Hoppa till innehållet

Lidforss Dante 1907/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Dante
av Edvard Lidforss
II.  →


[ 3 ]


I.


I september månad ofvannämnda år 1321 dog Dante Allighieri från Florens i staden Ravenna i Romagna, sedan han återkommit från en beskickning till Venedig för herrarna af Polenta, hos hvilka han vistades; och framför storkyrkodörren i Ravenna begrofs han med stor heder …. Han dog, landsflyktig från staden Florens, i en ålder af ungefär femtiosex år. Denne Dante var af en hedervärd gammal borgarsläkt i Florens … och min granne; och hans fördrifvande från Florens kom däraf, att, när herr Karl af Valois af franska konungahuset kom till Florens år 1301 och förjagade det hvita partiet, såsom förut på sin tid är nämndt, var bemälde Dante en bland stadens högsta styresmän och af det partiet, ehuruväl han var gelf; och sedan vardt han utan något annat förvållande tillsammans med bemälda hvita parti bortdrifven och utvisad från Florens och begaf sig till högskolan i Bologna, och därpå till Paris och många andra ställen. Denne var en mycket bildad man nästan i hvarje vetenskap, fastän han var lekman; han var en stor skald och filosof, en fulländad ordkonstnär såväl i prosa och vers som i att tala offentligen med ett ypperligt föredrag, förträfflig i [ 4 ]poesi med den renaste och vackraste stil, som någonsin funnits i vårt språk ända till hans tid, och ännu längre. Han författade i sin ungdom kärleksboken Nytt lif; och sedan under landsflykten skref han bortåt ett tjog moraliska och kärleks-canzoni, högst utmärkta, och bland annat författade han tre ädla bref: det ena skickade han till regeringen i Florens, beklagande sig öfver sin oförskylda landsflykt; det andra sände han till kejsar Henrik, när denne låg vid belägringen af Brescia, klandrande honom nästan profetiskt för hans dröjsmål där; det tredje till de italienska kardinalerna, när det var ledighet efter den aflidne påfven Klemens, på det att de måtte enas om att välja en italiensk påfve; alla på högstämdt latin och med många sentenser och åberopade auktoriteter och mycket prisade af lärda sakkunniga. Och han författade Komedien, hvari han på vacker vers och med stora och klyftiga spörsmål i moral, naturlära, astrologi, filosofi och teologi, med sköna och ovanliga bilder, jämförelser och poetiska uttryckssätt, diktade och afhandlade i hundra kapitel eller sångor om helvetets, skärseldens och paradisets väsen och beskaffenhet, på det mest storartade vis, såsom enhvar som har ett fint förstånd kan se och döma af berörda hans afhandling. Visserligen roade han sig i denna komedien med att skria och såsom skald beklaga sig törhända till en del mera än det höfdes; men kanske var det hans landsflykt som kom honom att göra det. Han författade också Monarkien, där han på högstämdt latin afhandlade påfvens och kejsarens ämbeten. Han började också en kommentar på vulgärspråk till fjorton af sina ofvannämnda mora[ 5 ]liska kanzoner, hvilken på grund af hans inträffade död icke finns fullbordad annat än öfver tre af dem; men, efter hvad man ser, var det ett ståtligt, vackert, skarpsinnigt och storartadt arbete, emedan det visar sig smyckadt af en högstämd stil och af vackra filosofiska och astrologiska resonemanger. Likaså skref han en liten bok, som han kallar De vulgari eloquentia, där han lofvar att göra fyra böcker, men det finnes endast två, möjligen på grund af hans påskyndade slut, i hvilken han på starkt och prydligt latin och med vackra skäl klandrar alla Italiens dialekter (volgari). Denne Dante var på grund af sin lärdom något högdragen, tvär och lättretlig och nästan som en obelefvad filosof förstod han sig ej rätt på att umgås med lekmän; men för sina andra goda egenskaper och lärdom och värde som en stor medborgare tyckes det oss lämpligt att gifva honom ett evärdeligt minne i denna vår krönika, eftersom hans ädla verk, som han lämnat oss i skrift, göra honom till ett sant vittnesbörd och ett hedersamt rykte för vår stad.”

Dessa hufvuddrag af Dantes lif och verksamhet hafva lämnats åt eftervärlden af den berömde Johan Villani, hvilken som historisk författare blifvit jämnställd med Herodot, och hans uppgifter både kunna och böra anses som fullt trovärdiga, då han icke allenast var florentinare och således Dantes landsman, utan äfven var samtidig med honom, om än tio år yngre. Men eljes äro källorna för Dantes biografi synnerligen litet gifvande; man har några data ur officiella protokoller i Florens och ett par andra handlingar, där han omnämnes: det är allt, och det har blifvit sagdt [ 6 ]med fullt skäl, att vi icke kunna med säkerhet datera någon händelse i Dantes lif under dess första trettio år. Dock kunna vi sluta oss till icke så litet ur hans egna skrifter.


