Ringaren i Notre-Dame/Åttonde boken

←  Sjunde boken

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo Översättare: Oscar Nachman Åttonde boken

Nionde boken  →

Åttonde boken

---

Första kapitlet
DEN TILL ETT VISSNAT LÖV FÖRVANDLADE ÉCUN

Gringoire och hela Mirakelgården befann sig i ett tillstånd av dödlig ängslan. Sedan en hel månad tillbaka visste man inte vad det blivit av Esmeralda, vilket beredde hertigen av Egypten och hans vänner friborgarna stor sorg, och inte heller vad det blivit av hennes get, vilket fördubblade Gringoires sorg. Flickan hade försvunnit en kväll, och sedan dess hade hon inte låtit höra av sig. Allt letande hade varit fruktlöst. Några friborgare omtalade visserligen för Gringoire, att de samma kväll hade mött henne på Pont Saint-Michel i sällskap med en officer, men denne äkte man à la zigenare var en klentrogen filosof, och för övrigt kände han bättre än någon annan till, att hans hustru var alldeles oskyldig, ty han hade haft tillfälle att lära känna den oövervinneliga kyskhet som var resultatet av amulettens och zigenerskans dygd. Därvidlag åtminstone kände han således ingen ängslan.

Han kunde emellertid inte förklara hennes plötsliga försvinnande, som beredde honom stor sorg. Om det hade varit möjligt, skulle han vid denna tid ha blivit ännu magrare. Till följd därav hade han försummat allt annat, till och med sitt stora vetenskapliga arbete, som han ämnade låta trycka, så fort han fick pengar därtill.

En dag, då han sorgsen i hågen gick förbi Justitiepalatset, lade han märke till att en massa människor samlats vid en av dess portar.

— Vad är det frågan om därinne? frågade han en ung man, som just kom ut.

— Jag vet inte riktigt säkert, min herre, svarade den unge mannen. Det påstås, att de håller på att rannsaka en kvinna för mord på en officer. Alldenstund det lär vara häxeri med i spelet, så har biskopen och konsistoriet blandat sig i saken, och min bror, som är ärkedjäkne av Josas, är naturligtvis med om rannsakningen, liksom alla andra. Jag ville tala vid honom, men jag kunde inte komma fram till honom till följd av trängseln, vilket är ganska förargligt för mig, ty jag behöver pengar.

— Ack, min herre, sade Gringoire, jag önskar att jag kunde låna er litet, men om det finns hål i mina byxfickor så har de inte nötts av pengar.

Han tordes inte omtala för den unge mannen, att han kände hans broder ärkedjäknen, som han inte vågat uppsöka sedan scenen i domkyrkan, en försumlighet som han kände en viss blygsel över.

Studenten gick vidare, och Gringoire följde med människorna, som strömmade uppför trappan. Han tänkte, att när det är fråga om att skingra dystra tankar, går ingenting upp mot en brottmålsrannsakning, enär domarna vanligtvis är så förtjusande dumma. Folkhopen, som han slutit sig till, armbågade sig fram under tystnad. Efter en lång och tröttsam vandring genom en lång och mörk gång, som slingrade sig genom palatset, kom han slutligen till en låg dörr, ledande till en stor sal, som han tack vare sin längd kunde överskåda.

Salen var stor och mörk, vilken sistnämnda omständighet kom den att se ännu större ut. Dagsljuset började avtaga, det höga spetsbågefönstret släppte endast in en svag dager som slocknade innan den nådde fram till valvet. Flera ljus var redan tända här och var på borden och glimmade över skrivarnas huvuden, begravda bland pappersbuntar. Salens nedre ände var upptagen av åhörare, till höger och vänster satt advokater vid sina bord, i bakgrunden på en estrad ett antal domare, av vilka de bortersta försvann i mörkret, dystra och kalla ansikten. Väggarna var dekorerade med otaliga guldliljor. Över domarna kunde man otydligt urskilja ett stort krucifix, och överallt såg man pikar och hillebarder, på vilkas spetsar ljusskenet avspeglade sig.

— Min herre, sade Gringoire till en av dem som stod närmast honom, vilka är alla dessa män däruppe, som sitter uppradade liksom prelater på ett kyrkomöte?

— De till höger, svarade hans granne, är ledamöter av konungens högsta domstol, och de till vänster utgör rannsakningsdomstolen, de förstnämnda i svarta kåpor och de sistnämnda i röda.

— Och han däruppe över dem, fortsatte Gringoire, vem är han, den där karlen med det stora, rödbrusiga och svettiga ansiktet?

— Det är presidenten.

— Och de där fåren bakom honom? fortsatte Gringoire, vilken, såsom vi redan omtalat, inte tyckte om magistraten, vilket måhända berodde på det agg han hyste mot Justitiepalatset ända sedan sitt dramatiska missöde.

— De är medlemmar av kammarrätten.

— Och vildsvinet framför dem?

— Det är sekreteraren vid parlamentsdomstolen,

— Och den där krokodilen till höger?

— Det är mäster Philippe Lheulier, kungens generaladvokat.

— Och den där stora svarta katten till vänster?

— Det är mäster Jacques Charmolue, kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter, jämte herrarna i domkapitlet.

— Nåväl, min herre, sade Gringoire, och vad har alla dessa goda herrar för sig?

— De rannsakar någon.

— Vem rannsakar de? Jag kan inte se någon fånge.

— Det är en kvinna, min herre. Ni kan inte se henne. Hon står med ryggen vänd mot oss, och åskådarna skymmer henne. Titta, där är hon mitt ibland alla pikenerarna.

— Vem är denna kvinna? frågade Gringoire. Känner ni till hennes namn?

— Nej, jag kom nyss. Jag förmodar emellertid, att det är fråga om något slags trolldom, eftersom konsistoriemedlemmar är närvarande.

Nu blev de båda talande nedtystade av de övriga kringstående. Ett ytterst viktigt vittnesmål skulle just avläggas.

— Mina nådiga herrar, sade från mitten av rummet en gammal kvinna, vars ansikte var till den grad begravt under hennes kläder, att man hade kunnat taga henne för ett vandrande trasbylte, det är så sant, som det är sagt att jag är la Falourdel, som i fyrtio år bott vid Pont Saint-Michel och ordentligt betalat mina hyror och utskylder. Numera en gammal gumma, men en gång i tiden en söt flicka, mina nådiga herrar! För några dagar sedan sade någon till mig: ”Spinn inte så mycket om kvällarna, la Falourdel, ty djävulen tycker om att kamma ut sländan åt gamla kvinnor med sina horn. Säkert är, att spökmunken som i fjol höll till omkring Temple, numera strövar omkring i la Cité. Tag er i akt, Falourdel, att han inte kommer och knackar på er dörr.” En kväll, då jag som bäst sitter och spinner, knackar någon på min dörr. ”Vem är det?” säger jag. Någon svär. Jag öppnar dörren. Två män kommer in. En svartklädd man och en vacker officer. Av den svartklädde mannen kunde man inte se något mer än ögonen, två eldkol. Allt det övriga var kappa och hatt. Och så säger de till mig: ”Den heliga Martas rum.” Det är mitt vindsrum, mina nådiga herrar, mitt bästa rum. De ger mig en écu. Jag låser in écun | min kista och säger: ”Det här blir bra till kött i morgon.” Vi går uppför trappan. När vi är däruppe, försvinner den svartklädde, medan jag vänder ryggen till. Det gör mig en smula häpen. Officeren, som var vacker som en fin herre, följde med mig ned igen. Han lämnar huset. Efter ungefär så lång tid som det tar att spinna en fjärdedels docka, kommer han tillbaka med en söt ung flicka, en riktig skönhet, som skulle ha lyst som en sol, om hon hade varit klädd ordentligt. Hon hade med sig en get, en stor bock, svart eller vit, jag kommer inte ihåg vilketdera. Det ger mig åtskilligt att tänka på. Flickan, den saken angår inte mig, men geten! Jag tycker inte om sådana där djur med sina skägg och sina horn, det påminner så mycket om en karl. Förresten har det en bismak av häxsabbat. Jag sade emellertid ingenting. Jag hade fått écun. Det är inte mer än rätt och billigt, förstår ni, herr domare. Jag för kaptenen och flickan uppför trappan och in i rummet och lämnar dem ensamma, det vill säga tillsammans med geten. Jag går ned igen och börjar åter spinna. Jag måste tala om, att huset har en bottenvåning och en övre våning. Det vetter med baksidan mot floden liksom de andra husen på bron, och fönstret därnere och det däruppe vetter också mot floden. Nåväl, såsom jag sade, återvände jag till min spinnrock. Jag vet inte hur det kom sig, men jag började tänka på spökmunken; kanske det berodde på att geten kommit mig att tänka på den, och så därför att den unga flickan var ganska besynnerligt utstyrd. Helt plötsligt får jag höra ett skri däruppifrån och någonting slår med en duns i golvet och fönstret öppnas. Jag springer fram till mitt fönster, som ligger alldeles under, och alldeles framför mina ögon flyger en svart skepnad och slår ned i vattnet. Det var ett spöke, klätt som präst. Det var månsken, jag såg det tydligt. Det simmade i riktning mot la Cité. Darrande av förfäran, ropade jag på vakten. Herrarna vid stadsvakten kom in, och som de var litet upprymda och inte visste vad som stod på, började de först slå mig. Så förklarade jag saken för dem, vi går upp för trappan, och vad finner vi? Mitt stackars rum nedstänkt med blod, kaptenen raklång på golvet med en dolk i halsen, flickan låtsande vara död och geten utom sig av förfäran. ”Det här var en trevlig historia”, säger jag. ”Nu blir jag tvungen att skura golvet fjorton dagar i rad och ännu längre. Det måste skrapas. Det blir ett förfärligt arbete”, säger jag. De bär bort officeren, den stackars unge mannen, och flickan med, vars klädsel var alldeles i oordning. Men vänta litet. Det värsta av allt är, att när jag dagen därpå kommer fram till kistan för att taga min écu och gå och köpa kött för den, finner jag i dess ställe ett vissnat blad.

Den gamla kvinnan tystnade. Ett mummel av förfäran drog genom skaran av åhörare.

— Det där spöket, den där bocken, allt det där luktar trolldom på långt håll, sade en av Gringoires grannar.

— Och det vissnade bladet! tillade en annan.

— Det ges intet tvivel, fortsatte en tredje, om att någon trollpacka ingått förbund med spökmunken för att plundra officerare.

Det var inte långt ifrån, att Gringoire själv funnit denna förskräckliga förklaring sannolik.

— Kvinna Falourdel, sade presidenten i majestätisk ton, har ni ingenting mer att tala om för domstolen?

— Nej, nådiga herrar, svarade den gamla kvinnan, såvida det inte skulle vara det att man i rapporten kallat mitt hus för ett gammal fallfärdigt, ruskigt ruckel, vilket är en gemen lögn. Husen på bron är inte vidare vackra, därför att det bor så mycket fattigt folk i dem, men där bor även flera slaktare, och de är rika karlar och gifta med vackra, anständiga kvinnor.

Den ledamot av domstolen som påmint Gringoire om en krokodil, reste sig upp.

— Tystnad, sade han. Jag ber er, mina herrar, att komma ihåg, att en dolk blev funnen hos den anklagade. Kvinna Falourdel, har ni tagit med er det löv, vartill den écu förvandlades, som den där demonen lämnade er?

— Ja, nådig herre, svarade hon. Jag har sparat det. Här är det.

En rättstjänare lämnade det vissnade lövet till krokodilen, som med en dyster skakning på huvudet lät det gå vidare till presidenten, vilken i sin tur skickade det vidare till kunglige prokuratorn i kyrkliga angelägenheter och så vidare, tills det passerat genom hela salen.

— Det är ett björklöv, sade mäster Jacques Charmolue. Ytterligare ett vittnesbörd om trolldom.

Sedan började en annan medlem av domstolen:

— Vittne, två män gick samtidigt uppför trappan i ert hus, den svartklädde mannen, som ni först såg försvinna, och sedan simma tvärs över Seine i prästkläder, och officeren. Vilkendera av dem gav er écun?

Kvinnan tänkte efter ett ögonblick och sedan svarade hon:

— Det var officeren. Ett mummel drog genom folkmassan.

— Hm, tänkte Gringoire, det väcker till liv vissa tvivel i min själ.

Emellertid blandade sig mäster Philippe Lheulier, extra ordinarie generaladvokat, åter i saken.

— Jag ber att få framhålla för er, mina herrar, sade han, att den mördade officeren i det vittnesmål, som skriftligen upptogs vid hans säng, uppgivit, att han, i det ögonblick den svarte mannen tilltalade honom, misstänkte, att det var spökmunken, och att detta spöke ivrigt uppmanat honom att gå och möta den anklagade och att då han, kaptenen, omtalat att han var utan pengar, den svarte mannen hade givit honom den écu, som officeren sedermera lämnat kvinnan Falourdel. Följaktligen är écun ett mynt från helvetet.

