Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 13
| ← Sekundära könskarakterer hos fiskar, amfibier och reptilier. |
|
Foglar (fortsättning). → |
Trettonde kapitlet.
Olikheter mellan könen. — Stridslag. — Speciela vapen. — Röstorganer. —
Instrumentalmusik. — Kärleksåtbörder och dansar. — Beständiga och under en viss
årstid förekommande prydnader. — Dubbel och enkel årlig ruggning. —
Prydnadernas förevisande af hanen.
Hos foglarne äro de sekundära könskaraktererna mera
omvexlande och i ögonen fallande, ehuru kanske icke medförande
betydligare förändringar i byggnad, än inom hvarje annan djurklass.
Jag skall derför afhandla detta ämne till betydande omfång.
Fogelhanar ega stundom, ehuru sällan, särskilda vapen för att kämpa
med hvarandra. De behaga honorna genom vokal- och
instrumentalmusik af den mest vexlande beskaffenhet. De prydas af
alla slags kammar, köttlappar, utskott, horn, uppblåsbara säckar,
fjäderbuskar, nakna fjäderspolar, pennor och förlängda fjädrar,
hvilka behagligt skjuta ut från kroppens alla delar. Näbben och
den nakna huden omkring hufvudet samt fjädrarne äro ofta
präktigt färgade. Hanarne fria stundom till honorna medelst dansar
eller genom sällsamma åtbörder, som utföras antingen på marken
eller i luften. Åtminstone i ett fall gifver hanen ifrån sig en
mysklukt, hvilken, såsom vi kunna förmoda, tjenar till att behaga
eller uppegga honan; ty den utmärkte iakttagaren hr Ramsay[1]
yttrar om den australiensiska myskanden (Biziura lobata), att
“den lukt, som hanen sprider under sommarmånaderna, är
inskränkt till detta kön och af några individer bibehålles hela året
igenom; jag har aldrig, icke ens under parningstiden, skjutit en
hona, som har luktat det ringaste af mysk“. Denna lukt är så
stark under parningstiden, att den kan förnimmas långt förr, än
fogeln kan ses.[2] I allmänhet synas foglarne vara de mest ästhetiska af alla djur, naturligtvis med undantag af menniskorna, och
de hafva nästan samma smak för det sköna, som vi ega. Detta
visar sig deraf, att vi glädja oss öfver fåglarnes sång, och att
våra qvinnor, både de civiliserade och de vilda, betäcka sina
hufvuden med lånta fjädrar och bruka ädelstenar, hvilka knappast
ega mera lysande färger än vissa foglars nakna hud och köttlappar.
Innan vi tala om de karakterer, hvarmed vi här mera särskildt hafva att skaffa, må jag hänvisa på vissa skilnader mellan könen, hvilka, som det synes, bero på olikheter i deras lefnadsvanor, ty sådana fall äro, ehuru vanliga inom de lägre klasserna, sällsynta inom de högre. Två honingsfoglar, tillhörande slägtet Eustephanus, hvilka bebo ön Juan Fernandez, ansågos länge vara skilda till arten; men man känner nu, enligt hvad hr Gould meddelar mig, att de äro könen af samma art, och att de skilja sig något litet i afseende på näbbformen. Hos ett annat slägte af honingsfoglar (Grypus) är hanens näbb sågad i hela brädden och hakformigt böjd i spetsen, hvarigenom han mycket skiljer sig från honans. Hos den egendomliga Neomorpha på Nya Zeeland finnes det en ännu betydligare skilnad i näbbens form, och hr Gould har erhållit den uppgiften, att hanen med sin “raka och starka näbb“ sliter bort barken på träden, så att honan med sin svagare och krokigare näbb må kunna lefva af de utan skydd blifvande larverna. Något af samma beskaffenhet kan iakttagas på vår steglits (Carduelis elegans), ty hr J. Jenner Weir har försäkrat mig, att fogelfängarne kunna känna igen hanarne på deras obetydligt längre näbbar. De i flock samlade hanarne finner man, såsom en gammal, trovärdig fogelfängare uppgaf, vanligen lefva af fröna hos kardtisteln (Dipsacus), hvilka de kunna nå med sina långa näbbar, hvaremot honorna mera allmänt lefva af fröna hos flenörten eller Scrophularia. Med en obetydlig skilnad af denna beskaffenhet såsom en utgångspunkt kunna vi inse, huru de båda könens näbbar kunde komma att genom naturligt urval blifva betydligt olika. I alla händelser, särskildt med hänsyn till de grällystna honingsfoglarne, är det möjligt, att olikheterna hos näbbarne kunna hafva först förvärfvats af hanarne i anseende till deras strider och sedermera ledt till obetydligt förändrade lefnadsvanor.
Stridslag. — Nästan alla fogelhanar äro ytterst stridslystna
och begagna sina näbbar, vingar och ben för att bekämpa
hvarandra. Vi se detta alla vårar med våra rödhakesångare och
gråsparfvar. Den minste bland alla foglar, nämligen kolibrin, är en af de grällystnaste. Hr Gosse[3] beskrifver en strid, hvari tvenne
honingsfoglar grepo fast i hvarandras näbbar och oupphörligt
svängde omkring, tills de nästan föllo till marken, och hr Montes
de Oca säger vid tal om ett annat slägte, att två hanar sällan
träffas utan att häftigt drabba tillsammans med hvarandra i luften;
då de hållas i bur, “har deras strider mestadels slutat med tungans
ituslitande på endera af de två, hvilken då helt säkert har dött,
emedan han icke har varit i stånd att lifnära sig“.[4] Hanarne af
den vanliga rörhönan (Gallinula chloropus) bland vadarne “kämpa
under parningstiden häftigt om honorna; de stå nästan upprätt i
vattnet och slå med sina fötter“. Två af dem har man sett
strida på så sätt en half timma, tills den ene fick tag i
hufvudet på den andre, hvilken skulle hafva blifvit dödad, om icke
åskådaren hade ingripit; honan såg hela tiden på såsom en lugn
åskådarinna.[5] Hanarne af en beslägtad fogel (Gallicrex cristatus)
äro, såsom hr Blyth meddelar mig, en tredjedel större än
honorna och så stridslystna under parningstiden, att de
underhållas till kamp af infödingarne i östra Bengalen. Åtskilliga
andra foglar hållas i Indien för samma ändamål, t. ex. bulbuls
(Pycnonotus hæmorrhous), hvilka “kämpa med stort mod“.[6]
Den i polygami lefvande brushanen (Machetes pugnax, fig. 37) är bekant för sin utomordentliga stridslystnad, och om våren församla sig hanarne, hvilka äro betydligt större än honorna, hvarje dag på en särskild plats, hvarest honorna hafva för afsigt att lägga sina ägg. Fogelfängarne upptäcka dessa platser derpå, att gräsvallen har blifvit något tilltrampad. Här kämpa de ganska likt stridstuppar, i det att de fatta tag i hvarandra med näbben och slå med sina vingar. Den stora fjäderkragen rundt omkring halsen uppreses då och “släpar“ enligt öfverste Montagu “på marken såsom en sköld för att skydda de ömtåligare delarne“; detta är också det enda för mig bekanta exemplet hos foglar på någon bildning, som tjenar till sköld. Fjäderkragen gör dock i följd af sina vexlande och rika färger sannolikt i hufvudsaklig mån tjenst som en prydnad. I likhet med de mest stridslystna foglar synas de alltid vara färdiga att kämpa, och då de hållas trångt inspärrade, döda de ofta hvarandra; men Montagu iakttog, att deras stridslystnad blir större under våren, då deras långa halsfjädrar äro fullkomligt utvecklade, och den minsta rörelse af någon fogel framkallar under denna tid en allmän kamp.[7] Två exempel skola vara tillräckliga angående de med simfötter försedda foglarnes stridslystnad: i Guiana “förefalla blodiga strider under
fortplantningstiden mellan hanarne af den vilda myskanden (Cairina moschata), och floden är ett stycke bortåt, der dessa strider hafva inträffat, betäckt med fjädrar“.[8] Foglar, som tyckas illa anpassade för kamp, inlåta sig i häftiga strider; så drifva de starkare hanarne af pelikanen bort de svagare, i det de hugga med sina stora näbbar och utdela starka slag med vingarne. Beckasinhanar kämpa med hvarandra, “i det de draga och skuffa hvarandra med sina näbbar på det egendomligaste sätt, som man kan tänka sig“. Några få arter anses aldrig kämpa; detta är enligt Audubon händelsen med en af Förenta Staternas hackspettar (Picus auratus), ehuru “honorna förföljas af ända till ett halft dussin af sina muntra friare“.[9]
Många foglars hanar äro större än honorna, hvilket tvifvelsutan är en fördel för dem i deras strider med sina rivaler och har tillkommit genom könsurval. Skilnaden i storlek mellan båda könen är drifven till en ytterlig grad hos åtskilliga australiensiska arter; så är hanarne af myskanden (Biziura) och af Cincloramphus cruralis (beslägtad med våra piplärkor) enligt mätning i sjelfva verket dubbelt så stora som sina respektiva honor.[10] Af många andra foglar äro honorna större än hanarne, och den ofta lemnade förklaringen, nämligen att honorna hafva mesta arbetet vid ungarnes uppfödande, skall, såsom förut har blifvit anmärkt, icke vara tillräcklig. I några få fall hafva honorna, såsom vi längre fram skola se, uppnått sin mera betydande storlek och styrka, som det tyckes, för att besegra andra honor och komma i besittning af hanarne.
Många hönsfoglars hanar, särskildt af de i polygami lefvande arterna, äro till bekämpande af sina rivaler försedda med särskilda vapen, nämligen sporrar, hvilka kunna begagnas med fruktansvärd verkan. En tillförlitlig skriftställare[11] har uppgifvit, att i Devonshire en hök slog ned på en stridstupps höna, som åtföljdes af sina kycklingar, hvarvid tuppen rusade till undsättning och högg sin sporre rätt genom ögat och hufvudet på angriparen. Sporren drogs med svårighet ur hufvudet, och som höken, ehuru död, bibehöll sitt tag, voro de båda foglarne fast förenade med hvarandra; men tuppen var ganska litet skadad, då han frigjordes. Stridstuppens okufliga mod är väl bekant; en herre, som för lång tid tillbaka iakttog följande råa scen, berättade mig, att en fogel genom någon tillfällighet hade i hönshuset fått sina båda ben afbrutna, och att egaren ingick ett vad, att fogeln skulle fortfara att kämpa, om hans ben kunde spjelas, så att han förmådde stå upprätt. Detta verkstäldes genast, och fogeln kämpade med oförfäradt mod, tills han mottog dödshugget. Man vet, att en närbeslägtad, vild art på Ceylon, Gallus Stanleyi, kämpar förtvifladt för att “försvara sin seralj“, så att en af kämparne ofta anträffas död.[12] En indisk rapphöna (Ortygornis gularis), hvars hane är försedd med starka och hvassa sporrar, är så stridslysten, “att ärren från föregående strider vanställa bröstet på nästan hvarje fogel, som man dödar“.[13]
Hanarne af nästan alla hönsfoglar, äfven af dem, som icke äro försedda med sporrar, inlåta sig under fortplantningstiden i häftiga strider. Tjädern och orren (Tetrao urogallus och tetrix), hvilka båda lefva i polygami, hafva regelmessigt bestämda platser, hvarest de under många veckor samlas i mängd för att kämpa med hvarandra och förevisa sina behag för honorna. Hr W. Kowalevsky underrättar mig, att han i Ryssland har sett snön alldeles blodig på de stridsplatser, hvarest tjädern har kämpat, och orrtupparne “låta fjädrarne flyga i alla rigtningar“, då några “inlåta sig i en kunglig strid“. Den äldre Brehm lemnar en noggrann berättelse om “die Balze“, såsom orrens kärleksdans och kärlekssång kallas i Tyskland. Fogeln frambringar nästan beständigt de egendomligaste ljud: “Han reser upp sin stjert och breder ut den likt en solfjäder, han lyfter upp sitt hufvud och sin hals med alla fjädrarne stående rätt i vädret samt sträcker ut sina vingar från kroppen. Derpå gör han några hopp i olika rigtningar, någon gång i en krets, och trycker undre delen af sin näbb så hårdt mot marken, att fjädrarne på hakan nötas bort. Under dessa rörelser slår han med sina vingar och vänder sig alltjemt omkring. Ju ifrigare han blir, desto lifligare rör han sig, tills fogeln slutligen liknar en galning.“ Vid sådana tillfällen äro orrtupparne så hänförda, att de blifva nästan blinda och döfva, dock i mindre grad än tjädertuppen; i följd häraf kan den ena fogeln efter den andra skjutas på samma plats eller till och med tagas med händerna. Efter att hafva utfört dessa löjliga åtbörder, börja hanarne slåss, och samme orrtupp lär, för att visa sin styrka på flere motståndare, under loppet af en och samma morgon besöka åtskilliga lekplatser, hvilka förblifva desamma under hvarandra efterföljande år.[14]
Påfogeln synes med sitt långa släp mera likna en sprätt än en krigare, men inlåter sig någon gång i häftiga strider; hr W. Darwin Fox underrättar mig, att två påfogeltuppar, hvilka kämpade på litet afstånd från Chester, blefvo så uppretade, att de alltjemt kämpande flögo öfver hela staden, tills de satte sig på spetsen af S:t John’s torn.
