Napoleons officer/Generalens triumfer i England

←  Vårdkasen

Napoleons officer av Arthur Conan Doyle Översättare: G. W. M. Fleetwood Generalens triumfer i England

Brigadgeneralens ritt  →

V.
GENERALENS TRIUMFER I ENGLAND

»Jag har ju berättat för er, mina vänner, hur jag triumferade över engelsmännen vid parforsjakten, då jag förföljde räven så häftigt, att till och med de tränade jakthundarna blevo bet, varefter jag med egen hand förpassade honom till de sälla jaktmarkerna. Kanske gjorde jag ett alldeles för stort nummer av saken, men det är verkligen så att i segrarna på sportens område ligger en tjusning, som inte ens kriget mäktar skänka, ty i kriget delar man framgången med sitt regemente och med hela armén, men i sporten skär man sina lagrar ensam och utan hjälp. I ett avseende ha engelsmännen ett övertag över oss, däruti nämligen, att i England alla samhällsklasser så varmt intressera sig för varje form av sport. Detta må nu bero därpå att de äro rikare än vi, eller att de äro mindre arbetsamma än vi; men under min vistelse som fånge där i landet överraskade det mig verkligen att se, i vilka vida kretsar denna böjelse var spridd och i hur hög grad den lade beslag på folkets uppmärksamhet och tid. En häst, som skulle löpa, en tupp som skulle fäkta, en hund, som skulle döda råttor, en man som skulle boxas — ja — gäller det något sådant, så vända de sig bort från själve kejsaren i all hans härlighet för att se på.

Jag kunde berätta många historier från den engelska sportvärlden, ty jag var med om ganska mycket i den vägen under den tid jag gästade lord Rufton, sedan order om min utväxling som fånge kommit till England. Det dröjde månader, innan jag kunde sändas tillbaka till Frankrike, och under tiden vistades jag, som sagt, hos den gode lord Rufton på hans vackra gods High Combe, beläget i norra delen av Dartmoor. Han hade ridit med polisen, när de satte efter mig från Princetown, och när jag upphanns, kände han för mig detsamma som jag skulle känt för en tapper och ridderlig officer, som stått ensam i mitt eget land utan en vän, som kunde hjälpa honom. Med ett ord sagt: han upptog mig i sitt hem, klädde och födde mig och behandlade mig i allo som en bror. Jag vill giva engelsmännen det vitsordet att de alltid voro ädelmodiga fiender och präktigt folk att slåss med. På Pyreneiska halvön plägade de spanska förposterna rikta sina musköter mot våra, de engelska räckte dem sina konjaksflaskor. Men bland alla dessa högsinta män gick ingen upp mot den beundransvärde lorden, som så varmt räckte handen åt en fiende, som råkat i olycka.

Åh! vilka sportminnen hägra inte för mig bara jag hör namnet High Combe! Jag ser ännu för mig det långa, långa corps de logiset av tegelsten i varmt rödaktig färgton och med vita pelare framför ingången. Han var en väldig sportsman, denne lord Rufton, och alla som omgåvo honom voro av samma slag som han själv. Men det skall glädja er att höra att det var få färdigheter, i vilka jag inte höll honom stången och att jag i ett och annat till och med hävdade en bestämd överlägsenhet. Bakom byggningen låg en skog, i vilken man utplanterat fasaner, och det var lord Ruftons nöje att döda dessa fåglar, vilket gick så till, att man skickade in drevkarlar, som jagade ut dem, under det han och hans vänner stodo utanför och sköt dem, allt eftersom de passerade förbi. För min del var jag mera förslagen än så: jag studerade fågelns vanor, smög mig ut en afton och lyckades skjuta några stycken, medan de sutto uppflugna i träden. Knappast ett enda skott öddes bort, men skogvaktaren lockades dit av ljudet vid skottlossningen och bönföll på sitt oslipade engelska sätt att jag ville skona dem som voro kvar. Den kvällen kunde jag överraska lord Rutton med att vid supén låta servera inte mindre än tolv dylika fåglar, och han blev så överförtjust, när han fick syn på dem att han skrattade så han nästan grät. »Jag tror verkligen, min käre Gerard, att du tar döden på mig en vacker dag», ropade han. Detta upprepade han många gånger, ty slag i slag förbluffade jag honom genom min lätthet att sätta mig in i olika grenar av den engelska sporten.

