Svenska teatern/Spelåret 1836-1837

←  Spelåret 1835—1836

Svenska teatern : några anteckningar 7. Under Karl Johanstiden : 1835-1838 av Nils Personne Spelåret 1836—1837

Dagligt Allehandas artikel augusti 1837 om Kungliga teatern och dess styrelse  →

Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1836—1837Repertoaren under spelåret 1836—1837 upptog följande pjäser och baletter i bokstafsordning (nyheterna kursiverade) Adèle de Sénanges (5 gånger), Alphyddan (13), Ambassadören (2), Angelo Malipieri (4), Ariadne på Naxos (3), Armide (2), Barberaren (3), Begge arrestanterne (1), Begge talismanerne (1), Blykamrarne i Venedig (2), Brodertvisten (1), Bröderna Philibert (1), Califen (1), Cendrillon (3), Clementine (1), Cornetterne (1), Dansvurmen (4), Don Juan (3), Duellen (10), Elake husbonden (1), Ett divertissement af dans (2), Ett ögonblicks oförsigtighet (2), la Famille des innoncens (3), Fattige poeten (1), Felsheims husar (2), Figaros bröllop (op. 3), Figaros bröllop (kom. 4), Fra Diavolo (6), Fredrik och Christine (1), Friskytten (4), Fullmakten (1), Fästmön från hufvudstaden (9), För evigt (4), Förställda enfaldigheten (6), de Förtrogne (3), Giftermålet på befallning (6), Grefvarne Klingsberg (4), Grefven af Walltron (1), Gubben i bergsbygden (1), Guldkorset (2), Hamlet (4), Handsekreteraren och kocken (1), Hedvig (2), Hvita frun (3), Höge rivalen (2), Jag bedrar mig aldrig (1), Jenny Mortimer (3), Jessonda (3), Johanna af Montfaucon (4), Konstapeln (4), Konung Edvards söner (4), Korsfararne (1), Lilla matrosen (2), Louise och Walborn (2), Lyckliga fruarna (2), Lägret för Montauban (3), Maria Stuart (4), Marie (2), Marie de Sivry (6), Maskeraddivertissement (4), Medea i Corinth (scener ur) (1), Mythologiskt divertissement (2), Nya garnison (4), Nya öfversten (3), Oedip i Athen (1), Okände sonen (3), Orleanska jungfrun (17), Pariserpojken (18), Pas de deux (1), Pas de trois (1), Passionen och förnuftet (3), Preciosa (3), Qväkarne (1), Qväkarn och dansösen (1), Ryno (2), Sanningsvännen (1), Sannljugaren (2), Sen er i spegeln (8), Shakspeare kär (2), Sjöfröken (4), Skulden (3), Skuldsedeln (1), Slottet Montenero (1), Smekmånaden (2), Spelaren (2), den Stumma (9), Sömngångerskan (2), Sömngångerskan i Provence (2), Tartuffe (2), Tillfälle gör tjufven (4), Trettio år af en spelares lefnad (1), Trollflöjten (3), Två ord (1), Två års giftermål (11), Universalarfvingen (4), Wallensteins död (2), Vattendragaren (1), Victorine (3), Väktaren (1), Zelindas kröning (1), Zoë (6), Ålderdom och dårskap (2), Öfverraskningen (6), Örnnästet (5). Af dessa voro 30 musikpjäser, hvaraf 4 nyheter, 65 talpjäser, hvaraf 12 nyheter, och 9 baletter, hvaraf 1 ny. Dessutom gåfvos 3 konserter och 4 maskeradbaler.

Dramatiska scenens verksamhet hösten 1836Då publiken infann sig till första representationen, onsdagen 24 augusti kl. 7 e. m., hvarvid "Tartuffe" och "Sen er i spegeln" uppfördes, varseblef den, att de enda förändringar till det bättre styrelsen vidtagit voro, att salongstaket blifvit nystruket och att affischerna försetts med tryckta border. En afgjord förändring till det sämre var däremot, att Orgons roll icke längre utfördes af Lars Hjortsberg, utan af Lars Kinmanson. Illa spelade visserligen denne artist aldrig, men han måste dock gifvetvis förlora på jämförelsen med sin utmärkte företrädare i rollen.

Till andra föreställningen 29 augusti lyckades direktionen samla fullt hus genom att engagera den berömde fagottisten Gotthilf Heinrich, en medlem af den talrika tyska musikersläkten Kummer. Tjuguett år gammal gjorde han 1798 sina första konsertresor bl. a. till Köpenhamn och Stockholm, där han lät höra sig på Riddarhussalen. Då han nu på gamla dagar åter uppträdde härstädes, inleddes och afslutades föreställningen med tvenne af honom komponerade uvertyrer för stor orkester och åtta ryska jakthorn. Om också denna ryska hornmusik icke precis smekte örat, imponerade den ovillkorligen och ryckte åhörarna med sig, allra helst som kompositionerna voro muntra och lefnadslustiga. Före och mellan pjäserna uppträdde han som fagottspelare, hvarvid han utmärkte sig för en vacker ton och smakfullt föredrag, om han än vid sina sextitre år saknade tillräcklig kraft och värma, men för sin ålder presterade han något ovanligt och applåderades kraftigt. Pjäserna utgjordes af "Sen er i spegeln" och "Den nya öfversten", där Emilie Högquist öfvertagit titelrollen. Hon visade emellertid en så omilitärisk hållning, när hon klädde ut sig i uniformen, att all illusion måste uteblifva för åskådaren. Äfven Hyckert som ryttmästaren saknade den rätta plin och kunde dessutom icke sin roll.

5 september uppträdde före, efter och mellan småpjäserna en annan tysk artist Amadeus Abel, elev af Spohr, både såsom violinist och pianist. Han lyckades emellertid ej tillvinna sig något lifligare intresse, och hans andra uppträdande 13 september samlade icke halft hus. En utländsk konstnär, som däremot blef hos oss mycket omtyckt, var professor Pietro Vimercati, virtuos på lombardisk mandolin, hvilken under oktober och november flera gånger spelade mellan akterna på Kungliga teatern och äfven hade en egen konsert därstädes. Född 1779 blef han så berömd genom sin utomordentliga behandling af sitt instrument, att man i Italien kallade honom mandolinens Paganini. Han konserterade i hela Italien, i Wien, Berlin och Weimar och dog i Genua 1850. På sin konsert 16 oktober, där hans hustru medverkade, hade han nästan fullt hus, oaktadt han tog 50 % förhöjning af biljettprisen. Fru Vimercati, som dock ej var någon första rangens sångerska, sjöng en operaaria af Pacini och stor scen med kör ur Rossinis opera "Eduardo e Cristina", hvars hjälte är en svensk officer. Operans artister hade välvilligt åtagit sig att utföra den svåra kören, emedan våra korister icke kunde hinna inlära den på den korta tid, som stod dem till buds. — "Angelo Malipieri" återupptogs 12 september, denna gång med Almlöf i titelrollen, men då han ej vann den framgång han väntat, återlämnade han redan efter andra gången tyrannens roll åt Dahlqvist, som likaledes spelade den två gånger.

Teaterns första nyhet bestod af en liten enaktare af Scribe "För evigt! eller Medicin mot ett kärleksrus", 16 september oklanderligt spelad af fru Erikson, Charlotte Ficker, Fanny Westerdahl och Hyckert som den af modern från en flyktig passion botade sonen. Den gjorde ingen vidare lycka och gafs endast fyra gånger. Långt mera uppseende väckte en repris den 29 i samma månad af Kotzebues sentimentala femaktsdram "Den okände sonen" (se del II sid. 40), där Edvard Stjernström utförde titelrollen med så mycken liflighet, säkerhet och värma, att han fick aktörskontrakt från 1 oktober. Lars Kinmanson spelade öfversten, Jenny Lind hans dotter och Sevelin den löjlige hofjunkaren Gyllenparfym.

På fru Eriksons recett 13 oktober repriserades "Maria Stuart" med henne som Elisabeth och Emilie Högquist som Maria. Charlotte Erikson var för svag, för vek, för litet drottning i denna roll, där Sara Torsslow på sin tid var så förträfflig. I det af kvinnlig list och förställningskonst genomandade svaret till Talbot i fjärde akten, då Elisabeth vill, att man skall gripas af medlidande med henne för det hon ämnar begå ett afskyvärdt våldsdåd, förstod fru Erikson icke att inlägga detta "coquetterie sanguinaire", som m:me de Staël så träffande kallar det, och som vi i våra dagar fått beundra, då Hedwig Römpler-Bleibtreu på Burgteatern framställde sin oförlikneliga Elisabeth och visade, att en stor skådespelerska i den rollen har en uppgift, som föga står efter titelrollen. — Bättre än fru Erikson lyckades Högquist som Maria, framförallt i scenen mellan drottningarna samt i sista akten, och en vackrare Maria kunde man nog icke få se. Det är mycket troligt, för att icke säga alldeles säkert, att hennes utförande af rollen icke skulle tillfredsställa vår tids kräsna publik och kritik, men att den gjorde ett djupt intryck på den tidens människor visade sig bl. a. däraf att, då Maria i femte akten tar afsked af lifvet och sin omgifning och ger den sin välsignelse, gjorde

Gustaf II Adolfs frieri. Efter J. G. Sandbergs oljemålning i Nationalmuseum.

