Midlothians hjärta/Kapitel 32

←  Trettioförsta kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Trettioandra kapitlet

Trettiotredje kapitlet  →

TRETTIOANDRA KAPITLET.

Ursinnigt vanvetts vilda skri
och lidelser och raseri!
Ett fåfängt dolt, nu yppat brott,
varom, förvirrad, jag ej vet,
har jag det kanske själv begått,
ha andra händer övat det.
Blott ett jag vet: mitt liv det är
ett kval, som kropp och själ förtär.
Coleridge.

Medan Jeanie sålunda var överlämnad åt sig själv, överlade hon ångestfullt, vad som kunde vara klokast att företaga. Hon var otålig att få fortsätta sin resa, men fruktade tillika att, så länge den gamla käringen och hennes medhjälpare voro i grannskapet, ej kunna våga göra detta utan att blottställa sig för ett upprepande av deras våldsamhet. Av det samtal, som hon till en del åhört, samt av Greta Löpelds förvirrade hänsyftningar, trodde hon sig kunna sluta till, att dennas moder hade någon hemlig och hämndlysten bevekelsegrund till att, om möjligt, hindra hennes resa. Och av vem skulle hon väl kunna hoppas bistånd, om ej av mr Staunton? Hela hans utseende och beteende tycktes rättfärdiga denna förhoppning. Hans anletsdrag voro vackra, ehuru de buro prägeln av ett djupt svårmod, hans ton och språk voro vänliga och uppmuntrande, och som han i sin ungdom en längre tid tjänat i armén, hade hans skick bibehållit en anstrykning av den otvungna frimodighet, som är egendomlig för militärståndet. Han var dessutom en evangelii förkunnare, och ehuru han efter Jeanies begrepp var en tillbedjare i hedningarnas förgård och nog bedårad att bära en prästkappa, ehuru han läste bönerna ur handboken och nedskrev varje ord av sin predikan, innan han höll den, och ehuru han, vad lungornas styrka och lärans märg och kärna beträffade, var vida underlägsen Boanerges Stormheaven, trodde Jeanie likväl, att han måste vara en helt annan person än pastor Kiltstoup och andra biskopliga präster i hennes fars yngre år, som plägade varda druckna i sina prästerliga dräkter och hetsa dragonerna mot de kringirrande cameronianerna. Huset tycktes vara i någon förvirring, men som hon ej kunde antaga, att man helt och hållet glömt henne, ansåg hon det bäst att lugnt dröja kvar i rummet, tills någon komme och fäste uppmärksamhet på henne.

Den första som inträdde var till hennes stora glädje en av hennes eget kön — hushållerskan, ett äldre fruntimmer av ett godsint, moderligt utseende. Jeanie förklarade i få ord för henne sin belägenhet och bad om hennes bistånd.

Hushållerskan var alltför mån om sin värdighet för att uppmuntra en person, som var hos kyrkoherden i rättegångsärenden och vars karaktär till följd därav måste vara något tvetydig, till alltför stor förtrolighet, men hon var hövlig, ehuru förbehållsam.

Hennes unge husbonde, sade hon, hade haft den olyckan att genom ett fall av hästen göra sig mycket illa, så att han led av en ofta påkommande vanmakt. Han hade nyss haft ett av dessa anfall, och hans högvördighet kunde omöjligt för ögonblicket tala med Jeanie, men hon behövde ej befara, att han ej skulle göra allt, vad som vore rätt och tillbörligt, så snart han finge tid att sysselsätta sig med hennes angelägenheter. Hon slutade med anbudet att anvisa Jeanie ett rum, där hon kunde vänta, tills hans högvördighet finge tid.

Vår hjältinna tog tillfället i akt och anhöll om tillåtelse att kläda om sig och en smula ordna sin dräkt.

Hushållerskan, som ansåg ordning och snygghet höra till kardinaldygderna, beviljade gärna en så billig begäran, och det ombyte av dräkt, vilket Jeanies knyte satte henne i stånd att verkställa, åstadkom en så väsentlig förbättring i hennes utseende, att den gamla frun knappast i den nätta, snygga, sedesamma lilla skotskan, som nu stod framför henne, igenkände den nedsmutsade, oordentligt klädda vandrerskan, vars dräkt burit spår av den våldsamma behandling hon varit utsatt för. Uppmuntrad av denna gynnsamma förändring i hennes utseende, beslöt mrs Dalton att bjuda Jeanie att äta middag tillsammans med sig, varvid hon fick en ännu fördelaktigare tanke om henne genom hennes anständiga uppförande under måltiden.

— Du kan läsa denna bok, inte sant, mitt barn? sade den gamla frun, då deras mål var slutat, i det hon lade sin hand på en stor bibel.

— Jag hoppas det, sade Jeanie, förvånad över frågan. Min far skulle ha umburit mycket, förrän han skulle låtit mig sakna den lärdomen.

