Hoppa till innehållet

Sigurds-ristningarna å Ramsunds-Berget och Göks-Stenen

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
Sigurds-ristningarna å Ramsunds-Berget och Göks-Stenen
av Kungliga Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
Kongl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, del 26


[ 321 ]

SIGURDS-RISTNINGARNA

Å RAMSUNDS-BERGET OCH GÖKS-STENEN.



Tvänne Fornsvenska Minnesmärken

om

SIGURD FAFNESBANE.


Beskrifna af

CARL SÄVE.



[ 322 ]

Insänd och uppläst såsom Inträdestal i Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien den 6 October 1868.


[ 323 ]Bland Nordiske forskare och fornvänner har det städse varit en liflig önskan att kunna påträffa några, verkligen forntida, bildliga framställningar af förfädernas äldsta tro, sång eller saga. Denna önskan har hos oss Svenskar varit så mycket mera berättigad, som vi nästan icke kunna framte något skrifvet, som handlar om dylika ting, under det att våre fränder, Danskarne, hafva sin Saxo samt isynnerhet Norrmännen och deras nybygd, Island, hafva sina Eddor samt en rikedom af sagor och skaldeqväden. Ehuru man väl bort kunna antaga såsom högst sannolikt, att hos ett, med de andra så närslägtadt, folk, som det Svenska, äfven samma Åsa-tro och, till följd deraf, hufvudsakligen enahanda eller liknande guda- och kämpa-sägner och skaldeqväden skola hafva funnits, så har man dock velat yrka, att i Sverige af forno aldrig funnits till några af dessa djupa och herrliga Edda- och skalde-qväden, hvilkas egande med skäl utgör Isländingars och Norrmäns stolthet. Visserligen har det ännu icke lyckats och kommer kanske ej häller att lyckas att upptäcka någon Fornsvensk Eddabok med guda-[1] eller kämpa-sånger; — men skulle [ 324 ]det likväl kunna visas, att vi ega åtminstone en verkligen äkta och urgammal bildlig framställning af en hufvudhändelse uti någon af den Nordiska Eddans yppersta sånger, så lär man väl ock med full rätt kunna antaga, att grundämnet i dessa qväden, i sång- eller sago-form, en gång lefvat äfven hos vårt folk. On det då tillika med goda skäl kan visas, att denna bildliga framställning tillhör en mycket forn tid, så växer sannolikheten för, att sagoämnet här lefvat, icke allenast å folkets, utan äfven å skaldernas läppar. Ja, man kan väl våga att gå något längre och påstå, att om det icke låter sig förnekas, att ett utaf hufvuddragen af det Eddiska kämpalifvet varit införlifvadt med Fornsvearnes sånger, så är det väl knappast sannolikt, att detta stått alldeles ensamt, utan att detta både hemtat stöd af och gifvit skygd åt andra af liknande slag.

Man kan likväl då fråga, och det har också mer än ofta frågats: — Hvadan denna nästan fullkomliga brist i Sverige på alla skriftliga qvarlefvor af fornsagor och skaldeqväden? Ett nöjaktigt svar härå skulle, äfven om det icke öfverstege min förmåga, här blifva allt för vidlyftigt; men det är klart, att hufvudorsakerna till försvinnandet utan tvifvel ligga uti folkets genomgångna öden och andra missgynnande omständigheter, som herrskat just vid den för bevarandet i öfrigt lämpligaste tiden, och hvilka kunna hafva varit af många slag, ehuru nu svåra att uppgifva. Men att sånger och sagor funnits till och äfven varit upptecknade, lär väl, såsom redan antydts, svårligen kunna betviflas, när man jämför våra förfäder, Svear och Götar, med andra deras frändefolk, med hvilka de i afseende på tro, styrelse, lagar, seder och bruk så fullkomligt öfverensstämde. Man kan också uppkasta den motfrågan: Huru mycket skulle väl varit i behåll af de Norska skriftliga fornskatterna, om icke Island funnits, denna ypperliga fatabur för gamla [ 325 ]sakers trogna bevaring? Och hvem skulle väl för femtio år sedan kunnat tro, att Finska folket skulle ega Iliad-digra episka fornsånger från den förkristliga tiden; — och likväl hafva dylika funnits i våra dagar!



Inledning. I Södermanland, ett af det gamla Svithjods hufvudland, och helt nära Mälarens södra strand finnas ej mindre än tvänne runristningar, åtföljda af en mängd inhuggna bilder, i hvilka jag redan för ett par år sedan igenkände framställningar utur den Nordiske eller rättare den Germaniske sagohjelten Sigurd Fafnesbanes lif, såsom det finnes skildradt i Eddorna, särdeles i den äldre. När jag fann detta säkra bevis för slika fornsångers tillvaro äfven i det gamla Svithjod, var detta isynnerhet derföre så välkommet, att det utgjorde en bekräftelse på mina alltid hysta aningar i detta afseende.

Den ena af de nämnda runristningarna finnes å en enstaka klippa eller större vräksten, af ålder och än i dag kallad Göks-stenen, som har sitt läge å en fram emot de nedanföre sig utbredande sidvallarne utspringande hammar eller ett bergsnäs. Det är troligen just detta näs, som gifvit namn åt den närliggande gården Näsbyholm uti Härads socken af Akers härad, vid Söderfjärdens botten, en god halfmil vestan före Strängnäs. Den omkring 150 famnar från minnesmärket varande ågången kallas ännu, som fordom, Eldsundet, och det var också i äldsta tider ett sund, som skilde Fogdön från fasta landet[2]. Till följd af laget kan man antaga för säkert, att just vid detta framspringande näs i forntiden varit ett vad eller en allfaren färjoväg öfver [ 326 ]det, liksom att genom sjelfva Eldsundet då var en lika vigtig båtled. Här, der två folkvägar korsades, var således ett särdeles tjenligt ställe för ett minnesmärke, som städse skulle stå för hvar mans öga, för att aldrig falla i glömska hos folket. Talrika stensättningar och grafkummel å höjderna närmast omkring vittna ock, att trakten fordom varit tätt bebyggd.

