Ringaren i Notre-Dame/Nionde boken

←  Åttonde boken

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo Översättare: Oscar Nachman Nionde boken

Tionde boken  →

Nionde boken

---

Första kapitlet
FEBER

Claude Frollo var inte längre i Notre-Damekyrkan, när hans fosterson så plötsligt högg av den ödesdigra knut, varmed den eländige ärkedjäknen hade bundit zigenarflickan och med vilken även han själv blivit fjättrad. Då han återvänt in i sakristian, hade han ryckt av sig mässdräkten och kastat alla plaggen till den häpne kyrkvaktaren, varpå han flytt ut genom klostrets privatingång, skyndat ned till floden och givit en roddare tillsägelse att föra honom över till vänstra Seinestranden. Där hade han begivit sig in bland l'Universités backiga gator, irrat omkring, utan att veta var han befann sig, och för varje steg mött skaror av män och kvinnor som helt glatt skyndade fram mot Point-Saint-Michel i förhoppning att de ”skulle hinna fram i god tid” att se trollpackan hängas. Han var blek och vild, mera blind och mera skrämd än någon nattfågel som mitt på dagen förföljes av en skara barn. Han visste inte var han var, var han befann sig, vad han tänkte på, vad han drömde. Han gick vidare, han sprang, vek på måfå in på en gata, endast jäktad vidare av detta Grèvetorg, detta förfärliga Grèvetorg, som han otydligt visste, att han hade bakom sig.

På så sätt passerade han utefter hela Saint-Genevièveberget och lämnade till sist staden genom Porte Saint-Victor. Han fortsatte sin flykt så länge han, då han vände sig om, kunde se tornen i l'Université och de spridda husen i förstaden, men när slutligen en ås alldeles dolde det förhatliga Paris för honom, när han kunde inbilla sig, att han befann sig hundrade mil ifrån det, långt borta på landet, i en ödemark, stannade han och tyckte sig åter kunna andas.

Nu strömmade ohyggliga tankar över honom. Han blickade in i sin själ och ryste. Han tänkte på den stackars olyckliga flickan, som hade tillintetgjort honom och som han hade tillintetgjort. Han kastade en stel blick över de två slingrande gångstigar, på vilka ödet hade drivit fram deras skilda liv, ända till den punkt, där de mötts och där ödet skoningslöst hade krossat dem mot varandra.

Och medan han sålunda pejlade sin själ, när han såg vilket stort utrymme naturen där hade givit åt passionerna, smålog han ännu bittrare. Ur djupet av sitt hjärta grävde han upp allt sitt hat, hela sin ondskefullhet, och med den kalla blicken hos en läkare, som undersöker en patient, uppdagade han, att detta hat, denna ondskefullhet endast var ett slags förvriden kärlek, att kärleken, denna källa till dygd hos människan, förvandlas till något ohyggligt i en prästs hjärta och att en sådan man som han genom att göra sig till präst gör sig till en djävul. Då uppgav han ett hemskt skratt, men han bleknade plötsligt åter då han skärskådade den värsta sidan av sina ödesdigra lidelser, av denna frätande, giftiga, ondskefulla och oförsonliga kärlek, som drivit den ena av dem till galgen och den andre till helvetet — hon dömd till döden, han dömd till evig förbannelse.

Och åter skrattade han, när han tänkte på att Febus ännu levde, att kaptenen var vid liv, glad och lycklig, hade vackrare uniformer än någonsin och en ny älskarinna, som han tog med sig för att se på när den förra hängdes. Och han hånskrattade åt sig själv med fördubblad bitterhet, när han tänkte på att av de levande varelser, vilkas död han hade önskat, hon, som han inte hatade, var den enda, som han i själva verket inte hade förfelat.

Ack, hon! Hon! Det var den fixa idé, som ständigt förföljde honom, som marterade honom, som frätte på hans hjärna och sönderslet hans hjärta. Han kände ingen vrede mot sig själv, ingen ånger. Allt det han hade gjort var han redo att göra omigen, ty han föredrog att se henne i bödelns händer framför att se henne i kaptenens armar.

Det gavs ett ögonblick bland alla andra, då han kom att tänka på att kanske just i denna minut den hemska kedja, som han hade sett på morgonen, drog till sin ögla av järn kring denna späda och vackra hals. Vid denna tanke trängde svetten fram genom alla hans porer.

I nästa ögonblick utmålade han för sin fantasi Esmeralda, sådan han hade sett henne första gången, livlig, sorglös, glad och högtidsklädd, dansande, bevingad, harmonisk, och Esmeralda sådan han senast sett henne i blotta linnet, med repet om halsen, med sina bara fötter långsamt stigande uppför galgens skrovliga trappsteg. Han utmålade för sig denna dubbla syn så livligt, att han skrek till.

Medan denna orkan av förtvivlan nedbröt, ryckte upp, böjde till marken och sönderslet allt inom honom, betraktade han naturen omkring sig. Vid hans fötter krafsade några höns bland buskarna och hackade efter de insekter som sprang omkring i solskenet. Över hans huvud drog några strömoln fram över en ljusblå himmel. Vid horisonten sköt klosterkyrkan Saint-Victors tornspira upp i luften, och mjölnaren vid Copeaux stod visslande och såg på, hur kvarnvingarna snurrade runt. Alla dessa föremål, uppfyllda av verksamhet och liv och lugn pinade honom, och han tog åter till flykten.

På detta sätt skyndade han fram över fälten ända tills kvällen inbröt. Denna hans flykt från naturen, från livet, från honom själv, från människan, från Gud, från allt, varade hela dagen. Emellanåt kastade han sig framstupa på marken och rev upp de späda grässtråna. Emellanåt stannade han på en bygata, och hans tankar var så outhärdliga, att han fattade sitt huvud mellan båda händerna, liksom för att rycka det från axlarna och krossa det mot stenarna på marken.

Framåt solnedgången började han åter rannsaka sig själv och fann sig i det närmaste galen. Den storm, som rasat inom honom ända sedan det ögonblick då han förlorat allt hopp och all önskan att rädda zigenarflickan, hade lämnat honom utan en enda redig tanke, Hans förnuft låg störtat, nästan ytterligt tillintetgjort. Endast två tydliga bilder fanns kvar i hans själ, Esmeralda och galgen; allt annat låg i ytterligt mörker. Dessa två bilder, som framträdde tillsammans, visade honom en fruktansvärd syn, och ju mer han ägnade dem vad han hade kvar av sin uppmärksamhet och sin tankeskärpa, desto tydligare såg han dem tillväxa i en fantastisk stegring, den ena i behag, trollkraft, skönhet och ljus, den andra i vederstygglighet och fasa, tills slutligen Esmeralda framträdde för honom som en stjärna, och galgen som en jättelik, köttlös arm.

Det är anmärkningsvärt, att under hela denna tortyr kände han inte en enda gång någon allvarlig önskan att dö. Den olycklige mannen var skapad så; han klängde sig fast vid livet, måhända såg han verkligen helvetet bakom det.

Emellertid började dagsljuset avtaga. Den levande själ, som ännu fanns kvar inom honom, började förvirrat tänka på att vända tillbaka. Han trodde sig vara långt borta från Paris, men när han lyckats orientera sig litet i omgivningen, upptäckte han att han endast färdats utefter den mur, som omgav l'Université. Om en stund kom han ned till floden. Där fann han en roddare, som för några denierer förde honom över till la Cité och satte honom i land på den udde, som sträckte sig förbi kungens trädgårdar parallellt med holmen Passeur-aux-Vaches.

Båtens enformiga vaggning och brusandet av vattnet hade till en viss grad sövt den olycklige Claude, Då roddaren åter begivit sig av, stod han som bedövad kvar på strandbanken och såg rakt framför sig, men han såg föremålen endast genom ett slags förstorande dallringar, som kom allting att framträda som en spökbild för honom.

Solen hade gått ned bakom det höga Nesletornet, och skymningen hade nu inbrutit. Himlen var vit, och detsamma var flodens yta. Mellan dessa två vita ytor sköt vänstra Seinestranden, på vilken hans blick var riktad, upp som en mörk massa, som så småningom smalnade av allt mer och mer i perspektivet och sköt upp i den gråa horisonten som en väldig svart spira. Den var belamrad med hus, av vilka man inte urskilde något annat än den mörka konturen av det hela, som djärvt avtecknade sig mot himlens och vattnets klara bakgrund. Här och där började fönstren tindra. Denna väldiga svarta obelisk, som låg sålunda isolerad mellan två vita ytor, himlens och flodens, vilken sistnämnda på denna plats var mycket bred, gjorde ett sällsamt intryck på dom Claude.