Denna skarpsinniga slutledning tycktes skingra alla tvivel hos både Gringoire och alla andra klentrogna bland åhörarna.

— Mina herrar, ni har alla handlingar i målet, tillade generaladvokaten, i det han satte sig ned, så ni kan rådfråga Febus de Châteaupers’ vittnesmål.

Vid detta namn reste den anklagade sig upp ur sin hopsjunkna ställning, så att hennes huvud höjde sig över mängden och Gringoire kände till sin bestörtning igen Esmeralda.

Hon var mycket blek, hennes hår, som förut varit så omsorgsfullt flätat och prytt med sekiner, föll nu i oordning ned över hennes axlar, hennes läppar var blåa, hennes ögon insjunkna.

— Febus! sade hon vilt. Var är han? O, mina nådiga herrar, av medlidande, innan ni dödar mig, tala om för mig, om han ännu är vid liv!

— Tig, kvinna, svarade presidenten. Det tillhör inte våra åligganden.

— O, av medlidande, tala om för mig om han lever, upprepade hon, i det hon knäppte ihop sina vackra, utmärglade händer och man hörde hennes kedjor rassla.

— Nåväl, svarade generaladvokaten strävt, han är döende. Är ni nöjd nu?

Den stackars flickan sjönk åter ihop, mållös, tårlös, likblek.

Presidenten lutade sig fram till en man som stod bakom honom, klädd i en svart kåpa, med en kedja om halsen och en stav i handen, och sade:

— Rättstjänare, för in den andra anklagade!

Nu riktades allas blickar mot en liten dörr, som öppnades och genom vilken till Gringoires häpnad fördes in den näpna lilla geten med de förgyllda fötterna och hornen. Det vackra lilla djuret stannade ett ögonblick på tröskeln med framsträckt hals, liksom om det stått uppe på spetsen av en klippa med en omätlig horisont framför sig. Plötsligt blev det varse zigenerskan, tog ett språng över ett bord och huvudet på en skrivare och var med två skutt framme vid hennes knä. Så lade geten sig behagfullt tillrätta vid matmoderns fötter och tiggde om ett ord eller en smekning, men fången satt orörlig, och inte ens stackars Djali kunde få en blick av henne.

— Ja, ja, det är det där gräsliga djuret, sade kvinnan Falourdel, och jag känner mycket väl igen dem båda två.

Mäster Jacques Charmolue tog nu till orda.

— Med er tillåtelse, mina herrar, skall vi nu börja förhöret med geten.

Geten var verkligen den andra anklagade. Då för tiden var ingenting vanligare än en anklagelse för trolldom mot ett djur. I prevotämbetets handlingar för år 1466 finner man bland annat en besynnerlig förteckning över utgifterna vid rättegången mot Gillet Sulart och hans sugga, avrättade för sina missgärningar i Corbeil. Allting finns upptaget där, kostnaden för en stia åt suggan, veden som åtgick till bålet, tre mått vin jämte bröd, delinkventens sista måltid, som han broderligt delade med bödeln, ja, till och med kostnaderna för elva dagars vakthållning och kost åt suggan. Emellanåt gick man till och med ännu längre än till djuren; Karl den stores och Ludvig den enfaldiges förordningar pålade till och med de ljusfantom, som synes i luften, stränga straff.

Emellertid hade kungliga prokuratorn i kyrkliga angelägenheter utropat:

— Om den demon, som besatt denna get och som har motstått alla besvärjelser, framhärdar i sin trolldom, förbereder vi honom på att vi ser oss nödsakade att gentemot honom tillgripa galgen eller bålet.

Gringoire badade i kallsvett. Charmolue tog upp från ett bord zigenerskans tamburin, höll den på ett visst sätt mot geten och frågade:

— Hur mycket är klockan?

Geten såg på honom med sin kloka blick, höjde sin förgyllda framfot och stötte den sju gånger i golvet. Klockan var verkligen sju. En rysning av förfäran drog genom hopen. Gringoire härdade inte ut längre.

— Hon gör sig olycklig! utbrast han högt. Ni ser ju, att hon inte vet vad hon gör.

— Tyst bland patrasket i andra änden av rummet! sade rättstjänaren i skarp ton.

Medelst samma manöver med tamburinen förmådde Jacques Charmolue geten att utföra andra konststycken, som läsaren redan har bevittnat. Och tack vare en synvilla, som är betecknande för rättegångsförhandlingar, inträffade det nu, att samma åskådare, som kanske mer än en gång ute på en offentlig plats applåderat Djalis oskyldiga konststycken, blev förfärade, när de såg dem under Justitiepalatsets tak. Det gavs inget misstag, geten var säkert djävulen.

Det blev ännu värre, då kunglige prokuratorn hade tömt ut på golvet de flyttbara bokstäverna ur en viss läderpåse, som Djali burit vid halsen, och de såg, hur geten med sin fot ordnade de spridda bokstäverna så, att de bildade det ödesdigra namnet Febus. Den trolldom, för vilken kaptenen hade fallit offer, tycktes vara ovederläggligt bevisad, och i allas ögon var zigenarflickan, denna förtjusande danserska, som så ofta hade bländat åskådarna med sin grace, varken mer eller mindre än en förskräcklig häxa.

Hon å sin sida gav intet livstecken från sig; varken Djalis vänliga smekningar, domstolens hotande tilltal eller åhörarnas halvkvävda förbannelser förmådde bana sig väg till hennes hjärna.

Hon väcktes till medvetande först därigenom att en rättstjänare skoningslöst ruskade henne och presidenten höjde sin stämma.

— Flicka, ni tillhör den för trolldom beryktade zigenarrasen. Ni jämte er medbrottsling, den förhäxade geten, som ävenledes är utsatt för anklagelsen, har den 29 sistlidne mars dödat och nedstuckit i samråd med mörkrets makter och med tillhjälp av häxeri och trolldom kaptenen vid kungens bågskyttar Febus de Châteaupers. Envisas ni med att förneka det?

— Ohyggligt! utbrast den unga flickan i det hon slog händerna för ansiktet. Min Febus! O, det är helvetiskt!

— Envisas ni med att förneka det? frågade presidenten kallt.

— Om jag förnekar det! sade hon i hjärtslitande ton och reste sig upp med blixtrande ögon.

Presidenten fortsatte:

— Hur vill ni således förklara alla de besvärande fakta, som framlägges mot er?

Hon svarade med bruten stämma:

— Jag har redan sagt, att jag inte vet det. Det är en präst — en präst som jag inte känner — en djävulsk präst som förföljer mig.

— Alldeles, svarade domaren, spökmunken!

— O, mina herrar, ha medlidande med mig! Jag är endast en stackars flicka —

— Från Egypten, sade domaren.

Mäster Jacques Charmolue talade och sade milt:

— I betraktande av den anklagades sorgliga egensinne, påyrkar jag användande av tortyr.

— Beviljas, sade presidenten.

En rysning drog genom den stackars flickans gestalt. Hon reste sig emellertid upp på vaktens tillsägelse och gick med bra nog fasta steg, företrädd av Charmolue och medlemmarna av konsistoriet, mellan två led av hillebardiärer fram mot en lönndörr, som plötsligt öppnades och stängdes efter henne och på den förfärade Gringoire gjorde samma intryck som ett gap som öppnats för att uppsluka henne.

Då hon försvunnit, hördes där ett ömkligt bräkande. Det var den lilla geten, som jämrade sig.

Andra kapitlet
FORTSÄTTNING PÅ DEN TILL ETT VISSNAT BLAD FÖRVANDLADE ÉCUN

Efter att ha stigit uppför och nedför åtskilliga trappor och passerat genom gångar, som var så mörka, att de till och med på dagen måste upplysas av lampor, blev Esmeralda, alltjämt omgiven av sina hemska vaktare, inknuffad i en dyster kammare. Denna kammare, som var cirkelrund, upptog bottenvåningen i ett av de stora torn, som än i denna dag genomtränger grunden till de byggnader, med vilka vår tids Paris har betäckt det gamla. Det fanns inga fönster i detta källarvalv, ingen annan öppning än ingången, som stängdes medelst en bastant järndörr. Och dock saknades där inne ljus; en ugn var anbragt i den tjocka muren, och i denna ugn brann en brasa, som fyllde källarvalvet med sitt rödaktiga skimmer och alldeles fördunklade skenet från ett stackars ljus, som stod i ett hörn. Genom fällgallret framför ugnen, som nu var uppdraget, såg man det flammande gapets undre järnstänger, påminnande om en rad svarta, skarpa och glesa tänder, som förlänade ugnen utseende av ett av sagornas eldsprutande draksvalg. Vid skenet, som utströmmade från det, såg fången runt omkring sig i rummet fruktansvärda verktyg, vilkas ändamål hon inte förstod. I mitten låg en lädermadrass, nästan vilande på golvet, och över den hängde en läderrem med ett spänne, fastgjord vid en kopparring, som fasthölls av ett plattnäst vidunder, skulpterat mitt i takvalvet. Kniptänger och bräckjärn låg hopade i ugnen och glödgades röda i elden. Det blodröda skenet från eldstaden bidrog endast till att förläna alla dessa hemska ting ett ännu hemskare utseende.

Detta rum kallades helt enkelt ”tortyrkammaren”.

På sängen satt vårdslöst tillbakalutad mäster Pierrat Torterue, den edsvurne tortyrmästaren. Hans medhjälpare, två undersätsiga gnomer med läderförkläden, höll på att vända på järnen i ugnen.

Förgäves uppbjöd den stackars flickan hela sitt mod; när hon trädde in i detta rum, greps hon av förfäran.

Palatsfogdens män ställde upp sig vid ena sidan, prästerna vid konsistoriet på den andra. En skrivare vid ett bord med papper och bläck satt i ett hörn. Mäster Jacques Charmolue trädde med sitt milda småleende fram till flickan.

— Mitt kära barn, sade han, ni framhärdar således i ert nekande?

— Ja, svarade hon med svag röst.

— I så fall, fortsatte Charmolue, blir det vår smärtsamma plikt att förhöra er med strängare medel än vi skulle önskat. Var god och slå er ned på sängen där. Mäster Pierrat, var god och lämna plats åt den unga damen och stäng luckan.

Pierrat reste sig brummande.

— Om jag stänger luckan, mumlade han, slocknar elden.

— I så fall, käre vän, svarade Charmolue, kan ni lämna den öppen.

Emellertid förblev Esmeralda stående. Den där läderbädden, på vilken så många stackars uslingar hade vridit sig, skrämde henne. Märgen i hennes ben isades av förfäran, och hon stod där förvirrad och bedövad. Vid ett tecken av Charmolue grep de två bödelsknektarna tag i henne och tryckte ned henne på sängen. De gjorde henne intet ont, men då dessa män vidrörde henne, och när hon sedan kände lädret under sig, så märkte hon, att allt blodet strömmade tillbaka till hennes hjärta. Hon kastade en vild blick omkring sig i rummet. Hon tyckte sig se, hur allting rörde sig och närmade sig henne, från alla håll, för att klänga sig fast vid henne, nypa och bita i henne, alla dessa vidunderliga tortyrredskap.

— Var är läkaren? frågade Charmolue.

— Här, svarade en svartrock, som hon inte lagt märke till förut.

Hon ryste till.

— Mademoiselle, fortsatte prokuratorn för kyrkliga angelägenheter med sin inställsamma röst, för tredje gången: Framhärdar ni fortfarande i ert förnekande av de brott, för vilka ni är anklagad?

Denna gång förmådde hon endast böja på huvudet, ty rösten svek henne.

— Ni framhärdar således? sade Jacques Charmolue. Till min stor ledsnad måste jag i så fall fullgöra min ämbetsplikt.

— Herr prokurator, sade Pierrat strävt, vad skall vi börja med?

Charmolue funderade ett ögonblick med den tveksamma uppsynen hos en poet, som söker ett rim.

— Med spanska stöveln, sade han till sist.

Det stackars barnet kände sig till den grad övergivet av Gud och människor, att hennes huvud sjönk ned mot bröstet likt ett viljelöst ting, som inte längre har någon styrka inom sig.

Tortyrmästaren och läkaren gick samtidigt fram till henne. De två bödelsknektarna började rumstera bland sina hemska verktyg. Vid klirrandet av dessa förfärliga järn ryckte den stackars flickan till.

— O! viskade hon. O, min Febus!

Sedan försjönk hon åter i sin förra bedövning och tystnad. Denna syn skulle ha sönderslitit varje annat hjärta än domarnas. Man hade kunnat tro sig se en stackars syndfull själ, marterad av Satan i avgrunden glödande ugn.

