Stockholmstyper förr och nu/Den sagolike paschan
Den sagolike paschan
För några årtionden sedan väckte
sydeuropéer ännu uppseende i Stockholm. Då kunde
en mer eller mindre äkta markis Nobilini vinna
hufvudstadssocietetens beundran, aktning och
tillgifvenhet. Sådant är i slutet af åttiotalet icke
gärna möjligt.
Nu förvånar man sig icke als öfver att se en italienare eller en spanior i ”torget”, och andra européer äro ej mera bemärkta än en göteborgare samt mycket mindre än en riktig brukspatron. Nu måste främlingen vara en icke europé, och det hjälper icke ens det, i fall han kommer från Amerika och går klädd som stockholmarna själfva. Kommer han däremot från Asien eller Afrika, är gul eller brun i ansigtet, har turban eller åt minstone fez, går klädd i kjolar, i motsats till madame Dieulafoi som går i byxor, och talar något språk som ingen mer än professor Herman Almkvist förstår — då kan han vara säker på att väcka uppseende.
Då springer Stockholm efter honom hela dagen. Bara han sticker sin toffelklädda fot ut på gatan, har han genast en svärm infödingar omkring sig, och den svärmen växer sedan för hvart steg han tager. Bildade och obildade vilja se honom på nära håll, riktigt noga granska sömmarne i hans burnus och peta på hans långrock, öfvertyga sig om turbanen täcker ett hårrikt eller ett rakadt hufvud och om han har benkläder under kjolarne.
Så långt har stockholmarnes intresse för de intressante österländingarne verkligen gått, och det gick stundom kanske ännu längre i september 1889, då några asiater och afrikaner voro lejonen för dagen, riktiga ökendjur hvilka uppstäldes som mål för den stockholmska vettgirigheten. Aldrig förr har väl vårt begär att lära känna österlandet varit så starkt utveckladt och skaffat sig så många utvägar att tillfredsställas.
Det var en afton under dessa minnesvärda dagar, i början af den historiskt märkvärdiga vecka, då österlandet kom på besök till västerlandet vid Riddarhustorget och njöt den nordvästerländska gästfriheten i Grand Hôtel, på Drottningholm och Hasselbacken.
Framför porten till ett litet, föga besökt hotel på Norrmalm stannade en droska.
Det var en mindre vanlig tilldragelse utanför det lilla hotelet. Värdinnan skådade helt förvånad ut genom fönstret. Ur droskan steg en man i röd fez.
”Orientaliska kongressen!” skrek värdinnan som just suttit och läst i Dagens Nyheter om alla de märkvärdiga österländingarne som redan anländt och om de minst lika märkvärdige som skulle anlända den dagen.
En medlem af kongressen hade hittat vägen till hennes hotel! Hon kunde för sig själf ej neka, att detta vore något riktigt öfverraskande, men hon förebrådde likväl Sofi, att hon, hotelets enda uppasserska, portvakt och hofmästare, stode alldeles handfallen vid åsynen af den röda mössan, ett osvikligt tecken på österländskt ursprung och på deltagande i kongressen.
”En pascha! Det kan hon väl se. Skynda sig att ta emot hans höghet!”
Paschan begaf sig långsamt och liksom tvekande in i förstugan.
”Han må väl inte ångra sig”, sade värdinnan och gaf Sofi en puff i ryggen för att påskynda österlandets värdiga mottagande.
Sofi rusade mot främlingen och ville fatta den lilla nattsäck han bar i handen, men han med röda mössan gjorde en afvärjande åtbörd och tryckte nattsäcken ömt mot sitt bröst, liksom för att skydda den mot alt obehörigt vidrörande.
”Tänk så många juveler han måtte ha i den lilla lädersäcken!” sade värdinnan till Sofi och gick baklänges upp för trappan, stannade vid hvartannat steg och neg samt bad hans höghet vara oändligt välkommen.
”Men hvar har hans höghet alla sina koffertar?” sporde hotelfrun.
Hon tänkte icke als på, att den frågan borde ha framstälts på turkiska eller arabiska eller ren mesopotamiska, och det förvånade henne icke det ringaste, då hennes gäst svarade med en åtbörd, liksom han mycket väl förstått frågan.
Åtbörden kunde betyda hvad som hälst, men frun tog den för en antydan om centralstation och yttrade till Sofi:
”Man skall få se, att hans slafvar komma släpande med kappsäckarne ... Men”, tillade hon ganska orolig, ”hvar ska’ vi härbärgera slafvarne?”
Hon gjorde till och med en antydan om svårigheten i det afseendet och vände sig omedelbart till paschan.
Denne såg förvånad på hotelvärdinnan, men svarade icke.
”Och tänk sig, Sofi, om han har sitt harem också med sig!” sade värdinnan mera enskildt till pigan.
Sofi stod och gapade. Hon viste icke hvad frun menade.
”Sitt harem!” återtog frun. ”Alla sina hustrur, vet jag, och slafvinnorna, kanske flera dussin kvinfolk.”
”Bevare oss!” utropade Sofi. ”Men hör nu, frun, han skall väl ha trean?”
”Visst skall han ha trean! Men skynda sig då, Sofi. Han står ju och väntar.”
Paschan tycktes själf icke ha någon brådska. Han intog en lugnt afvaktande ställning till dess dörren öppnades till rummet n:o 3, då han inträdde och satte ressäcken på bordet samt sig själf på en stol bredvid.