⁎              ⁎


Dante föddes i Florens i maj månad 1265. Hans äldste kände stamfar var en viss Cacciaguida, som lefde på 1100-talet, åtföljde kejsar Konrad III på andra korståget, af honom vardt slagen till riddare och stupade i en strid mot de otrogna, sannolikt omkring 1147. Denne Cacciaguida, om hvilken Dante yttrar sig utförligt och med hänförelse i 15—17 sångerna af Par., har sannolikt tillhört någon af de gammal-florentinska släkterna, — möjligen ätten Elisei, — som skröto med att härstamma från Romarna; han tog sitt gifte från Po-dalen, och från hans hustru fingo afkomlingarna tillnamnet Allighieri (ty Cacciaguida var endast dopnamn). Med dem tyckes nu hafva sannats hvad skalden själf i Par. XVI, 7—9 säger om adelskap af blodet, att det

en kappa är, som snart för kort blir,
så att, om icke dag för dag den skarfvas,
den rundtomkring af tidens sax beskäres,

ty hvarken Cacciaguidas egen son Allighiero I, dennes son Bellincione eller sonson Allighiero II hafva efterlämnat något minne i sin fädernestads häfder, ehuru de fortfarande synas hafva räknats till I Grandi, d. v. s. icke precis till det näringsidkande borgerskapet. Den sistnämnde, som var tvenne gånger gift, hade med [ 7 ]sin första hustru Bella sonen Dante, och i det senare äktenskapet med Lapa de’Cialuffi en son Francesco och en dotter Lapa; själf har han dött efter 1274, men före 1283.

Dante vardt således tidigt moderlös och ännu i ganska ung ålder, 9—18 år, äfven faderlös. Måhända har faderns dödsfall till och med inträffat ganska snart efter 1274, ty man finner ingenstädes i Dantes skrifter en enda rad, som tolkar ett minne af föräldrarna eller af barndomshemmet. Huru under sådana förhållanden hans uppväxttid kan ha förflutit, är svårt att säga; men det torde icke vara alltför vågadt att antaga, att under detta skede, som alltid är så högst betydelsefullt för ynglingens utveckling, Dantes karaktär har fått det drag af en viss inbundenhet och otillgänglighet, som synes hafva varit utmärkande för honom. Å andra sidan måste han säkert hafva användt dessa år till att lägga en stark grund för lärda studier, ty det skulle ha varit omöjligt för en man, som under hela senare delen af sitt lif var på flyktig fot och allt emellanåt sysselsatt med politiska angelägenheter, att på några få år hafva inhämtat den universella bildning, hvarom hans arbeten bära ett så lysande vittnesbörd och som i själfva verket omfattade hela den tidens vetande. Han måste också redan tidigt hafva blifvit erkänd som i en ung man af stor förmåga. Hans förtrolighet med den gamle statsmannen Brunetto Latini, (H, XV 23—120) som dog 1294, och hans vänskap med den unge konungen af Ungern, Karl Martel, som var i Florens samma och det följande året (Par. VIII 31—IX 10), äro tillräckliga att bevisa detta. Hvarken Brunetto, [ 8 ]den lärdaste man på sin tid i Florens, och som man nu skulle säga, äfven en världsman, ej heller en furste, som om han hade fått lefva, skulle hafva varit en af Europas most betydande personligheter, skulle väl med sin vänskap hafva hedrat en ung man om tjugunio år, som ej var af högsta börd, så framt han icke redan hade gjort sig bemärkt för intellektuell öfverlägsenhet.

Detta anseende hade han emellertid långt tidigare vunnit genom sina lyriska dikter, särskildt dem, som samlade och förenade till ett helt utgöra stommen till den underbara kärleksbok, den skalden själf kallade La Vita nuova. Men för att kunna rätt uppskatta detta verk, bör man sätta in det till jämförelse i dess omgifning af samtida diktning, och vi skola därför taga en hastig öfverblick af denna, sådan hon gestaltat sig i 1200-talets Italien.


⁎              ⁎


När de romanska språken hade vuxit till sig så, att de började kunna användas äfven af poesien, — något som Dante anser hafva inträffat hundrafemtio år före hans tid, d. v. s. ungefär i början af 1100-talet, — då kom i Syd-Frankrike lyriken till makalös blomstring. Trubadurer kallades sångarne, den glada vetenskapen deras sångkonst, och de sjöngo, som skalder alltid hafva sjungit, om hvad de drömde i ungdomens vår. Olyckligtvis har man numera i behåll endast en tjugondedel af denna poesi, men man har kunnat uppgöra en lista på ej färre än 400 trubadurer, som alla på sin tid ägde en större eller mindre ryktbarhet. “Hela Södern sjöng; hela Södern var passionerad för [ 9 ]krig, kärlek, galanteri, finesser i kärlekens metafysik, och satte allt detta på vers, vackert eller åtminstone lätt. Till och med känslan för naturen, som är så sällsynt i Norden och ej heller ofta anträffas i Södern, (det är i själfva verket Renässansen som har kommit på den) visar sig rätt ofta i dessa sydliga dikter.“

Men hela detta glada sångarlif tog en ända med förskräckelse. Förut hade det varit så, som vår svenske skald kvad om människorna, att de

som sparfvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löfviga skygd en stund.