När Claude åter kom in på stadens gator, föreföll människorna, som kom och gick i skenet från bodfönstren, som ett ständigt vimmel av vålnader omkring honom. Han hörde besynnerliga ljud i sina öron, och vilda fantasier följde tätt på varandra i hans hjärna. Han såg varken husen eller stenläggningen eller åkdonen eller männen och kvinnorna, utan endast ett kaos av odefinierbara föremål som uppgick i varandra. Vid hörnet av Rue de la Barillerie fanns en kryddkramhandel, på vars dörr enligt urminnes bruk i stället för skylt satt en massa järnringar, i vilka hängde knippen av träljus, som klapprade mot varandra som kastanjetter.

— O! mumlade han. Nattvinden driver dem mot varandra och uppblandar skramlet av deras kedjor med skramlet av deras ben! Kanske hon är med där mitt ibland dem.

Utom sig av fasa visste han inte vart han gick. Då han gått några steg till, befann han sig på Pont Saint-Michel. Det lyste i ett fönster på nedre botten. Han gick fram till det. Genom de spräckta fönsterrutorna såg han in i ett smutsigt rum, som väckte till liv inom honom ett otydligt minne. I detta rum, som belystes av en tarvlig lampa, satt en ung man, blond och rödblommig och med ett strålande ansikte, som under högljutt skratt slog armarna om en lättfärdigt klädd flicka, och i närheten av lampan satt en gammal kvinna och spann, i det hon samtidigt sjöng med gnällig röst. Alldenstund den unge mannen inte skrattade i ett sträck, nådde fragment av sången prästens öra; den var obegriplig och samtidigt hemsk.

Då sången upphört, skrattade den unge mannen och smekte flickan. Den gamla kvinnan var la Falourdel, flickan var en vanlig glädjeflicka, och den unge mannen var hans bror Jehan.

Claude fortsatte att titta in. Lika gärna detta skådespel, som något annat.

Han såg Jehan gå fram till ett fönster i bortre änden av rummet, öppna det, se ut över kajen, där tusentals upplysta fönster glimmade på avstånd, och sedan hörde han honom säga, i det han åter stängde fönstret:

— Vid min själ, det är redan natt igen. Borgarna tänder sina ljus och den gode Guden sina stjärnor.

Sedan gick Jehan tillbaka till skökan, grep en butelj som stod på bordet och utropade:

— Redan tom, för tusan! Och jag har inga pengar kvar! Isabeau, min älskling, jag kommer inte att bli nöjd med Jupiter, förrän han förvandlat dina två vita bröst till två läglar ur vilka jag kan dia Beaunevin dag och natt.

Detta förtjusande skämt kom glädjeflickan att skratta, och Jehan gick därifrån.

Dom Claude hann nätt och jämnt kasta sig på marken för att inte möta och bli igenkänd av brodern. Till all lycka var gatan mörk och studenten drucken. Inte desto mindre såg han ärkedjäknen, där denne låg i smutsen på stenläggningen.

— Åhå, sade han, här är en, som haft roligt i dag!

Han sköt till dom Claude med foten, och ärkedjäknen låg där med återhållen andhämtning.

— Dödfull, fortsatte Jehan. Bravo! Han är full som en blodigel som just släppt taget i ett vinfat. Han är flintskallig, tillade han, i det han lutade sig ned över honom. Det är en gammal man! Lycklige gubbe!

Sedan hörde dom Claude honom avlägsna sig, i det han sade:

— Bäst som sker! Förnuftet är ändå en fin sak, och min bror ärkedjäknen är en lyckans guldgosse som är förståndig och har pengar!

Sedan reste ärkedjäknen sig upp och skyndade direkt till Notre-Dame, vars stora torn han kunde se höja sig i mörkret över husen.

I samma ögonblick som han flämtande anlände till den öppna platsen framför katedralen, ryggade han tillbakä och vågade inte höja blicken mot den ödesdigra byggnaden.

— O, viskade han för sig själv, kan det verkligen vara så, att det hände något sådant här i dag, denna morgon?

Och nu vågade han kasta en blick på kyrkan. Dess fasad låg i mörker, himmelen bakom den tindrade av stjärnor, halvmånen under sin vandring hade detta ögonblick stannat över det höga tornet och tycktes vila på det som en lysande fågel.

Klosterporten var stängd, men ärkedjäknen hade alltid på sig nyckeln till det torn, där han hade sitt laboratorium, och nu begagnade han sig av den för att komma in i kyrkan.

Därinne fann han allt mörkt och tyst som i ett gravvalv. Av de djupa skuggor, som på alla håll föll ned i breda massor, förstod han, att draperierna från morgonens ceremoni ännu inte tagits bort. Det stora silverkorset glittrade i mörkret som vintergatan i denna gravlika natt. De avlånga fönstren i koret visade, över de svarta draperierna, de översta delarna av sina spetsbågar, vilkas målade glas, då de genomträngdes av månskenet, endast hade nattens obestämda färger, ett slags violett, vitt och blått av en färgskiftning, som man inte finner någon annanstans än i de dödas ansikten. Han slöt ögonen, och när han åter öppnade dem, tyckte han, att det var en krets av bleka ansikten, som såg ned på honom.

Han tog till flykten och sprang genom kyrkan. Då föreföll det honom, som om även kyrkan fått liv och rörelse, som om varje massiv pelare blev ett väldigt ben, som stampade i marken med sin breda fot av sten, som om denna väldiga katedral blivit ett slags vidunderlig elefant, som andades och gick med sina pelare som ben, sina två torn som snablar och det väldiga svarta draperiet som sadeltäcke.

Sålunda hade hans feber eller hans vanvett nått en sådan höjdpunkt, att hela den yttre världen för den olycklige inte blivit något annat än ett slags apokalyps, synlig, gripbar, förfårande.

För ett ögonblick erfor han en viss lättnad. Då han rusade in bland sidogångarna, såg han ett rödaktigt ljussken bakom en grupp pelare. Han skyndade fram dit, liksom mot en räddningens stjärna. Det var den svaga lampa, som dag och natt belyste Notre-Dames allmänna breviarium under dess järngaller. Han kastade en ivrig blick på den heliga boken, i förhoppning att där finna någon mening, som skänkte honom tröst eller uppmuntran. Boken var uppslagen vid detta ställe i Jobs bok, över vilket hans stela blick ilade: ”Och en ande drog fram förbi mitt ansikte, och jag hörde ett svagt brus, och håren reste sig på mitt huvud.”

Då han läste dessa hemska ord, erfor han samma känsla som en blind, då denne känner sig stungen av taggarna på den stav, han tagit upp. Knäna vek sig under honom, och han sjönk ned på stenläggningen tänkande på henne, som hade dött denna dag.

Det verkade, som om han länge förblivit i denna ställning, oförmögen att tänka längre, överväldigad och hjälplös i en demons våld. Till sist återvände en smula krafter till honom. Han tänkte, att han skulle taga sin tillflykt upp i tornet, i närheten av sin trofaste Quasimodo. Han reste sig upp, men som fruktan alltjämt var över honom, tog han lampan i breviariet att lysa sig med. Detta var ett helgerån, men det var en övervunnen ståndpunkt för honom att fästa sig vid en sådan småsak.

Han klättrade långsamt uppför torntrappan, uppfylld av en hemlig fruktan, som även torde ha meddelat sig till de få människor som vid denna timme passerade över torget, då de såg det hemlighetsfulla skenet från hans lampa så sent på natten skymta fram från glugg till glugg, ända upp till toppen av tornet.

Plötsligt kände han en vindfläkt mot sitt ansikte och fann sig stående i dörröppningen till det översta galleriet. Luften var kall, himlen var full av moln, vilkas breda vita skynken hopade sig på varandra, liksom isstycken på en flod. Månen lyste bland dem som ett himlaskepp, som fastnat bland dessa luftens isberg.