Sporren är hos de hönsfoglar, som äro försedda dermed, vanligen enkel; men Polyplectron (se fig. 51) har två eller flere på hvarje ben, och en af blodfasanerna (Ithaginis cruentus) har man sett med fem sporrar. Vanligen äro sporrarne inskränkta till hanen och representeras hos honan af blotta knölar eller rudiment; men honorna af den javanesiska påfogeln och, enligt en mig af hr Blyth meddelad uppgift, af den lilla, med röd rygg försedda fasanen (Euplocamus erythrophthalmus) ega sporrar. Hos Galloperdix är det vanligt, att hanarne ega två sporrar och honorna endast en på hvartdera benet.[15] I följd häraf kunna sporrar med visshet betraktas som en hanlig karakter, ehuru de tillfälligtvis i större eller mindre grad öfverflyttas till honorna. I likhet med de flesta andra sekundära könskarakterer äro sporrarne både till antalet och utvecklingen högeligen föränderliga hos samma art.
Åtskilliga foglar hafva sporrar på sina vingar. Den egyptiska gåsen (Chenalopex ægyptiacus) har dock endast “nakna, trubbiga knölar“, och dessa visa oss sannolikt de första grader, genom hvilka verkliga sporrar hafva utvecklats hos andra beslägtade foglar. Af den med sporrar på vingarne försedda gåsen (Plectropterus gambensis) hafva hanarne mycket större sporrar än honorna, och de begagna dem, enligt hvad hr Bartlett meddelar mig, då de kämpa med hvarandra, så att vingarnes sporrar i detta fall tjena som vapen för det ena könet; men enligt Livingstone användas de hufvudsakligen vid ungarnes försvarande. Palamedea (fig. 38) är beväpnad med ett par sporrar på hvardera vingen, och dessa äro så fruktansvärda vapen, att ett enda slag har drifvit en hund tjutande bort. Men det synes icke, som vore sporrarne i detta fall eller hos några med sporrar på vingarne försedda rallar större hos hanen än hos honan.[16] Hos vissa pipare måste vingsporrarne dock betraktas som en könskarakter. Så blir hos hanen af vår vanliga vipa (Vanellus cristatus) knölen på skuldran mera utstående under fortplantningstiden; man vet också, att hanarne kämpa med hvarandra. Hos
några Lobivanellus-arter utvecklas en likadan knöl “till en kort, hornartad sporre“ under fortplantningstiden. Båda könen af den australiensiska Lobivanellus lobatus ega sporrar, men de äro mycket större hos hanarne än hos honorna. Hos en beslägtad fogel, Hoplopterus armatus, tillväxa icke sporrarne i storlek under fortplantningstiden; men man har i Egypten sett dessa foglar kämpa med hvarandra på samma sätt som våra vipor genom att plötsligt hoppa upp i luften och, stundom med olycksbringande påföljd, slå efter hvarandra från sidan. På så sätt drifva de äfvenledes bort andra fiender.[17]
Kärlekens årstid är en period för strid; men hanarne af några foglar, t. ex. af stridstuppen och brushanen, äfvensom de unga hanarne af vilda kalkonen och skogshönsen,[18] äro färdiga att slåss, när helst de mötas. Honans närvaro är teterrima belli causa. De bengaliska gossarne förmå de små vackra hanarne af amadavat (Estrelda amandava) att kämpa med hvarandra genom att ställa tre små burar i rad med en hona i midten; efter en kort stund släppas de båda hanarne lösa, och en förtviflad kamp uppstår genast[19]. Då många hanar samlas på samma bestämda plats och kämpa med hvarandra, såsom förhållandet är med skogshönsen och åtskilliga andra foglar, åtföljas de i allmänhet af honorna,[20] hvilka sedermera para sig med de segrande kämparne. Men i några fall går parningen före i stället för att följa efter striden: så “uppvakta“ åtskilliga hanar af den virginiska nattskärran (Caprimulgus virginianus) enligt Audubon[21] “på ett högeligen underhållande sätt honan, och så snart hon har gjort sitt val, anställer hennes utkorade jagt på alla inkräktare och drifver dem bort utom sitt område“. I allmänhet försöka hanarne med all makt att jaga bort eller döda sina rivaler, innan de para sig. Det synes dock icke, som föredroge honorna oföränderligen de segrande hanarne. Hr W. Kowalevsky har i sjelfva verket försäkrat mig, att tjäderhönan stundom smyger sig bort med en ung hane, hvilken icke har vågat beträda stridsplatsen tillsammans med de äldre tupparne, på samma sätt som det ofta är händelsen med kronhjortshindarne i Skotland. Då tvenne hanar kämpa i närvaro af en enda hona, uppnår segraren tvifvelsutan i allmänhet sin önskan; men några af dessa strider förorsakas af kringströfvande hanar, som söka störa ett redan förenadt pars ro.[22]
Äfven hos de mest stridslystna arter beror parningen sannolikt icke uteslutande på hanens blotta styrka och mod, ty sådana hanar äro vanligen smyckade med åskilliga prydnader, hvilka ofta blifva mera lysande under fortplantningstiden och flitigt förevisas för honorna. Hanarne försöka likaledes att behaga eller uppegga sina gemåler genom kärlekstoner, sånger och åtbörder, och detta frieri är i många fall en länge räckande angelägenhet. I följd häraf är det icke sannolikt, att honorna äro likgiltiga för det motsatta könets behag, eller att de oföränderligen drifvas att gifva efter för de segrande hanarne. Det är sannolikare, att honorna antingen före eller efter sammandrabbningen uppeggas af vissa hanar och på så sätt omedvetet föredraga dem. Hvad Tetrao umbellus beträffar, går en god iakttagare[23] så långt, att han tror, det hanarnes strider “alla äro en skenfäktning, utförd i akt och mening, att de skola visa sig sjelfva till den största fördel för de beundrande honor, som samlas rundtomkring; ty jag har aldrig varit i stånd att finna en stympad hjelte och sällan mera än en bruten fjäder“. Jag skall återkomma till detta ämne, men jag må här tillägga, att omkring ett dussin hanar af Förenta Staternas Tetrao cupido församlar sig på ett särskildt ställe och, stoltserande omkring, låter hela luften genljuda af sina utomordentliga toner. Vid första svaret från en hona börja hanarne att kämpa med raseri, och de svagare gifva vika; men derpå söka, enligt Audubon, så väl segrarne som de besegrade efter honan, så att honorna antingen då måste välja eller striden förnyas. Så drabba vidare hanarne af en bland Förenta Staternas fältstarar (Sturnella ludoviciana) tillhopa i häftiga strider, “men de flyga alla vid åsynen af en hona som galna efter henne“[24].
Vokal- och instrumentalmusik. — Hos foglarne tjenar rösten
att uttrycka åtskilliga rörelser, t. ex. bekymmer, fruktan, vrede,
triumf eller endast glädje. Den användes, som det synes, någon gång för att injaga förskräckelse, såsom förhållandet är med det
hväsande ljud, hvilket frambringas af åtskilliga foglar, då de ligga
som ungar i boet. Audubon[25] berättar, att en natthäger (Ardea
nycticorax, Linn.), hvilken han höll tam, plägade dölja sig, då en
katt nalkades, och derpå “plötsligt rusa fram, i det han utstötte
ett af de fruktanvärdaste skrik samt tydligen hade roligt åt kattens
förskräckelse och flykt“. Vanliga hustuppen kacklar till sin höna
och hönan till sina kycklingar, då en läckerbit har anträffats. Då
hönan har värpt ett ägg, “upprepar hon samma ton ganska ofta
och slutar med den sjette ofvanför, hvilken hon håller ut en
längre stund“,[26] och härigenom uttrycker hon sin glädje. Några
sociala foglar kalla tydligen hvarandra till hjelp, och då de flytta
från träd till träd, hålles flocken tillsammans genom det på
hvartannat svarande qvittret. Under gässens och andra vattenfoglars
nattliga flyttningar kunna öfver våra hufvuden klara ljud från
förtruppen höras i mörkret, hvarpå svaras med ljud i eftertruppen.
Vissa läten tjena till signaler om fara, hvilka, såsom jägaren på
sin bekostnad vet, begripas af samma och af andra arter.
Hustuppen gal och honingsfogeln qvittrar i triumf öfver en besegrad
medtäflare. Dock frambringas de flesta foglars verkliga sång och
vexlande, egendomliga läten hufvudsakligen under parningstiden och
tjena till att behaga eller endast locka det andra könet.
Bland naturforskarne råda mycket delade meningar angående ändamålet med foglarnes sång. Få noggrannare iakttagare än Montagu hafva lefvat, och han påstod, att “sångfoglarnes och många andra foglars hanar i allmänhet icke uppsöka honan, utan att deras göromål under våren tvärtom är att sätta sig på någon synlig plats och utstöta sina fulla, kärleksandande toner, hvilka honan af instinkt känner, hvarpå hon begifver sig till stället för att välja sig en make“.[27] Hr Jenner Weir underrättar mig, att detta helt säkert är förhållandet med näktergalen. Bechstein, hvilken under hela sin lefnad underhöll foglar, uppgifver, “att kanariehonan alltid väljer den bästa sångaren, och att finkhönan i naturtillståndet af etthundra hanar väljer den, hvilkens toner behaga henne mest“.[28] Det kan icke råda något tvifvel om, att foglar noggrant gifva akt på hvarandras sång. Hr Weir har berättat mig ett exempel på en domherre, hvilken hade blifvit lärd att hvissla en tysk vals, och som utförde detta så väl, att han kostade tio guineas; då denna fogel först bragtes in i ett rum, hvari andra foglar höllos, och han började sjunga, placerade sig alla de andra, hvilka utgjordes af ungefär tjugo hämplingar och kanariefoglar, vid den närmaste sidan af sina burar och lyssnade med det största intresse på den nye sångaren. Många naturforskare tro, att foglarnes sång nästan uteslutande är “följden af rivalitet och täflan“ och icke tillkommen för att behaga deras gemåler. Detta var Daines Barrington’s och White’s från Selborne åsigt, hvilka båda särskildt gåfvo akt på denna sak.[29] Barrington medgifver dock, att “öfverlägsenhet i sång gifver foglar en förvånande öfverlägsenhet öfver andra, såsom fogelfängare ganska väl veta“.
Det är säkert, att en häftig täflan råder emellan hanarne i deras sång. Fogelälskare bringa sina foglar tillsammans för att utröna, hvem som skall sjunga längst, och hr Yarrell berättade mig, att en fogel af första rangen stundom sjunger, tills han faller ned nästan död eller, enligt Bechstein,[30] fullkomligt död i följd af, att ett kärl i lungorna springer. Hvilken orsaken än må vara, så dö fogelhanar, såsom jag hör af hr Weir, ofta plötsligt under sångtiden. Att vanan att sjunga stundom alldeles icke har något att skaffa med kärleken, är tydligt, emedan en ofruktsam kanariefogelsbastard enligt uppgift[31] sjöng, då han såg sig i en spegel, hvarvid han rusade mot sin egen bild; han anföll likaledes med raseri en kanariehona, som insattes i samma bur. Fogelfängare draga beständigt nytta af den afund, som framkallas genom sången; en hane, som sjunger väl, döljes undan och skyddas, under det att en uppstoppad fogel, omgifven af limspön, utsättes, så att han ses. På detta sätt har en person, enligt hvad hr Weir har meddelat mig, under loppet af en enda dag tagit femtio och vid ett annat tillfälle sjuttio bofinkhanar. Förmågan och böjelsen att sjunga är så olika hos foglar, att, ehuru priset på en vanlig bofinkhane är endast sex pence, hr Weir såg en fogel, för hvilken fogelfängaren begärde tre pund; profvet på en verkligen god sångare är, att han skall fortfara att sjunga, medan buren svänges omkring egarens hufvud.
Att foglar skulle sjunga såväl af täflan som för att behaga honan, är alls icke oförenligt med hvartannat och kunde i sanning väntas gå hand i hand på samma sätt som prydlighet och stridslystnad. Några författare draga dock den slutsatsen, att hanens sång icke kan tjena till att behaga honan, emedan några få arters honor, t. ex. kanariefogelns, rödhakens, lärkans och domherrens, i synnerhet då de, såsom Bechstein anmärker, äro i ett enketillstånd, utstöta angenämt melodiska toner. I några af dessa fall kan vanan att sjunga till en del tillskrifvas den omständigheten, att honorna hafva blifvit mycket väl födda och hållna i fångenskapen,[32] ty detta stör alla de vanliga förrättningar, som äro förbundna med artens reproduktion. Många exempel hafva redan blifvit anförda på sekundära hanliga karakterers partiela öfverflyttande till honan, så att det alls icke är öfverraskande, att honorna af någon art skulle ega sångförmåga. Man har också dragit den slutsatsen, att hanens sång icke kan tjena till att behaga, emedan vissa arters hanar, t. ex. rödhakens, sjunga om hösten.[33] Men ingenting är mera vanligt, än att djur finna nöje i att utöfva hvilken instinkt som helst, hvaraf de på andra tider betjena sig till någon verklig fördel. Huru ofta se vi icke foglar, hvilka flyga lätt, tydligen för nöje glida och segla fram genom luften. Katten leker med den fångade råttan och kormoranen med den tagna fisken. Väfvarefogeln (Ploceus) roar sig sjelf, då han är instängd i bur, med att nätt fläta grässtrån mellan trådarne i sin bur. Foglar, hvilka vanligen kämpa under fortplantningstiden, äro i allmänhet benägna att ständigt slåss, och tjädertupparne hålla stundom sin lek under hösten på sina vanliga samlingsplatser.[34] I följd häraf är det alls icke öfverraskande, att fogelhanar skulle fortfara att sjunga för sitt eget nöje, sedan frieritiden är förbi.
