Stockholmstyper förr och nu/Alla vägar öppna
Alla vägar öppna.
Alma Almlund var dotter till en byråchef
i ett af vara förvaltande verk. Byråchefen var
en glad karl och hade just aldrig sett på
styfvern, men icke hade han haft många styfrar
häller. Sin tjänstemannabana hade han börjat
med några tusen riksdalers Upsalaskuld, ty det
kostar för en fattig yngling att ”ligga i Upsala”
och fördjupa sig i vetenskaperna. Almlund hade
aldrig hunnit med några andra vetenskaper än
den kamerala, men det är lika dyrt för det på
Stadskällaren och Förderfvet, Gillet och Rullan.
I Stockholm skulle han betala af sina skulder och det gjorde han genom att draga på sig nya. Med inkomsterna var det klent, och det är icke mindre dyrt på Hasselbacken och Operakällaren än på de nyss nämda studielokalerna i Upsala. Vi ha också vårt Förderf, och det kallas Berns salong, och vår Rulla, och den heter egentligen Strömsborg, ty där rullar man klot, men kan också kallas Strömparterren, Blanchs kafé och Lagerlunden. Öfver alt rullar det undan.
”Min käre bror, ge mig ett godt råd”, sade notarien Almlund, som då redan var ordinarie tjänsteman i lägsta graden, och vände sig till en gammal bekant som kallades vän. ”Jag har två utvägar, den ena att göra cession, den andra att gifta mig. Hvilket föredrar du?”
”Någon allmän regel ges inte i så’na fall”, förklarade vännen. ”Det beror på tycke och smak. Har du någon att gifta dig med?”
”Det är just hvad jag tror.”
”Är föremålet rikt?”
”Inte just precis rik är hon, men ganska förmögen, skulle jag tro. Fadern är lyckligtvis död och modern tycks vara en snäll gumma. Beata är inte alldeles ung, men ser bra ut och har ett godt sätt. Jag begriper inte, att hon ej förr blifvit gift.”
”Det är väl någon orsak, men kan hon betala dina ungkarlsskulder och ge dig medel att föra ett godt hus, så vet jag inte hvarför du ej skulle ta henne. ... Vill hon ha dig? Nå, det är en öfverflödig fråga, bara du kan spela dina kort förståndigt. Gift dig, du!”
Almlund gifte sig, fick en mycket mindre hemgift än han förmodat, men en mycket älskligare hustru än han kunnat ana. Han kände sig lycklig, hade gjort upp nästan alla Upsalaskulderna och såg sina vänner hos sig på middag några gånger i månaden, på spelparti en gång i veckan. De öfriga kvällarne tillbringade han vanligtvis vid sitt skrifbord. Hemma i huset fattades aldrig något.
Så förflöt åren. Almlund hade slutligen stigit till byråchef. En son var redan student, ty han skulle naturligtvis också göras till statstjänsteman, ehuru byråchefen förklarat det vara det sämsta af alla yrken, och han var makarnes dyre son. Dottern, deras andra barn, satt hemma och väntade på friare. Hon hade gått i en af Stockholms mest ansedda skolor, icke i en af den gamla sorten, där man lärde rakt ingenting, utan i en af den nyare tidens, där undervisning lemnades i alt möjligt, men där flickorna företrädesvis fingo läsa biblisk historia och lära sig ett betydligt antal bibelspråk utantill. Efter åtta års skolgång lemnade Alma denna läroanstalt, föga rustad till lifvets strid.
Ett par gånger hade hon yttrat, att det nog skulle ha roat henne att läsa så mycket, att hon kunde taga studentexamen, men då borde hon först och främst slippa från bibelspråken som ju kunde vara ganska vackra och tänkvärda i och för sig, men föga lämpliga att läras utantill och hindra inhämtande af verkliga kunskapsämnen.
Sådant tal hade nästan skrämt föräldrarna, och modern fann det gudlöst, men fadern slog bort det med skämt.
”Det är modernt prat, det där, kära Alma”, sade byråchefen. ”Inte behöfva flickor egentligen ta studentexamen. Hvart skall det leda, om alla jäntor bli studenter?”
”Alla pojkar bli det väl inte häller”, invände Alma. ”Men hvem har gifvit gossarne rätt att inhämta flera kunskaper än flickorna?”
”Det göra de ju inte nu för tiden”, anmärkte fadern. ”Dussintals flickor ta sin mogenhetsexamen.”