Högquist detta med så mycken känsla, med så mycken innerlighet, att hela tjänarskaran lämnade scenen storgråtande — och detta varje gång hon spelade rollen. — Wennbom med sin obehagliga organ var icke vuxen Mortimer med det skimmer af poesi, som Schiller kastat öfver denna gestalt. Svärmeriet och den uppbrusande passionen låg herr Wennboms stadiga figur fjärran. Ett par kritiker önskade, att Stjernström skulle få öfvertaga rollen. Svensson var heller icke på sin plats som Burleigh. Utmärkt som förr var däremot Almlöfs Leicester. Publiken var högst belåten och inropade under ett förfärligt larm de tre hufvudrollernas innehafvare, den ene efter den andre, ja! man lär till och med ha skrikit på Wennbom, men han var nog blygsam att icke visa sig. Stycket gafs för flera fulla och goda hus. Tredje gången blef en svensk sjöman i engelsk tjänst arresterad på fjärde raden, emedan han i fyllan och villan ropade: "Vet du inte hut! Ska' du skälla ner min nådiga drottning!" Recetten inleddes med förevisande af tvenne tableaux vivants: "Den heliga Cecilia", känd från föregående spelår, där nu Fanny Westerdahl återgaf hufvudfiguren och Sophie Daguin Magdalena, samt "Gustaf II Adolfs frieri" efter Sandbergs tafla, där fru Erikson tog sig präktigt ut som markgrefvinnan och Pfeiffer var en porträttlik kung. Han behöfde lyckligtvis här hvarken tala eller röra sig. Maria Eleonora framställdes af Charlotte Ficker. — Vid reprisen af "Johanna af Montfaucon" 17 november kunde fru Erikson med mera framgång täfla med sin företräderska fru Torsslow, ehuru hon äfven här i kraftscenerna helt naturligt blef henne underlägsen, och den svåra slutscenen fick icke samma illusion som förr. Dahlqvist i den fruktansvärde Lasarras skepnad kunde ej tillkämpa sig väldet öfver sin organ och sina gester. Han var i sina roller antingen bra eller dålig. Något mellanstadium fanns icke. Hessler hade som Filip sin första stora roll och spelade med lif och känsla, ehuru den låg mera på ytan. Hos Stjernström, som på nyåret alternerade med honom, fanns den mera inombords. — Icke heller som grefvinnan Terzky var fru Erikson på sin plats, då "Wallensteins död" repriserades på nyåret. Det sades om henne, att "hon rappellerade en kokett från Ludvig XIV:s hof". Däremot var Högquist bra som Tekla, och Stjernström bättre som Max än Hyckert, med hvilken han alternerade. De två gånger pjäsen gafs, stod första raden tom liksom så ofta vid det stora skådespelet, men de öfra raderna voro fullsatta. — Åtskilliga småpjäser ur fru Eriksons forna repertoar återupptogos på spellistan såsom den roliga "Öfverraskningen", där hon och Sevelin spelade särdeles förträffligt, men där Svensson svårligen kunde ersätta Lars Hjortsberg, vidare "Felsheims husar", där hon återtog Karl Felsheims glada roll, och slutligen den förtjusande "Ett ögonblicks oförsigtighet", där hon ansågs "oöfverträfflig", och där Hyckert rätt lyckligt ersatte Collberg, medan herrskapet Wennbom väckte saknad efter herr och fru Torsslow. "Men man kan äfven nu se pjäsen med intresse", säger Rosén. — 3 november gafs för första gången en liten enaktare af Scribe "Två års giftermål" med en ledig, kvick och elegant dialog. En bankir och hans fru ha tröttnat på hvarandra och välja andra föremål för sina ömma känslor: frun en greflig vän i huset, herrn en för frun okänd dam. Bankirens kassör försöker återföra honom till sin plikt, men förgäfves. Plötsligt vaknar svartsjukan hos de bägge makarna, kärleken flödar öfver alla bräddar och allt blir åter godt och väl. Samspelet var utmärkt, ehuru Almlöf som vanligt var mindre lyckad i en komisk roll. Hans bankir var för tragiskt passionerad i synnerhet i armarna, med hvilka han tycktes vilja krossa både himlen och jorden. Han blef mera löjlig än imponerande. Högquist var däremot mycket söt och visade icke mindre än tre nya toaletter, af hvilka en balklänning väckte stor beundran för sin elegans, som ytterligare förhöjdes genom en kokett plym på hufvudet. Hyckert var rätt bra på sin plats som grefven, och Sevelin nästan för mycket rolig som kassören.

Lyriska scenens verksamhet hösten 1836 Den lyriska scenen, som återfått både Sällström och Matilda Ficker, utvecklade mycken verksamhet. Under hösten gåfvos repriser af "Marie" med Fanny Westerdahl; af "Preciosa"; af "Barberaren", där M. Ficker blef allt bättre och bättre, under det att Sällström blef allt sämre och sämre; af "Armide", där Widerberg första gången var ypperlig och blef af den fullsatta salongen på ett smickrande sätt mottagen, men några dagar därefter fick hon i Allehanda en offentlig tillrättavisning för det vårdslösa, rentaf dåliga sätt, hvarpå hon en följande gång hade sjungit partiet; af "Friskytten", ehuru den då icke längre var hvad den fordom varit. Sällström förmådde ej längre åka uppför skalans backar och sjöng förfärligt orent. Fahlgren vårdslösade både sången och dialogen. Körerna voro svaga och gingo ojämnt. Pjäsen var för litet repeterad. Denna opera, som förr alltid samlade fullt hus, gaf 28 oktober icke tredjedels hus. Den kvällen stod namnet Matilda Ficker sista gången på affischen, ty den 30 gifte hon sig med oboisten i hofkapellet Fredrik Gelhaar. En nyhet för samma afton var att maskinisten framför vargklyftan slarfvigt nog ställt fram ett palmträd med ormar och ödlor vid dess fot, hvilken något vågade och heterogena tillsats väckte mycken munterhet i salongen. I "Ryno", som gafs en gång för halft hus, tog Widerbergs aria som vanligt brorslotten af bifallet. Sällströms häftiga promenader framför rampen voro icke fördelaktiga för hans sång. I "Tillfälle gör tjufven", som aldrig blir föråldrad, var Sevelin beundransvärd i den stora slutpolskan. Han gjorde battemanger som skulle hedrat själfve Selinder och fått "själfva Svenska akademien att gapskratta", efter hvad Aftonbladet skrifver. "Säge hvad man vill, herr Sevelin är en rolig herre". "Slottet Montenero", där fru Håkansson öfvertagit Veneranda, gick en gång, och "Lilla matrosen" ett par gånger med Robach, som förde sig raskt och ledigt, men imiterade Sällström otroligt mycket i manér, uttal och gång. Kinmanson var som vanligt en oöfverträfflig Sabord och Elise Frösslind ypperlig som älskarinnan, ehuru hon kanske fordrade för mycket af sin publik, då hon sade sig vara fjorton år. Men en publikens älskling kan ju fordra mycket. Under "Figaros bröllop" hade publiken alla skäl att odeladt vara nöjd med sin afton. Widerberg firade där som alltid en triumf. Wallqvists elev Kristian Johansson uppträdde under bröllopsscenen i ett litet inlagdt divertissemang och blef mycket applåderad. Genom kronprinsens frikostighet hade han vistats halftannat år i Köpenhamn och dansat för Bournonville samt fått tre gånger uppträda på Det kongelige. I därvarande press sades det, att han hade ett fördelaktigt yttre, god hållning och tillvann sig ett allmänt bifall. Vid jultiden spelades "Cendrillon", med Robach f. f. g. i prinsens parti, och föll publiken särdeles i smaken. "Den stumma" gafs fortfarande för fulla hus, och Lindström tycktes ha föryngrat sig. Man hurrade vid inropningen åt honom och Daguin, och så sjöngs folksången, såsom det den tiden gjordes åtminstone en gång i veckan. — På Fredrik Kinmansons recett 27 december framfördes ånyo Sacchinis vackra och melodiösa opera "Oedip i Athen" (se del IV sid. 164), där recettagaren sjöng titelrollen, som han 1824 fick öfvertaga efter Karsten, och där han hänförde publiken under tredje aktens härliga trio. Elise Frösslind spelade äfven nu Antigone alltjämt lika utmärkt, och Lindström likaledes Polynices. Nya voro Charlotte Ficker som Eriphile, Pfeiffer som Theseus och Håkansson som öfversteprästen. Den tillämnade nya förpjäsen måste utbytas mot en gammal till följe af sjukdomsfall, och salongen var på långt när ej utsåld på grund af den stora sjukligheten i staden.