Den andra runristningen finnes å den alldeles släta och jämna, omkring 30 grader mot våglinien lutande sidan af ett fast berg invid Ram-sundet (hvilket vattendrag till hela sin längd nu kallas Jaders- och Sundbyån) i Sjövikshagen under Mora by i Jäders socken af Öster-Rekarne härad, ej långt från en liten vik af Mälaren, som skiljer stället från den gent öfver liggande gamla herregården Sundbyholms park. Ramsundsberget, som detta berg torde böra kallas[3], ligger vestnordvest från Göksstenen å knappa 2½ mils afstånd, och bägge minnesmärkena hafva, i afseende på belägenheten, sins emellan mycken likhet. Vid den tid, när Ransundet var segelbart upp till Ka-fjärden (nu en insjö) och vattenleden gick vidare genom ådalen utmed Jäders sockengräns till den lilla, från Söderfjärden utgående, fjärden Lappen[4], strök denna farled tätt förbi den ristade bergssidan, och just deröfver gick utan tvifvel äfven den landsväg, hvilken den i runristningen omnämnda fru Sigrid, till själabot för sin bonde Holmger, gjorde vad-, gång- eller farbar genom att lägga bro (d. ä. lagd stenväg) öfver sundet, hvilket troligen just derföre i äldre tider äfven burit namnet Bro-sund[5]. Att också [ 327 ]denna bygd i fordom timma varit tätt befolkad, derom vittna de talrika forngrafvar och kummel, som finnas både i grannskapet och i hela trakten omkring detta minnesmärke.

Båda dessa märkliga run- och bildristningar hafva också ganska länge, ja, omkring 200 år varit kända. I trä skurna afbildningar af dem finnas nämnligen införda i Rudbecks Atlantica, 3 del., Upsala 1698[6]: Göksstenen, s. 21, fig. 22 (illa läst), och Ramsundsberget, s. 22, fig. 23 (rätt läst). Figurteckningarna äro, vissa felaktigheter oafsedda, i det hela någorlunda riktiga. Ristningen å Göksstenen synes efter denna tid icke hafva blifvit hvarken granskad eller ånyo aftecknad, hvaremot en ny teckning af Ramsundsberget finnes intagen i R. Dybecks Svenska Run-Urkunder, 2. Stockh. 1857, s. 13, fig. 63 (Mora), och blott inskriften finnes hos Brocman: Sagan om Ingvar Vidfarne. Stockh. 1762, s. 121, men båda inskrifterna uti Liljegrens Runurkunder, Stockh. 1833, Göksstenen N:o 966 och Ramsundsberget (Mora ängsbacke) N:o 984.

För att med största möjliga omsorg och noggrannhet samt med ledning af det ljus, som på dem kastas [ 328 ]af bildföreställningarnas nu insedda betydelse, kunna utföra en förnyad granskning af dessa vigtiga forntidsminnen — en granskning, hvilken omständigheterna icke medgifvit mig att företaga förr än under denna sommar —, var jag lycklig nog att med mig såsom medarbetare få förena den erfarne fornminnestecknaren och runläsaren, f. d. Antiqvitets-Intendenten P. A. Säve och Docenten M. B. Richert.

Den 10 sistlidne Juli fram på eftermiddagen kommo vi till Göksstenen. Det är en större vräksten eller löst liggande klippa, som å den ristade vestra sidan är 10 fot hög och 17 fot lång och som mäter omkring 44 fot i omkrets. Hela ristningen omslutes, utom å venstra sidan, af en runskrifven orm, och bildfältets längd är 8 fot och 6 tum (allt decimal-mått) och största bredd 5,50. Ormslingans bredd och således runmyndernas höjd vexlar från 0,35 till 0,50 fot, från den å fältet förekommande hästens främre öronsnibb till svansens ände är 2,60 fot, o. s. v. Stenarten är gråsten af något lösare gry, dock hafva figurer och runor föga lidit genom afflagning sedan stenen för nära 200 år sedan aftecknades. Likväl hade redan då flere stycken bortfallit från den venstra eller norra sidan och dymedelst har en del af inskriften gått förlorad. Men den tiden fanns ännu qvar å ett, som det tyckes, redan då frånskildt, men nu försvunnet stycke, en liten runslinga med 9—10 mynder, hvilka för sig likväl ej gifva någon mening och ej häller passa såsom fortsättning åt någotdera hållet i den stora runslingan[7].

Afritningen utfördes genom att öfver de med krita omsorgsfullt uppdragna figurerne utbreda ett stort papper, samt att sedan derå med blyerts afteckna [ 329 ]ristningen. Detta medhanns till kl. 3 följande eftermiddag, då vi, — sedan vi å Näsbyholm af Herr Löjtnant Reinhold Nauckhoff icke allenast erhållit nödigt biträde af hans folk, utan äfven åtnjutit det mest gästfria mottagande — fortsatte vår färd tills vi sent på qvällen framkommo till Mora by i Jäders socken, der vi fingo härbärge hos den särdeles redbare bonden Jon Ersson, hvilken äfven under följande dagens arbete gaf oss all behöflig handräckning.

I god tid morgonen derpå gingo vi ned till Sjövikshagen, der vi mellan löfträna snart varsnade en mot sydvest sluttande mörk och ovanligt slät bergshäll, prydd med den i sitt slag märkligaste runristning, som kanske någorstädes finnes. Denna var också nu så mycket bjärtare synbar och med en blick öfverskådlig, som — genom en i sanning egen tillfällighet —, någon dag förut, alla ristningens drag med krita blifvit uppritade utaf, som det sades, Folkskoleläraren C. G. Österberg i Jäder. Det beslöts nu att äfven af denna ristning taga en likadan afritning som af Göksstenen; dels emedan det skulle vara ändamålsenligast att ega bägge ristningarna samtidigt aftecknade och efter samma måttstock, och dels emedan den Dybeckska ritningen, i några visserligen smärre, men dock icke ovigtiga, punkter, befanns vara ej fullt öfverensstämmande med urbilden (t. ex. i formen på svärdshjaltena och smedtången, i hästens och foglarnes utseende, o. s. v.): — till det mesta följder af den starkt minskade skala, i hvilken teckningen utförts. Aftecknandet utfördes nu, liksom under gårdagen, hufvudsakligast af min broder (P. A. S.), under det att vi andre två, jämnte en rask dräng och ett par gossar, biträdde. Arbetet medhanns på omkring åtta timmar och var mödosamt nog i den brännande solhettan, både i anseende till ritningens stora vidd och den starka sluttningen såväl af den glatta berghällen, som af marken [ 330 ]nedanföre, der man endast ned svårighet kunde få fotfäste.