Men Albigenserkrigen kommo med sina fasor och drogo i tjugu år fram öfver landet, lämnande efter sig endast förödelsens styggelse, och

fåglanästen
ej profvet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo …
Och tyst blef sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

Så hade dödens ängel gått fram ibland de provensalska skalderna, att endast få undgingo honom, och dessa sökte sig till de små italienska hofven i Savojen, i Montferrat, i Este, i Mantua, i Verona samt andra städer, där de fingo lärjungar, som lämnat ett namn efter sig, såsom Sordello, m. fl. Att Dante själf skulle ha haft personlig bekantskap med någon af dem är föga sannolikt, ehuru han vid flera tillfällen visar [ 10 ]sig hafva varit väl förtrogen med deras diktning, hvilket äfven gäller Petrarca, som i fjärde sången af sin Trionfo d’Amore uppräknar en hel rad af dem. Det var emellertid vid kejsar Fredrik II:s lysande hof som trubadurernas sång hade vunnit den starkaste genklangen; där diktades de första verser på italienskt språk och där uppstod en siciliansk sångarskola med den provensalska till mönster icke blott i formen, utan äfven i valet af den chevalereska kärleken såsom sångens förnämsta ämne och innehåll.

Denna sångarskolas alster hälsades till en början med hänförelse öfverallt, där de blefvo kända, och en efterbildning efter dem kom därför på skilda ställen som en helt naturlig sak. Men med kejsarens död (1250) förstummades äfven sången vid hans hof, och å andra sidan synes man på några håll hafva kommit till insikt om, att kärleken, med den sinnliga uppfattning däraf som trubadurerna merendels haft, i längden blef ett magert ämne för sång. Så uppstod i mellersta Italien en öfvergångspoesi, som visserligen ännu besjöng kärleken, men ställde upp den på ett högre plan och därjämte mer än en gång tog religiösa och moraliska ämnen för sina sånger; ja, Guittone från Arezzo och Pannuccio från Pisa voro de första, som till Italiens städer och deras stormän riktade ädla ord, inspirerade af kärleken till fäderneslandet och till det goda. Dock har det anmärkts mot denna scuola dottrinale, som man kallat den, dels att hon emellanåt inlåter sig på ett starkt teoretiserande, som ej är särdeles poetiskt, dels att hon blir tråkig genom sin förkonstling och pretension, hvarjämte hennes alster öfverflöda af vrängda ord[ 11 ]ställningar och latinska vändningar. Jag tror mig knappt göra anhängarne af denna skola orätt, om jag säger, att de diktade mera med förståndet än med hjärtat.

En afgjord förändring till det bättre inträdde med Guido Guinizelli från Bologna (omkr. 1230—1276), som skapade il dolce stil nuovo och som Dante själf (Sk. XXVI 97—99) kallar “fader för mig och mina mästare, som idkat ljufva, täcka kärlekssånger“. Förträffligt har ock Dante (Sk. XXIV 49—62) utmärkt skillnaden mellan båda skolorna i sitt samtal med Bonagiunta från Lucca, då han låter denne spörja om Dante är den som frambragt

“de nya verser, hvilka så begynna:
O I som veten hvad det är att älska“,

och han själf svarar, att

“jag är en som akt ger,
när kärlek inspirerar mig, och sjunger
så som han förestafvar i mitt inre“;

hvarpå Bonagiunta säger sig se hvad det var

“som hindrat mig, Notarien och Guittone
att nå den ljufva nya stil jag hörer.
Jag inser och förstår, hur edra pennor
i fjäten troget följa förestafvarn,
men så det säkert icke var med våra.“

Och, tillägger han,

“Och, om man än så noga ser på saken,
ej större skillnad syns på båda stilar.“
Och därvid han som ställd tillfreds teg stilla.

Denna sista terzin, som jag tolkar i öfverensstämmelse med den gamla Dante-kommentatoren Buti, är [ 12 ]dråplig: den hederlige Bonagiunta inser, att skillnaden mellan båda skolornas diktning låg däri, att den ena var inspirerad, den andra icke, men — det var också allt, och då kunde han ju vara tillfreds.

Kort sagdt, den florentinska skolan, som hon äfven blifvit kallad efter sina två förnämsta representanter Guido Cavalcanti och Dante, var nog också en lärd skola, lika väl som sin närmaste föregångare, men hennes skalder kände det de sjöngo, och det var därför som deras stil var icke blott nuovo, utan äfven dolce och med denna sin egenskap tjusade alla som lyssnade till sången.