Bland annat förekommer där ett spel, som kallas kricket, som de roa sig med under sommaren och som jag också lärde mig. Rudd, trädgårdsmästaren, var en utmärkt kricketspelare liksom lorden själv. Framför corps de logiset låg en gräsplan, och här gav Rudd mig några lektioner i spelet. Det är ett bra tidsfördriv, ett spel för soldater, i det att var och en söker träffa den andre med bollen, och man har bara en smal käpp att parera med. Tre käppar bakom en markera den linje, man icke har lov att överskrida, när man retirerar. Jag kan tala om för er att det inte är någon barnlek och jag må bekänna att jag, trots mina nio fälttåg, kände på mig att jag bleknade, när bollen första gången flög förbi mig. Så kvickt gick det att jag inte hann lyfta upp min käpp till parad, men lyckligtvis bommade den och stötte i stället omkull en av träpinnarna, som markerade gränsen. Nu var det Rudds tur att parera och min att attackera. Som gosse i Gascogne hade jag lärt mig att kasta både långt och träffsäkert, så att jag var ganska viss om att jag skulle träffa den gode engelsmannen. Med ett högt rop rusade jag framåt och dängde bollen emot honom. Den flög med en kulas fart emot bröstet på honom, men han svängde sin käpp, och bollen höjde sig överraskande högt i luften. Lord Rufton applåderade och hurrade. Återigen fick jag bollen, och åter var det min tur att kasta. Den gången susade den tätt förbi huvudet på honom, och jag trodde att det nu var hans tur att blekna. Men det var en baddare till karl, den trädgårdsmästaren: han trotsade mig även nu. O, mina vänner, ögonblicket för min triumf nalkades dock! Han hade en röd väst, och på den siktade jag med bollen. Man kunde snarare trott mig vara artillerist än husar, ty aldrig har någon siktat bättre. Med ett förtvivlans skri — den tappres skri, när han ser sig besegrad — ramlade han omkull på träpinnarna bakom honom, och alltihop låg i en röra på marken. Han var grym nog, den gode lorden, att skratta så att han inte kunde komma sin tjänare till hjälp. Det föll på min, segrarens, lott att störta fram, fatta tag i den oförskräckte spelaren och hjälpa honom på benen igen med ord av erkännande och uppmuntran till nytt hopp. Han hade slagit sig och kunde inte hålla sg upprätt, men den hedersmannen erkände icke desto mindre att jag ingalunda hade slumpen att tacka för min seger. »Han gjorde det med flit! Han gjorde det med flit!» ropade han flera gånger. Ja, det är ett storartat spel, detta kricket, och jag hade med nöje vågat mig på nya försök, men lord Rufton och Rudd förklarade att det var för sent på året och ville inte spela mera.

Hur dåraktigt av mig, gamle brutne man, att utbreda sig över dessa framgångar! Och dock må jag bekänna att min ålderdom i hög grad förljuvats och hugsvalats genom minnet av de kvinnor, som älskat mig, och de män jag besegrat. Det är nöjsamt för mig att tänka på, att lord Rufton fem år senare vid ett besök i Paris efter freden kunde försäkra mig, att mitt namn ännu bars i ryktets famn i norra Devonshire på grund av de vackra sportbragder jag utfört. Särskilt omnämnde han, att man alltjämt talade om min boxningstävlan med den hedervärde Baldock. Det förhöll sig på följande sätt. En afton samlades en mängd sportsmän hos lord Rufton och drucko mycket vin, ingingo höga vad och talade om sina hästar och rävhundar. Hur väl jag kommer ihåg dem, dessa original! Sir Barrington, Jack Lupton till Barnstaple, överste Addison, Johnny Miller, lord Sadler och min fiende, den hedervärde Baldock. De voro alla av ungefär samma kaliber, dryckeskämpar, galenpannor, duellanter, spelorrar, fulla av kuriösa nycker och konstiga griller. Men de voro i alla fall med sina råa fasoner några rätt godmodiga kurrar, utom just denne Baldock, en korpulent karl, som skröt med sin skicklighet i boxnlng. Det var han, som genom att driva spektakel med fransmännen för deras okunnighet i sport föranledde mig att utmana honom just i hans favoritsport. Ni kan ju tycka, mina vänner, att det var dåraktigt, men flaskan hade gått laget runt många gånger, och ungdomsblodet rann varmt genom mina ådror. Jag ville slåss med honom, den skrävlaren. Jag ville visa honom att om vi saknade färdighet, så ägde vi åtminstone mod. Lord Rufton ville inte gå in på förslaget, men jag var envis. De andra uppmuntrade mig och dunkade mig i ryggen. »Ånej, låt det vara, Baldock!» sade lord Rufton. »Han är vår gäst.» — »Det är ju hans egen skuld», svarade den andre. »Hör, Rufton», ropade lord Sadler, »de kunna inte göra varann någon skada, om de begagna mawleys.» Och så blev man då ense.

Vad »mawleys» var för slag visste jag icke; men strax därefter framburos fyra stora skinnklädda putor, ej olika fäkthandskar, men större. Dessa bundos om våra händer sedan vi klätt av oss i skjortärmarna. Därefter flyttades bordet med glas och flaskor till ett hörn av rummet, och nu stodo vi ansikte mot ansikte med varandra. Lord Sadler satt i en länstol med klockan i handen. »Nu!» sade han.

Jag vill anförtro er, mina vänner, att jag i detta ögonblick erfor en rädsla, sådan som ingen av mina många dueller någonsin förorsakat mig. Med sabel och pistol är jag väl hemmastadd. Men här begrep jag bara att jag skulle slåss med denne fete engelsman och trots de stora putorna på mina händer göra mitt bästa att besegra honom. Och vid själva starten tog man ifrån mig mitt bästa vapen. »Kom ihåg, Gerard, inga sparkar!» viskade lord Rufton i örat på mig. Jag hade ett par tunna dansstövlar på mig, mannen var korpulent, och några välriktade sparkar skulle tillförsäkrat mig segern. Men där fanns vissa bestämda regler liksom i fäktning, och jag fick lov att styra mig! Jag såg på denne engelsman och undrade hur jag som bäst skulle anfalla honom. Hans öron voro långa och utstående. Kunde jag få tag i dem, kunde jag kanske dra honom i backen. Jag rusade på, men upptäcktes och avvisades av hans förargliga handputa och måste två gånger släppa mitt tag. Han träffade mig, men jag aktade föga hans slag och fattade honom ännu en gång vid örat. Nu föll han, jag rullade över honom och dunkade hans huvud i marken. Hur de hurrade och skrattade, de goda engelsmännen, och hur de klappade mig på ryggen!