Beskrifning af Bildfälten. För att gifva ett klarare begrepp om, huru stort detta praktfulla fornminne i verkligheten är, må på detta ställe anföras några mått på särskilda delar deraf. Den runristade delen af ormen har en längd af 17,75 fot, runmyndernas höjd vexlar från 0,15, 0,30 till 0,45 fot, hela bildfältets längd från ormhufvud till ormhufvud är 16 fot, dess höjd (genom tången) 3,80 och bakom den bakre fogeln till svärdskampens böjda knä 6,30, o. s. v. Det egentliga bildfältet begränsas nedan efter hela längden af en runristad orm eller drake, samt ofvan utaf två mindre ormar, som hafva sina spordar eller stjertar hopslungne öfver fältets midt, och hvilkas hufvuden sträcka sig längst ut å båda sidor. Hufvudet till venster synes skola vara gemensamt för den undre och den ditåt vände ofre ormen.

Inom ramen af desse trenne ormar äro en mängd föremål aftecknade. Längst till venster synes en menniskokropp med ett afhugget hufvud liggande bredvid, nära invid högra handen ses en hammar eller klubba och der ofvan ett springande eller stående långsvansadt djur, liknande en räf. Under detta ter sig ett föremål, som troligen skall vara en dubbel blåsbälg med sina väderhol och handtag. Längst ned ser man ett smedstäd och något högre upp en särdeles väl formad smedtång med tvära och hopknipna käftur. Mellan tangen och det nämnda djuret befinner sig ett gåtlikt föremål, snedstående och undertill tvärhugget, samt öfverst utlöpande uti två, likasom om hvarandra slängda, tunglika spetsar. Derefter följer en sittande menniskofigur, som i högra handen håller ett långt och krökt föremål eller verktyg, som ändar i en, kanske med ett hål genomborrad, aflång klump, hvilken befinner sig [ 331 ]just midt öfver det ofvannämnda gåtlika föremålet med de två spetsarne[8]. Figuren vrider hufvudet tillbaka och vänder sig sålunda bort från de framför honom varande verktygen samt håller venstra handen med uppsträckta fingrar för munnen. Nära bakom den sittande figuren står en från honom vänd, sadlad eller en börda bärande häst med konstrikt flätad svans och med den ene framfoten höjd till skrapning eller gång. Han är medelst en töm eller orm, som bildar en lynga (i hvilken nosen är liksom instucken), bunden vid ett högt trä, å hvars bladlösa och ormlikt svängda grenar sitta två hökar eller falkar, som vända sig mot hästen och de öfriga figurerna samt hafva vingarne uppsträckte eller höjde till flygt. Från den af träets grenar, vid hvilken hästen står bunden, nedhänger ett stort gapande ormhufvud. Åt detta håll finnes å bildfältet intet mera, utom rundrakens inslungne treuddige spord, å hvilken inskriftens två sista ord äro ristade. — Detta är allt, som förekommer å bildfältet inom ormramen.

Men utanföre och nederst å hela ristningen, ungefär midt under den bakerst sittande höken, ser man slutligen bilden af en kämpe, som, med nedböjdt och med stormhatt betäckt hufvud, antingen i fullt språng (som det nästan ser ut å en äldre teckning) eller kanske snarare stödd å det ena nedböjda knäet, tvehändes ränner ett of-stort svärd tvärs igenom drakens kropp.

Det hela är, efter den tidens sed, utfördt med smak och mycken säkerhet i teckning och stenristning, och är helt visst ett verk af någon sin tids ypperste stenmästare. De tre mannabilderne äro, jämnförelsevis, minst lyckade, i det att benen och underredet äro allt för smått tilltagna, under det att armarne och [ 332 ]överdelen äro jättelike; kanske för att utmärka personernes stora kraft och väldighet. Djurskepnaderne äro deremot tecknade med stort mästerskap: så är hästen verkligen ståtlig till ställning och figur och likaså äro de båda hökarne ypperligt ritade.

Sedan Ramsunds-ristningen (R.) sålunda blifvit beskrifven, återvända vi till Göksstenen (G.). Vi återfinna å den senare hufvudsakligen samma figurer, som å R., likväl icke sins emellan ordnade på samma sätt. Figurformerna äro här också mera klumpiga och stilen i det hela råare. Rummynderna äro mera djuphuggna och med så grofva drag, att man nästan skulle vilja gissa, att dertill icke brukats järn- eller metallmejsel, utan en uddhvass flintsten.

Bildfaltet omslutes här, som det tyckes, blott af en enda, allt igenom runristad orm eller drake. Hufvudet är längst åt höger och vändt inåt fältet, och kroppen fortlöper derifrån vid fältets nedre del (i motsats mot å R.) från höger til venster, tills han när afbrottet, der stycken fallit från klippan. Emellertid synes ormen ursprungligen hafva fortsatts uppåt till fältets öfre del, der han nu fortgår åt höger, tills sporden når och snor sig ihop med hufvudet. Till venster återfinna vi den afhöfdade menniskobålen, samt, å hans högra sida och alldeles invid stenens brutne kant, en figur af nu obestämbar form, hvilken kanske skall föreställa det afhuggna hufvudet[9]. Högst uppe åt venster ses dubbel-bälgen, af hvilken dock nu en del vittrat bort, och derinvid något, som troligen skall vara smedstädet, ehuru det också liknar en hammar. Strax derinvid synes det långsvansade djuret, här med långt utsträckt tunga, och under detta ses en menniskofigur i [ 333 ]sittande ställning[10], hållande, liksom å R., i den högra handen ett i en klump ändande föremål (som dock här är mindre krökt), under det att den venstra handen icke hålles framför munnen, utan i stället är utsträckt och svingande en hammar. Derpâ följer den från de öfrige figurerne vände hästen med sadel eller annan börda å ryggen, men mindre väl formad, än den å R. Nedemot undre runraden och bakom hästens svans sitter en fogel, hvilken dock just icke liknar en hök. Ett annat föremål synes ofvan om denne samt något öfver och bakom hästens länd, som kanske skall föreställa den andre fogeln. Uti Atlantican är också denne figur tecknad som en verklig fogel; men å stenen synes, åtminstone numera, icke till något, som liknar fogelns hufvud.

Man återfinner således å G., ehuru till en del sins emellan olika förlagda, alla de figurer, son vi redan sett vara afbildade å R., endast med undantag af tvänne, nämnligen tången och det gåtlika föremålet, hvilkets bägge spetsar eller tungor likasom svänga sig upp emot det i en klump utlöpande verktyget — eller hvad det nu är —, som mannen håller i högra handen. Det är likväl möjligt, att äfven dessa två saker en gång hafva funnits å bildfältet, men i sådant fall å den del deraf, som redan för omkring 200 år sedan hade bortfallit. Deremot visar sig alldeles i midten af fältet å G. ett föremål, hvartill alls ingen motsvarighet finnes å R., nämligen ett likarmadt kors (1,25 fot bredt), å hvilkets fyra tvärhuggne armar sitta åtta småkors, ett å hvarje hörn.