I samma ögonblick höjde katedralens klocka sin sträva, skarpa röst. Den slog tolv. Prästen tänkte på middagens tolvslag. Det klockslag, som nu klingade, var en gengångare av det.

En vindfläkt släckte lampan, och nästan samtidigt visade sig i motsatta hörnet av tornet en skugga, någonting vitt, en kvinnlig gestalt. Han ryckte till. Vid sidan av denna kvinnogestalt stod en liten get, som blandade sitt bräkande med tornurets sista slag.

Han hade nog styrka att närmare granska synen: Det var hon!

Hon var blek, hon var sorgsen, Hennes hår böljade ned över axlarna, liksom på morgonen, men intet rep låg kring hennes hals, intet rep band hennes händer; hon var fri, hon var död! Hon var vitklädd, och över hennes huvud var kastad en vit slöja.

Hon kom långsamt fram mot honom, i det hon blickade upp mot himmelen, och den övernaturliga geten följde efter henne. Han kände sig förvandlas till sten, alltför stel att kunna fly. För varje steg framåt, som hon tog, tog han ett bakåt, och det var allt. På så sätt kom han tillbaka in i det mörka trappvalvet. Blodet isades i hans ådror vid tanken på att hon kanske även skulle gå in där. Om hon hade gjort det, hade han dött av förfäran.

Hon kom verkligen fram till dörren, stannade där några ögonblick och blickade in i mörkret, varpå hon gick vidare, utan att ha sett prästen. Han tyckte, att hon såg större ut, än då hon levat. Han såg månskenet genom hennes vita klänning, och han var tillräckligt nära henne att höra hennes andhämtning.

Då hon hade gått förbi, började han åter gå nedför trappan lika långsamt som han sett vålnaden gå, ty han trodde sig själv vara en vålnad, med slocknad blick, håret på ända och den alltjämt släckta lampan i handen. Och medan han gick nedför torntrappan, hörde han tydligt en röst skratta och upprepa i hans öra: ”Och en ande drog fram förbi mitt ansikte, och jag hörde ett svagt brus, och håren reste sig på mitt huvud.”

Andra kapitlet
PUCKELRYGGIG, ENÖGD OCH HALT

Under medeltiden och ända till Ludvig XII:s tid hade varenda stad i Frankrike sin fristad. Dessa tillflyktsorter mitt ibland alla de strafflagar och barbariska förordningar, som översvämmade samhället, var ett slags öar, som sköt upp ur denna den mänskliga rättvisans syndaflod. Varje brottsling, som lyckades uppnå en av dem, var räddad. Inom varje stadsdel fanns det nästan lika många fristäder som avrättningsplatser. Det var missbruket av strafflöshet vid sidan av missbruket av straff, två onda ting, som försökte upphäva varandra. De kungliga palatsens trappor, furstarnas palats och framför allt kyrkorna hade fristadsrätt. Emellanåt blev en hel stad, som behövde befolkas, för en tid förvandlad till en fristad för brottslingar. Sålunda gjorde Ludvig XI hela Paris till en fristad år 1467.

När brottslingen väl satt sin fot inom fristaden, var hans person okränkbar, men han måste taga sig i akt för att åter lämna den. Tog han ett enda steg utanför fristaden, föll han åter i syndafloden. Stege, galge och spöpåle höll god vakt och lurade oavlåtligt på sitt byte, liksom hajar kring ett skepp. Till följd därav såg man livdömda, som grånat i ett kloster, på trappan till ett palats, på en klosterkyrkogård eller i en kyrkoportik. Så till vida var fristaden ett fängelse i sig själv, ehuru under ett annat namn. Det hände då och då, att ett högtidligt parlamentsbeslut upphävde asylrätten och återbördade den dömde till bödeln, men det förekom endast sällan. Parlamentet hyste fruktan för biskoparna, ty när två kåpor rök ihop, stod långrocken sig slätt mot kaftanen. Men ve den, som annat än till följd av ett parlamentsutslag med våld kränkte en fristad! Det är väl bekant, vilket slut som drabbade Robert de Clermont, marskalk av Frankrike, och Jean de Châlons, marskalk av Champagne, och dock gällde det denna gång endast en viss Perrin Marc, en penningväxlares biträde och usel lönnmördare, men de båda marskalkarna hade med våld trängt sig in i Saint-Mérykyrkan — det var däri deras brott bestod!

I kyrkorna fanns vanligtvis en cell redo i och för mottagandet av dem, som sökt beskydd. I Notre-Damekyrkan fanns en cell inredd på taksluttningen mot klostret. Det var där, som Quasimodo efter sin vanvettiga och triumferande språngmarsch genom tornen och gallerierna hade satt ned Esmeralda. Så länge denna språngmarsch varat, hade flickan förblivit nästan medvetslös och endast haft en otydlig förnimmelse av att hon svävat uppåt, flugit genom luften, att någonting burit henne upp från jorden. Gång på gång hörde hon Quasimodos skallande skratt. Hon öppnade till hälften sina ögon, och då såg hon hopgyttrat under sig Paris’ tusentals skiffer- och tegeltak, påminnande om röd och blå mosaik, och alldeles över sitt huvud Quasimodos förfärliga och glädjestrålande ansikte. Då föll hennes ögonlock åter igen; hon trodde, att allt var över, att hon blivit avrättad, medan hon varit avsvimmad, och att den vanskapliga ande, som hade länkat hennes jordiska öde, nu hade gripit hennes själ och höll på att föra bort den. Hon vågade inte se på honom, men fann sig resignerat i hans våld.

Men när den stackars klockringaren, flämtande och andfådd, hade satt ned henne i fristadscellen, när hon kände, hur hans stora händer varsamt lossade på repet, som skurit in i hennes armar, erfor hon detta slags chock, som skrämmer upp passagerarna på ett fartyg, då detta mitt i natten stöter på grund. Hennes tankar väcktes också, och de återvände den ena efter den andra till henne. Hon såg, att hon befann sig i Notre-Damekyrkan, hon kom ihåg, att hon blivit ryckt ur bödelns händer, att Febus levde och att Febus inte älskade henne längre, och då dessa två tankar, av vilka den sistnämnda göt så mycken bitterhet över den första, samtidigt framställde sig för henne, vände hon sig till Quasimodo, som förblivit stående framför henne och vars uppsyn skrämde henne, och sade till honom:

— Varför har ni räddat mig?

Han betraktade henne med ängslan som om han försökt att gissa sig till vad hon sade till honom, Hon upprepade sin fråga. Då såg han på henne ännu en gång med djupt bedrövad min och avlägsnade sig hastigt, kvarlämnande henne i den största förvåning.

Inom några minuter kom han tillbaka med ett bylte, som han lade framför hennes fötter. Det var litet kläder, som några människovänliga kvinnor för hennes räkning hade lagt ned på tröskeln till kyrkan. Då sänkte hon blicken och betraktade sig själv, fann sig nästan naken och rodnade. Livet höll på att återvända till henne.

Något av hennes blygsel tycktes meddela sig till Quasimodo. Han höll sin stora hand för ögonen, och ännu en gång avlägsnade han sig med dröjande steg.

Hon klädde sig hastigt. Där fanns en vit klänning och en vit slöja, en novisdräkt i Hôtel-Dieu. Hon hade nätt och jämnt avslutat sin toalett, då hon såg Quasimodo komma tillbaka med en korg på ena armen och en madrass under den andra. Korgen innehöll en butelj jämte bröd och litet mat. Han ställde ned korgen på golvet och sade:

— Ät.

Han bredde ut madrassen på stengolvet och sade:

— Sov.

Det var sin egen måltid, sin egen bädd, som den stackars ringaren hade hämtat åt henne.

Zigenerskan höjde blicken för att tacka honom, men kunde inte få fram ett ord. Den stackars saten var i sanning ohygglig att se på. Rysande slog hon åter ned ögonen.

Då sade han till henne:

— Jag skrämmer er. Jag är mycket ful, inte sant? Se inte på mig, lyssna endast till mina ord. Under dagens lopp måste ni stanna här, men nattetid kan ni ströva omkring överallt i kyrkan. Men lämna inte kyrkan vare sig dag eller natt. Det bleve er undergång. De skulle döda er, och jag skulle dö.