— Det talar så mycket bättre för honom, min flicka. Det finns folk här, som äro i goda omständigheter och ej skulle vilja umbära sin andel i en plumpudding, om de också genom tre timmars fasta skulle kunna åstadkomma, att alla deras stackars barn läste bibeln från pärm till pärm. Tag därför boken du, ty mina ögon äro litet klena, och läs vad du tycker — det är den enda bok, vari man aldrig finner något orätt.

Jeanie var först frestad att slå upp liknelsen om den barmhärtige samariten, men hennes samvete förebrådde henne, att hon var på väg att bruka den heliga skrift, ej för sin egen uppbyggelse, utan för att inverka på andras sinnen till avhjälpande av sina världsliga bekymmer, och ledd av denna samvetsgranna pliktkänsla, valde hon ett kapitel ur profeten Esaias och läste det oaktat sin nordiska brytning med en andakt, som högeligen uppbyggde mrs Dalton.

— Å, sade hon, om alla skotskor vore sådana som du! — Men jag tror det varit vår otur att få bara dålighet ur ditt land — den ena värre än den andra. Om du känner någon hygglig flicka, som är lik dig, vilken önskar tjänst och kunde lämna gott vitsord om sig, och inte vill springa på lekstugor och marknader och har strumpor och skor hela dagen om, så kunde det nog hända, att hon kunde få plats i prästgården. Har du inte någon kusin eller syster, flicka, som kunde ha lust att anta ett sådant anbud?

Detta var att röra vid en öm sträng, men Jeanie besparades svaret, ty i detsamma inträdde den betjänt hon förut sett.

— Herrn önskar tala vid den unga kvinnan från Skottland, sade Thomas.

— Gå så fort ni kan till hans högvördighet, kära barn, och berätta honom hela er historia. Hans högvördighet är en god herre, sade mrs Dalton. Jag skall vika bladet och laga en kopp te med rostat smörbröd åt er, tills ni kommer tillbaka. Något sådant får ni säkert sällan smaka i Skottland, flicka.

— Herrn väntar på den unga kvinnan, sade Thomas otåligt.

— Hör på, herr näsvis, vad har ni att lägga ert ord med i laget? Och hur många gånger skall jag behöva säga er, att ni skall kalla mr Staunton, som är en hög andlig, hans högvördighet, och inte herra honom, som om han vore en obetydlig lantjunkare?

Som Jeanie nu var vid dörren och färdig att åtfölja Thomas, sade betjänten ingenting förrän han kommit ut ur rummet, då han mumlade: — Det finns flera herrar än en i huset, och jag tror vi ha en härskarinna också, ty gumman Dalton bär sig åt, som om hon vore det!

Thomas förde Jeanie därefter genom flera labyrintiska gångar, än hon dittills genomvandrat, till ett rum, som var förmörkat därigenom att de flesta fönsterluckorna voro tillslutna, och vari stod en säng med till en del fördragna omhängen.

— Här är den unga kvinnan, sir, sade Thomas.

— Gott, sade från sängen en röst, som ej var hans högvördighets, passa på när jag ringer på klockan och lämna nu rummet!

— Det måste vara något misstag, sade Jeanie, bestört över att finna sig i en sjuklings rum. Tjänaren sade mig, att pastorn —

— Oroa er inte, sade den sjuke, det är intet misstag. Jag har bättre reda på era angelägenheter än min far och kan bättre råda er. — Lämna rummet, Tom! Betjänten lydde. Vi få inte förlora tiden, ty vi ha knappt om den, fortfor sjuklingen. Öppna luckorna vid det där fönstret!

Hon gjorde det, och då han drog undan sängomhänget, föll dagern på hans ansikte, där han med ombundet huvud och klädd i en nattrock, synbart utmattad låg på bädden.

— Se på mig, Jeanie Deans, sade han, känner ni inte igen mig?

— Nej, sir, sade hon överraskad. Jag har aldrig varit i det här landet förr.

— Men jag kan ha varit i ert. Tänk efter — påminn er! Jag skulle falla i vanmakt, om jag uttalade det namn, som ni är förbunden att hata och avsky. Tänk efter — besinna er!

Ett förfärligt minne vaknade blixtlikt i Jeanies själ och det bekräftades av varje den talandes ton och förvandlades av hans följande ord till fullkomlig visshet.

— Var lugn! — Kom ihåg Muschats Cairn och månskensnatten!

Jeanie nedsjönk på en stol, andlös av ångest och med hopknäppta händer.

— Ja, här ligger jag, sade han, lik en krossad orm, vridande mig i otålighet över min oförmåga att röra mig — här ligger jag, då jag bort vara i Edinburgh för att försöka varje medel att rädda ett liv, som är mig dyrbarare än mitt eget. — Hur är det med er syster? Hur står det till med henne? Dömd till döden vid det här laget, jag vet det! Ack, att den häst, som säkert burit mig de otaliga gånger, jag begivit mig ut för att verkställa något dåraktigt och brottsligt företag, skulle störta under mig den enda gången, jag på åratal var på väg att utföra en god gärning! — Men jag måste söka behärska mina sinnesrörelser — min kropp kan ej uthärda det, och jag har mycket att säga. Giv mig litet av det hjärtstyrkande medlet, som står där på bordet! — Varför darrar ni? Men ni har goda skäl därtill. — Låt det stå — jag behöver det ej.