Förklaring af Bilderne. Utaf dem, som tillförne behandlat dessa inskrifter, allt ifrån Rudbeck 1698, Brocman 1762 och Liljegren 1833, till Dybeck 1857, har, så [ 334 ]vidt mig är bekant, ingen, utom den först nämnde, gjort något försök att förklara dessa bilders betydelse. Då likväl intet fullständigt register finnes till Atlantican och det skulle vara högst tidsödande att i någon af dess digra folianter uppsöka alla de textställen, hvarest en der befintlig figur möjligen är beskrifven, så har jag, oaktadt långvarigt letande, ännu icke lyckats att hitta på mer än två ställen, der de i 3:dje delen förekommande figurerne 22 och 23 af G. och R. omtalas, nämnligen ss. 48, och 70—71. Å det första stället läses: »När man säger att en Bything Orm eller Drake blifver dräpter, så är förståendes att när man först uthi stenen hafver uthuggit en Drake eller uthi Trä uthskurit, eller på Perman honom ritat, så säges Ormen födas, men när man begynnar rista Runorna eller Gaddar uthi honom, som vist är uthi dat som förr är omtalt om Cadmi drake, och de andras; då seyes han dräpas. Och hafver man klarligen dätt att se, af de tvenne runstenar som äro genom S. Hadorphium och Secr. Peringskiölds stora flijt igensökte, see pag. 21. Fig. 22 och pag. 22. Fig. 23. Hvilka mäkta artigt visa dät som talades om Cadmo, att han med sin värja stack genom Drakens halss. Ty här seer man, huru en Dvärg, med sin stakota Sax eller värja, renner genom Drakens eller Ormens kropp, som inthet annat är än att visa Wärjans skarpheet, och att Bookstäfverna igenom en Järmisel uthuggas. Sådana artiga Monumenter skall man knapt finna i hela Wärlden, som så uthvisa och kunna förklara de gamla Gräkers, Ägyptiers, Latiners och andras Skriffter». Å det andra stället, ss. 70, 71, yttras: »— — — Den Hedniska Stenen pag. 21. Fig. 22, som är full med Hedniska kiänneteckn och Odens och Baldurs(!) Korpar, hafver ett stort Korss, och åter den andra Hedniska pag. 22. Fig. 23. denna lijk, hafver intet Korss». — Dessa ställen innehålla, som man ser, [ 335 ]ingen egentlig förklaring af figurerna, utan allenast antydningar, af hvilka man dock kan sluta till hvartåt författaren syftar. Det är derföre möjligt eller troligt, att saken annorstädes i Atlantican omständligare behandlas, men jag har, såsom redan nämnts, icke haft tid att forska derefter. Så mycket bör likväl redan af det anförda vara påtagligt, att Rudbecks förklaring gått ut på något helt annat än den, som här kommer att framställas.

Innan jag ingår på den uttydning af dessa forntidsristningar, som jag trott mig kunna antaga som den rätta, må det tillåtas mig att, såsom en inledning dertill, anföra följande om och utur isynnerhet den äldre Eddan. — Denna bok utgöres, som kändt är, af två hufvuddelar: Den förste delen består af rent mythiska eller gudasånger, och den andre hufvudsakligen af hjeltesånger eller kämpaqväden. Kännetecknet på dessa senare är, att de personer och händelser, som i dem besjungas, utgått ifrån eller rönt någon inverkan af gudaverlden. Den mythiska eller halfmythiska tid, i hvilken dylika händelser spela, är förhistorisk eller står blott på gränsen till folkens så att säga medvetna häfdaålder. Hvarje folk eller folkstam af nagon verklig adel i roten har i sin barndom och ungdom utan tvifvel genomlefvat en hjelte- och kämpa-ålder, som förherrligats i qväden, af hvilka, förklarligt nog, endast ett fåtal kunnat bibehålla sig in uti den historiska tiden, under det att kanske den större delen af flertalet aldrig blifvit uppskrifven, och en annan del väl upptecknats i skrift, men ändock gått förlorad i tidernas hvirfvel. Derföre äro också de hjelteqväden eller kämpasånger i sjelfva verket ganska få, som af den en gång stora Nordiska sångskatten återstå oss i Eddan och annorstädes, och ännu färre äro de särskilda ämnen eller sägner, som utgöra kärnen i dem.

[ 336 ]Bland de kämpaqvåden i den Nordiska Eddan, som genom tidernas vexlingar fullständigast bibehållit sig, äro de, som handla om den inom den Germaniska folkverlden framför alle beundrade och vida besungne Sigurd Fafnesbane. Kring honom och hans lysande hjelteslägt, de frajdade Völsungarne, och de med dem och sins emellan nära befryndade Gjukungarne eller Niflungarne och Budlungarne hade derföre uppstått en stor mängd af sägner och sagor, som bland Tyskar och Skandinaver under mer än ett halft årtusende lefde ett friskt lif, utbildande sig i en rik mangfald af qväden och dråpor. Utom i den äldre Eddan, återfinna vi, mer eller mindre vidlyftigt behandlade, delar af denna sång- och sagokrets i den yngre Eddan samt i Norna Gests och Völsungasagorna. Då det skulle leda till allt för stor vidlyftighet att här inga på en närmare utredning af det förhållande, hvilket dessa skrifter stå till hvarandra i afseende på ämnets behandling, må det vara nog att nämna, att de, utom i smärre omständigheter, i allmänhet sins emellan öfverensstämma. Det blifver således äfven ändamålsenligast att i det följande närmast afse den uppfattning af ämnet, som innehålles uti den Äldre eller Sæmunds-Eddan.

Utaf nämnda Eddas, till denna sångflock hörande, qväden är det isynnerhet två, hvilka närmast röra vårt ämne, och till hvilka vi derföre hufvudsakligen kunna hålla oss, nämnligen: Sigurd Fafnesbanes andra qväde och Fafnesmål. Men då de prosaiska tillägg, som här och der finnas inflickade mellan småvisorna, i kort sammandrag innehålla hufvudhändelserna, blifver det tillräckligt att i öfversättning meddela allenast dessa jämnte en och annan vers af sjelfva qvädena. Såsom en upplysande inledning härtill, må här dock först införas slutorden uti det näst föregående prosaiska Eddastycket Sinfiötla-lok eller:


[ 337 ]

Sinfjötles ändalykt.