Emellertid hade Pierrat Torterues medhjälpare med sina grova händer blottat detta förtjusande ben, denna lilla fot, som så ofta slagit åskådarna med häpnad genom sin skönhet och sin grace på Paris gator.

— Det är stor skada, brummade tortyrmästaren, då han lade märke till dessa späda och vackra former.

Om ärkedjäknen hade varit närvarande, skulle han i detta ögonblick säkerligen ha ihågkommit bilden av spindeln och flugan. Genom den dimma, som utbredde sig för hennes ögon, såg den stackars flickan snart, hur spanska stöveln närmade sig henne, såg snart sin fot försvinna in i den förfärliga apparaten. Då gav hennes förfäran henne styrka, hon reste sig upp och utropade:

— Tag av den! Barmhärtighet!

Hon sprang upp från sängen för att kasta sig för kunglige prokuratorns fötter, men hennes fot hölls fast i det tunga, järnbeslagna ekblocket, och hon sjönk ned på tortyrredskapet.

Vid ett tecken från Charmolue lade man åter ned henne på sängen, och två grova händer spände fast kring hennes späda midja den läderrem, som hängde ned från taket.

— För sista gången: erkänner ni att anklagelsen är sann? frågade Charmolue i sin orubbligt välvilliga ton.

— Jag är oskyldig, löd svaret.

— Hur vill ni i så fall förklara alla de besvärande fakta, som framlägges mot er?

— Ack, nådig herre, det vet jag inte.

— Ni förnekar dem således?

— Alla!

— Fortsätt, sade Charmolue till Pierrat.

Pierrat vred på skruven, stöveln knep till, och den stackars flickan uppgav ett av dessa ohyggliga skri, som inte kan återges på något mänskligt språk.

— Fortsätt, sade Charmolue till Pierrat.

— Bekänner ni? sade han till zigenarflickan.

— Allt! utbrast den stackars flickan. Jag erkänner! Jag erkänner!

Hon hade överskattat sin styrka, då hon trotsat tortyren.

Stackars barn! Hennes liv hade dittills varit så lyckligt, så angenämt, så ljuvt! Hon hade dukat under för den första smärta, som kommit över henne.

— Mänskligheten bjuder mig att omtala för er, anmärkte kunglige prokuratorn, att ni, då ni bekänner, endast har döden att vänta.

— Jag hoppas det, sade hon.

Och hon sjönk tillbaka på lädersängen, halvdöd, dubbelvikt, fasthängande vid läderremmen, som hon hade spänd om livet.

— Seså, lilla raring, sätt er upp lite, sade mäster Pierrat och lyfte upp henne. Ni ser ut som det gyllene skinnet, som hänger kring halsen på hertigen av Burgund,

Jacques Charmolue sade med hög röst:

— Skrivare, skriv. Unga zigenarflicka, ni erkänner alltså, att ni varit med om häxsabbater, kärleksfester och trolldom tillsammans med onda andar, häxor och gastar? Svara!

— Ja, svarade hon med så svag röst, att ordet knappast kunde uppfattas.

— Erkänner ni er ha sett den bock, som Belsebub låter framträda bland molnen, då han vill hålla häxsabbat och som endast är synlig för dem, som utövar trolldom?

— Ja!

— Att ha idkat dagligt umgänge med djävulen i skepnad av en get, som ävenledes står anklagad?

— Ja.

— Och slutligen erkänner och tillstår ni, att ni tillsammans med djävulen och den vålnad, som vanligen kallas spökmunken, natten den 29 mars mördade en kapten vid namn Febus de Châteaupers?

Hon höjde sina stora ögon mot domaren och svarade, nästan mekaniskt, utan minsta rörelse:

— Ja.

Det var uppenbart, att hela hennes varelse var förkrossad.

— Skriv ned allt detta, skrivare, sade Charmolue. Så vände han sig till

tortyrmästaren:

— Lösgör fången och låt föra henne tillbaka till domsalen.

Då stöveln var avtagen, granskade kunglige prokuratorn foten, alltjämt var stel av smärta.

— Åh, sade han, det är ingen skada skedd. Ni skrek till i tid. Ni skulle ännu kunna dansa. Så vände han sig om mot de andra tjänstemännen.

— Äntligen är då ljus kastat över denna sak. Det är oss en stor lättnad, mina herrar! Mademoiselle kan åtminstone intyga, att vi bemött henne med den allra största mildhet.

Tredje kapitlet
SLUT PÅ DEN TILL ETT VISSNAT BLAD FÖRVANDLADE ÉCUN

Då hon, blek och haltande, åter kom in i domsalen, hälsades hon av ett allmänt sorl av lättnad. Hos åhörarna berodde denna belåtenhet på en känsla av tillfredsställd otålighet. Hos domarna åter berodde den på förhoppningen att snart få supera. Även den lilla geten bräkte av glädje. Hon skulle ha sprungit fram till sin matmor, om man inte hade bundit fast henne vid en bänk.

Nu hade natten helt och hållet fallit på. Ljusen, vilkas antal man inte hade ökat, spred ett så svagt sken, att man inte kunde se salens väggar. Mörkret omslöt varje föremål med ett slags töcken. Man kunde endast se några känslolösa domaransikten. Mitt emot sig, i den andra änden av det stora rummet, kunde de otydligt urskilja en vit punkt, som avtecknade sig mot den mörka bakgrunden. Det var fången.

Hon hade släpat sig tillbaka till sin plats. Då Charmolue hade intagit sin plats bland domarna, reste han sig med ens upp och sade, utan att visa alltför mycket av den självbelåtenhet han kände:

— Den anklagade har erkänt allt.

— Zigenarflicka, fortsatte presidenten, ni har således erkänt alla era brott, trolldom, lättfärdighet och mordet på Febus de Châteaupers?

Hennes hjärta var nära att brista. Man hörde i mörkret, hur hon snyftade.

— Allt ni vill, svarade hon med svag röst, men döda mig så fort som möjligt.

— Herr kunglig prokurator i kyrkliga angelägenheter, sade presidenten, domstolen är redo att höra era slutpåståenden.

Mäster Charmolue plockade fram en fruktansvärd lunta och började läsa upp ett latinskt tal, i vilket alla de under rannsakningen framkomna bevisen framfördes i ciceronska omskrivningar, späckade med citat ur Plautus, hans mest omtyckta komiska författare. Det gör oss ont, att inte kunna bjuda läsaren på detta mästerstycke av vältalighet. Talaren avlevererade det med en underbar framställningskonst. Han hade inte avslutat inledningen, förrän svetten trängde fram på hans panna och ögonen ur hans huvud. Helt plötsligt gjorde han ett avbrott mitt i en vackert svarvad mening och hans uppsyn som vanligtvis var ganska mild och för övrigt även ganska dum, blev skräckinjagande.

— Mina herrar! utropade han (denna gång på franska, ty det fanns inte med i konceptet), Satan är så inblandad i denna angelägenhet, att han till och med är närvarande vid våra rådplägningar och hånar deras majestät. Se!

Med dessa ord pekade han på den lilla geten, som, när den sett Charmolue gestikulera, ansett det såsom sin skyldighet att göra likadant och slagit sig ned på bakbenen och med sina framben och sitt skäggiga huvud efter bästa förmåga härmat kunglige prokuratorn för kyrkliga angelägenheter. Denna episod, detta sista bevis åstadkom stor verkan. De band getens fötter, och kunglige prokuratorn knöt åter ihop sin vältalighets tråd. Det var i sanning en lång tråd, men slutet var beundransvärt.

— O, ve! suckade Gringoire, som var alldeles överväldigad.

En annan man i svart kåpa, som satt i närheten av fången, reste sig upp; det var hennes försvarsadvokat. De hungriga herrarna i rätten började knota.

— Advokat, fatta er kort! sade presidenten.

— Herr president, sade advokaten, alldenstund svaranden har erkänt sitt brott, har jag endast några få ord att säga. Se här ett utdrag ur saliska lagen: ”Om en häxa har dräpt en man och blivit överbevisad därom, skall hon böta åttatusen denierer, vilket gör tvåhundra sols i guld.” Jag anhåller, att domstolen behagade döma min klient till dessa böter.

— En föråldrad och upphävd lag, sade extra ordinarie kunglige generaladvokaten.

— Jag förnekar, svarade fångens advokat.

— Votering, sade en medlem av domstolen. Brottet är tydligt och klart, och tiden lider.

Man övergick till votering utan att lämna domsalen. Domarna voterade genom att lyfta på sina mössor — de hade så bråttom. Man såg i mörkret, hur deras huvuden blottades, det ena efter det andra, vid den hemska fråga, som presidenten med dämpad röst ställde till dem. Den stackars fången tycktes se på dem, men hennes ögon såg inte längre något.

Så började skrivaren åter skriva. Om en stund lämnade han presidenten en pergamentsrulle. Den stackars flickan hörde åskådarna flytta på sig, pikarna klirra och en iskall röst säga:

— Zigenarflicka! På den dag som det skall behaga vår herre konungen att bestämma, skall ni klockan tolv på dagen, barfota, i blotta linnet och med ett rep om halsen, bli förd i en kärra till Notre-Dames stora portal, och där skall ni undergå kyrkoplikt med ett två markers vaxljus i handen, och därifrån skall ni föras till Grèvetorget, där ni skall hängas och strypas i stadens galge och er get likaledes, varjämte ni till tjänstgörande ämbetsman skall böta tre guldlejon till sonande av de brott, som ni begått och erkänt, nämligen trolldom, ett lättfärdigt levnadssätt och mord på välborne herr Febus de Châteaupers. Måtte Gud ha medlidande med er själ!

— O, det är en dröm, mumlade hon, och sedan kände hon hur grova händer släpade bort henne.

Fjärde kapitlet
”LÅTEN HOPPET FARA”

För att under medeltiden en byggnad skulle vara fullständig, måste det av den finnas lika mycket under som över jorden. Såvida den inte, såsom förhållandet var med Notre-Dame, var byggd på pålar, så hade ett palats, en fästning eller en kyrka alltid dubbel botten. I katedralerna fanns det så att säga ännu en katedral, en låg, mörk, underjordisk och stum och blind, under gångarna ovanför, som översvämmades av ljus och dag och natt var fyllda av klockklang och orgelmusik. Emellanåt var det ett gravvalv. I palatsen och i fästningarna var det ett fängelse, ibland båda delarna samtidigt.

I fästet Saint-Antoine och i Justitiepalatset i Paris och Louvren var dessa underjordiska byggnader fängelser. Våningarna i dessa fängelser blev allt trängre och mörkare, ju längre ned i marken de gick. De bilda lika många zoner, framställde, liksom efter en graderad skala, djupare och djupare skuggor av fasa. Dante hade inte kunnat finna någonting bättre för uppförandet av sitt helvete. Dessa fängelsetunnlar avslutades vanligtvis med en håla, av samma form som botten på en tunna, i vilken samhället placerade de fångar, som dömts till döden.

Det var i en av dessa låga, fuktiga hålor, i en av de av Ludvig den helige grävda fäångelsekamrarna, i Tournelles, som man, otvivelaktigt av fruktan att hon skulle fly, hade kastat in den till galgen dömda Esmeralda med det väldiga Justitiepalatset över hennes huvud. En stackars liten fluga, som inte hade förmått rubba den allra minsta av dess stenar.

Försynen och samhället hade i sanning varit lika orättvisa mot henne, och en sådan ymnighet av elände och kval var inte nödvändig för att krossa en så bräcklig varelse.

Sedan hon kommit dit, hade hon varken vakat eller sovit; i detta elände, i denna fängelsehåla kunde hon inte mer skilja mellan vaka och sömn, mellan dröm och verklighet, än hon kunde skilja dag från natt. Allt var hopgyttrat, brustet, svävande, oredigt i hennes tanke. Hon kände inte längre, visste inte längre något, på sin höjd drömde hon. Aldrig hade en levande varelse varit djupare nedstörtad i förintelse.

I detta bedövade, förstelnade tillstånd hade hon knappast några gånger lagt märke till bullret av en lucka som öppnats någonstans över henne, utan att släppa in en ljusstrimma, och genom vilken en hand hade kastat in till henne en svart brödkant. Och dock var detta hennes enda gemenskap med världen, fångvaktarens regelbundna besök. En enda sak sysselsatte alltjämt mekaniskt hennes öra: över hennes huvud sipprade fuktigheten fram mellan valvets mögliga stenar, och den droppe som samlats på detta sätt, föll med regelbundna mellanrum ned i vattenpölen bredvid henne med ett plaskande, efter vilket hon i sin bedövning ofrivilligt lyssnade.

