Ringaren i Notre-Dame/Tionde boken

←  Nionde boken

Ringaren i Notre-Dame av Victor Hugo Översättare: Oscar Nachman Tionde boken

Elfte boken  →

Tionde boken

---

Första kapitlet
GRINGOIRE KOMMER PÅ FLERA GODA IDÉER I RAD PÅ RUE DES BERNARDINS

Så fort Gringoire hade sett, vilken vändning hela denna angelägenhet tog och att hängning och andra otrevligheter alldeles säkert väntade innehavarna av huvudrollerna i denna komedi, var han inte det minsta angelägen om att längre vara inblandad däri. Friborgarna, bland vilka han stannat kvar, enär han ansåg, att de, när allt kom omkring, utgjorde det bästa sällskapet i Paris, intresserade sig alltjämt för zigenerskan. Han hade ansett detta såsom något helt naturligt för människor, vilka, liksom hon, inte hade något annat att vänta av framtiden än Charmolue och Torterue och inte, i likhet med honom, Gringoire, kunde höja sig till fantasiens högre rymder mellan Pegasens vingar. Av deras samtal hade han inhämtat, att hans brud enligt det krossade kruset hade funnit en fristad i Notre-Dame, och det gladde honom. Men han kände sig inte det minsta frestad att gå och söka upp henne där. Emellanåt tänkte han på den lilla geten men utförde för övrigt på dagen sina konst- och kraftnummer för att kunna livnära sig, och knogade om natten med en broschyr mot biskopen av Paris, ty han kom ihåg, att han blivit översköljd med vatten av hans kvarnhjul, och hyste agg mot honom.

En dag stannade han i närheten av kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois vid ett hörnhus, som kallades For-l'Évêque, beläget mitt emot ett annat, som kallades For-le-Roi. I detta For-l'Évêque fanns ett förtjusande kapell från 1300-talet med fasaden mot gatan. Gringoire granskade andäktigt dess yttre skulpturer. Det var ett av dessa ögonblick av självisk och ytterlig förtjusning, i vilka konstnären inte ser något annat här i världen än konsten och världen själv i denna konst. Plötsligt kände han en tung hand på sin axel. Han vände sig om; det var hans gamle vän och lärare, ärkedjäknen.

Han kände sig helt bestört. Han hade inte träffat ärkedjäknen på länge, och dom Claude var en av dessa allvarliga och lidelsefulla naturer, som alltid rubbar sinnesjämvikten hos en skeptisk filosof.

Ärkedjäknen stod tyst några ögonblick, under vilka Gringoire hade tillfälle att iakttaga honom närmare. Han fann dom Claude mycket förändrad, blek som en vintermorgon, med håliga ögon och nästan vitt hår. Prästen bröt först tystnaden genom att i iskall ton säga:

— Hur står det till, mäster Pierre?

— Vad min hälsa beträffar, svarade Gringoire, så är den, tror jag, ganska god. Jag har inte för mycket av någonting. Mästare, ni känner väl till hemligheten med att vara frisk, åtminstone enligt Hippokrates: mat, dryck, sömn, kärlek — allt med måtta!

— Ni har således inga bekymmer, mäster Pierre? fortsatte ärkedjäknen, i det han fixerade Gringoire skarpt.

— Nej, det har jag verkligen inte.

— Och vad har ni för er nu för tiden?

— Som ni ser, mästare, granskar jag dessa stenskulpturer och det sätt, varpå basreliefen är gjord.

Prästen smålog, men det var ett av dessa småleenden, som endast drar upp den ena mungipan.

— Och det roar er?

— Det är paradiset, svarade Gringoire. Lutande sig fram över skulpturen med den tjusade uppsynen hos en förevisare av ett levande fenomen, fortsatte han: Tycker ni inte, att exempelvis denna övergång från plan yta till basrelief är utförd med stor skicklighet och mycket tålamod? Se på den där lilla kolonnen! Har ni någonsin sett ett kapitäl med ett mera utsökt lövverk? Och dessa tre huvuden av Jean Maillevin. De är inte detta stora snilles förnämsta skapelser, men inte desto mindre förlänar det naiva, milda uttrycket i dessa ansikten och denna obeskrivliga älsklighet, som är uppblandad med alla felen, dem en levnadslust och en finhet, som måhända är nära nog överdriven. Tycker ni inte att det är intressant?

— Åjo, svarade prästen.

— Och ni skulle bara se det inre av kapellet! fortsatte poeten i sin entusiastiska språksamhet. Bildhuggerier överallt! Det är lika runt som ett kålhuvud. Sidokapellet har den mest himmelska stil och så egendomlig, att jag aldrig sett något liknande.

Dom Claude avbröt honom.

— Ni är således lycklig? Gringoire svarade med känsla och övertygelse:

— På hedersord, ja! Först älskade jag kvinnorna, sedan djuren. Men numera älskar jag stenarna. De är lika underhållande som djuren och kvinnorna, och de är mindre trolösa.

Prästen förde handen till pannan. Det var hans vanliga åtbörd.

— Det är sant!

— Hör på! Man har sina nöjen. Han tog prästen under armen och ledde honom in under For-l'Évêques trappvalv. Där är trappan! utbrast han. Närhelst jag ser den, känner jag mig lycklig. Denna trappa är den allra enklaste och ovanligaste i Paris - alla trappstegen är urholkade underifrån. Dess skönhet och dess enkelhet ligger i dessa trappsteg, som är ungefär en fot breda och så går in i varandra, biter sig fast vid varandra på ett både vackert och stadigt sätt.

— Och ni önskar er ingenting?

— Nej!

— Och hur förtjänar ni ert uppehälle?

— Jag skriver alltjämt bröllopskväden och tragedier, när det erbjuder sig tillfälle därtill, men vad som inbringar mig mest, är det yrke, ni känner till, mästare, nämligen att bära stolpyramider med tänderna.

— En tarvlig sysselsättning för en filosof!

— Men det är i alla fall jämvikt, svarade Gringoire. När man har en idé i huvudet, återfinner man den i allt.

— Jag vet det, svarade ärkedjäknen.

Efter en kort paus fortsatte prästen:

— Och dock är ert liv ganska torftigt.

— Torftigt må så vara, men inte olyckligt.

I samma ögonblick hördes hästtramp, och de båda samtalande såg ett kompani av kungens bågskyttar med höjda lansar och en officer i spetsen rida förbi vid mynningen av gatan. Det var en lysande kavalkad, och gatan genljöd av hästtramp och vapenskrammel.

— Så ni stirrar på den där officeren! sade Gringoire till ärkedjäknen.

— Jag tror mig känna igen honom, löd svaret.

— Vad heter han?

— Jag tror, att hans namn är Febus de Châteaupers, svarade Claude.

— Febus! Ett ovanligt namn! Det finns även en greve Febus de Foix. Och jag kommer ihåg, att jag känt en flicka, som inte bedyrade vid något annat än Febus.

— Kom med, sade prästen. Jag har något att säga er.

Ända sedan truppen ridit förbi, hade en viss sinnesrörelse förmärkts genom den isande köld, med vilken ärkedjäknen omgivit sig.

Ärkedjäknen gick vidare, och Gringoire följde efter honom, van att lyda honom, liksom alla som kom i beröring med denne man. De gick under tystnad fram till Rue des Bernardins, som låg så gott som övergiven. Dom Claude stannade.

— Vad har ni att säga mig, mästare? frågade Gringoire.

— Tycker ni inte, svarade ärkedjäknen med djupsinnig, begrundande min, att de där ryttarna, som vi nyss såg, är vackrare klädda än ni och jag?

Gringoire skakade på huvudet.

— Nej, för tusan! Jag tycker bättre om min gula och röda blus än de där järn- och stålskalen. Just ett fint nöje att när man färdas fram, framkalla lika mycket oväsen som Järnvågen under ett jordskalv!

— Alltså, Gringoire, har ni aldrig avundats de där kamraterna deras krigiska utrustning?

— Vad skulle jag ha avundats dem, herr ärkedjäkne? Deras rustning, deras disciplin? Jag tycker bättre om filosofi och oberoende i trasor. Jag vill hellre vara huvud på en fluga än svansen på ett lejon.

— Besynnerligt! sade prästen fundersamt. En vacker uniform är dock något fint!

Då Gringoire såg honom sålunda försänkt i tankar, avlägsnade han sig några steg.

— Om ni vore mindre upptagen av soldaternas fina kläder, herr ärkedjäkne, skulle jag be er gå och titta på den där portalen. Jag har alltid sagt, att sieur Aubrys hus har den vackraste port, som någonsin funnits.

— Pierre Gringoire, sade ärkedjäknen, var har ni gjort av den där lilla zigenerskan, som dansade?

— Esmeralda? Ni byter mycket abrupt om samtalsämne.

— Var hon inte er hustru?

— Jo, enligt en bröllopsceremoni med ett sönderslaget lerkrus. Vi är bundna för fyra år. Apropå det, tillade Gringoire och såg med halvt skämtsam min på ärkedjäknen, tänker ni således alltjämt på henne?

— Och ni — tänker ni inte längre på henne?

— Inte mycket! Jag har så mycket annat att tänka på. Min Gud, vad den lilla geten var söt!

— Räddade inte zigenarflickan ert liv?

— Jo, för tusan, det är sant!

— Nåväl, vad har det blivit av henne? Vad har man gjort med henne?

— Det kan jag inte säga er. Jag tror, att de har hängt henne.

— Ni tror?

— Jag är inte säker på det. När jag såg, att det blev fråga om hängning, drog jag mig ur leken.

— Är det allt, ni känner till om henne?

— Nej, vänta! Jag har fått höra, att hon tagit sin tillflykt till Notre-Dame och att hon befinner sig i trygghet där, och jag är förtjust över det, och jag har inte lyckats uppdaga, vad det blivit av geten, och det är allt, jag känner till härom.

— Då skall jag tala om mer för er, sade dom Claude, och hans röst, som hittills varit dämpad, långsam och nästan dov, blev nu dånande. Hon har verkligen tagit sin tillflykt till Notre-Dame. Men om tre dagar kommer rättvisan att återinfånga henne där, och hon blir hängd på Grèvetorget. Det har utfärdats ett parlamentsbeslut.

— Det var riktigt tråkigt att höra, sade Gringoire.

Inom ett ögonblick hade prästen åter blivit lugn och kall.

— Och vem tusan, fortsatte poeten, har gjort sig besvär med att utverka en parlamentsdom? Hade de inte kunnat lämna parlamentet i fred? Vad har det väl gjort för skada, om den stackars flickan funnit skydd under Notre-Dames valvbågar invid svalboen?

— Det finns djävlar här i världen, svarade ärkedjäknen.

— Det är verkligen riktigt djävulskt gjort, anmärkte Gringoire.

Efter en kort tystnad återtog ärkedjäknen:

— Hon har således räddat ert liv?

— Ja, hos mina goda vänner friborgarna. Det var på ett hår när, att jag hade blivit hängd. Nu skulle de ha ångrat sig.

— Vill ni således nu göra något för henne?

— Med glädje, dom Claude.

— Hur skall hon då kunna räddas?

— Hör på, mästare! Jag har fantasi. Jag skall hitta på utvägar åt er. Om man skulle begära nåd hos kungen?

— Av Ludvig XI? Nåd?

— Ja, varför inte?

— Taga rovet från tigern!

Gringoire grep sig an med att hitta på någon ny utväg.

— Nåväl, hör på! Vill ni, att jag skall lägga en inlaga till barnmorskorna, att flickan är i grossess?

Prästens ögon sköt blixtar.

— I grossess! Skurk! Har du någon anledning att tro det?

Gringoire blev riktigt skrämd av hans uppsyn. Han skyndade sig att säga:

— Åh, inte med mig! Vårt äktenskap var ett verkligt platoniskt äktenskap. Jag står alldeles utanför den saken. Men man skulle måhända kunna utverka ett uppskov.

— Vanvett! En skändlighet! Tig!

— Det var orätt av er att bli ond, sade Gringoire. Man utverkar ett uppskov. Det tar ingen skada av, och det inbringar barnmorskorna fyrtio denierer, och de är fattiga kvinnor.

Prästen hörde inte på.

— Och dock är det nödvändigt, att hon kommer bort därifrån, mumlade han. Domen går i verkställighet om tre dagar! Och förresten… även om inte domen vore… den där Quasimodo! Kvinnorna har en mycket depraverad smak. Han ryckte på axlarna. Mäster Pierre, jag har noga begrundat saken, och det ges endast ett sätt att rädda henne.

— Vilket är det? Jag kan inte se något sätt.

— Hör på, Mäster Pierre. Kom ihåg, att ni har henne att tacka för ert liv. Jag skall uppriktigt säga er min plan. Kyrkan vaktas dag och natt; inga andra släpps ut än dem man sett gå in. Alltså kan ni gå in. Ni kommer dit, och jag för er till henne. Ni byter kläder med henne. Hon tar på sig er rock, och ni tar på er hennes klänning.

— Än så länge är allt gott och väl, anmärkte filosofen. Och sedan?

— Sedan? Jo, hon går ut, iförd era kläder, och ni stannar kvar. Ni blir kanske hängd, men hon är räddad.

Gringoire kliade sig på örat med allvarlig min.

— Mycket bra, sade han. Den tanken har jag aldrig kommit på av mig själv.

Vid ärkedjäknens oväntade förslag hade poetens vänliga och fryntliga uppsyn hastigt blivit mulen, likt ett leende italienskt landskap, då en vindil driver ett moln framför solen.

— Nå, Gringoire, vad säger ni om min plan?

— Jag säger, mästare, att jag inte kanske blir hängd, utan att jag blir det alldeles säkert.

— Den saken bekymrar oss inte.

— Åh tusan!

— Hon har räddat ert liv. Det är en skuld, som ni måste betala.

— Det är så många andra skulder, som jag inte betalar.

— Mäster Pierre, det är absolut nödvändigt.

Ärkedjäknen talade i befallande ton.

— Hör på, dom Claude, svarade poeten helt bestört. Ni klänger er fast vid denna plan, men det är orätt av er. Jag kan inte inse, varför jag skulle låta hänga mig i stället för någon annan.

— Vad kan ni väl ha för anledning att klänga er fast vid livet?

— Åh, tusende anledningar!

— Vilka är de, om jag får lov att fråga?

— Vilka de är? Luften — himmelen — morgonen — kvällen — månskenet — mina goda vänner friborgarna — våra muntra kvällar — den vackra Parisarkitekturen — tre böcker att skriva, därav en mot biskopen och hans kvarnar — mer än jag kan omtala. Och dessutom har jag den lyckan att få tillbringa hela dagen från morgon till kväll tillsammans med en snillrik man, jag själv — och det är mycket angenämt.

— Säg mig, vem har räddat detta liv, som du finner så härligt? Vem har du att tacka för att du ännu andas denna luft, ser denna himmel, alltjämt är i stånd att förströ din lärkhjärna med dumma upptåg och dårskaper? Var skulle du nu ha varit, om det inte varit för henne? Du vill således, att hon skall dö? Hon, tack vare vilken du ännu lever! Denna älskliga, ljuva, dyrkansvärda varelse, som är nödvändig för världens ljus, gudomligare än Gud själv! Under det att du, halvvis och halvdåre, onyttiga utkast till människa, ett slags klängväxt, som tror sig gå och tänka, skulle vilja fortsätta att framleva det liv, du stulit av henne, ehuru det är lika värdelöst som ett tänt ljus mitt på dagen! Seså, Gringoire, litet medlidande! Visa dig nu i din tur ädelmodig. Hon har föregått dig med gott exempel!

Prästen talade i mycket ivrig och upprörd ton. Gringoire hörde först på med obeslutsam min, men så blev han rörd, och till sist gjorde han en tragisk grimas, så att hans bleka ansikte påminde om ett litet barns i ett anfall av kolik.

— Ni är mycket rörande! sade han, i det han torkade bort en tår. Nåväl, jag skall tänka på saken. Det är en besynnerlig idé av er. Men när allt kommer omkring, fortsatte han, så vem vet? De hänger mig kanske inte. Förlovning är inte alltid detsamma som bröllop. När de finner mig i den där cellen, groteskt utstyrd i klänning och mössa, brister de kanske i skratt. Och även om de hänger mig — än sedan? Repet är en död som alla andra. Eller rättare sagt, det är en död, som inte är lik någon annan. Det är en död, värdig den vise, som vacklat av och an i hela sitt liv — en död, som är varken fågel eller fisk, liksom den verklige skeptikerns själ. Det är en filosofs död, och jag var kanske predestinerad till den. Det är härligt att dö, såsom man har levat.

Prästen avbröt honom åter.

— Är det överenskommet?

— Vad är döden, när allt kommer omkring? fortsatte Gringoire högtravande. Endast ett otrevligt ögonblick, en övergång från litet till intet.

Ärkedjäknen räckte honom handen.

— Alltså är det överenskommet? Ni kommer i morgon?

Denna åtbörd återkallade Gringoire till verkligheten.

— Nej, visst inte! sade han, likt den, som plötsligt vaknar. För att bli hängd! Det är alltför absurt! Jag vill inte!

— Farväl i så fall.

Och ärkedjäknen tillade mellan tänderna: Jag skall nog återfinna dig.

— Jag vill inte att den där djävulen till människa skall återfinna mig, tänkte Gringoire och sprang efter dom Claude.

— Vänta, herr ärkedjäkne, sade han. Gamla vänner får inte bli osams. Ni intresserar er för den där flickan — min hustru, menar jag! Det är gott och väl. Ni har tänkt ut en krigslist för att få henne i trygghet bort från Notre-Dame, men er plan är synnerligen oangenäm för mig, Gringoire. Men vad säger ni, om jag själv skulle föreslå en annan plan! Jag ber att få upplysa er om att jag kommit på en lysande idé att rädda henne, utan att på minsta sätt riskera min egen hals för den allra minsta lilla repögla. Är det absolut nödvändigt, att jag skall bli hängd, för att ni skall bli belåten?

Prästen ryckte otåligt i knapparna på sin kaftan.

— Du outtömliga svada! Vilken är din plan?

— Jo, svarade Gringoire, i det han talade för sig själv och höll fingret på nässpetsen som tecken till djupt begrundande, den låter så här! Friborgarna är präktiga människor. Zigenarstammen älskar henne. De kommer att resa sig vid minsta tecken. Ingenting är lättare! En överrumpling! Under uppståndelsen kan man med lätthet föra bort henne. I morgon kväll! Ingenting skulle tilltala dem mera.

— Planen! Tala! sade prästen och ruskade honom.

Gringoire strålade.