— — — Sedan konung Sigmund (Völsungsson) en längre tid vistats i Danmark, gift med Borghild, for han åter till det rike, han egde i Frankland, och fick till äkta Hjördis, konung Eylimes dotter. Deras son var Sigurd. Konung Sigmund föll i slag mot Hundings söner; men Hjördis gifte sig sedan med Alf, konung Hjalpreks son. Der växte Sigurd upp i barndomen. Sigmund och alle hans söner voro långt framom alle andre män i styrka, växt och mod och i alla färdigheter. Sigurd var likväl den allra ypperste, hvadan han i fornqvädena allmänligen kallas den främste bland män och den förnämste bland härkonungar.


Sigurd Fafnesbanes andra qväde (utdrag).

Sigurd[11] gick till Hjalpreks hästastod (flock) och valde sig ut en häst, som sedan kallades Grane. Då var Regin, Hreidmars son, kommen till Hjalprek[12]; han var en dvärg till växten och händigare än hvarje man; han var slug, grym och trollkunnig. Regin fostrade och upplärde Sigurd och älskade honom högt. Han förtalde Sigurd om hans förfäder och om den händelsen, att Odin, Höne och Loke en gång hade kommit till Andvara-fors, i hvilken fors var en mängd af fiskar. En dvärg het Andvare, han var länge i forsen i gäddoskepnad och fick sig der mat. Otr (d. ä. utter) het vår broder, qvad Regin, som ofta for i forsen i en utters skepnad. Han hade en gång tagit en lax och satt å åbacken och åt blundande. Loke slog honom med en sten till bane. [ 338 ]Åserne tyckte sig hafva varit mycket lycklige och flådde skinnbälgen af uttern. Samma qväll sökte de till gästnings hos Hreidmar och visade sin fångst. Då togo vi dem till fånga och ålade dem i lifslösen att fylla utterbälgen med gull samt att hölja honom också utan med rödt gull. Derpå sände de Loke att skaffa gullet. Han kom till Rån[13] och fick hennes nät och for till Andvarafors och kastade nätet för gäddan, men hon lopp i nätet.

(Loke:)
Ho är det af fiskar,
som i floden löper,
kan han ej för ondt sig akta?
Från Hel nu lös
hufvudet ditt:
skaffa mig sjöars eld (guld)!

(Gäddan:)
Andvare jag heter
Oin het min fader
genom mången fors jag farit.
Oss en olyckans norn
årla skapade,
att jag skulle vada i vattnet. m. m.

Loke såg allt gull, som Andvare egde; men når denne hade framlagt gullet, hade han ännu qvar en ring, men också den tog Loke af honom. Dvärgen gick då in i klippan och mälde:

Detta gull,
som grott-bo'n egde,
skall bröder två
till bane varda
och till åtta
ädlingars stridsämne;
af godset mitt
skall ingen glädjas!

Åserne utredde gullet åt Hreidmar och stoppade upp utterbälgen dermed och reste honom å fötter; derefter skulle Åserne stapla upp det, så att det höljde honom. Men när detta var gjordt, gick Hreidmar fram, och såg då ett murrhår och bad dem hölja det. Odin drog då fram ringen Andvara-naut och höljde håret. — — — Fafne och Regin krafde Hreidmar för frändebot efter sin broder Otr, men han svarade nej; då [ 339 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/751 [ 340 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/752 [ 341 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/753 [ 342 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/754 [ 343 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/755 [ 344 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/756 [ 345 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/757 [ 346 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/758 [ 347 ]bortfärd, eller bärande Fafnesskatten, hvilken Sigurd bemägtigat sig.

Då, såsom redan blifvit visadt, de å Göksstenen inristade bilderna, om ock förrådande en råare smak, likväl i det allra mesta öfverensstämma med dem å Ramsundsberget, torde det vara mindre behöfligt att ånyo genomgå dem eller att vidare tillägga något till hvad som ofvanföre derom yttrats. Det återstår således att behandla


Runinskrifterna.

Man skulle kunna vänta sig att uti inskrifterna finna något till förklaring utaf de bilder, som äro tecknade å stenarne, eller något, som stode åtminstone i något sammanhang dermed; men sådant eger alldeles icke rum, åtminstone såvidt man hittills kunnat tyda dem. Inskrifterna äro ock sins emellan så alldeles olika, att icke ens ett enda namn är gemensamt för dem bägge. Vi företaga då först Ramsunds-inskriften (R.), för att sedan öfvergå till Göksstenen (G).

a) Inskriften å Ramsunds-berget. Liljegren 984; Dybeck, Svenska Run-urkunder, 2. s. 13. N:o 63.

ᛋᛁᚱᛁᚦᚱ ᛬ ᚴᛁᛅᚱᚦᛁ ᛬ ᛒᚢᚱ ᛬ ᚦᚯᛋᛁ ᛬ ᛘᚢᚦᛁᛦ ᛬ ᛅᛚᚱᛁᚴᛋ ᛬ ᛏᚢᛏᛁᛦ ᛬ ᚢᚱᛘᛋ ᛬ ᚠᚢᚱ ᛫ ᛋᛅᛚᚢ ᛬ ᚼᚢᛚᛘᚴᛁᚱᛋ ᛬ ᚠᛅᚦᚢᚱ ᛬ ᛋᚢᚴᚱᚢᚦᛅᚱ ᛬ ᛒᚢᛅᛏᛅ ᛬ ᛋᛁᛋ

SIhRIÞR KIARÞI BUR (= bru) ÞOSI, MUÞIR ALRIKS, TUTIR URMS, FUR SALU HULMKIRS, FAÞUR SUKRUÞAR, BUAnTA SInS.

Det är: Sigrid gjorde denna bro, (hon var) Alriks moder (och) Orms dotter, för Holmgers, sin husbondes, själ, (han var) Sugruds (= Sigrids) fader.

Inskriften är tydlig, och klar allt igenom, både till skriftdrag och mening, hvadan äfven alle föregående tolkare läst och för det mesta äfven förstått henne på [ 348 ]samma sätt. De hafva ock enstämmigt antagit, att ordet bur ej kan vara annat än en felristning for bru, hvilket är acc. sing. fem., liksom þosi, Fornn. þessi, egentligen *þá-si. Slägtskapsförhållandet mellan personerne är detta: Sigrid, Orms dotter, var först gift med Spjut, med hvilken hon hade sonen Alrik[14]; sedan blef hon gift med Holmger, som (troligen också i ett föregående gifte) hade dottren Sugrud eller Sigrid. För den mindre vanliga formens skull, tager Brocman Sukrud eller Sugrud för ett mansnamn, Sigröd, Fornn. Sigrauðr, och gör honom till Sigrids man, hvadan Holmger blefve hennes svärfader, i stället för hennes man[15]. Det är emellertid anmärkningsvärdt, att samma namn skrifves så olika å samma sten; men sådant förekommer likväl icke så sällan[16]. Kanske får man söka orsaken till det olika skrifsättet uti ett tvefaldt uttal, framkalladt af nödvändigheten att åtskilja två liknamniga qvinnor inom samma hus.