”Men komma ej längre för det”, sade Alma. ”De lockas in på studiernas väg och sedan tillåter man dem inte att använda sina kunskaper till fosterlandets gagn.”
”Tillåter man inte? Nu är du ju orättvis eller har inte reda på sakförhållandena. Alla vägar stå nu mer öppna för den svenska kvinnan. Är det inte fruntimmer som ta t. ex. medicine licentiaten?”
”Det är ett fritt yrke som inte kan förbjudas. Det är också det som fordrar de största ansträngningarna. Men fins det ett enda fruntimmer som amanuens i statsdepartementen? Användes något fruntimmer i det verk där pappa är byråchef?”
”Ja som renskrifvare, och ... och det kan vara nog”, förklarade fadern som icke skämtade längre, utan kände sig riktigt sedligt upprörd.
Det var ingenting att göra åt den saken. Alma hade ej häller tillräcklig kraft att bryta sig sin egen väg. Hvarifrån skulle hon ha fått den kraften? Hennes uppfostran hade ej varit sådan. Modern hade aldrig lärt henne att lita på sig själf. Det var endast då och då som en plötslig själfständighetskänsla kom på henne, men den försvann lika fort som den kommit och så satt Alma stilla förbidande i föräldrahemmet, for på baler och andra glada tillställningar, var en ung dam i ”societeten”, omtyckt af alla, älskad af ingen, lefde ett fullständigt onyttigt lif, men hade fullt upp hvad hon behöfde till det materiela lifvet, om också ej till det intellektuela.
Så dog byråchefen.
”Husets ställning är mycket dålig”, sade umgängesvännerna, och man beklagade allmänt att byråchefen aldrig kunnat rätta munnen efter matsäcken.
”Han lefde på gamla skulder”, sade en af vännerna med uttryck af ogillande.
Man riktigt förvånade sig öfver ett sådant lättsinne, och likväl är det så vanligt, att man icke behöfver uppehålla oss därvid. De som voro skarpast i sina ogillande anmärkningar hade kanske njutit mäst af gästfriheten i det Almlundska huset.
”Hvarför har jag inte nu en ställning i världen!” utropade Alma med bitterhet.
”Ja, hvar skall du få en man ifrån?” suckade enkefru Almlund.
”Hvarför har jag inte lärt mig ett yrke?” klagade Alma.
”Yrke!” upppreade modern. ”Det hade väl inte gått an, att byråchefen Almlunds dotter slagit sig på linnesömnad häller.”
”Nej, emedan det betalar sig så illa. Men det kan jag dock ännu lära mig.”
”Kära barn, du tänker väl inte bli syjungfru häller?” yttrade den bekymrade modern.
”Jag tänker på något sätt skaffa mig lifsuppehälle, ty mammas pension förslår inte långt.” Alma kände företagsamhetslusten födas hos sig, men modern bad henne besinna, att hon vore dotter till en ämbetsman och syster till en juridico-filosofie-kandidat som kanske en gång kunde få justitieportföljen i sina händer, ty juris-kandidaten skulle han taga eller åt minstone ”hofrätten.”
”Hur skall han få medel till det?” sporde Alma.
”Åh, vår herre ser nog till offret”, sade modern förtröstansfullt. ”Jag får väl dela med mig af pensionen.”
”För att själf lida brist och ändå inte kunna hindra Emil att göra skulder.”
”Nå ja, det göra ju alla unga karlar”, förklarade modern, ”och så kan han väl komma öfver ett fördelaktigt parti.”
Alma ville ej bedröfva modern med några flera invändningar. Hon gick in till sig och grubblade. Nöden tvang henne att söka arbete. Men hvilket? Kunskaperna voro ej synnerligt stora. Bibelspråken hjälpte icke mycket. Hennes kännedom i andra språk förde ej häller långt. Visserligen hade hon lika stora insigter som en mängd andra som åtogo sig att gifva undervisning, men hon ville icke hyckla kunskaper som hon ej egde. Och huru eländigt dålig vore ej betalningen för sådan nödfallsundervisning!
Säkrare vore då att försöka föda sig med handarbete. Det första sådant en ”bildad” flicka, kallad en ”bättre” flicka, tager till är broderi och konstsömnad.
Alma begaf sig till sällskapet Konstslöjdens främjare, en högst aktningsvärd förening som gjort ofantligt mycket godt för den slöjdens upplifvande, men som icke sysselsätter sig med annan del af den än väfnad och arbete med nålen.
