog för sig själv, smålog som en gammal, trött människa gör, glädjelöst och lugnt, utan hopp och utan oro.

Asterisk.svg

Toni sprang upp till fru Enberg, han kom med andan i halsen.

— Det är slut, det är över, det är bra! Allting är bra, skrek han. Han har rest, han kommer icke igen! Det var herr Per, som gjorde, att han reste. Å, tack åt herr Per!

— Tala tystare, Toni! Hon har somnat.

— Sancta Maria, har hon somnat? Ja, barnen, Lovisa, de äro lyckliga. Tänk — nu sova de båda! O ja, det har varit svåra dagar för dem. Stackars gosse! Men nu är allting bra. Är icke Lovisa glad?

— Jo — jag är glad.

Han trevade i mörkret, och hans händer träffade hennes feta, uppsvällda ansikte.

— Du är ledsen, därför att gossen skall resa? Han förstod, att hon grät. Men hennes snyftningar ljödo som tunga, mödosamma, krampaktiga andetag. Han kunde knappt förstå hennes sorg, själv var han så vettlöst lycklig. —

— Han skall skriva till Lovisa, varenda dag skall han skriva. Och Lovisa skall skriva. Och jag skall skriva och berätta allting om honom. Jag skall lära att skriva riktigt vackert om honom. På det sättet skall Lovisa icke bli ensam.

— Nej, nej — —

— Lovisa blir icke ensam, Lovisa blir icke ensam! återtog han otåligt.

—Nej, jag blir icke ensam, upprepade hon.

[ 152 ]En lång stilla, vilande tystnad kom över dem. De kunde höra den sovande flickans lugna, jämna andhämtning.

— Det är bäst, att Toni går nu, Jakob kunde vakna.

— Ja, jag skall gå. Och tveksamt: Lovisa — vill du lova mig en sak? När du säger farväl åt gossen — gör det icke för svårt — —

Han lyssnade efter svar. Han var rädd, att han gjort henne illa och sträckte ut sina händer för att finna henne.

Ur mörkret — långt, långt bortifrån tycktes det honom — hörde han hennes röst:

— Nej — jag ska inte göra det svårt för honom.

Asterisk.svg

Vickberg stod inför sin herre. Han sade:

— Kommissarien bad mig framföra hans vördsamma tack till ers nåd. Han fann ersättningen alltför rundligt tilltagen. Dessutom bad han mig hälsa, att saken efter herr Pers vittnesmål fått ett helt annat utseende. Och att han icke vidare hade någon som helst anledning att befatta sig med densamma.

— Nå, så — det var en förståndig krummelur. Var god och hjälp mig, jag vill promenera mig en smula.

Och hans nåd vandrade omkring i sitt bibliotek, petade på sina böcker, strök dem över ryggarna, tog ut den praktfulla Corinne, bläddrade, ställde åter in den.

— Hör nu, var snäll och tänd lampan på skrivbordet.

— Ja, men ers nåd tänker väl inte —?

[ 153 ]— Si så, si så, gör som jag säger! — Hör nu, Vickberg, vad ska vi göra med honom, gossen? Han talade genom den öppna dörren. Vickberg kom. I handen höll han ännu den kolnade tändstickan, som han betraktade med allvarlig uppmärksamhet.

— Ers nåd — jag har hört att fadern — det vill säga Toni — önskar ta honom med sig till Italien.

— Det var tusan! Vad säger Enbergskan om det?

Vickberg höjde beklagande på axlarna.

— Va ska hon säga? Jag tror icke, att hon har något att invända.

Baron Roger stultade omkring och stötte med käppen.

— Jaså, di krummelurerna — di behagar göra sina arrangemanger utan att fråga mig till råds?

— Ack, ers nåd, det är ju bara en önskan —

— En önskan, ja. Va fan — jag hade också en önskan. Hade jag inte, vasa? Men det var ingen, som brydde sig om min önskan. Han stötte i mattan, piskade stolsitsarna.

— Ba! bröt han ut. Mig är det tout à fait égal. Och med en bister grimas tillade han: Huvudsaken är, att folk och fä inte bli skjutna här på Rogershus. Vasa? Vad tusan har jag med den där krummeluren att göra? Han må fara åt helvete, ifall det roar.

— Jag får således underrätta dem om, att ers nåd bifallit deras begäran?

