Sändebref till Herr von Holten

Sändebref till Herr von Holten av Hans Järta

(sidindex)

SÄNDEBREF till Herr von HOLTEN,

af en svensk.

Författaren är Hans Järta,
Landshöfding i Falun.

STOCKHOLM,

Tryckt hos Fr. Cederborgh, 1814.

I Sverige döljer man icke för Allmänheten någon behaglig eller obehaglig politisk händelse. Man är der lika vis eller lika dåraktig, som i England. Man anser Regeringens styrka hvila säkrare på Folkets förtroende än på Folkets tro; och detta förtroende söker man vinna genom uppriktighet och underhålla genom yttrande-rättens frihet. I Algier deremot och i - - - (dock, jag bör ej förorätta Christianias Allmänhet med att här nämna denna Norriges Regeringsort) bemödar man sig att beherrska Folkets tro genom undandöljande af sanna och utspridande af falska underrättelser.

Vi Svenskar äro icke lemnade i samma okunnighet om de sednaste politiska händelserna i Norrige, som Norrmännen om vilkoren för den fred, hvilken, påkallad af deras nöd, skulle förskaffa dem, nu genast, bröd och lugn, och för framtiden, constitutionel frihet, varaktig hvila från krigstjenst, utvidgad handel och sjöfart, nya och utsträckta näringsgrenar, förbättradt åkerbruk, stadgadt penningeverk, samt lättade medel till intellectuel odling. Då man ännu i Norrige undanhåller för Embetsmän och Folket, Konungens af Danemark, i följd af fredsfördraget gifna särskilda befallningar till dess förra Ståthållare derstädes, känner Svenska Allmänheten redan, genom officiel underrättelse, att denne Ståthållare, Högstbemälte Konungs Cousin och Arfvinge till Danska Thronen, Prins Christian Frederik, i trotts af dessa befallningar, nyligen utropat sig sjelf, — ty då det skulle ske, måste någon göra det, — till: Norriges Regent.

Detta Sjelf-utropande är väl icke utan lysande föredömen. Vi skulle, i detta fall, ej finna det mera än brottsligt, om det icke under Sjelf-utroparens personliga förhållanden och uti Norriges nuvarande tillstånd, äfven vore — jag nyttjar den lindrigaste termen — löjligt.

Hvarje Regent begynner sitt värf med att kungöra sitt anträde till Regeringen. Så har äfven Norriges Sjelf-utropade Regent gjort. Han har utgifvit en kungörelse och ett öppet bref till Norriges Folk, bägge daterade: Regentskapet i Norrige, Christiania den 19 Februarii 1814; bägge undertecknade af Honom och contrasignerade af von Holten. Således har Norriges Regent också en GeheimeRåd och Secretär, den han, utan tvifvel, anser för en man af utmärkt skicklighet.

Det är till denna Norriges Regents Högtbetrodde Man, Herr Geheime-Rådet von Holten, som jag tager mig friheten framställa några anmärkningar vid de tvänne första Stats-Skrifter, hvarmed han gjort sig känd för det häpnande Europa.

Herr von Holten! I de delar af verlden — man kallar dem civiliserade — der man icke förblandar sjelfständighet och oförskämdhet, smädar man icke i offentliga handlingar en stor och ädel Man. Man väljer åtminstone icke dertill — i synnerhet om man vill gifva något anseende af vett åt en ny Regering — man väljer, säger jag, icke som Ni, just den tidpunkt, då den store och ädle mannen står på höjden af all mänsklig ära; den af förvånande Segrar, vunna i en strid för Folkslagens frihet och för mänsklighetens räddning från våldets och sedelöshetens barbari, den tidpunkt då han omgifves med en förgudnings gloria af sina medborgares och alla upplysta Nationers kärlek, vördnad och tacksamhet. När Herr Geheime Rådet den 19 Februarii 1814, märk år AdertonHundradeFjorton, vågat skrifva dessa ord: ”Og nu tiltroer den (Svenska Regeringen) Eder den svaghed godvilligen at ville underkaste Eder det Svenske Aag, og samme ulykker, som Sverriges Sönner nu maa taale, for en Udlændings Herskesyge og fremmede penge at stride i fremmed Land;” då måste man tillerkänna Deres Höjvälbaarenhed ett visst hjeltemod, icke så mycket att trotsa faror, ty Herr Geheime-Rådet kan, om han skyndar sig, emigrera derifrån; men att trotsa hvarje Svensk, äfvensom hvarje redlig Norrsk, eller annan Europeisk mans förakt och hvarje skämtares åtlöje. Han hväste dock icke blott, han högg verkeligen denne giftige kryparen, som slingrande smög sig till hälen af Verldens befriare. Herr von Holten skrifver i Christiania, och skrifver blott, mot Carl Johan, då denne Hjelte, kämpande för Europas frälsning, sträcker sina segrande Jättesteg öfver Rhen.

Var förvissad Herr von Holten! att Sveriges store Kron-Prins, ehuru han icke föraktar någon Individs omdöme, likväl icke kommer att fästa en mer än flygtig uppmärksamhet vid deres Höjvälbaarenheds. Han är den ädelmodigaste af menniskor; han älskar att förlåta. Men Vi Svenskar, Vi förlåta icke lika lätt en hädelse mot vår Skydds-Gud. Vi skola åtminstone söka att befordra Deres Höjvälbaarenheds oförskämdhet till den vidsträcktare vanära, och dess dumhet till det allmännare begabberi, som de förtjena.