»Kvitt med fransmannen!» ropade lord Sadler.

»Han slåss mot reglerna», skrek min motståndare, gnidande sina eldröda öron. »Han bar sig åt som en vilde, när vi lågo på marken.»

»Sådant får man hålla till godo med», sade lord Rufton kallt.

»Nu!» ropade lord Sadler, och ännu en gång gingo vi till anfall.

Han var rödflammig i synen, och hans små ögon lyste av ilska som en bulldoggs. Man såg på hans uppsyn att han var arg. Min egen hållning var obesvärad och munter. En fransk adelsman slåss, men han hatar inte. Jag intog min plats framför honom och bockade mig såsom jag plägat göra, när det var fråga om duell. Man kan i en bugning inlägga behag och artighet likaväl som utmanande trots. Jag lät både det ena och det andra komma till uttryck i min, tillika med en liten släng av satir i den axelryckning, som beledsagade den. I detsamma gav han mig en stöt. Det gick runt för mig. Jag ramlade baklänges. Men i blinken var jag på fötter igen och rusade fram till formligt handgemäng. Jag trakterade hans öron, hans hår, hans näsa i tur och ordning. Ännu en gång sjöd mitt blod av stridsglädje. Det gamla segerropet bröt sig fram över mina läppar. »Leve kejsaren!» tjöt jag, i det jag körde huvudet i magen på honom. Han slog armen om nacken på mig med ena handen och bultade på med den andra. Jag borrade mina tänder i hans arm, så att han skrek av smärta. »Säg då till honom att låta bli, Rufton! Hör du inte? Han bits ju!» skrek han. De drogo mig nu ifrån honom. Skall jag någonsin kunna glömma denna episod? — Skrattsalvorna, hurraropen, lyckönskningarna! Inte ens min fiende hyste någon illvilja mot mig, utan skakade hand med mig. Jag å min sida kysste honom på båda kinderna. Fem år senare hörde jag av lord Rufton att mitt nobla uppträdande vid detta tillfälle ännu var i friskt minne hos mina engelska vänner.

Det är emellertid icke om mina egna sportsliga bragder jag i afton ville berätta för er, utan om lady Jane Dacre och det egendomliga äventyr, hon gav anledning till. Lady Jane Dacre var syster till lord Rufton och förestod hans hus. Jag fruktar att hon före min ankomst nog kände sig en smula ensam, ty hon var en vacker och förfinad kvinna, som icke hade något gemensamt med sin omgivning. Detta kan för övrigt sanningsenligt sägas om många kvinnor i den tidens England, ty männen voro råbarkade, plumpa och klumpiga med simpla levnadsvanor och få talanger, under det däremot kvinnorna voro de älskligaste och mest hängivna, jag någonsin känt. Vi blevo mycket goda vänner, lady Jane och jag, ty det var mig icke möjligt att som dessa Devonshireherrar dricka tre flaskor portvin efter middagen, och så kom jag att söka en tillflykt i salongen, där hon afton efter afton trakterade klavecinen, och jag sjöng mitt lands sånger. Under dessa fridfulla stunder fann jag en tillflykt undan det lidande, jag erfor vid tanken på att mitt regemente lämnats ansikte mot ansikte med fienden utan den chef, de lärt älska och följa. Jag kunde sannerligen ha slitit håret av mig, när jag i de engelska tidningarna läste om den härliga kampen i Portugal och på spanska gränsen, som jag måste försaka därför att jag haft oturen falla i ford Wellingtons händer.

Av det jag berättat om lady Jane har ni nog redan gissat, mina vänner, vad som hände. Etienne Gerard sammanföres med en ung och vacker kvinna. Vad måste det betyda för honom? Vad måste det betyda för henne? Det tillkom icke mig, gästen, fången, att göra min värds syster sin kur. Jag var också mycket reserverad. Jag var grannlaga. Jag försökte lägga band på mina egna känslor och dämpa hennes. För min egen del tror jag, att jag förrådde mig själv, ty är tungan stum, blir ögat så mycket vältaligare. Varje liten darrning på fingrarna, när jag vände bladen i hennes nothäften, måste ju yppa min hemlighet för henne. Men hon — hon var beundransvärd. Det är i dylika ting som kvinnan är en verklig mästarinna i konsten att förställa sig. Om jag inte genomskådat hennes hemlighet, kunde jag verkligen trott, att hon rent av glömt att jag fanns i huset. Hela timmar kunde hon sitta försjunken i stilla vemod, medan jag beundrade hennes bleka ansikte och hennes lockar, som belystes av skenet från lampan, och jublade inom mig vid tanken på vilket djupt intryck jag gjort på henne. När jag då slutligen yttrade något, kunde hon spritta till, där hon satt och stirra på mig, i det hon med den mest beundransvärda naturlighet låtsade sig överraskad av min därvaro. Åh! hur längtade jag icke då att kasta mig för hennes fötter, kyssa hennes vita hand och försäkra henne, att jag kommit hennes hemlighet på spåren, och att jag icke skulle missbruka hennes förtroende. Men nej, jag var icke jämbördig med henne och jag vistades såsom en nödställd fiende under hennes tak. Mina läppar voro förseglade. Jag bemödade mig att likna henne i väl låtsad likgiltighet, men sökte som ni nog kan tänka er, med iver efter ett tillfälle att göra henne någon tjänst.