— Kom, sade han. Låt mig viska den. Det är en riktigt utmärkt kontramina, som skall hjälpa oss alla ur klämman. För katten! Jag är inte dum, jag! Han tystnade plötsligt. Ah, och den lilla geten — är den också med flickan?

— Ja. Men vad har det för betydelse?

— De skulle ju ha hängt geten också, inte sant?

— Vad angår den saken mig?

— Jo, de skulle ha hängt geten också. I förra månaden hängde de ju en sugga. Bödeln tycker om det — efteråt äter han upp djuret. Att tänka sig, att de vill hänga min söta Djali! Stackars lilla lamm!

— Förbannelse över dig! utropade dom Claude. Bödeln, det är just du! Vilken plan har du tänkt ut, karl? Måste jag rycka den ur dig med en tång?

— Sakta i backarna, mästare. Ni skall få höra den.

Gringoire gick ett par steg fram och viskade något i ärkedjäknens öra, i det han samtidigt såg sig omkring med ängslig min. Då han talat ut, fattade dom Claude hans hand och sade kallt:

— Det är bra. På återseende i morgon.

— I morgon, upprepade Gringoire, och medan ärkedjäknen avlägsnade sig åt ett håll, försvann han åt ett annat, i det han mumlade för sig själv:

— Det här är en stor affär, herr Pierre Gringoire. Men det gör ingenting; därför att man är liten, behöver man inte vara rädd för ett stort företag. Biton bar en stor tjur på sina axlar, svalor och andra småfåglar flyger tvärs över oceanen.

Andra kapitlet
BLI VAGABOND!

När ärkedjäknen kom tillbaka till klostret, fann han vid dörren till sin cell sin bror Jehan du Moulin, som väntade på honom och fördrivit sin väntans tid med att med ett stycke kol på väggen rita sin äldre brors profil, förskönad med en näsa av omåttliga proportioner.

Dom Claude såg knappast åt brodern, ty han hade helt andra saker att tänka på. Detta glada, skalkaktiga ansikte, denna strålande uppsyn, som så många gånger fördrivit molnen från prästens dystra anletsdrag, hade nu ingen förmåga att skingra det töcken, som för var dag samlade sig allt tätare och tätare över denna fördärvade själ.

— Min bror, sade Jehan skyggt, jag har kommit hit för att träffa er.

Ärkedjäknen höjde inte ens blicken.

— Nå?

— Min bror, fortsatte hycklaren, ni är så god mot mig och ger mig alltid sådana goda råd, att jag alltid kommer tillbaka till er.

— Nå, vidare?

— Ack, min bror, ni hade rätt då ni brukade säga till mig: “Jehan, Jehan, gå icke nattetid ut ur collegiet utan laga anledning och er lärares medgivande. Slå inte picarderna. Mögla inte som en obildad åsna bland skolornas bråte. Jehan, gå varje kväll i kapellet och sjung en lovsång och uppsänd en bön till jungfru Maria.” Ack, ett sådant utmärkt råd detta var!

— Nå, och sedan?

— Min bror, ni ser framför er en skuldbelastad syndare, en brottsling, en missdådare, en utsvävande sälle, ett vidunder! Min käre broder, Jehan har trampat edra goda råd under fötterna. Nåväl, jag är straffad för det; den allsmäktige Guden är mycket rättvis. Så länge jag hade pengar, vältrade jag mig i dårskaper och synder! Nu har jag inte en enda vit slant kvar, jag har sålt allt jag äger, till och med min skjorta och min handduk. Nu är det slut på det glada livet, det vackra ljuset är utbrunnet, och det återstår mig intet annat än en osande talgdank, som stinker under mina näsborrar. Flickorna gör narr av mig, jag dricker vatten. Jag ansättes av bondånger och björnar.

— Något mer? sade ärkedjäknen.

— Ack, min käre broder, jag skulle så gärna vilja omvända mig till ett bättre liv. Jag kommer till er, uppfylld av ånger. Jag är botfärdig. Jag biktar mig. Jag slår mig för bröstet med mina knutna händer. Ni har haft rätt i att vilja, att jag en dag skulle taga min examen och bli underlärare i Collège de Torchi. För närvarande känner jag en oemotståndlig kallelse för detta. Men jag har inte längre bläck, jag måste köpa det; jag har inte något papper kvar, jag har inte några böcker kvar, jag måste köpa mig allt detta. Till följd därav är jag i största behov av litet pengar. Och jag kommer till er, min broder, med hjärtat uppfyllt av ånger.

— Är detta allt?

— Ja, sade studenten. Litet pengar.

— Jag har inga.

Studenten svarade genast med allvarlig och beslutsam min:

— Nåväl, min bror, det gör mig ont att nödgas säga er, att man från ett annat håll gör mig mycket vackra erbjudanden och förslag. Ni vill således inte ge mig några pengar? Inte? I så fall blir jag vagabond.

Då han uttalade detta vidunderliga ord, anlade han en sannskyldig Ajaxmin, som om han väntat att blixten skulle slå ned på hans huvud.

Ärkedjäknen sade kallt:

— Bli vagabond!

Jehan bugade sig djupt och gick visslande nedför klostertrappan.

I det ögonblick, då han nere på klostergården gick under fönstret till sin brors cell, hörde han ett fönster öppnas, tittade upp och såg ärkedjäknens stränga ansikte i fönstret.

— Drag åt helvete! sade dom Claude. Se här de sista pengar som du någonsin får av mig.

Samtidigt kastade prästen till Jehan en börs, som framkallade en stor bula i pannan på studenten och med vilken Jehan avlägsnade sig, samtidigt förargad och belåten, likt en hund, mot vilken man häftigt slängt fram ett köttigt ben.

Tredje kapitlet
LEVE GLÄDJEN!

Läsaren har måhända inte glömt, att en del av Mirakelgården inneslöts av stadens gamla ringmur, vars torn vid denna tid började falla i ruiner. Ett av dessa torn hade av friborgarna förvandlats till förlustelseplats. I den stora salen i källaren var en krog, och i de övre våningarna fanns allt det andra. Detta torn var den livligaste och samtidigt den avskyvärdaste platsen i hela friborgarsamhället. Det var ett slags monstruös bikupa, i vilken det surrade natt och dag. Nattetid, då större delen av tiggarskrået sov, då det inte lyste i ett enda fönster i den fallfärdiga huslängan, då man inte längre hörde ett ljud från dessa otaliga ruckel, igenkände man alltid det lustiga tornet på det larm, som utströmmade från det, på det röda sken, som lyste igenom gluggar och fönster och springor i väggarna, så att säga, genom alla dess porer.

Källarrummet var således krogen. Man kom ned dit genom en låg dörr och nedför en trappa, lika stel som en klassisk alexandrin. Över dörren satt såsom ett slags skylt ett underbart kludderi, föreställande nya solstycken och nyslaktade hönor.

En kväll, i samma ögonblick som ljussläckningssignalen ringde från alla klocktorn i Paris, skulle nattvakterna, om de haft tillåtelse att beträda den fruktansvärda Mirakelgården, kunnat lägga märke till att uppståndelsen var större än vanligt på friborgarnas krog, att dessa drack djupare och svor mer än vanligt. På den öppna platsen utanför samtalade man i skilda grupper och med sänkta röster, som om något stort företag vore på färde, och här och var satt en karl nerhukad och vässade en slö kniv mot en gatsten.

Men inne på själva krogen var vinet och spelet sådana mäktiga avledare för friborgarnas tankar från de idéer, som sysselsatte dem denna kväll, att det av de drickandes samtal hade varit svårt att sluta sig till, vad som var på färde. Det enda var, att de föreföll gladare än vanligt och att mellan benen på var och en stack upp något blänkande vapen, en yxa, ett stort svärd, eller en gammal rostig hakebössbajonett.

Rummet, som till formen var runt, var mycket stort, men borden stod så tätt intill varandra och gästerna var så många, att krogens hela innehåll, män, kvinnor, bänkar, ölkrus, de drickande, de sovande, de spelande, de friska, de lytta, tycktes kastade huller om buller, med lika mycken ordning och symmetri som en hög med ostronskal. Några få talgdankar brann på borden, men den egentliga belysningen var brasan. Det var så fuktigt i källaren, att brasan aldrig fick brinna ut, inte ens mitt i sommaren. Det var en väldig spisel med skulpterad krans, fullsatt med grythängare och andra köksutensilier, och i den brann en stor brasa av ved och torv. En stor karl satt med allvarlig min i asksörjan och vände framför brasan ett stekspett, fullsatt med olika sorters kött.

Trots förvirringen vid första blicken kunde man snart i denna massa urskilja tre huvudgrupper, som skockade sig kring tre olika personer, med vilka läsaren redan formerat bekantskap. En av dessa personer, fantastiskt utstyrd i orientalisk trasgrannlåt, var Mathias Hungadi Spicali, hertig av Egypten och Bohemia. Denne gamle skojare satt på ett bord med benen i kors och pekfingret i luften och höll med hög röst en föreläsning om sin skicklighet i vit och svart magi för en gapande skara, som omringade honom. En annan grupp var samlad kring vår gamle vän stormäktige konungen av Thunes, som var beväpnad till tänderna. Clopin Trouillefou hade överinseende över öppnandet av ett stort fat, fullt med vapen, som slagits upp framför honom och ur vilket strömmade i rik ymnighet yxor, svärd, rustningar, lansar, pikar, armborst och pilar, liksom äpplen och druvor ur ett ymnighetshorn. Var och en tog ett vapen ur högen, den ene ett långt svärd, den andre en båge, den tredje en liten dolk. Till och med barnen beväpnade sig, ja, till och med de värsta krymplingarna, utan vare sig ben eller lår, kröp omkring som väldiga skalbaggar mellan benen på de drickande.

En tredje grupp slutligen, den bullersammaste, den mest uppsluppna och talrikaste av alla tre, upptog bänkarna och borden, i vilkas mitt en flöjtliknande stämma, som utgick ur en tung rustning, fullständig från hjälmen till sporrarna, orerade och svor. Den individ, som klämt in sig i denna rustning, försvann så helt och hållet i den, att man av hans person inte såg något mer än en röd, morsk uppnäsa, en lock blont hår, röda läppar och ett par djärva ögon. Hans bälte var späckat med knivar och dolkar, vid hans sida hängde ett stort svärd, till vänster om honom låg ett rostigt armborst, och framför honom stod en väldig vinstänka, och till höger om honom satt en fet slinka med blottad barm. Alla omkring honom skrattade, svor och drack.

I fråga om larm skulle platsen kunnat liknas vid det inre av en kyrkklocka i full gång. Stekpannan, i vilken ett regn av flott stänkte ned, uppfyllde med sitt oavbrutna fräsande luckorna mellan dessa tusentals samtal, som korsade varandra i alla riktningar från den ena sidan av det cirkelrunda rummet till den andra.

Mitt i all denna uppståndelse satt på en bänk vid den stora spiseln en filosof med fötterna i askan och blicken på eldbränderna och filosoferade. Det var Pierre Gringoire.

— Fort! Raska på! Till vapen! Vi måste bryta upp om en timme, sade Clopin Trouillefou till sina friborgare.

En flicka gnolade:

“God natt, min far och min mor!
De sista rakar ihop brasan.”

Två kortspelare kom i gräl.

— Knekten! skrek den rödbrusigaste av de två, i det han hötte med näven åt den andre. Jag skall märka dig. Du skulle kunna övertaga Mistigris plats vid kungens spelpartin.

— Puh! röt en normand, igenkännlig på sin nasalröst. Vi är hopträngda här som helgonen i Caillouville.

— sade hertigen av Egypten i docerande ton till sina åhörare, Frankrikes häxor beger sig till sin sabbat utan smörjelse, kvastkäpp eller något att rida på, endast med några få trollformler. Italiens häxor har alltid en bock, som väntar på dem vid dörren. Allesammans är nödsakade att fara upp genom skorstenen.

Rösten av den unge skämtaren, som var beväpnad från hjässan till fotabjället, genomträngde allt larmet:

— Hurra! Hurra! Detta är således min första dag i vapen! Friborgare! Jag är friborgare för tusan! Fyll mitt glas! Vänner, mitt namn är Jehan Frollo de Moulin, och jag är adelsman. Det är min åsikt, att om Gud vore gendarm, skulle han också plundra. Bröder, vi skall anträda ett ädelt fälttåg. Vi är tappra. Belägra kyrkan, spränga portarna, föra bort den vackra flickan, rädda henne från domarna, rädda henne från prästerna, riva ned klostret, plundra biskopens hus, allt detta skall vi göra på kortare tid än en borgmästare behöver för att äta en sked soppa. Vår sak är rättvis. Vi skall plundra Notre-Dame. Det är alltsammans. Vi skall hänga Quasimodo. Känner ni Quasimodo, mina damer? Har ni sett honom arbeta sig andfådd med den stora klockan någon pingstdag? Vid påvens horn, det är fint att se! Det är som att se djävulen sittande på ett draksvalg. Hör på, mina vänner, jag är friborgare till liv och själ, jag är född till argotier och lösdrivare. Jag var mycket rik, och jag har förslösat allt, jag ägde. Min mor ville göra mig till officer, min far till präst, min moster till storinkvisitor, min mormor till kunglig protonotarie, min grandtant till kassör vid hovet, men jag ville bli friborgare. Jag sade min far det, och han spottade mig sin förbannelse i ansiktet. Jag sade min mor det, och den stackars gamla damen började lipa och puttra som vedträt i spiseln därborta. Låt oss vara glada. Jag är i mig själv ett helt dårhus! Krögerska, min älskling, mera vin! Jag har ännu litet pengar kvar. Men jag vill inte ha mer vin från Suresnes, det drar ihop halsen på mig. Jag skulle lika gärna vilja gurgla mig i halsen med en korg.

Sällskapet omkring honom applåderade och gapskrattade och när studenten fann, att larmet fördubblades omkring honom, utropade han:

— O! Ett sådant härligt oväsen!

Sedan började han sjunga en latinsk visa med extatisk min och tonen hos en präst som förrättar aftonsången. Mitt i sången hejdade han sig och ropade:

— Hej där, ni därborta, djävulens krögerska, ge mig min kvällsvard!

Här inträdde ett ögonblick av något så när tystnad, under vilket hertigens av Egypten gälla röst hördes instruera zigenarna i svartkonstens mysterier:

— Vesslan heter aduine, räven kallas blåfot eller skogslöpare, vargen gråfot eller gultass, björnen gamlingen eller farfar. En gnoms mössa gör en osynlig och kommer en att se osynliga ting. Närhelst en padda skall döpas, bör den klädas i röd eller svart sammet med en röd bjällra om halsen och en om vardera foten. Gudfadern håller den vid huvudet, gudmodern i bakdelen. Det är demonen Sidragasum, som har makten att tvinga flickorna att dansa spritt nakna.

— Vid mässan! inföll Jehan. Då skulle jag gärna vilja vara demonen Sidragasum.

Under tiden fortsatte friborgarna i andra änden av salen att beväpna sig, medan de viskade till varandra.

— Stackars Esmeralda! sade en zigenare. Hon är vår syster. Vi måste skaffa henne därifrån.

— Hon är således alltjämt kvar i Notre-Dame? sade en annan med judiskt utseende.

— Ja, för tusan! löd svaret.

— Nåväl, kamrater, fortsatte han med det judiska utseendet, alltså till Notre-Dame! Detta så mycket mer som det i helgonens kapell finns två bildstoder, den ena av Johannes Döparen, den andra av den helige Antonius, båda i solitt guld och tillsammans vägande över sjutton marker och fotställningarna av förgyllt silver sjutton marker fem uns. Jag vet det, ty jag är guldsmed.

Nu serverade man Jehan hans kvällsvard.

— Vid den helige Voult-de-Lucques, som gemenligen kallas den helige Goguelu, nu känner jag mig fullkomligt lycklig. Hallå, jag heter Jehan Frollo, och min bror är ärkedjäkne. Måtte fan ta honom! Allt jag säger är sanning. Då jag blev friborgare, avstod jag med glatt hjärta från hälften av ett hus i paradiset, som min bror lovat mig, dimidiam domum in paradiso. Jag citerar texten. Jag har en förläning vid Rue Tirechappe, och alla kvinnor är förälskade i mig, det är lika säkert som att Saint-Eloy var en skicklig guldsmed och att den goda staden Paris’ fem yrken är garvare, sadelmakare, börsmakare, repslagare och läderpolerare och att den helige Laurentius blev stekt på äggskal. Jag svär, kamrater.

Om jag nu ljuger, ej på ett år
Av vin jag smakar en enda tår.

Min tjuserska, det är månsken. Titta ut genom gluggen och se, hur vinden skrynklar ihop molnen — alldeles såsom jag gör med din bröstduk. Flickor, snyt barnen och ljusen. Kristus och Muhammed! Vad är det i Jupiters namn, som jag äter? Ohoj, gamla häxa! Det hår, som man inte finner på dina slinkors huvuden, hittar man i dina omeletter. Hör du det, käring? Jag vill ha mina omeletter flintskalliga. En helvetes fin krog, där slinkorna kammar sig med gafflarna!

Så krossade han sin tallrik mot golvet och började sjunga:

Et je n'ai, moi,
Par la sang-Dieu!
Ni foi, ni loi,
Ni feu, ni lieu,
Ni roi
Ni Dieu!!

Under tiden hade Clopin Trouillefou avslutat utdelningen av vapen. Han gick fram till Gringoire, som satt vid spiseln, till synes försänkt i djupa tankar.

— Vän Pierre, sade kungen av Thunes, vad i helvete tänker du på?

Gringoire vände sig om med ett melankoliskt småleende.

— Jag tycker om elden, käre nådig herre — inte av den banala anledningen, att den värmer våra fötter och kokar vår soppa, utan därför att den utsänder gnistor. Ibland kan jag sitta flera timmar i sträck och se på gnistorna. Jag ser tusentals ting i dessa stjärnor, som avtecknar sig mot spiselns svarta bakgrund. Dessa stjärnor är i sig själva världar.

— Ta mig fan, om jag förstår dig! sade friborgaren. Vet du inte, vad klockan är?

— Nej, det vet jag inte, svarade Gringoire.

Nu gick Clopin fram till hertigen av Egypten.

— Kamrat Mathias, sade han, vi har inte valt ett gynnsamt ögonblick. Det sägs, att kung Ludvig XI är i Paris.

— Så mycket större anledning att rycka vår syster ur hans våld, svarade den gamle zigenaren.