Jeanie gick, ehuru motsträvigt, fram till honom med koppen, vari hon hällt läkemedlet, och kunde ej avhålla sig från att säga: — Det finns ett styrkande medel även för själen, om den ogudaktige vill avstå från sina överträdelser och söka själaläkaren.

— Tyst! sade han dystert, och likväl tackar jag er. Men säg mig utan omsvep, vad ni gör här i landet? Kom ihåg, att fast jag varit er systers värsta fiende, vill jag likväl tjäna henne med uppoffring av mitt liv och bistå er för hennes skull, och ingen kan bistå er bättre än jag, ty ingen kan så noga känna till alla omständigheterna. Tala därför utan fruktan!

— Jag är inte rädd, sir, sade Jeanie med fattning. Jag hoppas på Gud, och om det täckes honom att förlossa min syster ur hennes fångenskap, så är det allt vad jag önskar, må vem som helst vara redskapet därtill. Men för att vara uppriktig mot er, sir, vågar jag ej följa ert råd, så framt jag ej blir övertygad om, att det överensstämmer med den lag, som måste tjäna mig till rättesnöre.

— Må fan ta puritanskan! skrek Georg Staunton, ty så måste vi hädanefter kalla honom. Jag ber er om förlåtelse, men jag har ett otåligt lynne, och ni gör mig galen! Vad ont kan det rimligtvis göra er att säga mig, i vilken belägenhet er syster befinner sig, och vilka förhoppningar ni har att kunna rädda henne? Det är tids nog att förkasta mitt råd, när jag föreslår er något, som ni anser opassande. Jag talar lugnt till er, fastän det strider mot min natur, men kom mig ej att förlora tålamodet — det skulle blott göra mig ur stånd att gagna Effie.

Det låg i den olycklige unge mannens blickar och ord ett slags dämpad häftighet, som tycktes förtära sig själv, liksom en eldig hästs otålighet uttröttar sig med att tugga på betslet. Efter ett ögonblicks eftersinnande ansåg Jeanie sig varken för sin egen eller sin systers skull berättigad att förvägra honom en redogörelse för de olyckliga följderna av det brott han begått, eller förkasta det i och för sig lagliga och oskyldiga råd, som han möjligen kunde hava att giva henne. Hon berättade honom därför i så få ord som möjligt historien om sin systers förhör och dom och om sin egen resa ända till Newark. Han tycktes åhöra henne med den djupaste själsångest, men återhöll varje lidelsefullt utbrott, som kunnat avbryta hennes tal. Han låg utsträckt på sin bädd, liksom den mexikanske monarken på de glödande kolen, och endast de skälvande lemmarna och ryckningarna i hans ansikte förrådde de kval, som förtärde honom. Emellanåt frambröt en kvävd suck, liksom han blott hört en bekräftelse på de olyckor, vilkas sorgliga verklighet han redan förut kände, men då hon kom till de tilldragelser, som avbrutit hennes resa, tycktes en ytterlig förvåning och den ivrigaste uppmärksamhet träda i stället för den djupa grämelse han förut visat. Han utfrågade Jeanie noga rörande de båda karlarnas utseende och samtalet mellan kvinnan och den längre av dem.

Då Jeanie nämnde, att den gamla kvinnan talt om sin fosterson, sade han: — Det är blott alltför sant, och den källa, varur jag som barn hämtade min näring, måste ha givit mig denna olycksaliga böjelse för laster, som ända dittills varit främmande för min familj. — Men fortfar!

Jeanie omtalade blott helt lösligt sin vandring tillsammans med Greta, emedan hon var obenägen att upprepa yttranden av sin följeslagerska, som kanske icke hade något mer att betyda än hennes vanliga vanvettiga pladder, och därför slutade hon nu sin berättelse.

Unge Staunton låg ett ögonblick försänkt i djupt eftersinnande och sade slutligen med mera lugn, än han dittills ådagalagt under deras samtal: — Ni är en lika förståndig som god flicka, Jeanie Deans, och jag vill berätta er mer av min historia, än jag någonsin yppat för någon. — Historia, sade jag? — Det är en vävnad av dårskap, brott och elände. — Men märk väl — jag gör det, emedan jag önskar ert förtroende i utbyte, det vill säga, att ni i denna bedrövliga sak skall låta leda er av mitt råd. Därför talar jag.

— Jag vill göra allt som är tillbörligt för en syster och en dotter och en kristen kvinna, sade Jeanie. Men berätta mig ingen av era hemligheter! Det är ej gott för mig att deltaga i era rådslag eller lyssna till den lära, som leder till villfarelse.