Såsom det har blifvit visadt i ett föregående kapitel, är sången i viss grad en konst och förbättras mycket genom öfning. Man kan lära foglar åtskilliga melodier, och äfven den omelodiske gråsparfven har blifvit lärd att sjunga som en hämpling. De antaga sina fosterföräldrars[35] och någon gång sina grannars sång.[36] Alla de vanliga sångarne tillhöra ordningen Insessores, och deras röstorganer äro mycket mera sammansatta än de flesta andra foglars; dock är det en egendomlig omständighet, att några af Insessores, t. ex. korpar, kråkor och skator, ega dithörande sångapparat,[37] ehuru de aldrig sjunga och icke af naturen modulera sin röst i någon betydande grad. Hunter försäkrar,[38] att musklerna på larynx hos de verkliga sångarne äro starkare hos hanarne än hos honorna; men med detta obetydliga undantag finnes det ingen skilnad i de båda könens röstorganer, ehuru de flesta arters hanar sjunga mycket bättre och mera ihållande än honorna.
Det är anmärkningsvärdt, att endast små foglar egentligen sjunga. Det australiensiska slägtet Menura måste dock undantagas, ty Menura Alberti, hvilken är ungefär så stor som en halfvuxen kalkon, härmar icke allenast andra foglar, utan “dess egen hvissling är ytterst vacker och omvexlande“. Hanarne samlas och bilda “corroborying places“, hvarest de sjunga, uppresa och utbreda sina stjertar liksom påfoglar och låta sina vingar hänga.[39] Det är likaledes anmärkningsvärdt, att de foglar, hvilka sjunga, sällan äro smyckade med lysande färger och andra prydnader. Af våra britiska foglar äro, med undantag af domherren och steglitsen, de bästa sångarne enkelt färgade. Kungsfiskaren, biätaren, blåkråkan, härfogeln, hackspettarne o. s. v. utstöta sträfva skrik, och tropikernas lysande foglar äro knappast någonsin sångare.[40] I följd häraf synas lysande färger och sångförmåga ersätta hvarandra. Vi kunna inse, att om fjäderdrägten icke varierade till glansen, eller om lysande färger vore farliga för arten, skulle andra medel hafva blifvit använda för att behaga honorna, och rösten skulle, om han blefve melodisk, erbjuda ett sådant medel.
Hos några foglar äro röstorganerna mycket olika hos båda könen. Hanen af Tetrao cupido (fig. 39) har två nakna, orangefärgade säckar, en på hvardera sidan om halsen, och dessa uppblåsas betydligt, då hanen under fortplantningstiden frambringar ett egendomligt ihåligt ljud, som är hörbart på långt håll. Audubon visade, att ljudet står i innerlig förbindelse med denna apparat, hvilken erinrar oss om luftsäckarne på ömse sidor om munnen hos vissa grodhanar, ty han fann, att ljudet mycket aftog, då hål stacks på en af säckarne hos en tam fogel, och alldeles upphörde, då båda genomstungos. Honan har “en något liknande, ehuru mindre, naken hudfläck på halsen, men den kan icke uppblåsas“.[41] Hanen af en annan skogshönsart (Tetrao urophasianus) har, då han friar till honan, sin “nakna, gula kräfva uppblåst till en utomordentlig storlek, fullt hälften så stor som kroppen“, och han
utstöter då åtskilliga sträfva, djupa och ihåliga toner. Med uppresta halsfjädrar, sänkta och mot marken skrapande vingar samt den långa, spetsiga stjerten utbredd som en solfjäder intager han då åtskilliga sällsamma ställningar. Honans matstrupe är icke på något sätt märkvärdig.[42]
Det synes nu vara väl bevisadt, att den stora strupsäcken
hos hanen af den europeiska trappen (Otis tarda) och af åtminstone fyra andra arter icke, såsom förut förmodades, tjenar till att förvara vatten, utan står i förbindelse med utstötandet under fortplantningstiden af ett egendomligt ljud, hvilket låter som “ock“. Då fogeln frambringar detta ljud, antager han de utomordentligaste ställningar. Det är en egendomlig omständighet, att bland hanarne af samma art säcken icke är utvecklad hos alla individer.[43] En kråkartad fogel (Cephalopterus ornatus, fig. 40), hvilken bebor Syd-Amerika, kallas paraplyfogeln i följd af sin ofantliga, af nakna, hvita, med mörkblå fjädrar täckta fjäderspolar bildade tofs, hvilken han kan resa upp till en icke mindre än fem tum i diameter hållande, hela hufvudet betäckande hufva. Denna fogel har på sin hals ett långt, tunnt, cylindriskt, köttartadt bihang, hvilket är tätt betäckt med fjällika, blå fjädrar. Det gör sannolikt till en del tjenst som en prydnad, men äfvenledes som en ljudapparat, ty hr Bates fann, att det är förbundet “med en ovanlig utveckling af luftstrupen och röstorganerna“. Det är utspändt, då fogeln utstöter sin egendomliga, djupa, högljudda och länge uthållna, flöjtartade ton. Fjäderbusken på hufvudet och bihanget på halsen äro rudimentära hos honan.[44]
Åtskilliga simfoglars och vadares röstorganer äro ytterligt sammansatta och till en viss grad olika hos de båda könen. I några fall är luftstrupen inrullad som ett valdhorn och djupt inbäddad i bröstbenet. Hos vilda svanen (Cygnus ferus) är han djupare inbäddad hos den fullvuxne hanen än hos honan eller den unga hanen. Hos skrakens hane är luftstrupens utvidgade del försedd med ett öfvertaligt par muskler.[45] Men betydelsen af dessa olikheter mellan könen af så många Anatidæ är alls icke förklarad, ty hanen är icke alltid den mera högröstade; så hväser hanen af den vanliga ankan, hvaremot honan utstöter ett högljudt knirkande.[46] Hos båda könen af en bland tranorna (Grus virgo) tränger luftstrupen genom bröstbenet, men företer “vissa modifikationer efter könet“. Hos svarta storkens hane råder det likaledes en väl uttryckt könsskilnad i bronchiernas längd och krökning.[47] Således hafva i dessa fall högeligen vigtiga bildningar blifvit modifierade efter könet.
Det är ofta svårt att gissa, om de många egendomliga skrik och toner, som utstötas af fogelhanar under fortplantningstiden, tjena till att behaga eller endast kalla på honan. Turturdufvans och många dufvors ljufva kuttrande är, det kan man antaga, behagligt för honan. Då den vilda kalkonhönan på morgonen utstöter sitt lockrop, svarar tuppen med en ton, som är olik det kollrande ljud, hvilket han frambringar, då han med uppresta fjädrar, rasslande vingar och uppsvälda köttflikar blåser upp sig och stoltserar framför henne.[48] Orrtuppens spel gör helt säkert tjenst som en kallelse på honan, ty man vet, att det från afstånd har framlockat fyra eller fem honor till en i fångenskap hållen hane; men som orrtuppen fortsätter sitt spel hela timmar bortåt under hvarandra efterföljande dagar och tjädern gör det “med en ytterst häftig passion“, ledas vi till den förmodan, att honorna, hvilka redan äro tillstädes, finna behag deri.[49] Man vet, att vanliga råkans stämma förändras under fortplantningstiden och således är på visst sätt en könskarakter.[50] Men hvad skola vi säga om t. ex. några papegojors sträfva skrik; hafva dessa foglar lika dålig smak för musikaliska ljud, som de tydligen, att döma af den oharmoniska kontrasten mellan deras bjert gula och blå fjäderdrägt, hafva för färger? Det är visserligen möjligt, att många fogelhanars högljudda röster kunna, utan att någon fördel på så sätt har vunnits, vara följden af de förärfda verkningarna af deras röstorganers fortsatta bruk, då de uppeggas genom kärlekens, afundsjukans och vredens starka passioner; till denna punkt skola vi återkomma, då vi afhandla däggdjuren.
Vi hafva hittills talat endast om rösten, men åtskilliga fogelhanar utföra under sitt frieri, hvad man skulle kunna kalla instrumentalmusik. Påfoglar och paradisfoglar rassla med sina fjäderspolar mot hvarandra, och denna vibrerande rörelse tjenar tydligen endast till att åstadkomma buller, ty den kan knappast föröka skönheten i deras fjäderdrägt. Kalkontuppar skrapa med sina vingar mot marken, och några skogshönsarter frambringa på så sätt ett surrande ljud. En annan nordamerikansk skogshönsart, Tetrao umbellus, trummar hastigt med sina “sänkta vingar mot stammen af ett kullfallet träd“ eller, enligt Audubon, mot sin egen kropp, då han med upprest stjert och utbredda kragar “visar sin prakt för honorna, hvilka ligga dolda i grannskapet“; det sålunda frambragta ljudet jemföres af några med en aflägsen åska och af andra med ett hastigt trummande. Honan trummar aldrig, “utan flyger direkt till den plats, hvarest hanen är på så sätt sysselsatt“. I Himalaya “frambringar“ hanen af Kalij-fasanen “ofta ett egendomligt trummande buller med sina vingar, hvilket icke är olikt det ljud, som åstadkommes genom att skaka ett stycke styft kläde“. På Afrikas vestra kust samlas de små svarta väfvarefoglarne (Ploceus?) i en liten skara i buskarne rundt omkring en liten öppen plats, sjunga och glida genom luften med fladdrande vingar, “hvilka åstadkomma ett hastigt svirrande ljud, liknande det af ett barns skallra“. Den ena fogeln efter den andra håller så ut timmar bortåt, men endast under parningstiden. Under samma årstid göra hanarne af vissa nattskärror (Caprimulgus) ett högst egendomligt buller med sina vingar. De olika hackspettarterna bulta med sina näbbar på en ljudande gren med en så hastig, vibrerande rörelse, att “hufvudet på en gång synes vara på tvenne ställen“. Det sålunda frambragta ljudet kan höras på ett betydande afstånd, men kan icke beskrifvas, och jag är säker, att ingen, som hörde det för första gången, någonsin skulle kunna gissa dess orsak. Som detta bullrande ljud hufvudsakligen frambringas under fortplantningstiden, har det blifvit betraktadt som en kärlekssång; men det är kanske, strängare taget, en lockton. Man har observerat, att honan, då hon har blifvit drifven från sitt bo, på så sätt kallade på sin make, hvilken svarade på samma sätt och snart infann sig. Slutligen förenar hanen af härfogeln (Upupa epops) vokal- med instrumentalmusik, ty under fortplantningstiden drager denna fogel, hvilket hr Swinhoe åsåg, först in luft och slår derpå ändan af sin näbb lodrätt mot en sten eller trädstam, “då den genom den rörformiga näbben nedtvingade luften frambringar det rätta ljudet“. Då hanen utstöter sitt skrik utan att slå sin näbb emot, är ljudet alldeles olika.[51]
I föregående fall frambringas ljud medelst tillhjelp af redan befintliga och eljest nödvändiga bildningar; men i följande hafva vissa fjädrar blifvit specielt modifierade för det uttryckliga ändamålet att frambringa ljud. Det trummande eller bräkande eller gnäggande eller dånande ljud, allt efter de olika iakttagarnes uttryck, hvilket frambringas af den enkla beckasinen (Scolopax gallinago) måste hafva öfverraskat hvar och en, som någonsin har hört det. Denna fogel flyger under fortplantningstiden “kanske tusen fot högt“ och sänker sig med förvånande snabbhet, efter att en stund bortåt hafva flugit i zigzag, med utbredd stjert och dallrande vingar i en krokig linie till jorden. Detta ljud frambringas endast under den hastiga nedfarten. Ingen var i stånd att förklara orsaken, tills hr Meves iakttog, att de yttre fjädrarne på hvardera sidan af stjerten äro egendomligt bildade (fig. 41), i det de hade en styf, sabelformig spole med de sneda fanen af ovanlig längd och de yttre strålarne tätt fästade intill hvarandra. Han fann, att han, genom att blåsa på dessa fjädrar eller genom att fästa dem på en lång, tunn käpp och svänga dem hastigt genom luften, kunde fullkomligt härma det trummande ljud, som åstadkommes af den lefvande fogeln. Båda könen äro försedda med dessa fjädrar, men de äro i allmänhet större och frambringa en djupare ton hos hanen än hos honan. Hos några arter, t. ex. hos Scolopax frenata (fig. 42), äro fyra och hos Scolopax javensis (fig. 43) icke mindre än åtta fjädrar på hvardera sidan af stjerten betydligt modifierade. Olika toner uppkomma, om olika arters fjädrar svängas genom luften, och Scolopax Wilsonii i Förenta Staterna frambringar ett hvinande ljud, då han hastigt störtar sig ned till marken.[52]
Hos hanen af Chamæpetes unicolor (en stor hönsfogel i Amerika) är första vingpennan af första ordningen böjd mot spetsen och mycket mera afsmalnande än hos honan. Af en beslägtad fogel, Penelope nigra, iakttog hr Salvin en hane, hvilken, då han flög nedåt “med utsträckta vingar, frambragte ett brakande och rasslande buller“ liksom af ett fallande träd.[53] Hanen ensam af en bland de indiska trapparne (Sypheotides auritus) har sina vingpennor af första ordningen betydligt tillspetsade, och om hanen af en beslägtad art vet man, att han frambringar ett surrande ljud, då han friar till honan.[54] I en vida skild grupp, nämligen honingsfoglarne, hafva hanarne ensamma af vissa arter antingen skaften på sina vingpennor af första ordningen mycket utplattade eller fanen tvärt urringade mot spetsen. Så har t. ex. hanen af Selasphorus platycercus i fullvuxet tillstånd den första vingpennan af första ordningen (fig. 44) på detta sätt urringad. Då han flyger från blomma till blomma, frambringar han “ett skarpt, nästan pipande buller“;[55] men hr Salvin tyckte icke, att bullret åstadkoms med afsigt.