”Nej, se han sitter som en helt vanlig kristen människa”, hviskade frun och såg beundrande på paschan som icke tycktes märka hennes närvaro, lika litet som han gaf akt på Sofi, något som denna fann ganska besynnerligt hos en sådan där turk.
Plötsligt vände han sig till de båda kvinnorna och pekade på dörren, under det han utstötte ett underligt strupljud.
”Aha, han vill vara ensam”, sade värdinnan. ”Men hörde Sofi hvad han sa’?”
”Usch, inte förstår jag turkiska och afrikanska! Men han skall väl skrifva sitt namn i boken?”
”Visst skall han det, så vida han kan skrifva en enda kristen bokstaf”, sade frun ganska hörbart.
Sofi bar fram främlingsboken och lade den på bordet samt satte bläck och penna bredvid ressäcken.
Paschan stirrade på boken, vände bladen mycket försigtigt, doppade pennan betänksamt och ritade därefter in något på ett oskrifvet blad.
”Det var fasligt hvad han slösar med utrymmet”, anmärkte frun.
Paschan gaf henne en besynnerlig blick. Skulle han ha förstått hvad hon sade?
Värdinnan och pigan tänkte icke mycket på den saken, men den förra frågade, om det vore något, som hans höghet befalde.
Återigen samma underliga strupljud och en liksom utvisande åtbörd. De båda kvinnorna nego och drogo sig baklänges ur rummet.
”Kära Sofi, hon måste vara ytterst uppmärksam mot en sådan förnäm person. Men hvad skref han för namn i boken?”
Det var omöjligt för värdinnan att kunna tolka den skriften, och Sofi förmådde ej häller hjälpa henne.
”Om vi skulle fråga doktor Salmén”, föreslog Sofi.
”Ja visst!” utropade frun. ”Han kan ju både grekiska och hebräiska.”
Doktor Salmén var en gammal hyresgäst i hotelet. Han hade tagit in där som resande, när han kom till Stockholm för att söka en lärareplats och så hade han stannat i flera år, fastän han i hvar månad ämnade flytta.
Främlingsboken bars in till honom, och han underrättades, att hotelet fått en pascha bland sina gäster. Värdinnan lät förstå, att detta visst icke öfverraskade henne, enär hon länge förutsett, att utländingarne skulle ledsna på Grand och Rydberg samt icke ens vilja se åt Kung Karl och alla de andra. Nu kom österlandet verkligen till hennes hotel. Man skulle nog få se, att paschan endast vore en förelöpare.
”Har han turban och långrock med kjol?” sporde Salmén högst intresserad.
Nej, det hade han inte, förklarade värdinnan. Han hade bara en turkisk mössa och ginge för öfrigt klädd alldeles som doktorn själf, hvilket nog vore ett bevis på att han tillhörde de riktigt fina och bildade turkarne.
Detta fann Salmén ganska antagligt och lyckönskade värdinnan till ett så godt fynd, hvarefter han, under det värdinnan i högstämda ordalag prisade österländingens ädla och vackra utseende samt försäkrade, att så kunde blott en verklig österländing se ut, började försöka uttolka den svåra skriften i främlingsboken. Doktorn trodde det icke vara hebräiska bokstäfver, ehuru han visserligen icke vore fullt säker, snarare vore det arabiska tecken, och det språket kände doktorn icke, ehuru han visst ej ville bekänna den luckan i sin språkkunskap.
Doktorn funderade länge och starkt. Slutligen utropade han:
”Abbas står det. Ja visst är det Abbas och så är det Pa... Pa...”
”Pascha!” utropade hotelvärdinnan.
”Ja, visst är det pascha”, skrek Salmén, mycket belåten med den uttolkningen.
”Nå, då kommer det att stå i tidningarna”, förklarade värdinnan, ”att Abbas pascha icke velat ta in på Grand, utan föredragit fru Holms lugna och utmärkt väl hållna hotel. Tror inte doktorn, att det skall göra min lycka?”
Jo, därom var doktorn öfvertygad.
”Om doktorn skulle gå in och tala vid paschan?” föreslog fru Holm. ”Han låter så besynnerligt, när han säger något. Doktorn, som är så lärd, kommer nog att förstå honom.”
Salmen var dock icke hågad. Han var ej mera säker på sin hebräiska och hade aldrig kunnat ett ord af något annat österländskt språk.
”Men jag skulle så gärna vilja veta, när hans koffertar anlända och om han har många slafvar med sig samt allra mest, i fall hans harem också skulle logeras in här. Det blir alt något svårt.”
Doktorn ville bestämdt icke knyta någon bekantskap med hans höghet förr än dennes harem anländt. Därmed måste värdinnan låta sig nöja.
”I morgon bittida skall Sofi bära in riktigt starkt kaffe till vår pascha”, sade fru Holm till pigan, ”och så skall han väl ha en pipa, kan jag tro. Turkarna röka ju alltid pipa till kaffet. Vi kan gärna låna en af doktorns. Tag den där med långa skaftet, så blir paschan nog glad.”
Det var sent. Och paschan hade redan gått till sängs. Hvad skulle han också göra uppe, tänkte värdinnan och kikade genom nyckelhålet för att öfvertyga sig om, att den orientaliske främlingen icke somnat från ljuset. Men de två stearinljusen brunno ännu och paschan låg i sängen och läste.
”Alldeles som doktorn”, sade frun till pigan.
”Låt mig se”, sade pigan.
”Åh, inte passar det sig”, förklarade frun och stod kvar vid nyckelhålet.