Rörd av hans ord, höjde hon huvudet för att svara honom, men han hade försvunnit. Hon var ensam, begrundande denna vidunderliga varelses sällsamma ord och slagen av tonfallet i hans röst, som var så sträv och samtidigt så mild.

Sedan såg hon sig omkring i cellen. Den var ett litet rum, cirka sex kvadratfot, med en liten fönsterglugg och en dörr i den sakta sluttande väggen. En massa takrännor med pipar i form av djurhuvuden tycktes sträcka fram halsarna för att betrakta henne genom fönstergluggen. Över kanten av taket urskilde hon tusentals skorstenar, som djupt under henne utspydde röken från alla de mångfaldiga brasorna i Paris, en sorglig syn för den stackars zigenerskan, hittebarnet, den dödsdömda, den olyckliga varelsen utan fädernesland, utan familj, utan hem.

I det ögonblick, då tanken på hennes övergivna belägenhet tryckte henne ännu mer än någonsin, kände hon ett ludet och skäggigt huvud smyga sig mellan hennes händer och lägga sig på hennes knä. Hon ryckte till (ty allting skrämde henne numera) och såg ned i sitt knä. Det var den stackars lilla geten, den smidiga Djali, som hade flytt efter henne i samma ögonblick, som Quasimodo hade skingrat Charmolues styrka, och som hade slösat sina smekningar i närmare en timme vid hennes fötter, utan att bli belönad ens med en enda blick. Matmodern överhöljde henne med kyssar.

— O, Djali, sade hon, hur har jag kunnat glömma dig! Jaså, du tänker alltjämt på mig? O, du är inte otacksam!

Och liksom om någon osynlig hand i samma ögonblick lyft av det tryck, som återhållit hennes tårar så länge, började hon nu gråta, och allt eftersom tårarna flödade var det som om det skarpaste och bittraste i hennes förtvivlan flöt bort med dem.

När kvällen kom, fann hon natten så vacker, månskenet så härligt, att hon företog en promenad på det höga galleri, som omger tornet, och denna lilla promenad beredde henne en viss lättnad, så lugn syntes henne jorden, sedd från denna höjd.

Tredje kapitlet
DÖV

Då hon vaknade följande morgon, märkte hon, att hon hade sovit. Det förvånade henne, ty hon hade så länge varit ovan vid att sova. En munter solstråle föll in genom fönstret och lekte i hennes ansikte. Samtidigt med solen såg hon vid fönstret Quasimodos olyckliga ansikte. Ofrivilligt slöt sig hennes ögon, men förgäves, tvärs igenom sina rosiga ögonlock tyckte hon sig se detta enögda gnomansikte med de gapande luckorna mellan tänderna. Medan hon alltjämt blundade, hörde hon en sträv röst säga mycket milt:

— Var inte rädd. Jag är er vän. Jag kom hit för att se på er, när ni sov. Det gör er väl ingenting, att jag kommer och tittar på er, medan ni sover? Vad gör det er, att jag är här, när ni håller ögonen slutna? Nu går jag igen. Se, nu står jag bakom väggen, nu kan ni åter slå upp ögonen.

I den ton, i vilken dessa ord uttalades, låg det något ännu mer klagande än i själva orden. Rörd av dem, slog zigenarflickan upp ögonen. Han hade verkligen avlägsnat sig från fönstret. Hon gick fram till det och såg den stackars puckelryggen inkrupen i ett hörn i en sorgsen och resignerad ställning. Hon ansträngde sig att övervinna den motvilja, som hon erfor vid hans åsyn.

— Kom hit, sade hon milt.

När Quasimodo såg att hennes läppar rörde sig, trodde han, att hon befallde honom att avlägsna sig. Då reste han sig upp och drog sig haltande, långsamt, med hängande huvud tillbaka och vågade inte höja sin förtvivlade blick mot flickan.

— Kom hit, säger jag, ropade hon, men han fortsatte att avlägsna sig. Då sprang hon ut ur cellen, efter honom och lade sin hand på hans arm. Då Quasimodo kände trycket av hennes hand, darrade han i hela kroppen. Han såg på henne med bönfallande min, och när han då fann, att hon försökte draga honom till sig, strålade hela hans ansikte av glädje och ömhet. Hon försökte draga honom med sig in i cellen, men han envisades att stanna på tröskeln.

— Nej, nej, sade han. Ugglan har ingenting att göra i lärkans bo.

Då slog hon sig graciöst ned på sin bädd, med den lilla sovande geten vid sina fötter. Båda förblev orörliga några minuter, försänkta i betraktande, han av så mycken älsklighet, hon av så mycken fulhet. För varje ögonblick uppdagade hon ytterligare någon vanskaplighet hos Quasimodo. Hennes blick vandrade över honom, från hans krokiga ben till hans puckelrygg, från hans puckelrygg tillbaka till hans enda öga. Hon kunde inte förstå, hur en så vanskaplig varelse kunde finnas till. Men över det hela låg så mycken sorgsenhet och mildhet, att hon började försona sig därmed. Han bröt först tystnaden.

— Jaså, ni sade till mig att jag skulle komma tillbaka.

Hon nickade och sade:

— Ja.

Han förstod den rörelse, hon gjorde med huvudet.

— Ack, sade han, liksom tvekande att avsluta meningen, förstår ni, att jag är döv.

— Stackars man! utbrast zigenerskan med ett uttryck av välvilja och medlidande.

Han smålog sorgset.

— Ni tänker, att det endast fattades det, inte sant? Ja, jag är döv. Jag är född så här. Det är ohyggligt, inte sant? Ni, som är så vacker!

I den stackars varelsens ton låg ett sådant djupt medvetande om hans olycka, att hon inte kunde säga ett ord. För övrigt skulle han inte ha hört det. Han fortsatte:

— Jag har aldrig sett min fulhet, så som jag ser den nu. När jag jämför mig själv med er, beklagar jag mig själv, stackars olyckliga vidunder som jag är. Ni måste tycka, att jag ser ut som ett djur. Ni, ni är en solstråle, en daggdroppe, ett fågelkvitter! Men jag, jag är något förfärligt, varken människa eller djur, någonting som är hårdare och kantigare, oformligare, mera förtrampat än en sten.

Sedan skrattade han; det var ett hjärtslitande skratt. Han fortsatte:

— Ja, jag är döv, men ni kan tala till mig med åtbörder och tecken. Jag har en husbonde, som talar med mig på det sättet. Och dessutom skall jag fort kunna se vad ni önskar på rörelsen av era läppar och på er blick.

— Nåväl, sade hon småleende, tala i så fall om för mig, varför ni räddade mig.

Han iakttog henne ivrigt, medan hon talade.

— Åh, jag förstår, svarade han. Ni frågar mig, varför jag räddade er. Ni har glömt en stackars usling, som en natt försökte föra bort er, en stackars usling som ni redan följande dag bringade vederkvickelse, då han stod vid skampålen, en droppe vatten och litet medlidande. Det var mera, än jag kan återgälda med hela mitt liv. Ni har glömt den där stackars uslingen, men han kommer ihåg.

Hon hörde på honom under djup sinnesrörelse. En tår vällde upp i den stackars klockringarens öga, men den föll inte. Han tycktes betrakta det såsom en hederssak att svälja den.

— Hör på mig, fortsatte han, då han inte längre fruktade, att denna tår skulle falla. Vi har mycket höga torn här, den som skulle falla ned härifrån, skulle vara död innan han nådde marken; när ni vill att jag skall falla på det sättet, behöver ni inte säga ett enda ord, en blick ur ert öga blir tillräcklig.

Han reste sig upp ur sin nedhukade ställning. Denna sällsamma varelse, lika olycklig som zigenarflickan själv, väckte medlidande i hennes bröst. Hon gav honom ett tecken att stanna kvar.

— Nej, nej, sade han. Jag får inte stanna alltför länge. Jag känner mig inte väl till mods. Det är endast av medlidande, som ni inte vänder bort blicken från mig. Jag skall gå någonstans, varifrån jag kan se er, men ni inte ser mig, det blir bättre.

Han tog upp ur fickan en liten visselpipa av metall.

— Se här, sade han. När ni vill mig något, när ni önskar, att jag skall komma, när ni inte blir alltför förfärad av min åsyn, skall ni använda den här. Jag hör det ljudet.