Hérolds ”Duellen”Höstens enda musikaliska nyhet var Hérolds opéra-comique i tre akter "Duellen" (le Pré-aux-Clercs), som gick för första gången 31 oktober såsom recett för Henriette Widerberg. Emedan hon fordrade dubbla biljettpris, blef salongen knappast fylld till hälften, ehuru det funnits en tid, då hon kunde ha begärt tredubbla pris och fått utsåldt. Planards librett är intressant och väl gjord, och partituret kan betraktas som ett mästerstycke i sin genre. Egendomligt är det, att Hérolds egna landsmän anse "Pré-aux-Clercs" stå öfver "Zampa", medan tyskarna ge företrädet åt den senare. Detta måtte bero på den kritik en fransk publik ofrivilligt underkastar den litterära delen af en opera. Den känner genast saknaden af samstämmighet mellan författaren och kompositören. I "Zampa" är den mycket märkbar, under det att i "Pré-aux-Clercs" libretten är en intagande nationell dikt, fri från orimligheter och väl lämpad för musik. Handlingen tilldrar sig 1582 under Henrik III:s regering. Pré-aux-Clercs var en äng framför Saint-Germain-des-Prés, som användes till promenader och till mötesplats i hedersaffärer. Första akten, som spelar i Girots värdshus invid Pré-aux-Clercs, börjar med en scen mellan honom (L. Kinmanson) och hans näpna fästmö Nicette (Fanny Westerdahl), med hvilken han

Antonio Sacchini.^Anm Efter teckning af H. E. von Winter.

dagen därpå skall fira bröllop. Hon är guddotter till själfva drottningen af Navarra (Widerberg), hvilken af konungen mot hennes vilja kvarhålles i Paris jämte sin hofdam den sköna Isabella (Matilda Gelhaar). Hon älskas af sin barndomsvän baron de Mergy (Sällström), hvilkens kärlek hon besvarar. Han har samma dag kommit till Paris med budskap från sin herre till Henrik III. Emellertid eftersträfvas Isabellas hand af den beryktade duellanten markis Comminge (Wennbom). Alla dessa personer sammanträffa på Girots värdshus jämte den narraktige italienaren Cantarelli (Habicht), anordnaren af hofvets förströelser. Andra akten tilldrar sig samma afton i en af Louvrens salar under en maskeradbal. Drottning Margot vill göra allt för att bistå Isabella och Mergy, och för att afleda Comminges misstankar låter hon Cantarelli inbilla honom, att Mergy kommit för drottningens skull, hvilken hyser en öm böjelse för honom. Emellertid sammanträffa de bägge adelsmännen och en förklaring äger rum, hvaraf följden blir en duell dagen därpå klockan sju, en timme efter Nicettes bröllop. Tredje akten föreställer en del af Pré-aux-Clercs med Seinen i fonden och Louvren på andra sidan floden, illumineradt när mörkret faller på. Vid ridåns uppgång är scenen fylld af promenerande, gycklare, försäljare, m. fl., en brokig tafla. I sin egenskap af Nicettes gudmor får drottningen tillfälle att med sin hofdam bevista bröllopsceremonien och begagnar tillfället att låta sin kaplan sammanviga de bägge älskande. I duellen utom scenen dödar Mergy sin fruktansvärde motståndare, hvarefter han flyr med sin maka till Navarra. — Drottningens parti är i det hela otacksamt, Isabellas vida tacksammare. Hvarken Sällström, Wennbom eller Habicht förmådde förläna något intresse åt sina uppgifter och körerna gingo osäkert. Operetten hade behöft flera repetitioner. Det var en allmän klagan bland publiken, att vederbörande, när en pjäs börjat inöfvas, aldrig gåfvo sig någon ro, innan den blef framförd, så att de första representationerna vanligtvis aldrig voro annat än generalrepetitioner. Utom det att detta var en missaktning mot publiken, var det äfven en missräkning för kassan, ty många goda pjäser gingo förlorade genom en sådan hafsig inöfning. Vid femte representationen hade Charlotte Ficker öfvertagit drottningens roll. Kostymerna voro vackra och rika, och tredje aktens dekoration gjorde en briljant effekt, men operetten blef kallt emottagen och gick ej mer än tio gånger; en repris 1873 endast sex gånger. I Paris har den gifvits omkring tvåtusen gånger. 1871 gafs den för tusende gången. Då jag för någon tid sedan kom att bläddra i Camées artistiques för 1881, fick jag af en slump där se en kritik öfver ett uppförande af stycket, som slutar med följande rader: "Cette représentation était la treizecentième du Pré-aux-Clercs. Il serait cependant imposible de trouver une œuvre plus jeune, plus élegante, plus vive. C'est bien encore là la vraie musique ... de l'avenir. Felix Henrieau". — Den 15 december 1832 gafs operan för första gången i Paris, men mästaren led då af samma bröstsjukdom, som lade hans fader i grafven, och han kunde ej visa sig vid inropningen. Hans feber ökades af sinnesrörelsen vid denna sin största framgång. Morgonen därpå fick han veta att första sångerskan insjuknat, hvilket gaf honom dödsstöten. "Quel malheur de mourir si jeune! — utropade han — Je commençais à comprendre la musique qui convient au théâtre". Den 19 januari 1833 dog han.

Schillers ”Orleanska jungfrun”Spelårets stora händelse inträffade 28 november, då Schillers romantiska femaktstragedi "Orleanska jungfrun" för första gången uppfördes såsom recett för Almlöf. Redan kl. 11 f. m. voro alla biljetter slutsålda, och biljettmånglarna kunde på aftonen sälja sitt återstående lager med en vinst af tvåhundra procent. Högquist vann redan första aftonen en vacker seger som Johanna och hyllades af publiken med hänförelse. Det var en känsla, en värma, en sanning i

Emilie Högquist såsom Orleanska jungfrun. Efter teckning af J. V. Wallander.

hennes spel, som oemotståndligt ryckte publiken med sig och detta hennes återgifvande af rollen steg för hvarje gång i fulländning. Glanspunkterna voro första mötet med Lionel samt scenen då hon bryter sina bojor, monologen i fjärde akten och hennes stumma spel utanför domkyrkan i slutet af samma akt. Sedan recettagaren hyllats efter sista ridåfallet, inropades äfven Högquist. Utom sig af glädje öfver den vunna framgången lär hon hafva utropat: "O Gud, om jag nu finge dö!" — Kritiken var i allmänhet ganska välvillig mot henne. Man anmärker endast på hennes späda organ, som gärna ville bli skrik, då den ansträngdes. Dessutom kräfver Schillers hjältinna något imponerande, något storartadt energiskt i hållning och uppträdande, som Högquist saknade. Men underbart vacker var hon att skåda, och den stora allmänheten hade icke uttryck nog starka för sin beundran och sin hänryckning. Crusenstolpe kallar Johanna för hennes praktroll, och Westerstrand skref till dramats öfversättare Karl August Nicander, att hon "öfverträffat sig själf och njutit ett förgudande bifall". Nicander själf ägnade henne en entusiastisk lofsång, som infördes i den tryckta upplagan af pjäsen, och som slutar sålunda:

"Hell, jungfru! hell! gå framåt, skörda ära
med konstens vigda fana i din hand!
'Blif enkel, som du är!' ... Det är en lära,
som ljuder till dig från ett bättre land.
Blott den kan himlens oriflamma bära,
som löser sig ur stoftets tunga band.
Hell, jungfru! hell! flyg ut på segerns vingar!
Hör! folket jublar och trumpeten klingar!

Den då femtiofyraårige Erik Gustaf Geijer skref om hennes Johanna: "Det är i sanning en stor talang, och jag begriper ej, hur den till en sådan höjd kunnat utbildas hos oss. Att hon är ung och vacker är en förmån för rollen, men hennes egendomliga förtjänst är, att hon så riktigt och fullkomligt uppfattat denna. Hennes minspel är öfverallt i öfverensstämmelse med allt hvad hon har att säga och uttrycker de finaste färgbrytningar både af känslor och tankar. Hon förstår sin roll, hon säger ej blott upp den som så många skådespelerskor, hvilka äro angelägnare om att göra sina behag gällande än skaldens och de af honom skapade personers. Gud låte ingen fåfänga fördärfva hennes verkligen utmärkta konstanlag. Hon är mycket, men hon kan och bör bli mera. Beröm för skönhet och ungdom må hon taga med på köpet, men något högre bör hon alltjämt eftersträfva." — Några af hennes beundrare förenade sig om att förära henne en ståtlig hjälm af silfver, och en af de ifrigaste, den gamle f. d. envoyén von Brinkman prisade i en längre dikt hennes framställning. Till hennes heder kunna vi säga, att triumferna gjorde henne hvarken inbilsk eller förmäten, tvärtom. Långt ifrån att kritiken väckte hennes harm eller sårade hennes fåfänga, kom den henne endast att ytterligare utarbeta rollen och väsentligen fördjupa den. Så t. ex. framhöll hon vid styckets repris i november 1837 än tydligare betydelsen af mötet med Lionel och den uppflammande kärleken till honom, hvarigenom de följande scenerna erhöllo en långt färgrikare skiftning och den tragiska skulden framträdde klarare.

Hvad öfriga rollinnehafvare beträffar, kan Wennbom aldrig tänkas hafva framställt en historiskt fullt antaglig Karl VII, och Svensson var en alltför långsam och maklig Talbot med entonig versbehandling. Frodelius, hvilken spelade Raimund, Johannas fästman, "denne raske yngling, som i byn ej har sin like", förstörde flera af hennes scener, såsom slutet af fjärde akten, där han med sitt ständigt förskrämda och ängsliga utseende höll på att narra publiken till skratt. Vid femte representationen fick Sundberg försöka sig några aftnar såsom Lionel, hvilken de första gångerna spelades af Hyckert, men ingen af dem var vuxen uppgiften. Bättre var Dahlqvist som Filip af Burgund. Almlöf som Dunois gillas visserligen af Aftonbladet, men var alldeles för torr och kärf i rollen, och han prosaiserade versen. Alexandrinen med sin cesur och sin stela versbyggnad fordrar en behagfull lätthet i återgifvandet för att icke bli sömngifvande, men med jamben är det en helt annan sak. Den sjunker lätt ned till prosa, om icke rytmen uppbäres af deklamationen. Mot denna regel felade nästan alla de uppträdande, äfven Högquist. Hon talade dessutom så långsamt och afhugget, att Johannas undersköna monologer märkbart ledo däraf. På grund af rimnöd har öfversättaren låtit alla våra svenska Johannor gråta i den första monologen:

 "Johanna gråter;
Hon lämnar er — och kommer aldrig åter."

Men Schiller har aldrig sagt något sådant, och det höfves heller icke Johanna:

"Lebt wohl ihr Grotten und ihr kühlen Brunnen!
Du Echo, holde Stimme dieses Thals,
die oft mir Antwort gab auf meine Lieder,
Johanna geht, und nimmer kehrt sie wieder!"