Slutligen hafva hanarne af åtskilliga arter inom ett underslägte af Pipra sina vingpennor af andra ordningen modifierade på ett ännu anmärkningsvärdare sätt, enligt hvad hr Sclater anmärker. Hos den präktigt färgade Pipra deliciosa äro de trenne första pennorna af andra ordningen försedda med tjocka skaft och böjda mot kroppen; hos den fjerde och femte (fig. 45 a) är förändringen större, och hos den sjette och sjunde (b, c), är skaftet “i utomordentlig grad förtjockadt, så att det bildar en solid hornmassa“. Äfven fanen äro betydligt förändrade till utseendet i jemförelse med motsvarande fjädrar (d, e, f) hos honan. Äfven vingarnes ben, hvilka uppbära de egendomliga fjädrarne hos hanen, uppgifvas af hr Fraser vara mycket förtjockade. Dessa småfoglar åstadkomma ett ovanligt buller, och den första “skarpa tonen är icke olik en pisksmäll“.[56]
Olikheten i såväl de vokala som de instrumentala ljud, hvilka åstadkommas af många arters hanar under fortplantningstiden, och olikheten af de medel, hvarigenom sådana ljud frambringas, är högeligen anmärkningsvärd. Vi erhålla på så sätt en hög tanke om deras betydelse för sexuela ändamål och erinras om samma slutledning med afseende på insekterna. Det är icke svårt att föreställa sig de steg, hvarigenom en fogels toner, ursprungligen använda blott som lockrop eller för något annat ändamål, kunde
hafva blifvit utbildade till en melodisk kärlekssång. Detta är i någon mån svårare, då fråga är om modifierade fjädrar, medelst hvilka trummande, pipande eller bullrande ljud frambringas. Men vi hafva sett, att några foglar under sitt frieri svänga, skaka eller rasslande slå sina icke modifierade fjädrar tillhopa, och om honorna föranleddes att välja dem, som bäst gjorde detta, skulle de hanar, som på någon del af kroppen egde de starkaste eller tjockaste eller mest afsmalnande fjädrarne, hafva den mesta framgången, och på detta sätt kunde fjädrarne i långsam gradföljd modifieras nästan huru långt som helst. Honorna skulle naturligtvis icke aktgifva på hvarje obetydlig, fortgående förändring i skapnad, utan endast på det sålunda frambragta ljudet. Det är en egendomlig omständighet, att inom samma djurklass så olika ljud som beckasinens bullrande läte med stjerten, hackspettens bultande med näbben, vissa vattenfoglars sträfva, trumpetlika skrik, turturdufvans kuttrande och näktergalens sång, skulle alla vara behagliga för de särskilda arternas honor. Men vi borde icke döma de olika arternas smak efter enahanda måttstock, ej heller bedöma den efter menniskans smakbegrepp. Vi borde till och med i afseende på menniskan ihågkomma, hvilka oharmoniska ljud, tamtamslagen och rörpipornas gälla toner, behaga vildarnes öron. Sir S. Baker anmärker,[57] att “liksom arabens mage föredrager rått kött och den rykande, ur djuret i varmt tillstånd tagna lefvern, så gifver hans öra likaledes framför all annan företrädet åt rå och oharmonisk musik.“
Kärleksåtbörder och danser. — Åtskilliga foglars, särskildt
de hönsartades, kärleksåtbörder hafva redan tillfälligtvis blifvit
omnämnda, så att obetydligt här behöfver tilläggas. I Norra
Amerika samlas hvarje morgon under fortplantningstiden stora flockar
af en skogshönsart, Tetrao phasianellus, på en utvald, jemn plats,
och här springa de rundtomkring i en krets af ungefär femton
till tjugo fots diameter, så att marken är nött fullkomligt bar
liksom en elfring. I dessa “rapphönsdansar“, såsom de benämnas
af jägarne, antaga foglarne de egendomligaste ställningar och springa
rundt omkring, några åt venster och andra åt höger. Audubon
beskrifver, huru hanarne af en häger (Ardea herodias) med mycken
värdighet vandra omkring på sina långa ben framför honorna
och utmana sina medtäflare. Om en af de vedervärdiga asgamarne
(Cathartes jota) uppgifver samme naturforskare, att “hanarnes
åtbörder och paradering i början af parningstiden äro ytterst löjliga“.
Vissa foglar utföra, såsom vi hafva sett i afseende på den svarta
afrikanska väfvarefogeln, sina kärleksåtbörder under flygten i stället
för på marken. Under våren höjer sig vår lille grå sångare (Sylvia
cinerea) ofta några få fot eller yards öfver en buske och “fladdrar
med en nyckfull och fantastisk rörelse under alltjemt fortsatt sång
samt sänker sig derefter åter ned på sin plats“. Den stora engelska
trappen kastar sig under frieriet till honan i obeskrifligt
egendomliga ställningar, hvilket har blifvit aftecknadt af Wolf. En
beslägtad indisk trapp (Otis bengalensis) “höjer sig“ vid sådana
tillfällen “med hastiga vingslag lodrätt i luften, uppreser dervid sin
tofs och spärrar ut fjädrarne på halsen och bröstet samt sänker
sig derefter ned till marken“; han upprepar denna manöver flere gånger efter hvarandra och utstöter samtidigt en egendomligt
surrande ton. De honor, som händelsevis befinna sig i närheten,
“åtlyda dessa dansuppmaningar, och då de nalkas, släpar hanen
sina vingar och breder ut sin stjert, i likhet med en kalkon“.[58]
Det märkvärdigaste exemplet förete dock tre befryndade arter af australiensiska foglar, de beryktade kragfoglarne, tvifvelsutan afkomlingar af några forntida arter, hvilka först förvärfvade den egendomliga instinkten att bygga löfsalar för att utföra sina kärleksåtbörder. Löfsalarne (fig. 46), hvilka, såsom vi sedermera skola se, äro i hög grad prydda med fjädrar, musslor, ben och blad, byggas på marken endast för frieriets skull, ty deras nästen anläggas i träd. Båda könen hjelpas åt vid löfsalarnes uppförande, men hanen är den förnämste arbetaren. Så stark är denna instinkt, att den äfven öfvas i fångenskapen, och hr Strange har beskrifvit[59] vanorna hos några atlasfoglar, hvilka han hade i sitt fogelhus i Nya Södra Wales. “Stundtals jagar hanen honan kring hela fogelhuset, begifver sig derpå till löfsalen, plockar upp en vacker fjäder eller ett stort blad, utstöter ett egendomligt ljud, reser alla sina fjädrar i vädret, springer rundt omkring i buren och blir så ifrig, att hans ögon synas i begrepp att tränga ut ur hufvudet; oupphörligt höjer han först den ena och derefter den andra vingen, utstöter en låg, pipande ton och tyckes som hustuppen plocka upp något från marken, tills honan slutligen saktmodigt nalkas honom.“ Kapten Stokes har beskrifvit en annan arts, nämligen den stora kragfogelns, vanor och “lekstugor“; denne syntes “roa sig med att flyga fram och tillbaka, taga en mussla från hvardera sidan och i näbben bära henne genom den hvälfda gången“. Dessa egendomliga byggnader, hvilka uppföras endast såsom församlingsställen, hvarest båda könen roa sig och uppvakta hvarandra, måste kosta fogeln mycken möda. Så t. ex. är den gulbrunbröstade artens löfsal nära fyra fot lång, aderton tum hög och uppbygges på ett tjockt underlag af pinnar.
Prydnader. — Jag skall först afhandla de fall, då hanarne
antingen uteslutande eller i mycket högre grad än honorna äro
utsmyckade, och i ett följande kapitel dem, då båda könen ega
lika prydnader, och slutligen de sällsynta fall, då honan är något
bjertare färgad än hanen. Såsom förhållandet är med de af vilda
och civiliserade menniskor begagnade konstgjorda prydnaderna, så
är det äfven med foglarnes naturliga prydnader, nämligen att
hufvudet är utsmyckningens förnämsta säte.[60] Prydnaderna äro
underbart omvexlande, såsom det nämndes i början af detta
kapitel. Fjädrarne på pannan eller nacken äro olika gestaltade och kunna någon gång uppresas eller utbredas, hvarigenom deras
sköna färger fullständigt framvisas. Präktiga örontofsar (se fig. 39
ofvanför) finnas tillfälligtvis. Hufvudet är stundom betäckt med
sammetsartade dun, såsom hos en fasan, eller är det naket och
lifligt färgadt, eller bär det köttartade bihang, trådar och solida
utskott. Strupen är likaledes någon gång prydd med ett skägg
eller med köttflikar och vårtor. Sådana bihang äro i allmänhet
bjert färgade och tjena tvifvelsutan som prydnader, ehuru de icke
alltid i våra ögon äro prydliga, ty då hanen är sysselsatt med
att fria till honan, svälla de ofta upp och antaga lifligare färger,
såsom händelsen är med kalkontuppen. Vid sådana tillfällen
uppsvälla de köttiga bihangen på hufvudet hos Tragopan-fasanen
(Ceriornis Temminckii) upp till en stor flik på strupen och till
två horn, ett på hvardera sidan af den präktiga tofsen, och dessa
hafva då den mest intensiva blå färg, som jag någonsin har sett.
Den afrikanska hornskatan (Bucorax abyssinicus) drifver upp det
skarlakansfärgade, blåslika bihanget på sin hals och “erbjuder ett
synnerligen storartadt utseende“ med sina släpande vingar och sin
utbredda stjert.[61] Äfven ögats iris är någon gång bjertare färgad
hos hanen än hos honan, hvilket ofta är händelsen med näbben,
t. ex. hos vår vanliga koltrast. Hos Buceros corrugatus är hela
näbben och den oerhörda hjelmen klarare färgad hos hanen än
hos honan, och “de sneda groparne på underkäkens sidor äro
egendomliga för hankönet“.[62]
Hanarne äro ofta prydda med förlängda fjädrar eller pennor, hvilka skjuta ut från nästan hvarje del af kroppen. Strupens och bröstets fjädrar äro någon gång utvecklade till vackra kragar och krås. Stjertfjädrarne äro ofta förlängda, såsom vi se hos påfogelns stjerttäckare och på Argus-fasanens stjert. Den senare fogelns kropp är icke större än en hönas; dock är längden från näbb- till stjertspetsen icke mindre än fem fot tre tum.[63] Vingfjädrarne äro icke på långt när så ofta förlängda som stjertfjädrarne, ty deras förlängning skulle lägga hinder i vägen för flygten. Dock äro de sköna, med ögonfläckar försedda vingpennorna af andra ordningen hos Argus-fasanens hane nästan tre fot i längd, och hos en liten afrikansk nattskärra (Caprimulgus vexillarius) uppnår en bland första ordningens vingpennor under fortplantningstiden en längd af tjugosex tum, hvaremot fogeln sjelf endast håller tio tum i längd. Hos ett annat, nära befryndadt nattskärreslägte äro de förlängda vingpennornas spolar nakna, undantagandes i spetsen, hvarest en skifva finnes.[64] Vidare äro stjertfjädrarne hos ett annat nattskärreslägte till och med ännu ovanligare utvecklade, så att vi se samma slags prydnad hos närbeslägtade foglars hanar vunna genom mycket olika fjädrars utveckling.