Nå väl, han är Utländning Vår Kron-Prins. Han är icke af Svensk börd, det är sant, men af Svenskt mod, af Svenskt alfvar, af Svensk redlighet och — Vi äre nog Nordiske att räkna derpå — af gammal Svensk renhet i Seder. Han omgifver sig af Svenska Män, icke af främmande äfventyrare. Vi skulle, då han valdes till Vår åldrige, vördnadsvärde Konungs efterföljare på Thronen, nödvändigt välja en Utländning. Flere Candidater vid detta Thronval, och deribland äfven Prins Christian Frederik, framställde sig eller framställdes. Ingen enda röst bland Vårt Rikes Ständer föll på någon annan än på Prinsen af Ponte Corvo, redan bekant för oss, icke blott af sina Hjeltebragder, utan ännu mera af sitt, bland hans dåvarande Vapenbröder, sällsynta ädelmod, som han flera år förut hade haft tillfälle att, utan någon möjlig enskild afsigt, äfven mot Svenska Krigsfångar utöfva. Förlåt oss, Herr von Holten! detta sjelfständiga, under hvilket ord Vi altid begripa lagliga, val. Förlåt oss att Vi, ibland Utländningar, häldre kallade till Vår Thronföljd en Henric den Fjerdes Landsman och Like, är en Christian den Andres.

Huru, i Guds namn; Herr Geheime-Råd! har Deres Höjvälbaarenhed kunnat i första ögonblicket af sin Embets-utöfning förleda Norriges Regent att underteckna en Handling, och just Sjelf-utropnings-Acten, hvaruti ordet Herrskesyge förekommer. Fruktade Ni ej att detta blotta ord skulle framkalla för Hans Höghets lifliga imagination, de förfärande Vålnaderna af dessa Norrmän, som, under det att han, för att sjelf blifva Norriges Regent, förhållit fredens första frukt, bröd åt Norrige, dödt emellan sina kojor och Tallarna, till hvilkas bark de ej förmått att framsläpa sina af hunger utmattade kroppar; skulle hopa för hans bäfvande blick dessa skaror af Åldriga Qvinnor och Barn (dem Ni också har den djerfva oskickligheten att nämna), som döende kräfva bröd eller hämd; skulle väcka hans Samvete till åtankan af ett förestående inbördes krigs alla rysligheter?

Hvad menar Ni med Herrskesyge? Menar Ni det ädla begäret att herrska öfver fria menniskors hjertan, då har vår Utländning icke blott detta begär, utan hvad mera är, förmågan att det uppfylla. Menar Ni åter den känsla, hvarmed drängen i Comedien hoppar upp på Sin Herres öfvergifna Thron och utropar: Jag regerar; då behöfver jag ej säga Er, hvarest Ni, den stund Ni författade f. d . Kongl. Danska Ståthållarens i Norrige Proclamation, hade för ögonen ett, äfven i våra dagar sällsamt, exempel af Herrskesyge, ett exempel, som förenade den äregiriga hårdheten af Napoleon med det äregiriga oförståndet af f. d. Kongl. Danska Sergeanten, sedermera sjelfutropade Regenten på Island: — förlåt att jag glömt hans ryktbara Namn, som jag ej har lägligt att uppsöka i fånglistorna vid Newgate.

Hvarje Regent, som duger dertill, är herrsklysten. Men föremålen för begäret att herrska, likasom medlen att tillfridsställa det, äro lika mångfaldiga, som den menskliga individualitetens alla arter och skiftningar. Vår Kron-Prins vill beherrska Skandinaviska Halfön och endast den. Han vill, genom föreningen af Sveriges och Norriges krafter, af deras ömsesidiga Physiska fördelar och af deras Brödra-Folks lynnen, bilda en Stat i Norden, som, aldeles oberoende af Europas framtida öden, kan, under ett varaktigt fredslugn, bevara i Sekler åt mänskligheten en urbild af frihet, kultur och välstånd. Denna idé är stor, är ädelt skön. Ni måste medgifva det, äfven Ni Herr von Holten. — Den är af Försynen danad i en ovanlig Själ, och utvecklad genom en ömsint Krigares erfarenhet af de eländen, som vårt tidehvarfs krig utbredt; af det barbari, det förtryck, som de hotat att utbreda öfver Europa. Den Hjelte, som nu mera icke har någon höjd af krigsära att eftersträfva, den Människovän, som för 8 år sedan vid Lübeck, ensam af anförare, icke hvilade efter mödorna och striden, förr än han med sin befallande röst och sitt svärd hejdat plundringen och våldtägten, den Man, som då med tårar i ögonen sade åt bedjande Qvinnor och Barn: ”jag kommer ej att göra Er godt, men att hindra det mesta onda att ske”; denne Hjelte, denne Människovän, denne Ädle Man hatar krig och älskar fred, lika säkert, som hans ära endast genom fredliga Storverk kan vidare förhöjas. Hvarföre lemnade han en angenäm och ärorik lefnad under en blidare himmel, för att emottaga kallelsen till ett upphöjdt men mödosamt Värf i Norden? Kände han ej Sveriges dåvarande tillstånd, upptäckte icke hans skarpa blick alla de svårigheter, alla de vådor, som, oaktadt Svenska Nationens tillgifvenhet, skulle möta honom i detta nya kall? Kunde hans afsigt härvid vara någon annan, än den, att undandraga sig förbindelserna att vidare kriga mot mänsklighetens sanna interessen; än den, att ifrån det enda land i Europa, som ännu bevarade frihet och fred, kunna yrka Folkslagens rätt dertill? Med hvilken vishet har han ej utfört denna ädla afsigt? Huru har han ej under det nuvarande kriget med en outtröttlig verksamhet uppoffrat sitt eget lugn för att, genom vidden och hastigheten af sina företag, bespara människoblod? Hvilken anförare har segrat såsom han, och hvilkens segrar hafva kostat mindre tårar? Sjelf främst i faran, har han användt den enda strängheten af sina befallningar för att återhålla Svenska härens stridslust, när, efter hans djupa plan, denna här blott behöft röras för att verka. — Vi hafva fört många lyckliga och olyckliga krig, men intet som varit mindre förödande än detta ärofulla. Vår infödde för detta Konung, Gustaf Adolph, nära blodsförvandt och, som det synes, ännu närmare Själsförvandt till Norriges sjelfutropade Regent, uppoffrade, genom dåraktig öfverspänning och sorglös vanvårdnad af sitt Lands stridskrafter, omkring 100,000 Svenska ynglingar och män för att förlora Finland och blottställa Sverige för fiendens härjning och för inbördes krig. Vår Utländske Kron-Prins skall snart, som vi hoppas, återföra sin Svenska Armé obetydligen förminskad, ehuru han med den upprätthållit Svenska Nationens ära, beredt åt Europa ett nytt tillstånd af rätt och hvila, och tillkämpat sig, i hjertat af Konungens i Danemark Stater, den enskilda fred, som förenar Sverige och Norrige.