— Du talar som en hel karl, Mathias, sade kungen av Thunes. För resten skall vi med lätthet sköta om saken. Vi har intet motstånd att frukta i kyrkan. Prästerna är rädda som harar, och vi är manstarka. Parlamentets män skall bli något till snopna, när de i morgon kommer för att hämta henne. Vid påvens tarmar, jag skulle inte vilja, att de hänger den söta flickan.

Sedan lämnade Clopin krogen.

Under tiden hade Jehan skrikit med sin hesa röst:

— Jag dricker — jag äter — jag är drucken — jag är Jupiter! Hej, Pierre l'Assommeur därborta, om du tittar så där en gång till på mig, skall jag ändra fason på din näsa!

Gringoire å sin sida, som ryckts upp ur sina meditationer, betraktade lugnt den stormiga scenen och mumlade mellan tänderna:

— Ah, vad det var förståndigt av mig att inte dricka och en sådan sanning det ligger i den helige Benoits ord: Vinum apostatare facit etiam sapientes!

I samma ögonblick kom Clopin tillbaka och ropade med dånande stämma:

— Midnatt!

Vid detta ord, som på friborgarna hade samma verkan som en uppbrottsorder på ett regemente, rusade alla, män, kvinnor och barn, ut från krogen under ett väldigt vapenskrammel.

Månen var förmörkad av moln, och Mirakelgården låg i beckmörker. Inte ett enda ljus lyste där, men den var långt ifrån folktom. Man urskilde en stor skara män och kvinnor, som samtalade i viskningar. Clopin steg upp på en sten.

— Uppställning, Argotien! Uppställning, Egypten! Uppställning, Galiléen!

En brådskande rörelse kunde urskiljas i mörkret. Inom några minuter höjde kungen av Thunes åter sin röst.

— Tyst nu medan vi marscherar genom Paris! Lösen är: Petite flambe en baguenaud! Facklorna får inte tändas, förrän vi är framme vid Notre- Dame. Framåt marsch!

Och tio minuter senare tog den beridna nattvakten i förfäran till flykten för en lång procession av svarta och tysta människor, som marscherade ned mot Pont-au-Change genom de slingrande gator, som i alla riktningar genomskär den tätt bebyggda stadsdelen les Halles.

Fjärde kapitlet
EN ALLTFÖR NITISK VÄN

Samma natt sov Quasimodo inte. Han hade just företagit sin sista rond genom kyrkan. I det ögonblick då han stängt portarna, hade han inte lagt märke till att ärkedjäknen hade gått förbi honom och förefallit högeligen förargad, då han sett, att Quasimodo omsorgsfullt bommade till järndörrarna, så att de blev lika starka som en mur. Dom Claude tycktes vara ännu mera förströdd än vanligt. Och sedan det nattliga äventyret i cellen hade han dessutom ständigt misshandlat Quasimodo. Men förgäves! Varken hårda ord eller ens misshandel förmådde rubba klockringarens tåliga ödmjukhet och undergivenhet. Av ärkedjäknen kunde han uthärda allt utan en enda förebråelse, utan en enda klagan. På sin höjd följde han dom Claude med ängsliga blickar, då han gick uppför torntrappan, men ärkedjäknen hade självmant undvikit att återse zigenerskan.

Efter att ha kastat en blick bort mot de stackars övergivna klockorna Jacquelin, Marie och Thibauld, steg Quasimodo denna natt uppför trappan i norra tornet. Där ställde han sin väl tillslutna blindlykta på blytaket och slog sig ned för att betrakta Paris. Såsom vi redan omtalat, var natten mycket mörk, och Paris, som vid denna tid saknade snart sagt all belysning på gatorna, framträdde för ögat som en hopgyttrad svart massa, här och var genomdragen av Seineflodens slingrande blåa band. Inte ett enda ljus kunde Quasimodo se förutom från fönstret i en avlägsen byggnad, vars otydliga, mörka konturer avtecknade sig över taken kring Porte Saint-Antoine. Även där var det någon som vakade.

Medan hans enda öga överfor horisonten, kände klockringaren en oförklarlig oro. Han hade varit på sin vakt i flera dagar. Han hade sett, hur män med dystra uppsyner strövade kring kyrkan, vilka aldrig vände blicken från den unga flickans fristad. Han var orolig, att någon komplott höll på att göras upp mot den stackars värnlösa flickan. Han inbillade sig, att hon såväl som han själv utgjorde föremål för det allmänna hatet och att det förmodligen mycket snart skulle hända någonting. Till följd därav stannade han alltid kvar uppe i tornet och höll utkik, med blicken omväxlande fäst på staden och på hennes cell, vaktande som en pålitlig hund med tusende misstankar i själen.

Medan han spejade ut över staden med sitt enda öga, vilket naturen, liksom till gottgörelse hade gjort så skarpt och genomträngande att det nästan ersatte de övriga organen, som fattades honom, slog det honom, att det var något egendomligt med konturerna av kajen Vieille-Pelleterie, att det var någonting som rörde sig därborta, att linjen av den barriär, som avtecknade sig svart mot det ljusare vattnet, inte var rak och stillastående liksom de övriga kajernas, utan att den företedde en vågrörelse, liksom böljorna i en flod eller som huvudena på en sig förflyttande folkmassa.

Detta föreföll honom besynnerligt. Han fördubblade sin uppmärksamhet. Rörelsen tycktes gå i riktning mot la Cité. Intet ljus syntes. Den fortgick en stund på kajen, varpå den så småningom tycktes försvinna, liksom om det som rörde sig passerade genom det inre av ön la Cité; så upphörde det helt och hållet, och kajens linje blev åter rak och utan rörelse.

Medan Quasimodo uttömde sig i gissningar över detta fenomen, tyckte han sig märka, att rörelsen åter dök upp på Rue du Parvis, som går tvärs igenom la Cité rakt fram mot Notre-Dames fasad. Korteligen, trots mörkret kunde han se täten på en anryckande kolonn, som marscherade ut från denna gata, och inom ett ögonblick en folkmassa, som spridde sig över torget; av denna folkmassa kunde han i mörkret inte urskilja något annat än att det var en folkmassa.

Denna syn slog Quasimodo med förfäran. Det är antagligt, att denna procession som tycktes vara så angelägen att dölja sig i ogenomträngligt mörker, iakttog en tystnad, som inte var mindre djup. Och dock måste något ljud ha utgått från densamma, om också endast trampet av dess fötter, men inte ens detta ljud nådde den döves öron, och denna väldiga folkmassa, av vilken han knappast kunde se något, av vilken han ingenting kunde höra, och som inte desto mindre var i rörelse så nära honom, framkallade hos honom intrycket av en härskara döda, stumma, overkliga varelser, försvinnande i ett töcken.

Nu återvände hans farhågor med fördubblad styrka; tanken på ett försök att med våld bortföra zigenarflickan från hennes fristad framställde sig för honom. Han hade en otydlig känsla av att han befann sig inför en kritisk situation. I denna kris rådgjorde han med sig själv, och hans resonemang var redigare och klarare, än vad man kunnat vänta av en så bristfälligt organiserad hjärna. Skulle han väcka zigenarflickan? Skulle han hjälpa henne att fly? Åt vilket håll? Gatorna var besatta, och bakom kyrkan rann floden; där fanns ingen båt, ingen utgång! Det gavs endast en utväg, nämligen att möta döden på Notre-Dames tröskel, att göra motstånd, tills det kanske kom någon undsättning, om det kom någon sådan, och att inte störa Esmeraldas sömn. Den stackars flickan skulle alltid bli väckt tids nog att dö. Då han väl fattat detta beslut, började han mera kallblodigt iakttaga fienden.

Folkmassan nere på den öppna platsen tycktes växa för vart ögonblick. Han drog emellertid den slutsatsen, att det gjordes mycket litet buller därnere, ty fönstren åt gatan och åt den öppna platsen förblev stängda. Helt plötsligt lyste ett ljus, och inom ett ögonblick svängde sju à åtta tända facklor över huvudena. Då urskilde Quasimodo tydligt, hur en fruktansvärd skara män och kvinnor i trasor, beväpnade med liar, pikar, yxor, rörde sig därnere på torget. Här och var bildade svarta högafflar liksom horn till dessa hemska ansikten. Han erinrade sig otydligt denna pöbel och tyckte sig känna igen alla de huvuden, som några månader tidigare hade hälsat honom såsom narrpåve. En man med fackla i ena handen och en knölpåk i den andra steg upp på en avvisare och talade till pöbeln. Samtidigt utförde denna sällsamma armé några rörelser, liksom för att fatta posto kring kyrkan. Quasimodo tog sin lykta och gick ned på plattformen mellan tornen för att iakttaga allt på närmare håll och tänka ut något medel till försvar.

Clopin Trouillefou som kommit fram till Notre-Dames huvudingång, hade faktiskt ställt upp sina trupper i stridsordning. Ehuru han inte väntade något motstånd, önskade han såsom en försiktig general bibehålla en sådan ordning inom truppen att han i nödfall skulle kunna bjuda nattvakten motstånd. Till följd därav hade han ställt upp sin brigad på ett sådant sätt, att den, sedd ovanifrån och på avstånd, hade kunnat tagas för den romerska triangeln i slaget vid Ecnoma, Alexander den stores macedoniska falang eller Gustaf II Adolfs ryktbara kil. Basen av denna triangel stödde sig mot torgets bakgrund, så att den täppte till mynningen av Rue du Parvis; den ena sidan vette mot Hôtel-Dieu, den andra mot Rue Saint-Pierre-aux-Boeufs. Clopin Trouillefou hade intagit sin plats i triangelns spets tillsammans med hertigen av Egypten, vår vän Jehan och de djärvaste bland friborgarna.

Ett sådant företag som friborgarna nu försökte mot Notre-Dame, var ingenting ovanligt i medeltidens städer. Vad vi nu för tiden kallar polis, fanns inte då. I de folkrika städerna, i all synnerhet i huvudstäderna, fanns ingen central myndighet, som ordnade och styrde alla de andra. Feodalismen hade gjort dessa stora samhällen till en högst egendomlig byggnad. En stad var en samling av otaliga herresäten, som delade den i olika delar av alla möjliga former och storlekar. Därav uppstod tusende mot varandra stridande polismyndigheter, eller rättare sagt, ingen polis alls. I Paris till exempel fanns, förutom de hundrafyrtioen länsherrar som krävde förläningsarrende, ytterligare tjugufem, som gjorde anspråk på både domsrätt och förläningsarrende, från och med biskopen av Paris, som rådde om hundrafem gator, till priorn i Notre-Dame-des-Champs, som endast ägde fyra. Alla dessa feodala lagskipare erkände endast till namnet konungens överhöghet. Skaror av småtyranner med uppbörds- och domsrätt omslöt staden med sina nät, som trasslades in i varandra och inkräktade på varandra, och plundring, rån och upplopp gled ständigt mellan maskorna. Sålunda var det ingenting ovanligt, att pöbeln gick till storms mot ett palats, ett familjehotell eller ett hus i de mest befolkade delarna av staden. I de flesta fall blandade sig grannarna inte i leken, såvida inte plundringen utsträcktes till dem själva. De slog dövörat till för skottlossningen, stängde sina luckor, barrikaderade sina portar och lät striden avgöras med eller utan ingripande av vakten. Följande dag sade man helt lugnt i Paris: “I natt blev Etienne Barbettes hus stormat”, eller “marskalken av Clermont blev bortförd”. Till följd därav hade inte bara de kungliga palatsen utan även de enklare länsherrarnas residens sina krenelerade murar, sina skottgluggar och sina fällgaller över portarna. Kyrkorna skyddades av sin helgd. Inte desto mindre var somliga av dem befästade, ehuru inte Notre-Dame hörde till dessa.

Men låt oss nu återvända till Notre-Dame.

Då de första anordningarna vidtagits (och till friborgardisciplinens heder måste sägas, att Clopins order blev utförda under tystnad och med beundransvärd precision) steg den värde anföraren upp på muren kring planen, höjde sin hesa och barska röst och sitt ansikte mot Notre-Dame, svängde sin fackla, vars låga fladdrade för vinden och emellanåt beslöjades av sin egen rök, och ropade:

— Dig, Louis de Beaumont, biskop av Paris, ledamot av parlamentsdomstolen, säger jag, Clopin Trouillefou, konung av Thunes, prins av Argotien, narrbiskop: Vår syster, falskeligen dömd för trolldom, har sökt en fristad i din kyrka. Du är skyldig att giva henne skydd och värn. Men nu vill parlamentsdomstolen taga henne därifrån, och du samtycker därtill, så att hon skulle bli hängd i morgon på Grèvetorget, om inte Gud och friborgarna funnes till. Vi kommer således till dig, biskop. Om din kyrka är helig, så är även vår syster det. Till följd därav uppmanar vi dig att utlämna flickan till oss, om du vill rädda din kyrka, i annat fall tager vi flickan med våld och plundrar kyrkan. Vilket vi gärna vill göra. Till vittne därpå reser jag härmed mitt standar. Måtte Gud vara dig nådig, biskop av Paris.

Olyckligtvis kunde inte Quasimodo höra dessa ord, som uttalades med ett slags dystert och vilt majestät. En friborgare räckte standaret till Clopin, som med allvarlig min stack ned det mellan två stenar. Det var en högaffel, från vars tänder ett blodigt köttstycke hängde ned.

Då detta var gjort, vände kungen av Thunes sig om och blickade ut över sin armé, en vild skara, vars ögon lyste nästan lika mycket som deras pikar. Efter ett ögonblicks tystnad ropade han:

— Framåt, gossar! Spräng portarna!

Trettio handfasta och bredaxlade män, som av utseendet att döma var grovsmeder, trädde ut ur leden med hammare, släggor, tänger och järnspett på sina axlar. De ryckte fram mot huvudingången, steg uppför trappan, och ögonblicket efteråt såg man dem allesammans stå nedhukade i portvalvet och angripa porten med sina verktyg. En skara friborgare följde efter för att hjälpa till eller se på, så att portalens elva trappsteg snart var överfyllda av människor. Porten gav emellertid inte vika.

— Det var f-n, vad den är hård och omedgörlig! sade en.

— Den är gammal och stelbent, sade en annan.

— Mod, kamrater! ropade Clopin. Jag kan hålla mitt huvud mot en gammal toffel, att vi har sprängt dörren, fört bort flickan och gjort rent hus vid högaltaret, innan en enda kyrkvaktare vaknat. Se där! Jag tror, att låset börjar ge efter!

Clopin avbröts av ett ohyggligt dån, som i detta ögonblick hördes bakom honom. Han vände sig om. En väldig bjälke hade just slagit ned och krossat ett dussin friborgare på kyrktrappan, varpå den studsade och slog ned på stenläggningen med ett dån som av ett kanonskott, i det den ytterligare krossade en arm eller ett ben i hopen av lösdrivare, som sprang sin väg under höga rop av förfäran. Inom ett ögonblick var den inhägnade platsen tom. Ehuru skyddade av portvalvet, övergav smederna porten, och Clopin själv drog sig tillbaka på ett betryggande avstånd från kyrkan.

— För tusan, det var nära ögat för mig! ropade Jehan. Jag kände lufttrycket, men Pierre l'Assommeur han är utslagen!

Den förvåning, uppblandad med fruktan, som uppstod då bjälken föll över lösdrivarna, är omöjlig att beskriva. De stod orörliga i flera minuter och stirrade uppåt och kände sig mera bestörta inför denna bjälke, än de skulle ha gjort inför tjugutusen av kungens bågskyttar.

— Satan! brummade hertigen av Egypten. Det här har en bismak av trolldom!

— Det var månen, som slängde ned den där bjälken på oss, sade Andry-le-Rouge.

— Där syns det, anmärkte François Chanteprune, att de har rätt i att månen är god vän med den heliga jungfrun!

— För tusan påvar! utbrast Clopin. Ni är allesammans ena riktiga idioter!

Men han kunde inte heller lämna någon förklaring på varifrån bjälken kom. Ty under hela denna tid kunde ingenting urskiljas på kyrkans fasad, till vars topp skenet från facklorna inte nådde. Den tunga bjälken låg mitt på kyrkplanen, och stönanden hördes från de stackare, som tagit emot den första stöten och som nästan blivit kluvna mot trappans skarpa kanter.

Då den första förvåningen lagt sig något, hittade kungen av Thunes på en förklaring, som hans kamrater fann bra nog antaglig.

— För tusan! sade han. Är det möjligt att prästerna försvarar sig? I så fall, till storms och plundring!

— Till plundring! upprepade pöbeln under dånande hurrarop, och en salva från armborst och hakebössor avlossades mot kyrkans fasad.

Denna salva väckte de fredliga innevånarna i husen i trakten. Flera fönster öppnades och huvuden i nattmössor och händer hållande ljus blev synliga.

— Skjut mot fönstren! ropade Clopin.

Fönstren stängdes med ens, och de stackars borgarna, som knappast hunnit kasta en förfärad blick på denna skräckinjagande scen, återvände darrande till sina hustrur, i det de frågade sig själva, om häxorna nu höll sin sabbat på Notre-Dames kyrkplan eller de åter blivit angripna av burgunderna, liksom anno 64.

— Till plundring! upprepade argotierna, men de vågade inte rycka fram. De tittade först på kyrkan och sedan på den underbara bjälken. Den låg alldeles orörlig, kyrkan stod där tyst och orörlig, men det var något särskilt, som slog friborgarna med förfäran.

— Till verket, smeder! ropade Clopin Trouillefou. Seså, spräng porten. Ingen rörde sig ur fläcken.

— Fy tusan, sådana stackare, som är rädda för en bjälke! sade Clopin.

En gammal smed tilltalade honom:

— Kapten, det är inte bjälken som oroar oss, det är porten, den är en enda massa av reglar och bommar. Släggor och järnstänger förmår ingenting mot den.

— Vad behöver ni således för att kunna spränga den? frågade Clopin.

— Jo, vi skulle behöva en murbräcka.

Kungen av Thunes sprang modigt fram till den skräckinjagande bjälken och satte foten på den.

— Här har ni den! utropade han. Prästerna har skickat er den. Så bugade han sig mot kyrkan och tillade: Tack ska ni ha, präster.

Detta morska uppträdande hade god verkan, ty därmed var bjälkens trollkraft bruten. Friborgarna fattade åter mod, och snart drevs den tunga bjälken, lyftad som en fjäder av tvåhundra kraftiga armar, våldsamt mot den stora porten, som man förut hade försökt spränga.

Vid stöten med bjälken mot järnporten dånade denna som en väldig trumma. Den sprängdes inte, men hela katedralen darrade, och dess djupaste ekon väcktes till liv. I samma ögonblick började en skur av stora stenar falla ned på angriparna.

— För djävulen! utbrast Jehan. Skakar tornen ned sina balustrader över våra huvuden?