Hur länge hade hon varit där? Hon visste det inte. Hon hade ett minne av en dödsdom som uttalats någonstans över någon, att man sedan hade fört bort henne och att hon nu vaknat, skakande av frossbrytningar i mörker och tystnad. Hon hade krupit på händer och fötter, men så hade plötsligt järnringar skurit in i hennes fotleder, och kedjor hade rasslat. Hon hade uppdagat, att runt omkring henne gick en mur, att under henne fanns ett stengolv, betäckt med fukt, och en halmkärve, men där fanns varken lampa eller glugg. Då hade hon satt sig ned på halmkärven, och emellanåt för att byta om ställning på det nedersta trappsteget av en stentrappa, som fanns i hennes fängelse. En gång hade hon försökt räkna de mörka minuter, som vattendropparna utmätte åt henne, men snart hade detta dystra arbete av hennes sjuka hjärna upphört av sig själv och åter lämnat henne i ett tillstånd av dvala.

Till sist en dag eller kanske en natt (ty midnatt och middag hade samma färg i denna grav) hörde hon över sig ett högljuddare buller än det, som fångvaktaren vanligtvis framkallade, när han lämnade henne hennes bröd och kruka med vatten. Hon höjde huvudet och såg ett rödaktigt sken tränga in genom dörren eller luckan i taket, samtidigt gnisslade det i det bastanta järnlåset, dörren gnisslade på sina rostiga gångjärn och hon såg en lykta, en hand och den nedre hälften av två gestalter, ty dörren var alltför låg för att hon skulle kunna se dem helt och hållet. Ljusskenet skar henne i ögonen, så att hon slöt dem.

Då hon åter slog upp dem, var dörren stängd, och lyktan stod på ett trappsteg; en ensam man stod framför henne. En svart kåpa föll ända ned till hans fötter, en kapuschong av samma färg dolde hans ansikte. Ingenting syntes av honom, varken hans ansikte eller hans händer. Det var en lång, svart svepduk, som stod upprätt och under vilken någonting syntes röra sig. Hon stirrade några minuter på detta spöke. Under tiden sade ingendera av dem något. Endast två ting tycktes ha liv i detta valv; veken i lyktan, som sprakade till följd av den fuktiga luften, och vattendroppen från taket, som genombröt detta oregelbundna sprakande med sitt entoniga plaskande och kom reflexen från skenet att dallra i koncentriska cirklar på pölens oljiga vatten.

Till sist bröt fången tystnaden.

— Vem är ni?

— En präst.

Ordet, tonen, ljudet av rösten kom henne att rycka till.

Prästen fortsatte med sin dova röst.

— Är ni redo?

— För vad?

— För döden.

— O, sade hon. Kommer den snart?

— I morgon.

Hennes huvud, som hon hade höjt i glädje, sjönk åter tillbaka bröstet.

— Det är ännu bra långt dit, sade hon. Vad kan det göra dem, om det blir i dag?

— Ni känner er således olycklig? sade prästen efter kort tystnad.

— Jag fryser mycket, sade hon.

Hon grep om fötterna med händerna. Tänderna skallrade i hennes mun.

Prästen tycktes låta sin blick i skydd av kapuschongen irra omkring i cellen.

— Utan ljus! Utan eld! I vattnet! Detta är ohyggligt!

— Ja, svarade hon i den bedrövade ton, som olyckan förlänat henne. Dagen är för alla. Varför ger man mig endast natten?

— Vet ni varför ni befinner er här? återtog prästen efter ännu en kortvarig tystnad.

— Jag tror, att jag vetat det en gång, svarade hon, i det hon strök sig med handen över pannan, liksom för att upphjälpa sitt minne. Men nu vet jag det inte.

Helt plötsligt började hon gråta som ett litet barn.

— Jag vill bort härifrån, min herre. Jag fryser, jag är rädd, och här finns djur, som krälar över mig.

— Nåväl, följ då med mig!

Med dessa ord grep prästen henne i armen. Den stackars flickan var stel av köld genom märg och ben, och dock tyckte hon, att denna hand kändes kall.

— O! mumlade hon. Det är dödens iskalla hand. Vem är ni?

Prästen drog upp sin kapuschong, och hon såg på honom; det var samma hemska ansikte, som så länge förföljt henne, samma djävulska ansikte, som hos gumman Falourdel dykt upp bakom hennes Febus’ dyrkade huvud, samma ögon, som hon den gången sett låga bredvid en dolk.

Denna anblick, som alltid varit så ödesdiger för henne och som hade jagat henne från den ena olyckan till den andra ända till en skamlig död, ryckte upp henne ur hennes bedövning. Det var som om den slöja, som utbrett sig över hennes minne, plötsligt ryckts bort. Alla detaljer av den hemska upplevelsen, från och med den nattliga scenen hemma hos Falourdel till avkunnandet av dödsdomen över henne i Tournelle, steg plötsligt fram för henne, inte vagt och otydligt såsom hittills, utan tydligt och klart, handgripligt, skräckinjagande. Dessa minnen, som nästan helt och hållet utplånats av hennes ytterliga lidanden, väcktes åter till liv vid åsynen av det hemska ansiktet, liksom de osynliga bokstäver, som skrivs med sympatetiskt bläck, blir synliga, då de hålles nära elden. Det förekom henne, som om alla hennes hjärtas sår åter slitits upp och börjat blöda.

— Åh! utbrast hon rysande, i det hon satte händerna för ansiktet. Det är prästen!

Så lät hon sina kraftlösa armar åter sjunka ned och förblev sittande på marken med sänkt huvud och blick, stum, darrande.

Prästen såg på henne med blicken hos höken, som länge kretsat högt uppe i luften kring en stackars liten lärka, som sitter hopkrupen vid sin tuva, och som så småningom förminskar sina cirklar, tills den slutligen blixtsnabbt slår ned på sitt byte och håller det mellan sina klor.

Hon började tyst mumla:

— Avsluta ert verk! Avsluta ert verk! Utdela det sista hugget!

Och hennes huvud sjönk ned mellan axlarna, liksom på lammet, när det väntar att slaktaren skall slå till.

— Jag inger er alltså en sådan fasa? sade han till sist.

Hon svarade inte.

— Inger jag er en sådan fasa? upprepade han.

Hennes läppar förvreds, liksom till ett småleende.

— Ja, sade hon. Bödeln hånar den dödsdömda! Sedan månadtal förföljer han mig, hotar mig, inger mig förfäran. Om inte han hade varit, o, min Gud, så lycklig jag skulle ha varit! Det är han, som kastat mig i denna avgrund! O, Gud, det är han som har dödat, det är han som har dödat honom, min Febus! Här brast hon i snyftningar och höjde blicken mot prästen.

— O, usling, vem är ni? Vad har jag gjort er? Hatar ni mig således så djupt? Vad har ni emot mig?

— Jag älskar dig! utropade prästen.

Hennes tårar upphörde plötsligt, hon såg på honom med nästan idiotisk min. Han hade fallit på knä och omslöt henne nu med sin brinnande blick.

— Hör du? Jag älskar dig! utropade han ännu en gång.

— En sådan kärlek! sade den olyckliga, skälvande.

Han svarade:

— En fördömds kärlek.

Båda förblev tysta några minuter, förkrossade under tyngden av sina sinnesrörelser, han vanvettig, hon nästan bedövad.

— Hör på, sade till sist prästen, och ett sällsamt lugn hade kommit över honom. Du skall få veta allt. Jag skall omtala för dig vad jag hittills knappast vågat säga mig själv, då jag i smyg rannsakat mitt samvete under nattens mörkaste timmar, då Gud inte mera tycktes se en. Hör på, innan jag mötte dig, unga flicka, var jag lycklig…

— Och jag! suckade hon svagt.

— Avbryt mig inte. Ja, jag var lycklig, åtminstone trodde jag mig vara det. Jag var ren, jag hade en själ, uppfylld av genomskinlig klarhet. Intet huvud lyftes mera stolt och högburet än mitt. Prästerna rådfrågade mig om köttets späkande, de lärda om doktriner. Ja, vetenskapen var allt för mig, den var en syster, och en syster var tillräckligt för mig. Inte så att inte andra tankar och känslor med tiden drog genom min själ. Mer än en gång hettade mitt blod, då jag såg en kvinnogestalt; denna könets och blodets makt, som jag, dåraktige yngling, trodde mig ha förkvävt för alltid, hade mer än en gång skakat kedjan av de järnlöften, som binder mig, olyckliga varelse, vid altarets kalla stenar. Men fasta, böner, studier, klosterlivets späkningar hade återställt själens herravälde över kroppen. Och dessutom undvek jag kvinnorna. Och för övrigt behövde jag endast öppna en bok, för att alla de orena dunsterna i min hjärna skulle förflyktigas inför vetenskapens strålande glans. Inom några få minuter kände jag all jordisk uselhet fly långt bort från mig, jag blev åter lugn, återfann klarhet och frid i den eviga sanningens ljus. Så länge djävulen endast skickade frestelsen i min väg i form av kvinnogestalter i allmänhet, som här och var passerade för mina ögon, i kyrkan, på gatorna och på fälten, övervann jag dem med lätthet. Men ack, om segern inte stannade hos mig, ligger felet hos Gud, som inte har skapat människan och djävulen jämnstarka. Hör på, en dag…

Överväldigad av sin sinnesrörelse tystnade prästen för ett ögonblick, och fången hörde, hur ur hans bröst uppsteg suckar, som dödsrosslingar. Han fortsatte:

— …En dag stod jag lutad mot fönstret i min cell. Vilken bok höll jag på att läsa då? O, en sådan förvirring i mitt huvud! Jag läste. Fönstret vette mot torget. Jag hörde ljudet av en tamburin och av musik. Förargad över att bli störd i mina drömmerier, såg jag ned på torget. Det, som jag såg där, fanns det även andra som såg, och dock var det inte en syn för människoögon. Mitt på stenläggningen — det var vid middagstiden — solen lyste klart — en varelse dansade — en varelse, som var så skön, att Gud skulle ha föredragit henne framför den heliga jungfrun — skulle ha valt henne till sin moder — hade velat bli född av henne, om hon hade funnits till när Han blev människa! Hennes ögon var svarta och strålande. Bland hennes korpsvarta lockar, som belystes av solskenet fanns några som glänste som trådar av guld. Hennes fötter försvann under sina snabba rörelser. Kring hennes huvud, bland de svarta hårflätorna, glänste små metallskivor i solen och bildade ett stjärndiadem kring hennes panna. Hennes med paljetter översållade klänning gnistrade blå och stjärnbeströdd som en sommarnatt. Hennes bruna och smidiga armar rörde sig kring hennes smärta liv som två fladdrande skärp. Hennes gestalt var uppfylld av skönhet. O, vilken strålande gestalt! Till och med mitt i solskenet utsände den en strålglans! Ack, unga flicka, det var du! Överraskad, berusad, hänförd, försjönk jag i betraktande av dig. Jag såg på dig så länge, att jag plötsligt ryste av förfäran, ty jag kände, att ödet grep mig.

Överväldigad, tystnade prästen åter. Så fortsatte han att tala:

— Ehuru redan till hälften bedårad, försökte jag klänga mig fast vid något, som kunde hejda mitt fall. Jag återkallade i mitt minne alla de snaror, som djävulen redan lagt ut för mig. Varelsen framför mig var av denna övernaturliga skönhet, som inte kan komma annat än från himmelen eller från helvetet. Detta var inte en vanlig flicka, skapad av en handfull stoft och upplyst med det fladdrande skenet av en kvinnosjäl. Det var en ängel, men en mörkrets ängel, skapad av flammor, inte av ljus. I samma ögonblick, som jag tänkte så, såg jag i din närhet en get, ett trolldomsdjur, som betraktade mig hånfullt. Middagssolen förgyllde hennes horn, så att de såg ut som eld. Då såg jag djävulens snara, och jag betvivlade inte längre, att du kom från helvetet, och att du kom i och för min undergång. Så trodde jag då.

Prästen betraktade flickan och tillade kallt:

— Så tror jag alltjämt. Emellertid verkade trollkraften gradvis: din dans bragte min hjärna i en sjudande virvel, jag kände den hemlighetsfulla trollkraften verka inom mig. Allt det, som hade bort vaka, slumrade i min själ, och i likhet med dem, som dör i snön, fann jag nöje i att giva efter för denna slummer. Plötsligt började du sjunga. Vad kunde jag göra då, stackars usling som jag var? Din sång var ännu mera bedårande än din dans. Jag ville fly — det var mig omöjligt. Jag var som fastnitad, som fastrotad vid marken. Det var som om golvets marmorhällar stigit upp till mina knän. Jag var tvungen att stanna till slutet. Mina fötter var som is, mitt huvud som eld. Till sist fattade du måhända medlidande med mig, du slutade att sjunga, du försvann. Reflexen av den bländande synen, återljudet av den bedårande musiken lämnade så småningom mina ögon och öron. Då sjönk jag ned i fönsternischen, stelare och hjälplösare än en bildstod, nedstött från sin piedestal. Vesperklockan väckte mig. Jag reste mig upp — jag flydde, men ack, inom mig hade det fallit något, som aldrig mer skulle resa sig upp, det hade kommit över mig något, som jag inte kunde undfly!