Han lade visselpipan på golvet och avlägsnade sig.

Fjärde kapitlet
LER OCH KRISTALL

Dagarna gick, och lugnet återvände så småningom till Esmeraldas själ. Ytterlig förtvivlan liksom ytterlig glädje är något våldsamt till sin natur och kan inte bli långvarigt. Människohjärtat är ur stånd att länge förbli i ett tillstånd av ytterlighet. Zigenarflickan hade lidit så mycket, att förvåning däröver numera var allt som hon kände.

Samtidigt med känslan av trygghet hade även hoppet återvänt till henne, Hon var utstött ur samhället, stod utom livet, men hon hade en vag känsla av att det måhända inte var henne alldeles omöjligt att återvända dit. Det var, som om en död skulle ha en reservnyckel att öppna graven med. Så småningom kände hon att de hemska bilder, som så länge förföljt henne, försvann. Alla dessa hemska fantomer, Pierrat Torterue, Jacques Charmolue förbleknade i hennes själ, alla, till och med prästen själv.

Och dessutom var Febus vid liv; hon var säker på det, hon hade sett honom. Det faktum, att han var vid liv, betydde allt för henne. Efter den långa rad av ödesdigra skakningar, som omstörtat allt i hennes själ, hade hon där inte återfunnit mer än en känsla, som bibehållit sin plats, nämligen hennes kärlek till kaptenen. Ty kärleken är som ett träd, som växer av sig själv, skjuter djupa rötter genom hela vår varelse och mången gång fortsätter att grönska över ett hjärtas ruiner.

Och hur oförklarligt det än är, så är det dock ett faktum, att ju blindare denna lidelse är, desto varaktigare är den, Den är aldrig starkare, än då den är utan skuggan av en förnuftig grund. Visserligen kunde Esmeralda inte tänka på kaptenen utan känslor av bitterhet. Visserligen var det ohyggligt, att även han hade blivit bedragen, hade kunnat tro att ett dolkstygn härrört från henne, som hade velat giva tusen liv för att rädda honom. Men om hon endast kunde få återse Febus en enda gång, en enda minut, skulle ett ord, en blick vara tillräcklig att taga honom ur hans villfarelse, att återföra honom till henne. Det betvivlade hon inte. Hon försökte ävenledes finna förklaring på mångt och mycket, som föreföll sällsamt; på att Febus var närvarande, den dag då hon gjorde offentlig avbön utanför kyrkan och att han var där i sällskap med den unga damen. Det var otvivelaktigt hans syster, en förklaring som ingalunda var plausibel men som hon nöjde sig med, därför att det var henne nödvändigt att tro, att Febus alltjämt älskade henne och endast henne. Hade han inte svurit det? Så hon väntade och hoppades.

Sålunda fann varje ny soluppgång henne mindre blek, mera lugn, mera lätt om hjärtat. Allt eftersom hennes invärtes sår läktes, blomstrade åter skönheten och behaget i hennes ansikte, men mera förklarat, mera samlat. Hennes forna lynne hade ävenledes kommit tillbaka, till och med något av hennes glättighet, hennes näpna lilla grimas, hennes kvinnliga blygsamhet. Hon vinnlade sig om att på morgonen klä sig i en vrå av sin lilla kammare, så att inte någon av dem, som bodde i vindskuporna mitt emot, skulle se henne genom hennes lilla fönster.

När tanken på Febus någon gång lämnade henne, tänkte zigenerskan emellanåt på Quasimodo. Han var numera hennes enda föreningslänk med mänskligheten, den enda levande varelse som återstod henne. Olyckliga varelse! Hon stod mera utanför världen än Quasimodo själv. Hon kunde aldrig riktigt förlika sig med denna sällsamma vän, som slumpen givit henne. Mången gång gjorde hon sig själv förebråelser för att inte hysa en tacksamhet, fri från fördomar, men det var henne absolut omöjligt att försona sig med anblicken av den stackars klockringaren. Han var alltför ful!

Hon hade låtit visselpipan, som han givit henne, ligga kvar på golvet. Det avhöll emellertid inte Quasimodo från att då och då infinna sig hos henne under loppet av de första dagarna. Hon ansträngde sig riktigt att avhålla sig från att vända sig bort i djupaste avsky, då han kom till henne med korgen med matvaror eller krukan med vatten. Men han observerade alltid den allra obetydligaste rörelse i den vägen, och då avlägsnade han sig med sorgsen uppsyn.

En gång föll det sig så, att han kom just medan hon höll på att smeka Djali. Han stod ett ögonblick och betraktade med tankfull min den vackra gruppen; så ruskade han på sitt stora, oformliga huvud och sade:

— Min olycka är, att jag ändå alltför mycket liknar en människa. Jag önskar, att jag vore helt och hållet djur, liksom geten där.

Hon såg på honom med förvånad min. Han besvarade hennes blick.

— Åh, jag vet mycket väl varför! Och sedan avlägsnade han sig.

Vid ett annat tillfälle kom han till dörren till hennes cell (i vilken han aldrig gick in) just i det ögonblick då Esmeralda höll på att sjunga en gammal spansk ballad, vars ord hon inte själv förstod men som stannat kvar i hennes öra, därför att zigenerskorna hade vaggat henne till sömns med den, då hon var barn. Då detta skräckinjagande ansikte blev synligt mitt i hennes sång, tystnade flickan plötsligt med en ofrivillig åtbörd av fruktan. Den stackars klockringaren föll på knä på tröskeln och knäppte bönfallande ihop sina stora, oformliga händer.

— O, sade han i sorgsen ton, fortsätt, jag bönfaller er därom, och skicka inte bort mig.

Hon ville inte bereda honom smärta, så hon fortsatte att sjunga, ehuru hon darrade i hela kroppen. Hennes fruktan skingrades emellertid så småningom, och hon hängav sig helt och hållet åt sin sång. Under tiden hade han förblivit i sin knäböjande ställning, med händerna hopknäppta som i bön, uppmärksam, vågade knappast andas, med blicken riktad på zigenerskans strålande ögon. Det såg ut, som om han läste sången i dessa ögon,

En annan gång återkom han till henne med blyg och förlägen uppsyn.

— Hör på, sade han med ansträngning. Jag har någonting att säga er.

Hon antydde med ett tecken, att hon hörde på. Då började han sucka, öppnade till hälften munnen, tycktes för ett ögonblick vara nära att tala, men så såg han henne i ansiktet, ruskade på huvudet och drog sig långsamt tillbaka med handen tryckt mot pannan, kvarlämnande zigenerskan i största häpnad.

Bland de groteska figurer, som var skulpterade i muren, var det en, för vilken han tycktes hysa en särskild tillgivenhet och med vilken han tycktes utbyta broderliga blickar. Vid ett tillfälle hörde zigenerskan honom säga till den:

— O, varför är jag inte skapad av sten liksom du?

Till sist en morgon hade Esmeralda gått fram till kanten av taket och blickade ned på torget över Jean-le-Ronds spetsiga takvälvning. Quasimodo stod bakom henne. Han brukade självmant placera sig så, att han så mycket som möjligt besparade henne obehaget att se honom. Helt plötsligt ryckte den unga flickan till, en tår och en glädjeblixt glänste i hennes öga; hon föll på knä vid kanten av taket, sträckte i förtvivlan ut armarna mot torget och utbrast:

— Febus! O, kom, kom hit! Ett ord, ett enda ord! I himmelens namn, ett enda ord! Febus, Febus!

Hennes röst, hennes åtbörder, hela hennes person hade samma uttryck som hos en skeppsbruten, som sänder nödsignaler till något stolt fartyg, som obekymrat seglar fram i solskenet vid horisonten. Quasimodo lutade sig ut över torget och såg, att föremålet för denna ömma och förtvivlade bön var en ung man, en officer, en ståtlig riddare i lysande uniform, som tumlade om med sin springare nere på torget och med sin plymagerade hatt hälsade på en vacker ung dam, som smålog mot honom från sin balkong. Officeren hörde emellertid inte den stackars flickans rop, ty han var alldeles för långt borta.

Men den stackars klockringaren hörde det. En djup suck höjde hans bröst. Han vände sig om. Hans hjärta svällde av alla de tårar, som han återhöll. Han slog ihop sina konvulsiviskt knutna händer över huvudet.