”Har fröken arbetat förut på det här området?” sporde förestånderskan.
Nej, det hade Alma just icke gjort, åt minstone ej för betalning, men hon kunde nog lära sig, påstod hon.
Det trodde förestånderskan också. Hon var mycket välvillig och ville icke neka byråchefens dotter alt det understöd hon kunde gifva henne. Alma fick på försök taga hem ett mindre maktpåliggande arbete.
Det vore ingen brådska med att få det färdigt, förklarade förestånderskan, log vänligt och klappade Alma på handen.
”Ja så, stackars lilla Alma, skall du arbeta åt Konstslöjdens främjare?” sade en af väninnorna som hon mötte på gatan och för hvilken hon med glädjestrålande ansigte förkunnat, att hon lyckats skaffa sig sysselsättning. ”Nå ja, sällskapet är på modet och har verkligen mycket stiliga saker.”
Det låg vänligt medlidande i väninnans ord och blick. Alma kände sig sårad af det uttrycket och tog ett knaphändigt afsked.
”Hvad hör jag, kära Alma”, utropade modern, när dottern berättade hvad hon företagit sig. ”Skall du sy för betalning? Har du tänkt på hvad du gjort? ... Nå, lyckligtvis är det broderier och så’nt där. Slätsöm är då alldeles förskräckligt simpelt.”
Alma svarade icke på den anmärkningen. Hon satte sig genast till arbetet och stretade med nålen dagen i ända. Hon ville visa, att hon hade fast föresats. Olyckligtvis var det för henne ett svårt arbete, och hon nödgades flera dagar å rad gå till Konstslöjdens främjare för att rådfråga sig. Man gaf henne alla erforderliga upplysningar och en värdefull handledning samt var icke njugg på vänliga uppmuntringar.
Efter flera veckors trägna ansträngningar hade Alma arbetet ändtligen färdigt. Det godkändes. Hon fick till och med beröm för det och, hvad hon till en början knapt vågat hoppas, äfven betalning, icke just af någon betydenhet, men dock reda pengar.
Det var den första inkomst Alma någonsin själf arbetat sig till. Hon kände sig glad och stolt samt tänkte ej så mycket på summans obetydlighet.
”Jag får nog mera, när jag blifvit skickligare”, sade hon.
Modern var ej häller missnöjd med dotterns förtjänta pengar och om det enligt hennes åsigt icke vore riktigt ”passande” för en ung dam att arbeta, tröstade hon sig dock med att det vore ett arbete fullkomligt comme il faut.
Alma fick ständigt nya arbeten. Det var ondt om dem, sade förestånderskan, ty ett stort antal arbetssökande ur de bättre klasserna täflade om att användas af Konstslöjdens främjare, men Alma hade visat en sådan ifver att lära sig och göra verkligt godt arbete, att hon ofta fick företräde framför många andra.
När hon ansträngt sig ett helt år samt ej sällan användt äfven nätterna, hade hon haft en inkomst af hela — tre hundra kronor.
”Det har varit oss en god hjälp”, erkände modern.
”Men man lefver inte på tre hundra kronor om året”, sade Alma nedslagen och med ett bittert uttryck. ”Jag har kanske gått i vägen för många andra som inte har en mor med pension. Det här duger inte. Jag måste skaffa mig ett arbete som på fullt allvar kan föda mig.”
”Du har då så underliga idéer”, förklarade modern.
Alma talade om de underliga idéerna för den välvilliga förestånderskan i konstslöjdsällskapet, och denna medgaf, att fröken Almlund hade fullkomligt rätt.
”Men hvad skola vi göra?” tillade hon. ”Vi kunna verkligen inte betala mera. Tänk på våra stora kostnader. Och så få vi arbetet gjordt för detta pris. Hundratals arbetssökande stå till vår tjänst.”
”Bland dem fins nog ingen”, förmodade Alma, ”som lefver på den förtjänsten.”
Nej, det medgaf förestånderskan, men det kunde sällskapet ej hjälpa. De arbetssökande hade alla hem och stöd af sina familjer. För de flesta var arbetsförtjänsten kanske blott att betrakta som själfförvärfvade nålpengar.
”Men Konstslöjdens främjare betala mycket mera till sina dagliga biträden som sköta affärerna här på byrån och i utställnings- samt försäljningslokalerna”, tillkännagaf förestånderskan. ”De få ända till två kronor om dagen.”