⁎              ⁎


Det är nu tid att återkomma till La Vita nuova, hvars titel tydts på flerfaldigt vis, men väl torde få ansos hafva af författaren valts med bestämd syftning på det nya lif, som för honom började, när kärleken först tände sin låga i hans bröst. Detta skuile hafva skett redan, när han vid nio års ålder sammanträffade med den ett år yngre Beatrice, men fullt medveten om sina känslor vardt han ej förr än nio år senare, och äfven därefter äro de händelser, som förtäljas, i yttre måtto af enklaste slag. Hon går förbi honom på gatan och hälsar honom, men en annan gång gör hon det ej, emedan hon tager för sanning hvad folk pratar om hans förhållande till en annan dam, den han blott satt upp som ett slags skärm för att dölja det verkliga föremålet; han ser henne i sällskap med andra damer vid en bröllopsfest, och de göra sig lustiga öfver honom; han erfar längre fram, huru hon klagar [ 13 ]öfver sin faders död, och till sist dör hon själf, den 19 juni 1290. Dessa händelser kunna synas obetydliga för utomstående, men för ett älskande hjärta har ju sådant, som på något vis står i samband med den älskade, en vikt och betydelse öfver allt annat.

Till de sju åren 1283—1290, d. v. s. Dantes 18:de till och med 25:te lefnadsår, höra således de flesta sångerna i V. N., och det är klart, att under en så pass lång tid och just vid denna ålder han måste så i ett som annat hänseende hafva genomgått en ganska stark utveckling. Detta visar sig också i dessa sånger: de äldsta skildra företrädesvis hans eget själstillstånd, och kännare vilja i dem ännu finna en viss anslutning till föregångarne. Men så skedde genombrottet, och det är verkligen rörande att läsa berättelsen om huru därvid tillgick: huru han en gång beslöt att hädanefter alltid taga till ämne för sin sång det som lände “la gentilissima“ till beröm, huru några ord liksom af sig själfva kommo på hans tunga och huru de blefvo begynnelseorden till den härliga canzonen

Donne, ch’avete intelletto d’amore,

som vil mera än någon annan af hans dikter bidrog att stadga hans unga skalderykte. Och, sedan uppslaget sålunda var gifvet, följde fortsättningen i samma anda.

När dessa sånger sedan samlades, fogades till dem en prosatext som kommentar till förklaring af deras tillblifvelse, och denna kommentar är på sätt och vis nästan märkvärdigare än den text den är ämnad att illustrera. Niotalet spelar redan från början en mycket [ 14 ]viktig roll: 9 år var Dante, när han första gången såg Beatrice; 9 år förgingo därefter, tills han fick emottaga hennes första hälsning; när han utväljer sextio de skönaste damers namn för att inflicka dem i en serventés, kan han icke på något sätt finna en annan passande plats för Beatrice’s namn än den 9:de i ordningen; han har en underbar syn, i hvilken Amor uppenbarar sig för honom, och det befinnes vara på dagens 9:de timme; och, när slutligen Beatrice dör, så kommer äfven 9-talet fram på mångfaldigt vis efter olika tidräkningar, och man får då äfven ett slags förklaring på detta dess underbara ingripande i hennes öde. — Amor uppträder språkande och resonerande som en fullkomligt individuell och förstående personlighet, och på samma sätt personifieras äfven Själen, Sorgen, Döden. De psykologiska företeelserna behandlas icke såsom inre tilldragelser, utan i en materialiserad och symbolisk form: lifs- och kärleksandarna och tankarna komma och gå, fly, tala och kämpa med hvarandra på ett alldeles substantiellt vis. Det ligger häruti en, visserligen traditionell, konventionalism, som knappast kan undgå att verka tröttande på en modern läsare, och detta intryck förstärkes genom älskarens kvidan, pust och gråt, som emellanåt är så våldsam, att det är fara värdt att han skall gråta ögonen ur sig, och i själfva verket har Dantes hälsa en tid varit mycket svag, särskildt beträffande synen, såsom det tydligt framgår af ett yttrande i Il Convivio.

Men saken har äfven en annan sida. Hvem är först och främst denna Dantes så högt älskade och lofprisade Beatrice, hvars namn han nästan tror sig pro[ 15 ]fanera genom att blott nämna det? Hon är “den som sprider sällhet“, och folk, som ej kände henne, kallade henne ändock så, emedan hon syntes dem i så hög grad göra skäl för detta namn.[1] Hur såg hon ut? Ja, hvem vet det? Blott på ett enda ställe (Canzone. I 4) säges något därom, i det att hennes hy förliknas vid en pärlas mjälla glans. Men hon är en gång för alla “la gentilissima“, och, om aldrig en kvinna skildrats med mindre hänsyn till kroppsliga behag, så har heller aldrig någon tecknats med ett större framhållande af en ädel själs skönhet och man skulle kunna säga himmelska inflytande på alla, med hvilka hon kom i beröring. Så säger Dante om sig själf, att “när hon blef synlig för mig någonstans och jag endast hade förhoppning att få mottaga hennes förunderliga hälsning, fanns icke längre för mig någon ovän till; ja, jag upptändes af en sådan kärlek till människorna, att jag måste förlåta en hvar som hade förolämpat mig; och, hade då någon bedt mig om något, så hade mitt svar endast blifvit Kärlek! med en uppsyn full af mildhet“, Och en gång sjunger han (sonetto XV):