Men nu hade man kommit i farten, och kungen av Thunes höll fast vid sitt första antagande. Det var alldeles säkert biskopen, som försvarade sig, och till följd därav bearbetade de porten ännu ursinnigare trots de stenar, som krossade huvudskålar till höger och vänster.

Det måste omtalas, att dessa stenar föll en i sänder, men att de följde tätt på varandra. Friborgarna kände alltid två av dem samtidigt, än på sina ben, än på sina huvuden. Nästan alla av dem gjorde verkan, och redan blödde och vred sig många sårade och döda under fötterna på de anstormande, som nu hade blivit ursinniga och alltjämt blev fler och fler. Den långa bjälken dunkade regelbundet mot porten, stenarna regnade ned, porten knakade, och inne i kyrkan efterträdde det ena åskdånet det andra.

Läsaren har utan tvivel redan gissat, att det motstånd som gjorde friborgarna så ursinniga, härledde sig från Quasimodo. Slumpen hade olyckligtvis kommit vår döve hjälte till undsättning.

Då han gått ned på plattformen mellan tornen, hade han ännu ingen redig tanke. Han sprang några minuter av och an på galleriet som en galning, såg från sin upphöjda plats den kompakta massan av friborgare redo att storma fram mot kyrkan och bönföll Gud eller djävulen att rädda zigenarflickan. Ett tag funderade han på att skynda upp i södra tornet och ringa i stormklockan, men innan Maries röst hade gjort sig hörd en enda gång, skulle måhända kyrkporten hinna sprängas tio gånger om. Det var just i detta ögonblick, som smederna närmade sig porten med sina verktyg. Vad var att göra?

Plötsligt kom han att tänka på att några murare hela dagen hållit på att reparera muren, trävirket och taket på det södra tornet. Det blev en hoppets stråle för honom. Muren var av sten, taket av bly, och dessutom fanns där en hel massa trävirke.

Quasimodo sprang upp i detta torn. De lägre kamrarna var verkligen fulla med byggnadsmaterial. Där fanns högar av tegel, blyplåtar, sågade bjälkar, högar med bråte - korteligen, en hel arsenal.

Det var i sista minuten. Järnsläggor och spett var i verksamhet därnere. Med en styrka, som gjordes tiodubbel av den överhängande faran, lyfte han upp ena änden av den tyngsta och längsta av alla bjälkarna. Han lyckades skjuta ut den genom en glugg; så grep han tag i den utanför tornet, sköt ut den över plattformens balustrad och lät den falla ned i bråddjupet. Under sitt fall på etthundrasextio fot skrapade bjälken mot väggen, krossade bildhuggerierna, snurrade runt flera gånger som vingen på en väderkvarn och nådde till sist marken. Ett gällt skri höjdes, och den svarta bjälken studsade mot stenläggningen, liksom då en orm höjer sig för att hugga till.

Quasimodo såg hur friborgarna skingrades vid bjälkens fall, liksom då ett barn blåser på aska. Och medan de i vidskeplig fruktan stirrade på den väldiga bjälken, som fallit ned bland dem från himmelen, och pepprade portikens stenhelgon med en salva pilar och kulor, staplade Quasimodo under tystnad upp stenarna och bråtet, ja, till och med murarnas verktyg, på kanten av denna balustrad, från vilken han redan stött ned bjälken. Så fort de började spränga stora porten, begynte följaktligen skuren av stenar att falla, så att de började tro, att kyrkan av sig själv smulades sönder över deras huvuden.

Var och en, som kunnat se Quasimodo då, hade blivit förfärad. Förutom de kastvapen, som han hade hopat på balustraden, hade han ävenledes samlat ihop en hög med stenar på själva plattformen. Så fort de stora stenarna på kanten tog slut, tillgrep han den sistnämnda högen. Han lutade sig ned, reste sig upp, lutade sig ned och reste sig åter upp med otrolig snabbhet. Han stack sitt oformliga gnomhuvud över balustraden, och då föll en väldig sten, så ännu en och sedan ännu en. Då och då följde han med blicken någon riktigt stor och präktig sten, och när han såg, att den uträttade ett gott arbete, mumlade han belåtet:

— Bra!

Tiggarna förlorade emellertid inte modet. Redan mer än tjugu gånger hade den bastanta porten, vilken de angrep så ursinnigt, knakat under tyngden av deras murbräcka av ek, vars kraft mångdubblades av hundra män. Panelerna knakade, sniderierna sprang i bitar, gångjärnen hoppade vid varje stöt, plankorna buktade sig, trävirket söndersmulades mellan järnbeslagen. Till all lycka för Quasimodo var porten mera av järn än av trä.

Inte desto mindre märkte han, att den stora porten började ge vika. Ehuru han inte hörde stötarna av murbräckan, som framkallade dånande ekon inne i kyrkan, så kände han var och en av dem i sitt hjärta. Då han tittade ned på friborgarna, såg han hur de, uppfyllda av segerfröjd och raseri, hötte med sina knutna nävar mot kyrkans fasad, och han avundades för både zigenerskans och sin egen räkning ugglorna, som skrämda flög av och an över hans huvud, deras vingar. Hans skur av stenar förmådde inte längre driva de stormande tillbaka.

Det var i detta ögonblick av förtvivlan, som han kom att kasta blicken på tvenne låga stuprännor, som satt litet nedanför balustraden, från vilken han krossade angriparna. Dessa stuprännor började vid plattformen och slutade strax ovanför kyrkans huvudingång. Då kom han plötsligt på en idé. Han sprang till sin lilla cell efter ett fång ved, lade på detta stora risknippen och en massa blyrullar, en ammunition som han ännu inte begagnat sig av, och efter att ha placerat detta bål alldeles invid öppningen till de båda stuprännorna, tände han på det med sin lykta.

Medan han varit sysselsatt med detta och det inte längre fallit några stenar, hade friborgarna upphört att titta upp i luften. Flämtande som ett koppel jakthundar som angriper ett vildsvin i dess håla, trängdes banditerna kring den stora porten, som nu var illa tilltygad av slagen med murbräckan, men alltjämt stod upprätt. De väntade i ett slags rysande ängslan på den största stöten av alla, den stöt, som skulle spränga porten. Alla ansträngde sig att komma närmast den för att, när den öppnades, först kunna rusa in i den rika katedralen, ett väldigt förvaringsrum för tre århundradens hopade skatter. Under skrik och skrän påminde de varandra om de vackra silverkorsen, de broderade kåporna, de dyrbara silverkärlen och alla de andra dyrbarheterna. Säkert är, att i detta ögonblick tänkte allesammans mindre på zigenarflickan än på att få plundra Notre-Dame.

I samma ögonblick, som de skockade sig kring murbräckan i och för en sista ansträngning, höll andan och spände musklerna till den avgörande stöten, höjdes bland dem ett tjut, ännu ohyggligare än det, som framkallats av bjälken. De som inte tjöt, de som ännu var vid liv, tittade sig omkring och såg två strålar smält bly forsa ned från höjden av byggnaden i den tätast packade hopen. Vågorna i detta människohav hade ryggat tillbaka under den sjudande metallen, som på de två fläckar, där den forsade ned, bildade två svarta, rykande hål i människomassan, liksom då man häller kokhett vatten i en snödriva. Där såg man döende vrida sig, till hälften förbrända och kvidande av smärta. Omkring de två huvudstrålarna föll droppar av detta förfärliga regn på angriparna och trängde in i dem som eldpilar.

Skriken var hjärtslitande. Angriparna flydde huller om buller, i det de kastade ned bjälken på de döda kropparna, och för andra gången låg kyrkplanen övergiven.

Allas blickar riktades mot kyrkans övre del, och de såg en sällsam syn. På det översta galleriet, högre än det stora fönstret i mitten, steg en stor låga upp mellan de två tornen med moln av gnistor, under det att vinden emellanåt omsvepte den med dess egen rök. Under denna låga, under balustraden, som avtecknade sig svart mot eldskenet, utspydde två stuprännor ur sina vidundersgap utan uppehåll denna glödheta skur, som lyste som silver i mörkret mot den nedre, mörka delen av fasaden. Allt eftersom de närmade sig marken, spred de två forsande blyströmmarna myriader av droppar, liksom vattnet som rinner ur hålen på strilen till en vattenkanna. Ovanför lågan syntes de båda väldiga tornen, vartdera med två skarpt avgränsade sidor, den ena kolsvart, den andra blodröd, som föreföll ännu väldigare, tack vare de ofantliga skuggor, som de kastade upp mot himmelen. Deras otaliga skulpterade demoner och drakar antog ett fruktansvärt utseende. Det fladdrande skenet från lågan kom dem att se ut, som om de rörde sig. Några av ormgapen tycktes skratta, man hade tyckt sig kunna höra några av de groteska draksvalgen gläfsa, salamandrar blåsa på elden, odjur fnysa i röken. Och bland alla dessa vidunder, som sålunda väckts ur sin stenslummer av denna eld, av detta ovanliga larm, var det ett, som gång på gång syntes passera förbi det flammande bålet.

Denna sällsamma fyrbåk måste ha väckt vedhuggarna ända bort på Bicêtrekullarna. En förfärande tystnad inträdde nu bland friborgarna, och under denna tystnad hördes ingenting annat än ångestropen av de i klostret instängda munkarna, mera oroliga än hästar i ett brinnande stall, det förstulna bullret av fönster, som hastigt öppnades och ännu hastigare stängdes, ett springande av och an i husen och i Hôtel-Dieu, sprakandet av bålet, de döendes sista stönanden och det fortsatta fräsandet av det smälta blyet, som forsade ned på stenläggningen.

Emellertid hade de förnämsta bland friborgarna dragit sig tillbaka till Logis Gondelauriers portik, där de höll krigsråd. Hertigen av Egypten, som satt på en avvisare, betraktade med vidskeplig bävan den övernaturliga eld, som flammade tvåhundra fot uppe i luften. Clopin Trouillefou bet i raseri i sina valkiga nävar.

— Omöjligt att komma in! mumlade han för sig själv.

— En gammal trollkyrka! brummade den gamle zigenaren Mathias Hungadi Spicali.

— Vid påvens skägg, tillade en gråhårig friborgare, som en gång i tiden hade varit soldat, de där två stuprännorna spottar smält bly på en bättre än skottgluggarna i Lectoure!

— Ser ni den där djävulen, som spankulerar av och an framför elden? utbrast hertigen av Egypten.

— Vid Gud! sade Clopin. Det är den där förbannade ringaren — det är Quasimodo!

Zigenaren ruskade på huvudet.

— Nej, säger jag, sade han. Det är vålnaden av Sabnac, den store markisen, befästningarnas demon. Av en beväpnad soldat har han gjort ett lejons huvud. Emellanåt sitter han på en förfärlig häst. Han förvandlar män till stenar och bygger torn med dem. Han för befälet över femtio legioner. Det är säkerligen han. Jag känner igen honom. Emellanåt är han klädd i en vacker kåpa av guldtyg, efter turkiskt mönster.

— Var är Bellevigne d'Etoile? frågade Clopin.

— Han är död, svarade en kvinnlig friborgare.

Här inföll Andry-le-Rouge med ett idiotiskt skratt:

— Notre-Dame skaffar arbete åt Hôtel-Dieu.

— Finns det inget sätt att spränga porten? sade kungen av Thunes och stampade i marken.

Till svar pekade hertigen av Egypten med dyster min på de två strömmar av smält bly, som lyste som två fosforstrimmor mot den mörka byggnaden.

— Man har redan förr haft exempel på kyrkor som försvarat sig själva, anmärkte han med en suck. Sofiakyrkan i Konstantinopel kastade för några och fyrtio år sedan tre gånger till marken Muhammeds halvmåne bara genom att skaka på sina kupoler, och Guillaume av Paris, som har byggt den här, var en trollkarl.

— Måste vi således helt ynkligt smyga oss härifrån liksom några rymmande lakejer? sade Clopin. Vad för slag? Skall vi lämna vår syster här, för att de där otäcka prästerna skall föra henne till galgen i morgon?

— Och sakristian, där det finns lassvis med guld? sade en friborgare.

— Vid Muhammeds skägg! utbrast Trouillefou.

— Låt oss göra ett försök till, sade den nyssnämnde friborgaren.

Mathias Hungadi ruskade på huvudet.

— Vi kommer inte in genom porten, sade han. Vi måste försöka få tag i någon rämna i den gamla häxans rustning, ett hål, en lönnport eller något i den vägen.

— Vem vill vara med om det? sade Clopin. Jag vill försöka en gång till. Apropå det, var är den lille studenten Jehan, som hade klätt sig i så mycket järn?

— Han är säkerligen död, svarade någon, ty ingen hör honom skratta.

Kungen av Thunes rynkade pannan.

— Så mycket sämre! sade han. Det fanns ett modigt hjärta under allt det där järnet. Och mäster Pierre Gringoire?

— Kapten Clopin, sade Andry-le-Rouge, han smög sig bort, innan vi hunnit till Pont-aux-Changeurs.

Clopin stampade i marken.

— Guds död! röt han. Det var den där karlen, som drog oss in i den här affären, och nu lämnar han oss, just när vi har det som värst. En sådan feg skrävlare med nattmössa till hjälm!

— Kapten Clopin! ropade Andry-le-Rouge, som tittade uppför Rue du Parvis. Där kommer den lille studenten!

— Välsignad vare Pluto! sade Clopin. Men vad i helvete är det, som han släpar efter sig?

Det var verkligen Jehan, som kom skyndande så fort som det var honom möjligt till följd av den tunga rustningen och en lång stege, som han släpade med sig över stenläggningen.

— Seger! Te Deum! skrek studenten. Här är stegen, som tillhör sjåarna vid Saint-Landrykajen.

Clopin gick fram till honom.

— Min gosse, sade han, vad tänker du göra med den där stegen?

— Här är den, svarade Jehan flämtande. Jag visste, var den fanns, i skjulet till löjtnantens hus. Där bor en flicka, som jag känner, och som tycker, att jag är vacker som en liten kärleksgud. Det var genom henne, jag försökte skaffa mig stegen och nu har jag stegen!

— Ja, ja, sade Clopin. Men vad skall du göra med den här stegen?

Jehan såg på honom med illmarig min och knäppte med fingrarna. I detta ögonblick var han sublim. Han hade på huvudet en av dessa tunga hjälmar från 1400-talet, som skrämde fienden med sina vidunderliga prydnader. Hans hjälm var späckad med inte mindre än tio järntaggar, så att Jehan hade kunnat göra Nestors homeriska skepp stridigt det fruktansvärda epitetet DEXEMBOLOS.

— Vad jag skall göra med den, allernådigste konung av Thunes, sade han. Ser du den där raden av bildstoder, som ser ut som fårskallar, över de tre portarna?

— Ja. Nå?

— Det är de franska konungarnas galleri.

— Vad angår den saken mig? sade Clopin.

— Vänta litet. Vid ena änden av det där galleriet finns en dörr, som aldrig är stängd annat än med klinka. Med den här stegen går jag upp dit, och sedan är jag inne i kyrkan.

— Låt mig gå upp först, min gosse, sade den andre.

— Nej, kamrat. Stegen är min. Kom med nu, du skall få bli andre man.

— Måtte Belsebub strypa dig! sade Clopin vresigt. Jag vill inte komma efter någon.

— I så fall, Clopin, skall du skaffa dig en stege.

Och därmed satte Jehan i väg över den öppna platsen, släpande stegen med sig och ropande:

— Följ med mig, gossar!

Inom ett ögonblick var stegen rest och stod med sin övre ända stödd mot balustraden till det lägre galleriet ovanför en av sidoportarna. Jublande trängdes friborgarna kring stegen för att få klättra uppför den. Men Jehan höll på sin rättighet och var den, som först satte sin fot på stegens pinnar.

Uppstigandet blev ganska långt. De franska kungarnas galleri löpte på den tiden cirka 20 meter ovanför marken, till vilken höjd dessutom kom de elva trappstegen vid ingången. Jehan steg långsamt upp, mycket hindrad av sin tunga rustning, med ena handen på stegen och med den andra hållande sitt armborst. Då han tillryggalagt halva vägen, kastade han en melankolisk blick på de stackars döda argotierna, som låg kringströdda på huvudportalens trappa.

— Ack! sade han. Se där en hög av döda, värdig femte boken av Iliaden.

Sedan fortsatte han sin klättring. Friborgarna följde efter honom. Det fanns en friborgare på var och en av stegens pinnar. När man såg denna rad av pansarklädda ryggar sålunda höja sig i en vågformig rörelse i mörkret, hade man kunnat tro, att det var en jätteorm med stålfjäll, som reste sig mot kyrkan. Jehan, som utgjorde huvudet och som visslade, gjorde illusionen fullständig. Till sist uppnådde studenten galleriets balustrad och klev med lätthet över den under hela friborgarskapets applåder. Då han sålunda var herre över citadellet, uppgav han ett utrop av glädje, men tvärstannade helt plötsligt i största bestörtning. Bakom en av de kungliga bildstoderna hade han just sett Quasimodo, som stod gömd där och vars öga gnistrade i mörkret.

Innan någon mer av belägrarna hunnit sätta foten på galleriet, rusade den fruktansvärda puckelryggen fram till stegen, grep, utan att säga ett ord, tag i den med sina kraftiga händer, sköt den tillbaka från kanten, lät den ett ögonblick balansera och slungade sedan med övermänsklig styrka stegen jämte de på densamma krälande människorna baklänges ned på kyrkplanen. Det var ett ögonblick, som kom de modigaste att blekna och darra av fruktan. Stegen som sålunda slungades tillbaka med hela sin levande vikt, stod för ett ögonblick upprätt och liksom tycktes tveka; så tog den överbalansen, beskrev en cirkel av 25 meters radie och slog ned på stenläggningen med hela sin börda av banditer, med större hastighet än en vindbrygga, vars kedjor brustit. Där höjdes ett öronbedövande larm; sedan inträdde dödstystnad, och några få stympade varelser kravlade sig fram ur högen av dödade.

Ett mummel av fasa och raseri bland de belägrande efterträdde deras skrik av triumf. Oberörd och med armbågarna stödda mot balustraden stod Quasimodo och tittade lugnt ned på dem med uppsynen av en långhårig gammal kung, som tittar ut genom sitt fönster.