”Jag tror, gud hjälpe mig”, fortfor hon ständigt kikande, ”att hans höghet läser Aftonbladet. Han måste vara en riktigt bildad turk.”
Men så släckte han ljusen.
Då Sofi, morgonen därpå, bar in kaffe, fann hon rummet tomt. Paschan hade redan gått ut, hvilket vore besynnerligt, tyckte uppasserskan, då hon själf ju brukade öppna porten på morgnarne.
Han hade tagit läderväskan med sig. Åt minstone fans hon inte i rummet.
”Det är väl inte underligt. Så mycket juveler!” förklarade fru Holm. ”Inte kan en sådan där känna oss, men jag skall säga honom, att i mitt förvar kan han lemna alt han eger. I mitt hotel kommer ingenting bort.”
”Han har visst gått för att höra efter koffertarne”, tillade frun och uttryckte ännu en gång sin förtjusning öfver att ha en medlem af orientaliska kongressen i sitt hotel, och därtill en så vacker medlem, så äkta österländsk.
Det led fram på dagen, och paschan hördes ej vidare af, ej häller såg man till hans resgods. Frun började känna sig liksom litet orolig, endast litet dock, ty hon trodde på österlandets redbarhet.
Efter ytterligare en timmes fruktlös väntan, vardt oron något större, och frun befalde Sofi att gå till hörnet och fråga stadsbuden där, om de sett till någon pascha.
Stadsbuden förklarade med en mun, att hela staden vore full af paschor. Hvart man kom, såg man turbaner och långrockar med kjolar och granna tofflor, men någon sådan där pascha som jungfru Sofi frågade efter hade de icke sett.
”Jo, det var sant”, erinrade sig ett stadsbud. ”Tidigt i morse såg jag en karl i rökmössa. Kanske det var en pascha, fast han annars just icke såg så ut. Han gick in i cigarrboden där borta.”
Med det beskedet återvände Sofi till sin matmor, hvilken fann besynnerligt, att paschan skulle gå in i en cigarrbod, då han kunde få röka doktorns långa pipa.
”Fast det är sant”, tillade hon, ”att det viste min pascha inte af. Han hade brådtom att få sig något rökbart. En sådan där turk kan väl aldrig vara af med tobak.”
Detta förklarade emellertid icke orsaken till koffertarnes och slafvarnes uteblifvande. Fru Holm beslöt att taga på sig och gå till riddarhuset. Kongressen skulle just den dagen invigas, och det vore skäl att se efter, om paschan verkligen vore med. Det hade kanske händt honom någon olycka. I Stockholm kunde man aldrig vara säker, äfven om man vore olycksfallsförsäkrad.
Hotelvärdinnan klädde sig i sin bästa klädning med en monumental turnyr och satte höga hatten med prestkragsblommorna på sin enda lösfläta.
Så utrustad begaf hon sig till Riddarhustorget, där en polisöfverkonstapel på det artigaste sätt i världen sökte hindra henne att bryta genom folkmängden och tränga sig fram till den af polisen öppnade rännan i den täta människomassan. Öfverkonstapeln bad henne besinna, att hon utsatte sig för att varda öfverkörd eller på annat sätt misshandlad af de österländske herrarnes hästar och åkdon.
Frun var erkänsam för så mycken vänlig omtänksamhet från polisens sida, men förklarade, att hon hade en bekant som vore pascha.
”Bekant!” utropade öfverkonstapeln spörjande och liksom spefull.
”Mycket mer!” utropade frun i sin ifver.
”Åh hå, skulle frun kanske vara en af paschans hustrur?”
De omkringstående upphäfde väldiga skrattsalvor. Men i det samma körde en mycket grann herre förbi, och så väl folkets som polisens uppmärksamhet drogs till den bländande synen. Fru Holm kastade sig med den käckhet som är en äkta stockholmska egendomlig tätt bakom hjulen på den granne herrns mera anspråkslösa hyrvagn och kom så midt öfver gatan samt borrade sig så fast i det främsta ledet af de där sedan den tidiga morgonstunden väntande, att det icke lönade mödan för någon, ej ens för en öfverkonstapel, att försöka få henne därifrån.
Hon stod tätt under en storartad sfinx’ upphöjda bakdel och hade riddarhuset med alla dess flaggor och grant målade trästumpar strax bakom sig. Det var en ypperlig plats. Hon såg alt och alla, både Moschin Khan och lille öfverstepresten och häradshöfding Dhruwa samt alla de öfriga från österlanden, men sin egen pascha såg hon icke.
Hvad skulle detta betyda?
Då sprängde hästgardisterna fram, och den kungliga vagnen körde upp till riddarhustrappan samt stannade midt emellan sfinxerna. Konungen och kronprinsen stego upp för trappan. Gardesgrenadiererne skyldrade, och musiken spelade.
”Det är orientaliska folksången”, upplyste en välvillig person bredvid fru Holm, men frun brydde sig hvarken om grenadiererne eller musiken eller den öfriga ståten. Hon måste ha reda på sin pascha.
”Har herrn händelsevis sett till Abbas pascha?” frågade frun den välvilliga personen.
”Han gick nyss uppför trappan”, fick hon till svar.
”Såg herrn inte miste?”
”Tror frun, att jag inte känner Abbas pascha? Han som har den rikaste drägten af alla österländingarne.”
”Har han! ... En sådan filur som kom helt inkognito till mig. Kanske herrn vet hvar han klädt om sig?”