Så älsklig, ren och ädel är min donna,
att, när hon hedrar någon med sin hälsning,
hans läpp vill skälfva och hans tunga tystnar
och ögonen ej våga se på henne.
Hon går sin stilla gång och hör sig prisas

[ 16 ]

och andas idel ödmjukhet och godhet.
Det är som vore hon ett högre väsen,
som här på jorden visar himlens under,
En sådan glädje skänker hennes åsyn,
att hjärtat, vid en blick ur hennes ögon,
fylls af en sötma, som ej tal kan tolka,
Från hennes anlet komma kärleksstrålar
så underbara, ljufliga och milda,
att själen söker lättnad i en suck.

Och huru äfven andra rönt samma förädlande tjusning, därom vittnar följande sonett (XVI):

Den skådar frid och salighet på jorden,
som ser min donna gå med andra donnor.
En hvar af dem, som kommer henne nära,
har skäl att tacka Herren för den nåden.
Så öfvermäktig är min donnas skönhet,
att afund från de andra är omöjlig.
Tvärt om! hon tycks förläna åt de andra
on ökad ädelhet och tro och kärlek.
De få ett nytt behag vid hennes åsyn,
som gör att hon ej ensam vinner hyllning,
men alla få sin del, tack vare henne.
Hon är så ljuf i allt sitt skick och väsen,
att hvar och en, som tänker på den hulda,
helt varm om hjärtat drar en kärlig suck.

I dessa sånger skall man förgäfves söka något lärdt, allegoriskt eller didaktiskt element: det är känslan ren och oförfalskad som här kommer till synes och som vid stegring stundom nästan får något mystiskt med sig. Till detta intryck bidrager äfven prosatextens nästan religiöst högtidliga stil samt den omständigheten, att tingen ofta icke kallas med deras vanliga namn, utan i stället användes en omskrifning. Så t. ex. [ 17 ]nämnes aldrig staden Florens, den kallas “den stader, där Herren den högste låtit min donna hafva sin varelse“ (kap. 6), eller “den stad, hvarest min allra huldaste föddes, lefde och dog“ (kap. 40); Arno är blott “en skön, forsande flod med det klaraste vatten“ (kap. 9) eller “en älf med klara böljor“; kyrkan är “det rum, där Himladrottningens lof förkunnades“ (kap. 5); Beatrices bror betecknas så, att “han var så nära befryndad med min saliga donna genom blodsband, att ingen stod henne närmare“ (kap. 32), o. s. v. Man vet till slut knappt, om man ännu är på jorden eller om icke allt hvad som föregår är öfversinnligt och tillhör högre rymder; ja, on diktare och drömmare har kunnat fatta sakon så, att Vita Nuovas stil “höljer sig i hemlighetsfull förklädnad, talar med dubbelmeningens högtidliga ironi“. Men, när V. N. skrefs, var ironiens tid ännu icke kommen för Dante, utan man får i det påpekade förhållandet endast se en oändlig försynthet och måhända äfven en yttring af detta förakt för den stora hopen, som Dante delade med Horatius, hvars odi profanum vulgus et arceo han i alla sina lifsdagar tyckes hafva haft till valspråk. Vare härmed huru som helst, men visst är, att aldrig har kärleken skildrats mera kyskt och rent, mera skärt och snart sagdt eteriskt än här, och därför kan det äfven med sanning sägas, att La Vita Nuova är en bland de härligaste böcker, som någon litteratur har att uppvisa.

Härvid framställer sig nu den frågan: är allt detta dikt eller verklighet? Och har det funnits en Beatrice i kött och blod, eller är hon blott en skapelse af Dantes fria fantasi? Boccaccio har lämnat svaret, och han [ 18 ]låter oss veta, att i Florens lefde i Dantes yngre år en viss Folco Portinari, som jämte andra barn hade en dotter Beatrice eller Bice, och i hans den 15 januari 1288 upprättade testamente omnämnes denna Beatrice såsom varande gift med en bankir Simone de’Bardi. Af en trovärdig person, som hade känt henne och dessutom varit nära släkt med henne (möjligen hennes broder Manetto Portinari), har nu Boccaccio erfarit, att det varit denna Beatrice, som varit föremålet för Dantes svärmiska kärlek. Att han skulle ha älskat och besjungit en annan mans hustru kan näppeligen väcka någon öfverraskning, när man besinnar den tidens sätt: trubadurerna prisade alltid gifta kvinnor, och de italienska skalderna gjorde förmodligen på samma vis; ja, för en ung flicka skulle det sannolikt alldeles icke ha ländt till heder, utan snarare tvärtom, att finna sig besjungen i dikter, som spridits utom hemmet. Och härtill kommer, att ingen, icke ens Dante själf, någonsin har gifvit den ringaste antydning om, att Beatrice skulle hafva känt till, än mindre skulle hafva besvarat skaldens känslor.

