Peter Christen Asbjörnsen (Norska folksagor och huldre-sägner)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Innehåll
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter August Gödecke

Peter Christen Asbjörnsen
Jörgen Ingebrigtsen Moe  →
Inledande författarpresentation

[ frontespis ]

Peter Christen Asbjörnsen, träsnitt efter fotografi
P. Chr. Asbjörnsen.
(Efter fotografi.)


[ 1 ]

Peter Christen Asbjörnsen.

Det hände en qväll för några år sedan, att jag, efter långa tider af tungt och glädjelöst arbete, satt försjunken i en sådan trötthetens dvala, då man är för vaken att kunna sofva och för mycket domnad att vara riktigt arbetsför. Blåsten, allt mer växande till storm, dånade utanför, och snön vältrade ned molnvis, som om alla nordanvädrens andar varit på färd i rymden och skakat ned samtliga sina snöförråd öfver hufvudstaden. Gaslyktorna flämtade matt på torget nedanför mitt fönster, och man kunde knappast ens se dem, då ett tätare snömoln yrde förbi. Termometern visade blott fem grader kallt, men de ompelsade vandrare, som ströko fram utmed husväggarna, då och då krökande sig emot stormilarna, betedde sig, som om de frusit för femton. —

Detta timade i den årstid, som kallas vårmånad, och utgjorde sjelfva höjdpunkten deraf eller hvad i almanackan kallas vårdagjemning. Det var alltså förberedelsen till blomster och sommar, som sysselsatte vädrens makter derute!

Blomster och sommar!

Jag vet knappast, huru dessa ord kommo mig i sinnet, men med ens fingo tankarna en ny riktning och lifsandarna vaknade ur sin domning till ett spelande lif. Jag såg ett landskap framför mig, ett af de skönaste, hvaröfver jag någonsin sett sommarens sol gå upp. Det var en stor tafla af fjäll och dalar, af skogar, älfdrag och sjöar åt alla håll, och ljuset öfver hennes lummiga sluttningar sammanföll på det förunderligaste med brasans slocknande sken öfver rummet, liksom den känsla af frisk [ 2 ]fjälluft, som följde hvad jag såg, så att säga fick näring af blommornas doft från fönstervrån. —

Blomster och sommar!

Jag ser dig om igen, du hägring från yrvädersqvällen, du minne från längese’n förrunna vandringsdagar!

Det var nämligen en återspegling af något, som jag verkligen sett, och en hågkomst af något, som jag verkligen genomleft, detta fantasispel, som så lyckligt steg fram för min själ i en kulen stund. Och dermed var jag också midt inne i en sund och glad verklighet. Jag tände min lampa och min pipa, tog ned min gamle, hederlige Asbjörnsen från hyllan, der han allt för länge: fått stå orörd, och började så att läsa. Det vardt en sida och det vardt två och kanske bort emot hundra, innan jag fått nog.

Det var ju idel gammalt bekant gods, det som mitt öga här föll på, men hur vackert, hur fint sammanfogadt och hur minnesrikt! Jag kände mig, som om jag blifvit återflyttad till den tid, då jag vandrade omkring mellan de gamla ättegårdarna i Telemarken, Valders och Gudbrandsdalen eller mellan deras sätrar uppe i fjällen. Solen sken varmt öfver gårdstunet, jag hade lyckats få mor att lyfta på locket till den stora kistan, bemålad med rosor och tulpaner, och vi stodo just i stafbursdörren och besågo i solskenet de gamla ärfdastyckena och ättklenodierna. Hur mycket godt och redbart gods kan ej finnas på en sådan gård! Hur är icke hvarje sölja tung af silfver, hvarje flik och blad derpå vackert och hvarje slinga i filigranet klokt flätad med alla de andra till en fast länk i det hela. Och detta stycke har mor burit, när hon var brud, och detta mormor och detta åter hennes mor och mormor, ja kanske mödrar i än flera led uppför! Det bor minnen i dessa smycken. — — —

Hvad ättsilfret är i det gamla bondehuset, det är sagornas och sägnernas fornärfda skatt i folket. Hvarenda äkta saga är ett konstsmide, fullt afrundadt, helt, rikt i formerna, en glimmande sölja, en sol, med en oändlighet af strålar, utströmmande från sin midtstjerna, grenande sig, flätande sig i hvarandra och åter tillbakavändande till sin utgångspunkt. Hvarenda äkta [ 3 ]trollsägen är ett fädernearf, gömmande åtminstone någon qvarlefva af forn visdom, om hvars värde ingen kan taga miste, hur höljd hon än vore af ålder, ett klenodium, likt dessa i jorden funna, hvilkas ädla metall röjer sig på klangen, på tyngden och på skimret under den icke allt för slätpolerade ytan.