— Enfaldiga toka! sade den unge mannen. Se på mig! Jag har ju varken horn på huvudet, klövar på fötterna eller klor på händerna, och då jag ej är djävulen själv, hur skulle jag väl kunna ha någon fördel av att tillintetgöra de förhoppningar, varmed ni tröstar eller bedrar er? Hör mig därför med tålamod, så skall ni finna, att ni, sedan ni åhört mitt råd, kan, om ni har lust, sväva upp till sjunde himmeln med det i er ficka, utan att därigenom känna er i minsta mån nedtyngd.

Med fara att varda litet långtrådiga, vilket vanligen är fallet vid förklaringar, måste vi försöka att i en tydlig berättelse sammanfatta de meddelanden, som den sjuke gjorde på ett på en gång för omständligt och av lidelsefulla utbrott alltför avbrutet sätt, för att vi skulle kunna återgiva dem med hans egna ord. En del därav uppläste han likväl ur en handskrift, som han kanske uppsatt till underrättelse för sina anhöriga efter sin död.

— För att göra min berättelse kort — denna eländiga kvinna — denna Margretha Murdockson — var hustru till en av min fars favorittjänare. Hon hade varit min amma, hennes man var död, hon bodde i en stuga nära härintill, hon hade en uppväxande dotter, som då var en vacker, men tanklös flicka, hennes mor sökte gifta bort henne med en gammal och rik bonde i trakten. Flickan råkade mig ofta; hon var förtrolig med mig, vilket det slags släktskapsförhållande, vari vi stodo till varandra, tycktes rättfärdiga, och jag — med ett ord jag förorättade henne grymt. — Det var ej så illa som med er syster, men likväl tillräckligt nedrigt — hennes dårskap borde utgjort hennes skydd. Kort därpå skickades jag utomlands. — För att göra min far rättvisa, är det ej hans fel, om jag blivit en avgrundsande — han använde de bästa medel. Då jag återkom fann jag, att den usla modern och dottern försjunkit i ett tillstånd av djup förnedring och nödgats lämna orten. — Min andel i deras skam och elände upptäcktes, min far utfor i bittra förebråelser mot mig, vi råkade i gräl. Jag lämnade hans hus och levde som en främmande äventyrare, fast besluten att aldrig mera återse min far eller min fars hem.

— Och nu kommer vår historia! — Jeanie, jag lägger mitt liv i era händer, och ej blott mitt eget liv, vilket Gud skall veta ej är värt att bevara, utan även en aktad gråhårsmans lycka och en ansedd familjs heder. Jag umgicks gärna med vad man kallar dåligt sällskap, men detta tycke var av ovanligt slag och förrådde en natur, som, om den ej blivit fördärvad genom tidiga utsvävningar, skulle dugt till något bättre. Vad som frestade mig, var ej så mycket dessa personers vilda nöjen, råa infall och oinskränkta frihet, som ej snarare den äventyrsanda, den själsnärvaro i faran och den skarpsinnighet, de ådagalade vid sina lurendrejerier och dylika företag. — Har ni sett er omkring på prästgården? Är det ej en behaglig och intagande boningsplats?

Jeanie, som uppskrämdes av detta plötsliga ombyte av ämne, svarade jakande.

— Nåväl, jag önskar att den varit tiotusen famnar under jorden med dess kyrkojord och tionde och alla dess tillhörigheter! Om detta fördömda pastorat ej varit, skulle jag fått följa min håg och blivit soldat, och hälften av det mod och den skicklighet, jag ådagalagt bland smugglare och tjuvskyttar, skulle tillförsäkrat mig en aktad rang bland mina samtida. Varför reste jag ej utomlands, då jag lämnade detta hus? Varför lämnade jag det någonsin? — Men det har kommit därhän med mig, att det är vansinne att se tillbaka, elände att blicka framåt.

Han tystnade ett ögonblick och fortfor därefter lugnare:

— Ett kringirrande livs tillfälligheter förde mig olyckligtvis till Skottland, för att jag där skulle komma att söla mig i värre och brottsligare handlingar än de, vari jag hittills varit invecklad. Det var då jag blev bekant med Wilson, en på sin plats i samhället märkvärdig man, lugn, sansad, beslutsam och ståndaktig samt begåvad med en ovanlig kroppsstyrka och ett slags rå vältalighet, som höjde honom över alla hans kamrater. Dittills hade jag varit

Båd tygellös och vild, men dock en glimt
av hopp i detta mörker skymtat fram.