Efter ännu ett kort uppehåll fortsatte han:

— Ur stånd att frigöra mig, ständigt hörande din röst kvittra för mina öron, ständigt seende dina fötter dansa på mitt breviarium, under mina nattliga drömmar ständigt kännande din gestalt i beröring med min egen, önskade jag återse dig, röra vid dig, veta vem du var, se huruvida jag verkligen skulle finna dig lik den idealiska bild, som stannat kvar i min själ, måhända skingra min dröm genom konfrontationen med verkligheten. I varje fall hoppades jag, att ett nytt intryck skulle utplåna det förra, och det förra hade blivit mig outhärdligt. Jag uppsökte dig, jag återsåg dig. O, fasa! När jag hade sett dig två gånger, önskade jag återse dig tusende gånger, jag önskade alltid se dig! Hur skulle jag sålunda kunna hejda mig på denna avgrunds brant? Ty jag var inte längre min egen herre. Den andra ändan av en tråd, som djävulen hade bundit om mina vingar, var fastgjord kring hans fot. Jag blev en kringstrykande varelse liksom du själv, jag väntade på dig i portgångar, jag spejade efter dig i gathörnen, jag höll utkik efter dig från mitt torn, För var kväll återvände jag hem till mig, mera tjusad, mera förtvivlad, mera bedårad, mera förtappad!

Jag hade lärt känna, vem du var, en zigenerska, en egyptiska, en tatterska, hur skulle jag då kunna tvivla på trolldom? Hör på. Jag hoppades att en rättegång skulle kunna befria mig från din trollmakt. En trollpacka hade förhäxat Bruno d'Ast. Han hade låtit bränna henne och blev botad. Jag visste det. Jag önskade pröva detta läkemedel. Till en början sökte jag utverka förbud för dig att uppträda på torget framför Notre-Dame, i förhoppning att jag skulle glömma dig, om du inte kom tillbaka mera. Du brydde dig inte om det, du kom tillbaka. Då kom jag på den tanken att föra bort dig. En natt försökte jag göra det. Vi var två. Vi hade redan gripit tag i dig, då den där eländige officeren skyndade fram. Han befriade dig. Detta blev början till dina olyckor, till min och till hans. Till sist, när jag inte visste vad jag skulle göra, vad det skulle bli av mig, angav jag dig för konsistoriet. Jag trodde att jag skulle bli botad på samma sätt som Bruno d'Ast. Jag hyste även en otydlig tanke på att en rättegång mot dig skulle överlämna dig i mina händer, att jag i fängelset skulle få dig i mitt våld, att du där inte skulle kunna undgå mig, att du hade ägt mig tillräckligt länge, för att även jag i min tur skulle få äga dig, Då man gör något ont, skall man göra det grundligt.

Så jag angav dig. Det var då, som jag brukade skrämma dig, närhelst jag mötte dig. Den intrig, som jag spann mot dig, den storm, som jag sammandrog över ditt huvud, urladdade sig hos mig i frammumlade hotelser och blixtrande blickar. Jag tvekade emellertid alltjämt. Min plan hade några ohyggliga sidor, som kom mig att rygga tillbaka.

Jag hade måhända avstått från den, den ohyggliga tanken hade måhända vissnat i min hjärna, utan att bära frukt. Jag trodde, att det alltid skulle bero på mig själv, huruvida jag skulle låta rättegången fullföljas eller bli uppskjuten. Men varje ond tanke är obeveklig och måste bli handling, och när jag trodde mig vara allsmäktig, var ödet mäktigare än jag. Ack! Ack! Det är detta öde som gripit dig och kastat in dig i detta förfärliga maskineri, som jag hade satt ihop! Hör på — jag är nästan färdig.

En dag — en annan solskensdag — ser jag framför mig en man, som uttalar ditt namn och skrattar. Hans ögon bär liderlighetens prägel. Fördömelse! Jag följer efter honom. Du känner till resten.

Han tystnade, Den unga flickan kunde endast finna orden:

— O, min Febus!

— Inte detta namn! sade prästen, i det han häftigt grep henne i armen. Uttala inte detta namn! O, eländiga som vi är, är det detta namn som blivit vår olycka, eller, rättare sagt, vi har bragt varandra olycka genom ödets oförklarliga lek! Du lider, inte sant? Du fryser, mörkret gör dig blind, fängelsehålan omsluter dig. Men du har måhända alltjämt ett ljus inom dig, om det också endast är din barnsliga kärlek till den där innehållslöse mannen, som lekte med ditt hjärta! Under det att jag, jag bär fängelset inom mig, vintern inom mig, isen, förtvivlan, jag har mörkret i min själl Känner du till allt, som jag har lidit? Jag var närvarande vid rannsakningen med dig. Jag satt på inkvisitionsbänken. Ja, under en av dessa kapuschonger rasade en förtappad själs kval. Då du blev införd, var jag där; då du blev förhörd, var jag där. Den varghålan! Det var mitt eget brott, det var min egen galge, som jag såg dem långsamt resa över ditt huvud! Vid varje vittnesmål, vid varje anklagelsepunkt, vid varje bevis var jag där. Jag kunde räkna vart och ett av dina steg på lidandets väg. Jag var ävenledes med, då det där vilddjuret… O! Jag hade inte förutsett tortyren! Hör på. Jag följde med dig in i tortyrkammaren, jag såg dig avklädd och halvnaken under tortyrmästarens gemena händer. Medan jag såg på, sargade jag med en dolk bröstet under min kåpa. Vid ett skri, som du utstötte, stötte jag den i kroppen. Vid nästa skri skulle den ha trängt in i mitt hjärta. Se! Jag tror, att såret alltjämt blöder.

Han öppnade sin kåpa. Hans bröst var faktiskt sargat som av en tigers klo, och på dess ena sida syntes ett stort, ännu oläkt sår.

Fången ryggade tillbaka av fasa.

— O! sade prästen. Unga flicka, hav medlidande med mig! Du anser dig olycklig. Ack! Ack! Du vet inte, vad olycka är. O! Att älska en kvinna, att vara präst, att vara hatad, att älska henne av hela sin själ, att veta, att man för hennes minsta småleende skulle vilja giva sitt hjärteblod, sitt goda namn och rykte, sin själs frälsning, sin odödlighet, detta livet och det tillkommande — och att då se henne älska en soldatuniform och inte kunna erbjuda henne något annat än en prästkaftan, för vilken hon endast känner fruktan och avsky! Att vara närvarande med sin svartsjuka och sitt raseri, medan hon på en ömklig och narraktig skrävlare slösar sin kärlek och sin skönhets skatter! Vet du vad tortyr vill säga, uthärdad under långa nätter, då blodet sjuder i ens ådror, hjärtat är nära att brista och tänderna biter i handen, outtröttliga bödlar som ständigt vänder en på sitt glödande halster av kärlek, svartsjuka och förtvivlan? Unga flicka, förbarmande! Ro för ett ögonblick! En handfull aska på detta glödande kol! Jag besvär dig, avtorka svetten, som i stora droppar pärlar på min panna! Barn, martera mig med ena handen, men smek mig med den andra! Hav förbarmande, unga flicka! Hav förbarmande med mig!

Prästen rullade sig på det våta golvet och dunkade huvudet mot stentrappan. Den unga flickan lyssnade till honom, såg på honom. Då han tystnade, utmattad och flämtande, upprepade hon i en viskning:

— O, min Febus.

Prästen kröp på knäna fram till henne.

— Jag bönfaller dig, utropade han, om du har något hjärta i kroppen, så stöt mig inte tillbaka! O, jag är olycklig! Då du uttalar detta namn, olyckliga flicka, är det, som om du mellan dina tänder krossade alla mitt hjärtas fibrer. Förbarmande! O, om du blott ville!… O, så lyckliga vi skulle kunna bli! Vi skulle fly — jag skulle hjälpa dig att fly härifrån — vi skulle uppsöka den plats på jorden, där solen lyser klarast, där träden är grönast och där himlen är blåast. Vi skulle älska varandra, våra två själar skulle uppgå i varandra, vi skulle känna en outsläcklig törst efter varandra, som vi ständigt och utan uppehåll skulle släcka i kärlekens aldrig sinande källa!

Hon avbröt honom med ett hemskt, gällt skratt.

— Men se då, vördade fader! Ni har blod på händerna!

Prästen förblev orörlig ett ögonblick med blicken riktad på sin hand.

— Javisst, fortsatte han med ett sällsamt lugn. Kränk mig, håna mig, krossa mig med ditt förakt, men kom, kom! Låt oss skynda. Det skall ske i morgon, säger jag dig. Detta ohyggliga, att se dig föras bort i den där kärran! O, förbarmande! Aldrig har jag känt såsom nu, hur högt jag älskar dig. O, följ med mig! Du skall få tid att lära dig att älska mig, sedan jag räddat dig. Du skall få så lång tid på dig, som du vill, men kom! I morgon! I morgon! Galgen, din avrättning! O, rädda dig! Skona mig!

Han grep henne i armen, han var vild, han ville släpa henne med sig.

Hon fixerade honom med sin stela blick.

— Vad har det blivit av Febus?

— Ah, sade prästen och släppte hennes arm. Du har intet medlidande.

— Vad har det blivit av min Febus? upprepade hon kallt.

— Han är död! utropade prästen.

— Död! sade hon i samma kalla och livlösa ton. Varför talar du då till mig om att leva?

Han hörde inte på henne.

— Ja, sade han som om han talat för sig själv, han måste vara riktigt död. Dolken trängde djupt in. Jag tror att jag nådde hans hjärta med dolkspetsen. O, hela min själ låg i denna dolkspets!

Den unga flickan kastade sig över honom som en uppretad tigrinna och knuffade honom med övernaturlig styrka mot trappan.

— Gå, vidunder! Gå, mördare! Låt mig dö! Måtte bådas vårt blod ständigt klibba vid din panna! Bli din, präst? Aldrig, aldrig! Ingenting skall förena oss, inte ens själva helvetet! Gå, usling! Aldrig!

Prästen hade vacklat mot trappan. Han frigjorde under tystnad sina fötter från kåpans veck, tog sin lykta och började långsamt gå uppför trappan, som ledde till dörren. Han öppnade dörren och gick ut. Helt plötsligt såg den unga flickan åter hans huvud; ansiktsuttrycket var förfärande, och han skrek, hes av raseri och förtvivlan:

— Jag säger dig, att han är död!

Hon föll med ansiktet mot golvet, och sedan hördes nere i fängelsehålan intet annat ljud än plaskandet av vattendroppen, som i mörkret krusade pölens yta.

Femte kapitlet
MODERN

En morgon, då majsolen steg upp över mörkblåa skyar, hörde cellkvinnan i Tour-Roland bullret av vagnshjul, av hästar och klirrandet av järn från Grèvetorget. Hon stördes endast helt litet därav, men knöt ihop sitt hår över öronen för att utestänga ljudet, och liggande på sitt knä återupptog hon betraktandet av det livlösa föremål, som hon dyrkat i femton år. Såsom vi redan sagt, var denna lilla sko hela hennes värld. Hennes tankar koncentrerade sig kring den och skulle inte lämna den, förrän hon dog. Vilka bittra förbannelser hon hade andats till himmelen, vilken hjärtslitande klagan, vilka böner och snyftningar, visste endast den dystra källarhålan i Tour-Roland! Denna morgon tycktes hennes förtvivlan bryta fram ännu våldsammare än vanligt, och man hörde därutifrån, hur hon jämrade sig med en högljudd och entonig röst, som skar en i hjärtat.

— O, mitt barn! sade hon. Mitt barn, mitt stackars kära lilla barn! Jag skall aldrig mera få återse dig! Det är förbi, allt är förbi! Det förefaller mig, som om det hade hänt i går. Min Gud! Min Gud! Att du kunde taga henne ifrån mig så snart! Det hade varit bättre, om du inte alls hade givit mig henne! Vet du då inte, att barnen är vårt eget kött och blod och att en mor, som förlorat sitt barn, inte längre kan tro på Gud? O, jag eländiga varelse, som skulle gå ut just den dagen! O, Herre! Herre, att du kunde taga henne ifrån mig på detta sätt! Såg du mig då aldrig med henne, när jag värmde henne, salig av fröjd, när hon skrattade åt mig, då jag ammade henne, då jag lät hennes små fötter krypa uppför min barm, upp till mina läppar? O, om du endast hade sett det, min Gud, skulle du haft förbarmande med min glädje, du skulle inte ha tagit ifrån mig det enda, som det återstod mig att älska! Var jag en sådan eländig varelse, o, Herre, att du inte kunde se till mig, innan du dömde mig? Ack! Ack! Det är skon, men foten, var är den? Var är det övriga? Var är barnet? Mitt lilla barn, mitt lilla barn! Vad har de gjort med dig? Herre, giv mig henne tillbaka! I femton år har jag nött mina knän i böner till dig, min Gud! Är det inte tillräckligt? Giv mig henne tillbaka för en enda dag, en enda timme, en enda minut, en enda minut, Herre, och förskjut mig sedan för alltid.