Och såsom mödrar och mödrars mödrar en gång satt sin stolthet uti att bära de fornärfda smyckena, så hafva också gångna slägtled, tidsålder efter tidsålder, upptagit, fejat och fröjdat sig åt sagornas och sägnernas fullhaltiga smide, hållit det för sin bästa skatt och vårdat det så, att de kunnat gifva det i arf åt efterkommande. Derför är det också minnen med dessa dikter, och det är både en äkta metall och en konst i dem, som ej öfverträffas eller ens på långt när hinnes af våra tiders kramgods för dagen, detta kramgods, som dock nu tränger ut allt gammalt.

Ty nu är den tid kommen, då silfret börjar gå ur de gamla gårdarna samt sagorna och sägnerna ur menige mans minne. Skälen till detta vore det för vidlyftigt att nu här söka uppvisa. Vare det nog sagdt, att det så är, och att en af orsakerna ligger deri, att hjertelaget icke är detsamma, som det förr har varit.

Men huru skall då detta lyte kunna botas? Naturligtvis endast på den väg, som allt, det der blifvit anstucket, kan bättras: genom en renselse, som åtskiljer själ och anda, merg och ben, och som icke skonar det, som måste bort. Den renselsen ligger det icke i någon ensam menniskas våld att framkalla, men när tiden är inne, så kommer hon, och finnes det då i folket något, som är värdt att rädda, så varder det räddadt och går förvisso segrande fram ur pröfningarnes eld till ett nytt lif.

Men kan den enskilde icke frambesvärja de makter, som förvandla folken och föda nya tider, så kan han deremot verka till en omätlig välsignelse genom att hägna, vårda, fostra och bevara allt det, som i forna dagar hållit folk som hushåll samman, med dem genomgått pröfning och efter pröfningen blifvit dem en källa till ny glädje. Och till sådant hörer allt gammalt [ 4 ]äkta och godt ärfdagods, det husliga hemmets såsom fosterlandets, det som smyckar stugan eller drägten lika väl som det, som gläder eller gagnar hela folket, och framför allt hörer till sådant fädernas tro, deras mod, kraft och friborna sinne, deras sedvänjor i hvardagslag som vid högtider, deras lekar och sång, deras idrotter, slöjder, sagor och sägner.

Då nu så olyckligt är, att folket såsom lefvande helhet ej uti samma mening som förr håller vid allt detta, aktar det och förkofrar det, så måste den enskilde ingripa, och gör han detta på det rätta sättet, så uträttar han för visso dermed något, som efterverlden en gång skall tacka honom för. Och skulle han också icke vinna en enda man i sin egen samtid till bundsförvandt för att återupprätta det, som är kommet ur sina gängor, så kan han blott genom att kärleksfullt uppteckna hvad han vet blifva en läromästare för kommande tider. Och skulle han dertill ofta frestas att blifva nedslagen, då han blott ser förstörelse omkring sig, så får han styrka sig med hoppet att såsom en af de der glömda skrifvarena i medeltiden, hvilka skrefvo och ideligen skrefvo nya afskrifter än af den bibel, som var menige man en förbjuden bok, än af den antika fornverldens då ej fattade mästerverk, få blifva verktyg för något bättre än det han sjelf lefver i. Ty om honom kan med ökade skäl brukas det ord, som skalden vänder till den försoffade arbetaren i medeltidens natt:

«Öfver tusenårig afgrund så en bro du stilla slår
Mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år.»

Är det någon, som i våra dagar här i Norden har slagit en sådan brygga ifrån fäder till efterkommande, så är det Peter Christen Asbjörnsen, som genom sina mästerliga uppteckningar af Norges Folke- og Huldre-Eventyr gjort det. En märkligare bok än samlingarna af dessa «Eventyr» har blott sällan kommit ut här på vår nordiska halfö, och det är mödan väl värdt att närmare lära känna så väl mannen som hans verk.