Monologen fick därför en helt annan färgläggning af Amanda Lindner, min ungdoms härliga Johanna på Königl. Schauspielhaus. — Kostymerna voro till stor del nya och vackra, och kröningståget var praktfullt. Men en mängd misstag voro vid iscensättningen begångna, af hvilka dock en del snart blefvo rättade. Det svåraste var väl att Svarte riddarens vålnad framställdes af Habicht. Man var tydligen okunnig om Schillers bref till Goethe, däri han yttrar sin förvåning öfver att man ej insett, det han med Svarte riddaren och Talbot menat samma person. Först vid sjunde representationen blef denna blunder ändrad. Likaledes lät man Johanna uppträda i harnesk, då hon kom direkt från hemmet, oaktadt Schiller föreskrifver, att hon först i andra akten bör vara klädd i rustning. Denna var dessutom alldeles för elegant för den gudasända, om man får tro, att professor Wallanders afbildning af hennes kostym är riktig. Johannas historiska rustning är ju, som bekant, stålblå och refflad. Hennes bojor böra falla till marken i ett nu, med en enda ryckning. Underverk skola icke ske med ansträngning och besvär, liksom vore de människoarbete, ett fel som förekommit äfven vid senare framställningar. När Johanna bäres in i sista scenen, borde hon ha legat på en bår, höljd af ett draperi, i stället för den eleganta hvilsoffa, som man använde. Sådana möbler funnos nog icke i ett läger på 1400-talet. Oförlåtligt var att ikläda Karl VII den kungliga manteln vid hans första möte med Johanna, ty då försvinner undret att hon igenkänner honom. Och lika olyckligt var det att låta Agnes Sorel ståta i en klänning broderad med de kungliga liljorna. Ej heller hade konungen bort taga sitt svärd från sidan för att ge det åt Johanna som konnetabelsvärd. Icke styr Frankrikes konung ut sig med konnetabelstecknet. Det svärdet får dessutom icke vara ett vanligt vapen utan bör ha ett eget utseende och form, som det också historiskt hade. Om man användt endast hälften af hvad man slösat bort på kostymerna till att förbättra dekorationerna, hade det hela säkerligen gjort ett fördelaktigare intryck. Domkyrkan var nog bra målad, men porten var alldeles för låg och de omgifvande husen för höga. Eken i första akten var för liten, och detsamma var förhållandet med Johannas fana, som de första gångerna icke var stort större än en näsduk. I alla händelser var det en heder för teatern att kunna ge detta präktiga stycke så pass bra som det gjordes, och framgången blef också storartad. Sjutton gånger under spelåret stod det på affischen och gafs nästan alltid för fullsatt salong.

I våra dagar har den kvicke konversationsfyrverkaren Bernhard Shaw öfverraskat världen med ett modernt skådespel om den "Heliga Johanna", hvilket han benämner "a chronicle-play in six scenes". Han är lika hänförd af den vackra bondflickan från Domrémy, säger en Londonkorrespondent, som den store skeptikern Anatole France, hvilken som bekant har skrifvit en af sina bästa böcker om "Flickan från Orléans". "Hvarken Shaksperes eller Voltaires uppfattning, inte heller Schillers apoteos har vägledt Shaw — enligt Alma Heibergs redogörelse för den rikstyska premiären i Dresden. — Han har skapat ett fullt originellt och vidunderligt koncentreradt verk. Man ser individualismen revoltera mot samhället, snillets förhärligande, dess tragik och undergång. Ingen sentimentalitet, ingen hysteri, inte ens någon erotik snuddar vid denna rena själ. Hon är stark, fri, för ett lif som en man bland män. Sina "röster" — ett slags sokratiskt daimonion — lyder hon blindt, vinner fanatiska anhängare, utvecklar militärt geni, gör underverk. Detta sista är öfvermänniskoartadt. Och här börjar förräderiet. Nid och hat växa sig starka mot detta undantag, som står utanför och öfver det allmänmänskliga. Den heliga katolska kyrkan kallar kätterskan inför sin domstol. Inkvisitionen fordrar återkallelse. Och Johanna, ensam, förtviflad, nedbruten af fängelset, återkallar. Kyrkan är mild och nådig: bålet ändras till lifstidsfängelse. Men då vaknar bondflickan från Lothringen. Bort vill hon, hem till sitt land, sina skogar, sin hembygds kyrkklockor — och med evigt fängelse vill kyrkan löna henne! Då hellre bålet! I ett nu är dokumentet sönderrrifvet — hon släpas ut till engelsmännen. — I epilogen, tjugufem år efter autodafén i Rouen, möter man ett dämpadt eko af Shaws satir. Vid Karl VII:s säng hålla skuggorna ett nattligt möte, Johanna och hennes stridskamrater — en herre från tjugonde århundradet kungör jungfruns upphöjelse till helgon. Med geniets klagan: Gud, hur länge skall det dröja, innan jorden blir värdig mottaga dina heliga! klingar stycket ut." — När allt kommer omkring är Schillers romantiska skildring mera i öfverensstämmelse med historiens fakta än Shaws realism.

En svår influensaepidemi rasade vid jultiden i Stockholm. Det började snöa i mellersta och södra Sverige redan under september och kölden var stark. Sjukligheten var nästan större än under koleraåret. Man talade om att 15,000 personer voro angripna, och dödligheten ökades med en fjärdedel öfver det normala. Både konungen och kronprinsparet voro sängliggande. 28 december måste "Orleanska jungfrun", hvartill alla biljetterna voro slutsålda, inställas klockan en kvart öfver fem, emedan Högquist blifvit hastigt sjuk, och dagen därpå blef "Oedip i Athen" inhiberad på grund af Lindströms sjukdom. Recettföreställningen blef således sista uppförandet af denna opera på vår scen. Till och med nyårsbalen måste till följe af den stora sjukligheten i staden inställas, hvilket icke förr inträffat.

Lars Hjortsbergs afgång från andre departementschefsbefattningenLars Hjortsberg inlämnade sin afskedsansökan som andre departementschef 26 november, och 5 januari 1837 församlades personalen på teatern för att taga afsked af honom och mottaga hans efterträdare, konungens adjutant, öfverstelöjtnant Alexis Backman (f. 1794 † 1872). Tal höllos därvid både af den afgående och den tillträdande äfvensom af förste direktören, hvilken tillkännagaf, att de båda departementscheferna numera skulle kallas direktörer för den ekonomiska och för den sceniska förvaltningen. Backman gaf 21 januari middag på hotell Ture för teaterns ämbetsmän och flera af de förnämsta artisterna. — Det var icke några vänliga afskedsord J. M. Rosén i sin tidning bestod Hjortsberg. "Såsom andre departementschef har herr Hjortsberg ej allenast icke gagnat teatern, utan äfven rentaf arbetat på dess undergång. Hans ämbetsutöfning har nämligen varit menlig, passivt därigenom att han i allmänhet icke antagit pjäser som ägt något värde; att han icke gjort sig möda att uppsöka talanger, hvilka kunnat bli nyttiga för teatern; att han icke så flitigt som vederbort varit närvarande vid repetitionerna och gått tillhanda med råd och upplysningar o. s. v., och aktivt därigenom att han af knappt troligt skäl motarbetat antagandet af skickliga sujetter som sökt engagemang; att han lagt hinder i vägen för utvecklingen af en eller annan vid teatern redan befintlig talang, och mera dylikt."

*

Den på Fredrik Kinmansons recett inställda nya förpjäsen "Konstapeln eller Kärlek och uppoffring", en fransk dram i två akter, gafs för första gången 2 januari och befanns vara ett skäligen klent stycke, som ingalunda förbättrats genom lokaliseringen. Det märkligaste med hela pjäsen var, att i dess personalförteckning namnet fru Hjortsberg för första gången förekom på affischen, ty Fanny Westerdahl hade själfva nyårsdagen gift sig med en af Lars Hjortsbergs många söner, Karl Edvard, aktör sedan 1830. — Bayards ”Pariserpojken”På Sevelins recett 23 januari uppfördes såsom efterpjäs till "Jenny Mortimer" en nyhet, "Pariserpojken", en tvåaktskomedi af den berömde François Bayard (1796—1853), författare till mer än tvåhundra teaterpjäser, af hvilka många gifvits med stor framgång äfven i Sverige, t. ex. "Debutanten och hennes far", "Den gifte mannen i staden och på landet", "Richelieus första vapenbragd" m. fl. Innehållet är i största korthet, att en af Napoleons generaler, den gamle giktbrutne hedersmannen Morin har en lättsinnig son Alfred, som för att kunna nalkas den vackra Elise och vinna hennes kärlek ger sig ut för att vara en fattig dekorationsmålare och hyr en ateljé i samma hus, där hon bor med sin vildbasare till bror den unge Joseph, hos sin farmor, hvars porträtt Alfred erbjudit sig att måla för att så mycket oftare få vara i Elises närhet. Joseph gör sin entré i första akten genomvåt efter att ha räddat en liten gosse från att drunkna och har sedan det ena upptåget för

Edvard Stjernström. Efter litografi.

sig efter det andra. Så småningom kommer man därvid underfund med, att Alfred icke är den han ger sig ut för att vara, och han måste till sist erkänna sitt bedrägeri. Elise nedbrytes af sorg, men Joseph besluter att nu bli en man och skaffa henne upprättelse. Han uppsöker generalen och begär rättvisa för sin syster. Generalen, som själf är af borgerlig härkomst, låter omsider beveka sig, trots sin högmodiga systers alla invändningar och sarkasmer. Och då han slutligen får veta, att det var hans egen systerson Joseph räddade från drunkning, och att Elise är dotter till en af hans gamla stridskamrater, förlofvar han dem på fläcken bara för att riktigt förarga sin syster. Stycket, som. gafs i en god tolkning af den flitige pjäsöfversättaren F. N. Berg, gjorde furor genom Edvard Stjernströms ypperliga återgifvande af denne käcke och lustige gamin de Paris. Han förstod att lefva sig in i rollen, i hvilken han ingöt en sjudande kraft och värma, som formligen elektriserade publiken. Sundberg, som fick alternera med honom, tog rollen mera barnsligt och fick därigenom något lillgammalt öfver sig, när han i andra akten höll sina föreläsningar för generalen, men publiken tyckte äfven om honom. Fanny Hjortsberg var en högst intagande Elise och Almlöf en förträfflig general Morin. Hyckert gjorde allt hvad man kunde begära af Alfreds fadda älskarroll. Hessler, som alternerade med honom, var icke lika lycklig. Recettagaren utförde den löjlige sekreterarens roll i första akten, och hur mäkta populär han var den tiden visade sig tydligen genom den nästan stormande entusiasm, med hvilken han inropades efter spektaklets slut. Han framsade då följande öfversättning af verser, som en dansk skådespelare ursprungligen användt, och som nu väckte icke ringa uppmärksamhet och undran:

"Allt från min barndom konstens låga tände
sin eld uti mitt unga sinne opp;
vid scenen fäste jag mitt skönsta hopp,
för scenen blott jag lefde, rördes, kände.
Jag store män på banan för mig såg.
Om deras höjd jag icke kunde hinna,
jag ville söka med all flit och håg
i deras fjät en väg för mig att finna.