”Klädt om sig? Han går alltid i den drägten, när han spatserar ut från Grand Hôtel, där han bor.”
”Bor han? Åh nej, hvar han bor, det vet nog jag ... Men tänk, om han bor på två ställen! Det måste ligga en intrig under det här.”
Hon stod och grubblade på hvad den intrigen kunde innebära och hörde alldeles icke på hvad hennes granne berättade om alla österländingarne och särskildt om Abbas pascha, då hon helt plötsligt fick se paschan, hennes egen Abbas, i en åkardroska som också körde rakt fram till sfinxerne.
Icke hade paschan någon rik österländsk drägt. Han bar icke något annat österländskt utmärkande än sin röda fez.
Fru Holm kände sina kinder färgas af glädjens rodnad. Hon neg och neg och sökte tilldraga sig paschans uppmärksamhet, men han såg bara på sfinxerne och gick med något dröjande steg upp för trappan. Läderväskan bar han med sig.
”Det där var Abbas pascha, skall jag säga herrn”, yttrade hon triumferande till grannen.
”Den figuren!” hånlog grannen. ”Det var bestämdt en profryttare.”
Fru Holm kände glädjens rodnad vika för förtrytelsens blekhet. Hon vände grannen föraktligt sin breda ryggtafla. Men grannen bad henne mycket artigt vara god och icke skymma utsigten. Han ville se på folket.
”Det är alltid ett nöje”, tillade han, ”i synnerhet då man känner så mycket folk som jag.”
Och han och alt folket stodo kvar och sågo på hvarandra, då de icke hade några österländingar mera att se på, och därmed sysselsatte de sig i flera timmar ända till dess högtiden i riddarhuset var till ända, då de åter sågo på främlingarne och på de stockholmare som i största hast uppdagat sin kallelse att vara orientalister. De voro det ännu icke för få dagar sedan, men nu voro de det af lif och själ. En hederlig handelsman på Holländaregatan trodde sig till och med vara född turk och skrämde sin hustru med att tala om det. Hustrun sprang ifrån honom för att ställa sig utanför Grand Hôtel och se efter, om alla de som talade ”gatans språk” i Kairo verkligen liknade hennes egen förut så hygglige man.
Fru Holm ville ej lemna sin plats utanför riddarhuset förr än hon ännu en gång sett Abbas pascha. Han skulle då kanske känna igen henne och besvara hennes hälsning. Paschan visade sig verkligen, men den gången i sällskap med två andra kongressledamöter, två goda stockholmsborgare, som oupphörligt bugade sig för honom och talade teckenspråket, det enda de naturligtvis kunde använda i samtal med en österländing.
Paschan såg icke ens åt den sidan där fru Holm stod. Han gick med de två stockholmske orientalisterne in på Bährs kafé hvilket frun tyckte vara besynnerligt.
”Liksom han inte kunde få både kaffe och konjak hemma hos mig”, puttrade hon för sig själf och lemnade sfinxen.
När hon kom hem, var hennes första omsorg att höra efter, om paschans alla koffertar ännu anländt.
”Nej, inte en enda!” förklarade Sofi. ”Och inga slafvar häller och inte någon af hans alla hustrur och slafvinnor.”
Huru skulle man förstå det? Tänk, om han hade låtit föra både slafvar och koffertar till Grand Hôtel! Tänk, om han icke mer återvände till fru Holm!
”Det ligger något under det här”, sade hotelvärdinnan.
Men strax på eftermiddagen stannade en droska åter utanför porten, och i droskan satt paschan i högtidsdrägt, europeisk med svart frack och hvit halsduk.
Hvarifrån hade han fått de kläderna? Bodde han verkligen på två ställen?
Fru Holm kunde ej styra sin nyfikenhet, utan vände sig till främlingen med några tämligen närgångna frågor.
Han gjorde en artig åtbörd upp åt munnen. Skulle det föreställa en slängkyss? De där österländingarne ha då bra underliga fasoner. Men åtbörden åtföljdes af samma besynnerliga strupljud som kvällen förut, denna gång beledsagadt af en lång rad starka nysningar.
”Så underligt österländingarne uttrycka sig”, anmärkte fru Holm till Sofi.
”Ge honom en äggtoddy”, sade doktor Salmén.
”Brukas det i österlanden?” sporde fru Holm.
”Det tror jag knapt”, svarade doktorn, ”men välgörande är det vid förkylningar.”
Fru Holm tog sig friheten att knacka på hos paschan för att försöka göra sig förstådd i afseende på äggtoddyn. Då ingen svarade innanför, gläntade hon försigtigt på dörren under mångfaldiga ursäkter, men rummet var åter tomt. Ännu en gång hade paschan försvunnit.
”Det här blir jag inte klok på”, sade fru Holm. ”En pascha som är ledamot af kongressen, ty det har jag då sett med egna ögon, men som inte har några kappsäckar, inte några slafvar och inte en enda hustru och som kommer hem i frack och hvit halsduk och genast åter ger sig af, utan att säga ett ord.”
”Han har naturligtvis farit till Drottningholm”, upplyste Salmén. ”Det är ju fest där i afton. Det blir nog ståtligt.”
”Om jag skulle fara dit?” sade fru Holm mycket intresserad.
Hon for, stod i flera timmar tåligt utanför slottet och fröjdade sig åt att Sverige visade sig så gästvänligt mot österlandet.
Då hon stått där ganska länge, fick hon plötsligt sigte på sin pascha som vid en annan österländings arm gått ut att svalka sig.