Asbjörnsen är född i Christiania den 15:de Januari 1812 och är således så godt som årsbarn med Norges frigörelse och [ 5 ]sjelfständighetskamp. Han är, märkligt nog, ehuru en gång vorden den djupaste kännare af allmogens lif, icke född af bondeföräldrar utan af ett borgerligt hus. Hans fader var nämligen glasmästare i Christiania och fostrade der sonen under anspråkslösa borgerliga förhållanden. Denne fader hette för öfrigt till förnamn Andreas, och hans hustru var född Thurine Elisabeth Bruun.

Det sägs, och allt talar derför, att den unge Peter Christen redan tidigt visat sig vara en vaken pojke samt ega hvad man kallar ett godt hufvud, allt omständigheter, hvilka helt naturligt förorsakade, att fadern ville leda honom in på den lärda banan. Men det gick här som det gått mången gång i dylika fall: den unge herrns framgångar i skolan motsvarade hvarken de anlag, man trott sig hos honom förmärka, eller de uppoffringar, som de i anspråkslösa förhållanden lefvande föräldrarna för hans skull underkastat sig. Hemligheten var, att det fans något, som oemotståndligt grodde i den vaknande fantasien och lockade tankarna bort från skolboken. Men detta något var icke hvarken okynne eller någon håg för latmanslif utan helt enkelt en de djupast liggande anlagens hemlighetsfulla dragning till något annat än det, hvarmed man här sysslade. Folkböcker och fabler voro en första uppenbarelse af detta andra, Walter Scott en senare och kraftigare. Sedan han fallit i den unge Peter Christens händer, var gossens ande en gång för alla bergtagen i sagans och forndiktens land. Om af den grund, att skolstudiet stod sig illa i täflan med den väldige epikern på Abbotsford, eller af någon annan, alltnog, gossen sattes vid denna tid i ett slags helpension på landet, nemligen hos «personel Capellan» Christoffer Stören på Norderhoug. Om skolstudierna vunno någon förkofran af denna förändring, nämna ej biograferna, men att den unge Asbjörnsen af lifvet på landet ej vardt ledd bort från sin rätta bestämmelse är uppenbart. Tvärt om! I det lika bördiga som sköna Ringerike öppnades gossens blick snart för fosterlandets fägring och härlighet, på samma gång som hans själs ögon genom den tidiga samvaron med allmogen vunno den förtrolighet med menige mans sätt att se och tänka, som sedan gifvit den store skildraren så omätliga fördelar framför andra samtida [ 6 ]författare. Vill man erfara, huru Asbjörnsen i en senare ålder satt ett verkligt literärt monument af den tid, då han var i «Præstlære hos Ringerikspræsten», så läse man «En sommarnatt i Krokskogen» och lägge märke till de oförlikneliga naturskildringar, som deri äro inströdda.

Under vistelsen i denna fornfrejdade bygd, der Halfdan svartes grafhög leder tanken tillbaka till tusenåriga sagominnen om jättar och troll och hedniska juleseder[1], och der sjelfva stugorna i prestgården med Anna Colbjörnsdatters namn påminna om mod och rådighet för fosterlandets skull i en senare tid[2], inträffade emellertid en händelse, som både för Asbjörnsen personligen och för Norges vitterhet skulle blifva af den största betydelse. Gossen sammanfördes nämligen der med den nästan jämnårige Jörgen Moe, som också undervisades af Stören samt af honom dimitterades till universitetet år 1830, tre år innan Asbjörnsen sjelf vardt student. Samlifvet mellan dessa två gossar lade grunden såväl till en vänskap för hela lifvet som till ett mångårigt, betydelsefullt samarbete, hvars resultat, en gång framlagdt i samlingen af de «Norske Folke-eventyr», väckte ej blott fosterlandets utan äfven hela samtidens beundran och tack.