Emellertid har man på somliga håll ansett sig icke kunna sätta tro till Boccaccio, hvilken såsom Dekameronens löslige, för att ej säga lösaktige, författare man ej velat taga för god såsom hemulsman för historiska uppgifter. Den förste, som ställde sig tvifvelaktig mot honom, var en skriftställare Mario Filelfo, som var född mer än 100 år efter Dantes död; men det är det ledsamma med honom, att öfverallt, där man kunnat kontrollera hans uppgifter, hafva de befunnits oriktiga, och på det hela taget synes hans verk [ 19 ]vara “en massa af oberättigade slutsatser från obestyrkta påståenden“. — I våra dagar hafva A. Bartoli och V. Imbriani med stor värme förfäktat samma negativa åsikt, den de formulerat så, att en flickunge med namn Beatrice Portinari kan bevars väl! nog ha funnits i Florens på Dantes tid, men att hon icke haft mera att göra med Dante än hvarje annan Beatrice, som trampat Florens’ gator. Härtill kan svaras, att Boccaccio var född 1313, d. v. s. åtta år före Dantes död; att Florens var hans fädernestad, där han tillbragte större delen af sitt lif; att han måste hafva känt och talat vid tjogtals personer, som voro fullkomligt förtrogna med stadens sociala och litterära historia under åren näst före 1290; att både Dante och Beatrices man voro framstående män, samt att Boccaccio ej kan hafva haft någon anledning att vid sina offentliga föreläsningar i kyrkan Santo Stefano i Florens lämna en uppgift, som, i fall den varit osann, säkerligen skulle hafva framkallat en bestämd gensaga, af hvilken lika säkert något spår ännu skulle finnas. Men den tyckes tvärtom allmänneligen hafva blifvit tagen för god, och den upprepas af Boccaccios yngre samtida och åhörare Benvenuto da Imola, som själf vistades någon tid i Florens, innan alla de hade gått bort, som kunde vara i stånd att ur sitt eget minne bekräfta eller förneka den. Men icke nog härmed: man har nu på sistone upptäckt originalhandlingar, som visa, att under åren 1336—1338 Boccaccios far varit agent (fattore) åt det stora bankirhuset Bardi, i hvilket då äfven medlemmar af familjen Portinari voro delägare, och därmed bör det en gång för alla vara afgjordt, att Boccaccio haft de [ 20 ]tillförlitligaste sagesmän för sina uppgifter om Dantes Beatrice.

För hvarje läsare af Commedian, som äger den minsta kännedom om människohjärtat, är det dessutom omöjligt att, såsom de andra vilja, i Beatrice se en blott symbol. För att icke fästa oss vid, att det vore alldeles stridande mot Dantes sedvänja att uppfinna en person för symbolens skull, är det orimligt att antaga, att de uttryck Dante använder i Sk. XXX skulle kunna tydas såsom syftande på ett försummadt studium af teologien eller ett föregående ägnande åt ett kontemplativt lif. Han säger ju där t. ex. (v. 34 och följ.):

Och fast det var så länge, länge sedan
min själ i hennes närhet genombäfvats
af vördnad lika mycket som beundran,
jag, ej från blickar hämtande min kunskap,
af lönlig kraft, som ifrån henne utgick,
hur mäktig gammal kärlek är fick röna;

och ett par verser längre fram talar han om

den höga kraft, som mig besegrat hade
re’n förrän jag ur barndomsåren utträdt.

Likaså, när i Sk. XXIII 128 under samtalet med Forese skalden nämner Beatrice så enkelt och naturligt, som där sker, är det väl ett bevis för, att Forese före sin död hade känt så väl Beatrice som Dantes hängifvenhet för henne, och det är svårt att se, hvilken mening kunde på de anförda ställena fästas vid Dantes ord, om Beatrice endast vore en symbol för det ena eller andra abstrakta begreppet.

Vi kunna således, när allt skärskådas, hålla fast [ 21 ]vid den gamla tron på Beatrices existens i jordelifvet, och i själfva verket löser denna tro flera svårigheter än den framkallar.


⁎              ⁎


Man kunde nu tänka, att med Beatrices död äfven La Vita Nuova hade nått sin afslutning. Men så blef icke fallet, utan det kom ett efterspel, i det att Dante råkade förse sig på en dam, som, så ofta hon såg honom i hans stora sorg och bedröfvelse, visade de omisskännligaste tecken till lifligt deltagande och därför vardt för honom la donna gentile eller la pietosa. Tacksamhet dref honom att skrifva sånger äfven till henne, och en vacker dag upptäckte han, att denna tacksamheten höll på att öfvergå till en varmare känsla, så att i hans kärlekslif den lefvande var nära att undantränga den döda. Så sjunger han då (son. XXII):