”Det där är ett under af lärdom”, upplyste någon i folkhopen och pekade på fru Holms pascha.
Hon vardt naturligtvis mycket glad och förklarade, att hon hade äran att känna den där paschan.
Man lyckönskade henne, icke alldeles utan afund kanske.
”Där står ett fruntimmer som känner den där lärde österländingen”, sade man och pekade på den beskedliga hotelvärdinnan.
”Jag håller hotel, skall jag säga”, förklarade hon och uppgaf både gata och husnummer.
”Det är så godt som en lång annons”, tänkte hon.
”Han i röda mössan”, sade man vidare i folkhopen, ”har haft ett helt orientaliskt bibliotek med sig och kånkade i går själf upp på riddarhuset med en del i en stor skinnsäck.”
”Aha, där ha vi lädersäcken”, sade fru Holm, men erfor en icke så behaglig missräkning. Hvar hade paschan då sina juveler?
Hon såg den kvällen icke vidare till sin pascha, detta ”under af lärdom”, men hon såg hundratals vallfacklor och raketer och solar, alt hörande till den ”frivilliga” upplysning som Mälarsträndernas inbyggare på särskild anmodan af Stockholms hamnkapten bestodo österlandets söner.
Det var naturligtvis Tusen och en natt på denna kvällstund. Aldrig förr hade man sett något dylikt i dessa trakter. Man kunde tro sig vara någonstädes mellan Eufrat och Tigris, det vill säga i det underbara Mesopotamien, men visst icke i Karomaniens och Gedrosiens ödemarker. Hundratals ångare hvisslade och plaskade, krängde hit och dit, hotade att kantra, åstadkommo den sublimaste blandning af ohygglig fruktan och vild hänförelse för det märkvärdiga i stunden.
Alt detta sprakande, fräsande, gnistrande, dundrande, dessa himlaflammor och afgrundslågor, hela detta eldhaf kunde dock icke uppväga all den underbara lärdom som sprakade, gnistrade och lågade under turbanerne, fezerne och cylinderhattarne.
Därom var hela Stockholm enigt den natten, och enigheten gaf sig luft i tusentals liter punsch som offrades till ära för lärdomsundren från Asien och Afrika.
”En sådan afton har jag aldrig upplefvat”, förklarade fru Holm, då hon kom hem. Hjärtat hade suttit i halsgropen under hela hemfärden. Hon hade varit fullt öfvertygad om att hon skulle dränkas, sedan hon kanske först fått en raket i nacken, men likväl hade hon icke ens för löftet om att få öfvertaga Grand Hôtel velat afstå från deltagande i denna märkvärdiga fest på Mälaren. När hon steg i land på Riddarholmen, återtog hjärtat sin vanliga plats och när hon träffade doktor Salmén var hon den modigaste af alla och förklarade sig vilja gå i döden för österlandet.
”Men vet doktorn, att vår pascha här är ett under af lärdom?” tillade hon.
Det viste doktorn naturligtvis icke, men han kunde ej gärna tvifla därpå, då paschan vore medlem af en så lysande kongress hvilken redan på första dygnet utmärkt sig med så många solar och med så oändligt antal vallfacklor, raketer och bengaliska eldar.
”Hvarenda medlem är naturligtvis ett under af lärdom”, medgaf doktorn.
Sent på natten kom paschan hem. Han var mycket bullersam och stämde upp en så skallande sång, att hela huset skakades. De öfriga gästerna sprungo förskräckta upp ur sina sängar och frågade, om det vore jordbäfning.
Fru Holm kom i lätt nattdrägt ut i förstugan och förklarade, att det vore paschan som sannolikt gjorde sin aftonbön.
Hotelgästerna menade, att han väl kunde bedja litet saktare och utan att störa deras nattro. Hvarom icke ämnade de genast flytta.
Nu lät det som paschan slog omkull bord och stolar. Det var en förskräcklig aftonbön. Man bultade på hans dörr och uppmanade honom att gå och lägga sig. I annat fall ämnade man skicka efter polisen.
Fru Holm var förtviflad, och hennes beundran för österlandet började betänkligt minskas. Bland hennes gäster fans ett par fruntimmer som voro alldeles betagna i paschan endast för att han vore pascha, men för tillfället sågo de förskräckta ut.
Nu tyckte man sig höra, att paschan valsade där inne. Så förnams ett doft dån och därpå vardt det alldeles tyst.
”Det är visst en dervisch”, förmodade doktor Salmén, ”en af de där vilde dervischerne.”
”Herre gud, han må väl inte äta små barn häller”, jämrade sig uppasserskan.
”Sofi kan då vara lugn för egen del”, försäkrade doktorn, och de öfrige skrattade, hvilket betydligt svalkade fru Holms upprörda sinnen.
”När man skrattar, flyttar man inte”, sade hon till Sofi, ”och skickar inte häller efter polisen.”
Men orolig var hon dock för sin pascha, på hvilken hon icke kunde bli klok.
Dagen därpå såg paschan grym ut. Fru Holm vågade knapt se på honom, ännu mindre tilltala honom. Själf gaf han blott ett hväsande ljud från sig.
”Hans gutturaler tyckas öfvergå i enkla hväsljud”, sade doktorn, ”ett linguistiskt fänomen. Språket hör onekligen till de minst tillgängliga.”
Paschan uppträdde redan på morgonen i svart frack och hvit halsduk. Han var ytterst blek, men fezzen satt käckt i nacken som de österländingar för sed hafva.