Men mellan de poetiska barnadrömmarna på 1820- samt segerns och triumfens dagar på 1840-talet ligger en lång tid af arbete och försakelser men ock af en rik inre utveckling. Asbjörnsen vardt efter dessa dagars förhållanden sent, först vid 21 års ålder, student, och hans ekonomiska omständigheter voro vid samma tidpunkt sådana, att han omedelbart efter sin examen måste för dagligt bröds skull mottaga en informatorsplats på landet samt bibehålla denna uti ej mindre än fyra år. Hämmades häraf än ytterligare de lärda studierna, så befordrades deremot så mycket kraftigare den unge mannens utveckling åt det [ 7 ]håll, der han en gång skulle hinna sin storhet och odödlighet. Under denna tid mognade nämligen allt mer och mer, under intrycken af en härlig natur och under samvaron med en ursprunglig och oförderfvad allmoge, hans eget väsen och upptog i sig ett outplånligt återsken af hvad som hos denna natur och denna allmoge är karakteristiskt.

Redan förut hade emellertid en lycklig omständighet aflägsnat hvarje oklart famlande samt vägledt hans sökande ande till att finna ett mål och en bestämd uppgift för sin sträfvan. I slutet af tjugutalet hade nämligen i Berlin utkommit en tysk bearbetning af Crofton Crokers Fairy Legends and Traditions of the South of Ireland, hvilken bearbetning, utförd af bröderna Grimm, bar namnet Irische Elfenmärchen. Denna bok, som fallit i Asbjörnsens händer redan innan han var student, hade nu med ens väckt till lif hela den underbara verld, kring hvilken han i sina barndomsdrömmar svärmat, och att visa verlden, att också hans fosterland i sin allmoges sagor och sägner egde en dylik skatt af poesi, vardt nu medelpunkten för all hans diktan och traktan. Utan dröjsmål började han att uppteckna och samla sagor, så vidt man vet, redan under året 1832, och hans nu omedelbart efter examen artium (norrmännens studentexamen) följande fyraåriga vistelse på landet fick genom denna sysselsättning såväl rikt innehåll som stor betydelse. Så långt den åtagna sysslans skötande det medgaf, ströfvade nämligen Asbjörnsen omkring i mark och skog, kring fjäll och dal, samt vidgade härunder den djupa kännedom om Norges natur och folk, som han redan som barn under sin första vistelse på landet grundlagt. På dessa fotvandringar, än med sitt metspö, än med sin bössa på axeln, lärde sig Asbjörnsen att lefva med allmogen, som om han i dennas krets varit född och fostrad, och vann derigenom också den hemlighetsfulla lätthet att intränga i densammas förtroende, som utmärker den sanne folkforskaren, men som den oinvigde aldrig kan nå. Tack vare denna gåfva, hvars innersta makt väl till sist hvilar på den stora kärleken till det sanna och sunda, som bor i djupet af sjelfva folkets väsen, vardt [ 8 ]Asbjörnsen nu så väl likad af menige man, att han fick veta allt hvad han ville och derför också fick fullt upp så af sagor som sägner att anteckna. Vill man få ett friskt intryck såväl af dessa vandringar som af Asbjörnsens sätt att umgås med dem, i hvilkas förtroende han ville tränga in, så läse man den ypperliga berättelsen «Qvarnsägner», en af perlorna i den här meddelade samlingen, eller också den med rätta högt prisade «En tjäderlek i Holleia»! Men man lägge och märke till, att sådant upplefver ingen annan än den, som känner, att han sjelf och den ringa man, som han färdas med, äro kött af samma kött och ben af samma ben. Detta och intet annat slår bryggan från själ till själ och skapar den rätta förtroligheten mellan barn af samma folk.

Nu träder också vänskapsbandet från barnaåren fram i sin fulla betydelse. Hvad Asbjörnsen älskade och lefde för, det älskade också Jörgen Moe och för det ville han lefva, och så uppgjordes 1836 mellan dessa två fosterbröder, att de gemensamt skulle utgifva ett urval af från folkets läppar upptecknade sagor, på sådant sätt berättade, att det folkliga och poetiska elementet i dem kom till sin fulla rätt. Redan år 1840 var allt, trots det att Asbjörnsen under tiden, år 1837, vid universitetet aflagt sin «philologisk-philosophiske Examen», förberedt, och en subskriptionsinbjudning utsändes; men så ringa anklang väckte det tilltänkta företaget, att, såsom Moes biograf berättar, «de förläggare, som utfärdat subskriptionsinbjudningen, uppgåfvo företaget.»