Ack, Herre Gud, jag är endast en eländig synderska, men mitt barn skall åter göra mig from. För hennes skull var jag uppfylld av tro och andakt, och jag såg dig genom hennes småleenden, liksom genom en öppning i himlavalvet. O, låt mig endast ännu en gång, en enda gång, en enda liten gång sätta denna sko på hennes söta, rosiga lilla fot, och jag vill dö, heliga jungfru, välsignande dig! Ah, femton år! Vid det här laget hade hon varit vuxen! O, olyckliga barn! Är det verkligen sant att jag aldrig mer skall återse henne, inte ens i himmelen? Jag skall aldrig komma dit. O, vilken förtvivlan att nödgas säga: Där är hennes sko, och det är allt, jag har kvar av henne!

Den stackars kvinnan hade kastat sig över denna sko, som i så många år hade utgjort hennes tröst och förtvivlan, och hennes bröst sönderslets av snyftningar liksom på den första dagen; denna sorg blir aldrig gammal, ty för en mor, som har förlorat sitt barn är det alltid den första dagen. Sorgdräkten kan nötas ut och bli urblekt, i hjärtat är det lika mörkt som någonsin.

I detta ögonblick trängde några friska, muntra barnröster in i cellen. Närhelst hon såg eller hörde ett barn, brukade den stackars modern rusa in i den mörkaste vrån av sin grav, och det såg ut, som om hon försökte borra sitt huvud in i stenväggen, så att hon inte skulle höra dem. Men denna gång ryckte hon till och lyssnade ivrigt. En av de små gossarna hade just sagt: ”I dag hänger de en zigenerska!”

Med ett plötsligt språng, liksom spindeln, som vi sett kasta sig över flugan då nätet skälvde till, sprang hon fram till gluggen, vilken såsom läsaren vet, vette mot Grèvetorget. En stege stod verkligen rest mot den permanenta galgen och en bödelsknekt höll på att göra ren kedjorna, som rostat av regnet. Några nyfikna stod skockade omkring honom.

Skaran av muntra barn hade redan hunnit långt bort. Säckkvinnan spejade efter någon förbigående, som hon kunde utfråga. Alldeles i närheten av sin cell blev hon varse en präst, som tycktes stå och läsa i det allmänna breviariet, men vars tankar tycktes vara mindre upptagna av den av ett galler skyddade boken än av galgen, på vilken han gång på gång kastade en sträng och dyster blick. Hon kände igen ärkedjäknen av Josas, en helig man,

— Min far, frågade hon, vem skall de hänga därborta?

Prästen såg på henne utan att svara.

Hon upprepade sin fråga, och då sade han:

— Det vet jag inte.

— Det var nyss några barn här, som sade, att det var en zigenerska, fortsatte cellkvinnan.

— Jag tror att så är, sade prästen.

Då brast Paquette-la-Chantefleurie i ett gapskratt, erinrande om en hyenas tjut.

— Syster, sade ärkedjäknen, hatar ni zigenerskorna så?

— Hatar dem! utbrast cellkvinnan. De är trollpackor, barntjuvar! De har ätit upp min lilla flicka, mitt barn, mitt enda barn! Jag har intet hjärta kvar, de har ätit upp det!

Hon var förfärande. Prästen betraktade henne kallt.

— Det finns en ibland dem som jag hatar framför allt och som jag har förbannat, fortsatte hon, en ung en, som är så gammal, som min lilla flicka skulle ha varit, om inte hennes mor ätit upp min lilla flicka. För var gång denna huggormars avföda går förbi min cell, sjuder blodet i mina ådror.

— Nåväl, syster, gläd er nu, sade prästen kallt som en gravstod. Det är just henne ni snart får se dö.

Hans huvud sjönk ned mot bröstet, och han avlägsnade sig långsamt.

Cellkvinnan gnuggade händerna i förtjusning.

— Jag har förutsagt henne, att hon skulle få gå upp där igen. Tack, präst, ropade hon, och sedan började hon med snabba steg gå av och an framför cellgallret med utslaget hår, lågande blick och stötande axeln mot muren med den vilda uppsynen hos en varghona i en bur, som länge varit hungrig och känner att den stund nalkas då hon äntligen skall få föda.

Sjätte kapitlet
TRE MÄN MED HJÄRTAN AV OLIKA SLAG

Febus var emellertid inte död. Män av hans slag är långlivade. När mäster Philippe Lheulier, extra ordinarie kunglig generalprokurator, hade sagt till stackars Esmeralda: ”Han är döende”, så var det antingen ett misstag eller ett hån. När ärkedjäknen upprepat för den livdömda: ”Han är död”, så kände han faktiskt inte till något om saken, men han trodde det, väntade det och hoppades, att så var fallet. Det hade varit etn alltför svår prövning för honom att lämna kvinnan, som han älskade, goda underrättelser om sin rival. Varje annan man i hans ställe skulle ha gjort likadant.

Nog för att Febus’ sår varit mycket allvarligt, men det hade varit det i mindre grad än vad ärkedjäknen smickrat sig med. Läkaren, till vilken vaktsoldaterna fört honom direkt från Falourdels hus, hade en hel vecka fruktat för hans liv och till och med sagt honom det på latin. Men ungdomen hade avgått med segern, och som det så ofta händer, hade naturen roat sig med att rädda patienten trots läkaren. Det var, medan han ännu låg på sjukbädden hos denne eskulap, som han underkastades de första förhören av Philippe Lheulier och inkvisitionsdomarna, som han hade funnit särdeles tröttande. Men så, en vacker morgon när han känt sig bättre, hade han lämnat sina guldsporrar i betalning till medicinmannen och begivit sig av därifrån. Detta hade emellertid inte åstadkommit den minsta ändring i rättvisans gång. Rättvisan då för tiden bekymrade sig föga om klarhet och reda i förhandlingarna mot en brottsling. Bara den anklagade blev hängd, var allt gott och väl. Och för övrigt hade domarna fullt tillräckliga bevis mot Esmeralda; de hade trott Febus vara död, och det gjorde slag i saken.

Vad Febus beträffar, så hade han inte företagit någon längre färd. Han hade endast och naturligt nog återvänt till sitt kompani, som låg i garnison i Queue-en-Brie i Ile-de-France, några få hästombyten från Paris.

När allt kom omkring, föreföll det honom ingalunda angenämt att personligen uppträda i denna rättegång. Han hade en otydlig känsla av, att han skulle göra en ganska slät figur. Han visste faktiskt inte riktigt, vad han skulle tro om hela denna sak. Fritänkare och vidskeplig liksom varje soldat som inte är något annat än soldat, var han, när han gjorde sig själv frågor om enskildheterna av detta äventyr, inte helt och hållet utan sina misstankar med avseende på den lilla geten, de egendomliga omständigheter, under vilka han första gången sammanträffat med Esmeralda, det inte mindre sällsamma sätt, varpå hon tycktes anförtro honom hemligheten med sin lidelse, det faktum att hon var zigenerska, och slutligen spökmunken. I alla dessa enskildheter tyckte han sig kunna urskilja mera trolldom än kärlek, sannolikt en trollpacka eller kanske djävulen, ett slags drama, eller för att tala den tidens språk, ett mysteriespel, i vilket han spelade en högst löjlig roll, rollen av den som får stryk och blir utskrattad. Kaptenen blygdes däröver, han erfor det slags blygsel, som Lafontaine så beundransvärt har definierat: ”Skamsen som en räv, lurad av en höna”.

För övrigt hoppades han, att saken inte skulle bli alltför mycket känd, att eftersom han var frånvarande hans namn knappast skulle nämnas i samband med den eller åtminstone inte skulle bli hört utom domsalen. Och därvidlag misstog han sig inte heller.

Till följd härav lugnade sig Febus ganska snart med avseende på den där lilla häxan Esmeralda eller Similar, såsom han kallade henne, det dolkstygn, som han fått av henne eller spökmunken (det var honom likgiltigt av vilkendera) och utgången av rannsakningen. Men så fort hans hjärta blivit ledigt på det hållet, återvände Fleur-de-Lys’ bild in i det och tog det åter i besittning. Ty kapten Febus’ hjärta, liksom fysiken då för tiden, hade ”förskräckelse för tomrummet”.

För övrigt var det högst otrevligt att vistas i Queue-en-Brie, en liten by av hovslagare och lagårdsdejor med hårda händer, en lång rad av kojor och ruckel på ömse sidor om landsvägen, en svans, såsom namnet anger. Fleur-de-Lys hade varit hans näst sista förälskelse, en söt flicka med en vacker hemgift, så att en morgon, när såret var alldeles läkt och han antog att affären med zigenerskan på dessa två månader blivit alldeles glömd, anlände den förälskade riddaren till Logis Gondelaurier:

Han ägnade ingen uppmärksamhet åt en ganska stor folksamling på den öppna platsen framför Notre-Dame. Han kom ihåg, att det var maj månad, så han antog att-det var någon procession eller någon högtidsdag. Han band sin häst vid ringen vid porten och skyndade med lätta steg uppför trappan för att uppsöka sin fagra fästmö. Hon var ensam med sin mor.

Fleur-de-Lys kände sig alltjämt betryckt av scenen med trollpackan, hennes get, det förbannade alfabetet och Febus’ långa frånvaro. Men när hon nu såg sin kapten åter komma in, tyckte hon, att han såg så bra ut i sin nya uniform och hade en sådan förälskad blick, att hon rodnade av förtjusning. Den förnäma unga damen själv var mera förtjusande än någonsin. Hennes underbara hår var flätat vackrare än någonsin, hon var klädd i himmelsblått som går så väl ihop med en blondins hy (ett litet knep som hon fått lära sig av Colombe) och hennes ögon hade denna trånande glans, som klär den ännu bättre.

Febus, som inte på länge sett några andra skönheter än lagårdsdejorna i Queue-en-Brie, kände sig riktigt hänryckt vid åsynen av Fleur-de-Lys, vilket kom vår kapten att visa sig så ridderlig och artig att freden med ens var sluten. Madame de Gondelaurier själv, som alltjämt satt med moderlig min i sin stora länstol, hade inte längre hjärta att banna honom. Vad Fleur-de-Lys’ förebråelser beträffar, så övergick de till ett ömt kutter.

Den unga damen satt vid fönstret och broderade alltjämt på sin neptunigrotta. Kaptenen stod lutad över ryggstödet på hennes stol, medan hon mumlade sina ömma förebråelser.

— Var har ni hållit hus i två månader, elaka människa?

— Jag svär, svarade Febus, som frågan gjort smått förlägen, att ni är vacker, att ni skulle kunna få en ärkebiskop att drömma om er. Hon smålog.

— Mycket bra, mycket bra, min herre. Men lämna min skönhet i fred, och svara mig. I sanning, min skönhet tycks inte ha gjort något vidare intryck på er!

— Nåväl, vackra kusin, jag blev återkallad till min garnison.

— Och var är den, om jag får lov att fråga? Och varför kom ni inte hit och tog avsked av mig?

— I Queue-en-Brie.

Febus var förtjust över att den första frågan hjälpte honom att undvika besvarandet av den andra.

— Men den platsen ligger ju nära Paris. Varför har ni inte kommit och hälsat på mig en enda gång?

Febus kände sig nu riktigt förlägen.

— Därför att… min tjänstgöring… och, charmanta kusin, därför att jag har varit sjuk.

— Sjuk! upprepade hon i förskräckt ton.

— Ja… sårad.

— Sårad!

Det stackars barnet var nu alldeles utom sig.

— Åh, bli inte så förfärad för det, sade Febus nonchalant. Det är ingenting att tala om. Ett litet gräl, en värjstöt — vad betyder det för er?

— Vad det betyder för mig? utbrast Fleur-de-Lys, i det hon höjde sina ögon, som stod fulla av tårar. O! Ni tänker inte på vad ni säger! Vad var det där för en värjstöt? Jag vill veta allt.

— Nåväl, vackra kusin, jag kom i gräl med Mahé Fédy, ni vet, löjtnanten i Saint-Germain-en-Laye, och vi rispade upp några tum av skinnet på varandra. Det var allt!