Till innehållet skiljer sig inskriften icke väsentligt från många andra dylika, och hon eger, såsom redan blifvit antydt, intet som häntyder på figurerna. Man kan likväl svårligen betvifla, att ju icke något slags [ 349 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/761 [ 350 ]för någon gifvas, än att dymedelst minna efterverlden om sin lysande ätt, utgången från sjelfve Sigurd Fafnesbane och de fräjdade Völsungarne. Men dervid framställer sig den frågan, hvarföre man icke aktat nödigt att nämna ett ord derom i sjelfva inskriften? Dels, må hända, emedan det väl knappast var sed eller ens möjligt att å en runsten uppräkna så många slägtleder, som här skulle tarfvats[17], äfven om man kännt namnen på dem alla, och dels emedan fru Sigrid, huru stolt hon än kunde vara öfver sin höghedna bord, likval, såsom kanske nykristnad, väl näppeligen hade kunnat våga med uttryckliga ord hänvisa på denna å ett minnesmärke, der hon omtalar det kristliga kärleksverk till medmenniskors gagn, hvilket hon gjort för sin bondes själ.

b) Inskriften å Göksstenen. Liljegren 966.

Lika lätt som det är att tolka den nyss behandlade inskriften, lika svårt torde det blifva att förstå denna i dess nuvarande stympade skick. Svårigheten ligger dock icke i sjelfva läsningen, ty hvarje runa är så djupristad och tydlig, att icke den minsta tvekan uti det afseendet kan uppstå; utan det svåra består i att veta, huru man skall uppfatta och med hvarandra förbinda åtskilliga af runorna och flere af de ord, till hvilka dessa vid första påseendet synas ordna sig. Ehuru hvarje förklaring af en ofullständig runinskrift städse moste blifva mer eller mindre osäker, framställes likväl följande försök till läsning af Göksstenen, hvilket åtminstone kan tjena till ledning för framtida, måhända lyckligare tolkningsförsök.

Innan jag går närmare in på ämnet, vill jag förutskicka ett par upplysningar med afseende på sättet att [ 351 ]gå till väga vid runskrifters förklaring. Å de fleste af våra jämnförelsevis yngre Nordiske runstenar äro runorna ristade mellan tvänne linier, hvilka man, genom anbringandet af ett hufvud i den ene änden och en spord eller stjert i den andre, oftast gifvit utseendet af en eller flere ormar, som uti åtskilliga bugter och lyngor slingra sig om hvarandra. Understundom har man afpassat det så, att inskriftens början och slut alldeles löpa ihop och omedelbart liksom öfvergå i hvarandra. Ja, det gifves tillfällen, då det verkeligen är svårt att afgöra, hvilka runor skola vara de första i begynnelseordet eller de sista i slutordet, äfven när inskriften är alldeles hel och oskadad[18]. Men skulle åter en större lucka förekomma uti inskriften, så är det klart, att det stundom kan blifva ganska svårt, ja, måhända rent af omöjligt, att med full säkerhet afgöra, hvarest inskriftens rätta begynnelse är. Vidare bör man märka, att afven der skiljetecken (prickar, kors och dylikt) mellan orden finnas, dessa tecken icke alltid jämnt afdela orden[19]; äfvensom att det ej sällan förekommer, att orden icke helt utskrifvas, utan blott till hälften eller i sammandrag[20]. Slutligen händer det någon gång, att [ 352 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/764 [ 353 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/765 [ 354 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/766 [ 355 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/767 [ 356 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/768 [ 357 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/769 [ 358 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/770 [ 359 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/771 [ 360 ]Iurar m. Ehuru detta namn hittills icke är funnet å någon annan runsten, ligger dock icke något främmande i dess bildning, utan synes det vara sammansatt af rent Nordiska delar. Den sista stafvelsen ar är utan tvifvel den samma, som så ofta användes i Nordiska namn, t. ex. Gunn-ar, fht. Gunda-char, Gund-heri, fe. Guð-here, Ragn-ar, fht. Ragan-har, Regin-heri. Uti namnets första del återfinna vi troligen samma Iur, som i de runska namnen: L. 294, 302, 485 Iuruntr, motsvarande det Fornn. Iörundr, hvilkas oomljudna form ar L. 484, 539, 775 Iaruntr, af det blott i Fornn. befintl. iara f., kamp, strid. Kanske är det fht. Iarant samma namn. Iur-ar vore således: kampens herre, stridsherrskare, och således liktydigt med Gunn-ar.

Kaum utgör det sista ordet i inskriften, såsom jag sökt tolka henne. Det motsvaras, i formelt afseende, å ena sidan af det Fornn. och Gotl. gaum f., akt, uppmärksamhet, fht. gouma; samt å den andra af Gotl. kaum n., jämmer, klagolåt, kauma jämra. Men intetdera af dessa synes har kunna passa, och allra minst det senare, hvilket, utom i Gotl., icke synes hafva vunnit burskap inom Norden, och egentl. tillhöra den Tyska tungan, såsom fht. kûmon vn., klaga, kûmo adv., med möda, knappt, nht. kaum. Då meningen här tyckes fordra ett ortnamn i dat., styrdt af præp. i, så återstår intet annat, än att förklara det såsom kommet af något dåtida gårdsnamn Ka’ar eller Ka’ir pl., med en dat. Ka’um (tvestafvigt). En gård med detta namn kan också gerna hafva funnits och just i denna egnd, nämnligen invid den bara 1½ mil derifrån, mellan socknarna Kjula, Jäder och Sundby, liggande sjön Ka-fjärden[21], hvilken i forntiden möjligen kan hafva fått sitt namn just af denne sedan dess försvunne eller till namnet förändrade gård, eller också, tvärtom, gården af fjärden.