En kärlig tanke kommer ofta till mig
och tager dig till ämne för sitt samtal.
Han har så ljufva kärleksord på läppen,
att hjärtat villigt skänker honom bifall.
Men anden tager hjärtat i förmaning:
“Hvem är den där? hvad tröst har han att gifva?
och är hans makt så stor, att ingen annan
får stanna jämte honom i vårt minne?“
Då svarar hjärtat: “Ack, du sorgsna ande,
det är en nytänd liten kärlekslåga,
som värmer mig med nya äskogstankar.
Den föddes och fick makt med mig den dagen,
då denna sköna medlidsamma donna
blef rörd till miskund öfver vårt betryck.“

Det var, som det tyckes, en ganska svår och bitter [ 22 ]strid Dante den gången fick utkämpa, ehuru, som rätt och billigt var, Beatrice till slut vardt hans hjärtas envåldshärskarinna. Och i det några år efteråt tillagda slutkapitlet säger skalden, att, “om Han, som är alltings lif, finner för godt att beskära mig några flera lefnadsår, så hoppas jag att få sjunga om henne så, som ingen någonsin sjungit om en kvinna“. I dessa ord ligger otvifvelaktigt en bestämd anspelning på, att han redan umgicks med planen till sitt lifs storverk, denna Commedia, vid hvilken “jord och himmel ha lagt handen” och i hvilken han förverkligat föresatsen att förhärliga sin Beatrice på ett sätt, som ännu är fullkomligt enastående i världslitteraturen. Så står La Vita Nuova på sätt och vis som en inledning till den gudomliga komedien.


⁎              ⁎


I första kapitlet af ett sitt senare arbete, Il Convivio, säger Dante i förbigående om sin Vita Nuova att den såsom ett ungdomsverk rimligtvis borde vara “fervida e passionata“, och vi hafva sett att så ock verkligen förhåller sig. Men glödande och passionerad var icke blott hans sång och hans förstlingsbok, utan hela hans karaktär, och det kom ett skede, sedan sorgen hade tagit ut sin rätt, då äfven ungdomsblodet tog ut sin. Dante har då svärmat om rätt grundligt och icke alls med det idealiska svärmeri, åt hvilket han förr hade hängifvit sig. Härom vittna bland annat de så kallade Pietra-sångerna, som troligen falla inom denna tid och andas den mest lågande lidelse för en kvinna, som ingalunda var Bea[ 23 ]trice eller någon annan, som kunnat ha giltiga anspråk på en så glödande hyllning. Man har också kvar sex i sonettform affattade nidvisor, som växlats mellan honom och hans stallbroder Forese Donati och där de värda herrarna på ett groft språk öfverhopa hvarandra med grofva smädelser, och hurudant hans lefverne då varit, framgår likaledes med allsköns tydlighet af den straffsonett, som hans alltid så högt värderade vän Guido Cavalcanti (i Beatrices namn?) tillskref honom så lydande:

Hvar dag till dig jag kommer tidt och ofta
och finner dig i alltför usla tankar:
jag då bedröfvas, att ditt ädla sinne
och många dygder hafva gått till spillo.
Förr var det många som ditt misshag väckte,
och obehagligt folk du städse undvek.
Så hjärtevarmt var det om mig du sade,
att då jag samlade allt hvad du sjungit.
Nu för ditt usla lefverne jag vågar
ej längre visa, att ditt tal mig täckes,
och kommer ej till dig så att du ser mig:
men, läser ofta du den här sonetten,
så skall den lede ande, som dig plågar,
fly bort ifrån din själ, som han förnedrat.

Och i Sk. XXX 136—138 säger Beatrice:

Han föll så djupt, att alla frälsningsmedel
uttömda voro utom detta enda:
att visa honom de fördömdas skaror.

Men det är ju Dante som på äldre dagar lägger Beatrice dessa ord i munnen, och de varda sålunda till en själfbekännelse, präglad af den innerligaste ånger och ruelse.

[ 24 ]När det ifrågavarande lättsinnesskedet inträdde och huru länge det varade, därom vetes intet närmare; endast så mycket är fullt sannolikt, att det varit under femårstiden 1290—1295, d. v. s. mellan Beatrices död och Dantes giftermål. Ty Dante vardt verkligen gift, — liksom ju äfven Beatrice hade varit, — och det behöfver ej väcka någon förundran eller anstöt hos eftervärlden, lika litet som det förmodligen gjorde hos hans samtida: den ideala kärleken till Beatrice var en sak för sig, som ej hade med jordiska förhållanden att skaffa och allraminst borde hindra honom från att uppfylla fränders och vänners enträgna önskningar. Hans maka hette Gemma Donati, en dotter till Manetto och Maria Donati, gaf honom fyra barn och öfverlefde honom länge, säkerligen ända till 1332. Man har, ehuru utan bindande bevisning, sökt att identifiera henne med “la donna pietosa“ i La Vita Nuova och å andra sidan velat framställa henne såsom, om icke precis en Xantippas vederlike, dock något ditåt. Anledning härtill har man måhända fått af Boccaccio, som, på tal om Dantes äktenskap, utbreder sig i en lång och för nutida läsare särdeles intressant skildring af alla de olägenheter, som i det husliga lifvet kunna drabba en lärd och vitter man; men, tillägger han “jag påstår icke att detta har händt Dante, ty det vet jag ej …. Och ingen må tänka, att jag med ofvanstående ord vill draga den slutsatsen, att männen icke böra ta sig hustrur; tvärtom prisar jag det mycket, men ej för hvem som helst. Må de som idka filosofi öfverlåta åt rika dumhufvuden, åt förnäma herrar och åt arbetare att gifta sig, [ 25 ]men må de förnöja sig med filosofien, som är en mycket bättre maka än någon annan.“