”Då han går ut, skall Sofi gå efter och se hvart han tar vägen”, sade frun. ”Man måste ha reda på en pascha som inte har några kappsäckar och inga slafvar med mera sådant.”
”Skall jag!” utropade uppasserskan i häftig förskräckelse. ”För att han kanske skall vända sig om och sluka mig i en enda munsbit. Nej, det kan frun aldrig tvinga mig till.”
”Sofi är en riktig stackare”, förklarade fru Holm och gjorde sig själf i ordning att följa efter den sagolike paschan.
Denne gick snart ut. Frun gick efter, utan att han anade det. Han hade icke kommit väl ut på gatan förr än han hade en skock pojkar efter sig. Den röda mössan hade lockat dem. Paschan såg hvarken till höger eller vänster, men gick in i cigarrboden i hörnet.
Fru Holm kunde naturligtvis icke gå efter, men stannade på försigtigt afstånd. Efter en stund kom paschan ut från boden och fortsatte sin väg.
”Han har väskan med sig”, muttrade frun för sig själf. ”Jag undrar, om han fortfarande delar ut rara böcker från österlandet.”
Snart hade pojkskaran växt till ett stort följe af män och kvinnor som larfvade efter den fezklädde mannen, trängde sig in på honom och visade den mäst närgångna nyfikenhet. En poliskonstapel ryckte fram och höll frackens baksida fri från det påträngande folket.
Paschan gick in i ännu en cigarrbod, i en tredje, en fjärde till och med, och dröjde alltid en god stund i hvar bod, men folket väntade tåligt på honom, och skyddsängeln i poliskonstapelns skepnad likaledes. Det samma gjorde fru Holm. Och så bar det af igen, gata upp och gata ned, från cigarrbod till cigarrbod hela staden igenom.
Slutligen gick paschan in på Operakällaren, och då begaf fru Holm sig alldeles uttröttad till närmaste spårväg och for hem, men folkmassan väntade utanför operakällaren, med undantag af en och annan bland hopen som också gick in på källaren och satte sig att se på paschan.
”Min själ äter han inte norsk sill och tar sig en aquavit”, anmärkte en af dem som studerade österländingen. ”Jo, jo, det gick hett till i går afton efter hemkomsten från Drottningholm. Man lär ha hittat turbaner och fezzer litet hvarstädes. Det är svårt att vara karl för sin turban, när svenska gästfriheten slår på stort.”
”Ja, vi ska’ väl visa österländingarne att vi förstå att uppfatta en sådan där kongress.”
På aftonen den dagen stod fru Holm utanför Grand Hôtel. Där voro också fru Ström och fru Berg och fru Skog. Herrarne Ström, Berg och Skog sutto i Gropen, men herr Pettersson var inne i festvåningen, där grefve Landberg gaf scener ur ”Tusen och en natt.”
Fru Holm förargade sig öfver att icke kunna komma in med. Abbas pascha måste hon dock se. Han gjorde henne alt större bekymmer. Hvarför hade han besökt alla cigarrbodar? Han kunde ju få röka Salméns långa pipa.
Fru Holm var icke den enda som intresserade sig för Abbas pascha. Hela granskapet omkring hotelet var lika ifrigt att få veta något om honom. Fruar och fröknar, lika väl som gamle och unge herrar kommo oupphörligt in på hotelet och utfrågade Sofi. Alla ville de höra talas om den lärde österländingen och ännu hellre ville de se honom.
Själf gick paschan nu i svart frack, hvit halsduk och röd fez omkring i Grand Hôtel och njöt af grefvens Tusen och en natt. Men fru Holm kunde ej tränga dit in. Visserligen hade en af de österländske slafvarne tillbjudit henne inträde, i fall hon ville kläda sig till österländsk danserska och hjälpa ”kongressens bajadärer” att sörja för festens balettafdelning, men fru Holm ansåg sig omöjligt kunna framträda på tåspetsarne och viste ej häller hvarifrån hon skulle få den riktiga drägten. En annan slaf som alt jämt kom ut i porten för att visa sig och sin präktiga kostym och låta se huru äkta österländskt alt var — han var vaktmästare i ”assistansen” och alltid anlitad som middags- och supéuppassare, fastän han nu hade turban — sade att fru Holm mycket väl kunde komma in, om hon ville låta klä ut sig som neger och springa omkring med tallrickar, men äfven det tillbudet måste afslås i anseende till den svarta färgen som afskräckte hotelvärdinnan.
Men hon höll ut i alla fall på festens yttersida och hänfördes slutligen af den bländande belysningen som tändes för att gästerna skulle hitta hem.
”Något sådant kan aldrig förekomma oftare”, sade hon, ”än då Sverige vill hedra österlandet. Tänk så ryktbara vi ska’ bli. Och äfven mitt hotel nämnes kanske snart med aktning kring hela Asien.”
Men paschan såg hon icke till den aftonen. Hon fick dock höra honom, men det var först mot morgonen, då han kom hem och hade dragit med sig ett halft dussin andra österländingar hvilka väsnades förskräckligt.
Morgonen därpå förklarade öfrige resande i hotelet, att de bestämdt skulle flytta, om det icke vore så intressant att ha en pascha till hotelkamrat, men nog borde fru Holm tillhålla den där österländingen att uppföra sig litet stillsammare nattetid.
Frun tog mod till sig och gick in till paschan, men fann honom ej. Han var åter utgången, troligtvis redan till kongressen — eller till cigarrbodarne.