[ 361 ]Sida:Kongl. vitt. hist. och ant. akad. handlingar 25 och 26.pdf/773 [ 362 ]tidsbestämmelse talar äfven beskaffenheten af dessa nu omhandlade inskrifters språk, om man sammanställer det samma, såväl med det, som vi läsa å sådana Svenska runstenar, til hvilkas ålder man något så när kan sluta[22], som ändteligen med den Danska tunga, som talar till oss från de Nordjutska Jälinge-stenarne, Lilj. 1537 och 1538[23], af hvilke den förre, som är yngst, restes efter konung Gorm den Gamle (död omkring 936) af hans son och efterträdare konung Harald Blåtand, som styrde Danaväldet till år 986.

Med stöd af dessa och flere andra grunder, anser jag, att Sigurds‐ristningarna blifvit gjorda omkring eller före midten af det elfte århundradet, ja, att de väl kunde vara 50 år äldre eller mera.

[ 363 ]Jämnför man åter de båda ristningarna sinsemellan, särdeles hvad figurteckningarna vidkommer, så skulle man lätteligen kunna blifva böjd för att anse G. för att vara en sämre gjord efterhärmning af R., och således vara yngre. Men ser man åter på grofheten eller man kunde väl säga råheten i figurernas former och på deras sammanställning inbördes å den först nämnda, torde man svårligen kunna annat än anse Göksstenen för att vara äldre. Samma intryck får man ock vid att betrakta sjelfva rundragen i de båda inskrifterna. Ty då runorna å Ramsundsberget städse äro väl formade samt inhuggna med van och säker hand och med skarp mejsel, så hafva de deremot, såsom redan blifvit nämndt, å Göksstenen ett så groft och ojämnt utseende, att de knappast tyckas kunna vara huggna på vanligt sätt, utan efter huggningen åtminstone verkligen ristade eller gnidna in med något nera klumpigt verktyg, om icke rent af med ett hvasst stenredskap. Detta gäller likväl hufvudsakligen blott om runorna, icke om den öfriga figurristningen, hvilken i allmänhet är mera grund, stundom ganska svag och otydlig.



Mycket mera hade utan tvifvel både kunnat och bort sägas och mycket vidare utföras angående dessa i så många afseenden betydelsefulla fornminnen: — så hade kunnat tilläggas en fullständigare jämnförelse mellan de olika uppfattningarna af Sigurds-sägnen, som förekomma i den äldre och i den yngre Eddan samt i Völsungasagan; vidare en noggrannare undersökning af språket uti inskrifterna, i synnerhet i den mera svårtydda å Göksstenen; — men då tiden för denna gång icke tillstädjer att använda en större utförlighet, har jag för tillfället allenast velat lemna en antydan om min [ 364 ]uppfattning af dessa för den Nordiska fornkunskapen så vigtiga minnesmärken.



Angående det sätt, som blifvit användt för åstadkomnandet af plancherna till denna afhandling, anmärkes följande. Sedan de ursprungliga, å sjelfva minnesmärkena afcopierade, men till photographering icke fullt egnade, ritningarna å nyo och i samma storlek för ändamålet blifvit aftecknade, aftogos dessa nya ritningar medelst photographering. Och i noggrann öfverensstämmelse med de sålunda erhållna photographierna, hafva plancherna sedermera blifvit utförda. Dessas storlek förhåller sig nu till originalen såsom 1 till 24 eller 25. Storleken (längden) hade likväl i sjelfva verket bort utfalla något större, nämnl. som 1 till 20; men vid photographeringen har, till följe af ritningarnas ovanligt stora längd, en sammandragning vållats, hvilken naturligtvis är störst mot ändarne och jämnt aftagande mot midten: ett förhållande, som lätteligen ses, om man uppmäter hela ristningens längd med den å plancherna tecknade måttlinien af en fots längd.