Detta var således det första svar, som de varmhjertade männen af sitt fosterland mottogo till lön för sin hänförelse!

De fälde emellertid icke modet utan lyckades, ehuru med stor svårighet, att år 1842 få ut en helt liten samling, hvilken redan året derpå åtföljdes af ännu en. Och dermed var det som om vinden hade vändt. Likgiltigheten slog om i förtjusning, och kritiken egde ej lofsång nog för den gyllne skatt, som de unga snillena fiskat upp ur folkfantasiens dunkla, okända djup. Man läste och läste, hela nationen kände igen sig, och Norges folk fann, att det egde en hel verld af skaldeverk utan skalder.

[ 9 ]Och länge stannade icke inom Norges gränser ryktet om hvilka diktens klenodier man funnit; till Sverige öfverfördes det år 1844 genom en lysande artikel af C. A. Hagbergs hand i tidskriften «Studier och kritiker», till Tyskland genom en öfversättning, prydd med ett företal af Tiecks och mottagen med en lofordande anmälan af Jacob Grimms penna, till England genom en öfversättning af Dasent och till Frankrike genom en dylik af E. Beauvois för att ej nämna en oändlighet af berömmande kritiker och förnyade öfversättningar.

På detta sätt gingo sagorna till seger.

Men äran af denna första seger tillkommer i lika mått båda medarbetarena i företaget, ty de hafva båda gifvit sina bidrag af uppteckningar samt tillika genom ömsesidig granskning af hvarandras andelar arbetat sig fram dels till en dittills ej hunnen förmåga att träffa sjelfva det slående i folktonen och dels äfven till en inbördes öfverensstämmelse i framställningssättet, som är så genomgående, att det torde fordras mycket studium och en mer än skarp blick för att med visshet kunna särskilja hvilka sagor, som äro upptecknade af Moe, och hvilka, som äro upptecknade af Asbjörnsen[3]. Somliga torde också vara före offentliggörandet så öfverarbetade af båda, att ingendera ensam har upptecknaräran. —

Emellertid hängaf sig Moe snart så godt som uteslutande åt sina uppgifter som prest, och Asbjörnsen vardt ensam utgifvare af nästa sagosamling. Härvid hade han dock till sitt förfogande samtliga Moes uppteckningar, hopbragta under åtskilliga år samt flera resor, och bland dessa uppteckningar särskildt de vackra samlingarna från resan i Hardanger 1846 samt från resan genom Telemarken och Sätersdalen 1847.

Ehuru Asbjörnsen således ensam har såväl äran som ansvaret för den senare samlingen, sker honom intet intrång genom att framhålla vigten och värdet af det material, Moe äfven till denna [ 10 ]lemnat. Tvärtom har Asbjörnsen sjelf i sitt företal gifvit ett vackert vitnesbörd derom samt på samma gång om betydelsen af Moes medarbetarskap öfver hufvud, i det han skrifver: »För den liberalitet, hvarmed min gamle vän har stält sina samlingar till mitt fria förfogande, kan jag icke kraftigt nog uttala min tacksamhet; blott måste jag lika mycket för sakens som för min egen skull beklaga, att han icke nu såsom förr kunnat stödja utgifningsarbetet med sin smak och sin skarpblick för de fina förtoningarna i den folkliga framställningen.» I samma företal antyder Asbjörsen emellertid, att han dock i Moes ställe egt stödet af en annan ehuru anonym vän, hvars skarpa kritik, fina språksinne och grundliga kännedom om folkspråket i alla dess förgreningar han högt prisar.