En morgon hade lady Jane farit till Okehampton i sin faeton, och jag promenerade landsvägen fram åt samma håll i hopp att möta henne på hemvägen. Det var i början på vintern, och de mot den slingrande vägen sluttande gräsvallarna voro fulla av vissna ormbunkar. Det är en dyster trakt, detta Dartmoor, vild och stenig — ett landskap av blåst och dimma omväxlande. Jag fann det under min vandring inte underligt att engelsmännen lida av spleen. Jag kände mig också tung till sinnes och slog mig ned på en stor sten vid vägkanten, blickande ut över den ödsliga nejden, fylld av oro och onda aningar. Då jag emellertid såg bortåt landsvägen, fick jag plötsligen skåda en syn, som kom mig att glömma allt annat och störta upp från min plats med ett utrop av förvåning och harm.

I en krök av landsvägen kom en faeton, förspänd med en ponny i vild galopp. I vagnen satt just den lady jag gått att möta. Hon piskade på ponnyn såsom en den där söker undfly någon trängande fara och såg sig oupphörligt om över sin axel. Vägkröken dolde för mig vad det kunde vara, som skrämde henne, och jag rusade framåt utan en aning om vad som var att vänta. I nästa ögonblick fick jag se förföljaren, och min häpnad ökades vid den synen. Det var en herre i en engelsk rävjägares röda rock, som red en stor grå häst. Han galopperade som på en kapplöpning, och tack vare det präktiga djurets väldiga språng hade han snart hunnit upp den flyende damens vagn. Jag såg honom böja sig ned och fatta ponnyns tyglar för att få den att stanna. I nästa ögonblick var han inbegripen i samtal med ladyn — han lutade sig framåt i sadeln och talade i häftig ton, hon ryggade tillbaka som om hon fruktade och hatade honom.

Ni förstår nog, mina bästa vänner, att det där var en syn, som jag inte kunde lugnt åse. Hur mitt hjärta jublade vid tanken att jag möjligen kunde få göra lady Jane en tjänst! Jag sprang — åh, hur jag sprang! Andlös och oförmögen att tala, var jag slutligen framme vid vagnen. Mannen såg på mig med sina blå, engelska ögon, men var så fördjupad i samtalet, att han inte tog någon vidare notis om mig; ej heller sade lady Jane något. Hon lutade sig fortfarande bakåt och såg på honom med det vackra, bleka ansiktet vänt mot honom. Mannen såg bra ut, lång, kraftigt byggd, solbränd; jag greps av en häftig svartsjuka, då jag såg på honom. Han talade lågmält och hastigt som engelsmännens vana är, när det gäller allvar.

»Jag försäkrar dig, Jinny, att det är dig och dig allena jag älskar. Var inte ond längre, Jinny! Låt det förflutna vara glömt! Se så! Säg nu att allt är gott och väl igen!»

»Nej, aldrig, Georg, aldrig!» utropade hon.

Hans vackra ansikte överdrogs av en mörk rodnad. Mannen var ursinnig.

»Varför kan du inte förlåta mig, Jinny?»

»Jag kan inte glömma det förflutna.»

»Vid St. George, du måste. Jag har tiggt och bett länge nog. Nu är tiden inne att befalla. Jag vill hava min rätt. Förstår du?» Han grep henne om handleden.

Men nu hade jag äntligen återfått andedräkten och talförmågan.

»Madame», sade jag och lyfte på hatten, »kommer jag olägligt, eller kan jag på något sätt stå till er tjänst?»

Men ingen av dem tog mer notis om mig än om jag varit en fluga, som kommit surrande mellan dem. Deras blickar voro som fastlåsta vid varandra.

»Jag står på min rätt, hör du det? Jag har väntat länge nog.»

»Det lönar sig inte att spela översittare, Georg!»

»Ger du med dig?»

»Nej, aldrig!»

»Är detta ditt sista ord?»

»Ja!»

Med en ed slängde han hennes hand ifrån sig.

»Jaså, min nådiga, vi få väl se det!»

»Ursäkta mig, min herre», sade jag med värdighet.

»Åh, drag åt fanders!» skrek han, i det han mätte mig med hotande blickar. I nästa sekund hade han givit sin häst sporrarna och galopperade tillbaka samma väg han kommit.

Lady Jane såg efter honom, tills han inte syntes längre, och det överraskade mig att hennes uppsyn var leende, ej vredgad. Hon vände sig om och räckte mig handen.

»Ni är mycket vänlig, överste Gerard. Ni menade väl, därom är jag förvissad.»

»Mylady», sade jag, »om ni vill säga mig denne herres namn och adress, skall jag laga så att han aldrig mer skall besvära er.»

»Ingen skandal, om jag får be!» utbrast hon.