Jehan Frollo å sin sida befann sig i en kritisk belägenhet. Han var ensam med den fruktansvärde klockringaren på galleriet, skild från sina kamrater genom en lodrät, 25 meter hög vägg. Medan Quasimodo hade manövrerat med stegen, hade studenten sprungit fram till dörren, som han väntat att finna olåst. Men så var inte fallet. Då klockringaren gått ut på galleriet, hade han stängt den efter sig. Då hade Jehan gömt sig bakom en av stenkungarna, där han knappast vågat andas, utan i största förfäran stirrat på den vidunderliga puckelryggen, likt den man, som var förälskad i hustrun till en menageriägare och en kväll, då han gått för att träffa henne, klättrat över orätt mur och helt plötsligt befunnit sig mellan fyra ögon med en isbjörn.

Under de första ögonblicken tog puckelryggen ingen notis om honom, men till sist vände han sig om och sträckte hastigt på sig, ty han hade varseblivit studenten. Jehan gjorde sig beredd på en svår sammanstötning, men hans döve motståndare förblev orörlig. Han vände endast ansiktet mot studenten och stirrade på honom.

— Åhå! sade Jehan. Varför står du där och stirrar på mig med ditt enda dystra öga?

Och samtidigt spände den unge lymmeln i smyg sin båge.

— Quasimodo! ropade han. Jag kommer att förändra ditt tillnamn. Hädanefter kommer du att få heta den blinde.

Skottet avlossades. Pilen ven genom luften och fastnade med sin spets i puckelryggens vänstra arm. Detta generade inte Quasimodo mer än om hans granne, kung Faramond, hade fått en skråma. Han grep tag i pilen, ryckte ut den ur armen och bröt lugnt av den mot sitt knotiga knä. Sedan snarare släppte än kastade han bitarna på golvet. Men han gav inte Jehan tillfälle till att avlossa ännu en pil. Så fort pilen var avbruten, kastade sig Quasimodo frustande över studenten, vars vapenrustning av stöten plattades till mot väggen. Sedan såg man otydligt en hemsk scen vid det fladdrande skenet från facklorna.

Med vänstra handen grep Quasimodo tag om båda armarna på Jehan, som inte gjorde något motstånd; till den grad gav han sig förlorad. Med högra handen tog puckelryggen med olycksbådande långsamhet av honom hans rustning bit för bit, svärdet, dolken, hjälmen, bröstharnesket, lårskenorna, som om han varit en apa, som skalat en nöt. Bit för bit släppte Quasimodo studentens järnskal för hans fötter.

När studenten fann sig avväpnad, avklädd, naken i dessa fruktansvärda händer, gjorde han inte något försök att tala till sin döve fiende, utan han skrattade honom djärvt i ansiktet och sjöng med sitt sextonåriga pojkhjärtas hela bekymmerslöshet en då för tiden populär visa:

Elle est bien habillée,
La ville de Cambrai.
Marafin l'a pillée…

Han hann inte avsluta visan. Quasimodo syntes nu stående på galleriets balustrad, med ena handen hållande studenten vid fötterna och låtande honom snurra runt som en slunga. Så hördes ett ljud, som då en ask av ben krossas mot en vägg, och någonting syntes falla, men det stannade, då det tillryggalagt en tredjedel av vägen ned, ty det hejdades av ett av de arkitektoniska utsprången. Det var en död kropp, som förblev hängande där, dubbelvikt, med krossade revben och spräckt huvudskål.

Ett anskri av fasa höjdes bland friborgarna.

— Hämnd! ropade Clopin.

— Till plundring! svarade mängden. Till anfall! Till anfall! Sedan följde ett ohyggligt tjut på alla möjliga språk, alla möjliga dialekter, i alla möjliga tonfall. Den stackars studentens död uppväckte en storm av förbittring hos denna folkmassa. Friborgarna greps av blygsel och raseri över att så länge ha blivit hållna i schack framför en kyrka av en puckelrygg. Deras raseri förskaffade dem stegar, mångdubblade facklornas antal, och inom några minuter såg Quasimodo till sin bestörtning en fruktansvärd skara anfalla Notre-Dame från alla håll. De som inte hade några stegar, hade knutit ihop rep, de som inte hade några rep, klättrade upp med tillhjälp av de utskjutande bildhuggerierna. De klängde sig fast vid varandras trasor. Det gavs ingen utväg att motstå detta stigande tidvatten av hemska ansikten. Raseri tycktes prägla dessa ursinniga uppsyner; deras smutsiga pannor lackade av svett, deras ögon gnistrade och alla dessa hemska ansikten angrep Quasimodo. Det var, som om någon annan kyrka hade skickat dit sina gorgoner, sina hundhuvuden, sina demoner, alla sina mest fantastiska skulpturer för att angripa Notre-Dame. Det var som ett överdrag av levande vidunder över fasadens stenvidunder.

Emellertid hade kyrkplanen blivit upplyst av tusende facklor. Denna scen, som hittills varit begravd i tätt mörker, badade plötsligt i ett hav av ljus. Och nu tycktes hela staden ha vaknat upp ur sin sömn. Dystra klämtningar hördes i fjärran; friborgarna tjöt, flämtade, svor och klättrade, och Quasimodo, som var maktlös gentemot så många fiender, darrade för zigenarflickans liv och såg alla dessa ursinniga ansikten komma närmare och närmare hans galleri, uppsände böner till himmelen om ett underverk och vred sina händer i förtvivlan.

Femte kapitlet
DEN AVSKILDHET, I VILKEN KONUNG LUDVIG AV FRANKRIKE LÄSER SINA BÖNER

Läsaren har förmodligen inte glömt, att Quasimodo strax innan han varseblev friborgarnas framryckande skara, från höjden av sitt torn kastade en blick över Paris och då såg ett enda ljus tindra i ett fönster i översta våningen av en hög och dyster byggnad i närheten av Porte-Saint-Antoine. Denna byggnad var Bastiljen, och det tindrande ljuset var Ludvig XI:s.

Ludvig XI hade faktiskt varit i Paris sedan två dagar tillbaka. Två dagar senare var det hans avsikt att bege sig till sin fästning Montilz-lès-Tours. Han visade sig sällan i sin goda stad Paris, och när han visade sig där, var det endast för en kort tid, emedan han där inte kände sig omgiven av tillräckligt många murar, galgar och skotska bågskyttar. Denna gång hade han kommit för att tillbringa natten i Bastiljen. Hans stora gemak i Louvren föll honom föga i smaken. Han kände sig alldeles bortkommen i all denna storslagenhet. Denne gode borgarkung föredrog Bastiljen med en liten kammare och en enklare sång, och för övrigt var Bastiljen starkare än Louvren.

Denna lilla kammare, som konungen reserverat åt sig i det beryktade statsfängelset, var emellertid ganska rymlig och upptog översta våningen i ett av småtornen. Det var ett cirkelrunt gemak med glänsande halmmattor på golvet, takbjälkar, dekorerade med liljor av förgylld metall, och ljusgröna, panelade väggar.

Där fanns endast ett fönster, avlångt och spetsigt och försett med flätverk av järntråd och ytterligare fördunklat av glasmålningar, framställande kungens och drottningens vapen. Varje ruta hade kostat tjugutvå sols.

Det fanns bara en ingång, en modern dörr, på innersidan försedd med ett draperi och på yttersidan med en vackert arbetad portik av irländsk ek.

I detta rum syntes inga av de möbler, som man vanligtvis ser i ett rum, varken bänkar, stolar eller pallar; där fanns endast en länstol, men en storartad sådan; trävirket var bemålat med rosor och sitsen var av röd marockäng, dekorerad med långa silkesfransar och med ett överflöd av förgyllda spikhuvuden. Det faktum, att endast denna enda stol fanns, utvisade, att blott en enda person hade rättighet att sitta i detta rum. Framför stolen och i närheten av fönstret stod ett bord, beklätt med en duk, i vilken en massa fåglar var invävda. På bordet fanns ett bläckhorn, pergamentsrullar, några pennor och en stor bägare av ciselerat silver. Litet längre bort syntes en kamin och en bönpall av karminröd sammet med guldfransar. Och bakom den såg man en enkel säng med gul och röd damast utan andra prydnader än några enkla fransar. Sådan var den kammare, som då för tiden allmänt kallades “den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böner”.

I det ögonblick då vi för in läsaren i detta rum, var det mycket mörkt. Ljussläckningssignalen hade ringt för en timme sedan. Det var mörk natt, och det fanns endast ett fladdrande vaxljus på bordet att belysa de fem personer, som var grupperade i rummet.

Den förste, på vilken ljusskenet föll, var en dyrbart klädd herre i tröja och scharlakansröda byxor med silverränder samt en kappa av guldtyg med svarta snörmakerier. Denna lysande dräkt glittrade i alla veck. Mannen, som bar den, hade sitt vapen broderat i lysande färger på bröstet, en sparre med en springande hjort. Skölden uppbars till höger av en olivgren och till vänster av ett hjorthorn. Mannen bar i sitt bälte en dyrbar dolk, vars skaft av förgyllt silver var ciselerat i form av en hjälmbuske med en grevekrona över. Hans uppsyn var elak och högdragen; vid första anblicken såg man dryghet i hans ansikte, vid den andra bakslughet. Han stod med blottat huvud och en lång pergamentsrulle i handen bakom länstolen, i vilken satt en särdeles tarvligt klädd man i en vårdslös ställning, med det ena knäet upplagt över det andra och armbågen stödd mot bordet. Må man föreställa sig på denna dyrbara marockängsits två knotiga knän, ett par magra lår, beklädda med svarta yllebyxor, en överkropp insvept i en lös, grov rock med ett pälsbräm, på vilket man såg mindre hår än skinn, och liksom för att sätta kronan på verket en flottig gammal hatt, kantad runt omkring med ett snöre, fullsatt med små blyfigurer. Tillika med en smutsig kalott, under vilken knappast ett enda hårstrå var synligt, var detta allt som kunde urskiljas av den sittande personen. Han höll huvudet så framåtlutat över bröstet, att ingenting var synligt av hans ansikte, som sålunda hölls i skuggan, förutom spetsen av hans näsa, på vilken en ljusstråle föll och som uppenbarligen måste vara lång. Den magra och rynkiga handen utvisa- de, att det var en gammal man. Det var Ludvig XI.

En bit bakom dem samtalade med sänkta röster två män i flamländska dräkter, som dock inte så helt och hållet försvann i mörkret att inte den, som övervarit uppförandet av Gringoires mystär, i dem kunnat igenkänna två av de förnämsta flamländska ambassadörerna Willem Rym, den skarpsinnige stadspensionären i Gent, och Jakob Coppenole, den populäre strumpvävaren. Man torde erinra sig, att dessa två män var djupt invigda i Ludvig XI:s hemliga politik.

Och bakom alla de andra, i närheten av dörren, i mörkret, stod, orörlig som en bildstod en undersätsigt byggd, axelbred man i något slags militäruniform och broderad vapenrock, vars grova ansikte med utstående ögon, stor mun och knappast någon panna alls verkade samtidigt både hund och tiger.

Alla stod med obetäckta huvuden utom kungen själv.

Den dyrbart klädde herrn, som stod bredvid konungen, tycktes läsa upp något slags lång promemoria, som konungen tycktes åhöra med uppmärksamhet. De två flamländarna samtalade i viskningar.

— Guds kors! mumlade Coppenole. Jag är trött på att stå. Finns det inga stolar här?

Rym svarade med en nekande åtbörd, åtföljd av ett varnande leende.

— Guds kors! återtog Coppenole, som kände sig riktigt olycklig över att nödgas sänka rösten sålunda. Jag känner god lust att slå mig ned på golvet med benen i kors, såsom jag gör hemma i min affär.

— Det är bäst, att ni aktar er för att göra det, mäster Jakob.

— För tusan, mäster Willem, måste man således hålla sig på fötterna hela tiden?

— Eller på knäna, svarade Rym.

I samma ögonblick höjde kungen rösten, och de tystnade.

— Femtio sols för våra kammartjänares rockar och tolv livres för våra skrivares kappor! Det är rätt! Ös guld tunnvis! Är ni galen, Olivier?

Då den gamle mannen sade detta, höjde han huvudet, och man såg kedjan till Sankt-Mikaelsorden glänsa kring hans hals. Ljusskenet föll över hans magra, vresiga ansikte. Han ryckte pergamentet ur den andres händer.

— Ni ruinerar oss! utropade han, i det hans insjunkna ögon gled över promemorian. Vad är allt det här? Vad har vi för behov av en sådan stat? Två kaplaner, vardera med tio livres i månaden, och en underkaplan till hundra sols! En kammartjänare till nittio livres om året! Fyra köksmästare, var och en med hundratjugu livres om året! En stekmästare, en soppkock, en överkock, en källarmästare jämte två biträden, var och en till sextio livres om året! Två stekvändare till åtta livres! En stallmästare och hans två karlar till tjugufyra livres i månaden! En förskärare, en pastejbagare, en bagare, två formän till sextio livres vardera om året! Och överhovslagaren hundratjugu livres! Och vår överhovskattmästare tolvhundra livres! Och kontrollören femhundra! Och endast Gud vet vad mera! Det är ju rent av vidunderligt! Våra tjänares löner suger alldeles ut Frankrike. Alla skatterna i Louvren kommer att smälta i en sådan ugn av utgifter. Vi blir nödsakade att sälja vårt bordsilver! Och nästa år, om Gud och Vår Fru (här lyfte han på hatten) låter oss leva så länge, blir vi nödsakade att dricka vårt havrevatten ur en tennmugg!

Då han sade detta, kastade han en blick på silverpokalen, som blänkte på bordet. Han hostade och fortsatte:

— Mäster Olivier, furstar, som regerar över stora riken, såsom konungar och kejsare, bör inte låta slöseriet taga överhand i deras hushåll, ty det är en eld, som sedan sprider sig över hela landet. Alltså, mäster Olivier, låt det lända dig till efterrättelse, att denna sak misshagar oss. Pasque-Dieu! Ända till anno 79 översteg våra utgifter aldrig trettiosextusen livres! Anno 80 steg de till fyrtiotretusenetthundranitton livres — jag har siffrorna i huvudet — 81 uppgick de till sextiosextusensexhundraåttio, och i år går de till åttiotusen! Fördubblade på fyra år! Monstruöst! Han gjorde ett uppehåll för att hämta andan, och sedan fortsatte han med största häftighet:

— Runt omkring mig ser jag endast människor, som blir feta på min magerhet! Ni suger pengar ur alla mina porer!

Alla de närvarande teg. Detta var ett av de vredesutbrott, som man måste hålla till godo med. Han fortsatte:

— Jag tycker om den här ansökan på latin av Frankrikes högadel, som vill, att jag skall återupprätta, vad de behagar kalla de höga kronoämbetena som är av en sådan vikt! Ja, i sanning av vikt! Men vi skall visa er, Pasque-Dieu, huruvida vi är kung eller inte!

Han smålog i medvetande om sin makt; hans dåliga humör blidkades därav, och han vände sig om mot flamländarna.

— Förstår ni, vän Willem, överbagaren, överhovmästaren, överhovmarskalken, överhovstallmästaren är inte av lika mycket gagn som den obetydligaste kammartjänare. Kom ihåg det, vän Coppenole, de är inte av minsta vikt. När de står där omkring kungen utan att göra minsta nytta, kommer de mig att tänka på de fyra evangelisterna, som omger urtavlan på palatsets stora tornur och som Philippe Brille helt nyligen har reparerat. De är förstås förgyllda, men de anger inte tiden, och urvisaren reder sig mycket bra utan dem.

Han satt försänkt i tankar ett ögonblick. Så tillade han, i det han skakade på sitt gamla huvud:

— Vid Vår Fru, men jag är inte Philippe Brille och jag tänker inte förgylla om de stora vasallerna. Jag var av samma åsikt som konung Edward: “Rädda folket och döda de höga herrarna.” Fortsätt, Olivier.

Den person, som han tilltalade vid detta namn, tog åter pergamentet ur hans händer och fortsatte sin uppläsning:

“… till Adam Tenon, sigillbevarare vid prevotämbetet i Paris, för silver, bearbetning och gravering av ovannämnda sigill, som har gjorts nytt, därför att de gamla inte kunde användas längre, därför att de var så gamla och nötta, tolv livres.

Till Guillaume Frère fyra livres, fyra sols för hans besvär och kostnader att ha matat duvorna i de två duvslagen vid Hôtel des Tournelles under månaderna januari, februari och mars detta år, och för inköp av sju sextierer korn.

Till en munk för att han biktat en förbrytare fyra sols.”

Konungen hörde på under tystnad. Då och då hostade han. Då förde han silverbägaren till läpparna, tog en klunk och gjorde en grimas.

“Under loppet av detta år har på domstolens befallning femtiosex utrop ägt rum vid gatukorsningarna i Paris. Kostnaderna därför återstår ännu att reglera.

För grävningar och letanden på diverse platser i Paris och annorstädes efter skatter, som påstås vara gömda på ovannämnda platser, ehuru ingenting har blivit funnet, fyrtiofem livres.”

— Att gräva ned en écu för att få tag i en sol! sade kungen.

“… För att i Hôtel des Tournelles ha insatt sex rutor av vitt glas, där järnburen är, tretton sols. För tillverkande och levererande av fyra vapensköldar, bärande vår ovannämnda nådiga herres vapen och smyckande av kransar med rosor, sex livres. För två nya ärmar till kungens gamla tröja tjugu sols. För en burk fett att smörja kungens stövlar med femton denierer. Till ny stia åt kungens svarta svin trettio livres. Diverse avbalkningar, bjälkar och galler till lejonburarna vid Hôtel Saint-Paul tjugu livres.”

— Dyra djur det där! sade Ludvig den XI. Men det gör detsamma, ty det är i alla fall en kunglig lyx. Där finns ett stort rött lejon, som jag älskar för dess präktiga hållning. Har ni sett det, mäster Willem? Furstar måste ha dessa underbara djur. Till hundar måste konungarna ha lejon och till katter tigrar. En krona anstår det stora. Redan under hednatiden var det brukligt, att när folket offrade hundrade oxar och hundrade får, offrade kejsarna hundrade lejon och hundrade örnar. Det låg något mycket vilt och mycket ädelt däri. Frankrikes konungar har alltid haft detta rytande omkring sin tron. Och dock måste man göra mig den rättvisan att medge, att jag inte förstör så mycket pengar på dylikt som mina företrädare och att jag har ett mindre lager av lejon, björnar, elefanter och leoparder än de. Fortsätt, mäster Olivier. — Vi ville endast säga detta till våra flamländska vänner.

Willem Rym bugade sig djupt, under det att Coppenole med sin buttra uppsyn liknade en av de björnar, som hans majestät just talat om. Kungen observerade det inte. Han hade just fört bägaren till munnen och höll på att spotta ut drycken på golvet, i det han sade:

— Pu! En sådan otäck smörja!