Där stod den hemlighetsfulla läderväskan. Fru Holm vardt mycket öfverraskad. Om hon skulle titta i den! Den var icke igenläst, knapt tillsluten. Icke kunde det vara orätt i att ändtligen öfvertyga sig om innehållet. Det vore tvärt om värdinnans skyldighet.
Hon funderade ej längre, utan tog ett stort steg fram till väskan och öppnade den försigtigt, men med fast hand.
Hvad såg hon? Cigarrer, cigaretter, små tobakspaket.
”En sådan turk att röka!” utropade fru Holm, gräfde ända ned till botten af läderväskan, men fann ingenting annat än tobaksalster. Icke en enda juvel! Ej någon rar österländsk bok. Stora cigarrer, små cigaretter, grof tobak, fin tobak, tobak af alla slag. Det var då för att köpa upp all denna tobak som paschan sprungit omkring i alla cigarrbodar. Han ville naturligtvis ta hem till österlandet prof på hvad Stockholm kan åstadkomma, hvad som vore för Sveriges hufvudstad mäst kännetecknande, och som man där icke ser några oftare förekommande handelsbodar än cigarrbodar, hade han företrädesvis eller uteslutande i dem gjort sina uppköp.
Visst vore alt detta högst naturligt, och likväl fann fru Holm paschans hela uppträdande alt mera besynnerligt. Han hade då ingen annan respackning än denna lädersäck fyld med cigarrer! Hvar dag gick han nu i svart frack. Hvart hade hans reskläder tagit vägen?
Under det värdinnan stod och funderade öfver sin sagolike pascha, infann denne sig helt plötsligt.
”God dag, fru Holm!” utropade han. ”Ni hedrar mig med ert besök.”
Värdinnan stod häpen. Paschan talade rätt god svenska. Visserligen lät rösten något rosslig, men svenska var det i alla fall.
”Ers höghet!” sade hon och neg djupt.
Paschan skrattade och frågade, hvarför hon kallade honom höghet.
”Ni är ju pascha”, sade värdinnan.
”Pascha! Ha, ha, ha! ... Ja visst! Jag är medlem af orientalistkongressen, och alla där äro paschor. Jag har där träffat paschan Bergström och paschan Strömberg och paschan Andersson och många flere af samma slag.”
”Ni är ju österländing? Således ett under af lärdom, har man sagt mig.”
”Alla äro vi under af lärdom, hvar enda en, både de från Mesopotamien och från Östermalm, Kungsholmen och Katrinasidan. Det är en präktig samling.”
”Det hörs väl det, då ni talar svenska nu redan.”
”Redan! Fru Holm lilla, jag talade det språket redan för fyrtio år se’n.”
”Det är sagolikt! ... Men hvarför lät ni så besynnerligt då för ett par dar se’n?”
”Jag var förkyld, skall jag säga frun, fick inte fram ett enda ord, en gemen katarr som jag ådragit mig på resan från Alingsås.”
”Alingsås! Ni är då inte från österlandet?”
”Kan inte ha den äran.”
”Men ni är ju Abbas pascha i alla fall. Det skref ni i min anmälningsbok.”
”Skref jag? Nej, nog skref jag Albert Paulson, men det var med en usel penna, och brådtom hade jag, måste ut och sköta mina affärer, fast jag var så illa förkyld.”
”Men, hur skall jag förstå ...”
”Hör nu, fru Holm, inte var det jag, utan just frun själf som kom fram med paschatiteln.”
”Men ni har en turkisk mössa, en så’n där fez, och ni är ju med på den lärda kongressen, där det är bara österländingar?”
”Vet fru Holm, att de riktiga österländingarne äro min sann inte många, och de lärde äro ännu färre, så mycket tror jag mig ha märkt. Saken är den, att jag reser i tobak, men bara för svenska hus. Så fick jag höra talas om kongressen. Det vore något för dig Albert Paulson, tänkte jag och sa’ det också till hustru min. Österländingarne äro starke rökare, och jag skall visa dem, att svensk tobak är lika god som turkisk, och mycket billigare. Det gör du rätt i, sa’ hustru min, ge dig af du, Abbe lille ...”
”Abbe och Abbas, det kan ju komma på ett ut”, anmärkte fru Holm som icke så fort ville öfverge hoppet om att härbärgera en verklig österländing.
”Alldeles ja”, medgaf f. d. paschan som den dagen var vid ypperligt lynne. ”Kanske att jag skref Abbe i fruns bok. Jag är så van vid det namnet ...” Men du skall väl ha turban då, sa’ hustru min och började leta efter en så’n hufvudbonad som jag hade haft på en stor maskerad i Alingsås för några år se’n. Hustru min trodde, att alla medlemmar af kongressen skulle gå i turban. Behöfs inte, sa’ jag, jag tar min rökmössa, för se något österländskt skulle det väl vara, och rökmössa är nog det mest passande för en som reser i tobak. Så packade jag en hel kista med sorterade cigarrer, men de allra finaste lade jag på det omsorgsfullaste in i min stora resväska, ja, just den där.”
”Nå, hvar är kistan då!” frågade fru Holm något misstroget.