»Mylady, hur skulle jag kunna till den grad glömma mig själv! Var övertygad att det aldrig skulle falla mig in att nämna en dams namn i samband med en dylik händelse. Genom att be mig dra åt skogen har den där herrn befriat mig från besväret att hitta på en förevändning till utmaning.»

»Överste Gerard», sade lady Jane allvarligt, »ni måste giva mig ert hedersord såsom officer och gentleman, att det här inte kommer vidare och att ni således inte nämner något därom till min bror. Lova mig det!»

»Om jag är tvungen.»

»Jag litar på ert ord. Följ nu med till High Combe, så skall jag förklara saken för er under vägen.»

De första orden av hennes förklaring träffade mig som en värjstöt.

»Denne herre», sade hon, »är min man.»

»Er man?»

»Ni måtte väl hava vetat att jag var gift.» Hon tycktes överraskad av min sinnesrörelse.

»Jag visste det icke.»

»Det var lord Dacre. Vi ha varit gifta i två år. Jag behöver inte tala om för er hur han förorättat mig. Jag lämnade honom och sökte en fristad i min brors hus. Ända tills i dag har han låtit mig vara i fred där. Vad som framför allt måste förebyggas är en duell mllan min man och min bror. Det är rysligt att tänka sig något sådant. Därför får lord Rufton icke veta något om vårt tillfälliga sammanträffande i dag.»

»Om min pistol kunde befria er från denna ledsamhet!»

»Nej, nej, därpå är inte att tänka! Kom ihåg ert löfte, överste Gerard. Och inte ett ord på High Combe om vad ni sett!»

Hennes man! Jag hade inbillat mig att hon var en ung änka. Den där brunhyade grobianen med sitt »dra åt skogen!» var denna ömma duvas make. Åh! om hon bara ville tillåta mig att befria henne från detta förhatliga band! Det finns ingen skilsmässa, som rangeras så lätt och säkert, som den, jag kunde förskaffa henne. Men ett löfte är ett löfte, och jag höll mitt bokstavligen. Min mun var förseglad. Om en vecka skulle jag sändas tillbaka från Plymouth till St. Malo, och det föreföll mig som om jag aldrig skulle få veta hur saken utvecklade sig. Och dock hade ödet bestämt, att historien skulle få en fortsättning, i vilken jag skulle spela en för mig synnerligen smickrande och hedrande roll.

Det var inte mer än tre dagar efter den händelse jag nyss skildrat som lord Rufton kom instörtande i mitt rum. Han var blek, och hans sätt röjde den största oro.

»Gerard», sade han häftigt, »har ni sett lady Jane?»

Jag hade sett henne efter frukosten och nu var det middag.

»Vid himlen, här är något rackartyg å färde», ropade min stackars vän och for omkring som om han mist förståndet. »Förvaltaren har varit här för att anmäla att man sett en droska med två hästar i full karriär fara ned åt Tavistockvägen. Smeden hörde en kvinnas skrik, när den for förbi hans smedja. Jane är försvunnen. Jag tror, vid Gud, att hon blivit enleverad av den lymmeln Dacre.» Han ringde ursinnigt. »Två hästar ögonblickligen!» ropade han. »Överste Gerard, era pistoler. Antingen kommer Jane i natt tillbaka hit från Gravel Hanger, eller också blir det en ny herre på Heig Combe.»

Inom en halv timme voro vi som två vandrande riddare på väg för att befria den enleverade damen. Lord Dacre bodde nära Tavistock, och vid varenda tullbom vi redo förbi hörde vi talas om den flyende postvagnen, så att varje tvivel rörande dess mål var uteslutet. Under ritten berättade mig lord Rufton ett och annat om den man, vi förföljde. Hans namn var, tycktes det, i var mans mun över hela Europa på grund av allehanda oarter. Vin och kvinnor, hasardspel av olika slag, vadhållning — med ett ord alla slags utsvävningar hade förskaffat honom ett synnerligen dåligt rykte. Han var av gammal, förnäm släkt, och man hoppades att han rasat ut då han gifte sig med den vackra Jane Rufton. Under några månader hade han verkligen också iakttagit ett stadgat uppförande, men därefter hade han sårat henne i hennes ömmaste känslor genom en ovärdig förbindelse. Hon rymde från honom och tog sin tillflykt till brodern, vars skyddande hägn man nu undanryckt henne mot hennes vilja. Jag frågar er nu: kunde två män vara ute i ett mera tilltalande ärende än lord Ruftons och mitt?

»Där ha vi Gravel Hanger», utropade lord Rufton slutligen och pekade med sitt ridspö; och där låg nu på sluttningen av en grönskande kulle en gammal av tegel och virke uppförd byggnad, så vacker som endast ett engelskt herresäte kan vara. »Vid grindarna till parken finns det ett värdshus, där vi kunna sätta in våra hästar», tillade han.