Den läsande fortsatte:

“… För underhåll åt en lösdrivare, som sedan sex månader tillbaka suttit häktad i lösdrivarfängelset i avvaktan på att beslut fattas om vad man skall taga sig till med honom, sex livres fyra sols.”

— Vad vill detta säga? inföll kungen. Föda och underhåll åt den som skall hängas! Pasque-Dieu! Jag vill inte ge en enda sol till ett sådant underhåll. Olivier, ordna saken med herr d'Estouteville. Redan i natt skall vi vidtaga förberedelser till att förena den hedersmannen i det heliga äktenskapet med galgen. Fortsätt!

Olivier satte med tumnageln ett märke vid lösdrivaren och fortsatte sedan:

“Till Henriet Cousin, överbödel i Paris, en summa av sextio sols utanordnade av herr prevoten av Paris till inköp av ett stort svärd att användas vid halshuggning av sådana som dömts efter sina förtjänster, och försett med ett nytt fodral samt övrigt tillbehör, ävensom för reparerande och slipning av det gamla svärdet, som blev hackigt och slött, då det användes mot Messire Louis de Luxembourg, såsom det tydligt kan bevisas.”

Här avbröt kungen honom åter.

— Nog nu, sade han. Jag skall med största nöje giva order om denna utbetalning. Dylika utgifter fäster jag mig inte vid. Jag har aldrig funnit dessa pengar bortkastade. Fortsätt.

“För tillverkning av en ny stor bur…”

— Ah! sade kungen, i det han lade händerna på stolens armstöd. Jag visste, att det var av någon särskild anledning, som jag kommit till Bastiljen. Vänta, mäster Olivier. Jag vill själv titta på den där buren. Ni får läsa upp kostnaderna för den, medan jag granskar den. Herrar flamländare, ni måste komma med och titta på den. Den är en kuriositet. Han reste sig upp, stödde sig på interlokutörens arm, gjorde ett tecken åt den stumme mannen vid dörren och ett annat åt de båda flamländarna, att de skulle följa med, och lämnade rummet.

Det kungliga sällskapet utökades vid dörren med män, som var beväpnade från topp till tå, och några små pager, som bar facklor. De vandrade en stund i det inre av detta dystra fängelse, genomdraget med trappor och korridorer ända in i de tjocka murarna. Befälhavaren på Bastiljen gick i spetsen och hade överinseendet över öppnandet av de på varandra följande dörrarna för den gamle, sjuke och lutande kungen, som hostade, där han gick. Vid varje dörr måste alla böja sig ned, alla utom den av ålder böjde gubben.

— Hm! sade han med sin tandlösa mun. Vi är redan mycket nära gravens port. En låg dörr måste passeras med krökt rygg.

Efter att ha passerat genom en dörr, så belamrad med lås och reglar, att det tog en kvarts timme att öppna den, kom de slutligen in i en hög och stor sal med gotiska valv, i vars mitt vid fackelskenet kunde urskiljas en stor kub av murverk, trä och järn. Invändigt var den ihålig. Det var en av dessa beryktade burar, avsedda för statsfångar, som man brukade kalla “kungens små barn”. I dess väggar fanns några små fönster, överdragna med ett så tätt galler av järnstänger, att man inte kunde se glasrutorna. Dörren utgjordes av en enda platt sten, som till en grav; en av dessa dörrar, som endast användes att gå in genom. Skillnaden var endast den, att här var den begravne vid liv.

Kungen gick långsamt omkring denna lilla byggnad och granskade den med största uppmärksamhet, under det att mäster Olivier följde efter honom och från sitt pergament högt läste upp kostnaderna.

— Präktig kärnek, sade kungen och knackade med knogarna mot trävirket.

“… Dessutom har till denna bur”, fortsatte den andre att läsa upp, “åtgått tvåhundratjugu tjocka järnstänger, i genomsnitt åtta à nio fot långa, jämte krampor och övrigt tillbehör vägande tvåhundraaderton marker, oberäknat järngallren för fönstren i det rum, där buren är placerad, järngallren för dörren till rummet och annat…”

— Det var bra mycket järn för att hålla en lättfärdig själ i schack, sade kungen.

“Hela beloppet uppgår till trehundrasjutton livres, fem sols och sju denierer.”

— Pasque-Dieu! utbrast kungen.

Vid denna Ludvig XI:s favorited tycktes någon ha vaknat inne i buren. Kedjor rasslade på golvet, och en svag röst, som tycktes komma ur buren, utropade:

— Sire! Sire! Förbarmande! Förbarmande!

— Trehundrasjutton livres, fem sols och sju denierer! upprepade Ludvig XI.

Den klagande rösten hade isat blodet i alla de närvarandes ådror, till och med mäster Oliviers. Endast kungen tycktes inte ha hört den. På hans tillsägelse återupptog mäster Olivier uppläsandet, och han själv fortsatte kallt att granska buren.

“… Förutom detta har det utbetalats till en murare, som gjort hålen för fönstergallren och ett nytt golv i det rum, där buren står, enär det gamla golvet inte hade varit starkt nog att uppbära den, tjugu livres, fjorton sols.”

Rösten började åter klaga:

– Nåd, sire! Jag svär, att det var kardinalen av Angers, som begick detta förräderi, och inte jag.

– Den muraren kan konsten att hugga för sig, sade kungen. Fortsätt, Olivier.

Olivier fortsatte:

“Till en snickare för fönsterkarmar, säng och annat tjugu livres två sols…”

Rösten fortsatte alltjämt:

– Ack, sire, vill ni inte höra på mig? Jag bedyrar, att det inte var jag, som skrev det där till hertigen av Guyenne. Det var kardinalen Balue.

– Den snickaren är alldeles för dyr, anmärkte kungen. Är det allt?

– Nej, sire. Till en glasmästare för fönster i ovannämnda rum fyrtiosex sols åtta denierer.

– Nåd, sire! Är det inte tillräckligt att man skänkt alla mina ägodelar till mina domare, mitt bordssilver till herr de Torcy, mitt bibliotek till mäster Pierre Doriolle och mitt lösöre till guvernören i Roussillon? Jag är oskyldig. Det är nu fjorton år, som jag legat och skakat av köld i denna järnbur. Nåd, sire, och även ni skall finna det i himmelen.

– Mäster Olivier, sade kungen, hur lyder slutsumman?

– Trehundrasextiosju livres åtta sols tre denierer.

– Vid Vår Fru! utbrast kungen. Det är ju alldeles orimligt för en järnbur!

Han ryckte till sig promemorian ur mäster Oliviers hand och började räkna på fingrarna, i det han ömsom tittade på papperet, ömsom på buren. Under tiden hörde man fången i buren snyfta. Verkan därav i detta mörker var ohygglig, och alla de närvarande var likbleka och stirrade på varandra.

– I fjorton år, sire! Det är jämnt fjorton år sedan i april 1469! I Guds heliga moders namn, sire, lyssna till mig. Hela denna tid har ni njutit av solens värme, skall då aldrig jag, stackare, återse dagens ljus? Nåd, sire! Var barmhärtig! Mildhet är en ädel dygd hos en konung, som bryter vredens udd. Tror ers majestät, att det i dödsstunden kan lända en konung till stor tröst att inte ha lämnat någon oförrätt ostraffad? För övrigt, sire, var det inte jag, som förrådde ers majestät; det var kardinalen av Angers, och jag har en mycket tung järnkätting om foten med en väldig järnkula i ena änden, mycket tyngre än vad som behövs. O, sire, hav medlidande med mig!

– Olivier, sade kungen, i det han skakade på huvudet, jag ser, att de har beräknat murbruket till ett pris av tjugu sols per tunna, ehuru det inte kostar mer än tolv. Ni får laga, att den räkningen blir omskriven.

Han vände ryggen åt buren och närmade sig dörren. Den stackars fången förstod av bullret och det avtagande fackelskenet att kungen ämnade avlägsna sig.

– Sire! Sire! ropade han i förtvivlan.

Dörren stängdes åter, och fången kunde inte längre urskilja någonting, men han hörde fångvaktaren med sin hesa röst gnola på en då för tiden populär slagdänga:

“Mäster Jean Balue
Har tappat bort
Sina biskopsstift de feta;
Monsieur de Verdun
Har inte kvar ett dyft
Hur mycket han än månde leta.”

Kungen återvände under tystnad till sitt rum, och de andra följde efter honom, rysande av fasa och med fångens sista stönanden i sina öron. Plötsligt vände sig hans majestät till guvernören på Bastiljen.

– Apropå det, sade han, var det någon i den där buren?

– Vid Gud, ja, sire, svarade guvernören, häpen över denna fråga.

– Vem då?

– Herr biskopen av Verdun.

Kungen visste detta bättre än någon annan, men sådant var nu en gång hans sätt.

– Aha! sade han med så menlös min, som om han nu först kommit att tänka därpå. Guillaume de Harancourt, kardinal Balues gode vän. Ett beskedligt få till biskop!

Strax efteråt öppnades dörren till kungens rum och stängdes åter efter de fem personer, som läsaren funnit där i början av detta kapitel och som alla hade återtagit samma platser, samma viskande samtal och samma ställningar som då.

Under kungens frånvaro hade det lagts några depescher på bordet, och han bröt nu själv sigillen. Sedan började han läsa igenom dem efter varandra, gav mäster Olivier, som tycktes tjänstgöra såsom något slags minister, ett tecken att taga en penna, och utan att meddela honom depeschernas innehåll, började han med låg röst diktera svaren, som denne nedskrev i en för honom själv mycket obekväm ställning, då han låg på knä framför bordet.

Willem Rym skärpte syn och hörsel.

Kungen talade så lågmält, att flamländarna inte kunde höra något mer av vad han dikterade än här och där några enstaka, obegripliga fragment såsom till exempel: “… Vidmakthålla de bördiga platserna genom handel, de ofruktbara genom fabriker… låta herrar engelsmän se våra fyra kanoner Londres, Brabant, Bourge-en-Bresse och Saint-Omer… det är tack vare artilleriet, som krig numera föres med större urskillning… till vår vän herr du Bressiure… arméerna kunna icke upprätthållas utan skatter…” o.s.v.

Vid ett tillfälle höjde han rösten:

– Pasque-Dieu! Herr konungen av Sicilien förseglar sina brev med gult vax, liksom en konung av Frankrike! Det är kanske orätt av oss att tillåta honom det. Min gode kusin av Burgund tillät ingen annan att föra ett gult fält i sitt vapen. Dynastiernas anseende betryggas genom att deras företrädesrättigheter hålles i helgd. Anteckna det, vän Olivier.

Vid ett annat tillfälle sade han:

– Åhå, det där var en väldig lunta! Vad kan det vara, som vår vän kejsaren begär av oss? Medan han sedan ögnade igenom brevet, inflikade han här och där några korta utrop: Ja visst, Tyskland är så stort och mäktigt, att det är nästan otroligt! Men vi glömmer inte det gamla ordstävet: “Det präktigaste grevskapet är Flandern, det präktigaste hertigdömet Milano, det präktigaste konungariket Frankrike.” Är det inte så, herrar flamländare?

Denna gång bugade sig Coppenole såväl som Willem Rym. Strumpvävarens fosterlandskärlek fann sig smickrad.

Den sista depeschen av alla kom Ludvig XI att rynka ögonbrynen.

– Vad är det här för något? utbrast han. Klagomål och petitioner mot våra garnisoner i Picardie! Olivier, skriv med ens till herr marskalken de Rouault – att krigstukten börjar slappna, att trupper och officerare pinar allmogen över hövan, att soldaterna inte åtnöjer sig med vad de finner i bondens hus, utan med hugg och slag tvingar honom att från staden hämta vin, fisk, kryddor och annat dylikt, att kungen känner till allt detta, att vi vill beskydda vårt folk mot olagligheter, stöld och plundring, att sådan är vår vilja, vid Vår Fru! Och dessutom, att det inte alls behagar oss, att musikanter, barberare eller underofficerare går klädda som prinsar i sammet, siden och guldringar. Att en dylik fåfänglighet är Gudi misshaglig. Att vi, som är adelsmän, åtnöjer oss med en rock av tyg, som kostar sexton sols per aln. Att herrar underofficerare vid armén mycket väl också kan sänka sig till ett sådant pris. Vår vilja och befallning. Till vår vän monsieur de Rouault. Gott!

Han dikterade detta brev högt och med fast röst, i korta, avhuggna meningar. Just då han var färdig med det, öppnades dörren för en person, som kom inrusande i rummet och utropade:

— Sire, sire, pöbeln i Paris befinner sig i fullt uppror.

Ludvig XI:s bistra anletsdrag förvreds för ett ögonblick, men detta tecken till sinnesrörelse försvann som en blixt. Han lade band på sig och sade lugnt och strängt:

— Vän Jacques, ni kommer inrusande bra häftigt.

— Sire, sire! Det är uppror! upprepade vännen Jacques, som var alldeles andfådd.

Kungen, som hade rest sig upp, grep honom hårdhänt i armen och sade i hans öra, så att ingen annan kunde höra det, i en ton av undertryckt vrede och med en förstulen sidoblick på flamländarna:

— Tig, eller tala med sänkt röst!

Nykomlingen förstod och började nu i förfärad ton omtala något, som kungen åhörde helt lugnt, under det att Willem Rym fäste Coppenoles uppmärksamhet på nykomlingens utseende och klädsel, hans pälsbrämade huvudbonad och hans svarta sammetskåpa, som utvisade att han var president i räknekammaren.

Denna person hade inte väl avlagt sin redogörelse för kungen, förrän Ludvig XI skrattande utbrast:

— Nej, för tusan, tala högt, vän Coictier! Varför talar ni med så sänkt röst? Vår Fru vet, att vi inte har något att dölja för våra goda vänner flamländarna.

— Men sire —

— Tala högt! sade kungen.

Vän Coictier förblev stum av överraskning.

— Seså, återtog kungen. Tala ut, människa! Det försiggår således ett upplopp i vår goda stad Paris?

— Ja, sire.

— Och som, säger ni, är riktat mot justitiepalatsfogden?

— Det ser så ut, sade vännen, som i sin bestörtning över den plötsliga och oförklarliga förändring, som försiggått med kungen, alltjämt stammade.

Ludvig XI fortsatte:

— Var stötte vakten ihop med folkmassan?

— Då denna tågade fram från Mirakelgården till Pont-aux-Changeurs. Jag mötte den själv, då jag var på väg hit, i åtlydnad av ers majestäts befallning. Jag hörde dem ropa: “Ned med palatsfogden!”

— Men vad kan de ha för anledning att beklaga sig över fogden?

— Åh, sade vännen Jacques, endast den att han är deras länsherre.

— Verkligen?

— Ja, sire. De är lymlar från Mirakelgården. De har länge beklagat sig över fogden, vars vasaller de är. De vill inte tillerkänna honom vare sig domsrätt eller rättighet att pålägga dem skatter.

— Åh, på det viset, sade kungen med ett småleende av tillfredsställelse, som han förgäves sökte återhålla.

— I alla sina petitioner till parlamentet, fortsatte vännen Jacques, påstår de, att de endast har två herrar — ers majestät och deras Gud, som jag tror vara djävulen.

— Hähä! sade kungen.

Gnuggande händerna, skrattade han detta invärtes skratt, som kastar sitt återsken över ansiktet, och var alldeles ur stånd att dölja sin tillfredsställelse, ehuru han då och då försökte behärska sig. Ingen av de närvarande kunde begripa anledningen till hans munterhet, inte ens mäster Olivier. Hans majestät förblev tyst ett ögonblick, med tankfull men belåten uppsyn. Så frågade han plötsligt:

— Är de manstarka?

— Ja, sire, det är de säkert, svarade vännen Jacques.

— Hur många?

— Minst sextusen.

Kungen kunde inte låta bli att säga:

— Bra!

Så fortsatte han:

— Är de beväpnade?

— Ja, sire, med liar, pikar, hakebössor, yxor, alla möjliga slags anfallsvapen.

Konungen föreföll inte det minsta oroad av detta skräckinjagande uppräknande. Vännen Jacques ansåg sig böra tillägga:

— Såvida inte ers majestät genast skickar undsättning, är fogden förlorad.

— Vi skall skicka undsättning, sade kungen med låtsat allvar. Bra! Vi skall säkert skicka undsättning. Fogden är vår vän. Sextusen! De är beslutsamma sällar. Deras djärvhet är underbar, och vi är mycket vredgade. Men vi har få män omkring oss i kväll. Det blir tids nog i morgon bittida.

Vännen Jacques utropade:

— Genast, sire! Till i morgon bittida har de hunnit plundra fogdens hus tjugu gånger om och hängt fogden själv. För Guds skull, sire, skicka hjälp före morgonen!

Kungen såg honom rätt i ansiktet.

— I morgon bittida, har jag sagt.

Det var en av dessa blickar, på vilka det inte gives något svar.

Efter en kort tystnad höjde Ludvig XI åter rösten:

— Vän Jacques, ni bör känna till den saken. Hur omfattande var… han ändrade sig: Hur omfattande är fogdens feodalrätt?

— Sire, palatsfogdens feodalrätt omfattar Rue de la Calandre ända fram till Rue de l'Herberie; Place Saint-Michel och de öppna platser, vanligtvis kallade les Mureaux, belägna i närheten av kyrkan, Notre-Dame-des-Champs (här lyfte kungen på hatten), vilka hus uppgår till tretton; dessutom Mirakelgården och sjukhuset för spetälska och hela vägen ända fram till Porte Saint-Jacques. Över alla dessa områden äger han full domsrätt, är så gott som envåldshärskare.

— Åhå! sade kungen, i det han kliade sig på vänstra örat med högra handen. Det där utgör en bra bit av min stad! Jaså, herr palatsfogden var kung över allt det där!

Denna gång rättade han sig inte. Han fortsatte i begrundande ton, som om han talat för sig själv:

— Sakta i backarna, herr fogde! Ni har verkligen en bra bit av vårt Paris i era klor!

Plötsligt utbrast han högt:

— Pasque-Dieu! Vad är det egentligen för människor de där, som tillväller sig alla möjliga rättigheter, som har sina tullportar överallt, sina bödlar och galgar vid varje gathörn bland vårt folk, så att, liksom greken trodde sig ha lika många gudar som han hade källor och persern lika många som han såg stjärnor, så räknar fransmannen med lika många kungar som han ser galgar. Vid Gud, detta är av ondo, och jag är trött på det. Jag skulle gärna vilja veta, om det är med Guds vilja, som det här i Paris finns andra skattpåläggare än kungen, en annan domstol än vårt parlament, något annat välde än vårt! Vid min själ, den dag måste komma, då det i Frankrike skall finnas endast en kung, en herre, en domare, en som råder över liv och död, liksom det endast finnes en Gud i himmelen!