”Kanske att man kan dra sig fram på den inkomsten”, medgaf Alma och frågade förläget, om hon kunde erhålla en sådan plats.
Den frågan besvarades nekande.
”Vi ha alldeles öfver fullt”, sade förestånderskan, ”och skulle kunna välja bland hundratals skickliga unga fruntimmer, damer af god familj, med goda kunskaper och god smak. För två kronor om dagen kunna vi ställa våra fordringar så högt vi vilja.”
Modfäld, gick Alma till kanslirådet, en af faderns närmare umgängesvänner, som visat sig mycket deltagande och varit en riktigt snäll farbror för Alma.
”Kära barn”, sade kanslirådet, ”för kvinnan står nu mera alla områden öppna. Du kan välja hvilket yrke som hälst. Det är icke som i min ungdom, då ett fruntimmer inte fick bli det och inte det. Nog var det orättvist.”
”Om jag hade håg för mekaniken, kunde jag då få någon anställning, t. ex. vid statens järnvägar?”
”Ha, ha, ha! nej, det kunde lilla Alma inte få. Till det måste man vara ingeniör.”
”Nå, kan jag bli ingeniör?”
”Ne-ej, då måste man först ha gått igenom tekniska högskolan.”
”Om jag skaffade mig de kunskaper som fordras för inträde i den högskolan, finge jag då studera där.”
”Det fick du visst inte. Det är redan förut öfverbefolkning på det området. För hvart år blir det alt svårare för en ingeniör att slå sig ut. Hur skulle det inte då bli, om fruntimmerna också skulle göra sig till ingeniörer och gå i vägen för karlarne?”
”Gå i vägen?” invände Alma något förtrytsamt. ”Man kan ju med lika skäl säga, att karlarne gå i vägen för oss.”
”Åh, kära du, så du pratar. Ha karlarne kanske inte alltid varit de som slagit sig på så’na yrken.”
”Och därför skola de göra det alt framgent!”
Kanslirådet teg och såg fundersam ut. Han kunde icke neka, att det låg en viss logik i lilla Almas framställning. Han var visst icke någon oräsonlig stillaståndsman, utan hade snarare ansetts som nästan för mycket framåtrusande, men det här hade han verkligen icke kommit att tänka på.
”Farbror säger, att alla områden nu stå öppna för kvinnan, men hur kommer det sig då, att vi inte få bli t. ex. ingeniörer? Om vi kunna bli professorer i matematik, så torde våra hjärnor väl också tillåta oss att studera ingeniörsyrket. Läkare få vi också bli, men att erhålla en lektorsplats vid fullständigt elementarläroverk är omöjligt.”
”Jo, det skulle bara fattas det”, utropade kanslirådet ofrivilligt. ”Är det inte fullt nog på lärarevägen?”
”Fullt är det öfver alt”, medgaf Alma, ”men däraf följer inte, att det bör göras omöjligare för kvinnor än män.”
”Kära barn, jag har brådt om i dag, borde redan ha varit i departementet, men ... ja, vi få väl talas vid en annan gång ... Hör du, Alma, gå till hofrättsrådet, vår gamle vän, och tala med honom. Hälsa mamma, du!”
Kanslirådet var synbarligen förvirrad genom Almas något positiva uppträdande. Hon var alldeles olik sig, tyckte han.
”Kvinligheten lider på det där”, mumlade han, då han vandrade till kanslihuset, ”men saken tål min sann att tänka på.”
Alma gick till hofrättsrådet. Det skedde ej med lätta fjät, men hon måste uppbjuda alt, tyckte hon, för att söka sig en tillräcklig utkomst.
”Hm, hm! Arbetet i hofrätten är det så många om”, sade hofrättsrådet.
”Ett fruntimmer får ju inte bli notarie”, anmärkte Alma.
”Notarie!” skrek hofrättsrådet. ”Nej, det låter fruntimret väl bli. Jag menar anställning som renskrifvare.”
”Nå, huru mycket kan det inbringa?”
”Åh, inte så lite! Har fröken vacker stil och är mycket ordentlig, kan fröken få hela tjugufem kronor i månaden. Men först måste fröken kanske gå ett eller ett par år som extra utan ersättning.”
”Och det kallas att förvärfva sitt lifsuppehälle?”
”Ja, kära fröken Almlund, man får väl rätta munnen efter matsäcken.”