Har Ni läst, Herr von Holten! det bref som Vår Kron-Prins den 7:de sistledne December ifrån Lübeck skref till sin Son? De äro förevigade i Våra hjertan dessa rader deraf: ”Jag har varit nog lycklig att utan blodsutgjutelse kunna sätta mig i besittning af Staden och denna fördel öfverträffar i mina ögon en vunnen rangerad Batalj, äfven om jag antager att den ej skulle kostat mycket Folk; Ack min Son, hvad man är afvundsvärdt lycklig när man kan spara tårar — man sofver då ostörd och lugn.” Sådant är denne Store Mannens tänkesätt, sådane de innerligt rörande lärdomar, som han vid alla tillfällen gifver sin ömt älskade Son, åt hvilken han, genom sina egna mödor, vill bereda en fredsam och lycklig Regering. Har Er Prins, Herr von Holten! gjort sig till en Lag att spara tårar, som kunna och böra sparas? Sofver han i följd häraf ostörd och lugn de nätter, som han, under en allmän nöd, ej uppoffrar åt Baler och nöjen? Handlar han lika oförtrutet, som han, efter Edra dagblads vittnesbörd, dricker för Norriges välgång?

Sveriges Söner måste tåla, säger Ni, olyckor för en utländnings herrsklystnad och främmande penningar att strida i främmande Land. De skola snart hemkomma desse Olycklige, och jag lämnar åt dem att underrätta Er Prins och hans anhang, om hvad de tåla och icke tåla. Emedlertid må Ni veta, att de i främmande Land stridande Sveriges Söner äro ordentlige Soldater, icke Jordbrukare, som ifrån 15 till 60 års ålder blifvit ryckte från deras fredliga yrken, samt att Svenska Soldaten aldrig ansett och aldrig skall anse för en olycka att under en älskad Anförares befäl möta sitt Fäderneslands fiender, äfven utom sitt Fäderneslands gränsor. Desse tappre krigare strida i främmande land, men icke för en främmande sak. Vi Svenskar äro icke nog inskränkte i våra politiska beräkningar för att anse Oss böra fördröja vårt försvar tills härjaren bränner våra hus, nedtrampar våra skördar och kränker våra seders helgd; icke nog sjelfviske för att söka skilja våra angelägenheter från mänsklighetens. Vi hafva haft oförrätter att hämnas, förluster att ersätta, vådor att afböja — och freden med Danemark vittnar säkrast, att Vår Kron-Prins haft Sveriges omedelbara nytta till sitt hufvudsakliga föremål. Ni torde, Herr von Holten! känna något af Nordens Historia. Ni torde äfven i Danemarks häfder hafva läst om en Prins af Pfalz Zweibrücken, Carl Gustaf, som under namn af Carl den X:de blef Sveriges Konung. Äfven denna Prins, af Utländsk börd, förde, likasom nu Carl Johan, Sveriges Söner att strida i främmande Land. Och, sedan han på Seeland eröfrat åt Sverige Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län, samt återskänkt dessa, af ålder med Sverige förenade Provinsers Innevånare Svensk frihet, har det väl under loppet af ett och ett halft Sekel funnits, ibland Europas dårar, någon enda så vanvettig, att han vågat skrifva om honom hvad Ni skrifver om den Furste, som, med en förundransvärd likhet i företag och framgångar, fullbordat hans stora plan till Nordens väl? De gåfvos då visserligen, Danskt sinnade Aristocrater, som icke unnade Svensk rätt åt Skånes, Hallands och Blekingens samt Bohus Läns Allmoge, som understundom väpnade mot Svenska Styrelsen några Vagabonder, kända i vår Historia under namn af Snapphanar. Men hvilken, för mänsklighetens väl ömmande Man, som jemfört denna fria Allmoges tillstånd med den Seeländska Stavnbundnes, har icke välsignat den ädla Hjelten, hvilken, till gemensam fördel, förenade hvad Naturens Herre budit att vara förenadt.