Zigenarflickan ägnade honom ingen uppmärksamhet. Gnisslande med tänderna, mumlade han för sig själv:

— Fördömelse! Jaså, det är på så sätt man skall vara skapad? Man behöver endast ha ett vackert yttre.

Emellertid låg Esmeralda kvar i sin knäböjande ställning och utropade i förtvivlan:

— O, nu stiger han av sin häst! Nu går han in i huset. Febus! Febus! Han hör mig inte! Febus! En sådan elak kvinna, som talar till honom på samma gång som jag!

Den döve betraktade henne hela tiden. Han förstod denna (för honom) stumma pantomim. Hans öga stod fullt av tårar, men han lät inte en enda av dem falla. Plötsligt ryckte han henne sakta i klänningsärmen. Hon vände sig om. Han hade anlagt en lugn uppsyn och sade till henne:

— Skulle ni vilja, att jag går och hämtar honom?

Hon svarade med ett utrop av glädje:

— O, ja! Gör det! Gå fort! Den där kaptenen — för honom hit till mig och jag skall älska er!

Hon slog armarna om hans knän. Han kunde inte återhålla en sorgsen skakning på huvudet.

— Jag skall föra honom hit, sade han med svag röst. Så vände han sig om och skyndade nedför trappan, halvkvävd av snyftningar.

När han kom ned på torget, fann han endast den vackra hästen bunden vid porten till Logis Gondelaurier; kaptenen hade just gått in i huset. Han blickade upp mot kyrktaket. Esmeralda fanns alltjämt kvar där, på samma fläck, i samma ställning. Han nickade sorgset åt henne, lutade sig med ryggen mot väggen, fast besluten att vänta, tills kaptenen kom ut.

Det var i Logis Gondelaurier en av dessa festdagar, som föregår ett giftermål; Quasimodo såg en massa människor komma men ingen gå igen. Då och då kastade han en blick upp mot kyrktaket och såg, att zigenarflickan inte rört sig ur fläcken mer än vad han själv hade gjort. En stalldräng kom och lösgjorde hästen och ledde den till stallet.

Sålunda gick hela dagen; Quasimodo lutad mot väggen, Esmeralda uppe på kyrktaket och Febus otvivelaktigt vid Fleur-de-Lys’ fötter.

Till sist kom natten, en mörk, månlös natt. Förgäves såg Quasimodo upp mot Esmeralda; hon var snart endast något vitt, som lyste i skymningen, och till sist försvann hon alldeles ur sikte. Allt hade utplånats, allt var mörkt. Nu såg Quasimodo, hur det lyste i alla fönster till Logis Gondelaurier. Han såg hur ljus tändes, det ena efter det andra, i de övriga fönstren runt omkring torget, och han såg även, hur de släcktes, det ena efter det andra, tills det var mörkt överallt, ty han stannade kvar hela kvällen på sin post. Officeren kom inte ut. När de sista vandrarna hade återvänt hem, när det var mörkt i fönstren i alla de andra husen, stod Quasimodo kvar alldeles ensam, helt och hållet i mörkret. Då för tiden fanns det ingen belysning på torget framför Notre-Dame.

Det lyste emellertid alltjämt ur fönstren till Logis Gondelaurier, till och med efter midnatt. Quasimodo, som stod där orörlig och uppmärksam, såg en massa livliga, dansande skuggor glida förbi innanför de mångfärgade fönstren. Om han inte varit döv, skulle han, allt efter som sorlet och larmet på Paris’ gator tystnade, ha hört ljudet av musik, prat och skratt från Logis Gondelaurier. Hans själ var uppfylld av sorgsna tankar. Då och då såg han upp i luften, likt en som är trött på att vänta. Stora svarta moln hängde som ett sorgdok över det dystra himlavalvet.

I ett sådant ögonblick såg han plötsligt, hur glasdörren till balkongen öppnades. Två personer kom ut på balkongen och sköt sedan sakta till dörren efter sig. Det var en man och en kvinna. Inte utan svårighet kunde Quasimodo i mannen igenkänna den vackre kaptenen, i kvinnan den unga damen, som han på morgonen sett hälsa officeren välkommen från balkongen. Torget låg i fullständigt mörker, och ett dubbelt karminrött draperi, som fallit tillbaka över dörren i samma ögonblick som den tillslöts, utestängde varje ljusstråle från rummet innanför.

Den unge mannen och den unga flickan tycktes hängiva sig åt en öm tätatät, åtminstone såvitt Quasimodo kunde bedöma den saken, utan att höra ett ord av vad de sade. Den unga damen tycktes ha givit officeren tillåtelse att lägga armen om hennes midja, och hon gjorde endast svagt motstånd, när han kysste henne.

Quasimodo betraktade därnerifrån denna scen, som föreföll honom så mycket intressantare därför att den inte var avsedd att ses. Han betraktade denna lycka, denna skönhet med känslor av bitterhet. Men vad som pinade honom mest i hela denna syn, vad som uppblandade hans sorg med förtrytelse, var tanken på hur djupt zigenarflickan skulle lida, om hon såge den. Det är visserligen sant, att natten var mycket mörk, att Esmeralda, om hon stannat kvar på samma plats, vilket han inte betvivlade, var mycket långt borta och att han själv med knapp nöd kunde urskilja de båda älskande på balkongen. Det tröstade honom.

Emellertid hade samtalet blivit allt ömmare. Den unga damen tycktes bönfalla kaptenen att inte fordra något mera av henne. Allt, som Quasimodo kunde urskilja, var de vita, hopknäppta händerna, de med tårar uppblandade småleendena, den unga kvinnans höjda blick och kaptenens eldiga ögon.

Till all lycka för den unga damen, vars motstånd började bli svagare, öppnades plötsligt åter dörren till balkongen och en gammal dam blev synlig, varvid den unga flickan såg förvirrad ut, kaptenen förtörnad och alla tre följdes åt in.

Minuten efteråt kom en kråmande häst ut genom portgången, och kaptenen insvept i en kappa, red hastigt förbi Quasimodo.

Klockringaren lät honom vika om gathörnet och sprang sedan efter honom, vig som en apa, i det han ropade:

— Hallå, kapten!

Kaptenen höll in sin häst.

— Vad kan den där skojaren vilja mig? sade han för sig själv, då han i mörkret urskilde en gestalt, som kom linkande fram emot honom.

Så fort Quasimodo kom fram till honom, grep han djärvt tag i tyglarna och sade:

— Följ med mig, kapten. Det är någon som önskar tala med er.

— Blixt och dunder! brummade kaptenen. Den här skurkaktiga nattfågeln med den uppruggade fjäderskruden tycker jag mig ha sett någon gång förr. Hallå, din lymmel, vill du vara god och släppa mina tyglar!

— Kapten, svarade den döve, frågar ni vem det är?

— Jag säger, att du skall släppa min häst, svarade Febus otåligt. Vad menar du med att klänga dig fast vid betslet på min häst. Tar du min häst för en galge?

Men i stället för att släppa betslet gjorde Quasimodo sig tvärtom redo att vända den tillbaka. Oförmögen att fatta kaptenens motstånd, sade han hastigt till honom:

— Kom med nu, kapten. Det är en kvinna, som väntar på er. Så tillade han med ansträngning: En kvinna som älskar er.

— En fin pojke, sade kaptenen, som anser mig tvungen att söka upp alla kvinnor, som älskar mig eller som säger att de gör det. Men tänk, om hon kanske är lik dig, din uv. Säg henne, som skickat dig, att jag skall gifta mig och att hon kan dra åt helvete.

— Hör på! utbrast Quasimodo, som trodde sig med ett enda ord kunna göra slut på hans tvekan. Kom med, ers nåd. Det är den där zigenarflickan, ni vet!

Detta gjorde verkligen ett djupt intryck på Febus, ehuru inte ett sådant, som den döve hade väntat. Det bör ihågkommas, att vår tappre kapten hade dragit sig tillbaka med Fleur-de-Lys från balkongen några minuter innan Quasimodo hade befriat botgörerskan ur Charmolues våld. Allt sedan dess hade han under alla sina besök i Logis Gondelaurier noga aktat sig för att tala om denna unga kvinna, vilkens minne, när allt kom omkring, var honom pinsamt, och Fleur-de-Lys å sin sida hade inte ansett det vara förståndigt att omtala för honom, att zigenerskan var vid liv.