Det är en egendomlig omständighet, att fjädrar af foglar, tillhörande skilda grupper, hafva blifvit förändrade på nästan fullkomligt samma egendomliga sätt. Så äro vingpennorna hos en af de ofvannämnda nattskärrorna nakna utefter hela skaftet och sluta med en skifva, eller äro de, såsom det någon gång benämnes, sked- eller spadformiga. Så beskaffade fjädrar förekomma i stjerten hos en motmot (Eumomota superciliaris), hos en isfogel, en fink, en honingsfogel, en papegoja, åtskilliga indiska drongos (Dicrurus och Edolius, hos hvilka skifvan står lodrätt) och i vissa paradisfoglars stjert. Hos dessa sista foglar prydes hufvudet af liknande, med sköna ögonfläckar försedda fjädrar, hvilket äfvenledes är förhållandet hos några hönsfoglar. Hos en indisk trapp (Sypheotides auritus) ändas de fjädrar, hvilka bilda de omkring fyra tum långa örontofsarne, likaledes i skifvor.[65] Fanen på fjädrarne hos åtskilliga ganska långt från hvarandra stående foglar äro tråd- eller fjäderlika såsom hos några hägrar, ibisar, paradis- och hönsfoglar. I andra fall försvinna fanen, i det de lemna skaften nakna, och dessa uppnå i stjerten hos Paradisea apoda en längd af trettiofyra tum.[66] Blifva smärre fjädrar på så sätt nakna, likna de till utseendet borst, t. ex. på kalkontuppens bröst. Liksom hvarje föränderligt mod i drägten beundras af menniskan, så synes hos foglarne en förändring af nästan hvilket slag som helst i fjädrarnes skapnad och färg hos hanen hafva blifvit beundrad af honan. Den omständigheten, att fjädrarne hos vidt skilda grupper hafva blifvit modifierade på ett analogt sätt, beror tvifvelsutan ursprungligen derpå, att alla fjädrarne ega nästan samma byggnad och utvecklingssätt samt följaktligen tendera att variera på samma sätt. Vi se ofta en tendens till analog föränderlighet i fjäderdrägten hos våra tama, till skilda arter hörande fogelracer. Så hafva fjädertofsar uppträdt hos åtskilliga arter. Hos en utdöd varietet af kalkonen utgjordes fjädertofsen af nakna skaft, täckta af dunfjädrar, så att de till en viss grad liknade de ofvanför beskrifna, spadlika fjädrarne. Hos vissa duf- och hönsracer äro fjädrarne trådformiga, hvarjemte skaften visa någon tendens att blifva nakna. Hos Sebastopolgåsen äro skulderfjädrarne synnerligen förlängda, krusiga eller till och med spiralvridna med trådlika kanter.[67]
Beträffande färgen behöfver här knappast någonting sägas, ty hvar och en känner, huru lysande foglarnes färger äro, och huru harmoniskt de äro förenade. Färgerna äro ofta metalliska eller iridescerande. Cirkelrunda fläckar omgifvas stundom af en eller flere, med olika skuggning försedda bälten och äro på så sätt förvandlade till oceller. Ej heller behöfver mycket sägas om de underbara olikheterna mellan könen eller många fogelhanars utomordentliga skönhet. Vanliga påfågeln erbjuder ett påtagligt exempel. Paradisfoglarnes honor äro mörkt färgade och sakna alla prydnader,
hvaremot hanarne sannolikt äro de mest och på så många sätt smyckade bland alla foglar, att de måste skådas för att uppskattas. De förlängda och orange-guldfärgade fjädrar, hvilka skjuta ut under vingarne hos Paradisea apoda (se i fig. 47 Paradisea rubra, en mycket mindre skön art), beskrifvas, då de äro lodrätt uppresta och satta i vibration, såsom bildande ett slags krets, i hvars midt hufvudet “framträder likt en liten smaragdsol, hvars strålar bildas af de båda plymerna“.[68] Hos en annan, ytterst vacker art är hufvudet kalt “och af en rikt koboltblå färg med åtskilliga i kors gående rader af svarta, sammetsartade fjädrar“.[69]
Honingsfoglarnes hanar (fig. 48 och 49) täfla nästan med paradisfoglarne i skönhet, hvilket en och hvar skall medgifva, som har sett hr Gould’s praktfulla volymer eller hans rika samling. Det är ganska anmärkningsvärdt, på huru många olika sätt dessa foglar äro utsmyckade. Nästan hvarje del af fjäderdrägten har blifvit begagnad och förändrad, och förändringarna hafva, såsom hr Gould visade mig, blifvit drifna till en underbar ytterlighet hos några arter, som tillhöra nästan hvarje undergrupp. Sådana fall likna på ett märkvärdigt sätt dem, som vi se hos våra fantasiracer, hvilka af menniskan hafva uppdragits för prydnads skull: vissa individer varierade ursprungligen i en karakter och andra, till samma art hörande individer i andra karakterer, och dessa har menniskan tagit fasta på samt förökat till en ytterlig grad — t. ex. påfogeldufvans stjert, jakobinens hufva, brefdufvans näbb och köttflikar o. s. v. Enda skilnaden mellan dessa fall är den, att resultatet i det ena beror på menniskans urval, hvaremot det i det andra, t. ex. hos honings- och paradisfoglar o. s. v., följer af könsurval, d. v. s. de skönare hanarnes utkorande af honorna.
Jag vill nämna endast ännu en fogel, hvilken är anmärkningsvärd för den ytterliga motsatsen i färg mellan könen, nämligen den beryktade klockfogeln (Chasmorhynchus niveus) från Södra Amerika, hvars stämma kan urskiljas på nästan tre (engelska) mils afstånd och väcker förvåning hos en och hvar, som först hör henne. Hanen är rent hvit, hvaremot honan är smutsigt grön, och den förra färgen är ganska sällsynt hos på land lefvande arter af måttlig storlek och fredliga vanor. Hanen har äfvenledes, enligt Waterton’s beskrifning, ett spiralformigt rör af nära tre tums längd, hvilket utgår från näbbens bas. Det är agatsvart och försedt med små, dunartade fjädrar. Detta rör kan uppblåsas med luft genom en förbindelse med gomen och hänger, då det icke är uppblåst, ned på ena sidan. Slägtet bildas af fyra arter, hvilkas hanar äro ganska olika, hvaremot honorna, efter hr Sclater’s beskrifning i en ganska intressant uppsats, mycket likna hvarandra och sålunda erbjuda ett utmärkt exempel på den vanliga regeln, att inom samma grupp hanarne skilja sig mycket mera från hvarandra, än förhållandet är med honorna. Hanen af en annan art (Chasmorhynchus nudicollis) är likaledes snöhvit med undantag af ett stort stycke naken hud på strupen och omkring ögonen, hvilken under fortplantningstiden eger en vackert grön färg. Hos en tredje art (Chasmorhynchus tricarunculatus) äro endast hufvudet och halsen hos hanen hvita, men den öfriga delen af kroppen kastanjebrun; denna arts hane är försedd med tre trådartade utskott af kroppens halfva längd, af hvilka ett skjuter ut från näbbens bas och de båda andra från munvikarne.[70]
De fullvuxna hanarnes färgade fjäderdrägt och vissa andra prydnader bibehållas antingen under hela lifvet, eller förnyas de periodiskt under sommaren och fortplantningstiden. Under denna tid förändra näbben och den nakna huden omkring hufvudet ofta färg, t. ex. hos några hägrar, ibisar, måsar, en af de nyss nämnda klockfoglarne o. s. v. Hos den hvita ibisen blifva då kinderna, den uttänjbara huden på strupen och näbbens basaldel karmosinröda.[71] Hos en af rallarne, Gallicrex cristatus, utvecklas under samma period en stor, röd vårta på hanens hufvud. Så är det ock med en tunn, hornartad kam på näbben hos en af pelikanerna, Pelecanus erythrorhynchus, ty efter fortplantningstiden fällas dessa hornkammar likt hornen från hjortarnes hufvuden, och stranden af en ö i en sjö i Nevada fann man betäckt med dessa egendomliga qvarlefvor.[72]
Färgförändringar hos fjäderdrägten efter årstiden bero först på en dubbel, årlig ruggning, för det andra på en verklig färgförändring hos sjelfva fjädrarne och för det tredje på, att deras mörkfärgade kanter periodiskt fällas, eller på dessa trenne processer mer eller mindre kombinerade. De utslitna kanternas fällande kan jemföras med dunens affallande hos unga foglar, ty dunet utskjuter i de flesta fall från de första verkliga fjädrarnes spetsar.[73]
Med afseende på de foglar, hvilka årligen undergå en dubbel ruggning, finnes det till en början några slag, t. ex. beckasiner, steppsvalor (Glareolæ) och pipare, hvilkas båda kön likna hvarandra och icke under någon årstid ändra färg. Jag vet icke, om vinterdrägten är tjockare och varmare än sommardrägten, hvilket synes vara den sannolikaste orsaken till en dubbel ruggning, då ingen färgförändring eger rum. För det andra gifves det foglar, t. ex. vissa Totanus-arter och andra vadare, hvilka likna hvarandra, men hafva en i ringa mån olika sommar- och vinterdrägt. Färgskilnaden är dock i dessa fall så obetydlig, att den knappast kan vara till någon fördel för dem, och den kan möjligen tillskrifvas den direkta inverkan af de olika förhållanden, för hvilka foglarne äro utsatta under de båda årstiderna. För det tredje finnes det många andra foglar, hvilkas kön äro lika, men hvilka äro vida skilda i sin sommar- och vinterdrägt. För det fjerde är det foglar, hvilkas kön skilja sig från hvarandra till färgen, men honorna bibehålla, ehuru de rugga två gånger, samma färger hela året igenom, hvaremot hanarne undergå en förändring, någon gång, såsom hos vissa trappar, en stor förändring i färg. För det femte och sista gifves det foglar, hvilkas kön skilja sig från hvarandra både i sommar- och vinterdrägten, men hanen undergår en större förändring än honan vid hvarje återkommande årstid, hvarpå brushanen (Machetes pugnax) erbjuder ett godt exempel.
Med afseende på orsaken till eller ändamålet med olikheterna i färg mellan sommar- och vinterdrägten, kan denna i några fall, t. ex. hos ripan,[74] under båda årstiderna tjena som ett skydd. Då olikheten mellan de båda fjäderdrägterna är ringa, kan den, såsom redan har blifvit anmärkt, kanske tillskrifvas den direkta inverkan af lefnadsförhållandena. Men hos många foglar kan det knappast råda något tvifvel om, att sommardrägten utgör en prydnad, äfven då båda könen äro lika. Vi kunna sluta till, att detta är händelsen med många hägrar, silfverhägrar o. s. v., ty de erhålla sina vackra fjädrar endast under fortplantningstiden. Dessutom äro sådana fjädrar, fjädertofsar o. s. v., ehuru förekommande hos båda könen, tillfälligtvis något mera utvecklade hos hanen än hos honan och likna de fjädrar och prydnader, som andra foglars hanar ensamma ega. Det är äfvenledes kändt, att fångenskap, genom att inverka på fogelhanarnes reproduktionssystem, ofta hindrar utvecklingen af deras sekundära könskarakterer, men icke har något omedelbart inflytande på några andra karakterer, och hr Bartlett underrättar mig, att åtta eller nio exemplar af isländska strandvipan (Tringa canutus) hela året igenom i Zoological Gardens bibehöllo sin simpla vinterdrägt, af hvilken omständighet vi kunna draga den slutsatsen, att sommardrägten, ehuru gemensam för båda könen, är af samma beskaffenhet som den uteslutande hanliga drägten hos många andra foglar.[75]
Af de föregående fakta, särskildt deraf, att intetdera könet hos vissa foglar förändrar färg under någondera af de årliga ruggningarna eller undergår en så ringa förändring, att den knappast kan vara till någon nytta för dem, och af den omständigheten, att honorna af andra arter, som rugga två gånger, dock bibehålla samma färger hela året igenom, kunna vi sluta, det vanan att rugga två gånger årligen icke har förvärfvats, för att hanen skulle under parningstiden erhålla ett prydligt utseende, utan att den dubbla ruggningen, som ursprungligen har erhållits för något visst ändamål, sedermera i vissa fall har begagnats för att erhålla en bröllopsdrägt.