“Den som det viste!” utropade kongressledamoten. ”Den är försvunnen, och kappsäcken med. Saken var den, att jag första afton kom att glömma mig kvar på Ranten. Annars hade jag varit här en dag förut. Vi voro några glade handelsresande som sammanträffade och drucko ett glas med hvarandra, trefligt, må frun tro. Tåget fick gå utan mig. Se’n vi varit till sammans några timmar, tog jag afsked af vännerna. Jag behöfde svalka mig, lade mig i en liten löfsal och somnade. Jag vaknade inte förr än stockholmståget blåste, kastade mig hufvudstupa i en kupé och for af. Resväskan med de finaste sorterna hade jag med mig, lemnar den aldrig ur händerna, och kappsäcken och stora kistan trodde jag naturligtvis hade gått med aftontåget. Träffar dem nog i Stockholm, tänkte jag. Så’nt har händt mig förr. Men de där nattliga timmarne i löfsalen hade skaffat mig en grundlig förkylning. Jag var så hes, att jag inte kunde få fram ett enda ord. Nu är jag nästan bra igen. Det har jag att tacka stockholmspunschen. Den har flödat för att visa hvad Sveriges hufvudstad förmår, när det gäller intresset för lärdom, i synnerhet för den österländska, för alla som komma i turban eller fez. Det är roligt för lite hvar att vara med på så’na lärdomsfester.”
”Nu är alt skämdt”, sade hotelvärdinnan.
”Skämt å sido”, återtog kongressledamoten, ”så var den där hesheten inte att leka med. Och hvarken cigarrkistan eller kappsäcken återfann jag i Stockholm. Det var betänkligt nog och gaf mig mycket att fundera på. Fru Holms adress hade jag fått af garfvar Loberg i Alingsås. Det är ett godt hotel, sa’ han, och hålles af en beskedlig människa till facilt pris. Ja, därför kom jag hit, men hade inte mer än hvad jag gick och stod uti, men mina finaste cigarrprof voro lyckligtvis i behåll ... Vid Hallsberg träffade jag en läkare som jag kände och hvilken ämnade sig ett stycke samma väg. Jag lät förstå, att jag vore alldeles okristligt hes. Då vardt han mycket glad och förklarade, att heshet och snufva botade man nu mera med hypnotism, hvarpå han började se mig stint i ansigtet. Jag såg igen, och så somnade han och vaknade inte förr än vi kom till Gnesta. Nu skall ni få se, att ni blir bättre, sa’ han, men håll inte tal på kongressen, akta er för strupljud ... Kongressen! utropade en karl i turban och sidenkaftan som förut inte sagt ett ord. Jag nickade. Sprechen Sie deutsch, sa’ turken. Jag nickade igen och grymtade något som han med turban antog för giltig tyska, hvarefter han på samma språk bjöd ut äkta havanna. Aha, en konkurrent, tänkte jag, från Kalkutta, men turken förklarade sig vara fran Altona och reste för ett hus som där tillverkade äkta havanna. Jag teg, men han fortfor att prata och slutligen blefvo vi goda vänner. Hvarför skulle man inte kunna umgås vänligt med konkurrenter? ... Men här sitter jag och pratar och bjuder inte fru Holm en cigarrett. Skall det vara en riktigt egyptisk? Jag känner fabrikanten och garanterar varan.”
Fru Holm förklarade, att hon aldrig rökte.
”Det gör frun orätt i”, sade kongressledamoten. ”Det var den beskedlige turken från Altona som se’n lånade mig de här svarta festkläderna, men han tog mina hvardagskläder i pant. Han är affärsman. Rökmössan tar jag naturligtvis inte af mig förr än kongressen är slut. Den har varit mig till stor nytta. Jag har tagit upp order på betydliga partier. Men till Upsala brydde jag mig inte om att fara. Där är man tusan så nosgrann på cigarrer, skall jag säga ... Hur står det till, lilla fru Holm? Frun ser inte glad ut.”
Huru kunde fru Holm vara glad, då paschan icke vore någon verklig pascha, utan en helt vanlig handelsresande som gjorde i tobak! Hon hade hoppats, att med denna pascha till lockbete kunna fånga en hel hop österländska guldfiskar.
”Ack, ers hög... jag menar herr Paulson, var så innerligt snäll och säg ingenting till de andra resenärerna här i hotelet, att ni inte är pascha. Det skulle knäcka mig alldeles. Jag vill förlåta er, att ni inte är den jag trodde, men tig för guds skull. Låt framför alt doktor Salmén inte veta något. Han ämnade bli docent i österländska språken, efter hvad han sagt mig, och är visst grufligt lärd. Herr Paulson får inte tala svenska vid honom.”
”Och inte något annat språk häller, det lofvar jag. Se så, fru Holm, nu skall jag skrifva några affärsbref och så skall jag bort på en fin tillställning som en glad kryddkrämare gör för min räkning. Jag kommer i fez, och alla fruntimmer bli kära i mig.”
”Det är en riktig narr”, sade fru Holm till Sofi. ”Nog hade det varit bättre, om han varit en så’n där hundturk som vi först trodde.”
Herr Paulson stannade i Stockholm till kongressens slut, var med på alla festerna och träffade på den stora tillställningen på Hasselbacken, österlandets och västerlandets förbrödringsfest, en hel hop gamla bekanta, icke just några under af lärdom, men alla de österländska språkens och literaturernas vänner och gynnare. Han höll sig framme vid sexan, trampade hinduer och perser på liktornarna, stötte undan araberne, drack brorskål med ett dussin svenska orientalister och bidrog i sin mån ganska verksamt att gifva festen prägel af en äkta fosterländsk högtid med några österländska prydnadsfigurer.
Så for han hem till sitt land igen, men i fru Holms hotel och i hela granskapet talar man ännu om den sagolike paschan.
——♦——