Men det var denne mans såväl som min olycka, att han, oaktat åtskillnaden i vår rang och uppfostran, förvärvade ett utomordentligt och nästan förtrollande inflytande över mig, vilket endast låter förklara sig därigenom, att den lugna beslutsamheten i hans karaktär var överlägsen min lidelsefulla häftighet. Där han gick i spetsen, kände jag mig nödsakad att följa, och det mod och den fintlighet, han ådagalade vid sina företag, voro verkligen beundransvärda. Medan jag under en så ovanlig och farlig lärare inlät mig i de överdådigaste äventyr, blev jag bekant med er olyckliga syster vid några lustbarheter bland ungdomen i förstäderna, vilka hon i hemlighet plägade besöka. Hennes fördärv utgör blott ett mellanspel vid de sorgliga uppträden, vari jag nu var djupt invecklad. Likväl måste jag säga, att detta skurkstreck ej var överlagt, och jag hade fast beslutat att giva henne all den upprättelse ett giftermål kan giva, så snart jag kunde draga mig ifrån min olyckliga levnadsbana och omfatta någon, som bättre anstod min börd. Jag hade vilda drömmar — drömmar om att föra henne till någon torftig tillflyktsort och sedan med ens förflytta henne till en rang och en rikedom, som hon aldrig anat. En vän öppnade på min begäran med min far en underhandling, som avbröts och upptogs med flera mellanskov. Slutligen, och just då jag väntade mig min fars förlåtelse, fick han på ett eller annat sätt underrättelse om min dålighet, skildrad med de mörkaste färger, vilket Gud skall veta ej behövdes. Han skrev ett brev till mig — huru han fått reda på min vistelseort vet jag ej — vari han inneslöt en summa pengar och förnekade mig för alltid. Jag blev förtvivlad — ursinnig — jag sällade mig till Wilson i ett farligt lurendrejeriföretag, vari vi misslyckades, och lät beredvilligt övertala mig av hans skengrunder att anse ett röveri, begånget på en tulltjänsteman, såsom rättmätiga och ärofulla repressalier. Dittills hade jag i min brottslighet ej överskridit en viss gräns och stod fri från alla angrepp på enskild egendom, men nu kände jag en vild fröjd i att vanhedra mig så mycket som möjligt.

Byte var ej vad jag åsyftade. Jag lämnade detta åt mina kamrater och begärde blott farans plats. Jag kommer mycket väl ihåg, att jag, då jag stod med mitt dragna svärd och bevakade porten, medan de andra begingo dådet, ej ett ögonblick tänkte på min egen säkerhet. Jag grubblade blott på den förmenta oförrätt min familj tillfogat mig, på min vanmäktiga hämndtörst, och huru det skulle låta i den Willinghamska familjens stolta öron, att en av dess ättlingar skulle dö för bödelns hand, för det han rövat en skotsk tullsnok på en summa, som ej uppgick till femtedelen av de pengar jag hade i min plånbok. Vi grepos — jag väntade ej något annat. Vi dömdes till döden — även det förutsåg jag. Men ju närmare döden kom, dess hemskare började den att se ut, och tanken på er övergivna systers belägenhet förmådde mig att göra en ansträngning att rädda mitt liv. — Jag glömde att nämna för er, att jag i Edinburgh åter råkade änkan Murdockson och hennes dotter. Hon hade i sin ungdom åtföljt armén och hade nu under skenet av en liten handel återtagit de rovgiriga levnadsvanor, varmed hon varit blott alltför förtrogen. Vårt första möte var stormigt, men jag var frikostig med mina pengar, och hon glömde eller tycktes glömma den oförrätt, som tillfogats hennes dotter. Den olyckliga flickan tycktes knappt igenkänna sin förförare, ännu mindre bibehålla någon hågkomst av den skymf, hon lidit. Hennes förstånd är fullkomligt rubbat, vilket efter hennes moders påstående ibland plägar vara följden av en svår nedkomst. Men detta var mitt verk. Detta var en ny sten, knuten om min hals, för att nedsänka mig i fördärvets avgrund, Varje blick — varje ord av denna arma varelse — hennes vanvett — hennes ofullkomliga hågkomster — hennes häntydningar på saker, som hon glömt, men vilka voro inristade i mitt samvete, voro dolkstyng; dolkstyng, sade jag? — De voro tänger, som söndersleto, och brinnande svavel, som frätte det ännu friska såret. De måste likväl uthärdas och de uthärdades. — Men jag återkommer nu till de tankar, som sysselsatte mig den tiden jag satt i fängelset.

Att er systers nedkomst nalkades, var ej den minst kvalfulla bland dem. Jag kände hennes fruktan för sin far och för er. Hon sade ofta, att hon hellre ville dö en tusenfaldig död, än att ni skulle få veta hennes skam — och likväl måste man draga försorg för hennes förlossning. Jag visste, att änkan Murdockson var en avgrundsande, men jag trodde, att hon älskade mig och att pengar kunde göra henne trogen. Hon hade skaffat Wilson en fil och mig en fjädersåg, och hon åtog sig beredvilligt att draga försorg om Effie under hennes barnsnöd, vartill hon ägde erforderlig skicklighet. Jag lämnade henne de pengar, som min far skickat mig. Det var överenskommet, att hon under tiden skulle mottaga Effie i sitt hus och avbida vidare föreskrifter från mig, så snart jag lyckats verkställa min flykt. Jag underrättade Effie om denna anordning och rekommenderade den gamla häxan til henne i ett brev, vari jag kommer ihåg, att jag sökte spela rollen av en munter, oförfärad rövare, som blivit dömd till döden och står på sig till och med i sista ögonblicket. — Så ömklig var min ärelystnad! Jag hade likväl beslutat att överge den bana jag dittills följt, om jag skulle bli så lycklig och undgå galgen. Min avsikt var att gifta mig med er syster och fara över till Västindien. Jag hade ännu en betydlig summa pengar i behåll och hoppades på ett eller annat sätt bliva i stånd att försörja mig och min hustru.