Vid första anblicken synes det vara en förvånande omständighet, att några arter bland nära beslägtade foglar regelbundet skulle undergå en dubbel, årlig ruggning och andra endast en enkel sådan. Ripan t. ex. ruggar två eller till och med tre gånger på året och orren endast en gång; några af de präktigt färgade honingssugarne (Nectariniæ) i Indien och några underslägten af mörkt färgade piplärkor (Anthus) hafva en dubbel, hvaremot andra hafva en enkel årlig ruggning.[76] Men de gradationer i ruggningssättet, hvilka man vet förekomma hos åtskilliga foglar, visa oss, huru arter eller hela grupper af arter ursprungligen kunde hafva erhållit sin dubbla årliga ruggning eller ånyo förlorat denna vana, sedan de en gång erhållit den. Hos vissa trappar och pipare är vårruggningen långt ifrån fullständig; några fjädrar förnyas, och några förändra färg. Det gifves äfvenledes anledning att tro, det några äldre hanar af vissa trappar och rallartade foglar, hvilka egentligen undergå en dubbel ruggning, bibehålla sin bröllopsdrägt hela året igenom. Endast några få, högeligen modifierade fjädrar kunna om våren tillkomma till fjäderdrägten, såsom händelsen är med de skifformiga stjertfjädrarne hos vissa drongos (Bhringa) i Indien och med de förlängda fjädrarne på ryggen, falsen och i hufvudtofsen hos vissa hägrar. Genom sådana steg som dessa kunde vårruggningen blifva allt fullständigare, tills en fullkomligt dubbel ruggning hade erhållits. Det kan äfvenledes visas, att en gradation förefinnes i den tidslängd, under hvilken hvardera af de årliga fjäderdrägterna bibehålles, så att den ena kan komma att bibehållas hela året igenom, hvaremot den andra går fullständigt förlorad. Så bibehåller Machetes pugnax om våren sin halskrage endast under två månader. Hanen af Chera progne erhåller i Natal sin vackra fjäderdrägt och sina långa stjertpennor i December eller Januari och förlorar dem i Mars, så att de bibehållas endast omkring tre månader. De flesta arter, hvilka undergå en dubbel ruggning, bibehålla sina granna fjädrar omkring sex månader. Dock bibehåller hanen af den vilda Gallus bankiva sina halsfjädrar under nio eller tio månader, och då dessa fällas, synas de underliggande svarta fjädrarne på halsen fullkomligt. Men hos denna arts tama afkomling ersättas hanens halsfjädrar omedelbart af nya, så att vi här med afseende på en del af fjäderbeklädnaden se en dubbel ruggning genom domestikationen förvandlad till enkel.[77]
Hanen af gräsanden (Anas boschas) förlorar, som man väl vet, efter fortplantningstiden sin handrägt för en tid af tre månader, hvarunder han antager honans drägt. Hanen af stjertanden (Anas acuta) förlorar sin fjäderdrägt för den korta tiden af sex veckor eller två månader, och Montagu anmärker, att “denna dubbla ruggning under en så kort tid är en högst utomordentlig omständighet, som tyckes strida mot allt menskligt förstånd“. Den, som tror på arternas gradvisa förändring, skall dock vara långt ifrån att känna någon förvåning öfver att finna gradationer af alla slag. Om stjertandens hane erhölle sin nya fjäderdrägt inom en ännu kortare tid, skulle de nya hanliga fjädrarne nästan nödvändigt vara blandade med de gamla och båda med några för honan egendomliga, hvilket tydligen är förhållandet med hanen af en icke aflägset beslägtad fogel, nämligen Merganser serrator, ty hanarne sägas “undergå en förändring i fjäderdrägten, hvilken gör dem i någon mån lika honan“. Genom ett litet vidare påskyndande af förloppet skulle den dubbla ruggningen gå fullkomligt förlorad.[78]
Några fogelhanar blifva, såsom förut har uppgifvits, under våren bjertare färgade, icke i följd af en vårruggning, utan antingen genom en verklig förändring i fjädrarnes färg eller genom fällandet af deras mörkt färgade, bortdöda kanter. Så orsakade färgförändringar kunna för en längre eller kortare tid gå förlorade. Hos Pelecanus onocrotalus utbreder sig en skön, rosenfärgad anstrykning, med citronfärgade fläckar på bröstet, om våren öfver hela fjäderdrägten; enligt hvad hr Sclater uppgifver, “vara“ dessa anstrykningar “icke länge och försvinna vanligen omkring sex veckor eller två månader efter, sedan de hafva erhållits“. Vissa finkar fälla under våren sina fjäderbräm och blifva då bjertare färgade, hvaremot andra finkar icke undergå någon sådan förändring. Så visar Fringilla tristis i Förenta Staterna (äfvensom många andra amerikanska arter) sina bjerta färger endast efter vinterns tilländagående, hvaremot vår steglits, hvilken i vanor fullkomligt representerar denna fogel, och vår grönsiska, som i byggnad ännu mera motsvarar honom, icke undergå någon sådan årlig förändring. Men en olikhet af detta slag i beslägtade arters fjäderdrägt är icke förvånande, ty hos vanliga hämplingen, som tillhör samma familj, utvecklar sig det karmosinröda på pannan och hufvudet endast under sommaren i England, hvaremot dessa färger på Madeira bibehållas hela året igenom.[79]
Fjäderdrägtens förevisande af hanarne. — Prydnader af
alla slag, antingen för alltid eller för en tid förvärfvade, förevisas
med flit af hanarne och tjena tydligen att uppegga eller locka
eller tjusa honorna. Men hanarne förevisa stundom sina prydnader,
då de icke befinna sig i honornas sällskap, hvilket tillfälligtvis
händer med skogshönsen på deras lekplatser, och hvilket man kan
iakttaga hos påfågeln; denne senare fogel önskar dock tydligen
en åskådare af något slag och visar, såsom jag ofta har sett, sin
grannlåt för höns eller till och med svin.[80] Alla naturforskare,
som hafva noggrant aktgifvit på foglarnes vanor antingen i
naturtillståndet eller i fångenskapen, omfatta enhälligt den åsigten, att
hanarne tycka om att förevisa sin skönhet. Audubon talar ofta
om, att hanen på olika sätt försöker behaga honan. Hr Gould
säger, efter att hafva beskrifvit några egendomligheter hos en
kolibrihane, att han icke hyser några tvifvelsmål om, att denne
har förmåga att på det fördelaktigaste sätt förevisa dem för honan.
Dr Jerdon[81] påstår, att hanens sköna fjäderdrägt tjenar till “att tjusa och locka honan“. Hr Bartlett i Zoological Gardens
uttalade sig i de starkaste uttryck till mig i samma syfte.
Det måste vara en storartad anblick, “att i Indiens skogar plötsligt stöta på tjugo eller trettio påfoglar, under det att hanarne förevisa sina praktfulla stjertar och i sin fåfängas hela ståt stoltsera omkring framför de belåtna honorna“. Den vilda kalkonhanen
uppreser sina glittrande fjädrar, utbreder sin vackert bandade stjert och sina tvärstrimmiga vingfjädrar samt utgör, i det hela taget, med sina praktfulla karmosinröda och blå köttlappar en präktig, ehuru för våra ögon sällsam företeelse. Liknande omständigheter hafva redan blifvit meddelade med afseende på skogshöns af åtskilliga slag. Låtom oss öfvergå till en annan ordning. Hanen af Rupicola crocea (fig. 50) är en af de skönaste foglar i verlden; han eger en lysande orangefärg, hvarjemte några fjädrar äro på ett egendomligt sätt afstympade och trådformiga. Honan är brunaktigt
grön, skuggad med rödt och eger en mycket mindre kam. Sir R. Schomburgk har beskrifvit deras frieri; han träffade på en af deras samlingsplatser, hvarest tio hanar och två honor voro tillstädes. Platsen var fyra till fem fot i diameter och syntes hafva blifvit rensad från hvarje grässtrå och jemnad, som hade det utförts af menniskohand. En hane “gjorde luftsprång till åtskilliga andras synbara förnöjelse. Ån utbredde han sina vingar, kastade upp sitt hufvud eller slog ut sin stjert i likhet med en solfjäder, än stoltserade han omkring med en hoppande gång, tills han blef trött, då han utstötte ett slags sång och aflöstes af en annan. Så uppträdde tre af dem efter hvarandra på scenen och drogo sig derefter med sjelfbelåtenhet tillbaka till de öfriga.“ För att erhålla deras skinn vänta indianerna på en af deras mötesplatser, tills foglarne äro ifrigt sysselsatta med dansen, och äro då i stånd att med sina förgiftade pilar döda fyra eller fem hanar, den ene efter den andre.[82] Af paradisfoglarne samla sig ett dussin eller flere fullfjädrade hanar i ett träd för att hålla ett dansnöje, såsom det benämnes af infödingarne, och då de här flyga omkring, lyfta upp sina vingar, resa och skaka sina utsökta fjädrar, synes, enligt hvad hr Wallace anmärker, hela trädet vara uppfyldt af svajande fjädrar. Då de på så sätt äro sysselsatta, äro de så upptagna, att en skicklig bågskytt kan skjuta nästan hela sällskapet. Då dessa foglar hållas i fångenskap i den malayiska archipelagen, sägas de använda mycken tid på att hålla sina fjädrar rena; de utbreda dem ofta, undersöka dem och aflägsna hvarje smutsfläck. En iakttagare, som höll flere par lefvande, hyste icke några tvifvelsmål om, att hanens uppvisning afsåg att behaga honan.[83]
Guldfasanen (Thaumalea picta) utbreder och uppreser under sitt frieri icke endast sitt präktiga halskrås, utan vänder det, såsom jag sjelf har sett, på sned mot honan, på hvilkendera sidan hon än må stå, tydligen i afsigt att för henne förevisa en stor yta.[84] Hr Bartlett har iakttagit en Polyplectron-hane (fig. 51) under hans frieri och har visat mig ett exemplar, som hade blifvit uppstoppadt i den ställning, som det då intog. Denna fogels stjert och vingfjädrar äro prydda med vackra ögonfläckar, lika dem på påfogelhanens stjert. Då påfogeln förevisar sig, utbreder han sin stjert och reser den upp på tvären mot sin kropp, ty han står framför honan och kan på samma gång visa sin rikt blå hals och bröst. Men Polyplectron’s bröst är mörkt till färgen, och ögonfläckarne äro icke inskränkta till stjertfjädrarne. I följd häraf står Polyplectron icke framför honan, utan han reser upp och breder ut sina stjertfjädrar något på sned, hvarvid han sänker den på samma sida utbredda vingen och höjer den på motsatta sidan befintliga. I denna ställning äro ögonfläckarne öfver hela kroppen på en stor, glimrande yta utsatta för den beundrande honans ögon. Åt hvilken sida hon än må vända sig, rigtas de utbredda vingarne och den på sned hållna stjerten mot henne. Hanen af Tragopan-fasanen gör på nästan samma sätt, ty han reser upp fjädrarne, ehuru icke sjelfva vingen, på den sida af kroppen, som är motsatt honan, och som annars skulle vara undandold, så att nästan alla de skönt fläckade fjädrarne samtidigt förevisas.
Förhållandet med Argus-fasanen är ännu mera förvånande. De ofantligt utvecklade vingpennorna af andra ordningen, hvilka äro inskränkta till hanen, prydas med en rad af tjugo till tjugotre ögonfläckar, hvar och en mer än en tum i diameter. Fjädrarne äro äfvenledes praktfullt tecknade med sneda mörka streck och rader af fläckar, liknande dem på en tigers och en leopards hud i förening. Ögonfläckarne äro så vackert schatterade, att de, såsom hertigen af Argyll anmärker,[85] framstå liksom en kula, hvilken ligger lös i en fördjupning. Men då jag betraktade exemplaret i British Museum, hvilket är uppsatt med utbredda och nedhängande vingar, blef jag storligen besviken, ty ögonfläckarne syntes mig platta eller till och med konkava. Hr Gould utredde dock snart saken för mig, ty han hade aftecknat en hane, då denne förevisade sig sjelf. Vid sådana tillfällen uppresas de långa pennorna af andra ordningen i båda vingarne och utbredas; i förening med de ofantligt förlängda stjertfjädrarne bilda dessa en stor, halfcirkelformig, upprättstående solfjäder. Så snart som nu vingpennorna hållas i denna ställning och ljuset skiner på dem ofvanifrån, framträder den fulla effekten af schatteringen, och hvarje ögonfläck liknar med ens den s. k. kul- och sockelprydnaden. Dessa fjädrar hafva visats för åtskilliga artister, hvilka alla hafva uttryckt sin beundran för den fullkomliga schatteringen. Man må väl fråga, om sådana artistiskt schatterade prydnader hafva kunnat bildas genom könsurvalet. Det skall dock vara lämpligt att uppskjuta med afgifvandet af ett svar på denna fråga, tills vi i nästa kapitel komma att afhandla den gradvisa utvecklingens princip.
Vingpennorna af första ordningen, hvilka hos de flesta hönsfoglar äro enfärgade, äro hos Argus-fasanen icke mindre underbara föremål än de sekundära vingfjädrarne. De hafva en behaglig brun färg med talrika, mörka fläckar, af hvilka hvar och en utgöres af två eller tre svarta teckningar med en mörk omgifning. Men den förnämsta prydnaden är en med den mörkblå spolen parallel fläck, hvilken i sin kontur bildar en fullkomlig andra fjäder, som ligger inom den verkliga fjädern. Denna inre är ljusare kastanjebrun till färgen och tätt fläckad med små, hvita punkter. Jag har visat denna fjäder för åtskilliga personer, och många hafva beundrat den ännu mera än kul- och sockelfjädrarne samt förklarat den mera likna ett konstens än naturens verk. Dessa fjädrar äro nu alldeles dolda vid alla vanliga tillfällen, men förevisas fullkomligt, ehuru på ett ganska olika sätt, då de långa pennorna af andra ordningen uppresas, ty de utbredas i likhet med två små solfjädrar eller sköldar, en på hvardera sidan om bröstet nära marken.
Företeelsen med Argus-fasanens hane är utomordentligt intressant, emedan den lemnar ett godt bevis för, att den mest utsökta skönhet må tjena till att tjusa honan, men icke för något annat ändamål. Vi måste sluta till, att detta är händelsen, emedan vingpennorna af första ordningen aldrig utbredas samt kul- och sockelprydnaderna icke förevisas i sin hela fulländning, undantagandes då hanen antager sin ställning som friare. Argus-fasanen eger icke lysande färger, så att hans framgång i frieriet synes hafva berott på hans fjädrars betydande storlek och på utarbetandet af de vackraste mönster. Mången skall förklara, att det är ytterst otroligt, att en fogelhona skulle vara i stånd att uppskatta fina schatteringar och utsökta mönster. Det är tvifvelsutan en förvånande omständighet, att hon skulle ega denna nästan menskliga grad af smak, ehuru hon kanske förr beundrar det allmänna intrycket än hvarje särskild detalj. Den, som tänker sig säkert kunna mäta de lägre djurens urskiljningsförmåga och smak, må förneka, att Argus-fasanens hona kan uppskatta sådan utsökt skönhet; men han skall då drifvas till det medgifvandet, att de utomordentliga ställningar, som hanen antager under sitt frieri och hvarigenom hans fjäderdrägts underbara skönhet fullkomligt framvisas, äro utan ändamål, och detta är en slutsats, hvilken jag för min del aldrig skall godkänna.