Så Febus trodde, att stackars Similar, som han kallade henne, hade varit död i ett par månader. Dessutom hade kaptenen under de senaste sekunderna kommit att tänka på hur mörk natten var, på budbärarens övernaturliga fulhet och gravlika röst, att det var över midnatt, att gatan låg folktom som den kväll då spökmunken tilltalat honom, och att hans häst frustade vid åsynen av Quasimodo.

— Zigenerskan! utropade han nära nog i förfäran. Vad nu då? Kommer du från den andra världen? Och med dessa ord förde han handen till värjfästet.

— Fort! Fort! sade den döve och försökte vända hästen. Åt det här hållet.

Febus sparkade till honom mitt för bröstet.

Quasimodos öga gnistrade, Han gjorde min av att kasta sig över kaptenen, men så behärskade han sig.

— O, vad ni är lycklig, som har någon som älskar er.

Han betonade ordet ”någon”.

Så släppte han tyglarna och tillade:

— Ge er då i väg.

Svärjande sporrade Febus sin häst. Quasimodo såg honom försvinna bland nattens skuggor.

Han återvände in i Notre-Damekyrkan, tände sin lampa och gick upp i tornet.

Såsom han väntat, låg zigenerskan alltjämt kvar på samma plats. Så fort hon såg honom, sprang hon honom tillmötes.

— Ensam! utbrast hon och knäppte i förtvivlan ihop händerna.

— Jag kunde inte återfinna honom, sade Quasimodo vresigt.

— Ni skulle ha väntat på honom hela natten, svarade hon lidelsefullt.

Han observerade hennes åtbörd av vrede och förstod förebråelsen.

— Jag skall hålla bättre utkik en annan gång, sade han och hängde med huvudet.

— Gå! sade hon.

Han lämnade henne.

Hon var missbelåten med honom. Han hade hellre velat bli misshandlad av henne än att ha berett henne mera sorg. Han hade velat behålla all sorg för egen räkning.

Från och med den dagen såg zigenerskan inte till honom vidare. Han kom inte längre till hennes cell. Då och då uppfångade hon på avstånd en skymt av klockringarens ansikte, som sorgset betraktade henne från toppen av ett torn, men så fort hon blivit honom varse, försvann han.

Den stackars puckelryggens frivilliga frånvaro beredde henne inte någon sorg. I djupet av sitt hjärta var hon honom tacksam för den. Och inte heller gjorde sig Quasimodo några illusioner i det hänseendet.

Hon såg honom inte mera, men hon kände omkring sig närvaron av en god genius. Hennes matförråd förnyades av en osynlig hand, medan hon sov.

En morgon fann hon vid fönstergluggen en fågelbur. Över hennes cell satt en skulptur, som skrämde henne. Det hade hon upprepade gånger visat i Quasimodos närvaro. En morgon (ty allt sådant skedde under nattens lopp) såg hon den inte längre; den hade burits bort. Den som klättrat ända upp till denna skulptur, måste ha riskerat livet.

Ibland om kvällarna hörde hon rösten från någon, som satt gömd i tornet och sjöng, liksom för att vagga henne till sömns, en melankolisk och fantastisk sång, utan rim och utan rytm, såsom en döv kan sätta ihop den:

O, se inte på ansiktet,
Unga flicka, se till hjärtat.
En vacker ung mans hjärta är ofta vanskapligt.
Det gives hjärtan, som inte bevarar kärlek.
Unga flicka, furan är inte vacker,
inte vacker att skåda som poppeln,
Men den bevarar sin grönska under vintern.

Ack, det är gagnlöst att tala därom!
Det som inte är vackert bör inte finnas till.
Skönhet vill älska endast skönhet,
April vänder januari ryggen.

Skönheten är fulländad,
Skönheten kan allt,
Skönheten är det enda, som inte existerar till hälften.
Korpen flyger endast om dagen.
Uven flyger om natten,
Svanen flyger dag och natt.

En morgon när hon vaknade såg hon i sitt fönster två vaser med blommor. Den ena var av kristall, mycket vacker och glänsande, men spräckt. Vattnet hade runnit ur, och blommorna i den var vissna. Den andra var en lerkruka, grov och tarvlig, men vattnet var kvar i den, så att blommorna var friska och doftande.

Om det var med avsikt eller inte, men Esmeralda tog den vissnade buketten och bar den hela dagen vid sin barm.

Den dagen hörde hon inte rösten sjunga från tornet. Det bekymrade henne föga. Hon tillbragte hela dagen med att smeka Djali, vakta porten till Logis Gondelaurier, prata för sig själv om Febus och smula sönder bröd åt fåglarna. Numera varken såg hon till eller hörde av Quasimodo. Den stackars klockringaren tycktes vara försvunnen ur kyrkan. Men en natt, när hon låg vaken och tänkte på sin vackre kapten, hörde hon någon andas i närheten av cellen. Hon satte sig upp i förfäran och såg då i månskenet en oformlig massa, som låg alldeles utanför hennes dörr. Det var Quasimodo, som sov på stengolvet.

Femte kapitlet
NYCKELN TILL RÖDA PORTEN

Emellertid hade ärkedjäknen av det allmänna pratet lärt känna på vilket underbart sätt zigenarflickan hade blivit räddad. Då han fått reda på det, erfor han en känsla, som han inte kunde beskriva. Han hade försonat sig med tanken på Esmeraldas död, så han hade blivit lugn, han hade pejlat djupet av smärtan däröver. Människohjärtat (och dom Claude hade begrundat den saken) kan inte rymma mer än ett visst mått av förtvivlan. Då svampen är alldeles genomdränkt av vatten, kan hela havet brusa fram över den, utan att den insuper en enda droppe till.

Nu när Esmeralda var död, var allt över för dom Claude här på jorden. Men att veta, att hon var vid liv och även Febus, det var tortyren, som började på nytt, kvalen, och dom Claude var trött på allt detta.

Då denna underrättelse nådde honom, låste han in sig i sin klostercell. Han visade sig varken vid kapitelsammanträdena eller i kyrkan. Han höll sin dörr stängd för alla, till och med för biskopen. Han höll sig avskild från världen i flera veckor. Man trodde, att han var sjuk, och det var han även.

Vad gjorde han, medan han höll sig instängd på detta sätt? Med vilka tankar kämpade den olycklige? Uppgjorde han en sista plan till hennes död och till sin egen undergång?

Hans Jehan, hans omhuldade broder, hans bortskämda barn kom en gång till hans dörr, knackade, svor, bönföll, uppgav tio gånger sitt namn, men Claude höll sin dörr stängd.

Han tillbragte hela dagar med ansiktet tryckt mot rutan i sitt fönster. Från detta fönster i klostret kunde han se Esmeraldas cell; han såg henne ofta med geten, emellanåt med Quasimodo. Han lade märke till det döva odjurets små uppmärksamheter, hans lydaktighet, hans finkänslighet och undergivna uppträdande gent emot zigenarflickan. Han kom ihåg (ty han hade ett gott minne, och minnet är den svartsjukes plågoande) den sällsamma blick, som klockringaren en viss kväll hade kastat på danserskan. Han frågade sig själv, vilken bevekelsegrund Quasimodo väl kunnat ha att rädda henne. Han var ögonvittne till tusende små scener mellan zigenerskan och klockringaren och deras åtbörder, sedda på långt håll och tydda av hans lidelse, föreföll honom mycket ömma. Han hade sina onda aningar, ty han misstrodde kvinnornas nyckfullhet. Då kände han, hur det inom honom uppsteg en sådan svartsjuka, att han aldrig kunnat föreställa sig något liknande, en svartsjuka som kom honom att rodna av blygsel och förtvivlan.

— Kaptenen, tänkte han, det hade kunnat så vara. Men den här! Och denna tanke överväldigade honom alldeles.

Hans nätter var ohyggliga. Sedan han fått veta, att zigenarflickan levde, hade alla dessa bilder av vålnader och graven, som förföljt honom en hel dag, helt och hållet försvunnit ur hans själ, och de köttsliga begärelserna började åter ansätta honom.