Med sagorna äro emellertid icke folkdiktningens skatter tömda, och med sagoupptecknaren Asbjörnsen känna vi blott en sida af den vittre storbragdsmannen. Vid sidan af sagorna, dessa klara, skarpt karakteristiska, rent episka små berättelser, än öfvergjutna med en sällsam doft af forn åldrighet än åter sprungna midt ur ett lif, som lefves än i dag, går det nämligen genom folkfantasien en underström af öfvertro och vidskepelse, en hel mytologi af än ej ådagalagdt ursprung, en lefvande hedendom midt inne i kristenhetens dagar, och denna mäktiga underström af hvad man med ett ord kunde kalla naturtro har också skapat en diktverld, sällsamt rik och öfver måttan intressant, men mer formlös än sagornas samt derför också svårare än deras att fasthålla och fixera. Dessa svårigheter hafva dock icke afskräckt Asbjörnsen från att våga försöket att för den bildade samtiden återgifva äfven denna frodiga gren af folklig dikt, utan han har, efter de mer betydande sagornas utgifvande, egnat en oskattbar flit och omsorg åt detta senare område, hvilket under rubriken «Huldre-Eventyr og Folkesagn» (Elfva-sagor och folksägner) är förknippadt med hans namn ensamt och hvilket tillika, genom den af Asbjörnsen skapade, halft novellistiska omklädnadens stora ursprunglighet, sanning och konstnärlighet, har blifvit en insats af omätlig vigt så för Norges vittra odling som dess fosterländska lif.

[ 11 ]Innan jag öfvergår till en teckning af den naturgrund, hvarpå särskildt elfva-sagorna och folksägnerna spela, vill jag korteligen antyda åtminstone hufvudmomenten af Asbjörnsens senare lif.

Genom sin literära verksamhet kom Asbjörnsen snart i beröring med den norska vitterhetens stormän för ett tredjedels århundrade sedan, och det synes i synnerhet hafva varit den nu bortgångne professor Jonas Collett samt skalden Welhaven hvilka på honom utöfvat ett djupare inflytande. Den förre var nämligen den anonyme vän, hvars kritiska skarpblick han i ofvan nämda företal prisar, och rörande den senare säger han sjelf, att näppeligen något på honom har verkat mera väckande och poetiskt inspirerande än «Professor Welhavens aandrige Fremstillingsgave og mageløse Fortællingskunst.» Att emellertid detta djupa inflytande varit ömsesidigt är af många tecken sannolikt, och måhända har det snille, som skapat de djupt anlagda folklifsdikterna «Raad for Uraad», «Dyre Waa», «Traver-Banen» samt den oöfverträffade «Asgaardsreien», mottagit lika vigtiga påverkningar af Mathias Skytts, Berthe Tuppenhaugs och Signekäringens literära talsman, som den han åt honom meddelat.

I tre årtionden, säger en minnestecknare, har Asbjörnsen företagit ideliga resor, och han har derunder genomkryssat Norge från den ena ändan till den andra på folkpoesiens samt undersökt dess kuster och fjorddjup på naturvetenskapens vägnar; ty naturvetenskapen, särskildt zoologien, var hans egentliga lifsstudium, och mången upptäckt, som kastat ett nytt ljus öfver förut dunkla eller föga kända förhållanden, härrör från hans outtröttliga forskarnit. Synnerligast torde bland sådana upptäckter böra framhållas den af en jättestor sjöstjerna, Brisinga endecacnemos, som utgör en öfvergångsform från de fossila till de nu lefvande sjöstjernorna. Flera af dessa resor, och det både de naturvetenskapliga och de literära, har han företagit på offentlig bekostnad, och hans officiella relationer om desamma berömmas såsom lika underhållande och originella som sakrika. Äfven tvenne mer omtalade utländska resor har han företagit, den första året 1849 med korvetten Örnen till Medelhafvet, egentligen blott för att få se sig om i verlden, den andra under åren 1856—1858 till [ 12 ]Tyskland för att under en längre vistelse derstädes studera forstväsendet. Den förra af dessa två resor gaf anledning till en liten efterdyning, enär en del folk tog anstöt af det muntra och oförbehållsamma sätt, hvarpå Asbjörnsen, uti en under namn af »Ydale» utgifven samling skizzer från samma resetid, skämtade med en del förhållanden både om bord och i land; den senare åter gaf Asbjörnsen ett ypperligs tillfälle både att lära känna folklifvet i Tysklands skogstrakter samt att stifta bekantskap med en mängd af samtidens mest lysande literära personligheter, såsom bröderna Grimm, Berthold Auerbach och andra.

Hemkommen från denna senare färd år 1858 vardt han 1859 utnämd till resande forstmästare och har såsom sådan i en lång rad af år fri och sjelfständig kunnat få arbeta för sitt fosterlands materiella förkofran, på samma gång han under ständig samvaro med allmogen fått än vidare rikta sina sago-samlingar och under ständig vistelse i naturen gång på gång fått återupplefva sådana glada stunder i skog och mark, som han så oförlikneligt skildrat.