Vi försökte fly, men misslyckades alldeles genom Wilsons halsstarrighet, då han nödvändigt ville gå förut. Ni måste hava hört, hur oförskräckt och oegennyttigt han uppoffrade sig för att gottgöra sitt fel och sätta mig i stånd att undkomma ur Tolboothskyrkan — hela Skottland genljöd därav. Det var en behjärtad och ovanlig handling — alla människor talade därom — alla prisade hans hjältemodiga vänskap — även de, som mest fördömde denne självuppoffrande mans brottsliga levnadsvanor. Jag beslöt att vedergälla hans ädelmod, och även er systers säkerhet blev för ögonblicket en underordnad omständighet. Wilsons befrielse blev nu mitt huvudsakliga syftemål, och jag misströstade ej om att kunna verkställa den.

Men jag glömde därför likväl ej Effie. Lagens spårhundar voro likväl så tätt i hälarna på mig, att jag ej vågade mig till något av mina gamla tillhåll, men gamla Murdockson mötte mig på avtalat ställe och underrättade mig, att er syster lyckligt blivit förlöst med en son. Jag ålade käringen att trösta den sjuka och ej låta något fattas henne, som kunde fås för pengar, varpå jag drog mig undan till de smygvrår, där deltagarna i Wilsons farliga hantering plägade dölja sig och sina insmugglade varor. Människor, som trotsa både gudomliga och mänskliga lagar, äro ej alltid känslolösa för bevis på tapperhet och ädelmod. Vi voro förvissade, att Edinburghs pöbel, som djupt beklagade Wilsons hårda öde och beundrade hans behjärtade uppförande, skulle understödja varje djärvt försök, som kunde göras för hans befrielse, om det även skedde vid galgens fot. Ehuru förtvivlat detta företag än tycktes, felades det mig likväl ej djärva följeslagare, som på min förklaring, att jag själv ville anföra dem vid anfallet på vakten, voro beredvilliga att bistå mig, varpå jag återvände till Lothian, där jag snart sammanträffade med några beslutsamma män, som voro beredda att handla, så fort tillfälle skulle yppa sig.

Jag betvivlar ej, att jag skulle räddat honom undan den snara, som dinglade över hans huvud, fortfor han med en livlighet, som liknade ett uppflammande av den lidelsefulla iver, varmed han förut deltagit i dylika bedrifter, men bland andra försiktighetsmått hade vederbörande vidtagit ett — såsom vi sedermera erforo, på den olycklige uslingen Porteous' tillstyrkan — som fullkomligt tillintetgjorde mina mått och steg. De läto nämligen verkställa avrättningen en halvtimme tidigare än vanligt, och som det blivit överenskommet mellan oss, att vi, för att ej bliva bemärkta av rättvisans hantlangare, ej skulle visa oss på gatorna, förrän handlingens ögonblick var inne, blev följden naturligtvis den, att allt var förbi, innan vi hunno göra något försök att befria honom. Det gjordes likväl, och jag nådde schavotten och avskar repet med min egen hand. Det var för sent. Den djärve, behjärtade, ädelmodige brottslingen hade upphört att leva, och hämnd var allt, som återstod oss — en hämnd, vilken, som jag då tänkte, det i dubbelt mått var min skyldighet att utkräva, eftersom Wilson offrat liv och frihet för min skull, då han lika lätt kunnat tillförsäkra sig båda delarna.

— Ack, sir, sade Jeanie, kom ni aldrig att tänka på det språket: ”Hämnden är min och jag skall vedergälla det, säger Herren”?

— Språk? svarade Staunton. Jag har ju inte öppnat en bibel på hela fem åren.

— O, ve mig, sade Jeanie, och en prästson till på köpet!!