Den lögnaktige kaptenen visste mycket väl, att en hedersaffär alltid gör en man intressant i en kvinnas ögon. Och Fleur-de-Lys betraktade honom också med en blandning av fruktan, glädje och beundran. Hon kände sig emellertid ännu inte fullt lugnad.

— Bara ni är riktigt återställd, min Febus! sade hon. Jag känner inte er Mahé Fédy, men han måtte vara en gemen karl! Men vad var anledningen till detta gräl?

Febus, vilkens starkaste sida ingalunda var en skapande fantasi, visste nu inte alls, hur han skulle draga sig ur spelet med bibehållen krigarära.

— Åh, ingenting alls! En småsak, en häst, ett förfluget ord! Vackra kusin, utropade han för att ge samtalet en annan vändning, vad är det för larm nere på torget?

Han gick fram till fönstret.

— Min Gud, vackra kusin, en sådan massa människor, som samlats nere på torget?

— Jag vet inte, vad det är, svarade Fleur-de-Lys. Jag har för mig, att en trollpacka i dag på förmiddagen skall göra kyrkoplikt och sedan bli hängd.

Febus var så förvissad om att Esmeraldas angelägenhet för länge sedan var avslutad, att Fleur-de-Lys’ ord inte gjorde något vidare intryck på honom. Inte desto mindre gjorde han henne ett par frågor.

— Vad heter den trollpackan?

— Det vet jag inte.

— Och vad är hon anklagad för att ha gjort?

Hon ryckte på sina vita axlar och svarade ännu en gång:

— Det vet jag inte.

— O, Herre Jesus! sade modern. Det finns nu för tiden så många trollpackor, så jag vågar påstå, att man bränner dem, utan att ens känna till deras namn. Det skulle vara lika gagnlöst som att försöka lära känna namnen på alla moln på himlen. Men när allt kommer omkring, kan man känna sig lugn. Den gode Guden för nog bok över dem.

De båda älskande hörde inte på den vördnadsvärda änkenådens ord. Febus hade åter lutat sig över ryggstödet till sin trolovades stol — en förtjusande ställning, från vilken hans djärva blick kunde dyka ned i alla öppningarna på Fleur-de-Lys’ klänningsliv, som här och var gapade litet, så att han kunde se en hel del och gissa sig till mycket annat, så att han sade sig själv:

— Hur kan man älska någon annan än en blondin?

Båda teg. Den unga damen höjde då och då sin förtjusta och ömma blick mot honom och deras hår blandades och förgylldes av samma solstråle.

— Febus, viskade Fleur-de-Lys plötsligt, vi skall gifta oss om tre månader. Svär, att ni aldrig älskat någon annan än mig.

— Jag svär det, sköna ängel! svarade Febus, och hans passionerade blick lades till det uppriktiga tonfallet i hans röst. Det är mycket möjligt, att han till och med själv trodde, vad han sade.

Emellertid hade den goda modern, förtjust att se de två förlovade i så gott samförstånd, lämnat rummet för att sköta om några hushållsbestyr. Febus observerade det, och denna ensamhet gjorde den äventyrlige kaptenen till den grad djärv, att ganska sällsamma tankar började draga genom hans hjärna. Fleur-de-Lys älskade honom, han var förlovad med henne, de var ensamma, hans gamla böjelse för henne hade åter blossat upp, visserligen inte i sin första friskhet, men i hela sin glöd. När allt kom omkring, kunde det inte vara något stort brott att smaka litet på kornet, innan det var bärgat. Jag vet inte, om det var just dessa tankar som vaknade till liv hos honom, men plötsligt kände Fleur-de-Lys sig oroad av uttrycket i hans ögon. Hon tittade sig omkring och såg, att modern hade lämnat dem.

— Min Gud! sade hon rodnande och förvirrad. Det är mycket varmt här inne.

— Ja, jag tror det, svarade Febus. Det är nästan middag nu, och solen bränner hett. Det finns ingen annan hjälp än att draga för gardinerna.

— Nej, nej! utbrast den stackars flickan. Tvärtom, jag behöver frisk luft.

Och likt en hind, som vädrar det annalkande kopplet, reste hon sig upp, skyndade fram till fönstret, öppnade det och rusade ut på balkongen.

Smått förargad följde Febus efter henne ut.

Den öppna platsen framför Notre-Dame, mot vilken balkongen vette, företedde i detta ögonblick en hemsk och sällsam anblick, som plötsligt kom Fleur-de-Lys’ bävan att få en annan inriktning.

En ofantlig människomassa, som fyllde alla de angränsande gatornas mynningar, betäckte hela det så kallade torget. Den låga mur, som omgav själva planen, skulle inte ha varit till fyllest att hejda folkmassan, om den inte hade varit kantad med täta leder av stadsvakter. Tack vare denna skog av pikar och hillebarder var den öppna platsen tom. Ingången till kyrkan bevakades av en trupp av biskopens egna män. De stora portarna var stängda, vilket stod i sällsam kontrast till de otaliga fönstren överallt vid torget, som alla stod på vid gavel och i vilka man såg tusentals huvuden invid varandra, liksom kanonkulor i en artilleripark.

Då och då skar någon gäll röst genom det allmänna sorlet.

— Säg, Mahiet Baliffre, skall de hänga henne här?

— Dumsnut! Det är här som hon skall göra kyrkoplikt i bara linnet. Vår Herre skall spotta litet latin i ansiktet på henne. Det görs alltid här klockan tolv på dagen. Om det är galgen som du vill titta på, måste du gå till Grèvetorget.

— Jag skall gå dit sedan.

— Tala om för mig, Boucanbry, är det sant, att hon vägrar att bikta sig?

— Jag har hört sägas så, Bechaigne.

— O, en sådan hedning!

— — —

— Ja, herrn, det brukas så. Palatsfogden är skyldig att utlämna missdådaren i och för avrättning, så fort domen är fälld, om det är en lekman till Paris prevot, om det är en prästman till den biskopliga inkvisitionen.

— Tack för upplysningen, min herre…

— — —

— O, min Gud! sade Fleur-de-Lys. Den stackars varelsen!

Denna tanke fyllde med sorgsenhet den blick, som hon kastade över folkhopen. Kaptenen, vars uppmärksamhet upptogs bra mycket mer av henne än av denna samling slödder, fingrade med förälskad min på hennes halsduk. Hon vände sig om med halvt småleende, halvt bönfallande min.

— Var snäll och låt mig vara i fred, Febus. Kom min mor in, så skulle hon se er hand.

I samma ögonblick slog klockan i Notre-Dame långsamt tolv. Ett sorl av tillfredsställelse drog genom massan. Den sista vibrationen av det tolfte slaget hade knappast förtonat, förrän detta hav av huvuden började krusas liksom vågorna av en vindil, och ett väldigt skri höjdes från marken, från fönstren och från hustaken:

— Nu kommer hon!

Fleur-de-Lys satte händerna för ögonen för att slippa se.

— Min förtrollerska, sade Febus, vill ni inte gå in?

— Nej, svarade hon, och dessa ögon, som hon just hade slutit av rädsla, öppnades åter av nyfikenhet.

En kärra, dragen av en grov normandisk häst och helt och hållet omringad av ryttare i violetta uniformer med vita kors, hade just svängt in på den öppna platsen. Stadsvakten beredde plats för den genom mängden genom ett kraftigt användande av sina vita läderpiskor. Vid sidan av vagnen red några domstolstjänstemän, lätt igenkännliga på sina svarta dräkter och sin dåliga hållning i sadeln. Mäster Jacques Charmolue paraderade i spetsen för dem. I den ödesdigra kärran satt en ung flicka med händerna bakbundna och utan någon präst vid sin sida. Hon var i blotta linnet, hennes långa svarta hår (ty det var då för tiden sed att inte klippa av det förrän vid foten av galgen) böljade ned över hennes hals och hennes blottade skuldror.

Igenom dessa upplösta och böljande lockar, mera glänsande än en korps fjäderskrud, syntes ett grovt och skrovligt rep, som skavde den stackars flickans vackra, smala hals och lindade sig kring den som en mask kring en blomma. Under detta rep glänste en liten amulett, prydd med gröna glasbitar, som hon förmodligen fått behålla, endast därför att man inte ansett det löna mödan att vägra henne det, då hon gick sin död tillmötes. Åskådarna uppe i fönstren kunde på botten av kärran urskilja hennes nakna ben, som hon försökte dölja under sig, liksom en sista återstod av kvinnlig instinkt. Vid hennes fötter låg en liten get, vars ben ävenledes var bundna. Den livdömda höll med tänderna ihop sitt illa tillslutna linne. Det såg ut, som om hon i sitt bottenlösa elände led ytterligare av att naken bli utsatt för allas blickar.

— Jesus! sade Fleur-de-Lys i det hon vände sig till kaptenen. Titta, käre kusin! Det är den där gemena zigenerskan med geten.

Febus, som stirrade ned på kärran, hade blivit mycket blek.

— Vilken zigenerska med geten? stammade han.

— Åh, svarade Fleur-de-Lys, kommer ni inte ihåg?

Febus avbröt henne.

— Jag förstår inte alls vad ni menar.

Han tog några steg för att gå tillbaka in i rummet, men Fleur-de-Lys, som för kort tid sedan varit så svartsjuk med anledning av just denna samma zigenerska, kastade nu en skarp och misstänksam blick på honom. I detta ögonblick drog hon sig otydligt till minnes, att hon hört talas om en kapten, vars namn varit inblandat i processen mot denna trollpacka.

— Vad är det fatt med er? sade hon till Febus. Man skulle kunna tro, att åsynen av den där kvinnan gjort er förvirrad.

Febus gjorde ett misslyckat försök att skratta.

— Mig? sade han. Nej, visst inte. En sådan idé!

— Stanna i så fall, sade hon i befallande ton, och låt oss se på ända till slutet.

Den stackars kaptenen hade inte annat val än att stanna. Det beredde honom emellertid en viss lättnad att se, att den livdömda satt med blicken mot botten av kärran. Det var endast alltför sant, att det var Esmeralda. I detta sista stadium av vanära och olycka var hon alltjämt mycket vacker; hennes stora, svarta ögon såg större ut i det avtärda ansiktet, och hennes bleka profil var ren och sublim. Hennes nuvarande utseende förhöll sig till hennes förutvarande såsom en av Masaccios madonnor till en av Rafaels; hon var spädare, magrare, svagare.

Vad hennes tillstånd beträffar, så tycktes hon befinna sig i ett slags dvala; bortsett från att hennes blygsamhet fanns kvar, var hela hennes själ bruten och befann sig i ett tillstånd av bedövning och förtvivlan. Hennes kropp slängde av och an vid varje stöt av kärran, liksom någonting livlöst eller brustet, hennes blick var stel och slocknad. En tår syntes alltjämt i hennes öga, men orörlig, liksom om den stelnat till is.

Emellertid hade den dystra kavalkaden banat sig väg genom folkmassan under åskådarnas tjut av glädje och nyfikna blickar. Den historiska troheten nödgar oss emellertid att intyga, att till och med bland de mest hårdhjärtade fanns det många som greps av medlidande, då de såg henne så skön och så förkrossad.

Kärran hade kört in på planen framför kyrkan och stannat vid stora porten.

Eskorten ställde upp sig på ömse sidor. Bland folkmassan rådde nu tystnad, och mitt under denna tystnad, så högtidlig och ängslig, svängde den stora porten upp liksom av sig själv på sina gångjärn med ett svagt gnisslande läte. Nu såg man i hela dess utsträckning kyrkans inre, dystert svartklätt, sparsamt upplyst av några få vaxljus, som tindrade långt borta på högaltaret, gapande som mynningen av en grotta mot den av ljus översvämmade kyrkplanen. Allra längst in i dunklet av det sluttande takvalvet, urskilde man otydligt ett jättelikt silverkors, glänsande mot ett svart draperi, som nådde från valvtaket ned till golvet. Skeppet var tomt och öde. Men i det bortre koret rörde sig några präster, och i samma ögonblick, som den stora porten gled upp, utströmmade ur kyrkan en högtidlig och entonig sång, vilken liksom stänkte på den livdömdas huvud fragment av dödspsalmen.

Folkmassan lyssnade under andaktsfull tystnad.

Den stackars flickan tycktes förlora sin blick och sitt medvetande inne i katedralens mörka inre. Hennes bleka läppar rörde sig, som om hon mumlade böner, och när bödelsknekten kom fram för att hjälpa henne ned ur kärran, hörde han henne i en viskning upprepa ordet: ”Febus”.