För min del tyckte jag att vi i betraktande av vår rättvisa sak gjort bäst i att helt frankt rida fram till porten och förständiga honom att utlämna den dam han bortfört. Men däri hade jag orätt. Ty det enda en engelsman har respekt för är lagen. Han stiftar själv sin lag, men sedan han väl gjort detta, blir lagen en gruvlig tyrann, inför vilken även den djärvaste darrar. Han ler vid tanken att bryta nacken av sig, men bleknar om det blir tal om att bryta lagen. Efter vad lord Rufton talade om för mig under det vi gingo genom parken, såg det ut som vi hade lagen emot oss i den här affären. Lord Dacre var i sin fulla rätt att taga sin hustru till sig, alldenstund hon tillhörde honom, och vår ställning var föga bättre än inbrottstjuvens och inkräktarens. Det tillkom icke inbrottstjuvar att öppet nalkas huvudingången. Vi kunde bemäktiga oss ladyn med våld eller list, men icke med rätt, ty vi hade lagen emot oss. Det var detta min vän närmade utvecklade för mig, under det vi smögo oss fram för att komma i skydd av ett buskage tätt invid byggnadens fönster. Där kunde vi rekognoscera fästningen, se om vi möjligen kunde förskansa oss och, framför allt, söka sätta oss i förbindelse med den vackra fången.

Där stodo vi nu alltså gömda inne i buskaget, lord Rufton och jag, med var sin pistol i ridrocksfickan och med det orubbliga beslutet i hjärtat att icke återvända utan lady Jane. Vi bespejade ivrigt varje fönsterruta i dne långsträckta fasaden utan att upptäcka det minsta, vare sig av fången eller av någon annan. Men på den sandade gårdsplanen utanför porten syntes tydligt de djupa spåren efter vagnshjulen. De hade anlänt — därom var intet tvivel. Nedhukad bland lagerbuskarna, höllo vi krigsråd med viskande röst, då ett egendomligt avbrott plötsligt gjorde slut därpå.

Genom dörren utträdde en reslig man med blont hår och en figur, som man skulle välja till flygelkarl på ett grenadjärkompani. Då han vände sitt solbrända ansikte med de blå ögonen mot oss, igenkände jag lord Dacre. Med långa steg kom han på den sandade gången rakt mot den plats, där vi låg gömda.

»Kom fram, Ned!» ropade han, »eljes riskerar du att skogvaktaren sätter ett hagelskott i dig. Kom fram, människa, och göm dig inte bakom buskarna!»

Vår belägenhet var just inte vidare heroisk. Min stackars vän reste sig, blodröd i synen. Även jag lagade mig upp, så fort jag kunde, och bugade mig med all den värdighet, jag kunde åstadkomma.

»Nej, se! är fransmannen också med!» sade han utan att besvara min hälsning. »Med honom har jag redan förut en gås oplockad. Vad dig angår, Ned, förstod jag, att du skulle ivrigt följa vårt spår, så efter dig höll jag utkik. Jag såg er gå tvärs genom parken och krypa in bland buskarna. Kom in, karl, och låt oss lägga korten på bordet.»

Han tycktes vara situationens herre, denne vackre jätte, som stod där så obesvärad på egen mark, då vi smögo oss fram från vårt gömställe. Lord Rufton hade inte sagt ett enda ord, men jag såg på hans mulna panna och mörka blick, att det drog ihop till storm. Lord Dacre gick före oss in, och vi följde hack i häl efter. Han lät oss stiga in i ett ekpanelat rum och stängde dörren efter oss. Därefter mätte han mig från hjässan till fotabjället med förolämpande blickar.

»Hör på, Ned», sade han, »det fanns en tid, då en engelsk familj plägade ordna sina angelägenheter efter eget tycke. Vad har den här utländska figuren att göra med din syster och min hustru?»

»Tillåt mig, min herre, att fästa er uppmärksamhet på, att det härvidlag icke är fråga endast om syster och hustru, utan att jag är en vän till den unga damen i fråga och har samma rätt som varje annan hederlig man att skydda en kvinna mot brutalitet. Här kan jag endast genom en åtbörd giva ett lämpligt uttryck åt min tanke om er.» Jag hade min ridhandske i handen och gav honom ett lätt slag i ansiktet med den. Han tog ett steg tillbaka med ett bittert leende, och ögonen fingo ett hårt uttryck.

»Varför har du tagit den här skrodören med dig, Ned?» sade han. »Du borde väl åtminstone slåss själv, om; det nu måste gå därhän.»

»Det vill jag också och det nu på fläcken!» ropade lord Rufton.

»Ja, när jag har dödat den här skrävlaren till fransman», sade lord Dacre. Han gick till ett bord och öppnade ett schatull med mässingsbeslag. »Sannerligen», tillade han, »skall inte antingen jag eller den där mannen ut ur detta rum med fötterna före. Jag menade väl med dig, Ned, vid S:t George gjorde jag inte det, men nu kommer jag att skjuta din snyltgäst så visst som jag heter George Dacre. Välj en av dessa pistolerna, min herre, och skjut tvärs över bordet. Vapnen äro laddade. Sikta rätt och skjut mig, om ni kan, ty gör ni inte det, så är det, vid Gud, ute med er!»

Förgäves sökte lord Rufton göra saken till sin. Två ting hade jag klart för mig: det ena, att lady Jane mer än allt annat fruktade för en duell mellan sin man och sin bror, det andra, att hela frågan för all framtid löstes på bästa möjliga sätt, om det lyckades mig döda den bålde lorden. Lord Rufton behövde honom inte. Lady Jane lika litet. Därför ville jag, Etienne Gerard, deras vän, betala min tacksamhetsskuld till dem genom att befria dem från detta påhäng. Det var för resten intet annat val, ty lord Dacre var lika ivrig att sätta en kula i mig som någonsin jag att göra honom samma tjänst. Det var förgäves som lord Rufton argumenterade och grälade. Saken måste ha sin gång.