Här lyfte han åter på hatten och fortsatte, alltjämt i begrundande ton och med uppsynen hos en jägare som driver på sitt koppel:

— Rätt så, mitt folk! Bra gjort! Slå ned dessa falska herrar! Utför ert verk! Plundra, häng och bränn dem! Jaså, ni vill vara kungar, mina herrar! Gå på, mitt folk, gå på!

Han tvärtystnade, bet sig i läppen, liksom för att lägga band på sig, och fixerade i tur och ordning de fem personer, som omgav honom, varpå han plötsligt fattade sin hatt mellan båda händerna, spände blicken i den och sade:

— Ah! Jag skulle bränna upp dig, om du visste, vad som försiggår i mitt huvud!

Sedan såg han sig åter omkring med den misstänksamma, ängsliga blicken hos en räv, som smyger sig tillbaka till sin lya, och sade:

— Men lika gott. Vi skall skicka fogden undsättning. Olyckligtvis har vi endast få trupper till vår disposition mot en sådan manstark pöbel. Vi måste vänta till i morgon. Då skall ordningen bli återställd i staden, och alla, som blir gripna, skall bli hängda.

— Apropå det, sire, sade vännen Coictier, det hade jag glömt i min första förvirring. Vakten har gripit två eftersläntrare, som tillhör skaran. Om det behagar ers majestät att se dem, så är de här.

— Om det behagar mig! Pasque-Dieu! utbrast kungen. Kan du glömma en sådan sak? Olivier, skynda dig och hämta hit dem.

Mäster Olivier lämnade rummet och kom om ett ögonblick tillbaka med de två fångarna, som var omringade av bågskyttar. Den ene av dem hade ett grovt, försupet och dumt ansikte; han var klädd i trasor och gick med krokiga ben och släpade ena foten efter sig. Den andre hade ett blekt och godmodigt ansikte, som läsaren redan stiftat bekantskap med. Kungen fixerade dem ett ögonblick utan att säga ett ord, så tilltalade han plötsligt den första av de två fångarna.

— Vad heter du? frågade han.

— Gieffroy Pincebourde.

— Ditt yrke?

— Friborgare.

— Och vad hade du med i detta fördömliga upplopp att göra?

Friborgaren såg på kungen, i det han med dum uppsyn svängde armarna av och an.

— Det vet jag inte, sade han. De gick, så jag gick med.

— Gick du inte med avsikt att angripa och plundra din länsherre, palatsfogden?

— Jag vet, att de gick för att taga någonting hos någon. Det är allt jag vet.

Här visade en soldat kungen en trädgårdskniv, som han funnit hos mannen.

— Känner du igen det här vapnet? frågade kungen.

— Ja, det är min trädgårdskniv. Jag är vingårdsarbetare.

— Och erkänner du, att mannen där är din kamrat? frågade Ludvig XI, i det han pekade på den andre fången.

— Nej, jag känner honom inte.

— Nog nu, sade kungen och gjorde ett tecken åt den tyste mannen, som stod orörlig vid dörren och som vi redan utpekat för läsaren. Vän Tristan, sade han, den här mannen tillhör er.

Tristan l'Hermite bugade sig för hans majestät och viskade sedan en befallning till ett par bågskyttar som ögonblicket efteråt förde bort den stackars friborgaren.

Under tiden hade kungen tilltalat den andre fången, som svettades ohyggligt.

— Ditt namn?

— Sire, Pierre Gringoire.

— Ditt yrke?

— Filosof, sire.

— Hur kan du, din lymmel, ha den djärvheten att gå och angripa vår vän palatsfogden? Och vad har du att säga om detta upplopp?

— Sire, jag var inte med om det.

— Seså, din skurk, blev du inte fasttagen av vakten i detta dåliga sällskap?

— Nej, sire, det är ett misstag. Det är mitt olycksöde. Jag skriver tragedier, sire. Jag bönfaller ers majestät att höra på mig. Jag är poet. Det är poetens sorgliga öde att ströva omkring nattetid på gatorna. Av en ren slump kom jag att gå den vägen i kväll. De grep mig utan någon anledning. Jag är alldeles oskyldig i fråga om detta upplopp. Ers majestät såg ju, att friborgaren inte kände mig. Jag bönfaller ers majestät…

— Tig! sade kungen mellan två klunkar ur silverbägaren. Du gör oss vimmelkantig.

Nu trädde Tristan l'Hermite fram och sade, i det han pekade på Gringoire:

— Sire, får vi hänga den här också?

Detta var det första ord han yttrat.

— Ja, varför inte? svarade kungen likgiltigt. Jag kan inte se något hinder för det.

— Men jag ser många! sade Gringoire.

Vår filosof var i detta ögonblick grönare i ansiktet än en oliv. Han såg på kungens kalla och likgiltiga uppsyn, att det inte fanns någon annan utväg till räddning än i någonting riktigt patetiskt, och han kastade sig med en åtbörd av förtvivlan för Ludvig XI:s fötter.

— Sire! Vill ers majestät värdigas höra på mig? Sire, krossa inte med er vredes blixt en sådan obetydlig stackare som jag. Guds flammande blixtar träffar inte kålroten. Sire, ni är en upphöjd och mäktig monark, hav förbarmande med en fattig men hederlig man, som inte mer är i stånd att underblåsa en upprorslåga än en istapp att ge ifrån sig en eldgnista. Nådigaste herre och konung, mildhet är lejonets och konungars dygd. Ack! Stränghet bidrar endast till att förvilda. Sire, ni är solen. Jag bedyrar, min stormäktigaste nådig herre, att jag inte är kamrat med friborgarna, detta tjuvaktiga och brottsliga pack. Uppror och plundring är främmande för Apollosonen, jag är inte mannen att vilja störta mig in i dessa mörka moln, som uttömmer sig i uppror och stormar. Jag är ers majestäts trofaste undersåte. Samma svartsjuka, som mannen känner för sin hustrus heder, samma längtan, som sonen känner efter sin fars kärlek, bör en god undersåte känna för sin konungs makt och ära. Han bör förgås av nit för upprätthållandet av hans hus, för att göra honom tjänster. Varje annan känsla, som eldade honom, skulle inte vara annat än vanvett. Sådana, sire, är mina statsmaximer. Döm mig således inte såsom en upprorsmakare och lagbrytare, därför att min rock har hål vid armbågarna. Om ni visar mig barmhärtighet, vill jag nöta ut mina byxor vid knäna genom att be för er dag och natt. Jag är inte vidare rik, sire, jag är snarare mycket fattig, men det oaktat är jag ingen dålig människa. Alla människor vet, att de sköna konsterna inte inbringar stora rikedomar och att de största skriftställare inte alltid kan kosta på sig en stor brasa om vintern. Vad kan det väl betyda för ers majestät, av vars ansikte allas ögon bländas, om det finns en stackars man mer på jorden, en stackars oskyldig filosof, som kryper omkring i olyckans mörker med sin tomma pung skrällande mot sin tomma mage? För övrigt, sire, är jag en man med boklig bildning. Stora konungar lägger en juvel till sin krona genom att beskydda konst och vetenskap. Men det är ett dåligt sätt att beskydda vetenskapen om man hänger den, som ägnar sig däråt. En sådan skamfläck det hade varit för Alexander, om han hade låtit hänga Aristoteles! Sire, jag har skrivit ett utmärkt bröllopskväde till ära för mademoiselle av Flandern och vår nådige herr kronprins. Jag är inte någon eldbrand till uppror. Ers majestät ser, att jag inte är en okunnig lurk, att jag har studerat, att jag äger mycken medfödd vältalighet. Bevilja mig nåd, sire. Genom att göra det, utför ni en vår nådig fru välbehaglig gärning, och jag försäkrar er, sire, att jag känner den största förfäran vid blotta tanken på att bli hängd.

Med dessa ord kysste den förtvivlade Gringoire gång på gång kungens tofflor, under det att Willem Rym viskade till Coppenole:

— Det är förståndigt av honom att krypa på golvet. Kungar är som Jupiter på Kreta - de hör endast med fötterna.

Och utan att bry sig om Jupiter på Kreta, svarade strumpvävaren med ett brett leende och blicken riktad på Gringoire:

— Ah, det där är bra! Jag tycker mig nära nog höra kansleren Hugonet tigga mig om nåd.

När Gringoire slutligen tystnade, alldeles andfådd, höjde han darrande sin blick och såg, hur kungen med nageln skrapade bort en fläck som han hade på ena knät. Så tog hans majestät sig en klunk ur bägaren, men han yttrade inte ett ord, och denna tystnad blev för Gringoire en sannskyldig tortyr.

Till sist såg kungen på honom.

— En sådan förskräcklig pratmakare! sade han. Så vände han sig till Tristan l'Hermite och sade: Äsch! Låt honom gå!

Gringoire ramlade baklänges, alldeles utom sig av glädje.

— Skall han släppas? brummade Tristan. Vill inte ens ers majestät, att han skall stängas in i en bur för en tid?

— Min vän, svarade Ludvig XI, tror du, att det är för sådana fåglars räkning, som vi håller oss med burar för trehundrasextiosju livres åtta sols och tre denierer stycket? Släpp genast kräket (Ludvig XI använde gärna detta ord, som jämte “Pasque-Dieu” utgjorde hela lagret av hans godmodighet) och skicka i väg honom med en spark.

— O, utbrast Gringoire med hänryckning, det här är verkligen en stor konung!

Och av fruktan för att befallningen skulle bli kontramanderad, rusade han på dörren, som Tristan med föga mild uppsyn öppnade för honom. Soldaterna följde honom ut, i det att de drev honom framför sig med hårda knytnävsslag, som Gringoire uthärdade som en sannskyldig stoiker.

Det goda humör, som kungen visat, sedan han fått höra talas om upploppet mot palatsfogden, framträdde även i allt annat. Denna ovanliga mildhet var inte något litet bevis därpå. Tristan l'Hermite i sin vrå såg lika sur ut som en bulldogg, som får se men inte röra.

Emellertid trummade kungen glatt Pont-Audemer-marschen med fingrarna mot stolens armstöd. Ehuru denne furste kunde konsten att förställa sig, kunde han bättre dölja sin sorg än sin glädje. Dessa hans yttre tecken till glädje kunde mången gång föra honom till ytterligheter, exempelvis då han vid Karl den djärves av Burgund död lovade en silverbalustrad åt den helige Martin i Tours och då han vid sin tronbestigning glömde att giva tillsägelse om sin fars begravning.

— Nå, sire, utbrast plötsligt Jacques Coictier, vad har det blivit av de svåra plågor, med anledning av vilka ers majestät skickat efter mig?

— O, min vän, sade kungen, jag har verkligen mycket svåra plågor. Jag har susningar för öronen, och det känns, som om eldpilar genomborrade mitt bröst.

Coictier fattade kungens hand och tog med viktig min hans puls.

— Pass på nu, Coppenole, viskade Rym. Där är han mellan Coictier och Tristan. Det är hela hans hovstat. En läkare för honom själv, en bödel för alla andra.

Medan Coictier tog kungens puls, anlade han en allvarlig och orolig uppsyn. Ludvig betraktade honom med en viss ängslan, under det att läkarens uppsyn blev allt dystrare och dystrare. Kungens sjuklighet var hans enda mjölkko, och följaktligen begagnade han sig av den efter bästa förmåga.

— O! O! mumlade han slutligen. Det här är verkligen allvarligt.

— Är det? sade kungen ängsligt.

— Hastig, men flämtande och oregelbunden puls, fortsatte läkaren.

— Pasque-Dieu! utbrast hans majestät.

— Det här skulle kunna rycka bort en människa inom mindre än tre dagar.

— Vid Vår Fru! utbrast kungen. Och botemedlet, min vän?

— Jag funderar just ut ett, sire.

Han lät kungen räcka ut tungan, skakade på huvudet och gjorde en grimas, och mitt i detta grimaserande sade han plötsligt:

— Apropå det, sire, så måste jag tala om för er, att det finnes en plats ledig i uppbördsverket och att jag har en nevö.

— Din nevö skall få den där platsen, vän Jacques, sade kungen, men gör slut på denna hetta, som jag känner i mitt bröst.

— Eftersom ers majestät är så nådig, känner jag mig förvissad om att ni inte kommer att vägra att hjälpa mig litet med mitt husbygge vid Rue Saint-André-des-Arts, sade läkaren.

— Såå? sade kungen.

— Det är slut med mina kontanter, sade läkaren, och det vore verkligen skada, om huset bleve utan tak — inte för själva husets skull, ty det är mycket enkelt och tarvligt utan med anledning av de målningar av Jehan Fourbault, som pryder väggpanelerna. Där är en Diana, flygande i luften — så utsökt målad, så vacker och späd, med så vackert hår och en halvmåne på huvudet, så vit och finhylt, att hon inleder dem i frestelse, som ser på henne alltför noga.

— Bödel! brummade Ludvig XI. Vart vill du komma med allt detta?

— Jag vill ha ett tak över dessa målningar, sire, och fast det endast är en småsak, har jag inga pengar kvar.

— Vad kommer ditt tak att kosta?

— Åh, ett tak av koppar med figurer och förgyllningar, allra högst tvåtusen livres.

— Ah, den mördaren! utbrast kungen. Han drar aldrig ut en tand på mig, utan att den blir en diamant!

— Får jag mitt tak, sire? frågade Coictier.

— Ja, och måtte f-n ta dig, men bota mig!

Jacques Coictier bugade sig djupt och sade:

— Sire, det är ett lösande och mildrande medel, som skall rädda er. Vi skall applicera på era länder ett medel, sammansatt av cerat, armenisk bolus, äggvita, olja och ättika. Ni fortsätter med er hälsodryck, och jag ansvarar för ers majestäts liv.

Ett brinnande ljus lockar alltid mer än en enda fluga. När mäster Olivier såg att kungen befann sig i sin frikostigaste sinnesstämning, ansåg han det lämpligt att begagna sig av det gynnsamma ögonblicket och kom nu i sin tur fram.

— Sire!

— Vad är det nu då? frågade Ludvig XI.

— Sire, ers majestät vet väl, att Simon Radin är död?

— Ja, än sedan då?

— Jo, han var kansler vid skattkammarämbetet.

— Nå?

— Sire, platsen är nu ledig.

Medan han uttalade dessa ord, hade mäster Oliviers högdragna ansikte fått ett inställsamt uttryck, den enda förändring, som hovmannens uppsyn kunde antaga. Kungen såg honom rätt i ansiktet och sade torrt:

— Jag förstår.

Efter en kort paus fortsatte han:

— Mäster Olivier, marskalk de Boucicaut brukade säga: “Endast en kung kan giva gåvor, endast i havet finns det fisk.” Jag ser, att ni är av samma åsikt som marskalken. Hör nu på vad jag säger. Vi har ett gott minne. Anno 68 gjorde vi er till vår kammartjänare, 69 till kastellan på Saint-Cloud med hundra livres tournois i lön — ni vill ha parisis. I november 73 utnämnde vi er genom ett brev, dagtecknat i Gergeole, till överskogvaktare vid Vincennesskogen efter Gilbert Acle, stallmästare, och anno 75 till samma befattning över Rouvray-lez-Saint-Cloud efter Jacques Le Maire; anno 78 beviljade vi i nåder er och er hustru en årlig livränta på tio livres att utgå från Place-aux-Marchands, belägen invid Saint-Germainskolan; anno 79 gjorde vi er till intendent över Sénart-skogen efter stackars Jehan Daiz, sedan till kommendant på slottet Loches, därpå till guvernör på Saint-Quentin och sedan till kapten på Pont de Meulan, efter vilken plats ni lånat en grevetitel. Av de fem sols i böter, som varje barberare betalar, då han rakar någon en helgdag, får ni tre, och vi får, vad som blir över. Det var vår nådiga vilja, att ni förändrade ert namn Le Mauvais (Den elake), som stod alltför mycket i överensstämmelse med er uppsyn. Anno 74 beviljade vi er till stor förtret för vår adel en vapensköld i tusende färger, som kommer er att brösta er som en påfågel. Pasque-Dieu! Har ni ännu inte fått ert lystmäte? Har inte ert fiskafänge varit tillräckligt vackert och underbart? Och är ni inte rädd för att en enda lax till skall komma er båt att kantra? Högmod kommer att bli ert fördärv, min vän. Högmod följes alltid tätt i hälarna av undergång och vanära. Betänk det och tig.

Dessa i sträng ton uttalade ord återkallade det fräcka uttrycket i mäster Oliviers ansikte.

— Gott! mumlade han nästan högt. Man ser tydligt, att kungen är sjuk i dag. Han ger allt åt läkaren.

I stället för att bli förargad över denna näsvishet fortsatte Ludvig XI i mildare ton:

— Vänta! Jag glömde att tillägga, att jag gjorde er till ambassadör till furstinnan Marie. Ja, mina herrar, tillade han, vänd till flamländarna, denne man har varit ambassadör. Seså, min vän, fortsatte han till mäster Olivier, låt oss inte bli osams. Vi är gamla vänner. Det börjar bli sent. Vi är färdiga med vårt arbete, så raka mig.

Läsaren har otvivelaktigt redan i mäster Olivier känt igen denne förfärlige Figaro, som försynen, denna den största dramaturgen av alla, så mästerligt inblandat i Ludvig XI:s långa och blodiga komedi. Denne kungens barberare hade tre namn. Vid hovet kallades han artigt Olivier le Daim, bland folket Olivier le Diable (Olivier Djävulen), och hans verkliga namn var Olivier le Mauvais (Olivier den elake).

Olivier stod orörlig och tittade snett på kungen och avundsjukt på Jacques Coictier.

— Ja, ja, läkaren! mumlade han.

— Ja, läkaren! upprepade Ludvig XI i ovanligt godmodig ton. Läkaren har ännu större inflytande än du. Det är mycket enkelt. Han har hand om hela vår kropp, men du har bara hand om vår haka. Seså, min stackars barberare, allt det där blir nog bra igen. Vad skulle du säga och vad skulle det bli av ditt ämbete, om jag vore en sådan kung som kung Chilperic, som hade för vana att gripa tag om sitt skägg med ena handen? Seså, min vän, gör din plikt och raka mig. Gå och hämta, vad som behövs därtill.

Olivier, som såg, att kungen beslutat sig för att taga saken från den skämtsamma sidan och att det inte fanns något sätt att förarga honom, avlägsnade sig brummande för att verkställa befallningen.