”Men det är als ingen matsäck. Det är ju på sin höjd en svältpåse!”
”Hi, hi, fröken är min sann kvick. Skrif i tidningar. Det lönar sig bättre.”
”Hofrättsrådet har kanske rätt.”
Alma gick till en tidningsredaktör och öfverraskades, då han utan synnerlig motsträfvighet antog henne på försök. Någon aflöning kunde hon dock icke få, förr än man sett hvad hon dugde till, och det fann hon ganska förklarligt.
Det vardt stor uppståndelse på tidningsbyrån, då redaktören förestälde den nya medarbeterskan. Någon af det könet hade ännu aldrig deltagit i det dagliga redaktionsbestyret. Herrarne sågo ganska missnöjda ut och sins emellan uttryckte de sin stora förargelse öfver det tvång som närvaron af en kvinlig redaktionsmedlem skulle ålägga dem. De tyckte det vara rent af fräckt, att en ung flicka skulle slå sig ned bland bepröfvade tidningsmän och vara lika god som de.
Alma fann det ej häller behagligt, men hon kämpade med framgång mot obehaget, var ytterst punktlig och sökte att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt åliggande. Hon kände dock, att man betraktade henne med motvilja, ehuru hon visst ej hade att klaga öfver någon synbar oartighet. Stundom hörde hon ett och annat uttryck som bevisade, huru oförskämdt man fann hennes ”inträngande” på byrån.
Hvad hade ett fruntimmer att göra i ett yrke som förut uteslutande drifvits af män? Hvarför skulle hon gå i vägen för dem? En sådan där emanciperad dam borde man als icke tåla. Det var åsigten hos tidningens mest frisinnade medarbetare.
Hufvudredaktören tog dock alltid henne i försvar och var hennes oegennyttige beskyddare. Med detta stöd hade hon sannolikt kunnat trotsa oviljan, om hon därjemte hade varit i besittning af någon öfverlägsen duglighet. Detta var olyckligtvis icke fallet. Alma kunde visserligen redigt samt till och med både fint och träffande skrifva en uppsats, men därtill användes hon icke. Hennes göromål var att verkställa öfversättningar ur de utländska tidningar som en af de förnämsta medarbetarne lade för henne, och detta gick icke alltid så snabt som det brådskande tidningsredigerandet fordrade. Säkerheten i de främmande språken var ej häller alltid så afgjord. Katekesen och bibelspråken i skolan hjälpte henne icke, när hon skulle på rak arm öfversätta en uppsats ur Times eller Neue Freie Presse.
”Där ser man hvad ett fruntimmer duger till!” utbrast en gång med skadeglädje en af medarbetarne.
”Det ser man inte”, invände Alma med mycken fasthet. ”Om jag inte duger, så fins det många andra fruntimmer som nog skulle kunna åtaga sig ett sådant här arbete. Det beror inte på kön, och man har väl sett tidningsmän som inte varit skickligare.”
Detta fann man vara ett oförsynt språk, och om man icke rent ut sade det till henne, kunde hon dock af medarbetarnes uppförande förstå hvad herrarne tänkte. Dagen därpå tog hon afsked af tidningen. Medarbetarne andades lättare. Det främmande elementet hade försvunnit, tvånget var borta, man kunde återtaga de fria vanorna och behöfde ej längre förarga sig öfver att en kvinsperson skulle gå i vägen för manfolk.
Men hvad skulle Alma nu taga sig till? Arbetet på tidningsbyrån hade varit helt och hållet förspild möda.
”Jag får väl söka understöd i någon af välgörenhetsfonderna”, sade modern.
”Skall mamma tigga allmosor för min skull? Det får visst inte ske.”
”Nå ja, om inte just för din skull, kära Alma, så för min stackars gosses. Han har nu skrifvit igen, att han behöfver pengar, mycket mer pengar än jag olyckligtvis kan ge honom.”
”Det där känner jag till”, sade Alma. ”Jag tycker att både Emil och jag borde arbeta för att hjälpa mamma.”
”Arbetar inte Emil då? Han som nu legat i Upsala så många år!”
”Det är just olyckan det”, menade dottern. ”Hvem har sagt, att han ovilkorligt skall ta juris-kandidaten? Han kommer lika långt med hofrätten ... Men hör, mamma, nu går jag till någon af de större bodarne och söker plats som kassör.”