— Underrätta dem bäst han vill. Men ska de resa, så ska de resa strax. Jag vill fördöme mig inte ha lösdrivare på gården. Förstår han, vasa?

Jo, Vickberg förstod.

— Och så kan han underrätta dem om — ifall det behövs — att testamentet är sönderrivet. Begriper han? I små, små bitar — —

[ 154 ]Även detta begrep Vickberg. Och han trodde icke heller, att Jakob väntat sig något annat.

— Jaså, han gör inte det? — Och för resten vill jag ha frid på gården. Alla utbölingar ska bort. Hur är det egentligen med den där Per, vasa? Kan han flyttas? I så fall får han ge sig i väg till Björkenäs eller vart tusan han vill. Och Blenda ska också till Björkenäs.

— Blenda?

— Jaha! bräkte hans nåd ursinnigt. Har du mistat hörseln, du dumme krummelur? Jag skall fördöma mig pracka på den där dumme Siedel allt vad jag kan. Hon får inte komma igen — hon får inte komma igen förrän i oktober. Jag kan också vilja ha frid, vasa? — Men den andra — den där dumma — va heter hon — Sara? Hon får stanna. Hon är dum som ett spån och spelar écarté som en riktig demimonde — hihihi. — Vet han inte av, att sådana där damer plär spela écarté?

Nej, det visste han icke, men han trodde baronen på hans ord. Och i sammanhanget härmed vågade han vördsamt fråga, om det icke nu vore tid att gå till sängs?

—Nej — nej det vill jag inte. Hör nu, ge mig ett glas sherry.

Då Vickberg kom med vinet, hade baronen satt sig vid skrivbordet. Han hade papper framför sig och penna i hand.

— Hör du, Vickberg, det var en sak. — Om Jakob. — Ja, du kan säga det åt Toni. Du kan säga honom, att för gossens framtid skall det naturligtvis sörjas härifrån. Ja, jag menar — du förstår? Beloppet stipulera vi närmare framdeles.

Vickberg bugade.

[ 155 ]— Jaha, det var det. Baronen suckade tungt och kliade sin kala hjässa med pennskaftet. Det är ju tusan. Kan du begripa, varför det ska klia, när det inte finns något hår?

Vickberg skakade på huvudet till tecken, att han allt fortfarande ej kunde giva någon antaglig förklaring av detta fenomen.

Baronen började skriva.

— Men, vad tänker ers nåd göra?

— Si, si, en sån nyfiken krummelur, muttrade baronen allt under det han skrev. Fördöme mig — ska han inte — ha reda på — allt vad jag gör. — Giv hit vinet! Åhå — det kändes skönt. — Jag skriver till Abraham Björner. Nu vet han det. Si, man ska icke göra sig för säker.

Och baronen skrev.

Äntligen var brevet färdigt, skrivet med ojämna, omöjliga, nästan oläsliga bokstäver. Hans nåd läste igenom och tycktes belåten med sitt verk.

— Snuset, Vickberg! Han tog sig en försvarlig pris, vände bort huvudet, så att papperet ej skulle fläckas, nös, nös — —

Och därpå gjorde han en stor sväng med högra armen. Nu kom det viktigaste, det ojämförligt viktigaste: namnteckningen.

Vickberg sträckte sig på tå och läste över sin herres axel.

Roger Bernhusen de Sars.

Hans nåd lade ifrån sig pennan, läskade arket. Han sneglade upp på sin tjänare.

— Vasa?

Vickberg blev generad, han stammade:

— Ja, ers nåd — det namnet — det — det har stått på många viktiga papper. Det är ett betydelsefullt namn.

[ 156 ]Men baronen hörde honom ej. Han stödde huvudet händerna och såg med kisande ögon på de många snirklarna, de underligt hopslingrade linjerna.

Riktiga krummelurer. —

Vickberg lade handen försiktigt på hans axel.

— Ers nåd, viskade han, nu är vi tvungna att gå och lägga oss.

— Ja, ja — — Han rätade upp sig och andades djupt. Men han kunde icke taga blicken från papperet.

— Sir du, Vickberg, det där — det är jag.

Den skrumpna, blåaktiga fingern vandrade skälvande från bokstav till bokstav.

Roger Bernhusen de Sars.

— Och tänk — snart är det slut.