Kungen reste sig upp ur länstolen, gick fram till fönstret, öppnade det med alla tecken till ovanlig sinnesrörelse och utbrast:

— Ah!! Javisst! Det lyser ett rött sken på himmelen över staden. Det är palatsfogdens hus som brinner. Det kan inte vara något annat. Ah, mitt goda folk, vill du då äntligen hjälpa mig att störta feodalväldet!

Så vände han sig om mot flamländarna.

— Mina herrar, sade han, kom hit och titta. Är inte detta reflexen av en eld?

— Det är en stor eldsvåda, sade Willem Rym.

— Åh, utbrast Coppenole, vars ögon började gnistra, det där påminner mig om nedbrännandet av herr d'Hymbercourts hus. Det måtte vara ett svårt uppror därborta.

— Tror ni det, mäster Coppenole? Och kungen såg nästan lika glad ut som strumpvävaren. Tror ni inte, átt det blir svårt att motstå det?

— Guds kors, sire! Det kommer att kosta ers majestät mer än ett kompani.

— Åh, mig! Det är en helt annan sak! svarade kungen. Om jag bara ville…!

Strumpvävaren svarade djärvt:

— Om detta uppror är, vad jag tror, skulle ni vilja förgäves, sire.

— Vän, svarade Ludvig XI, två kompanier av min livvakt och en salva av min fältslunga räcker att driva en skara bönder på flykten.

Trots Willem Ryms vinkar tycktes strumpvävaren ha lust att disputera med kungen.

— Sire, sade han, schweizarna var också bara bönder. Hertigen av Burgund var en stor och förnäm herre och gjorde narr av detta patrask. I striden vid Grandson ropade han: “Artillerister, skjut ned de där skurkarna!” och han svor vid Sankt Georg. Men överdomaren Scharnachtal kastade sig över den förnäme hertigen med sin klubba och sitt folk, och vid sammanstötningen med bönderna, som var klädda i skinnpälsar, splittrades den lysande burgundiska armén som en fönsterruta för en sten. Mången riddare blev dödad av dessa bondlurkar, och herr de Château-Guyon, den förnämste ädlingen i Burgund, anträffades död tillsammans med sin stora gråa häst i ett moras.

— Min vän, svarade kungen, ni talar om en batalj, men här är det endast fråga om ett upplopp, som jag kan göra slut på, endast genom att rynka ögonbrynen.

— Det kan ju hända, sire, svarade den andre lugnt. I så fall har folkets stund ännu inte kommit.

Nu ansåg Willem Rym det på tiden att blanda sig i saken.

— Mäster Coppenole, ni talar till en mäktig monark.

— Jag vet det, svarade strumpvävaren allvarligt.

— Låt honom fortsätta, mäster Rym, min vän, sade kungen. Jag tycker om människor, som talar rent ut. Min far, Karl VII, brukade säga, att sanningen var sjuk. Jag för min del trodde, att den var död, utan att ha funnit någon biktfader, men mäster Coppenole visar mig, att jag misstagit mig.

Så klappade han vänligt Coppenole på axeln och tillade:

— Ni sade alltså, mäster Jacques?

— Jag säger, sire, att ni kanske har rätt, att folkets stund ännu inte har kommit här i landet.

Ludvig XI fixerade honom skarpt.

— Och när kommer denna stund, mäster?

— Ni kommer att höra, när timslaget slår.

— Från vilket ur, om jag får lov att fråga?

Med sin lugna, bondska uppsyn gjorde Coppenole ett tecken åt kungen att träda fram till fönstret.

— Här finns en fästning, en stormklocka, kanoner, borgare, soldater. När stormklockan ringer, när kanonerna dånar, fästningsmurarna ramlar med stort larm, då borgarna och soldaterna skjuter på och dödar varandra, då är timmen slagen.

Ludvig XI:s uppsyn blev dyster och tankfull. Han stod tyst ett ögonblick och knackade sakta med handen mot den massiva tornväggen, liksom då man klappar en favorithäst.

— Nej, nej! sade han sedan. Du ramlar inte så lätt, min goda Bastilj! Så vände han sig abrupt om mot den djärve flamländaren och sade: Har ni någonsin sett ett uppror, mäster Jacques?

— Jag har gjort ett, svarade strumpvävaren.

— Hur bär man sig åt för att ställa till uppror? sade kungen.

— Åh, svarade Coppenole, det är inte så svårt att ställa till ett sådant. Det finns hundratals sätt. Först och främst måste det råda missnöje i staden. Det är ingenting ovanligt. Och dessutom måste man ta hänsyn till invånarnas karaktär. De i Gent har lätt för att göra uppror. De tycker alltid om furstens son, men aldrig om fursten. Nåväl, låt oss antaga, att det en morgon kommer någon in i min butik och säger: Pappa Coppenole, det är si eller det är så — exempelvis att hertiginnan av Flandern vill rädda sina ministrar, att fogdeämbetet har fördubblat tullen på grönsaker eller något i den vägen. Då slänger jag ifrån mig, vad jag har för händer, rusar ut på gatan och ropar: Till storms! Till storms! Det finns alltid något tomfat. Jag kliver upp på det och säger med hög röst de första ord, som faller mig in, och säger, vad jag har på hjärtat. Och när man tillhör folket, har man alltid någonting på hjärtat. Det blir folksamling, de ropar, de ringer i stormklockan, folket skaffar sig vapen genom att avväpna soldaterna, det strömmar ännu flera människor till, och saken är klar. Och på samma sätt kommer det alltid att förbli, så länge det finns höga herrar på slotten, borgare i städerna och bönder på landsbygden.

— Och mot vem gör ni uppror på detta sätt? frågade kungen. Mot era fogdar? Mot era feodalherrar?

— Ja, ibland. Det beror på hur det faller sig. Ibland till och med mot hertigen.

Ludvig XI återvände till sin länstol och sade småleende:

— Ah, men den här gången har de ännu inte hunnit längre än till fogdarna!

I samma ögonblick kom Olivier le Daim tillbaka in, åtföljd av två pager, som bar kungens rakattiralj, men vad som slog Ludvig XI med häpnad var att se, att han även åtföljdes av prevoten av Paris och anföraren för vakten, som båda två föreföll högst bestörta. Den förargade barberaren såg även bestört ut, ehuru hans uppsyn även förrådde en viss belåtenhet. Det var han, som talade först.

— Sire, jag ber om förlåtelse för de sorgliga underrättelser, jag medför.

Kungen vände sig om så hastigt, att han skrynklade ihop mattan med stolsbenen.

— Vad vill det säga? frågade han.

— Sire, svarade Olivier med den skadeglada uppsynen hos den, som njuter i förväg av att få utdela ett hårt slag. Det är inte mot palatsfogden, som detta upplopp är riktat.

— Mot vem är det i så fall riktat?

— Mot er, sire.

Den gamle kungen sprang upp och stod rak som en ung man.

— Förklara dig, Olivier! Förklara dig! Och var rädd om ditt huvud, min vän, ty jag svär vid Saint-Lôs kors, att om du ljuger för oss i denna angelägenhet, så är det svärd, varmed herr de Luxembourgs nacke höggs av, inte så slött, att det skall kunna rädda din!

Denna ed var fruktansvärd. Endast två gånger i sitt liv hade Ludvig XI svurit vid Saint-Lôs kors. Olivier öppnade munnen för att svara.

— Sire…

— På knä! utbrast kungen med hetta. Tristan, håll ögonen på karlen.

Olivier föll på knä och sade kallt:

— Sire, en häxa har blivit dömd till döden av parlamentsdomstolen. Hon har tagit sin tillflykt till Notre-Dame. Folket vill ta henne därifrån med våld. Herr prevoten och herr anföraren för vakten, som kommit direkt från platsen, är här för att motsäga mig, om jag talar annat än sanning. Det är Notre-Dame, som pöbeln belägrar.

— Ah! sade med sänkt röst kungen, som nu var mycket blek och darrade av vrede. Notre-Dame! De belägrar Vår Fru i hennes egen katedral! Res dig upp, Olivier. Du har rätt — jag ger dig Simon Radins ämbete. Du har rätt — det är mig, de angriper. Häxan står under kyrkans beskydd, kyrkan står under mitt beskydd, och jag, som hela tiden trodde, att upploppet var riktat mot fogden — det är riktat mot mig själv! Föryngrad av sitt raseri började han gå av och an i rummet med långa steg. Han skrattade inte längre. Han var förfärande. Räven hade förvandlats till hyena. Han tycktes vara nära att kvävas av raseri. Hans läppar rörde sig, och hans vissnade händer var konvulsiviskt knutna. Så höjde han plötsligt huvudet, hans insjunkna ögon lågade, och hans röst klingade som en trumpet.

— Över dem, Tristan! Slå ned de skurkarna! Gå, Tristan, min vän! Döda! Döda!

När hans vredesutbrott var över, återvände han till sin länstol och sade med iskallt, koncentrerat raseri:

— Hör hit, Tristan! Vi har med oss här i Bastiljen femtio lansar, vilket gör trehundra ryttare. Dem tar ni. Dessutom har vi herr de Châteaupers’ kompani. Det tar ni även med er. Och med hela denna styrka skyndar ni er till Notre-Dame. Ah, herrar pöbel i Paris, ni vågar trotsa Frankrikes krona, Notre-Dames helgd och störa samhällets lugn! Utplåna dem, Tristan, utplåna dem, och låt ingen slippa undan annat än för att bli förd till Montfaucon!

Tristan bugade sig.

— Skall ske, sire!

Efter ett ögonblicks tystnad tillade han:

— Och vad skall jag göra med trollpackan?

Denna fråga gjorde kungen fundersam.

— Ah, trollpackan, sade han. Herr d'Estouteville, vad vill folket göra med henne?

— Sire, svarade prevoten, eftersom folket kommer för att släpa bort henne från fristaden i Notre-Dame, inbillar jag mig, att det är hennes strafflöshet, som sårar dem, och att de vill hänga henne.

Kungen tycktes fundera. Så vände han sig till Tristan l'Hermite:

— Gott min vän! Utplåna pöbeln och häng häxan!

— Alldeles, viskade Rym till Coppenole. Straffa folket för att det önskar en sak, och gör sedan, vad det önskar.

— Det är tillräckligt, sire, sade Tristan. Men om trollpackan ännu är kvar i Notre-Dame, måste jag då taga henne därifrån trots fristaden?

— Pasque-Dieu! Fristaden! utbrast kungen och kliade sig på örat. Och dock måste denna kvinna bli hängd!

Liksom om han plötsligt kommit att tänka på något, föll han på knä framför stolen, tog av sig hatten, lade den framför sig på stolsitsen, och i det att han andaktsfullt betraktade en av de blyamuletter, med vilka den var fullsatt, knäppte han ihop händerna och bad:

— O, Vår Fru av Paris, vårt nådiga skyddshelgon, förlåt mig. Jag skall inte göra det mer än denna gång. Denna brottsling måste bli straffad. Jag försäkrar dig, heliga jungfru, att hon är en trollpacka, som icke är värd ditt beskydd. Du vet, att många fromma furstar har överträtt kyrkans privilegier till Guds ära och statens bästa. Sankt Hugo, biskop av England gav kung Edward tillåtelse att hämta en trollkarl ur hans kyrka. Ludvig den helige av Frankrike, min anherre, kränkte i samma avsikt den helige Pauls kyrka, liksom även var fallet med Alfons, son till kungen av Jerusalem, i själva den heliga gravens kyrka. Förlåt mig således för denna enda gång, Vår Fru av Paris. Jag skall aldrig göra så mer, och jag skall förära dig en vacker bildstod av silver, lik den jag i fjol förärade Vår Fru i Ecouys. Vare det så!

Han gjorde korstecknet, reste sig upp, satte på sig hatten och sade till Tristan:

— Skynda er, min vän. Tag herr de Châteaupers med er. Låt klämta i stormklockan. Ni utplånar folket. Ni hänger trollpackan. Det blir, som jag sagt. Ni betalar kostnaderna för avrättningen och lämnar mig räkningen. Kom nu, Olivier. Jag går inte till sängs i natt. Raka mig. Tristan l'Hermite bugade sig och lämnade rummet. Sedan gav kungen Rym och Coppenole ett tecken att draga sig tillbaka.

— Gud bevare er, mina goda flamländska vänner, sade han. Gå och vila er litet. Natten närmar sig sitt slut, morgonen är närmare än kvällen. Båda drog sig tillbaka, och då de kom fram till sina rum, till vilka de fördes av kommendanten på Bastiljen, sade Coppenole till Willem Rym:

— Hm! Jag har fått nog av den här kungen, som hostar! Jag har sett Karl av Burgund drucken, men han var mindre elak än Ludvig XI som sjuk.

— Mäster Jakob, svarade Rym, det beror därpå att kungarna hämtar mindre grymhet ur vinet än ur dekokterna.

Sjätte kapitlet
LÖSEN

Då Gringoire kom ut ur Bastiljen, sprang han nedför Rue Saint-Antoine med snabbheten hos en skenande häst. Då han var framme vid Porte Baudoyer, gick han direkt fram till stenkorset, som stod på den öppna platsen, som om han i mörkret kunnat urskilja en man, klädd i svart kappa och svart kapuschong, som satt på trappsteget.

— Är det ni, mästare? sade Gringoire.

Den svartklädde reste sig upp.

— Död och pina! Ni gör mig galen, Gringoire! Tornväktaren i Saint-Gervais har nyss ropat ut, att klockan är halv två.

— Åh, svarade Gringoire, det är inte mitt fel, utan vaktens och kungens. Jag slapp undan på ett hår när. Men jag undgår alltid nätt och jämnt att bli hängd. Det är mitt öde.

— Du undgår allting på ett hår när, sade den andre. Men kom nu fort med. Har du lösen?

— Kan ni tänka er, mästare, att jag har sett kungen! Jag kommer just därifrån. Han har byxor av hemvävt tyg.

— Har du friborgarnas lösen?

— Ja, var lugn. Den är Petite flambe en baguenaud.

— Bra. I annat fall hade vi inte kunnat komma fram till kyrkan. Friborgarna blockerar gatorna. Till all lycka ser det ut, som om de stött på motstånd. Vi hinner kanske fram i tid.

— Men hur skall vi kunna komma ut igen?

— Det finns en liten port på baksidan av klostret, som leder ut till Terrain och därifrån till floden. Jag har nyckeln, och i morse förtöjde jag en båt där.

— Det var på ett hår när, att jag hade blivit hängd, upprepade Gringoire.

— Ah, fort nu! sade den andre.

Båda skyndade med långa steg bort mot la Cité.

Sjunde kapitlet
CHATEAUPERS TILL UNDSÄTTNING!

Läsaren erinrar sig måhända den kritiska belägenhet, i vilken vi lämnat Quasimodo. Den modige döve, som ansattes från alla sidor, hade förlorat, om också inte modet, så dock allt hopp om att kunna rädda, inte sig själv, ty han tänkte inte på sig själv, utan zigenerskan. Alldeles rådlös sprang han av och an på galleriet. Notre-Dame var nära att bli intaget av friborgarna. Plötsligt uppfylldes de angränsande gatorna av dånet av galopperande hästar, långa led av facklor och en tät kolonn av ryttare, som med fällda lansar stormade in på den öppna platsen under ropet:

— Frankrike! Frankrike! Hugg ned packet! Châteaupers till undsättning! Leve prevoten!

De förfärade friborgarna gjorde helt om.

Quasimodo, som ingenting hörde, såg de dragna värjorna, facklorna, pikarna, hela detta kavalleri, i vars spets han igenkände kapten Febus, såg friborgarnas bestörtning, oron hos deras anförare, fruktan hos de andra, och denna oväntade undsättning piggade upp honom till den grad, att han kastade tillbaka de främsta angriparna, som redan befann sig uppe på galleriet.

Det var verkligen kungens soldater, som just anlänt.

Friborgarna höll sig tappert och försvarade sig med förtvivlans mod. Angripna i flanken från Rue Saint-Pierre-aux-Boeufs och i ryggen från Rue du Parvis, trängda mot Notre-Dame, som de alltjämt angrep och som Quasimodo alltjämt försvarade — både angripare och angripna råkade de i samma belägenhet, som sedermera greve Henri d'Harcourt vid den ryktbara belägringen av Turin 1640 mellan prins Thomas av Savoyen, som han belägrade, och markis de Leganez, som höll honom innesluten.

Striden blev fruktansvärd. Vargkött för hundtänder, såsom fader Mathieu uttrycker sig. Kungens ryttare, bland vilka Febus de Châteaupers kämpade med största tapperhet, gav ingen pardon, och de, som undgick lansstötarna, föll för värjorna. De illa beväpnade friborgarna skummade och bet av raseri. Män, kvinnor och barn kastade sig mot hästarnas länder och bringor och klängde sig fast vid dem med tänder och naglar; andra slog bågskyttarna i ansiktet med sina facklor, under det att andra åter med båtshakar högg ryttarna i halsen, drog ned dem från hästarna och massakrerade dem, som föll.

Man lade särskilt märke till en, som hade en lång lie, med vilken han mejade av hästarnas ben. Han var förfärande; han gnolade med nasalröst på en visa, medan han utan uppehåll svängde sin lie. Vid varje svängning med den hopade han omkring sig en cirkel av avhuggna lemmar. På detta sätt banade han sig väg in i den tätaste hopen av ryttare med de lugna och avmätta rörelserna hos en skördeman, som mejar av ett sädesfält. Det var Clopin Trouillefou. Ett hakebösskott fällde honom till marken.

Emellertid hade fönstren åter öppnats. Grannarna, som hört de kungliga soldaternas fältrop, ingrep i striden, och från varenda våning regnade det kulor över friborgarna. Kyrkplanen var uppfylld av en tjock krutrök, som genomdrogs av eldstrimmor från skotten. Genom den urskilde man otydligt Notre-Dames fasad och det förfallna Hôtel-Dieu, från vars takgluggar några bleka sjuklingar åsåg striden.

Till sist gav friborgarna vika. Utmattning, bristen på goda vapen, den förfäran som gripit dem vid överrumplingen, skotten från fönstren och de kungliga soldaternas häftiga anfall, allt detta förenade sig till att övermanna dem. De bröt sig igenom de angripandes leder och flydde åt alla håll, lämnande kyrkplanen beströdd med döda.

När Quasimodo, som inte ett ögonblick upphört att kämpa, såg denna vilda flykt, föll han på knä och höjde sina händer mot himmelen; berusad av glädje skyndade han sedan upp till den cell, som han så modigt försvarat. Nu hade han endast en tanke, nämligen att falla på knä för henne, som han räddat för andra gången.

Men när han trädde in i cellen, fann han den tom.