För var natt framställde hans uppeggade fantasi för honom Esmeralda i alla de ställningar, som mest kommit blodet att brinna i hans ådror. Han såg henne ligga avsvimmad mot den nedstuckne kaptenen, med slutna ögon, sin vita bara barm översköljd av Febus’ blod, i det ögonblick av vild förtjusning, då ärkedjäknen mot hennes bleka läppar hade tryckt den brännheta kyss, som den stackars halvdöda flickan känt. Han såg henne åter, avklädd i bödelsknektarnas grova händer, då hennes bara lilla fot stacks in i den hemska järnstöveln, hennes runda och vackra knä, och sedan såg han enbart detta elfenbensknä, som ensamt stannade utanför Torterues hemska tortyrinstrument. Och åter såg han framför sig den unga flickan i blotta linnet, med repet om halsen, barfota med obetäckta skuldror, sådan han sett henne, då hon gjort avbön. Dessa vällustiga bilder kom honom att knyta sina händer och sände en rysning genom hans nerver.

En natt i all synnerhet upptände de till den grad blodet i hans ådror, att han bet i sin huvudgärd med tänderna, sprang upp ur sängen, kastade en kappa över skjortan och lämnade sin cell med lampan i handen, halvnaken, vild och med brinnande ögon.

Han visste, var han skulle finna nyckeln till Röda porten som ledde från klostret in i kyrkan, och såsom man vet, bar han alltid på sig nyckeln till torntrappan.

Sjätte kapitlet
FORTSÄTTNING PÅ NYCKELN TILL RÖDA PORTEN

Denna kväll hade Esmeralda somnat i sin lilla cell, full av glömska, hopp och ljuva tankar. Hon hade sovit en stund och efter vanligheten drömt om Febus, då hon tyckte sig höra något buller i sin närhet. Hennes sömn var lätt som en fågels, och det svagaste buller väckte henne, Hon slog upp ögonen. Natten var mycket mörk. Och dock urskilde hon vid det lilla fönstret ett ansikte, som stirrade in på henne; denna syn belystes av skenet från en lampa. I samma ögonblick som detta ansikte såg sig observerat av Esmeralda, släcktes lampan. Inte desto mindre hade den unga flickan uppfångat en skymt av dessa anletsdrag; hon slöt ögonen av förfäran.

— O! sade hon med svag röst. Prästen!

Alla hennes förflutna olyckor framträdde åter för henne, och stel av förfäran sjönk hon tillbaka på sin bädd. Ögonblicket efteråt kände hon utefter hela sin kropp en beröring, som kom henne att rysa så, att hon hastigt satte sig upp, klarvaken och ursinnig. Prästen hade smugit sig in till henne och slagit båda armarna om henne. Hon försökte ropa, men kunde det inte.

— Lämna mig, vidunder! Lämna mig, mördare! sade hon med av vrede och fruktan darrande röst.

— Förbarmande! Förbarmande! mumlade prästen och tryckte sina brännheta läppar mot hennes skuldra.

Hon grep med båda händerna tag i det återstående glesa håret på hans kala huvud och försökte avvända hans kyssar, som om de varit ormbett.

— Förbarmande! upprepade den olycklige. Om du endast visste, hurudan min kärlek till dig är! Den är eld! Den är smält bly, den är som tusen dolkar i mitt hjärta!

Och med övermänsklig styrka höll han tillbaka hennes armar. Alldeles utom sig av förtvivlan utbrast hon:

— Släpp mig, annars spottar jag dig i ansiktet!

Han släppte taget.

— Förnedra mig, slå mig, var elak mot mig, gör vad du vill, men o, hav förbarmande och älska mig!

Då slog hon honom med ett barns raseri. Hon sträckte ut sina vackra händer för att klösa honom i ansiktet.

— Gå, avgrundsande!

— Älska mig, älska mig, hav förbarmande! ropade den stackars prästen, i det han besvarade hennes slag med sina ovälkomna smekningar.

Plötsligt kände hon, att han höll på att övermanna henne.

— Det måste bli ett slut på det här, sade han och gnisslade med tänderna.

Hon kände, hur hans hand trevade över hennes kropp. Hon gjorde en sista ansträngning och ropade högt:

— Hjälp! Hjälp! En vampyr! En vampyr!

Men ingen kom, Endast Djali var vaken och bräkte av ångest.

— Tyst! sade den flämtande prästen.

Medan zigenerskan under sitt motstånd kastade sig av och an, kom hennes hand i beröring med någonting kallt och metalliskt — det var Quasimodos visselpipa. Hon grep den, darrande av hopp, satte den till sina läppar och blåste i den med uppbjudande av sina sista krafter. En klar, gäll och genomträngande vissling hördes.

— Vad var det där? frågade prästen.

Nästan i samma ögonblick kände han sig ryckas tillbaka av en kraftig arm. Det var mörkt i cellen, han kunde inte tydligt urskilja vem det var, som höll honom sålunda, men han hörde någon skära tänder av raseri, och det fanns så pass mycket ljus i mörkret, att han kunde se ett knivblad blänka över sitt huvud. Prästen tyckte sig urskilja Quasimodos gestalt. Han antog, att det inte kunde vara någon annan. Han erinrade sig, att han, då han glidit in i cellen, snavat mot något bylte, som legat utanför dörren. Men alldenstund nykomlingen inte yttrade ett ord, visste han inte, vad han skulle tro. Han kastade sig över armen, som höll den höjda kniven, och ropade:

— Quasimodo! i detta ögonblick av fara, glömsk av att Quasimodo var döv.

I en handvändning var prästen kastad omkull på golvet och kände ett blytungt knä mot sitt bröst. På detta knotiga knä kände han igen Quasimodo. Men vad skulle han taga sig till? Hur skulle han göra sig igenkänd av den andre? Natten gjorde den döve blind.

Han var förlorad. Den unga flickan, skoningslös som en retad tigrinna, trädde inte emellan för att rädda honom. Kniven närmade sig hans huvud, ögonblicket var kritiskt. Plötsligt tycktes hans motståndare gripas av tvekan.

— Intet blod på henne! sade han dovt. Det var verkligen Quasimodos röst.

Sedan kände prästen, hur den stora handen vid foten släpade honom ut ur cellen; han skulle dö därute. Till all lycka hade månen gått upp några sekunder tidigare. Då de passerat över tröskeln till cellen, föll dess bleka sken på prästens anletsdrag. Quasimodo betraktade hans ansikte, började darra, släppte sitt grepp och ryggade tillbaka.

Zigenarflickan, som kommit fram till celldörren, såg till sin häpnad, hur de plötsligt bytte om roller. Ty nu var det prästen som hotade, och Quasimodo som bönföll.

Efter att ha överhopat den döve med åtbörder av vrede och förebråelser gav prästen honom ett tecken att avlägsna sig. Den döve sänkte huvudet och kom sedan fram och föll på knä vid dörren till cellen.

— Nådig herre, sade han i allvarlig och undergiven ton, sedan må ni göra vad ni vill, men döda mig först.

Med dessa ord räckte han kniven till prästen, och denne som alldeles förlorat självbehärskningen, skulle till att gripa den. Men flickan var snabbare än han. Hon ryckte till sig kniven ur Quasimodos hand, visade prästen den och sade med ett vilt skratt:

— Kom närmare!

Hon höll alltjämt kniven höjd. Prästen tvekade. Hon skulle säkerligen ha stött till.

— Nu vågar du inte närma dig, du pultron! fortsatte hon. Så tillade hon i skoningslös ton, väl vetande, att hon därmed stötte ett glödhett järn i prästens hjärta: — Åh, jag vet, att Febus inte är död!

Prästen tilldelade Quasimodo en spark, som fällde denne till stengolvet och rusade sedan, darrande av raseri, in under trappans valv.

Då han gått, tog Quasimodo upp visselpipan, som räddat zigenarflickan.

— Den börjar bli rostig, sade han, i det han räckte henne den.

Sedan lämnade han henne ensam.

Alldeles överväldigad av denna scen, föll den unga flickan utmattad ned på sin bädd och brast i bitter gråt; allt omkring henne hade åter blivit mörkt och dystert.

Vad prästen beträffar, så hade han trevat sig tillbaka in i sin cell. Det var tydligt; dom Claude var svartsjuk på Quasimodo! Tankfullt upprepade han för sig själv de ödesdigra orden:

— Ingen skall äga henne!