Alma gjorde hvad hon sagt. Hon sökte, men fann icke. Öfver alt möttes hon af den försäkran, att man hade fullt upp med sökande. Högre aflöning än femtio kronor i månaden kunde man ej häller betala. En kvinlig kassör i en stor handelsbod berättade, att hon måste vara på sin plats klockan åtta på morgonen och stanna där hela dagen, med undantag af någon kortare stunds måltidsrast, ända till klockan nio på kvällen. Maten fick hon själf bestå sig, bostad och kläder också, och hon måste alltid vara fint och omsorgsfullt klädd.
”Huru kan någon komma ut med det?”
”Man är väl tvungen, men det går naturligtvis inte, om man ej har någon hjälp af föräldrar eller anförvandter. En karl låter inte nöja sig med en så liten aflöning. Det är endast för att vi fruntimmer kunna bjuda under karlarne som vi få plats framför dem. Och likväl räcker det på långt när inte till åt oss häller.”
Alma hade hört talas om, att den store affärsmannen Kuhlmann gjort sig känd för den beredvillighet hvarmed han antog fruntimmer till kontorsbiträden.
”Det är en nutidsman”, hette det, ”en som inser, att äfven kvinnan har rätt att arbeta och försörja sig. Han är en stor vän af hvad vi kalla kvinnosaken.”
Till honom gick Alma naturligtvis och sökte anställning.
”Ja, jag ger fruntimmer gärna plats på mitt kontor”, sade han. ”Det hör till mina grundsatser. Jag hör inte till de gamla perukstockarne, jag, skall jag säga fröken. Kvinnan måste behandlas som likberättigad med mannen ... Nu är verkligen en plats ledig. Det fruntimret som senast hade den platsen egde ej de rätta ansatserna. Hon fann arbetstiden för lång och så har hon gått och tagit anställning på annat håll eller också går hon nu och latar sig ... Fröken får fyrtio kronor i månaden. Arbetstiden är från nio på morgonen till nio på aftonen, men jag lemnar en hel timme middagsrast. Jag hoppas, att fröken korresponderar obehindradt på tyska och engelska. Det är hvad jag fordrar och vacker handstil, riktigt vacker, framför alt säker räkning samt färdighet i bokföring. Något annat begär jag inte. Eftermiddagarne har fröken lediga — på söndagarne, men söndagsförmiddagarne fortgår arbetet naturligtvis som i alla stora affärer.”
”Har herr Kuhlmann något manligt biträde på kontoret också?”
”Inte ett enda nu för tiden.”
”Och inte kunde ni väl häller få”, anmärkte Alma.
”Hvarför det, om jag törs fråga?”
”Emedan en karl aldrig går in på sådana vilkor.”
”Karlar vill jag inte ha, tycker mer om fruntimmer. Det hör till mina grundsatser. Kvinnan måste ta del i samhällsarbetet. Framför alt måste hon lefva.”
”Men tror ni, att hon kan lefva på hvad här bjudes henne.”
”Ursäkta fröken, men ni tycks inte passa för mitt kontor. Ni kan väl inse, att ett fruntimmer inte får göra anspråk på lika stor aflöning som en herre?”
”Fordrar ni inte, att hon skall göra samma slags arbete?”
”Visst gör jag det. En kontorist är en kontorist, vare sig man eller kvinna, men ser ni, ett fruntimmer behöfver inte så mycket som en karl.”
”Kan väl vara. Ett fruntimmer behöfver inte äta på Rydberg. Hon går till hushållsskolan eller ackorderar in sig eller lefver för sig själf på kaffe och torrföda. Hon behöfver inte sitta i Berns salong. Hon behöfver inte ge ut två, tre kronor hvarje dag för sina nöjen.”
”Där ser ni själf. Det är ganska riktigt uppfattadt. Då således ett fruntimmer har mycket mindre lefnadskostnader, kan hon väl inte göra anspråk på lika stor aflöning.”
”Men om hon vill roa sig lika väl som mannen? Om hon just inte ginge till Berns salong eller till Variétés, ty det är tarfliga nöjen för en bildad människa, men tyckte om operan och den verkliga teatern ... om hon behöfde köpa böcker ...”
”Köpa böcker!” utropade herr Kuhlmann. ”Åh, så tokig kan väl ingen vara, då man har lånbibliotek.”
”Om hon behöfde skaffa sig ett piano ...”