Och de främmande penningarne? Ville Ni, då Ni med en illslug tvätydighet nämnde dem, bedraga Norriges Folk, att tro Vår Kron-Prins sälja Svenskt blod? Nej, Herr von Holten, detta barbariska bruk är ej öfvadt af någon Svensk Förste, det vanhedrade fordom blott en och annan Tysk. Men att i en gemensam sak, der gemensamma upoffringar fordras, den ena Bundsförvandten bidrager att underhålla den andras här, är lika vanligt som rättmätigt. Svenska Arméen är hvarken ställd eller kan någonsin ställas i någon främmande Makts Sold, under främmande Befäl. Förgäfves fordrade ock Kejsar Napoleon, då vi ännu voro hans allierade, Svenskt Sjöfolk till Franska hamnar, likasom han erhöll Danskt och Norrskt. Vår Regering afslog denna fordran såsom stridande mot Sveriges Lagar. Men Subsidier kunna Vi emottaga, och hafva vi ofta förut emottagit, för att dermed, under egen förvaltning, aflöna vår Armé, hvilken dock alltid förblifver under ledning af Egna Anförare till egna ändamål. Vi må ej blygas att härutinnan likna Europas största Makter. Derigenom har det nuvarande kriget, hvarunder Sverige vunnit vigtiga fördelar, icke förstört Sveriges Financer; — derigenom har Arméen kunnat underhållas, utan någon förökad beskattning af Svenska Folket. Och detta kallar Ni, Herr von Holten, en olycka för Sveriges Söner! Ni Måste då skatta Danemarks Söner lycksaliga, att hafva fått strida i eget Land för egna penningar. Ni måste i synnerhet högt värdera den sällhet, som Norges Thrones Odelsbaarne i denna stund skänker Norriges Folk, att, utan betalning, få lemna Sädeskornet att förtäras af en lagstridigt samlad talrik Armé, och att se denna Armé aflönas och alla allmänna utgifter bestridas med ett inhemskt Pappers-mynt som aldrig kommer att inlösas; hvars utgifning icke kan controlleras, då dess art och tid icke i Sedlarna finnas utmärkte, och hvilket, äfven om Norriges Regent fortfore att regera en längre tid än Islands, dock efter ordalydelsen, upphör att gälla med 1815 års slut. I sanning måste man beundra den skicklighet att förenkla Finance-anstalter som Er Regent ådagalagt med dessa Sedlars blotta form. Kanhända skulle dock icke han, och ännu mindre Norriges Söner försmå de Piastrar, hvaruti Sveriges Stridsmän i främmande Land äro nog olycklige att nödgas emottaga sin aflöning.

Det Svenska Ok! läser jag rätt eller är min syn förvillad? En f. d. Undersåte af den mäst enväldiga Monark i Europa, en medverkare i en Militär-Despotisk Revolution vågar nämna Ok och Svenskt Ok!

Jag öpnar den Norrske Lov: jag genomögnar den första Artikeln i första Kapitlet af dess första Bok. Der finner jag såsom grunder för Norriges Allmänna rätt, under åberopande af Konge-Loven, stadgadt: Att Norrska Folket skall hålla och akta Konungen för det yppersta och högsta hufvud här på Jorden öfver alla mänskliga Lagar; att Danemarks och Norriges envålds Konung har högsta makt och myndighet att göra, förändra och upphäfva Lag och Förordningar efter sin goda vilja och välbehag; — undantaga hvad och hvilken honom lyster från Lagens allmänna bud; — börja krig och sluta fred när han det godt finner; — tillsätta och afsätta Embetsmän och Tjenstemän, höga och låga, efter sin egen fria vilja och tycke; — pålägga tull och annan contribution o. s. v. Jag läser vidare och finner i andra Kapitlet, att icke blott Prinsar och Prinsessor af det Kongl. Blodet, utan äfven Konungens Naturliga Barn (hvilkas tillvarelse sedligheten borde hafva förbudit att i en offentlig Lag förmoda) icke skola vara underkastade dom af någon annan, än den Konungen dertill förordnar. — Det Folk, som ett halft Sekel varit styrdt efter denna Statsrätt, hvars gilltighet Prins Christian Frederik sökt förlänga, är då det, som, genom föreningen af Norrige med Sverige, skulle förlora sin frihet, skulle bringas under Ok!