— Det är helt naturligt, att ni säger så, men avbryt mig inte, utan låt mig sluta min fördömelsevärda historia. Det kreaturet Porteous, som sköt på folket, långt efter sedan det upphört att vara nödvändigt, blev ett föremål för dess hat, därför att han överskridit sin plikt, och för mitt, därför att han alltför väl uppfyllt den. Vi — det vill säga jag och Wilsons andra trogna vänner — beslöto att hämnas, men det var nödvändigt att gå försiktigt till väga. Jag trodde mig hava blivit bemärkt av en polisbetjänt och fortfor därför att ströva omkring i trakten av Edinburgh, utan att våga mig inom dess murar. Slutligen besökte jag med egen livsfara det ställe, där jag hoppades råka min tillkommande hustru och min son — de voro båda borta. Änkan Murdockson underrättade mig, att så snart Effie fått höra misslyckandet av mitt försök att rädda Wilson och den häftiga förföljelse, varför jag var utsatt, hade hon fallit i en hjärnfeber, och då hon en dag nödgats gå ut i några angelägna ärenden och lämnat Effie ensam, hade flickan passat på tillfälle att komma ut och ej vidare hörts av. Jag överhopade henne med förebråelser, vilka hon åhörde med den retsammaste och likgiltigaste fattning, ty det är ett bland hennes utmärkande drag, att, huru våldsam och oregerlig hon än är vid de flesta tillfällen, det likväl finnes några, då hon visar det orubbligaste lugn. Jag hotade henne med rättvisans mellankomst; hon sade, att jag hade mera skäl att frukta rättvisan än hon. Jag insåg, att hon hade rätt, och måste tiga. Jag hotade henne med hämnd; hon svarade med ungefär samma ord, att om man skulle döma efter lidna oförrätter, hade jag mer skäl att frukta hennes hämnd än hon min. Hon hade återigen rätt, och jag stod där svarslös. Ursinnig störtade jag bort ifrån henne och uppdrog åt en kamrat att i närheten av S:t Leonards anställa efterspaningar efter er syster, men innan jag hann få hans svar, fick en av lagens skarpaste spårhundar väderkorn av mig och drev mig från grannskapet av Edinburgh till ett avlägsnare gömställe. En hemlig och trogen budbärare bragte mig slutligen underrättelse om Porteous' dom och er systers häktande på grund av en anklagelse för barnamord, och var den ena nyheten ägnad att tillfredsställa mig, så slog däremot den andra min själ med fasa.

Jag vågade mig åter till Edinburgh, anklagade Murdockson ånyo för trolöshet mot den olyckliga Effie och hennes barn, ehuru jag ej kunde fatta, vad skäl hon kunnat hava därtill, utom att hon ville tillägna sig hela den penningsumma jag överlämnat åt henne. Er berättelse sprider ljus däröver och visar en annan bevekelsegrund, som ej är mindre mäktig, därför att den är mindre uppenbar — begäret att hämnas på sin dotters förförare, förstöraren av på en gång hennes förstånd och hennes rykte. Store Gud! Huru högt önskar jag ej, att hon i stället överlämnat mig åt bödeln!

— Men vilken upplysning lämnade den eländiga kvinnan om Effie och hennes barn? sade Jeanie, som under denna långa och uppskakande berättelse bibehållit nog sinnesstyrka och fattning att fästa sig vid sådana punkter, som kunde sprida ljus över hennes systers olycksöde.

— Hon ville ej lämna någon, sade Staunton. Hon sade, att modern flytt ur hennes hus med barnet på armen, att hon sedermera ej sett till någondera av dem, att det var mycket möjligt, att flickan kastat barnet i North Loch eller något av stenbrotten, och att det inte vore otroligt, att hon gjort det.

— Och vad kom er till att tro, att hon ej talte sanning? sade Jeanie darrande.

— Jo, då jag vid detta andra besök råkade hennes dotter, kunde jag av hennes yttranden sluta till, att barnet blivit bortfört eller undanröjt under moderns sjukdom. Men alla underrättelser, man kan få av henne, äro så osäkra och svävande, att jag ej kunde inhämta något vidare. Den gamla Murdocksons djävulska karaktär låter mig emellertid ana det värsta.

— Denna sista förklaring instämmer med den, som avgivits av min stackars syster, sade Jeanie, men fortfar med er berättelse, sir!

— Jag är åtminstone säker på, sade Staunton, att Effie aldrig med vett och vilja tillfogat någon levande varelse något ont, men vad kunde jag göra för att bevisa, att hon var oskyldig till det brott, man anklagade henne för? — Intet. — Och därför voro alla mina tankar riktade på hennes räddning. Jag var tvungen att för Murdockson dölja de känslor, hon ingav mig. Mitt liv låg i den furiens hand, ehuru det var vad som minst oroade mig, men på mitt liv berodde er systers. Jag ställde mig in hos den eländiga, jag låtsade hysa förtroende till henne, och vad mig personligen beträffade, gav hon mig prov på en utomordentlig trohet. I början var jag tveksam, vilka åtgärder jag borde vidtaga för Effies befrielse, då det allmänna raseri, som bemäktigade sig Edinburghs invånare vid underrättelsen om uppskovet med Porteous' avrättning, ingav mig den djärva tanken att spränga fängelset och på en gång rycka er syster ur lagens klor och till välförtjänt bestraffning befordra den missdådare, som plågat den olycklige Wilson till och med i själva hans dödsstund, liksom han varit en vild indian, tillfångatagen av en fientlig stam. Då jäsningen var som starkast, kastade jag mig in bland folkmassan, och detsamma gjorde flera bland Wilsons kamrater, vilka liksom jag blivit svikna i sin förhoppning att få mätta sina ögon med Porteous' avrättning. Allt var förberett, och jag valdes till anförare. Jag kände ej, och jag känner ej ännu någon ånger över, vad som skulle ske och som sedermera verkställdes.