Så tänkte ynglingen, som lifvad trädde
på scenen fram och åt dess prakt sig glädde.
Han anar ej, att mången motgång döljer
sig likt en orm bland blomstren på hans stig.
Här hånet som sitt offer kallt förföljer,
där afunds ränker eller hatets krig.
Förgäfves dock; hans eld ej något dämpar;
fram till sitt sköna mål med mod han kämpar.
Med hvilken bäfvan skådespelarn står
för eder fram sitt väl och ve att finna!
Och huru högt af fröjd hans hjärta slår,
då han har lyckats edert bifall vinna!
O, för ett sådant ögonblick han glömmer,
att kanske någon honom omildt dömer."

"Pariserpojken" gafs icke mindre än aderton gånger under återstoden af spelåret för fyllda eller goda hus och har sedermera gått ett par hundra gånger i Stockholm. I Paris gick den ett helt år, då den ursprungligen togs upp på Gymnase med den förträfflige Bouffé (1800—1888) i titelrollen.

Efter sex års hvila gjordes på konungens födelsedag 26 januari en repris af operan "Jessonda", Spohrs mästerverk, som hade sin premiär samma datum 1826 (se del IV sid. 213). Titelrollen sjöngs nu af fru Enbom, medan Lindström, Sällström och fru Frösslind utförde sina forna partier. Operan gick ganska bra, de 162 vaxljusen brunno i salongen och folksången afsjöngs efter spektaklets slut. Alldeles samma program genomgicks Karlsdagen för godt hus. Sällström var vid utmärkt disposition, då operan gick tredje gången, hvilket också var fallet ett par dagar därefter i "Don Juan", där fru Håkansson i Annas parti lär ha varit jämmerlig. — "Skulden" (se del V sid. 101) repriserades 2 februari med Almlöf lika utmärkt som fordom. Elvira framställdes af fru Erikson, som var alldeles för svag för denna passionerade spanjorska och talade dessutom så ilande fort, att man knappt kunde följa med hvad hon sade. Man ansåg, att Fanny Hjortsberg bort få försöka sig i rollen. Charlotta Ficker som Berta var själfullare än hon på länge varit. Emedan Fr. Kinmanson blifvit opasslig, hade Dahlqvist på en enda dag slagit i sig Valeros' roll, som han spelade bra. Freja säger att "han närmar sig både i sitt spel och deklamation den sanna konsten, hvars höjder ej böra vara oupphinnliga för en så rikt begåfvad natur som hans." I "Förställda enfaldigheten" var fru Erikson förträfflig som baronessan, och Hyckert hade på ett lyckligt sätt efterträdt Torsslow i den äkta mannens svåra roll. Malla Höök som den påklädda kammarpigan "spelade med en sanning, som gränsar till illusion", säger Aftonbladet.

Då spelårets tvenne första maskeradbaler endast samlat en föga talrik publik, hittade man på att locka folk till de bägge sista genom att anordna ett lotteri utan insatser. Det lyckades också vid den följande, den 11 februari, då biljetterna blefvo närapå slutsålda. Vid midnatt nedsänkte sig Fortuna i moln jämte nummerkollektörerna och efter ett tal på vers började dragningen. De tjugutre vinsterna uppvisades i förseglade konvolut och utropades, hvarefter Fortuna drog nummerlapparna och fanfarer hälsade de lyckliga vinnarna. Vinsterna måtte bestämdt icke varit särdeles lockande, ty spelårets sista maskerad 29 april blef ej besökt af mer än omkring 500 personer. Inga karaktärsmasker förekommo och stämningen var föga animerad.

Gläsers ”Örnnästet”Sällströms recett 20 februari samlade naturligtvis fullt hus, då Franz Gläsers romantiska opéra-comique i tre akter "Örnnästet" för första gången uppfördes. Von Holteis librett berättar om en

F. J. Gläser. Efter teckning af N. Henriques.

skogvaktare Richard, som öfvergifvit sin unga maka Rosa och deras lilla barn. Hon älskar honom dock ännu och söker uppspåra honom. Han har redan börjat ångra sitt felsteg, då de af en slump sammanträffa bland Riesengebirges klyftor. En örn röfvar deras barn och för det till sitt näste, Rosa förlåter sin Richard, han skjuter örnen, barnet räddas och de falla i hvarandras armar. Gläser f. 1798 blef omsider 1842 hofkapellmästare i Köpenhamn, där han dog 1861. Af hans många arbeten för scenen har endast "des Adlers Horst" (premiär Berlin 1832) gjort verklig lycka och gifvits på nästan alla Tysklands teatrar äfvensom i London och Amsterdam m. fl. ställen. Hos oss gick stycket endast sex gånger under ett år. Musiken är en blandning af säckpipssång och dryckesvisor, jodel, lif och fryntlighet jämte litet sentimentalitet. Sällström sjöng Richards roll med mycken värma, och fru Enbom var hans hulda Rosa. Bäst voro L. Kinmanson och Elise Frösslind som värdshusvärden och hans hustru. Äfven Habicht var ganska lyckad som en munter smugglare, och detsamma kan sägas om Robach och Matilda Gelhaar som ett par ungdomar. Sedan därefter uvertyren till Aubers opera "Le serment" (Paris 1832) spelats af hofkapellet, gafs för första gången "Ett mythologiskt divertissement" af Selinder, där Sophie Daguin framställde Venus, Selinder Apollo och den trettonåriga eleven Charlotta Norberg (1853 fru Törner) Kärleken. Gracerna utfördes af mamsellerna Fägerstedt, Granberg och Ek. Det afslutades med en briljant illumination i blå och rosenröd eld och hälsades af applåder.

Verksamheten våren 1837Under februari och mars uppträdde fyra gånger operasångaren Edward Schmuckert från hofteatern i Mannheim i scener ur diverse operor, som han utförde i kostym. Han hade en stark och vacker baryton samt spelade med mycken liflighet och blef starkt applåderad af nästan fullsatta salonger. — I "Blykamrarne i Venedig" hade fru Torsslows roll som den unge Antonio öfvertagits af Fanny Hjortsberg, hvilken utförde den bättre än den alternerande Stjernström. Dahlqvist skötte sig bra såsom statsprokuratorn. — Ett klent hus mötte fru Enbom söndagen 12 mars på hennes recett, som bestod af en vokal- och instrumental-konsert. Hofkapellet utförde uvertyrerna till Euryanthe och Fidelio, recettagerskan sjöng ett par arior, Bock spelade med sedvanligt bifall ett flöjtsolo, och d. v. organisten i Vesterås Jakob Niklas Ahlström lät höra sig som pianist i en konsert af Weber. Aftonens hufvudnummer utgjordes af scener med kör ur op. "Medea i Corinth" af Simon Mayr med Cherubinis uvertyr till samma opera. Jason sjöngs af Sällström, Medea af fru Enbom och Ismene af fru Håkansson. De härliga scenerna gjorde emellertid icke väntad effekt dels på grund af obekantskap med kompositören, dels emedan man ej förstod sammanhanget mellan de spridda scenerna. Några dagar därefter uppträdde Ahlström ånyo mellan akterna och utförde då ett af honom komponeradt och till kronprinsen dediceradt concertino för piano. — På kronprinsessans trettioårsdag 14 mars gafs inför en eklärerad och nästan utsåld salong en repris af "Sjöfröken" (se del V sid. 161) med Matilda Gelhaar som Elina. Hennes tjusande lilla näktergalsstämma passade utmärkt för denna roll, och Sällström var denna afton vid förträfflig disposition liksom fru Enbom, som lifligt applåderades för sin aria i tredje akten.