  1. ↑ Ett ej obetydligt antal minnesstenar med otvifvelaktigt mythiska bildristningar, minnande både om Åsa-dyrkan och om ett väldigt kämpalif, hafva under de senare åren blifvit funne å Gotland, och dessa fornminnen äro i hög grad förtjenta af att vidare undersökas och behandlas. — Se flere af f. d. Antiqvitets-Intendenten P. A. Säves till Kongl. Vitterh. Hist. och Ant. Akademien afgifna Reseberättelser, särdeles Berättelsen för år 1864.
  2. ↑ Den nu s. k. Fogdön var länge skild från fasta landet genom ett bredt sund, kalladt Eldsundet, hvaröfver måste hållas färja; — säger Styffe i Skandinavien under Unionstiden. Stockholm 1867, s. 207, samt not. 3.
  3. ↑ Detta nya namn föreslås, all den stund det vore förvillande att uppkalla denna runristning efter Mora, ehuru hon verkligen finnes denna bys egor, emedan både i grannskapet och i hela riket så många andra ställen äfven bära detta namn.
  4. ↑ Jfr Styffe, anf. st. s. 207, not. 4.
  5. ↑ Nämligen är 1318; enligt Tham, Beskrifning öfver Nyköpings län. Stokh. 1852, s. 187. — Att i detta arbete (ss. 8, 183, 187, 188) städse skrifves Kaf-fjärden, utgör väl blott ett försök att förklara ordet; ty formen Ka-fjärden, ehuru svårförklarlig, torde väl, som den äldre, också vara den rätta, jfr Hermelius karta 1804, och Styffe, här ofvan. — Både i Sverige och Norge anträffas dessutom, såväl från äldre som nyare tiden, flere personal- och ortnamn, hvilka börjas ned stafvelsen ka, kå, ká; t. ex. runnamnet Ka-ulfr (l. Ga-ulfr?) Lilj. 1428 (Skåne), gården Ka'ungs i Vestkinde å Gotland, häradet Kå-kind (Vestg. Lag. Ka-kind) i Vestergötland, Kå-falla och Kå-säter i Närike. — I det nordligaste Norge finnes t. o. m. en fjärd med nära nog samma namn som Ka-fjärden, nämnl. Ká-fjord, en liten sidofjärd till Altenfjärd, och i Hak. Hakonssons Saga (Formm. Sög. IX. s. 369. not. 9) nämnes en gård Ká-staðir å Hedemarken. Kanske betyder Kå-, Ka-fjärd en undangömd fjärd, till hvilken det är svårt att leta sig in, eller något dylikt, jfr Fornn. ká (káða) v. a., insnärja, besvika.
  6. ↑ Dessa afritningar hade nämnl. blifvit gjorda långt förut af Hadorph och Peringskiöld; se Rudbeck, anf. st. s. 48.
  7. ↑ Genom en i sanning lycklig tillfällighet har likväl detta för alldeles förloradt ansedda stycke senare blifvit återfunnet. Se nedan.
  8. ↑ Detta bågformigt krökta föremål, med sin klump i änden, saknas helt och hållet å Atlanticans teckning, men finnes riktigt å Dybecks.
  9. ↑ Detta är genom vittring ännu mindre igenkänligt numera, än det synes hafva varit fordom.
  10. ↑ I Atlantican har denna figur blifvit på det sättet misstecknad, att han föreställes stående och iklädd långa dubbla rockar.
  11. ↑ Med spärrad stil utmärkas härstädes namnen på de för ämnet vigtigare personer och ting, när de första gången förekomma.
  12. ↑ Regin ingick i k. Hjalpreks tjenst i egenskap af smed; — se Edda Snorra Sturlusonar, I. Hafniæ 1848. s. 356.
  13. ↑ D. ä. åsynjan Rån (icke: Ran eller Rana), Fornn. Rán, hafvets gydja, egentl. den rånande.
  14. ↑ Enligt runstenen å Tingshögen i grannsocknen Kjula, Liljegr. 979: Alrikr raisti stain, sun Siriþar, at sin faþur Sbiut; m. m.
  15. ↑ Jfr Brocman, Sagan om Ingvar Vidtfarne. Stockh. 1762, s. 121; — men att Sukruþr är ett qrinnonamn, ses af runstenen i Bro socken i Uppland, Liljegr. 626: Sikruþ lit raisa stain eftir Kara buanta san, m. m., samt af runstenen vid Husby i Markims socken i Uppland, Liljegr. 493: Hulmkir auk Sikruþr, þair (vanligare skulle varit þau) ristu stina þisi iftir Svin, sun sin siþburin. Att vokalvexlingen från i till y och u, ej är så ovanlig, bevisas af sådana former, som Lilj. 1566 Siktrukr, L. 369 Syktrykr, L. 1698 Sihtris (för Sihtrihs) och Fornn. Sigtryggr; samt vidare af de mänga runformerna trenk, trik, truk, trok, trak (acc.), allt för Fornn. dreng, m., dräng.
  16. ↑ T. ex. å Stafbystenen, Lilj. 283, der den dödes namn först skrifves lemkil och sedan lmkil(s), samt å Måstadsstenarne, L. 89 och 90, der samma person å den förre kallas þurun och å den senare þuruþr, ehuru namnet å båda ställena står i nom.
  17. ↑ Med undantag af den med staflösa runor ristade Malstadsstenen i Helsingland. Lilj. 1065, hvilkens långa ättartal dock ej är fullt klart, har ingen Svensk runsten att framte en längre slägtlinie, än Sandsjöstenen i Småland, Lilj. 1240, der en Arinvorþr täljer 6 sina långfädgar: Haki, Hera, Karl, Harir, Þiakn och Þikr.
  18. ↑ Såsom exempel på dylika sammanlöpande runinskrifter kunna anföras: Brostenen, Lilj. 312, Bautil 267, Dybeck, Sverikes Runurk. (fol.) I. 1; Vesterbystenen Lilj. 116, Baut. 447, Dybeck 160; Vedyxestenen Lilj. 211, Baut. 404, Dybeck 186, och Hargsstenen Lilj. 435, Dybeck II. 126, m. fl.
  19. ↑ Jfr inskriften i Gulldrupa kyrka, Gotland: Botolbar : Karassa : han : kaup : te : meso : hakul : in: .... (B. K., han köpte messo-hakelen el. mess-haken), se mina Gotl. Runinskrifter, 75; samt Kleggumstenen i N. Jutland: Hribno : ktubi : kriukubþsi aft : Uibrukmþusin, hvilket jag i Antiqvarisk Tidskrift 1858—60, Köbenh. 1861. s. 272) förklarat sålunda: Hribno^ok Tu(m)bi k(i)ri(þ)u Kub(l) þ(au)si aft Viburk m(u)þu(r) sin(a), d. ä. Hrefna och Dumbe gjorde dessa kummel efter Viborg, sin moder; jfr Thorsen, De Danske Runemindesm. I. s. 23, och Stephens, Old-Northern Runic Mon. s. 732.
  20. ↑ Se runstenen vid Harg, Lilj. 439, Dyb. (fol.) II. 129: Kunar, sun Farulfs, lit kiara mirki f(u)r sial Iufurfast(ar), Stiubu sin(ar), totur Hulmtis(ar); de inklamrade runorna finnas icke å stenen; likaså
  21. ↑ Se ofvan s. 326, not. 3.
  22. ↑ Det är bekant, att de fleste äldre Svenske runstenar till tiden icke kunna närmare bestämmas. Ett välkommet undantag härifrån gör en sådan, som vår utmärkte runforskare R. Dybeck nyligen upptäckt och utgifvit i Sverikes Runurkunder (Fol.) II. 118. Det är Väsbystenen, Ösby socken i Uppland, omkring 3½ mil norr om Stockholm. Inskriften har kors och är kristen, men synes höra till de äldre, då inga stungna runor finnas deruti, och ej häller några skiljetecken mellan orden, utom på tvänne ställen, för att utmärka vigtigare afdelningar i meningen, och på flere ställen skola äfven runor dubbelläsas. Inskriften är denna: Alit raisa stain þino ftir sik sialfan | hon tuk (n)uti kialt a nklanti | kuþ hialbi hons ant. Runan ᚿ, n, näst efter ordet tuk är något otydlig, och derföre har detta ställe blifvit orätt uppfattadt både af Utgifvaren och mig (se Dybeck anf. st.). Men runmästaren G. Stephens har skarpsinnigt löst denna knut och med vanlig välvilja meddelat mig sin läsning, hvilken för öfrigt öfverensstämmer med Dybecks: Ali (li)t raisa stain þino (o)ftir sik sialfan | hon tuk (K)nuti kialt a (A)nklanti | Kuþ hialbi hons ant. Det är: Åle lät resa sten denna efter (el. åt) sig sjelf; han upptog (åt) Knut gäld (el. skatt) i England. Gud hjelpe hans ande. Denne Åle räknade sig således och med fullt skäl till berömmelse, att han lyckligen utfört det mannapröfvande hvärfvet att af de nyligen underkufvade Anglerne utkräfva skatt åt segervinnaren, konung Knut den Store. Och då Knut besteg Englands konungastol år 1017 och dog 1035, så moste denne runsten tillhöra åren 1030—1040.
  23. ↑ Jfr Annaler f. Nord. Oldkynd. og Hist. 1852, sid. 318; samt jfr mitt tillägg dertil i årg. 1853, s. 350.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sigurds-ristningarna_å_Ramsunds-Berget_och_Göks-Stenen&oldid=573250”