Han frigjorde hennes händer och lät henne stiga ned ur kärran, åtföljd av geten, vars ben man ävenledes frigjorde och som bräkte av förtjusning över att åter vara fri. Sedan lät de henne barfota gå över stenläggningen fram till den stora portalens nedersta trappsteg, under det att repet, som hon bar om halsen, släpade efter henne och liknade en orm, som förföljde henne.

Nu inträdde en paus i sången inne i kyrkan. Ett stort guldkors och en rad vaxljus satte sig i rörelse därinne i mörkret. Man hörde, hur de brokigt klädda schweizarnas hillebarder klirrade mot stengolvet, och några minuter senare trädde en lång procession av präster i mässdräkter och dekaner i sina korta kåpor långsamt ut ur kyrkan närmande sig den livdömda. Men hennes blick vilade oavvänt på den, som gick i spetsen för processionen omedelbart efter korset.

— O, viskade hon, rysande, för sig själv. Det är åter han — prästen!

Det var verkligen ärkedjäknen. Till vänster om honom gick underkorsångaren och till höger försångaren, bärande sin ämbetsstav. Han gick med huvudet tillbakakastat, ögonen vidöppna och stela och sjöng med stark röst:

”De ventre inferi clamavi et exaudisti vocem meam.
Et projecisti me in profundum in corde maris, et flumen circumdedit me.”

I det ögonblick då han trädde fram i dagen under den höga portalen, klädd i en vid, silverbroderad kåpa med ett svart kors, var han så blek, att somliga i folkmassan tänkte, att en av marmorbiskoparna, som knäböjde på gravstenarna inne i koret, hade rest sig upp och kommit för att vid gravens tröskel taga emot henne, som skulle dö.

Hon själv, som inte var mindre blek och påminnande om en bildstod, hade knappast observerat, att man satt i hennes hand ett tungt, tänt ljus av gult vax. Hon hade inte hört skrivarens gälla röst, då han läst upp innehållet i den offentliga avbönen. Endast då man hade givit henne tillsägelse att svara amen, hade hon sagt amen.

Hon återkallades inte till medvetande, liv och styrka, förrän hon såg prästen giva hennes vaktare ett tecken att draga sig tillbaka och honom själv närma sig henne. Men nu kände hon, hur blodet strömmade till hennes huvud och hur en gnista av förtrytelse åter tändes i denna redan bedövade och stela själ.

Ärkedjäknen närmade sig henne långsamt,

Till och med i detta ögonblick såg hon, hur han på hennes gestalt kastade en blick, brinnande av svartsjuka och orena begär. Så sade han med hög röst till henne:

— Unga flicka, har ni bett Gud om förlåtelse för era synder och brott?

Så lutade han sig fram mot henne och viskade i hennes öra (åskådarna trodde att han emottog hennes sista bikt):

— Vill du ha mig? Jag kan ännu rädda dig.

Hon såg på honom med fast blick och svarade:

— Vik hädan, avgrundsande, annars anger jag dig.

Han smålog; det var ett hemskt småleende.

— Man kommer inte att tro dig, du kommer endast att lägga en skandal till ett brott. Svara mig fort! Vill du ha mig?

— Vad har du gjort med min Febus? svarade hon.

— Han är död! sade prästen.

I samma ögonblick höjde den eländige ärkedjäknen av en händelse sitt huvud och såg på andra sidan torget, på balkongen till Logis Gondelaurier kaptenen själv stående tätt intill Fleur-de-Lys. Han vacklade, strök sig med handen över ögonen, kastade ännu en blick dit, mumlade en förbannelse, och hans ansikte förvreds hemskt.

— Nåväl, så dö då! sade han mellan tänderna. Ingen skall äga dig.

Så höjde han handen över zigenerskans huvud och utropade med gravlik stämma:

— I nunc, anima anceps, et sit tibi Deus misericors!^[1]

Detta var den fruktansvärda formel, med vilken man brukade avsluta denna dystra ceremoni. Det var den överenskomna signalen mellan prästen och bödeln.

Mängden föll på knä.

— Kyrie Eleison, mässade de präster, som stannat kvar under portalens valv.

— Kyrie Eleison, upprepade folkmassan med detta sorl, som drar fram över ett hav av huvuden likt plaskandet av ett upprört havs vågor.

— Amen! sade ärkedjäknen,

Han vände den livdömda ryggen, hans huvud sjönk ned mot bröstet, han lade armarna i kors och återvände till sitt följe av präster, och minuten efteråt försvann han med korset, vaxljusen och kåporna under katedralens mörka valvbågar, och hans sonora stämma förtonade så småningom i koret.

Samtidigt förtonade även ackompanjemanget av schweizarnas hillebarder mellan pelarna i kyrkans skepp; det var som om en klocka slagit den sista timmen av den livdömdas liv.

Emellertid lämnades Notre-Dames portar öppna, så att man kunde se in i den tomma ödsliga, mörka kyrkan utan vaxljus, utan sång.

Den dömda stod orörlig kvar på den plats, där man ställt henne, och väntade på vad man skulle ta sig till med henne. Det blev nödvändigt för en av befälet att stöta på mäster Charmolue, som under hela den föregående scenen hade stått försänkt i betraktelser över den basrelief på huvudportalen, som, enligt somliga, framställer Abrahams offer, enligt andra finnandet av de vises sten, varvid ängeln föreställer solen, bålet elden och Abraham forskaren.

De hade mycket svårt att rycka upp honom ur detta begrundande, men till sist vände han sig om, och vid ett tecken av honom närmade sig två män i gula uniformer, bödelsknektarna, zigenerskan för att åter binda hennes händer.

I det ögonblick, då den olyckliga flickan åter skulle stiga upp i kärran och förflyttas till den slutliga skådeplatsen, greps hon måhända av en sista önskan att leva. Hon höjde sina torra och röda ögon mot himmelen, mot solen, mot silverskyarna, uppblandade med fläckar av blått, så sänkte hon dem mot marken, såg sig omkring, betraktade människorna, husen. Medan den gulklädde mannen bakband hennes händer, utstötte hon plötsligt ett förfärligt skri, ett skri av glädje. På den där balkongen därborta hade hon urskilt honom, sin vän, sin herre, sin Febus, mannen som förändrat hela hennes liv! Domaren hade ljugit! Prästen hade ljugit! Det var verkligen han, hon kunde inte tvivla på det. Han var där, vacker, vid liv, klädd i sin lysande uniform, med fjäderbusken i hatten och värjan vid sidan!

— Febus! ropade hon. Min Febus.

Darrande av kärlek och hänförelse, ville hon sträcka ut armarna mot honom, men de var bundna.

Så såg hon kaptenen rynka pannan; en vacker ung kvinna, som stödde sig mot hans arm, såg på honom med föraktfull min och vredgad blick. Så försvann han och damen hastigt in genom balkongens glasdörr, som omedelbart stängdes efter dem.

— Febus! utropade den stackars flickan. Kan det vara möjligt, att du tror det?

En vidunderlig tanke hade just vaknat till liv inom henne. Hon kom att tänka på att hon blivit dömd till döden för mord på Febus de Châteaupers.

Ända till nu hade hon uthärdat allt, men detta sista slag blev för mycket. Hon sjönk medvetslös ned på stenläggningen.

— Seså, sade Charmolue, lyft upp henne i kärran och låt oss få slut på det här.

Än så länge hade ingen observerat, att i det galleri med kungliga bildstoder, som var uthugget omedelbart över portvalvet, befann sig en sällsam åskådare, som ända till dess iakttagit allt med en sådan orörlig uppmärksamhet, med en sådan framsträckt hals, ett sådant vanskapligt ansikte, att om det inte varit för hans till hälften röda, till hälften violetta kläder, man hade kunnat taga honom för ett av dessa stenvidunder, genom vilkas munnar katedralens långa stuprännor i sexhundra år utgjutit sig. Ingenting av allt det, som försiggått framför ingången till Notre-Dame sedan klockan tolv på middagen, hade undgått denne åskådare. Och genast i början hade han, utan att någon lagt märke därtill, vid en av galleriets små pelare gjort fast ett starkt rep med knutar på, vars andra ände föll ned på marken. Då detta var gjort, hade han helt lugnt slagit ned för att se på, och endast visslat till, då en trast flugit förbi honom. Men just i det ögonblick då de två bödelsknektarna skulle åtlyda Chamolues flegmatiska tillsägelse, klev han över balustraden däruppe, grep om tåget med sina fötter, knän och händer och gled sedan ned över denna sida av fasaden som en regndroppe över en fönsterruta, rusade fram mot de båda bödelsknektarna med snabbheten hos en katt, som just fallit ned från ett hustak, slog omkull dem med sina väldiga knytnävar, grep tag i flickan med ena handen, liksom då ett barn griper tag i en docka, tog ett språng in i kyrkan, lyfte upp flickan över sitt huvud och ropade med skallande stämma:

— Fristad!

Allt detta hade försiggått med en sådan hastighet, att om det hade varit natt, man hade kunnat se det vid skenet av en enda blixt.

— Fristad! Fristad! upprepade folkmassan, och applåderna av tiotusentals händer kom Quasimodos enda öga att stråla av glädje och stolthet.

Denna chock återkallade den livdömda till medvetande. Hon slog upp ögonen, såg på Quasimodo och slöt dem åter, liksom utom sig av förfäran för sin räddare.

Charmolue, bödlarna och hela eskorten stod där alldeles handfallna. Saken var den, att de livdömda var okränkbara inom Notre-Dames murar. Katedralen var en erkänd tillflyktsort. All mänsklig jurisdiktion upphörde vid dess tröskel.

Quasimodo hade stannat under den stora portalen. Hans breda fötter tycktes vila lika säkert på kyrkans stengolv som de tunga romerska pelarna. Hans stora, lurviga huvud satt inklämt mellan skuldrorna som på ett lejon, ett djur som likaledes har en man men ingen hals. Han höll den unga flickan, som darrade i hela kroppen, i sina knotiga händer, som om hon varit ett vitt draperi, men han bar henne så försiktigt, som om han fruktat, att hon skulle brytas av eller vissna. Det var, som om han hållit i något mycket ömtåligt, utsökt, dyrbart, avsett för andra händer än hans. I ena ögonblicket såg han ut, som om han inte vågat komma åt henne ens med sin andedräkt, men i det andra tryckte han henne mot sitt knotiga bröst, som om hon varit hans enda goda, hans skatt, liksom detta barns moder skulle ha gjort. Hans gnomöga, som vilade på henne, översvämmade henne med ömhet, sorg och medlidande, och sedan höjdes det åter, skjutande blixtar. Då skrattade och grät kvinnorna, människorna stampade i marken av förtjusning, ty i detta ögonblick hade Quasimodo verkligen sin skönhet. Ja, detta hittebarn, denne föräldralöse, denne utstötte, var skön att skåda. Han kände sig hög och ädel i sin styrka. Han stod kapprak och blickade rakt i ansiktet detta samhälle, från vilket han var utstött och i vilket han dock nu hade ingripit så kraftigt, denna mänskliga rättvisa, som han, fattig och hjälplös som han var, hade krossat med Guds hjälp.

Och dessutom, låg det något rörande i detta beskydd, som en så vanskaplig varelse skänkte en, som var så olycklig, i den omständigheten att en stackars dödsdömd flicka blev räddad av Quasimodo. Det var de två ytterligheterna av naturens och samhällets elände som möttes och bistod varandra.

Efter några få minuters triumf hade Quasimodo emellertid med sin börda försvunnit in i kyrkans mörka inre. Folkmassan, som älskade varje exponerande av styrkan, sökte honom med blicken under de mörka valven och beklagade, att han så hastigt undandragit sig dess bifall. Plötsligt blev han åter synlig i bortre änden av de franska konungarnas galleri. Han sprang över det som en galning, hållande sitt byte i armarna och ropande:

— Fristad!

Nya applåder hälsade honom. Då han passerat över galleriet, försvann han åter in i kyrkan. Minuten efteråt blev han åter synlig på den övre plattformen, alltjämt bärande zigenerskan i sina armar, alltjämt springande, alltjämt ropande:

— Fristad!

Och folkmassan applåderade honom alltjämt. Till sist visade han sig för tredje gången högst uppe i det stora klocktornet. Därifrån tycktes han med stolthet visa för hela staden den fagra varelsen, som han hade räddat, och hans dånande röst, denna röst som hördes så sällan och som han själv aldrig hörde, upprepade tre gånger däruppe bland molnen:

— Fristad! Fristad! Fristad!

— Hurra! Hurra! ropade folket i sin tur, och detta mångstämmiga jubelrop nådde över till andra Seinestranden, till stor förvåning för den folkmassa, som samlats på Grèvetorget, och för cellkvinnan, som alltjämt väntade med blicken riktad på galgen.

1. Gå nu, äventyrliga själ, och må den barmhärtige Gud vara med dig!