Palmsöndagen 19 mars gafs till förmån för August Berwald en talrikt besökt konsert, som inleddes med Webers jubeluvertyr. Konsertgifvaren spelade en violinkonsert af Viotti samt tillsammans med en musikälskare^Anm variationer för två fioler af Kalliwoda. Han hade en ren och fyllig ton, men saknade lätthet och behag, hvarför hans solosaker gjorde endast ett medelmåttigt intryck. Så mycket lifligare bifall skördade Matilda Gelhaar för en aria ur "Gazza ladra". Den skicklige pianovirtuosen John van Boom utförde en rondo af Charles Mayer, men väckte nu som alltid mera beundran än hänförelse. August Gelhaar spelade därefter en concertino för oboe. Till sist repriserades melodramen "Ariadne på Naxos" med Bendas förträffliga musik. Titelrollen utfördes af Högquist och Teseus af Almlöf. Begge voro utmärkta. — En liten kvick enaktskomedi af Scribe gafs 28 mars "Zoë eller Den lånte älskaren", där Jenny Lind var en liflig och pikant Zoë. Hon lider af Pierres (Hyckert) kyla och obeslutsamhet och gråter bittra tårar. För att hjälpa henne lånar den charmanta fröken Ernestine (Ficker) henne sin tillbedjare grefve d'Auberive (Hessler) för tre timmar. Han blir alldeles betagen i henne och lofvar henne 10,000 francs i hemgift och ett arrende åt den hon gifter sig med, hvilken naturligtvis blir Pierre, hvars svartsjuka vaknat och ändtligen förjagat hans tvekan. Både Lind och Hyckert voro bra, Hessler otadlig och Fickers toalett särdeles stilfull. — Den sista i samma månad debuterade en herr Kuhlman såsom fursten af Kalitz i "Den höge rivalen". Han hade figuren för sig, men rösten emot sig, en skarp, rå och obildad stämma. Efteråt gafs en repris af Regnards sprittande kvicka, glada och roliga mästerverk "Spelaren", som då gick för 45:te gången. Dahlqvist hade i titelrollen en af sina lyckligaste aftnar. "Verkligt konstnärsskap präglade hans spel". Ypperlig var äfven Lars Kinmanson som von Fiffen; också Malla Höök och K. Hjortsberg voro bra. 2 april gafs stycket sista gången i Stockholm. — Dagen därpå hade Lars Kinmanson sin recett, då "Hvita frun" repriserades med fru Enbom i titelrollen. Operan gick förträffligt; i synnerhet förtjänade Sällström loford för både sång och spel. Till efterpjäs uppfördes "Dansvurmen" efter tjugu års hvila nyuppsatt af Selinder med recettagaren i hufvudrollen. "Sedan Torsslows afgång, säger Freja, är han den mest användbare skådespelare teatern äger. Han utför alla sina roller med en förundransvärd säkerhet i uppfattning och träffande sanning. Man igenkänner aldrig hans egen personlighet, och sällan har någon skådespelare kunnat så ypperligt maskera sig som han". Och Aftonbladet bekräftar yttrandet: "Lars Kinmanson är den mångsidigaste talang vår scen äger. Han applåderas lika mycket med dolken i hand som med fötterna i dans, i Leporellos barett som i den stumme hr Dulegers piskperuk". Spektaklet slutade ej förrän klockan half tolf.

Ytterligare en af Lars Hjortsbergs söner, den tjugutreårige Abraham, debuterade 10 april såsom Adolf i "Grefvarne Klingsberg". Han hade en bra figur och god hållning, men en mycket ofördelaktig, onyanserad och otydlig organ. Det oaktadt blef han engagerad från 1 juli och kvarstannade vid teatern till 1 juli 1840, då han blef fraktstyrman och dog i Stockholm 1849. Karolina Bock var fortfarande makalös som fru Wunschel. Sevelin hade öfvertagit den äldre grefvens roll och bemödade sig att icke karikera, men blef därigenom betydligt tvungen i sitt spel, och det komiska hos figuren försvann. Men det är icke allom gifvet att kunna vara en utmärkt Klingsberg och en ypperlig Géronte i den samtidigt uppförda "Universalarfvingen", och det var Sevelin odisputabelt. Denna Regnards versifierade femaktskomedi (se del IV sid. 192) är ett stycke, säger Henrik Schück, som Molière icke skulle hafva blygts öfver att hafva skrifvit. Motivet är delvis lånadt från "La malade imaginaire", men tonen är densamma som i "Les fourberies de Scapin". Det är det glada skälmstyckets apoteos, skrifvet med ett så strålande humör, att man ej nänns komma med några moraliska betänkligheter. Géronte var en af Sevelins bästa skapelser, åt hvilken äfven den trumpnaste måste storskratta. Wennbom hade efter Lindman öfvertagit Erastes roll, men Dahlqvist fick nu alternera med honom och utvecklade mycken liflighet i sitt spel. Förträffliga voro äfven Malla Höök som Lisette och Hyckert i Crispins tacksamma, men ej så litet fordrande roll. Scenen, då Crispin klär ut sig till den döende Géronte och låter notarierna i Erastes och Lisettes närvaro sätta upp testamentet, är onekligen "en bland de roligaste i hela det franska lustspelets historia, ett stycke commedia dell'arte i förädlad form" (H. Schück). — En liten vacker, välskrifven enaktare af Scribe "Adèle de Sénanges" spelades för första gången 12 april med Fanny Hjortsberg i titelrollen, som af henne återgafs med mycket naturligt behag. Händelsen tilldrager sig på den rike åttioårige egendomsägaren de Sénanges' gods i Normandie. Han har nyss gift sig med den unga Adèle för att tillförsäkra henne sin förmögenhet, hvilket ej kunde ske på annat sätt. Hon älskas af gubbens pupill den unge Anatole, som genom en intrig

Scenbild ur "Universalarfvingen". Efter akvarell af B. V. Wohlfahrt.^Anm Tillhörig Svenska teaterförbundet.

förråder sin böjelse. Pjäsen slutar med att den gamle säger till honom: "Jag är åttio år ... Vänta!" Almlöf fyllde förträffligt sin roll som åttioåring. Hyckert hade en i det hela otacksam roll som älskaren. Eleverna Jenny Lind och Söderberg voro på sin plats som ett par bifigurer och blifvande äkta makar.

Reprisen af "Hamlet"För utsåldt hus gafs 17 april på Högquists recett en repris af "Hamlet" med henne som Ofelia. Oaktadt hon endast begärde vanliga pris, betalade en mängd personer sina biljetter med en frikostighet, som visade hur omtyckt hon var. Ofelia blef jämte Orleanska jungfrun hennes största triumf inom det högre skådespelet, och vid sin sista sorti hyllades hon af långvariga applåder. Hennes framställning var påtagligen en efterbildning, ehuru naturligtvis ur andra eller tredje hand, af den stora Hofburg-tragediennen Julie Rettichs tolkning, som i sin ordning instuderat rollen för Ludwig Tieck, efter hvad personer, som sett bägge artisterna, påstått. Nils Arfwidsson skrifver: "Denna roll, iklädd Emelie Högquists gestalt, fick en betydelse för Shaksperes drama, som den hittills aldrig ägt. Hon var liksom enkom af natur, af inre och yttre daning skapad för Ofelias roll. Hennes höga, smärta figur, röstens veka, beslöjade, men ändock genomträngande klang, finheten och ädelheten i hennes rörelser, behaget i hela hennes skick, hvari hon ej öfverträffats af någon svensk skådespelerska, det sköna, själfulla ögats uttryck af ömhet, svärmeri, sinnesförvirring, den med osviklig estetisk takt beräknade utstyrseln, särdeles i sista scenen — måste göra och gjorde också på åskådare af alla klasser och alla bildningsgrader ett intryck, som ingen scenisk föreställning hos oss i högre grad gjort". — Och då August Blanche 1838 blifvit medarbetare i Freja, säger han, efter att ha klandrat hennes framställning i de första akterna: "Den fjärde akten kom: Ofelia inträdde — det var ej mamsell Högquist, än mindre de tre första akternas Ofelia. Det var Shaksperes Ofelia, sådan han tänkt sig henne, i dess högsta fullkomlighet. Det låg något obeskrifligt rörande i att se, hur skönheten och vansinnet kämpade med hvarandra om de förvirrade anletsdragen, hur 'tåren i halfsläckt öga' återspeglade det slocknande hjärtat. Illusionen var försvunnen, och den förfärliga verkligheten stod för mina ögon.

Emilie Högquist såsom Ofelia. Efter teckning af J. V. Wallander.

Det var med ett ord icke allenast mamsell Högquists triumf — det var konstens." — Ulrik Torsslow, som 27 april 1837 upplifvade gamla Hamletsminnen, då han såg hennes Ofelia, skref ett par dagar därefter till henne ett mycket omtaladt och för honom högst karakteristiskt bref af följande lydelse: "Mademoiselle! Jag är, som Ni vet, gift och halt; Ni behöfver således ej frukta, att jag med min skrifvelse har för afsikt att öka mängden af de ömma insinuationer Ni utan tvifvel redan ända till mättnad emottagit. Existerade ej dessa båda omständigheter, ville jag på intet vis svara för hvad som kunde hända mitt arma hjärta, och kanske skulle jag då, liksom tusende andra, skatta mig lycklig att äfven hopplös få draga Edra bojor. Hvad jag likväl, i hvad fall som helst, skulle vilja svara för är, att jag i afseende på Er teatraliska person komme att föra samma språk som nu, om icke sträfvare, med hvilken himmelsk glans Er enskilda än månde hafva slagit mina ögon; och just af det naturliga skäl att största uppriktighet följer af största tillgifvenhet. Nu har himlen i sin vishet bevarat mig från den sannerligen stora olyckan att bli kär i Er, och jag således hvarken kan eller bör gå i sträfhet längre än afståndet tillåter. Jag skulle hafva önskat att kunna muntligen framföra hvad jag har att säga, men i denna tid och vid dessa förhållanden gör jag Er ogärna en visit, och Ni skulle kanhända ogärna emottaga den; Ni förstår. Men då mitt hjärta nu en gång är fullt, så får det ej brista; det måste utgjuta sig på — papperet.