Det är sant, att under de nitton åren af Dantes landsflykt han och Gemma aldrig mera råkades; men huru skulle också detta hafva varit möjligt? Dante lefde under större delen af denna tid ett kringflackande lif, ofta i en så pass nödställd belägenhet att han knappt kunde taga sig själf fram, långt mindre skaffa sin familj uppehälle, och att återvända till Florens var för honom en säker död. Gemma å sin sida måste sörja för de minderåriga späda barnen; hur det var henne möjligt kan nästan synas ofattligt, men hon gjorde det. Och, om Dante ingenstädes i sina skrifter har ett enda ord, som direkt berör Gemma och hans förhållande till henne, synes det dock vara blott en gärd af den enklaste rättvisa att låta henne inbegripas i de ord, med hvilka hans stamfader Cacciaguida (Par. XVII 55—57) förkunnar honom landsflyktens hotande elände:

Allt hvad dig kärast varit skall du nödgas
att öfvergifva, och det är den pilen,
som först från biltoghetens båge skjutes.


⁎              ⁎


Dantes äktenskap ingicks efter all sannolikhot 1295, knappast tidigare, men rimligtvis icke heller senare. Han var då trettio år, och hans egentliga ungdomstid var således förbi. Vi hafva sett, att han under densamma haft rätt mycket med gud Amor att beställa, och, med tanken härpå och på skildringarne i La Vita Nuova, kan man väl fråga sig “om det verkligen är troligt, att han skulle hafva tillbragt de nio åren från [ 26 ]Beatrices första hälsning till hennes död, d. v. s. från 1283 till 1290, under syner och uppenbarelser, i tåreflöden, med att uppteckna på dagen hvad han drömt under natten, med monologer för sig själf, vemodig och alldeles dragande sig undan det borgerliga lifvet i Florens, som just då visade en så stark utveckling, kort sagdt att han under de kraftigaste och lifligaste åren af sitt lif, skulle hafva öfverlämnat sig åt en hysterisk sysslolöshet som slaf under en lidelse, den där skulle hafva varit sitt eget mål, och det ett så innehållslöst mål! Hela medeltidens metafysik om det kontemplativa lifvets öfverlägsenhet öfver det aktiva skulle ej rädda från åtlöje La Vita Nuovas förälskade Dante, tolkad efter bokstafven, d. v. s. annorlunda än hvad en kärleksbok icke blott från 13:de utan äfven från 14:de seklet (och Boccaccios Fiammetta är i detta hänseende maken till La Vita Nuova) bör tolkas.“

Lyckligtvis är det icke så illa ställdt, och i själfva La Vita Nuova innehålles en bekräftelse därå. Där förtäljes nämligen i nionde kapitlet, huru Dante “drog ut ur staden . . , och i yttre måtto var i sällskap med många andra”, o. s. v. Nå väl, herr Isidoro del Lungo har uppvisat, att i mångfaldiga offentliga och andra handlingar från den tiden och något senare de af Dante använda ordalagen brukats för att beteckna utryckning i fält; de hafva således då kunnat begripas af hvar man, och det har i dem icke legat något hemlighetsmakeri, utan det var för dåtida läsare af La Vita Nuova klart och uppenbart, att Dante på det ofvannämnda stället åsyftat sitt deltagande i någon krigisk expedition, troligen den som på försommaren 1289 företogs mot [ 27 ]Aretinarne och afslöts den 11 juni genom Florentinarnes seger vid Campaldino. Likaså framgår det af H. XXI 94—96, att han varit närvarande vid Capronas kapitulation två månader senare, väl icke endast som åskådare. Man får därför akta sig för att draga vidtgående slutsatser af skildringarna i La Vita Nuova: “i den är på bottnen af verkliga händelser inväfd sångarkärlekens konstlade regel, där utbroderas dennas sirliga melankoliska bilder, och man får en bok, hvars grund är verklig, men där koloriten, figurerna, handlingen äro helt och hållet fantastiska“.



  1. Det är som om vi i svenskan skulle säga: huld var hon, och Hulda hette hon. Så har saken ock fattats af prof. F. Wulff, från hvilkens öfversättning af La Vita Nuova jag tillåtit mig att låna de verser, som här citeras ur nämnda arbete.