— Ack, Gud förlåte er, sir, och bringe er till en bättre insikt i ert görande och låtande! utropade Jeanie, fasande över bekännelsen av så vilda tänkesätt.

— Amen, svarade Staunton, ifall mina tänkesätt äro oriktiga. Men jag upprepar, att ehuru beredvillig att biträda dådet, skulle jag likväl önskat, att de valt en annan anförare, emedan jag förutsåg, att det stora allmänna värv, som denna natt skulle utföras, skulle hindra mig från att lämna Effie det bistånd jag ämnat giva henne. Jag gav likväl en pålitlig vän uppdrag att föra henne till ett säkert ställe, så snart dödståget lämnat fängelset. Men varken de övertalningsgrunder, som jag i ögonblickets brådska kunde påhitta, eller min kamrats vidlyftigare föreställningar, sedan pöbeln avlägsnat sig åt ett annat håll, kunde förmå den olyckliga flickan att lämna fängelset. Alla hans skäl voro bortkastade på det bedårade offret, och han nödgades lämna henne för att sörja för sin egen säkerhet. Så berättade han mig, men kanske han var mindre enträgen i sina försök att övertala henne, än jag skulle varit.

— Effie gjorde rätt som blev kvar, sade Jeanie, och jag håller så mycket mer av henne fördenskull.

— Hur kan ni säga så? sade Staunton.

— Om jag också sade er mina skäl, skulle ni inte kunna förstå dem, svarade Jeanie lugnt. De som törsta efter sina fienders blod, hava ej smak för livsens källåder.

— Mina förhoppningar, sade Staunton, voro således för andra gången svikna. Mitt nästa bemödande var att få henne frikänd medelst er. Ni kan ej ha glömt, huru och varest jag påyrkade det. Jag klandrar er ej för ert avslag, emedan jag är övertygad om, att det var rättskänsla, som bestämde ert handlingssätt, ej likgiltighet för er systers öde. Vad mig beträffar, så tänk er mig som en vansinnig människa; jag visste ej, vart jag skulle vända mig, och alla mina bemödanden voro fåfänga. I denna belägenhet och häftigt ansatt på alla sidor, kom jag att tänka på, att något möjligen kunde uträttas genom min familjs inflytande. Jag flydde från Skottland — jag anlände till detta ställe — mitt förstörda, eländiga utseende förskaffade mig av min far,en förlåtelse, vilken föräldrar hava så svårt att vägra även den ovärdigaste son. Och här har jag under själskval, mot vilka en livdömds äro ett intet, avvaktat utgången av er systers rannsakning.

— Utan att taga något steg till hennes räddning? sade Jeanie.

— Ända i det yttersta hoppades jag, att saken kunde få en gynnsammare utgång, och det är blott två dagar sedan den olyckliga nyheten framkom till mig. Mitt beslut var genast fattat. Jag lät sadla min häst i avsikt att så fort som möjligt skynda till London och där av sir Robert Walpole utverka, att er syster försattes i frihet, för vilket pris jag erbjöd mig att åt honom i arvtagaren till Willingham överlämna den ryktbare Georg Robertson, Wilsons medbrottsling, Tolbooths stormare och Porteousupploppets välkände anförare.

— Men skulle det räddat min syster? sade Jeanie förvånad.

— Det skulle det, såsom jag skulle uppgjort mitt köp, sade Staunton. Drottningar hämnas lika gärna som deras undersåtar. — Huru föga ni än tyckes värdera hämnden, är den dock ett gift, som behagar alla gommar, ifrån furstens till bondens. Premiärministrar omfatta dessutom med glädje varje tillfälle att kunna ställa sig in hos sina härskare genom att smickra deras lidelser. En obetydlig lantflickas liv! Jag skulle kunnat fordra de bästa kronjuvelerna, för det jag för hennes majestäts fötter lade huvudet på den, som stått i spetsen för en så fräck sammansvarjning, och jag skulle kunnat vara viss på att få min begäran beviljad. Alla mina andra planer hade misslyckats, men denna kunde det ej. — Himmeln är likväl rättvis och ville ej förunna mig den äran att på detta sätt frivilligt gottgöra den oförrätt, jag tillfogat er syster. Jag hade knappast ridit tre mil, förrän min häst, det bästa och mest pålitliga djur i hela trakten, störtade med mig mittpå släta vägen, som om han blivit träffad av ett kanonskott. Jag blev svårt skadad och återfördes hit i det eländiga tillstånd, vari ni nu ser mig.

I detsamma unge Staunton sade dessa ord, öppnade betjänten dörren och sade med en röst, som snarare tycktes ämnad till en signal än som en anmälan av ett besök:

— Hans högvördighet kommer uppför trapporna för att höra, hur det står till med er.

— För Guds skull, göm er i den där garderoben, Jeanie! utropade Staunton.

— Nej, sir, sade Jeanie, som jag inte gjort något ont, så kan det aldrig falla mig in att dölja mig för herrn i huset.

— Men, gode Gud, utropade Georg Staunton, besinna blott —

Innan han hann tala ut, inträdde hans far i rummet.