Min hustru, som bevistade Er recett, gjorde vid sin hemkomst en beskrifning, som, jag tillstår det, retade min nyfikenhet; jag ville se, om hon sagt sant. Förliden torsdag åsåg jag representationen af Hamlet och fann, att hon sagt sant. M:lle Högquist! ringa äro de pund himlen beskärt mig. Jag kan ej vara domare, men jag kan ha en öfvertygelse, och enligt denna min öfvertygelse får jag åt Er frambära både min och min hustrus oskrymtade tacksägelse för den rena njutning Ert spel i fjärde akten skänkt oss. Vore allt ej som det är, så hade jag vid Er sista sorti skyndat upp på teatern för att låta min känsla tala i det ögonblick hon var varmast. Denna min utgjutelse må för Er äga något eller intet värde; jag gör den ändå, ty jag älskar skådeplatsen och talangen fullt ut så mycket som jag älskar mitt eget lif; ja — måhända litet mer.

Hvarje enskild konstälskares ord äro öfverflödiga; jag vet det. Den stora publiken har redan dömt, dömt för länge sedan, och — himlen gifve, att domen fällts lika rättvist då som nu! Se så, M:lle Högquist! nu börjar jag bli sträf, men — uppriktig i detta som i det föregående.

Jag såg Er som jungfrun af Orléans. Hemkommen till mig, funderade jag på att liksom nu skrifva Er till några rader, men öfvergaf snart idén såsom blott ledande till förtydning eller åtlöje. Nu vågar jag återtaga den. Kan Ni gissa, hvad jag då skulle hafva sagt Er? Jo, detta:

M:lle Högquist! Ni har ådagalagt mycken förtjänst; Edra framsteg i konsten äro märkeliga; Edra bemödanden ädla, men — Jungfrun af Orléans skulle Ni i mitt tycke hafva studerat på ännu ett år. —

Om någon narr skulle öfverkomma detta bref, så skulle han vid detta senare ropa: han vill, att ingen annan än hans hustru skall spela Jeanne d'Arc, och tror ej heller, att någon annan kan det! Men ser Ni, jag skrifver ej detta för narrarna; jag skrifver det åt Er. Ni förstår mig rätt, därom är jag viss, och då jag nu säger Er, att af verklig önskan för Er förkofran det gjort mig ondt att höra Er så kringhvärfd af sanslösa loftalare och däribland sådana, som borde bättre förstå och vilja än skada Er med att i egen yra uppdrifva Er ganska naturliga egenkänsla utöfver den punkt, som nyttig och gagnelig är; då jag i följd däraf besvär Er för scenens skull, hvars prydnad Ni en dag bör blifva, att äfven låna ett öra åt de sansade, som vilja Ert verkliga väl — så fruktar jag ej att af Er blifva omildt bedömd, och — blefve jag det äfven, så fruktar jag ej ändå; ty jag är öfvertygad, att hvad jag här sagt gillas af både heder och förstånd. — Detta angående Jungfrun af Orléans; nu tillbaka till Hamlet.

Jag skulle ansett ursäktligt, ja kanske billigt, att den starka förtjusningen yttrat sig här med den fart, som (Ni får förlåta mig det) jag, enligt min öfvertygelse, fann mindre ursäktlig och billig där. Edra scener i fjärde akten (ej fler, ursäkta äfven det) utförde Ni, i mitt tycke, så att, om Ni fortfar att stiga som Ni börjat, själfva afunden ej en gång skall i framtiden kunna förvägra Er namn af Stor Artist. Men — stanna ej. Tro Er alltid kunna blifva bättre, d. v. s. lita ej på dem, som säga Er: Ni är gudomlig! (som skådespelerska nämligen, för öfrigt vill jag gärna strax instämma däri). Lyd Er känsla, men odla Ert förstånd, så faller Ni ej i denna fällan, och betänk, att inga loford äro ensamma tillräckliga att göra en gryende talang beståndande, men denna senare däremot ensam tillräcklig att förvandla loford till sann ära.

Medan vi nu språka så här förtroligt och oss emellan — vill Ni väl tillåta mig göra en ringa anmärkning? — Åhja, menar Ni, jag har redan fått vidkännas mycket; litet mer eller mindre betyder ej stort. Jag antager Ert svar såsom godt mynt och börjar med att fråga: tror Ni ej, att versen om Robin skulle göra ännu mer effekt, vara ännu sublimare och tränga ännu djupare till själen, om den afsjöngs med en vansinnigs vacklande och osäkra stämma, i stället för M:lle Högquists bemödande att sjunga vackert? mig förefaller det så som om Ofelia mindre sjöng än trodde sig sjunga. Förstår Ni — då Ni är så ypperlig för resten, tycker jag, att ingenting bör saknas, och därför gör jag denna lilla anmärkning, hvars riktighet eller oriktighet jag för öfrigt lämnar till Ert eget afgörande.

Den uppriktigaste mening kan förtydas; jag vet det både af berättelse och egen erfarenhet. Man skulle kunna säga, att jag för vissa afsikters skull tillskrifvit Er detta. Därför, min goda M:lle Högquist, för att bespara mig en sådan humiliation, kunde Ni ju låta detta bref förblifva en sak emellan Er och mig; ty nog känner Ni mig så mycket, att Ni ej anser mig gå några hala insinuationsvägar, och dessutom tycker jag, att tendensen af mitt bref (min stolthet oberäknad) är i föga harmoni med slika afsikter. Tro dock ej, att jag rädes säga allt det ofvanstående äfven på öppet torg. — O, nej. Så tänker jag, och tänker, efter min öfvertygelse, rätt. Men icke yttrar jag mig sålunda utan att vara utmanad; ty de vandrande Riddare, som gå omkring och hämma ondt blott för framgången af det goda, äro idel dumma Don Quixoter.

En viktig sak innan jag slutar, och hvilken Ni bör lägga på minnet! Finner Ni i mina ord ett anstötligt förhäfvande, så är felet i mitt sätt — icke i mitt uppsåt. Välmeningen uttrycker sig olika hos olika människor, men är icke desto mindre välmening; och högre sträcka sig ej mina pretentioner, om icke till den förut omnämnda kärleken för yrket, som också torde få blifva den syndabock, på hvilken det osöta i min skrifvelse bör kastas. Jag tröstar mig emellertid därmed att, då Ni spelat Ofelia så väl i fjärde akten, Ni ingalunda kan vara i brist af omdöme, eller rättare: har det i högre grad än många, många af både Ert och mitt kön, och därför skall Ni ej tillägga mig större fel än jag äger, eller verkligen förtjänar anses äga. Jag har äran etc. O. U. Torsslow. D. 29 april 1837."

Nils Almlöf hade två företrädare i Hamlets roll, hvilka båda haft en lysande framgång, Åbergsson och Torsslow, om också den förre mest beundrades af dem, som obetingadt hyllade den franska tragiska skolan, hvars fel han, såsom vi sett, dref till det yttersta. — Almlöf själf var ingen Hamlet, därtill var han alldeles för manlig, bestämd och jämnstruken i sitt spel, men han utförde den likväl så, som en god skådespelare slår sig igenom en roll, hvilken icke egentligen ligger för honom. Bäst var han kanske i "gå i kloster"-scenen med Ofelia, i mötet med Horatio samt i teaterscenen. Fru Erikson var icke tillfredsställande som drottningen, hvilket däremot Dahlqvist var som Laertes, "han är snart en af publikens gunstlingar på scenen", heter det. — Till efterpjäs gafs en komedi i två akter af den vittra hertiginnan Amalia af Sachsen (1794—1870), "Fästmön från hufvudstaden" med Emilie Högquist i titelrollen. Stycket var underhållande med en pikant, ehuru enkel intrig, genomförd med friskt och godt lynne.

Nils Almlöf såsom Hamlet. Efter teckning i författarens samlingar.

En rik småstadsfabrikör (L. Kinmanson) har genom sin gode vän ryttmästaren (Wennbom) skaffat sig en fästmö från hufvudstaden, en ung änka, som kommer till landsortsstaden och vänder upp och ner på hela hans hus. Han önskar slutligen till hvad pris som helst bli henne kvitt. Det befinnes då, att hon är ryttmästarens hustru, som spelat fabrikören detta spratt för att öppna hans ögon för hans kusin Minnas älskvärda personlighet (Charlotte Ficker), med hvilken han också till sist förenar sina öden. Högquist utvecklade här en ny sida af sin komiska talang, blef mycket applåderad, och stycket kunde gifvas nio gånger under spelåret.

I "Fra Diavolo", som några kvällar gafs för fulla eller goda hus, hade Matilda Gelhaar öfvertagit Zerlinas roll och öfverträffade allas förväntningar. Hon saknade visserligen Widerbergs sprittande skalkaktighet, men ägde i stället en näpenhet och älsklighet, som icke mindre intresserade. Sällström, som en tid bortåt varit briljant disponerad, ägnades en verkligt stormande hyllning. Adams "Alphyddan" — En af de främsta moderna dramatiska kompositörerna Adolphe Adam (1803—1856) infördes på vår kungliga scen 28 april genom den täcka enaktsoperetten "Alphyddan" med text af Scribe. Den unge, rike, fast litet enfaldige förpaktaren Daniel (Sällström) är kär öfver öronen i den vackra Betli (Fanny Hjortsberg), som svurit att förbli ogift. "Frihet vill jag lofva som den bästa gåfva människan kan ha", sjunger hon. Hennes bror Max (Lars Kinmanson), som är militär, och som hon icke sett på femton år och följaktligen icke känner igen, kommer hem och narrar henne genom en list att gifta sig med sin hederlige tillbedjare. Musiken bär en omisskännlig stämpel af den Auberska skolans manér, och man hör med nöje dess lefnadslustiga och glada melodier. De nämnda artisterna bildade en utmärkt ensemble, om också Sällström med sin lifliga och rörliga figur mindre passade för den beskedlige Daniel. Operetten nådde tretton uppföranden under våren och har sedan gifvits omkring 250 gånger i Stockholm.