Nu är han emellertid gammal vorden, har öfverlåtit sin syssla till en annan högeligen aktad vitter man, J. B. Barth, samt bor i Christiania, med värma och lif ännu i sin höga ålder följande dagens händelser liksom literaturens utvecklingsgång i Norden. Ensam, utan maka och barn, lefver han sålunda dock ej en enslings lif.




Den 15:de januari 1870 hände det, att man i «Studentersamfundet» i Christiania, som då tillfälligtvis hade sammanträde, fick veta, att några af Asbjörnsens närmaste vänner voro samlade hos honom i anledning af hans 58:de födelsedag samt att de, för att på samma gång högtidlighålla «Huldre-Eventyrens» tjugufemårsjubileum, förärat den åldrige sagoberättaren ett sällsynt gammalt dryckeshorn. Detta budskap väckte strax de varmaste känslor. Björnson, som för året var samfundets förman, föreslog att man strax skulle bringa den gamle en helsning, och fyrahundra man stark tågade skaran till Asbjörnsens boning. «Ungdomens jubel och tack,» sade dervid Björnson, «kommo de än sent till [ 13 ]Asbjörnsen, så skulle de till gengäld räcka genom hans ålders qväll och återupprepas af ungdom efter ungdom.» Och han tillade för sin egen del, då stående på höjdpunkten af sitt skalderykte; «Gud skall veta, att det hade blifvit föga af mig, hade du icke varit.» Dessa ord äro visserligen framsprungna af en ögonblicklig ingifvelse och vitna närmast blott om talarens egen känsla af sin stora skuld till Asbjörnsen. Men de innebära dock, äfven om vi låta Björnson här tala å hela den nationella, ja hela den nordiska diktens och bildningens vägnar, en stor och slående sanning. Ty hvar stode vi alla, som, med små krafter eller stora, dock främst af allt vilja lefva och verka för det inhemska och ursprungliga i lif som i diktning här i Norden, hvar stode vi ännu med våra sträfvanden, om ej denne sunde och väldige ande gått förut, banat väg och sjelf ur folkdiktens okända skattegömmor letat fram ärfdagods och klenodier, om hvilkas värde, ja tillvaro man före honom knappast någon aning haft? Må derför hans lifsgerning helsas på det sätt som allt stort, med tacksamhet och upphöjd glädje, och må han få lefva länge nog att se, att hans fosterländska id varit ej blott en handfull frökorn, fallna i yrande sanden, utan ett säde, som kommit i god jord och som derför också skjutit och allt fortfarande skjuter djupa rötter!