Sveriges Stats-Rätt, som bildar det Svenska Oket, är till sina hufvudrag sådan: Konungen styr Riket efter Lagarna, med iakttagande af bestämda Lagliga former; Han låter sig alla ärenden (med undantag af dem som röra Statens förhållanden till främmande Makter, hvarom särskildt är förordnadt) föredragas och fattar alla beslut i ett Stats-Råd hvars Ledamöter äro, icke blott berättigade, utan äfven skyldige, att i hvarje mål yttra sina råd, hvarför de äro förbundne till personligt ansvar; Konungens befallningar gälla icke utan Contrasignation af den föredragande Stats-Secreteraren, hvilken, med rättighet till föreställningar, har en ovilkorlig ansvars-skyldighet; Stats-Rådets Protocoll granskas vid hvarje Riksdag af Riksens Ständers Constitutions-Utskott; Ifrån Embeten och Tjenster i allmänhet, med undantag af några bestämda förtroende-sysslor, kan ingen, utan ransakning och dom, afsättas; till sådana Embeten och Tjenster, hvarpå Kongl. Fullmagt erfordras, nämner Konungen i Stas-Rådet, infödde Svenske Män, uti de flästa fall efter infordrade förslag af Riks-Collegierna och af Chefer för Embets-förvaltningarna; Krig kan Konungen börja och fred sluta, sedan hela Stats-Rådet och samtelige Stats-Secreterarne, med ansvarighet, yttrat sina meningar derom till Protocollet; Hvarje högre eller ringare Svensk Medborgares lif, heder och egendom äro skyddade af Lagen och af en, under denna, sjelfständig Domare-makt; I den Högsta Rätt, som dömer, i Konungens namn, äger Konungen blott tvänne röster och kan endast afgifva dem uti de mål, vid hvilkas föredragning och afgörande han är närvarande i Rätten; Lagarnes helgd och efterlefnad bevakas icke blott af Konungens Justitiæ-Cantzler, utan äfven af en Justitiæ-Ombudsman, som Ständerne förordna; Constitutionela, Civila och Kyrko-Lagar kunna endast stiftas, förändras eller upphäfvas af Riksens Ständer gemensamt med Konungen; Svenska Folkets Representanter, Rikets Ständer äga allena Makt att ålägga Svenska Folket nya Skatter; Alla sådana som bära namn af Bevillning, och dertill räknas Tullafgifterne, samt dem för stämpladt papper, Husbehofs bränvins-bränning, postporto m. m., fortfara endast från en Riksdag till en annan; Konungen kan icke, utan Riksens Ständers samtycke, upptaga några Stats-Lån inom eller utom Riket; Hvart 5:te år skola Riksens Ständer ovilkorligen samlas, och äfven oftare om särskilda anledningar fordra deras sammankallande; Tillståndet af Statens Financer skall genast vid en Riksdags början läggas under deras ögon, ägande de, äfvensom emellan Riksdagarna deras utvalde Revisorer, att granska Statsmedlens och äfven Subsidiers förvaltning; De af Riksens Ständer beviljade Stats-anslag fördelas under särskilda Hufvud-Titlar af Stats-behofven, som, vid ansvar för vederbörande Embetsmän, icke kunna öfverskridas; Sveriges Bank och Riksgälds-Contor förvaltas af Riksens Ständers Ombud allena, hvilka icke kunna emottaga några befallningar i afseende på denna förvaltning af Konungen; Tryckfriheten är bestämd genom en särskild Förordning, som, enligt Regerings-Formen, äger helgd af Grundlag; Riksdagsmän kunna icke för deras handlingar och yttranden, såsom sådane, ställas till ansvar, så framt icke fem sjettedelar af det Stånds Ledamöter, till hvilket de höra, dertill samtyckt m. m.

Sådan är Sveriges Statsförfattning, bildad efter Englands och, jemte denna, onekeligen den friaste i Europa. Dess alla detailler passa kanhända icke till Norriges särskildta förhållanden; men på dess grunder kommer ofelbart den nya Statsförfattning att uppföras, hvarom Vår Konung redan försäkrat Norriges Folk, med förklarande att National-representation och Sjelf-beskattningsrätt skola utgöra de första bestämmelserna i densamma. Det är naturligt, det är nödigt för Sveriges Konungs och Folks gemensamma säkerhet, att de förenade Nationerne åtnjuta en jemlik frihet. De fordom Danska Provinser, som nu tillhöra Sverige, hafva redan länge deltagit i Svenska Nationens allmänna rättigheter. Att till njutningen af dessa öfvergå ifrån den slafviska lydnaden af Kongelovens bud, är det att underkasta sig ett Ok? Det fordras, Herr von Holten, icke blott Er oförskämdhet, utan äfven Er dumhet för att våga påstå detta, och att tro sig dermed kunna förvilla ett Folk med sundt förnuft.

Jag vet att Er olagliga Regent också lofvat Norrige en Regeringsform, som en samling af Nationens sjelfvalda, upplysta män skulle bestämma. Och hvilka äro desse Nationens sjelfvalde män? Officerare och Soldater, deputerade eller rättare kommenderade ifrån Militaire-Corpserne, i antal kanhända öfverstigande de få Deputerade från Amterna och Köpstäderna, vid hvilkas utväljande Er Revolutions Chef, under sitt antagna skräck-systeme, ej har svårt att frambringa Andliga och Civila Embetsmän, som af fruktan, behof eller befordringslust äro honom, om icke tillgifne, åtminstone tills vidare lydaktige. — Hvarest samlar han dessa så kallade Nationens Representanter? På en Privat Mans Jernverk, i granskapet af Lägren; icke i någon af Norriges Stifts-Städer; icke i den, der de högsta myndigheterna vanligen residera. Detta allt bevittnar på den ena sidan, hans farhåga för det oberoende Folkets deltagande i Nationens vigtigaste angelägenhet; men också på den andra, hans förmätna förakt för Folkets omdömen. Jag högaktar Norriges Militaire, jag vet att ibland den finnas Män af lika mycken upplysning som heder; men jag väntar icke att de blifva valde eller låta sig väljas att spela en rôle i denna Riksdagsfarce. Det är i alla fall ett oförsynt gäckeri med Norrska Folkets rätt och vett, att vilja gifva anseendet och myndigheten af en Nordisk National-representation åt en, åtminstone i formen, Turkisk Janitschar-Församling.

Ni talar redan Herr von Holten, om Statens Hemliga Fiender. Ni utkastar redan eldbränderna att tända det inbördes kriget. Har Er Prins också Guillotinerna färdiga? Tro mig, Herr GeheimeRåd, han uppehåller sig icke länge dem förutan. Att öppna bref, att med Spioner bevaka vänners förtroliga samtal, att afsätta en och annan Andelig eller Verldslig Embetsman, att med utomordentlig inqvartering betunga de misstänkta o. s. v., dessa små skräckmedel blifva snart vanmägtiga under den förfärliga crisis, som instundar.