En repris af komedien "Figaros bröllop" gjordes 5 maj med Almlöf och Charlotte Erikson som det grefliga paret. Charlotte Ficker var den elegantaste, nättaste och lifligaste Susanna man ville se, medan Karl Hjortsberg som Figaro saknade all finess och förmåga af nyansering. Hyckert, som de två senare representationerna öfvertog rollen, var betydligt bättre.

Adolphe Adam. Efter litografi af J. Cardon.

När detta berömda mästerverk för sex år sedan d. v. s. år 1918 af en landsortstrupp gafs i Vesterås, uttalade sig en platstidning, hvilken tydligen föreställde sig, att det var något nytt dumt tilltag att ha förvandlat operan till talpjäs, på följande bestraffande sätt om föreställningen: "En del af publiken började dock troppa af efter första akten. Anmälaren, som stannade kvar till tredje aktslutet, nödgades konstatera, att de som gingo redan efter första akten ingenting förlorade. Pjäsen hade genom omvandlingen till lustspel blifvit genomtråkig, och det var ej godt för de uppträdande att göra något af det hela. Fröken .... hade af sin roll utvunnit det mesta möjliga, och det var till stor del tack vare hennes spel föreställningen räddades från att bli absolut fiasko.” — Jag har själf, då jag under min chefstid på gamla Dramatiska teatern gaf Shaksperes "Romeo och Julia", hört ett ungt par framför teaterns affisch på klingande landsmål uttala sitt lifliga ogillande öfver ”den rysliga dumheten” att förvandla den härliga Gounodska operan till talpjäs.

Sofia Sevelins afskedsrecettSofia Sevelins afskedsrecett ägde rum 9 maj. Ehuru hon i biljettluckan sålde till vanliga pris, blefvo de billigare platserna först på aftonen slutsålda, de bättre alldeles icke. Flera sådana stodo tomma på andra raden och hela loger på den första. Hennes framstående talang hade dock kunnat vänta ett lifligare erkännande och en större tacksamhet. Hon mottogs visserligen, hennes arior applåderades, och hon framropades efter operans slut, då hon gjorde en tyst och blygsam afskedsnigning, men någon entusiasm förmärktes icke i salongen. Aftonen inleddes med en enaktskomedi af Jacques Ancelot ”Clementine eller De båda brefven”, ett franskt dussinfabrikat, som generalmajor Ulrik Gyldenstolpe gjort sig det omaket att öfversätta, och som gick denna enda gång öfver Kungliga teaterns tiljor. Den handlade om en flicka af börd och förmögenhet, som ej kan skrifva, men som i hemlighet tar undervisning däri och stänger in skrifläraren i ett kabinett, där han af tillbedjaren tages för en rival — se där den genialiska intrigen. Ett försök till applåd nedhyssjades energiskt. Fru Sevelin tog afsked som Nattens drottning i "Trollflöjten", där Fredrik Kinmanson ändtligen fick sjunga Sarastros parti, hvilket han bort fått sig tilldeladt tjugu år förut. Elise Frösslind gjorde åter Pamina nästan med ungdomens hela friskhet. Fru Sevelin hade all anledning att hysa bittra känslor mot teaterdirektionen, som vägrat henne full pension, då flera af hennes yngre kamrater erhållit sådan, utan att ens därtill vara berättigade. Direktionen, som med skäl fruktade, att fru Sevelin, då hon vid inropningen ämnade harangera publiken, skulle i likhet med fru Torsslow, Karl Fr. Berg och Per Sevelin komma fram med några för direktionen obehagliga uttalanden, förbjöd henne att tala till publiken, ett förbud som dädanefter skulle gälla alla teaterns sujetter. — Efter fru Sevelins afgång gafs "Trollflöjten" några gånger för halft hus, hvarvid fru Enbom sjöng Nattens drottnings parti, där man tagit bort de höga tonerna och lagt dem för flöjten, hvarigenom onaturliga pauser uppkommo för rösten.

"Marie de Sivry", en dram i tre akter af m:me Marguérite Ancelot, f. Chardon, gift med Clémentines författare, gafs för första gången 22 maj i en smakfull öfversättning af F. N. Berg. Hela pjäsens värde ligger i Maries roll. En sextonårig flickas kärlek uppoffras frivilligt för att genom giftermål med en rik men obehaglig man rädda hennes faders heder och existens. Efter ett åttaårigt glädjelöst äktenskap återser hon den forne tillbedjaren, som af en händelse införes i huset af mannen, hvilket hos henne framkallar en strid mellan plikt och känsla, där den förra är nära att ge vika. När slutligen efter sexton år den uppoffrande makan blifvit änka, och efter sorgeårets utgång dagen redan är utsatt för begynnelsen af en gladare framtid i föreningen med föremålet för hennes kärlek, kommer ett nytt slag, som störtar hela den sköna byggnaden i grus. Hon upptäcker nämligen en kärlek, som under hennes sista äktenskapsår upptändts mellan brudgummen och hennes dotter och afbild. Maries roll är alltigenom väl hållen uti denna oupphörliga strid af olika lidelser och de hårda pröfningar som genomgå densamma. Högquist, som utförde den, hade den tillfredsställelsen, att hela salongen ett par gånger under hennes spel genljöd af hörbara snyftningar. Aftonbladet säger, att hon vid flera tillfällen var verkligen hänförande, och att äfven de delar af rollen, som mest anlita de fysiska krafterna, fylldes med mindre svårighet än någonsin. Likväl var ansträngningen så stark och skådespelerskan så upprörd, att hon vid pjäsens slut, då ridån gått ned, afsvimmade, under det hon hyllades med publikens handklappningar.

Fru Eriksons recett 3 juni räckte ända till klockan tolf på natten. Men så var det heller icke småsaker, som publiken fick höra. För första gången gafs Kasimir Delavignes treaktstragedi på vers "Konung Edvards söner" i öfversättning af medicinalrådet Magnus af Pontin, där Charlotte Erikson på ett utmärkt sätt framställde drottning Elisabeth och Almlöf gjorde furor i Richard af Glocesters vederstyggliga roll. Hans maskering var ypperlig och han utförde flera scener förträffligt, i andra föll han likväl alltför mycket in i hvad Hamlet kallar "out-herods Herod". Charlotte Ficker och Fanny Westerdahl spelade de unga sönerna vackert och sympatiskt. Därefter uppfördes "Califen i Bagdad" med Sällström i titelrollen, Charlotte Ficker som Zelinda, Matilda Gelhaar som Fatme och "för denna enda gång" Jeannette Wässelius som Lemaina. Hon hade under dessa sjutton år åldrats betydligt, men "man kunde ej återse dessa starka och lifliga ögon och detta skälmska löje, som sväfvade på hennes läppar utan ett nöje, som väckte angenäma minnen från fordom". I baletten "Zelindas kröning", som afslutade föreställningen, fick man se ej blott den bekanta schaldansen väl utförd, utan också en vapendans, hvari utom balettens premiärpersonal äfven Charlotte Erikson och Emilie Högquist deltogo, beväpnade med svärd och sköld. Därefter inropades recettagerskan.

Mozartkonserten 10 juniI Ladugårdslands kyrka ägde 10 juni en stor konsert rum, hvars behållning lämnades till Musikföreningen i Salzburg såsom bidrag till Mozarts minnesvård. De uppträdande voro Harmoniska sällskapet, hofkapellet, artister från Kungliga operan, musikälskare och Operans kör. Programmet bestod af följande arbeten af Mozart 1:o uvertyren till op. "Idomeneo" jämte kör, recitativ och aria med kör, tersett med kör, kvartett och slutkör ur samma opera; 2:o symfoni D-dur; 3:o körer ur Requiem. Biljetterna kostade 1 rdr 16 sk bko. Musikläktaren var draperad i mörkblått med stjärnor öfversålladt kläde, hvarpå Mozarts namn skimrade i gyllene bokstäfver, krönt af en rik stjärnkrans. Kyrkan var eklärerad med otaliga ljuslågor, hvilka i aftonsolens sken lyste likt guldkulor. Solopartierna sjöngos af hofsångaren Isak Berg och trenne musikälskarinnor.

Elise Frösslinds recett Sista föreställningen för spelåret 14 juni gafs till förmån för Elise Frösslind. En liten komedi af Dennery "Fullmagten eller En af de tre" inledde programmet, en rätt klen produkt, där recettagerskans dotter, mamsell Emilie, försökte sig som den unga flickan, hvilken roll följande spelår öfvertogs af Fanny Hjortsberg. Ett flöjtpotpurri af Kummer utfördes af Bock, och en aria ur Titus sjöngs af fru Enbom, hvarefter man med nöje återsåg "De begge talismanerne" (se del V sid. 92), hvars premiär gafs 1830 som recett för Elise Frösslind, och hvars tolfte och sista uppförande i Stockholm nu fick göra samma tjänst. När man såg hennes naiva och graciösa spel som den lilla rödlufvan, behöfde man verkligen affischens försäkran för att tro, att det var hennes båda fullvuxna döttrar som spelade, den ena i förpjäsen och den andra här i operetten. Det var mamsell Karolina, som, ehuru hon 1834 lämnat sin kortvariga anställning vid teatern, fortfor att uppträda på sin mammas recetter och nu utförde sin debutroll från 1830. I ett särskildt tillagdt divertissemang fick man se den vackra fackeldansen ur "Gustaf Vasa", hvari Emilie Högquist deltog dagen till ära. Hennes fina gestalt gjorde en angenäm effekt och framkallade ett allmänt applåderande. Det var fullt hus, och Elise Frösslind inropades.

⁎              ⁎
⁎