När man från Hedalen, annex till det minnesrika Waage i Öfra Gudbrandsdalen, det Waage, der «Jutulen och Johannes Blessom» bodde, vandrar uppför den vackra säterdal, i hvars botten Sjoa brusar i en nästan aldrig hvilande fors, inträder man i ett äkta jättesagornas och trollsägnernas hem. Hela naturen är här full af under, och funnes än inga menniskor, som såge dem, så skulle här bistre jättar fostras i fjällens skuggor och luftiga elfvor sväfva mellan de otaliga blomstren på säterängarnas tufvor. Derför gror här också, när ungdomen kommer hit upp om våren och boskapen råmar af fröjd öfver de frodiga betena och göken gal och tjädertuppen lockar, en sådan lefnadslust hos en och hvar, att alla sägner vakna på nytt, alla skogar få lif och alla fjäll och åsar svara med »Huldrelok», när jäntan om qvällen ropar efter [ 14 ]boskapen. Redan nere i socknen var det, som «smågossarne mötte trollen i Hedalsskogen», och på vägen hit upp var det, som riddaren, der Sjoa brusar i ett hopträngdt djup mellan klipporna, för kärestans skull vågade språnget från strand till strand, tvärs öfver det skummande fallet, och här uppe, i den måhända skönaste af Norges säterdalar, är det, som «Per Gynt» än i dag, efter sagan, när vildrenarnas flock öfver den svindlande Besäggen ilar fram mellan tvenne afgrunder, på bockens rygg störtar ut från klippan och ändock kommer med lifvet hem till de sina. Här, der Gjende mellan stupande branter glimmar svart såsom en underjordens sjö, der Beshö hvälfver till sju och ett halft tusen fot sin stolta kupol, der Glittertinden, Nautgardstinderne och Hindsnubbene, skyhöga, azurblå och snöhvita, glimma i solen, medan Heimdalshö, Aakre-kampen, Refjället och en mängd lägre åsar i vackra linier höja sina grönskande sluttningar öfver dalen, här är det, som naturen är så öfverväldigande, att sagans jättemått bli naturliga, och på samma gång hennes under så mångfaldiga, att elfvasägnernas förtrollade verld spelar rundt omkring såsom en verklighet. Och här är det derför också, som man får den rätta bakgrunden för åtskilligt af det bästa, som Asbjörnsen sjelf skapat eller väckt upp ur glömda grafvar. Hvar och en, som sett ett verkligt högfjällens land, torde hafva tänkt sig hvarje af Asbjörnsen berättad saga eller sägen i samband med ett fjäll-landskap, som vid läsningen otvunget målat sig för själens öga. För mig har det åtminstone så alltid varit, och mestadels har det varit någon punkt i Sjodalen eller i endera af Valders dalar, eller ock någon vrå vid Vesterlandets fjordar, som bjudit sig fram som sagans skådeplats, medan jag å andra sidan under vandringar i dessa dalar eller fjordbygder gång på gång fått Asbjörnsens härliga naturskildringar eller dråpliga folklifsfigurer lifslefvande för mina ögon. Och derför är mig också städse en stund med Asbjörnsen, det må för öfrigt vara en sommarmorgon på vår svenska landsbygd eller en vinterafton vid lampan i hemmet, detsamma som en liten minnenas färd upp i fjälldalen eller ut öfver någon af fjordarna i det skönaste af Nordens länder. — — —

[ 15 ] Det hade varit min afsigt, då jag mottagit det angenäma uppdraget att med en biografi öfver Asbjörnsen inleda en ny svensk upplaga af några bland hans sagor och sägner, att också gifva en åtminstone antydande framställning af dessa sagors stora kulturhistoriska värde eller dessa sägners folkpsykologiska betydelse eller åtminstone af de stora förtjensterna i Asbjörnsens sätt att berätta dem. Men jag afstår från allt detta, viss om, att boken talar för sig sjelf och att framför allt konstnärernas ypperliga teckningar, bland hvilka åtskilliga finnas, som helt enkelt äro mästerverk, här skola gifva kommentarier och upplysningar nog. Vare det derför nog sagdt, att ingen tredje lyckligare än Asbjörsen och Moe träffat det fornärfda och dock på samma gång äkta nutida i sagorna, och att ingen mer osökt än Asbjörnsen vetat att berätta de vidskepliga sägnerna eller i skönare skildringar af natur och folklif inkläda dem. Derför är det också dessa mäns ära och allra synnerligast Asbjörnsens, att hafva bragt i dagen och fört till heders igen mästersmidena af folkets egen diktkonst och att dermed också hafva gjort den största insats i Norges nationella bildning, som detta land näst sin politiska frigörelse i vårt århundrade mottagit.

Ära derför åt den gamle sagoveteranen!

Den hyllning, som honom tillkommer, kan ej ökas deraf, att svenska röster deri deltaga, men bör ej heller deraf mista sitt värde. Och döljas bör minst af allt, att det storverk, han utfört för Norge, på många vägar återverkat och fortfarande återverkar på Sverige.

Ära derför ännu en gång åt den gamle!



  1. Se härom Hildebrands öfversättning af «Konungaboken» I delen s. 61, 62!
  2. Se härom i Afzelii Sagohäfder XI:te delen, senare afdelningen, sidorna 204—207 en tämligen tendentiös framställning! Presthustrun Anna Colbjörnsdatter lyckades år 1716 under Karl XII:tes krig att med uppbådadt folk på Norderhougs prestgård taga till fånga den svenske öfversten Lieven och hans korps.
  3. I det här meddelade urvalet äro följande sagor af Moes hand: «Gossen och fan», «Om jätten, som icke hade något hjerta i sig», «Smeden, som de icke tordes släppa in i helvetet», «Enkans son», «Om Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta» samt slutligen «Kolaren».