Undersökom Er så kallade Regents uppenbarade Rätts begrepp, för att kunna ana det rättstillstånd han vill bereda åt Norrige. Han grundar sitt revolutions-försök på det factum, att Konungen af Danemark löst Norriges Folk från dess trohets Ed till sig och sina Efterkommande på Danska Thronen; han påstår, att Norrska Folket härigenom återvunnit Folkenes oprindelige ret til selv at bestemme deres Regierings-Forfatning; — och derefter utropar han sig sjelf, såsom Norges Thrones Odelsbaarne till Norriges Regent, samt befaller att Militairen med ett tre gånger upprepadt Hurra skall erkänna honom såsom sådan. — Äro nu de lagliga banden, som fästade Norrska Folket vid det Danska Konungahuset upplöste, huru kan då, utan en uppenbar motsägelse, en Dansk Prins, som erkänner och kunngör denna upplösning, ännu derefter kalla sig Odelsbaaren till Norriges Thron? — Detta uttryck, som förutsätter att Folken äro Regenternas privata egendom; huru kan det förenas med den Rousseauiska läran om Folkens ursprungliga rätt, hvilken den Odelsbaarne Thron-Arfvingen dock sjelf så oegennyttigt yrkar? Kan, med bestånd af denna Folkens ursprungliga rätt, en Nations allmänna vilja anses yttrad genom Soldaters trefaldiga hurra-rop, befallda vid en General-Exercise på samma sätt som en Corporal befaller sitt manskap at lige slaae paa Patrontadskerne? Den Regerande Deyen i Algier, skall utan tvifvel, blifva den Regerande Deyen i Norrige, högeligen förbunden för en Statslära, som gör bägges usurpationer, bägges medel att utföra dem, lika rättmätiga.

Konungen i Danemark har icke ovilkorligen löst det Norrska Folket från dess trohets ed. Han har, för att rädda återstoden af sin Monarki, afstått sina rättigheter till Norrige, åt Sveriges Konung och, endast i följd häraf, samt under det högtidliga betinget af Norriges förening med Sverige, frikallat Norrska Nationen från dess trohetsförbindelse till sig och sina Efterkommande. Till en sådan afträdelse af Norrige berättigade honom hans i Norriges Lag stadgade Envåldsmagt. Den är i öfrigt enlig med allmän Folkrätt, som tillåter Cessioner af Länder genom Fredsfördrag, emedan krigen icke eljest skulle kunna upphöra, utan genom de besegrade Nationernas utrotande. Att framställa en vilkorlig bestämmelse, såsom ovilkorlig, anses ibland privata män vara oärligt, vara vanhedrande. Huru må det anses, då det sker af en Furste?

Är Norges Thrones Odelsbaarne född endast till rättigheter ej till pligter? Har han, såsom Arfvinge af Danska Monarkien, inga förbindelser mot det hela deraf; såsom Dansk Undersåte och Embetsman inga mot sin Konung, inga mot det Folk, som denne Konungs förtroende satt honom att styra? Erkänner han ingen annan heders-skuld, än den som uppkommer genom olyckliga tärningskast? En Furste, som icke anser sig vara upphöjd öfver Undersåtens, medborgarens och människans pligter, blottställer ej genom ett uppror sin Konungs ära och sin Stats bestånd, sätter icke, på ett lika brottsligt som äfventyrligt spel, en hel Nations välfärd. Han misstyder åtminstone icke, då han förklarar sig Rebell emot sin Konungs befallningar, dessas uttryckliga lydelse och afsigt; han åberopar icke Odelsrätt till ett Folk, som han genom upproret uthungrar, plundrar och söndersliter. —

Men Er Prins och Ni Herr von Holten, tyckas hafva sjelfve insett, att, sedan Norrska Folket blifvit löst från sin trohetsförbindelse till Danska Konungahuset, vore Odelsbaarenheden en otillräcklig rättsgrund för en Dansk Prins att tillegna sig detta Folk. En annan måste således för Prins Christian Frederik uppsökas, och den har han funnit uti — Guds vilja. Asiatisk i allt annat, har han äfven velat spela rôlen af en Mahomet, velat inbilla Norrska Folket, att han vore utsänd af Gud för att blifva dess Regent. I öfverensstämmelse med sin kända Gudsfruktan och med sina Helgons seder, väljer han Herrans Tempel till Theatern för sin Revolution. Der låter han Religionens Tjenare aftvinga Norrska Folket en olaglig ed, — en ed, som det, förr eller sednare, måste bryta. I sina proklamationer anropar han Himlens välsignelse öfver sina företag; sitt Circulaire till Biskoparna öppnar han med dessa ord af en helig ingifvelse: ”Den bedste Begyndelse til alting er, at begynde med Gud.” Och då han sålunda, i Guds Namn, upproriskt handlar mot sin Konungs befallningar och bereder Norriges Folk förödelserna af en gräslig hungersnöd och af ett inbördes krig, säger han, eller låter Ni honom säga: ”det är Guds styrelse, trofaste Normænd, at Jeg, Norges Thrones Odelsbaarne, i denne stund er midt iblandt Eder!” Nå väl, det är också Guds Styrelse, att Tigern härjar öfver Indiens fält, och att den omärklige masken förstör brodden till Nordens förväntade skördar. Det var Guds styrelse att Nero fanns midt ibland Roms Folk, Marat ibland Frankrikes. Vi Svenskar vörde Guds Försyn, äfven då vår inskränkta blick ej förmår att upptäcka dess aflägsnare mål; men Vi äre icke nog förmätne, att, efter våra egensinniga afsigter, förkunna den Eviges, den Allsmägtiges vilja. Vi tro gärna med Doctor Pangloss, att allt sker till det bästa i den bästa af alla möjliga Verldar; Vi hoppas ock derför att någon ny Candide, som behöfver tröst under det enskildta lifvets vedermödor, skall snart njuta den, att på något Värdshus i Venedig soupera med Deras Majestäter Konungarne af Holland och Westphalen, samt Deras Högheter Regenterna af Piombino, af Island och af Norrige.