Ehuru så många fasaner och beslägtade hönsfoglar med flit för honorna uppvisa sin sköna fjäderdrägt, är det, såsom hr Bartlett meddelar mig, anmärkningsvärdt, att detta icke är händelsen med de mörkfärgade öron- och Wallich’ska fasanerna (Crossoptilon auritum och Phasianus Wallichii), så att dessa foglar tyckas veta med sig, att de hafva föga skönt att framvisa. Hr Bartlett har aldrig sett hanarne af någondera arten kämpa med hvarandra; dock har han icke haft så goda tillfällen att aktgifva på den Wallich’ska som på öronfasanen. Hr Jenner Weir finner äfvenledes, att alla fogelhanar med rik eller skarpt markerad fjäderdrägt äro grälsjukare än de mörkfärgade arter, som höra till samma grupper. Steglitsen är t. ex. långt mera stridslysten än hämplingen och koltrasten mera än sångtrasten. De foglar, hvilka undergå en förändring i fjäderdrägten efter årstiderna, blifva likaledes mycket mera stridslystna under den period, då de hafva de lifligaste prydnaderna. Utan tvifvel kämpa några mörkt färgade foglars hanar förtvifladt med hvarandra, men det synes, att, då könsurvalet har gifvit lysande färger åt någon arts hanar, det likaledes ganska ofta har förlänat dem en stark stridslystnad. Vi skola träffa på nästan analoga fall, då vi komma att afhandla däggdjuren. Å andra sidan hafva hos foglarne sångförmågan och lysande färger sällan båda förvärfvats af samma arts hanar; men i denna händelse skulle den vunna fördelen hafva varit fullkomligt densamma, nämligen framgång i att behaga honan. Icke desto mindre måste det medgifvas, att åtskilliga med lysande färger försedda fogelhanar hafva fått sina fjädrar särskildt modifierade för att frambringa instrumentalmusik, ehuru densammas skönhet, åtminstone enligt vår smak, icke kan jemföras med många sångfoglars vokalmusik.
Vi vilja nu öfvergå till fogelhanar, som icke äro i någon hög grad försedda med prydnader, men hvilka icke desto mindre under sitt frieri förevisa, hvad de ega tilldragande. Dessa fall äro i några hänseenden egendomligare än de föregående och hafva endast obetydligt uppmärksammats. För följande fakta, hvilka äro valda ur en stor mängd värdefulla, till mig sända anteckningar, har jag att tacka hr Jenner Weir, hvilken länge har haft många slags foglar, bland dem alla britiska Fringillidæ och Emberizidæ. Domherren försöker att närma sig honan framifrån och skjuter då fram sitt bröst, så att många flere af de karmosinröda fjädrarne på en gång synas, än förhållandet annars skulle vara. Samtidigt vänder och böjer han på ett löjligt sätt sin svarta stjert från ena sidan till den andra. Bofinkhanen står likaledes framför honan och visar på så sätt sitt röda bröst samt sin “blåklocka“, såsom liebhabrar benämna hans hufvud; vingarne utbredas samtidigt något litet, hvarigenom de rent hvita banden på skuldrorna blifva synliga. Vanliga hämplingen spänner ut sitt rosenfärgade bröst, utbreder i ringa mån sina bruna vingar och stjert för att genom framvisande af deras hvita kanter göra sitt bästa af dem. Vi måste dock vara försigtiga vid den slutsatsens dragande, att vingarne endast utbredas för att förevisas, emedan några foglar, hvilkas vingar icke äro vackra, göra så. Detta är förhållandet med hustuppen, men det är ständigt den å motsatta sidan mot honan varande vingen, som utbredes och samtidigt släpas mot marken. Steglitshanen uppför sig olika med alla andra finkar; hans vingar äro vackra, skuldrorna äro svarta och de mörka vingpennorna fläckiga med hvitt och kantade med guldgult. Då han friar till honan, svänger han sin kropp hit och dit och vänder hastigt sina något litet utbredda vingar först åt den ena och sedan åt den andra sidan, hvarvid ett guldgult skimmer visar sig på dem. Enligt hvad hr Weir meddelar mig, vänder ingen annan britisk fink under sitt frieri sig på detta sätt från den ena sidan till den andra, icke ens den nära beslägtade grönsiskhanen, ty han skulle derigenom icke föröka sin skönhet.
De flesta britiska sparfvar äro enkelt färgade foglar; men fjädrarne på hufvudet hos hanen af säfsparfven (Emberiza schoeniclus) erhålla under våren en vacker svart färg genom de gråaktiga spetsarnes fällande och uppresas under frieriet. Hr Weir har hållit två Amadina-arter från Australien i bur; Amadina castanotis är en ganska liten och blygsamt färgad fink med mörk stjert, hvit bål och agatsvarta öfre stjerttäckare, af hvilka hvar och en är tecknad med tre stora, tydliga, ovala, hvita fläckar.[86] Då denna art friar till honan, breder han obetydligt ut och svänger dessa delvis färgade stjerttäckare på ett ganska egendomligt sätt. Hanen af Amadina Lathami uppför sig helt olika, i det han för honan framvisar sitt präktigt fläckade bröst, sin skarlakansfärgade bål och sina skarlakansröda öfre stjerttäckare. Jag må här efter dr Jerdon tillägga, att den indiske bulbul (Pycnonotus hæmorrhous) har karmosinröda undre stjerttäckare. Man kunde väl tänka, att dessa fjädrars skönhet aldrig kunde väl förevisas; men fogeln “utbreder dem, då han uppeggas, åt sidan, så att de kunna ses till och med ofvanifrån“.[87] Vanliga dufvan har regnbågsskimrande fjädrar på bröstet, och en och hvar måste hafva sett, huru hanen blåser upp sitt bröst, då han friar till honan, och derigenom visar dessa fjädrar på det fördelaktigaste sätt. En af de vackra bronsvingade dufvorna i Australien (Ocyphaps lophotes) beter sig helt olika enligt den beskrifning, som hr Weir har lemnat mig: då hanen står framför honan, böjer han sitt hufvud nästan till marken, breder ut sin stjert och ställer den lodrätt samt breder ut sina vingar. Han höjer och sänker derpå omvexlande och långsamt sin kropp, så att de regnbågsskimrande, metalliska fjädrarne alla på en gång synas och glänsa i solen.
Tillräckliga fakta hafva nu blifvit meddelade för att visa, med hvilken omsorg fogelhanar förevisa sina olika behag, hvilket de göra med den största skicklighet. Då de putsa sina fjädrar, hafva de talrika tillfällen att beundra sig sjelfva och att studera, huru de bäst skola visa sin skönhet. Men som alla hanarne af samma art bete sig på fullkomligt samma sätt, synes det, att handlingar, som till en början kanske voro oafsigtliga, hafva blifvit instinktmessiga. Om så är förhållandet, böra vi icke anklaga foglarne för medveten fåfänga; då vi se en påfogel stoltsera omkring med utbredda och vibrerande stjertfjädrar, tyckes han dock vara en verklig bild af högmod och fåfänga.
De olika prydnader, som hanarne ega, äro helt visst af den största betydelse för dem, ty de hafva i några fall förvärfvats på bekostnad af betydligt inskränkt förmåga att flyga och springa. Den afrikanska nattskärran (Cosmetornis), hvilken under parningstiden har en af sina vingpennor af första ordningen utvecklad till ett bihang af betydande längd, hindras härigenom mycket i sin flygt, ehuru hon under andra tider är anmärkningsvärd för sin snabbhet. Den “oviga storleken“ af andra ordningens vingpennor hos Argus-fasanen säges “nästan helt och hållet hindra fogeln att flyga“. Paradisfogelhanens sköna fjädrar hindra honom under en häftig blåst. De ytterst långa stjertpennorna hos hanarne af Vidua i södra Afrika göra “deras flygt tung“; men så snart som dessa hafva blifvit fälda, flyga de lika väl som honorna. Som foglar alltid häcka, då föda finnes i öfverflöd, kunna hanarne sannolikt icke genom sin hindrade rörelseförmåga erfara mycken olägenhet vid sökandet efter föda; men det kan näppeligen råda något tvifvel om, att de måste vara mycket mera utsatta för att dödas af roffoglar. Ej heller kunna vi draga i tvifvelsmål, att påfogelns långa släp samt Argus-fasanens långa stjert och vingfjädrar måste göra dem till ett mycket lättare byte för någon rofsökande tiger, än annars skulle vara händelsen. Äfven många fogelhanars bjerta färger kunna icke annat än göra dem synliga för deras fiender af alla slag. I följd häraf är det, såsom hr Gould har sagt, sannolikt, att sådana foglar i allmänhet äro skygga till sin natur, liksom visste de med sig, att deras skönhet vore en orsak till fara, och äro mycket svårare att upptäcka eller nalkas än de mörkfärgade och jemförelsevis tama honorna eller de unga och ännu icke prydliga hanarne.[88]
Det är en märkvärdigare omständighet, att några fogelhanar, hvilka äro försedda med särskilda vapen för strid, och hvilka i naturtillståndet äro så stridslystna, att de ofta döda hvarandra, lida af att ega vissa prydnader. Tuppfäktare putsa sina tuppars halsfjädrar samt skära bort deras kam och slören, och foglarne sägas då vara dubbade. Enligt hvad hr Tegetmeier påstår, är en odubbad fogel “ett förskräckligt förderf: kammen och slörena erbjuda ett lätt tag för hans motståndares näbb, och som en tupp alltid slår, hvar han håller, har han, då han en gång har tagit fast sin fiende, honom fullkomligt i sin makt. Till och med antaget, att fogeln icke dödas, är den blodförlust, som en odubbad tupp lider, mycket större än den, för hvilken en stympad är utsatt“.[89] Då unga kalkontuppar strida, fatta de alltid tag i hvarandras köttlappar, och jag förmodar, att de gamla foglarne kämpa på samma sätt. Det kan möjligen invändas, att kammen och slörena icke utgöra några prydnader och icke på så sätt kunna vara till nytta för dessa foglar; men äfven för våra ögon förhöjes den glänsande svarta spanska tuppens färg mycket genom hans hvita ansigte och karmosinröda kam, och ingen, som någonsin har sett de präktiga blå slörena hos Tragopan-fasanens hane, då de utspännas under frieriet, kan för ett ögonblick draga i tvifvelsmål, att skönhet är det här uppnådda målet. Af föregående fakta finna vi tydligen, att hanens fjädrar och andra prydnader måste vara af högsta betydelse för honom, och inse vidare, att skönhet i några fall till och med är af mera vigt än framgång i strid.
- ↑ Ibis, vol. III (ny serie), 1867, sid. 414.
- ↑ Gould, Handbook to the Birds of Australia, 1865, vol. II, sid. 383.
- ↑ Citerad af hr Gould, Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 29.
- ↑ Gould, ibidem, sid. 52.
- ↑ W. Thompson, Nat. Hist. of Ireland: Birds, vol. II, 1850, sid. 327.
- ↑ Jerdon, Birds of India, 1863, vol. II, sid. 96.
- ↑ Macgillivray, Hist. Brit. Birds, vol. IV, 1852, sid. 177—181.
- ↑ Sir R. Schomburgk i Journal of the Royal Geographical Society, vol. XIII, 1843, sid. 31.
- ↑ Orrithological Biography, vol. I, sid. 191. Se om pelikaner och beckasiner vol. III, sid. 381, 477.
- ↑ Gould, Handbook to the Birds of Australia, vol. I, sid. 395; vol. II, sid. 383.
- ↑ Hr Hewitt i Poultry Book by Tegetmeier, 1866, sid. 137.
- ↑ Layard, Annals and Magazine of Natural History, vol. XIV, 1854, sid. 63.
- ↑ Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 574.
- ↑ Brehm, Illustrirtes Thierleben, 1867, band IV, sid. 351. Några af de ofvanstående uppgifterna äro hemtade från L. Lloyd, The Game Birds of Sweden o. s. v., 1867, sid. 79.
- ↑ Jerdon, Birds of India: om Ithaginis vol. III, sid. 523, och om Galloperdix, sid. 541.
- ↑ Se om den egyptiska gåsen Macgillivray, British Birds, vol. IV, sid. 639. Om Plectropterus, se Livingstone’s Travels, sid. 254. Om Palamedea Brehm’s Thierleben, band IV, sid. 740. Se äfvenledes om denna fogel Azara, Voyages dans l’Amerique méridionale, tomen IV, 1809, sid. 179, 253.
- ↑ Se om vår vipa hr R. Carr i Land and Water för den 8 Augusti 1868, sid. 46. Angående Lobivanellus se Jerdon’s Birds of India, vol. III, sid. 647, och Gould’s Handbook of the Birds of Australia, vol. II, sid. 220. Se om Hoplopterus hr Allen i Ibis, vol. V, 1863, sid. 156.
- ↑ Audubon, Ornithological Biography, vol. II, sid. 492, vol. I. sid. 4—13.
- ↑ Hr Blyth, Land and Water, 1867, sid. 212.