»Näväl, då!» utbrast han slutligen, »om du nödvändigt vill slåss med min gäst i stället för mig så låt det då åtminstone ske i morgon med två vittnen. Att skjuta tvärs över bordet är rent mord.»

»Men det tilltalar mig, Ned», sade lord Dacre.

»Mig också, min herre», inföll jag.

»Då vill jag inte ha något med saken att göra», förklarade lord Rufton i häftig ton. »Jag säger dig, Georg, att om du skjuter överste Gerard under sådana här omständigheter, så kommer du på de anklagades bänk i stället för i domarsätet. Jag vill inte vara sekundant — det här är motbjudande.»

»Mylord», inföll jag nu, »jag är fullkomligt villig att skrida till handling utan sekundant.»

»Det duger inte! Det är olagligt!» ropade lord Dacre. »Var nu inte dum, Ned! Du ser ju att det är vårt fulla allvar att slåss. Besitta och regera! allt vad jag ber dig göra är att låta en näsduk falla.»

»Jag vill inte ha med saken att göra!»

»Då måste jag skaffa någon som vill, svarade lord Dacre. Han kastade en duk över pistolerna, som lågo på bordet och ringde. En betjänt inträdde.

»Bed överste Berkeley komma hit. Han är i biljardsalen.»

Ett ögonblick därefter inträdde en lång, mager engelsman med stora mustascher — något sällsynt bland dessa slätrakade horrar. Jag hörde sedan att sådana buros endast på gardena och husarregementena. Överst Berkeley var gardesofficer. Det tycktes vara en underlig, något blaserad, flegmatisk och sävlig figur med en lång, svart cigarr stickande fram ur de yviga mustascherna som en stång ur en buske. Han såg från den ene till den andre av oss med äkta engelsk flegma och visade inte den ringaste överraskning, när han fick veta vad det var fråga om.

»Rätt så, rätt så!» sade han.

»Jag vägrar att fungera som vittne, överste Berkeley», skrek lord Rufton. »Kom ihåg, att denna duell icke kan äga rum utan er medverkan och att jag gör er personligen ansvarig för vad som händer.»

Denne överste Berkeley tycktes emellerid vara en auktoritet i dylika frågor, ty han tog cigarren ur munnen och började utlägga lagen med sin egendomliga, släpande röst.

»Omständigheterna äro ovanliga, men ingalunda avvikande från gällande regler, mylord», sade han. Den ene av herrarna här har utdelat ett slag, den andre har mottagit det. Därmed är utgångspunkten given. Tid och villkor bero på den som begär upprättelse. Allt i sin ordning således! Han vill hava den här, i detta nu, tvärs över bordet. Han handlar inom ramen för sina rättigheter. Jag är beredd att övertaga ansvaret.

Det var nu ingenting mer att säga om den saken. Lord Rufton satte sig i ett hörn, dyster till mods, med rynkande ögonbryn och händerna djupt instuckna i byxfickorna. Överste Berkeley undersökte de båda pistolerna och lade dem mitt på bordet. Lord Dacre stod vid ena ändan, jag vid den andra med en åtta fot lång skiva av glänsande mahogny mellan oss. På mattan framför spiseln med ryggen vänd åt elden stod den långe översten med sin näsduk i vänstra handen och cigarren mellan ett par fingrar på den högra.

»När jag släpper näsduken», sade han, »tar herrarna var sin pistol och skjuter efter behag. Är ni färdiga.»

»Ja!» ropade vi båda.

Han öppnade handen och lät näsduken falla. Jag böjde mig hastigt framåt och grep efter pistolen, men bordet var, som sagt, åtta fot långt, och det var lättare för den långarmade lorden än för mig att räcka pistolen, Jag hade ännu inte hunnit räta upp mig, förr än han sköt, och den omständigheten hade jag att tacka för mitt liv. Hans kula skulle trängt in i min hjärna, om jag stått rak. Nu susade den genom mitt vågiga hår. I samma ögonblick, just då jag höjde pistolen för att skjuta, slogs dörren upp, och ett par armar omslingrade mig. Det var lady Janes vackra, glänsande, förskrämda ögon som blickade in i mina.

»Ni får inte skjuta, överste Gerard! För min skull, låt bli att skjuta!» ropade hon. »Det är ett missförstånd, säger jag er, ett missförstånd, ett missförstånd! Han är den bäste, den ömmaste make! Aldrig mer viker jag från hans sida!» Hennes hand gled nedåt min arm och slöt sig om pistolen.

»Jane, Jane», skrek lord Rufton, »följ med mig. Du får inte stanna här. Kom!»

»Det är alldeles mot reglerna», sade överste Berkeley.

»Överste Gerard, ni lovar ju att inte skjuta? Mitt hjärta skulle brista, om han bleve sårad.»

»Besitta och regera, Jinny, låt honom få sin rätt!» utropade lord Dacre. »Han stod för mitt skott som en hel karl, och jag vill inte se någon gå honom i vägen. Vad som än händer, kan det inte bli värre än jag förtjänar.»