Jag har ej den lyckan att vara Theolog, och vågar således icke fördjupa mig i betraktelser öfver det Theologiska uti Herr Geheime-Rådets Stats-Skrifter. Må mig emedlertid tillåtas den djerfva tanken, att Prins Christian Frederik icke har mera rättighet att vänta Himlens bistånd till sina upproriska företag, än han lärer äga anledning att räkna på Englands. Jag vet väl att han är omgifven af Norriges Högtärevördigaste Andelige Män, men jag anser äfven deras helighet icke kunna öfverskyla det profana i hans framfarna lefnad och det gudlösa i hans nuvarande planer. Äfven om en så vördnadsvärd och så redlig Himmelens Tolk som Biskop Bugge, förklarat det vara Guds styrelse, att Prins Christian Frederik nu är midt ibland Norrmännen, tror jag dock icke Försynen hafva på de ställen i Köpenhamn, der högbemälte Prins förnämligast vistats, uppsökt honom för att blifva det alfvarliga och sedesamma Norrska Folkets Regent: Efter mina Theosophistiska beräkningar skulle jag snarare tro, att den Allvise Guden, då Han tillät Prins Christian Frederik att för ett ögonblick föra Norriges Folk på branten af förderf, velat lära detsamma genom en sådan erfarenhet, att sedermera ännu högre värdera sällheten att blifva styrdt af den mildaste Konung, biträdd af den ädlaste ibland Furstar. —

Herr von Holten! Då Er Prins, upptändande ett inbördes krig i det hungrande Norrige, utropar: Den bedste begyndelse til Alting er at begynde med Gud, hvilken erinrar sig icke den blodhöljde Robespierre, som, genom en Lag i Franska Republikens namn, erkände det Högsta Väsendet?

Men äfven inom Norrige finnas de, som icke anse Prins Christian Frederik af Danemark för en af Gud utsänd Man att dem regera. Detta har den vise Prinsen förutsett. Han har ock derföre vid sin sida en Maltheser-Riddare att förfölja de otrogna.

Förmodeligen är denne Spansk-Maltheser-Neapolitan-Sardinsk-Danske Man, Kammarherren Grefve Vargas Bedemar, Minister för Norrska Regentens Utrikes Ärenden. Det lärer vara hans vidtomfattande, eller åtminstone vidtutsväfvande snille, som Verlden har att tacka för den fred med Norrige, hvarom dess Regent, genast vid sitt anträde till Styrelsen, ädelmodigt försäkrat alla magter. Hvilken glädje har denna högtidliga deklaration icke väckt i London, der de Allmänna Fonderna i följd deraf säkerligen stigit? Lika vigtig för Kejsaren i China, som för Kejsarena i Ryssland och Österrike, skall den ofelbart af den förra emottagas med samma lifliga interesse, hvarmed den, utan tvifvel, redan blifvit emottagen af de senare. Konungen af Dahomey skall helt visst i sin fröjd häröfver, till den Norrska Regentens ära, låta afhugga några dussin hufvuden.

Men det är icke blott en fredlig trygghet ifrån Norrska sidan, som Prinsen Regenten förunnat Alla Magter i Europa, Asien, Afrika, Amerika och Polynesien; han har äfven erbudit dem andra vigtiga fredens fördelar. Alla Nationers Skepp, som tillföra Norrige korn och lefnadsmedel till två tredjedelar af fartygets drägtighet, kunna, utan inskränkning af något förbud, för den återstående tredjedelen införa emot tull, hvilka andra varor de vilja. En säker och vidsträckt debouché är således öppnad för Englands äfvensom för Chinas Manufactur-varor. Det är väl sant, att, då numera hela Continentens hamnar, med undantag af de Franska, äfven äro tillgänglige för Engelska handeln, torde denna på Norrige inskränka sig till Norriges egna behof. Men dessa äro redan betydliga. En Nation som den Norrska måste i närvarande stund otvifvelaktigt hälst köpa öfverflöds-varor, i synnerhet när ett nytt och lysande Hof ansenligen ökat behofvet deraf. Man skulle väl kunna söka fördunkla dessa herrliga handels-utsigter med den anmärkningen, att en laddning af Norrska Producter, i synnerhet då trävaror ej mera äro i högt pris uti England, icke svarar på långt när i värde mot en laddning, bestående af två tredjedelar Spannemål och en tredjedel Manufactur-varor; att således denna skillnad till Norriges förlust måste fyllas med penningar; och att hvarken redbart mynt eller Vexel-tillgångar torde för det närvarande finnas i Norrige till något betydligare belopp. Men der flödar ju en outtömlig källa af Prinsen Regentens förut beskrifna Sedel-Mynt och det är naturligt att detta måste vinna en vidsträckt kredit i England, der man förstår att värdera bevis på Stats-skuld utan betalnings-Fond. Emedlertid om Englands Ministêre skulle vara nog korrtsynt för att vilja uppoffra fördelen att få förbyta Englands Manufactur-varor mot en sjelfutropad Norrsk Regents odaterade skuldbevis; om den skulle anse sig hafva mera grundade, äldre och heligare förbindelser till erkänsla mot den Furste, som öppnat Continentens, än mot den, som endast öppnat Norriges hamnar för Engelska flaggan; om den, i följd häraf, skulle vilja försaka de erbudna handelsförmånerna, för att, genom en fortsatt blokad af de Norrska kusterna, befrämja och påskynda den förening af Norrige med Sverige, hvilken Engelska Regeringen garanterat såsom ett vilkor för Sveriges deltagande i det nuvarande kriget; då — då — då vet jag i sanning icke huru jag skall kunna jaga ur mitt minne den tafla af Hogarth, der ibland flera svärmare — jag nyttjar gerna lindriga termer — en aldeles naken, med en krona af halm på sin hjessa, bjuder lagar och fred åt verlden, från en stängd Cellule?