”Ack, min bästa fröken, ni har alldeles för många behof. Låt mig säga er, att det passar inte för ett fruntimmer som söker anställning. Se på handtlangerskan som bär murbruk vid mitt nybygge. Inte behöfver hon piano och böcker.”
”Det tör ni nog ha rätt i. Men en bildad människa kan känna sådana behof. Det är just olyckan, att först ger man oss en uppfostran som utbildar den estetiska smaken och se’n vill man, att vi inte als skola tänka på den smakens tillfredsställande. Vi måste känna oss lyckliga, om vi få så mycket betaldt för vårt arbete att vi nätt och jämt undvika att hungra eller frysa i hjäl, och det för samma slags arbete som ger mannen dubbel eller tredubbel så stor inkomst. Kom inte och tala om, att alla vägar stå oss öppna. Skryt inte öfver att ni ädelmodigt lemnar kvinnan tillfälle till arbetsförtjänst, ty det gjorde ni inte, om ni skulle betala henne lika mycket som det manliga biträdet.”
Alma hade talat sig varm. Hon nästan förskräcktes öfver sin egen dristighet, ty hon viste, att hvad hon nu yttrat, det tänkte tusentals kvinnor, men ingen vågade sig fram med det. Man har så länge inplantat hos dem, att det är opassande och okvinligt att säga sin mening rent ut och att visa missnöje öfver hvad männen bevilja dem, att äfven de som äro lifligast öfvertygade om att man ännu icke gjort just någonting af egentligt värde för den rättvisa fördelningen mellan könen likväl ej våga uttala den öfvertygelsen.
”Min bästa fröken”, sade affärsmannen med ett öfverlägset leende, ”ni borde inte glömma, att jag varit en af de första som användt fruntimmer på mitt kontor. Det hör till mina grundsatser.”
”Och med de grundsatserna spar ni in ett par tusen kronor om året ... Adjö, herr Kuhlmann.”
”Impertinent unge!” utbrast affärsmannen sedan Alma aflägsnat sig. ”Skall hon kanske kritisera mina grundsatser! Det har man till tack för att man vill gynna kvinnans verksamhetsbegär och hjälpa henne till en själfständig ställning.”
Alma köpte ett nummer af Stockholms Dagblad och studerade annonserna om lediga platser.
”En kristligt sinnad möbelpolererska kan få god arbetsförtjänst” ... ”En skicklig kokerska med fördelaktigt utseende, ej öfver tretio år, erhåller lönande anställning hos en bättre ungkarl” ... ”En sant troende huspiga får plats hos en bättre enkefru” ... ”Ett verkligt bildadt fruntimmer med stark kroppskonstitution och god hälsa, gladt lynne och förmåga att handleda barn, kunnig i pianospelning och andra inom hus förefallande göromål kan mot erläggande af 300 kr. om året få tillfälle att gå frun till handa på en större landtegendom samt biträda vid bakning, brygd, tvätt o. s. v.” ...
Alma kastade tidningen långt ifrån sig. Hon tänkte på att bilda en förening af arbetande och arbetssökande kvinnor af alla klasser och yrken, och den föreningen skulle verka för att icke något fruntimmer ginge in på att utföra ett arbete som betalades lägre än hvad en man fick för samma slags göromål.
”Min kära flicka, hvad tänker du på?” sade modern med mycken ängslan. ”Skall du inte först och främst söka bli gift?”
”Om någon kommer som jag riktigt kan hålla af och som vill fria till en fattig flicka, så gifter jag mig nog”, svarade Alma leende. ”Men därför skall jag väl inte gå sysslolös.”
Huru vida Almas påtänkta förening kommer till stånd, är ännu ej kändt.
”Fruntimmerna skulle nog vilja hjälpa henne”, sade fröken X. som har en banktjänst med halfva inkomsten mot hvad männen uppbära, ”men vi våga inte. Vi nöja oss med en liten tjänst som kan gifva oss några hundra kronors inkomst, och många behöfva ju icke mera, ty vi födas, klädas och härbärgeras af nära anhöriga. När vi ha det godt nog, är det ju icke värdt att bråka för andra, för det där stora flertalet som inte kan lefva på den låga inkomsten, emedan det flertalet ej har några nära anförvandter som understöda det. För oss stå fortfarande alla vägar öppna — för att vi ska ha nålpengar. Att de män som skola lefva på sitt arbete få gå sysslolösa är ju helt naturligt, emedan det är mycket billigare att i affären använda fruntimmer.”
——♦——