Men redan hade mellan mig och lady Jane växlats en hastig blick, som sade henne allt. Hon släppte min arm. »Jag överlämnar min mans liv och min egen lycka i överste Gerards händer», sade hon.

Hur väl hon förstod mig, denna beundransvärda kvinna! Jag stod ett ögonblick obeslutsam med pistolen på helspänn i min hand. Min motståndare såg mig trotsigt i ögonen, utan att hans solbrända ansikte förrådde någon rädsla och utan en blinkning av de öppna, blå ögonen.

»Se så! se så! skjut då ropade översten från sin plats.

»Ja, låt det bliva av nu då!» ifyllde lord Dacre.

Jag ville då åtminstone visa dem hur fullständigt hans liv var på nåd och onåd utlämnat åt min skicklighet. Så mycket var jag skyldig aktningen för mig själv. Jag såg mig om efter en riktprick. Översten såg på min motståndare, väntande att se honom falla. Han vände profilen mot mig, och den långa cigarren stack fram mellan hans läpar med tumslång aska i spetsen. Hastigt som blixten höjde jag pistolen och sköt.

»Tillåt mig befria er cigarr från askan», sade jag och bugade mig med en förbindlighet, som är okänd bland dessa öbor.

Jag är övertygad, att felet låg hos pistolen och inte i min siktning. Jag kunde knappt tro mina ögon, när jag såg att jag klippt av hans cigarr knappast en halv tum från hans läppar. Han stod och bligade på mig med den trasiga cigarrstumpen alltjämt stickande fram ur den lätt svedda mustaschen. Jag kan se honom för mig ännu med hans enfaldiga, men arga ögon i det långa, magra, förlägna ansiktet. Nu började han tala. Jag har alltid sagt, att engelsmännen alls inte äro så flegmatiska och tystlåtna, om man bara får dem ut ur de vanliga hjulspåren. ingen kunde talat ivrigare än den gode översten. Lady Jane satte händerna för öronen.

»Se så, överste Berkeley, se så!» sade lord Dacre allvarligt, »ni glömmer er. Det finns en dam här inne.»

Översten bugade sig stelt.

»Om lady Dacre vill hava godheten lämna rummet», yttrade han, »får jag tillfälle att säga vår lille fransman min mening om honom och hans upptåg.»

Jag var sublim i detta ögonblick, ty jag fäste mig inte vid hans ord utan tog hänsyn endast till det oerhört utmanande i min handling.

»Min herre», sade jag, »jag framför härmed till er mitt uppriktiga beklagandee av den förargliga händelsen! Jag insåg, att lord Dacre icke fått någon upprättelse med mindre än att jag avlossade min pistol, men icke förty var det mig alldeles omöjligt, sedan jag hört vad denna dam hade att säga, att rikta den mot hennes man. Jag såg mig därför omkring efter en lämplig riktprick och hade den ytterliga oturen att nästan skjuta cigarren ur munnen på er, då min avsikt endast var att slå av askan. Min pistol lurade mig. Detta är min förklaring, min herre, och om ni, sedan ni hört min ursäkt, fortfarande menar att jag är skyldig lämna er ytterligare upprättelse, behöver jag inte försäkra er, att jag icke skall avslå en dylik anhållan från er sida.»

Min hållning torde varit bedårande vid detta tillfälle, och jag vann också allas hjärtan. Lord Dacre kom fram till mig och tryckte min hand. »Vid S:t George, min herre», sade han, »aldrig kunde jag tro, att jag skulle vara i stånd att känna för en fransman vad jag känner för er. Ni är en man och en riddersman — mer kan jag inte säga.» Lord Rufton sade ingenting, men hans handslag var så mycket vältaligare. Även överste Berkeley komplimenterade mig och förklarade sig icke vilja tänka vidare på den olyckliga cigarren. Och hon — åh, om ni kunde sett den blick, hon gav mig, hennes rodnande kinder, hennes fuktiga ögon och darrande läppar! När jag tänker på den sköna lady Jane, står hon alltid för mig just sådan hon var i detta ögonblick, De önskade, att jag skulle stanna till middagen, men ni förstår nog, mina vänner, att tillfället icke lämpade sig, vare sig för mig eller för lord Rufton, att stanna kvar på Gravel Hanger. Det åter försonade paret önskade vara för sig själva. Under färden hade han övertygat henne om sin uppriktiga ånger, och nu voro de båda åter ett älskande äkta par. Skulle de så förbliva, var det kanske bäst att jag försvann, Varför skulle jag rubba deras husliga sällhet? Även mot min vilja kunde min blotta närvaro och åsyn icke undgå att utöva sin verkan på lady Jane. Nej, nej, jag måste slita mig därifrån — icke ens hennes övertalningsförsök kunde förmå mig att stanna. Åratal senare hörde jag, att familjen Dacre var en av de lyckligaste i hela landet och att intet moln vidare förmörkat deras levnads himmel. Dock vågar jag säga, att om han kunnat läsa i sin makas hjärta — men mer säger jag inte. En dams hemlighet tillhör henne själv, och jag fruktar att hon möjligen längesedan tagit den med sig i graven på någon kyrkogård i Devonshire. Kanske har hela den glada kretsen försvunnit, och kanske lever lady Jane själv numera endast i en gammal pensionerad brigadgenerals minne. Han kan åtminstone inte glömma!