Jag har, Herr Geheime-Råd von Holten, tillåtit mig att gifva en del af mina föregående anmärkningar vid edra Stats-Skrifter en viss glättigare vändning, rättfärdigad af Er orimliga förmätenhet och edra löjliga motsägelser. Ni torde hafva läst Vår Kellgrens lärorika Poem: Man äger ej snille för det man är galen; då erinrar Ni Er säkert dessa verser deraf:

Men lemnom skämtets udd för svagt dess vapen är,
När Lagen ropar hämd och Religionen blöder,
När Samfunds-lugnet störs och villan upprätt bär
Mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder!

Detta är förhållandet af den rebellion, som Prins Christian Frederik uti Norrige anställt. Den passerar i sanning raiileriet. Det hafva ock England och Ryssland funnit och förklarat. Medan dessa Makter bereda sig att jemte Sverige handla alfvarsamt, vill jag till slut säga i detta ämne några ord af ett lugnt alfvar.

En klok man börjar ej något företag, utan att beräkna dess utgång.

Har nu Prins Christian handlat med den klokhet som mäter företag efter medlen att dem utföra; med den öppna redlighet, som allena föder förtroende och underhåller det; med det allvar, den jemnhet den consequens, som skilja den stadgade mannens verksamhet från en orolig gosses? Är det möjligt för honom att bilda en oberoende Stat af Norrige, i synnerhet att utföra detta svåra värf i närvarande tid, då Norrska Folket lider en oerhörd nöd? Och, af många skäl skulle man ännu kunna fråga, är detta hans ärliga afsigt? — Skiljom äfven för ett ögonblick ifrån allt betraktande, den nuvarande bristen i Norrige på lefnadsmedel. Vore det ändock möjligt för Norriges Folk att sjelfbestå, med ständiga behof af främmande bröd, med uttorkade enskilda välmagtskällor och med i grund förstörda allmänna Financer? Vore det möjligt att genom beskattningar utpressa, af detta redan utarmade Folk, tillräckliga medel att underhålla en Armé, som dock måste på krigsfot underhållas så länge Sverige hade någon man under gevär; samt utöfver de förra utgifterna för Landets Styrelse, bestrida de nya kostnaderna af ett eget Hof? Är nu detta, efter all klok beräkning, omöjligt, hvad omdöme skall då Samtiden och Efterverlden fälla om den förmätna Rebellen som likväl vågat försöka det?

Och huru har han utfört detta försök? Missbrukande Norrska Folkets Religiositet, missledande dess ädla stolthet och frihetskänsla, har han, genom resor, tal, skålar, sånger, andagtsöfningar, falska rykten, grundlösa förhoppningar m. m. sökt uppväcka en blandad politisk och religiös fanatism för den högtlofvande, men overkställbara idéen af Norriges sjelfständighet. Jag vill icke yttra mig om de mera erfarne Mäns afsigter af hvilka han varit understödd. Gåtan deraf äfvensom af hans, Danske Thronarfvingens egen handling, torde snart blifva upplöst. Men villigt förklarar jag min öfvertygelse att hans fleste, i synnerhet unge Anhängare, ovane vid större politiska uppträden och oerfarne att upptäcka de dolda driffjedrarna dertill, varit vilseförde af den verksamma liflighet, som utmärker Norrska Folket, och af ett ädelt, ehuru skadligt nit för hvad de, lemnade i mörker öfver Nationens sanna interessen, trott vara Nationens ära och välfärd.

Han kommer, och kommer snart den stund, då villan försvinner, då sanningen framträder ohöljd. Måtte blott — hvad jag önskar, dock utan att våga hoppas — det allmänna lugnet intill dess kunna bibehållas bland ett ytterst nödlidande folk, hvars nöd icke kan afhjelpas utan att förlänga dess lidande. Detta Folk skall då med glädje emottaga Svensk frihet och Svensk omvårdnad; dess unge odlade medborgares drömmar skola då blifva förverkligade; Carl Johan skall uppfylla hvad Christian Frederik, utan mening, lofvat. Norrige skall derefter icke kunna återföras under Kongeloven.

Och då vidare under ett varaktigt fredslugn, det verkeligen fria, Norrska Folket, med en stigande kultur återvunnit och utvidgat sin fordna välmakt, skall Carl Johans ädelmod och vishet förevigas i tillfredsställda Norrska hjertan, i ärofulla Verk af Norrska snillet, i värderika alster af en nydanad Norrsk idoghet och i förökade skördar af Norriges jord. — Hvilka monumenter förvara då åt ett nytt Slägte varnande minnen af Prins Christian Frederiks korta, men förödande Regering? — Norrska skogarnas barkade stammar!

---

Rättelser:

Sidan	9	raden	6	står: ropa; läs: hopa.
—	14	—	9	står: dricken; läs: dricker.