- ↑ Richardson, om Tetrao umbellus, Fauna Borealis Americana: Birds, 1831, sid. 343. L. Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 22, 79, om tjädern och orren. Brehm uppgifver dock (Thierleben o. s. v., band IV, sid. 352), att orrhönorna i Tyskland i allmänhet icke bivista orrtupparnes lek, men detta är ett undantag från den vanliga regeln; möjligen ligga hönorna dolda i de omgifvande buskarne, såsom man vet förhållandet vara med orrhönorna i Skandinavien och med andra arter i norra Amerika.
- ↑ Ornithological Biography, vol. II, sid. 275.
- ↑ Brehm, Thierleben o. s. v., band IV, 1867, sid. 990. Audubon, Ornithological Biography, vol. II, sid. 492.
- ↑ Land and Water för den 25 Juli 1868, sid. 14.
- ↑ Audubon’s Ornithological Biography: om Tetrao cupido, vol. II, sid. 492; om Sturnus, vol. II, sid. 219.
- ↑ Ornithological Biography, vol. V, sid. 601.
- ↑ Daines Barrington, Philosophical Transactions, 1773, sid. 252.
- ↑ Ornithological Dictionary, 1833, sid. 475.
- ↑ Naturgeschichte der Stubenvögel, 1840, sid. 4. Hr Harrison Weir skrifver likaledes till mig: »Jag har fått den underrättelsen, att de bäst sjungande hanarne i allmänhet först erhålla en hona, då de uppfödas i samma rum.»
- ↑ Philosophical Transactions, 1773, sid. 263. White’s Natural History of Selborne, vol. I, 1825, sid. 246.
- ↑ Naturgeschichte der Stubenvögel, 1840, sid. 252.
- ↑ Hr Bold, Zoologist, 1843—44, sid. 659.
- ↑ D. Barrington, Philosophical Transactions, 1773, sid. 262. Bechstein, Stubenvögel, 1840, sid. 4.
- ↑ Detta är likaledes händelsen med strömstaren; se hr Hepburn i Zoologist, 1845—46, sid. 1068.
- ↑ L. Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 25.
- ↑ Barrington, ibidem, sid. 264. Bechstein, ibidem, sid. 5.
- ↑ Dureau de la Malle anför ett egendomligt exempel (Annales des Sciences Naturelles, tredje serien, Zoologie, tomen X, sid. 118) på några vilda koltrastar, som uppehöllo sig i hans trädgård i Paris, och som i naturtillståndet lärde en republikansk sång af en i bur hållen fogel.
- ↑ Bishop i Todd’s Cyclopædia of Anatomy and Physiology, vol. IV, sid. 1496.
- ↑ Uppgifvet af Barrington i Philosophical Transactions, 1773, sid. 262.
- ↑ Gould, Handbook of the Birds of Australia, vol. I, 1865, sid. 308—310. Se äfven T. W. Wood i Student, April 1870, sid. 125.
- ↑ Se anmärkningar härom i Gould’s Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 22.
- ↑ The Sportsman and Naturalist in Canada af major W. Ross King, 1866, sid. 144—146. Hr T. W. Wood lemnar i Student (April 1870, sid. 116) en utmärkt redogörelse för denna fogels ställning och vanor under frieriet. Han uppgifver, att örontofsarne eller halsfjädrarne uppresas, så att de stöta tillhopa öfver fjäderbusken på hufvudet.
- ↑ Richardson, Fauna Borealis Americana: Birds, 1831, sid. 359. Audubon, itidem, vol. IV, sid. 507.
- ↑ Följande uppsatser hafva nyligen blifvit författade om detta ämne: Prof. A. Newton i Ibis, 1862, sid. 107; dr Cullen, ibidem, 1865, sid. 145; hr Flower i Proc. Zool. Soc., 1865, sid. 747, och dr Murie i Proc. Zool. Soc., 1868, sid. 471. I den sistnämnda uppsatsen är en utmärkt figur meddelad öfver hanen af den australiensiska trappen i fullkomlig förevisning med utspänd säck.
- ↑ Bates, The Naturalist on the Amazons, 1863, vol. II, sid. 284; Wallace i Proc. Zool. Soc., 1850, sid. 206. En ny art med ett ännu större bihang på halsen (Cephalopterus penduliger) har nyligen blifvit upptäckt; se Ibis, vol. I, sid. 457.
- ↑ Bishop i Todd’s Cyclop. of Anat. and Phys., vol. IV, sid. 1499.
- ↑ Skedgåsen (Platalea) har luftstrupen hopböjd i form af en åtta; likväl är denna fogel stum (Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 763), men hr Blyth underrättar mig, att vindningarne icke alltid förefinnas, så att de kanske nu tendera att försvinna.
- ↑ Elements of Comparative Anatomy af R. Wagner, engelska öfversättningen, 1845, sid. 111. Se angående ofvanstående uppgift om svanen Yarrell’s History of British Birds, andra upplagan, 1845, vol. III, sid. 193.
- ↑ C. L. Bonaparte, citerad i Naturalist Library: Birds, vol. XIV, sid. 126.
- ↑ L. Lloyd, The Game Birds of Sweden o. s. v., 1867, sid. 22, 81.
- ↑ Jenner, Philosoph. Transactions, 1824, sid. 20.
- ↑ Hvad de särskilda ofvan anförda fakta beträffar, se angående paradisfoglar Brehm, Thierleben, band III, sid. 325. Om skogshöns Richardson, Fauna Borealis Americana: Birds, sid. 343 och 359; major W. Ross King, The Sportsman in Canada, 1866, sid. 156; Audubon, American Ornitholog. Biograph., vol. I, sid. 216. Om Kalij-fasanen Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 533. Om väfvarefoglar Livingstone’s Expedition to the Zambesi, 1865, sid. 425. Om hackspettar Macgillivray, History of British Birds, vol. III, 1840, sid. 84, 88, 89 och 95. Om härfogeln hr Swinhoe i Proc. Zool. Soc., den 23 Juni 1863. Om nattskärran Audubon, ibidem, vol. II, sid. 255. Den engelska nattskärran frambringar likaledes om våren ett egendomligt buller under sin snabba flygt.
- ↑ Se hr Meves’ intressanta uppgift i Proc. Zool. Soc., 1858, sid. 199. Om beckasinen Macgillivray, History of British Birds, vol. IV, sid. 371. Om den amerikanska beckasinen kapten Blakiston, Ibis, vol. V, 1863, sid. 131.
- ↑ Hr Salvin i Proceedings of the Zoological Society, 1867, sid. 160. Jag är denne utmärkte ornitholog mycket förbunden för teckningar af fjädrarne hos Chamæpetes och för andra uppgifter.
- ↑ Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 618 och 621.
- ↑ Gould, Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 49. Salvin, Proceedings of the Zoological Society, 1867, sid. 160.
- ↑ Sclater i Proceedings of the Zoological Society, 1860, sid. 90, och i Ibis, vol. IV, 1862, sid. 175. Äfvenledes Salvin i Ibis, 1860, sid. 37.
- ↑ The Nile Tributaries of Abyssinia, 1867, sid. 203.
- ↑ Om Tetrao phasianellus se Richardson, Fauna Borealis Americana, sid. 361, och för vidare enskildheter kapten Blakiston, Ibis, 1863, sid. 125. Om Cathartes och Ardea Audubon, Ornith. Biography, vol. II, sid. 51, och vol. III, sid. 89. Om grå sångaren Macgillivray, History of British Birds, vol. II, sid. 354. Om den indiska trappen Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 618.
- ↑ Gould, Handbook of the Birds of Australia, vol. I, sid. 444, 449, 455. Atlasfogelns löfsal kan man alltid få se i det zoologiska sällskapets trädgårdar i Regent’s Park.
- ↑ Se anmärkningar i detta syfte om Feeling of Beauty among Animals af hr J. Shaw i Athenæum, den 24 November 1866, sid. 681.
- ↑ Hr Monteiro, Ibis, vol. IV, 1862, sid. 339.
- ↑ Land and Water, 1868, sid. 217.
- ↑ Jardine’s Naturalists Library: Birds, vol. XIV, sid. 166.
- ↑ Sclater i Ibis, vol. VI, 1864, sid. 114. Livingstone, Expedition to the Zambesi, 1865, sid. 66.
- ↑ Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 620.
- ↑ Wallace i Annals and Magazine of Natural History, vol. XX, 1857, sid. 416, och i hans Malay Archipelago, vol. II, 1869. sid. 390.
- ↑ Se mitt arbete The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 289, 293.
- ↑ Citerad efter hr de Lafresnaye i Annals and Magazine of Nat. Hist., vol. XIII, 1854, sid. 157; se äfven hr Wallace’s mycket utförliga skildring på samma ställe, vol. XX, 1857, sid. 412, och i hans Malay Archipelago.
- ↑ Wallace, The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 405.
- ↑ Hr Sclater, Intellectual Observer, Januari 1867. Waterton’s Wanderings, sid. 118. Se äfvenledes hr Salvin’s intressanta uppsats med en plansch i Ibis, 1865, sid. 90.
- ↑ Land and Water, 1867, sid. 394.
- ↑ Hr D. G. Elliot i Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 589.
- ↑ Nitzsch’s Pterylography, utgifven af P. L. Sclater. Ray Society, 1867, sid. 14.
- ↑ Ripans brunfläckiga sommardrägt är af mycken vigt för henne såsom ett skydd, hvilket äfven är förhållandet med den hvita vinterdrägten, ty man vet, att denna fogel i Skandinavien under våren, då snön har försvunnit, mycket oroas af roffoglar, innan hon har erhållit sin sommardrägt; se Wilhelm von Wright i Lloyd’s Game Birds of Sweden, 1867, sid. 125.
- ↑ Se med afseende på de föregående uppgifterna om ruggning: angående beckasiner Macgillivray, Hist. Brit. Birds, vol. IV, sid. 371; om Glareolæ, steppsvalor och trappar Jerdon, Birds of India, vol. III, sid. 615, 630, 683; om Totanus ibidem, sid. 700; om hägrarnes fjädrar ibidem, sid. 738, och Macgillivray, vol. IV, sid. 435 och 444, samt hr Stafford Allen i Ibis, vol. V, 1863, sid. 33.
- ↑ Se om ripans ruggning Gould, Birds of Great Britain. Om honingsfoglarne se Jerdon, Birds of India, vol. I, sid. 359, 365, 369. Se om ruggningen hos Anthus Blyth i Ibis, 1867, sid. 32.
- ↑ Se om föregående uppgifter med hänsyn till partiela ruggningar och om gamla hanar, som bibehålla sin högtidsdrägt: Jerdon, om trappar och pipare i Birds of India, vol. III, sid. 617, 637, 709, 711, äfvenledes Blyth i Land and Water, 1867, sid. 84; om Vidua, Ibis, vol. III, 1861, sid. 133; om drongos Jerdon, ibidem, vol. I, sid. 435; om vårruggningen hos Herodias bubulcus hr S. S. Allen i Ibis, 1863, sid. 33; om Gallus bankiva Blyth i Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. I, 1848, sid. 455; se äfvenledes om detta ämne min Variation of Animals under Domestication, vol. I, sid. 236.
- ↑ Se Macgillivray, Hist. British Birds (vol. V, sid. 34, 70 och 223), om andfoglarnes ruggning med citater från Waterton och Montagu. Äfvenledes Yarrell, Hist. of British Birds, vol. III, sid. 243.
- ↑ Se om pelikanen Sclater i Proc. Zool. Soc., 1868, sid. 265. Se om de amerikanska finkarne Audubon, Ornith. Biography, vol. I, sid. 174, 221, och Jerdon, Birds of India, vol. II, sid. 383. Om Fringilla cannabina på Madeira hr E. Vernon Harcourt, Ibis, vol. V, 1863, sid. 230.
- ↑ Se äfvenledes Ornamental Poultry af hr E. S. Dixon, 1848, sid. 8.
- ↑ Birds of India, inledningen, vol. I, sid. XXIV; om påfogeln vol. III, sid. 507. Se Gould’s Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 15 och 111.
- ↑ Journal of Royal Geographical Society, vol. X, 1840, sid. 236.
- ↑ Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. XIII, 1854, sid. 157; äfvenledes Wallace, ibidem, vol. XX, 1857, sid. 412, och The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 252. Likaledes dr Bennett, citerad af Brehm, Thierleben, band III, sid. 326.
- ↑ Hr T. F. Wood har i Student, April 1870, sid. 115, lemnat en fullständig redogörelse för det, som han kallar det, laterala, ensidiga förevisningssättet hos guldfasanen och japanesiska fasanen, Phasianus versicolor.
- ↑ The Reign of Law, 1867, sid. 203.
- ↑ Se angående dessa foglars beskrifning Gould’s Handbook to the Birds of Australia, vol. I, 1865, sid. 417.
- ↑ Birds of India, vol. II, sid. 96.
- ↑ Se om Cosmetornis Livingstone’s Expedition to the Zambesi, 1865, sid. 66. Om 'Argus-fasanen Jardine’s Naturalists Library: Birds, vol. XIV, sid. 167. Om paradisfoglar Lesson, citerad af Brehm, Thierleben, band III, sid. 325. Om Vidua Barrow’s Travels in Africa, vol. I, sid. 243, och Ibis, vol. III, 1861, sid. 133. Hr Gould om fogelhanars skygghet, Handbook to the Birds of Australia, vol. I, 1865, sid. 210, 457.
- ↑ Tegetmeier, The Poultry Book, 1866, sid. 139.